I en lite spretig artikel ger Ulrika Kärnborg en annorlunda bild av influenserna från 68-revolterna. Var det i själva verket revoltörerna som banade väg för marknadens nya övertag genom en nonkonform livsstil som öppnade för nya konsumtionsmönster?
Mycket möjligt.
Vanligare frågor som brukar ställas om detta berömda årtal är: Var det egentligen bara ett generationsuppror? Var det egentligen bara inskränkta studenter som krafsade lite på ytan? Var det egentligen bara tuppfäktning för skäggiga killar?
Vad det än var – egentligen – så kan det inte kallas bara. En serie händelser bland ett knippe sinsemellan olika ungdomskulturer skulle inte fyrtio år senare driva oss till ständiga tyckanden och omvärderingar, om de vore fullständigt försumbara.
Inte minst dess kritiker har bekräftat laddningen. Exempelvis den unge man i Fokus som ”hatar” hela 60-talet (jag bloggade om det 22 april, men det är för dumt för att släppa).
Min mormor hatade de självupplevda åren 1939-45, det ger ett annat perspektiv.
Ett annat exempel är den lektör på Bonniers som avfärdade mitt Europa-manus med orden ”författarinnan har varit med överallt och vet allting, hon stod på barrikaderna -68...” Löjligt nog medverkar jag själv knappast i boken, och där står inte ett ord om några barrikader och knappast om -68 heller. Lektören tog det för givet. Så stark är symboliken i detta årtal att det självklart antas behandlas i böcker om Europa, som lika självklart inte kan ges ut.
Att behandla litteratur på det viset borde vara åtalbart, men det är en annan sak.
Upprorsåren förorsakade ett trauma hos borgerligheten. Det var ett kortvarigt brott i hegemonin när borgarklassen inte självklart behärskade idéutbudet, när det fanns flera rum i överbyggnaden och problemformuleringsprivilegiet inte längre var just ett privilegium.
Det var då motoffensiven kom igång.
Nyliberalismens seger vilar inte enbart på nya konsumtionsmönster då avfälliga fyrtiotalister började tjäna pengar. Den drevs fram under målmedveten ideologisk kamp, till en början i regi av SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson. Hans uppdrag var att agera mot så kallad vänstervridning, och det var under 1970-talet som opinionsbildningen blev en av de viktigaste uppgifterna för de svenska arbetsgivarna.
En mångmiljonsatsning var vad som behövdes på den tiden.
lördag, maj 03, 2008
fredag, maj 02, 2008
In med rasismen, alla har rätt!
Justitiekanslern JK konstaterar att det är fritt fram för rasistisk propaganda på skolor!
Detta anmärkningsvärda ställningstagande är vad JK kommer fram till när de granskar en skola i Köping som avvisat Nationaldemokraternas flygblad. JK väger skollagen mot yttrandefrihetslagen och kommer fram till att skolan inte har rätt att särbehandla någon. Alltså: den som vill kränka mänskliga rättigheter måste med hänsyn till objektiviteten få göra det, om någon tidigare har värnat dem (vilket är skolans uppdrag.
En märklig formulering lyder: ”Skolan är ingen allmän plats. Men det betyder inte att man får begränsa rätten att sprida tryckta budskap.” Jo, men det är väl precis det det gör? Om vi inte alltså inte befinner oss på allmän plats.
Det framgår inte om Nationaldemokraterna var utanför eller innanför gränsen, skolporten. Hittills har det varit praxis att dörren är avgörande. Skolgården är offentlig. Där kan till exempel journalister och forskare tränga sig på, fotografera identitetsskyddade och gömda barn eller fråga trettonåringar om de har analsex. Skolledningen kan bara snällt be dem att gå.
Men inuti skolan bestämmer rektor, och vi har levt i den tron att rektor avgör vem som ska bjudas in. Om JK menar allvar med att undantagslöst alla måste få använda sin yttrandefrihet just i skolan, då skäms jag för att vara skolledare - för då är jag inte längre skolledare utan en svängdörr på stormarknaden.
Jag fann nyheten i Dagens samhälle, men nätupplagan får du bara läsa om du kan logga in som prenumerant.
Detta anmärkningsvärda ställningstagande är vad JK kommer fram till när de granskar en skola i Köping som avvisat Nationaldemokraternas flygblad. JK väger skollagen mot yttrandefrihetslagen och kommer fram till att skolan inte har rätt att särbehandla någon. Alltså: den som vill kränka mänskliga rättigheter måste med hänsyn till objektiviteten få göra det, om någon tidigare har värnat dem (vilket är skolans uppdrag.
En märklig formulering lyder: ”Skolan är ingen allmän plats. Men det betyder inte att man får begränsa rätten att sprida tryckta budskap.” Jo, men det är väl precis det det gör? Om vi inte alltså inte befinner oss på allmän plats.
Det framgår inte om Nationaldemokraterna var utanför eller innanför gränsen, skolporten. Hittills har det varit praxis att dörren är avgörande. Skolgården är offentlig. Där kan till exempel journalister och forskare tränga sig på, fotografera identitetsskyddade och gömda barn eller fråga trettonåringar om de har analsex. Skolledningen kan bara snällt be dem att gå.
Men inuti skolan bestämmer rektor, och vi har levt i den tron att rektor avgör vem som ska bjudas in. Om JK menar allvar med att undantagslöst alla måste få använda sin yttrandefrihet just i skolan, då skäms jag för att vara skolledare - för då är jag inte längre skolledare utan en svängdörr på stormarknaden.
Jag fann nyheten i Dagens samhälle, men nätupplagan får du bara läsa om du kan logga in som prenumerant.
torsdag, maj 01, 2008
Helgfirande i Falun
Solidaritet för rättvisa!Vi var mellan 50 och 60 personer som i Falun travade från Holmtorget till gamla Elverket. Dalarnas riksdagsledamot Lena Ohlsson talade om bland annat välfärden och kampanjen Fråga Folket. Hon påpekade med vilken brådska högern saboterar det som vi gemensamt byggt upp i samhället – de vet att de vrider makten ur händerna på oss även sedan vi återtagit den, eftersom det offentliga inte kan köpa tillbaka forna tillgångar.
Lena frågar sig också varför inte fler människor öppet visar sin vrede på gatorna, och sätter denna passivitet i samband med en kampanj som gav utdelning, det vill säga arbetsgivarnas målmedvetna satsning på egoismen som drog igång redan på 70-talet.
”Det var mamma som byggde landet” sjunger trubaduren för de vänsterpartister, syndikalister, trotskister, antirasister och antiimperialister som samlats mellan regnskurarna.
Om du haft så roligt på pubar och 1Maj-fester att du inte orkar läsa morgontidningen kan du ta del av ett spetsigt pre-referat hos Röd Press.
onsdag, april 30, 2008
Budgetskoj
Det är synd om människorna. Men somliga är guskelov lättroade. ”Tvåtimmars arbetsdag, gratis glass till alla barn, gulliga rosa elefanter på moln som gör alla glada. Närå. Men något åt det hållet” är Ankersjös uppfattning om Vänsterpartiets budget.
Men om vårt syfte vore att göra alla glada (alla människor som Ankersjö räknar med, alltså) skulle vi förstås föreslå precis samma budget som Allians-regeringen. Då behövdes det inte väljas, röstas, krånglas och demokratiseras, utan då sutte vi alla och stirrade på den vårlikt blå himmelen och sade: Den enda vägen...
Men vägarna är många och alla tjänar inte på Vänsterpartiets politik. Inte heller gör den alla glada, även om Ankersjö käckt håller skenet uppe och i sin naivistiska yrsel rentav tycker vänstern är lite skojsam. Han menar att ”politiken vore tråkigare” utan oss, men tyvärr kan jag inte förmå mig till att återgälda komplimangen. Centern har inte varit rolig sedan Mp plockade deras bästa frågor. Och det verkar ju väljarna instämma i.
Kungen fyller år! Leve republiken!
Men om vårt syfte vore att göra alla glada (alla människor som Ankersjö räknar med, alltså) skulle vi förstås föreslå precis samma budget som Allians-regeringen. Då behövdes det inte väljas, röstas, krånglas och demokratiseras, utan då sutte vi alla och stirrade på den vårlikt blå himmelen och sade: Den enda vägen...
Men vägarna är många och alla tjänar inte på Vänsterpartiets politik. Inte heller gör den alla glada, även om Ankersjö käckt håller skenet uppe och i sin naivistiska yrsel rentav tycker vänstern är lite skojsam. Han menar att ”politiken vore tråkigare” utan oss, men tyvärr kan jag inte förmå mig till att återgälda komplimangen. Centern har inte varit rolig sedan Mp plockade deras bästa frågor. Och det verkar ju väljarna instämma i.
Kungen fyller år! Leve republiken!
tisdag, april 29, 2008
Jag, en sopa
Detta är min arbetsplats. Sopor, klotter, glaskross och enstaka vådeld.
Det är här vi ska utforma omsorgen om människor och miljö.
Jag vet inte ens vem som är skyldig. Eller ansvarig.
Jag vet bara att skit skapar uppgivenhet.
måndag, april 28, 2008
Välfärd för folket behöver ett folk för välfärd
Välfärd och högre kvinnolöner... skulle man tro att inte en mänska kan vara emot. Och så är det tvärtom. Större delen av svenska folket har sagt nej till denna politik.
Men om man frågade större delen av svenska folket varför de säger ja till privata försäkringslösningar för de rika och fortsatt stigande manslöner skulle de antagligen se förvånade ut. De tänkte inte på att detta var vad de gjorde.
Här är ytterligare några förslag på vänsterpolitik som Lars Ohly gått ut med i samband med budgetarbetet i riksdagen:
- Utbyggnad av järnvägen
- Nya hyreslägenheter, 20000 om året
- Försök med klimattaxa, dvs gratis kollektivtrafik
- Bioenergi, miljöteknik och hållbar skogsutveckling
- Återställd a-kassa och höjda tak i sjukförsäkringen
När det gäller välfärden och den offentliga sektorn vill Vänsterpartiet se följande nya jobb:
+32000 i hälso- & sjukvård, +25000 i äldreomsorgen, + 13000 i handikappomsorgen, +10000 i fritidshemmen, +8000 i förskolan, +5000 i grundskolan, 1000 fler i elevhälsan och lika många genuspedagoger, +2000 socialarbetare.
Det skulle betyda en del för lillebror eller mormor.
Ett sätt av flera för att åstadkomma detta är att slopa taken för utgifter och iställer införa möjligheten till en investeringsbudget med längre avskrivningstider. Om någon tycker det låter ansvarslöst kan jag meddela att modellen med gott resultat har prövats inom hela näringslivet.
Men om man frågade större delen av svenska folket varför de säger ja till privata försäkringslösningar för de rika och fortsatt stigande manslöner skulle de antagligen se förvånade ut. De tänkte inte på att detta var vad de gjorde.
Här är ytterligare några förslag på vänsterpolitik som Lars Ohly gått ut med i samband med budgetarbetet i riksdagen:
- Utbyggnad av järnvägen
- Nya hyreslägenheter, 20000 om året
- Försök med klimattaxa, dvs gratis kollektivtrafik
- Bioenergi, miljöteknik och hållbar skogsutveckling
- Återställd a-kassa och höjda tak i sjukförsäkringen
När det gäller välfärden och den offentliga sektorn vill Vänsterpartiet se följande nya jobb:
+32000 i hälso- & sjukvård, +25000 i äldreomsorgen, + 13000 i handikappomsorgen, +10000 i fritidshemmen, +8000 i förskolan, +5000 i grundskolan, 1000 fler i elevhälsan och lika många genuspedagoger, +2000 socialarbetare.
Det skulle betyda en del för lillebror eller mormor.
Ett sätt av flera för att åstadkomma detta är att slopa taken för utgifter och iställer införa möjligheten till en investeringsbudget med längre avskrivningstider. Om någon tycker det låter ansvarslöst kan jag meddela att modellen med gott resultat har prövats inom hela näringslivet.
Slagord med måtta
Socialdemokratins främsta eller kanske enda satiriker Katrine Kielos drillar massorna i Första Maj-paroller. Med SSU-tupparna som framtida makthavare kommer vi inte inom överskådlig tid att slippa ifrån bruket av utrikiska fraser för att ge knorr, touch, spets och punch line. Exempelvis ”Naughty - but socialdemokrat”. Är det fortfarande så fantastiskt festligt att låta som alla andra?
En bekännelse som vi kan ha glädje av även inom vänstern är: ”Jag går i första majtåget för jag vill ha ordning och reda i svensk ekonomi!” Den kan utvecklas:
Jag är politiskt engagerad för att jag vill bibehålla status quo!
Jag demonstrerar för att saker och ting är bra som de är!
På barrikaderna för budgetbalansen!
Vilket påminner om en kamrat och fullmäktigeledamot som summerade det gångna årets framgångar med att det iallafall var VÅR FÖRTJÄNST att handlingarna numera kommer i tid före mötena...
Min favvo ur verkliga livet blir inte sämre för att den kan användas av både socialdemokrater och vänster ute på Järvafältet:
”Huka er borgare, darra och fly!
Här kommer Tensta och Rinkeby!”
Med vackert väder på det, kan vi inte misslyckas.
En bekännelse som vi kan ha glädje av även inom vänstern är: ”Jag går i första majtåget för jag vill ha ordning och reda i svensk ekonomi!” Den kan utvecklas:
Jag är politiskt engagerad för att jag vill bibehålla status quo!
Jag demonstrerar för att saker och ting är bra som de är!
På barrikaderna för budgetbalansen!
Vilket påminner om en kamrat och fullmäktigeledamot som summerade det gångna årets framgångar med att det iallafall var VÅR FÖRTJÄNST att handlingarna numera kommer i tid före mötena...
Min favvo ur verkliga livet blir inte sämre för att den kan användas av både socialdemokrater och vänster ute på Järvafältet:
”Huka er borgare, darra och fly!
Här kommer Tensta och Rinkeby!”
Med vackert väder på det, kan vi inte misslyckas.
söndag, april 27, 2008
Talanglösheten, Norén och lökskalning
Det kan bli så att ditt namn är viktigare än din talang, spår SvD ifråga om bokutgivning. Kära nån då, en sån överraskning. Sedan flera år har löpsedelsprofilerna när det värsta ståhejet kring deras pseudoprestationer avstannat landat i eftertankens kranka blekhet och ska då skriva en bok om sina betydelsefulla upplevelser.
Hur svårt kan det va? uttryckte någon av dem.
Nej, att skriva en bok sådär i allmänhet är inte särskilt svårt. Att skriva en roman, en diktsamling, en reseskildring, en biografi eller någon annan komposition av bärande tanke och konstnärligt uttryck, det är lite svårare. Det duger inte att förlänga ett hjärtligt julbrev eller kopiera sin almanacka. Och det svåraste av allt, det är att få boken utgiven.
Här kommer de så kallade profilerna billigt undan, till och med ekonomiskt fördelaktigt. Namnet är viktigare än talangen. De skriver, de trycks, de säljs, de tjänar pengar.
Vi andra betalar för utgivningen. Ty hårt arbete lönar sig inte.
Om vi går till Norén som är i besittning av både namn och talang, frågar jag mig om det han skrivit verkligen är en dagbok? En rak och djup skildring av en medelålders dramatikers medvetande, skrev någon kritiker. Det låter både vackert och intressant. Men det låter inte som en dagbok. De lösryckta citat jag sett gör det inte heller.
En dagbok är inte en skildring. Den är självanalys och självförbättring. Bli förbannad och kalla folk för råttpittar går an, men reflektionen är ett genrekrav. Varför ”han sa, hon sa, folket sa, följden blev” och hela långkatekesen.
Dagboksskrivande är i värsta fall ett tröstlöst malande om samma saker. I bästa fall är det som att skala lök: hinnorna faller, det svider, ögonen tåras men du ska vidare mot hjärta och essens.
Vad jag har förstått levde Norén ut ett litterärt experiment med sin förläggare. Det låter verkligen som ett roligt jobb som vem som helst kunde önska sig.
Vi andra får hålla oss till att skriva dagbok. Och gå tillrätta med oss själva, lika väl som med andra.
Anaïs Nin: ”I read my own diaries with great interest. Am I a narcissist? Then I read others’ diaries with great interest. What am I?”
Hur svårt kan det va? uttryckte någon av dem.
Nej, att skriva en bok sådär i allmänhet är inte särskilt svårt. Att skriva en roman, en diktsamling, en reseskildring, en biografi eller någon annan komposition av bärande tanke och konstnärligt uttryck, det är lite svårare. Det duger inte att förlänga ett hjärtligt julbrev eller kopiera sin almanacka. Och det svåraste av allt, det är att få boken utgiven.
Här kommer de så kallade profilerna billigt undan, till och med ekonomiskt fördelaktigt. Namnet är viktigare än talangen. De skriver, de trycks, de säljs, de tjänar pengar.
Vi andra betalar för utgivningen. Ty hårt arbete lönar sig inte.
Om vi går till Norén som är i besittning av både namn och talang, frågar jag mig om det han skrivit verkligen är en dagbok? En rak och djup skildring av en medelålders dramatikers medvetande, skrev någon kritiker. Det låter både vackert och intressant. Men det låter inte som en dagbok. De lösryckta citat jag sett gör det inte heller.
En dagbok är inte en skildring. Den är självanalys och självförbättring. Bli förbannad och kalla folk för råttpittar går an, men reflektionen är ett genrekrav. Varför ”han sa, hon sa, folket sa, följden blev” och hela långkatekesen.
Dagboksskrivande är i värsta fall ett tröstlöst malande om samma saker. I bästa fall är det som att skala lök: hinnorna faller, det svider, ögonen tåras men du ska vidare mot hjärta och essens.
Vad jag har förstått levde Norén ut ett litterärt experiment med sin förläggare. Det låter verkligen som ett roligt jobb som vem som helst kunde önska sig.
Vi andra får hålla oss till att skriva dagbok. Och gå tillrätta med oss själva, lika väl som med andra.
Anaïs Nin: ”I read my own diaries with great interest. Am I a narcissist? Then I read others’ diaries with great interest. What am I?”
lördag, april 26, 2008
Modern kunskap
”Högre kunskapsambitioner tycker jag är modernt”, säger Björklund på Aftonbladets chatt. Jojo, vackert så. Men det är urantikt gammalt. Vill man tidsfästa är det cirka 14 år. Så länge har gällande läroplan hävdat de fyra pelarna: fakta, färdighet, förståelse, förtrogenhet.
Som svar på en annan fråga säger Björklund: ”Det är ingen mening med att enbart kunna rabbla huvudstäder eller årtal. Å andra sidan så utgör faktakunskaperna ett nät som man kan hänga upp förståelse och insikter på.” Detta börjar likna något! Mannen har inte förstått färdigheternas position och är ännu inte framme vid förtrogenhet, men han tar äntligen in förståelsen.
Märk väl att han gör det i en chatt. Inte i en departementsskrivelse.
I chatten diskuteras också ett "nytt" förslag om att det ska finnas sjuksköterskor och kuratorer i skolan. Antagligen finner Björklund även detta modernt, och det är fint när regeringen hänger på, när den inser att en god lärandemiljö inbegriper att man är någorlunda frisk och trygg.
Vänstern har i åratal har krävt mer personal och avfärdats som slösaktig och kunskapsfientlig. Uppenbarligen inte för att vi hade fel, utan för att vi är vänster.
Men är "modernt" verkligen ett uttryck att använda värdeladdat?
Som svar på en annan fråga säger Björklund: ”Det är ingen mening med att enbart kunna rabbla huvudstäder eller årtal. Å andra sidan så utgör faktakunskaperna ett nät som man kan hänga upp förståelse och insikter på.” Detta börjar likna något! Mannen har inte förstått färdigheternas position och är ännu inte framme vid förtrogenhet, men han tar äntligen in förståelsen.
Märk väl att han gör det i en chatt. Inte i en departementsskrivelse.
I chatten diskuteras också ett "nytt" förslag om att det ska finnas sjuksköterskor och kuratorer i skolan. Antagligen finner Björklund även detta modernt, och det är fint när regeringen hänger på, när den inser att en god lärandemiljö inbegriper att man är någorlunda frisk och trygg.
Vänstern har i åratal har krävt mer personal och avfärdats som slösaktig och kunskapsfientlig. Uppenbarligen inte för att vi hade fel, utan för att vi är vänster.
Men är "modernt" verkligen ett uttryck att använda värdeladdat?
Forever ny
Märkligt att varje läroplan kallas för ”nya läroplanen” tills den utan att ha genomförts byts ut. ”Nya läroplanen” Lpo-94 är i år fjorton år och kan komma att ersättas med en plattitydiskt fyrkantig björklundsversion innan mandatet är slut.
Jag minns en kollega som berättade om en studiedag för många år sedan, när föreläsaren talade om den store italienske pedagogen Elgarotti och hans teorier. Lärarna åhörde och antecknade. Det var mycket bra. I slutet avslöjade föreläsaren att det inte fanns någon italiensk pedagog, att Elgarotti stavades Lgr-80 och var den läroplan de förväntades arbeta efter sedan något år tillbaka. Det var ju tur att de tyckte den var bra, åtminstone.
Jag undrar varför 94an, med sin värdegrund och avancerade kunskapssyn, aldrig slog an? För komplicerad? Ställde för stora krav?
Jag undrar också hur jag ska förhålla mig till en eventuell försämring. Som god demokrat fullfölja mina arbetsuppgifter, eller göra som de konservativa alltid har klarat sig undan med - att stillsamt strunta i beslut jag ogillar.
Jag minns en kollega som berättade om en studiedag för många år sedan, när föreläsaren talade om den store italienske pedagogen Elgarotti och hans teorier. Lärarna åhörde och antecknade. Det var mycket bra. I slutet avslöjade föreläsaren att det inte fanns någon italiensk pedagog, att Elgarotti stavades Lgr-80 och var den läroplan de förväntades arbeta efter sedan något år tillbaka. Det var ju tur att de tyckte den var bra, åtminstone.
Jag undrar varför 94an, med sin värdegrund och avancerade kunskapssyn, aldrig slog an? För komplicerad? Ställde för stora krav?
Jag undrar också hur jag ska förhålla mig till en eventuell försämring. Som god demokrat fullfölja mina arbetsuppgifter, eller göra som de konservativa alltid har klarat sig undan med - att stillsamt strunta i beslut jag ogillar.
fredag, april 25, 2008
Politikens psykopatologi
Ett fult men vanligt knep i politisk debatt är att anklaga motståndaren för någon form av insufficiens, istället för att bemöta hennes åsikter. Det orode mig ett tag att detta var vad jag gjorde när jag sa att fenomenet -68 blev ett trauma för borgerligheten. Men nej, jag tror att det verkligen var ett trauma, i samma mån som det kan sägas att kärnkraftsfolkomröstningen blev ett trauma för vänstern.
Det finns verkliga svaga punkter. Och det finns misstänkliggöranden. Till exempel att insistera på att den som tycker annorlunda är rädd.
Under Nej till EU-kampanjen drogs vi med det dagligen drogs med. ”Ni är rädda för förändring!” sa etablerade herrar på väg mellan repetitiva möten med verserade portföljbärare – sa till förortsbor som inte vet om bilen, lekparken eller ens bostaden finns kvar imorgon, som väntar på nya inflyttare och nya nedskärningar, som inte är rädda för förändringar, utan för försämringar. De som vanns över i folkomröstningen var tuffingarna som hoppades på samma mynt och samma pass och samma kedjebutiker över en hel konform kontinent. Spännande projekt hette det.
Idag heter det att...
Flickor är rädda för teknik och hierarkier. Pojkar har inget större intresse av lyrik och intimitet.
Pedagoger för yngre barn är rädda för att sätta betyg. Pedagoger för äldre barn tar ansvaret och vågar sätta ned foten.
Vänstern är rädd för marknaden och vill bara ängsligt klamra sig fast vid urgamla krav. Högern tänker nytt och har flera spännande vinstgivande metoder att prova.
Det finns orsaker till motstånd som inte har med rädsla att göra.
Det finns reella orsaker att vara rädd.
Det finns gamla krav som aldrig prövats. Demokratisk ekonomi, till exempel.
Borgerligheten är säkert rädd för att prova. Men orsaken till deras motstånd är en intressekonflikt.
Att medge det tycker jag är den respekt en motståndare är värd.
Det finns verkliga svaga punkter. Och det finns misstänkliggöranden. Till exempel att insistera på att den som tycker annorlunda är rädd.
Under Nej till EU-kampanjen drogs vi med det dagligen drogs med. ”Ni är rädda för förändring!” sa etablerade herrar på väg mellan repetitiva möten med verserade portföljbärare – sa till förortsbor som inte vet om bilen, lekparken eller ens bostaden finns kvar imorgon, som väntar på nya inflyttare och nya nedskärningar, som inte är rädda för förändringar, utan för försämringar. De som vanns över i folkomröstningen var tuffingarna som hoppades på samma mynt och samma pass och samma kedjebutiker över en hel konform kontinent. Spännande projekt hette det.
Idag heter det att...
Flickor är rädda för teknik och hierarkier. Pojkar har inget större intresse av lyrik och intimitet.
Pedagoger för yngre barn är rädda för att sätta betyg. Pedagoger för äldre barn tar ansvaret och vågar sätta ned foten.
Vänstern är rädd för marknaden och vill bara ängsligt klamra sig fast vid urgamla krav. Högern tänker nytt och har flera spännande vinstgivande metoder att prova.
Det finns orsaker till motstånd som inte har med rädsla att göra.
Det finns reella orsaker att vara rädd.
Det finns gamla krav som aldrig prövats. Demokratisk ekonomi, till exempel.
Borgerligheten är säkert rädd för att prova. Men orsaken till deras motstånd är en intressekonflikt.
Att medge det tycker jag är den respekt en motståndare är värd.
torsdag, april 24, 2008
Att yttra sig om kön
Nyheter från DN...
En utredning har kartlagt den könsdiskriminerande reklamen och föreslagit åtgärder. Lagstiftning var ett av förslagen. Men regeringen låter utredningen gå i sopen. Förbud mot könsdiskriminerande reklam kan tänkas strida mot yttrande- och tryckfrihet.
Det gläder mig att regeringen vårdar sig om våra grundlagsfästa friheter. Jag önskar att de gjorde det oftare. Att de utredde och sopade och donade med varje lojalitetskrav, varje avlyssningsattack, varje interkommunal bevakningsstyrka och kameral övervakare. Men medborgarna vill de gärna hålla efter. Motborgarna, i synnerhet. Så att vi inte börjar terrorisera. Reklamen däremot måste få fortsätta sin oinskränkta skogsslakt med sexistiska illuminationer och pedofilanstrukten flört.
”Så vinner vi inte slaget om jämställdheten” säger Sabuni angående en eventuellt ineffektiv lagstiftning. Det har hon nog rätt i, även om utgångspunkten är ruskig; att lag mot kommers är i underläge från början. Men förslaget kanske inte alls var så särskilt bra. Då kvarstår frågan hur Sabuni tänker vinna det så kallade slaget?
En utredning har kartlagt den könsdiskriminerande reklamen och föreslagit åtgärder. Lagstiftning var ett av förslagen. Men regeringen låter utredningen gå i sopen. Förbud mot könsdiskriminerande reklam kan tänkas strida mot yttrande- och tryckfrihet.
Det gläder mig att regeringen vårdar sig om våra grundlagsfästa friheter. Jag önskar att de gjorde det oftare. Att de utredde och sopade och donade med varje lojalitetskrav, varje avlyssningsattack, varje interkommunal bevakningsstyrka och kameral övervakare. Men medborgarna vill de gärna hålla efter. Motborgarna, i synnerhet. Så att vi inte börjar terrorisera. Reklamen däremot måste få fortsätta sin oinskränkta skogsslakt med sexistiska illuminationer och pedofilanstrukten flört.
”Så vinner vi inte slaget om jämställdheten” säger Sabuni angående en eventuellt ineffektiv lagstiftning. Det har hon nog rätt i, även om utgångspunkten är ruskig; att lag mot kommers är i underläge från början. Men förslaget kanske inte alls var så särskilt bra. Då kvarstår frågan hur Sabuni tänker vinna det så kallade slaget?
onsdag, april 23, 2008
Ont om tebjudningar
I högt uppskruvat tonläge oroar sig Joakim Nilsson över det högt uppskruvade tonläget i integrationsdeabtten. Han uppfattar det som låsta positioner mellan en radikal vänster och en liberal höger, och verkar lite förvånad över detta eftersom det råder politisk enighet om att bekämpa rasismen.
Då har Nilsson inte observerat att polerna består av dem som identifierat rasismen som en stark struktur inom samhället, och dem som betraktar rasismen som udda idéer hos enskilda personer. Representanter för båda ståndpunkterna finns inom alla partier, även om borgerligheten alltid föredragit att se individer istället för strukturer.
Dessa olika rasism-uppfattningar leder självfallet till olika uppfattningar om hur rasismen bäst bekämpas. Till exempel:
- sociala reformer och generell välfärd
- upplysningskampanjer
- solidaritetsarbete och nätverk
- rättighetslagar och juridisk prövning
- ideologisk kamp för avslöjande och synliggörande
- stopp för rasistisk aktivitet
- språk- och medborgarskapstest
Med mera. Också här skiljer sig uppfattningarna inom partierna, men återigen betonar socialisterna det generella och liberalerna det individuella. Nilsson är nog ganska ensam om att låta sig överraskas av detta.
Men han lyckas utmåla allianser och attacker inom ett forskarnätverk till en aggressiv drabbning mellan höger och vänster. Detta skulle vara obegripligt, om det inte vore så enkelt som att det passar Nilsson. Annars funnes ingen orsak att lägga sig i vad medlemmarna i Antirasistiska akademin säger om och till varandra om och till andra.
”Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera” skriver Nilsson, som måhända önskar en antirasism som vårdar språket och vädjar till allas bästa. Dock är hans egen artikel ytterligare ett exempel på dartspel med invektiv. Eller med Esbatis ord: ”Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ’hänt något med tonen’, ja”. Oavsett vad vi kämpar om, är det ingen tebjudning.
Nilsson når en höjdpunkt av apolitisk ovederhäftighet på snyftgränsen i det han sammanfattar: ”Har den breda allmänheten redan förlorat möjligheten att påverka och få tillträde till de fora för integrationsdebatt...”
Min fråga - obs! varning för vänsterdemagogi: Vilka fora - var - har någonsin varit tillgängliga för den breda allmänheten?
Mitt svar: Jo mejlnätverk. Det finns femtielva stycken som tar upp rasism och antirasism. Med eller utan vårdat språk och politiskt syfte.
Ska vi recensera alla? Eller diskutera åtgärder för att bekämpa rasismen? (som vi var så rörande eniga om) Eller ska vi dricka te?
Då har Nilsson inte observerat att polerna består av dem som identifierat rasismen som en stark struktur inom samhället, och dem som betraktar rasismen som udda idéer hos enskilda personer. Representanter för båda ståndpunkterna finns inom alla partier, även om borgerligheten alltid föredragit att se individer istället för strukturer.
Dessa olika rasism-uppfattningar leder självfallet till olika uppfattningar om hur rasismen bäst bekämpas. Till exempel:
- sociala reformer och generell välfärd
- upplysningskampanjer
- solidaritetsarbete och nätverk
- rättighetslagar och juridisk prövning
- ideologisk kamp för avslöjande och synliggörande
- stopp för rasistisk aktivitet
- språk- och medborgarskapstest
Med mera. Också här skiljer sig uppfattningarna inom partierna, men återigen betonar socialisterna det generella och liberalerna det individuella. Nilsson är nog ganska ensam om att låta sig överraskas av detta.
Men han lyckas utmåla allianser och attacker inom ett forskarnätverk till en aggressiv drabbning mellan höger och vänster. Detta skulle vara obegripligt, om det inte vore så enkelt som att det passar Nilsson. Annars funnes ingen orsak att lägga sig i vad medlemmarna i Antirasistiska akademin säger om och till varandra om och till andra.
”Att den offentliga debatten har hårdnat är lätt att konstatera” skriver Nilsson, som måhända önskar en antirasism som vårdar språket och vädjar till allas bästa. Dock är hans egen artikel ytterligare ett exempel på dartspel med invektiv. Eller med Esbatis ord: ”Att rasismen blir rumsren i den allmänna debatten och använder hets mot blattar som politiskt verktyg, det kan man nog kalla för att det ’hänt något med tonen’, ja”. Oavsett vad vi kämpar om, är det ingen tebjudning.
Nilsson når en höjdpunkt av apolitisk ovederhäftighet på snyftgränsen i det han sammanfattar: ”Har den breda allmänheten redan förlorat möjligheten att påverka och få tillträde till de fora för integrationsdebatt...”
Min fråga - obs! varning för vänsterdemagogi: Vilka fora - var - har någonsin varit tillgängliga för den breda allmänheten?
Mitt svar: Jo mejlnätverk. Det finns femtielva stycken som tar upp rasism och antirasism. Med eller utan vårdat språk och politiskt syfte.
Ska vi recensera alla? Eller diskutera åtgärder för att bekämpa rasismen? (som vi var så rörande eniga om) Eller ska vi dricka te?
tisdag, april 22, 2008
Fokus spyr
Någon Engström var i senaste Fokus fullständigt ifrån sig över 60-talet. Han anser sig hjärntvättad av ett decennium - men tror att revolution innebär att omfamna träd, klä av sig naken och röka brass.
Denna hysteri är bara ett symtom på traumat som skapades hos borgerligheten under de få år då radikalismen fick fäste inom media och högskolor. SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, svor på att detta tillfälliga glapp i hegemonin aldrig finge uppstå igen.
De lyckades tämligen väl med sin strategiskt-ideologiska motattack. Därför är det rätt fantastiskt att de där åren runt -68 upplevdes som så förfärliga att de aldrig kan spys upp tillräckligt.
”Underdånigt, unket och bakåtsträvande” skriver Engström.
Likaledes!
Denna hysteri är bara ett symtom på traumat som skapades hos borgerligheten under de få år då radikalismen fick fäste inom media och högskolor. SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, svor på att detta tillfälliga glapp i hegemonin aldrig finge uppstå igen.
De lyckades tämligen väl med sin strategiskt-ideologiska motattack. Därför är det rätt fantastiskt att de där åren runt -68 upplevdes som så förfärliga att de aldrig kan spys upp tillräckligt.
”Underdånigt, unket och bakåtsträvande” skriver Engström.
Likaledes!
söndag, april 20, 2008
Krämarmentalitet
Pedagogisk diskussion om entreprenöriellt lärande. Hur det ska se ut i klassrummen när eleverna efter projektandet blir företagsamma, aktiva, kreativa och kommer med egna idéer. ”Ha, förr kallade vi det demokrati”, anmärker jag surt, och de andra skrattar till och ser ut som ja-tänk-alla-dessa-projekt. Vilket givetvis inte var vad jag menade.
Eftersom alltför många ser utbildning som ett drygt decennielångt experiment, eller å andra sidan som ett instrument att kalibrera med forskningsstatistik och/eller politisk maktutövning, blir det platt fall av försök att belysa den ideologiernas kamp som utkämpas där.
Barn kan tränas till vissa goda egenskaper som till exempel handlingskraft, men skulle det inte spela någon roll om det är entreprenörskap eller demokrati som är målet?
En betydelsefull skillnad är den mellan individ och kollektv. Entreprenör är du för dig själv, demokrat för alla. Idag ska skolan ge barnen stöd i att förverkliga sin privata lyckodröm. Igår ville vi ge verktygen för gemensam aktion till allas bästa. Att svenskt näringsliv är pådrivande bakom agendabytet är inte förvånande. Men om vänstern anser det ointressant kommer det som en obehaglig överraskning.
”Det är bara skola. Det är bara idéer. Det är bara ett projekt.” Javisst. Med barn inuti.
Eftersom alltför många ser utbildning som ett drygt decennielångt experiment, eller å andra sidan som ett instrument att kalibrera med forskningsstatistik och/eller politisk maktutövning, blir det platt fall av försök att belysa den ideologiernas kamp som utkämpas där.
Barn kan tränas till vissa goda egenskaper som till exempel handlingskraft, men skulle det inte spela någon roll om det är entreprenörskap eller demokrati som är målet?
En betydelsefull skillnad är den mellan individ och kollektv. Entreprenör är du för dig själv, demokrat för alla. Idag ska skolan ge barnen stöd i att förverkliga sin privata lyckodröm. Igår ville vi ge verktygen för gemensam aktion till allas bästa. Att svenskt näringsliv är pådrivande bakom agendabytet är inte förvånande. Men om vänstern anser det ointressant kommer det som en obehaglig överraskning.
”Det är bara skola. Det är bara idéer. Det är bara ett projekt.” Javisst. Med barn inuti.
fredag, april 18, 2008
Man trivs
”Vantrivsel i kulturen!” rubricerar Jesper Weithz ett inlägg där han skildrar fenomenet vit-kille-trivsel; ”den på ytan oproblematiska stämningen som sprids när trygga mellanskiktsmän är tillsammans”.
Vem känner inte igen dem, homosocialitetens obesvärade ockupationer från kassan på Clas Ohlsson till departementsborden.
Såhär gör pojkarna var dom står, och var dom sitter och var dom går. Det är småsaker, sådant som ingen rår för.
På detta förväntningen att vi andra ska le och uppmuntra att 84 procent av taletiden just kvackades bort i självbelåtenhet. Det är inte en småsak.
Det går att beskriva hur många gånger som helst. Dessvärre utan att de närmast berörda får det blekaste hum om vad det handlar om. Bristande objektiveringsförmåga är antagligen trivselhöjande.
Min beskrivning löd:
Angående jämställdheten
Den partiella dövheten projekterades
i mälden av rågummi, kalvläder och vinyl
hår på anklarna
gabardinflikens knyck runt korridorhörnet
armbandsurets vinkel mot kaffeautomaten
Knastrande radioröster
forslas uppåt i skugglösa cylindrar
glashusen fylls av erigerat patrask,
vita ansikten, stelkrampsbakterier
Öronlösa broilers mals ut
genom rekryteringsförfarandenas
obefläckade avlelse
ur Möjligt land, -01
Vem känner inte igen dem, homosocialitetens obesvärade ockupationer från kassan på Clas Ohlsson till departementsborden.
Såhär gör pojkarna var dom står, och var dom sitter och var dom går. Det är småsaker, sådant som ingen rår för.
På detta förväntningen att vi andra ska le och uppmuntra att 84 procent av taletiden just kvackades bort i självbelåtenhet. Det är inte en småsak.
Det går att beskriva hur många gånger som helst. Dessvärre utan att de närmast berörda får det blekaste hum om vad det handlar om. Bristande objektiveringsförmåga är antagligen trivselhöjande.
Min beskrivning löd:
Angående jämställdheten
Den partiella dövheten projekterades
i mälden av rågummi, kalvläder och vinyl
hår på anklarna
gabardinflikens knyck runt korridorhörnet
armbandsurets vinkel mot kaffeautomaten
Knastrande radioröster
forslas uppåt i skugglösa cylindrar
glashusen fylls av erigerat patrask,
vita ansikten, stelkrampsbakterier
Öronlösa broilers mals ut
genom rekryteringsförfarandenas
obefläckade avlelse
ur Möjligt land, -01
torsdag, april 17, 2008
Stjärnsund III
Stjärnsund ligger långt bort, skrev Trollhare, förundrad av nyheternas kvicka omloppstid.
Under några dagar toppades bloggosfärens länklistor av det stillsamma bruket Stjärnsund.
När barnamördaren bekände minskade angelägenheten.
Utom i Gävle-Dalas gränstrakter,.
Gott så. Ett mord angår familj, släkt, vänner och grannar. Ingen annan.
Vi andra blir berörda och tar åt oss ändå, av olika privata anledningar.
Jag tar åt mig ifråga om platsen, den vackra och lyckliga.
Jag skriver för tredje gången om Stjärnsund, därför att jag vill skriva om det vackra och lyckliga.
Jag vill skriva om det vackra och lyckliga, därför att det är bräckligt och sårat.
Stjärnsund ligger inte långt bort.
Det bräckliga och sårade ligger aldrig långt bort.
Det är inte nödvändigt att bry sig om varje plats i Gävle-Dalas gränstrakter.
Du ska bry dig om det bräckliga vackra, den sårade lyckan.
Du ska göra något åt det, allt som du kan vidröra.
Det andra finns ändå.
Under några dagar toppades bloggosfärens länklistor av det stillsamma bruket Stjärnsund.
När barnamördaren bekände minskade angelägenheten.
Utom i Gävle-Dalas gränstrakter,.
Gott så. Ett mord angår familj, släkt, vänner och grannar. Ingen annan.
Vi andra blir berörda och tar åt oss ändå, av olika privata anledningar.
Jag tar åt mig ifråga om platsen, den vackra och lyckliga.
Jag skriver för tredje gången om Stjärnsund, därför att jag vill skriva om det vackra och lyckliga.
Jag vill skriva om det vackra och lyckliga, därför att det är bräckligt och sårat.
Stjärnsund ligger inte långt bort.
Det bräckliga och sårade ligger aldrig långt bort.
Det är inte nödvändigt att bry sig om varje plats i Gävle-Dalas gränstrakter.
Du ska bry dig om det bräckliga vackra, den sårade lyckan.
Du ska göra något åt det, allt som du kan vidröra.
Det andra finns ändå.
onsdag, april 16, 2008
Stjärnsund II
Stjärnsund, ett gammalt bruk med stolt historia och aktiv nutid.
Ett tämligen gott bruk, där patron uppmuntrade läskunnighet och gärna delade ut julgåvor. Där var järnhantering och valsverk, den tekniska utvecklingen kom via Polhem. Transporter gick via sjösystemen, senare med ångtåg. Klocktillverkningen startade redan på Polhems tid och utförs fortfarande på hantverksvis.
En idyll med lindalléer, en vildvuxen engelsk park, fårbete. En övergiven järnvägsstation, murar av slaggsten. Liten enkel kyrka, skogiga sluttningar ned mot vattnet. De vita herrgårdsbyggnaderna rymmer sin egen förbannelse i de kvarblivna kryckorna på vinden.
Under ettpar decennier var bruket nedgånget och drabbat av handlingsförlamning. Skolan stängde, kiosken sålde solblekt lakrits, det gick inte att hålla Konsum vid liv. Simskolan fanns förstås, vid långbryggan ute vid Björknäbba, och någon danskväll i Folkets hus. Men det var segt och sömnigt. Man kunde stå och spotta i forsen. På sin höjd.
Sedan tog företagsamheten och nyandligheten vid. Datorföretag, ekologi, mode och kristaller. Framgångsrik kursgård, lanthandel med spel och bangolf. Herrgården är museum (de berättar mer om förbannelsen!), det finns kafé och souvenirbod. Skolan fungerar utmärkt, och anslagstavlan upplyser om föreningslivet, om dans- teater- och filmkvällar. Och simskolan finns förstås kvar i sjön Grycken, den vilda steniga lynniga.
En så vacker och lycklig plats det var.
Tills helt nyligen.
Ett tämligen gott bruk, där patron uppmuntrade läskunnighet och gärna delade ut julgåvor. Där var järnhantering och valsverk, den tekniska utvecklingen kom via Polhem. Transporter gick via sjösystemen, senare med ångtåg. Klocktillverkningen startade redan på Polhems tid och utförs fortfarande på hantverksvis.
En idyll med lindalléer, en vildvuxen engelsk park, fårbete. En övergiven järnvägsstation, murar av slaggsten. Liten enkel kyrka, skogiga sluttningar ned mot vattnet. De vita herrgårdsbyggnaderna rymmer sin egen förbannelse i de kvarblivna kryckorna på vinden.
Under ettpar decennier var bruket nedgånget och drabbat av handlingsförlamning. Skolan stängde, kiosken sålde solblekt lakrits, det gick inte att hålla Konsum vid liv. Simskolan fanns förstås, vid långbryggan ute vid Björknäbba, och någon danskväll i Folkets hus. Men det var segt och sömnigt. Man kunde stå och spotta i forsen. På sin höjd.
Sedan tog företagsamheten och nyandligheten vid. Datorföretag, ekologi, mode och kristaller. Framgångsrik kursgård, lanthandel med spel och bangolf. Herrgården är museum (de berättar mer om förbannelsen!), det finns kafé och souvenirbod. Skolan fungerar utmärkt, och anslagstavlan upplyser om föreningslivet, om dans- teater- och filmkvällar. Och simskolan finns förstås kvar i sjön Grycken, den vilda steniga lynniga.
En så vacker och lycklig plats det var.
Tills helt nyligen.
tisdag, april 15, 2008
Stjärnsund
Idag visar jag bara några bilder från Stjärnsund.
Det var en så vacker och lycklig plats.
måndag, april 14, 2008
Gör politiken bra!
Hur ska man göra politiken bra då? frågade en tonåring angående flyktingmottagande och introduktion. Med sund skepsis har han observerat att de stora partierna säger samma sak fast med olika ord.
Det tyckte även vänsterpartisten Kalle Larsson i ett anförande i riksdagen. De stora partierna låter, när det gäller människosyn, lite grann som Bill och Bull: ”Vi måste stimulera, säger Bill. Incitament, säger Bull. Vi måste se till att de flyttar dit vi vill, säger Bill. Integrerar sig, säger Bull.”
Men att kräva av flyktingarna att de ska bo på vissa platser, annars blir det inga pengar, är ungefär som att samla ihop landets socialbidragstagare och sortera ut dem för att de ska skaffa jobb. Och om man kräver att den som fått uppehållstillstånd ska vänta i åratal på sin familj om han inte har arbete och bostad, kan man med samma logik omhänderta barn till arbetslösa för att ge föräldrarna incitament till jobbsökeri.
Detta är inte arbetslinjen, det är utpressningslinjen.
Men tonåringens fråga var: Hur ska man göra politiken bra då? Jag fortsätter att bygga på Kalle Larssons ord för hur vi definierar problemen och åtgärdar dem:
Problemet är inte att Sverige tar emot för många flyktingar. Tvärtom avvisas människor till land i krig eller till platser där de förföljs och torteras. Problemet är inte heller att vissa kommuner tar emot för många, utan att andra kommuner som tar emot få eler inga alls. FN:s flyktingkonvention som vi undertecknat är ett nationellt ansvar.
Ett problem är trångboddhet. Bygg då lägenheter! Ett annat problem är usla boendeförhållanden. Renovera då husen! Vänsterpartiet har föreslagit byggande av tiotusentals nya lägenheter per år, och renovering av samtliga bostäder i miljonprogramsområdena. Ett mycket stort problem är arbetslöshet. Anställ då människor! Vänsterpartiet har en politik även för det. Och är problemet skolan, se då till att utbildade lärare och förskollärare förbättrar möjligheterna för unga människor och barn att skaffa kunskaper och sociala
färdigheter!
Allians-regeringen gör motsatsen. Säljer ut hyreslägenheter, tar bort arbetsmarknadsutbildningar, tillåter vinstdrivande privatskolor som ibland är religiösa. Istället för att ge människor förutsättningar att skapa ett värdigt liv gödslar man segregationen. Och när de det gäller hårdare krav, säger Kalle Larsson:
”Vi ska ställa gemensamma krav på människor, oberoende av vilken bakgrund de har. Inte välja krav utifrån etnisk bakgrund.”
Hela riksdagsdebatten finns här.
Det tyckte även vänsterpartisten Kalle Larsson i ett anförande i riksdagen. De stora partierna låter, när det gäller människosyn, lite grann som Bill och Bull: ”Vi måste stimulera, säger Bill. Incitament, säger Bull. Vi måste se till att de flyttar dit vi vill, säger Bill. Integrerar sig, säger Bull.”
Men att kräva av flyktingarna att de ska bo på vissa platser, annars blir det inga pengar, är ungefär som att samla ihop landets socialbidragstagare och sortera ut dem för att de ska skaffa jobb. Och om man kräver att den som fått uppehållstillstånd ska vänta i åratal på sin familj om han inte har arbete och bostad, kan man med samma logik omhänderta barn till arbetslösa för att ge föräldrarna incitament till jobbsökeri.
Detta är inte arbetslinjen, det är utpressningslinjen.
Men tonåringens fråga var: Hur ska man göra politiken bra då? Jag fortsätter att bygga på Kalle Larssons ord för hur vi definierar problemen och åtgärdar dem:
Problemet är inte att Sverige tar emot för många flyktingar. Tvärtom avvisas människor till land i krig eller till platser där de förföljs och torteras. Problemet är inte heller att vissa kommuner tar emot för många, utan att andra kommuner som tar emot få eler inga alls. FN:s flyktingkonvention som vi undertecknat är ett nationellt ansvar.
Ett problem är trångboddhet. Bygg då lägenheter! Ett annat problem är usla boendeförhållanden. Renovera då husen! Vänsterpartiet har föreslagit byggande av tiotusentals nya lägenheter per år, och renovering av samtliga bostäder i miljonprogramsområdena. Ett mycket stort problem är arbetslöshet. Anställ då människor! Vänsterpartiet har en politik även för det. Och är problemet skolan, se då till att utbildade lärare och förskollärare förbättrar möjligheterna för unga människor och barn att skaffa kunskaper och sociala
färdigheter!
Allians-regeringen gör motsatsen. Säljer ut hyreslägenheter, tar bort arbetsmarknadsutbildningar, tillåter vinstdrivande privatskolor som ibland är religiösa. Istället för att ge människor förutsättningar att skapa ett värdigt liv gödslar man segregationen. Och när de det gäller hårdare krav, säger Kalle Larsson:
”Vi ska ställa gemensamma krav på människor, oberoende av vilken bakgrund de har. Inte välja krav utifrån etnisk bakgrund.”
Hela riksdagsdebatten finns här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)