Småstan mitt i storstan är det tämligen sanningsenliga varumärket för Sundbyberg. Med trävillor i Duvbo och stenkvarter längs Esplanaden
Kvällsljus över Fredsgatan
lördag, mars 03, 2012
Småstäder X: Småstan mitt i storstan
Småstan mitt i storstan är det tämligen sanningsenliga varumärket för Sundbyberg. Med trävillor i Duvbo och stenkvarter längs Esplanaden
Kvällsljus över Fredsgatan
och solljus över mejeriet, numera stekhus.
Politik och poesi återkommer med storstaden eller byn. Husfoton finns det många av.
fredag, mars 02, 2012
Småstäder IX: Hemma i Hedemora
Vy mot Hökartorget. I fonden fd järnhandeln, numera loppis. En tredjedel av stadens krogbestånd till vänster. Som gammal handelsstad försörjer den sig på att medborgarna säljer saker till varandra.
Nedan en vinterpromenad vid boule-torget.
"Wahlmanska", fd badhus, numera konsthall. Ritat av arkitekten L.I. Wahlman som också präglat en del av stadens villabebyggelse.
Många långa vinterpromenader har det blivit på smågatorna i denna blandning av sten- och trästad.
Välkommen hit! Stadshotellet är förtjusande och har bra pub.
Här var småstads-serien tänkt att sluta. Men eftersom gränserna inte är knivskarpa kommer inom kort förorten som är småstad.
måndag, februari 27, 2012
Hen är smart
Om man har vuxit upp i en tradition där ”flickor får fria” vart fjärde år... om man har gått i en skola där magistrarna sa ”akta er idag, killar” på skottdagen... om man än i denna dag serveras berättelser om Mannens Magiska fråga som lyckliggör den drömska kvinnan... om det är så, då är det inte konstigt om man tycker det är dags att vädra ut unkenheten.
Om man är utredare och dagligen brottas med textkonstruktioner som ”varje elev ska fritt få välja vad han/hon vill göra” eller ”personalen måste vara uppmärksamma på barnet om det är trött” eller ”här kan en flicka eller en pojke hitta den träning som passar henne/honom” eller andra otympligheter, då är det inte konstigt att ordet ”hen” allt oftare kommer till användning.
Dessa två situationer har inte så mycket med varandra att göra. Det tycks finnas en beröringsskräck för ordet ”hen”, som om ett nytt pronomen kunde slita genitalierna från barnen. När det istället handlar om något så torrt som smart språkbruk.
Om detta skriver Mer vänster i Uppsala.
Sedan kan det, som sagt, vara högeligen önskvärt och angeläget att kasta ut könsstereotyperna genom fönstret och ge ungarna chansen till en gränssprängande utveckling. Men för det räcker inga nyord, då är det nytt handlande som behövs.
Om man är utredare och dagligen brottas med textkonstruktioner som ”varje elev ska fritt få välja vad han/hon vill göra” eller ”personalen måste vara uppmärksamma på barnet om det är trött” eller ”här kan en flicka eller en pojke hitta den träning som passar henne/honom” eller andra otympligheter, då är det inte konstigt att ordet ”hen” allt oftare kommer till användning.
Dessa två situationer har inte så mycket med varandra att göra. Det tycks finnas en beröringsskräck för ordet ”hen”, som om ett nytt pronomen kunde slita genitalierna från barnen. När det istället handlar om något så torrt som smart språkbruk.
Om detta skriver Mer vänster i Uppsala.
Sedan kan det, som sagt, vara högeligen önskvärt och angeläget att kasta ut könsstereotyperna genom fönstret och ge ungarna chansen till en gränssprängande utveckling. Men för det räcker inga nyord, då är det nytt handlande som behövs.
söndag, februari 26, 2012
Småstäder VIII: Arkitektur
Sundsvalls stadshus. Sekelskiftesromantik. Gör sig bäst i snö, det var säkert uttänkt.
Ännu mer härlig nationalromantik på Varbergs kallbadhus. Klippor, naket, friluftsliv så in i Norden!
Uppsala är kanske ingen småstad. Men det bästa exempel på 60-talets så kallade tårtpapper i centrum. Antagligen var det konsumhus en gång...
Nu vet ni inte var ni är, men det är Sandviken. Arbetarbostäder ritade av Erskine. Kanske inte vackert, men kul!
Vem som ritat blå lådan i Avesta behöver du inte fundera på. Det står på huset. Hans hus. fredag, februari 24, 2012
Småstäder VII: Rörelser
De små städerna står inte stilla. De skulle inte alls ha varit städer om där inte funnits en rörelse. Butiker, verkstäder, mötesplatser var den lilla stadens hjärta.
Det rundade konditoriet finns i Smålandsstenar
Alla fantasier om överklassens utsvävningar försvinner i centrala Falsterbo
Men det är tveksamt om mjölkcentralen i Eskilstuna ännu bidrar till folkförsörjningen
Minns ni såna här bensinmackar med verkstad? I ett gathörn, under tak. Här i Gävle. Bensin får man inte hantera i innerstan, men längst in finns ett kontor
För snart femtio år sedan var det här de stackars värnpliktiga drack sprit och spelade bort dagpenningen på poker. Hotel Appelbergs, synden i Sollefteå
Det rundade konditoriet finns i Smålandsstenar
Alla fantasier om överklassens utsvävningar försvinner i centrala Falsterbo
Men det är tveksamt om mjölkcentralen i Eskilstuna ännu bidrar till folkförsörjningen
Minns ni såna här bensinmackar med verkstad? I ett gathörn, under tak. Här i Gävle. Bensin får man inte hantera i innerstan, men längst in finns ett kontor
För snart femtio år sedan var det här de stackars värnpliktiga drack sprit och spelade bort dagpenningen på poker. Hotel Appelbergs, synden i Sollefteå
torsdag, februari 23, 2012
Kronprinsessan, Ranelid och mosen
Av alla ställen: Solna-mos. I denna eminenta fejan-grupp fick jag reda på att den nya tronföljaren är född.
Det enda försonande i denna monarkistiska pr-yra var: Solna-mos.
Fast ett sådant kommer flickebarnet aldrig att bli, hur mycket hennes föräldrar än har gått och och bara råkat få ett privatslott i solnabornas egen park.
Den ungen kommer inte att gå i Tallbackaskolan. Hon kommer inte att dricka öl på Fontänen eller Jensens hörna, som inte längre finns, men hon kommer inte heller att dricka öl någonstans där mosen häckar idag. Hon kommer inte ens att ha picknick i Haga med grillkyckling och rosévin, iallafall inte utanför den bernadotteska muren. Hon kommer inte att rida i Huvudsta stall utan på någon ridskola som vi inte ens vet namnet på, och hon kommer inte att ha en aning om hur kvällssolen glöder i de gamla hyreshusen (ursäkta, bostadsrätterna) längs Råsundavägen, för dem kommer hon bara att åka förbi i bil på väg till statsbesök i Oslo.
Stackars barn. Att inte få bli ett Solna-mos!
Resten är bara skit. De oseriösa tidningarna slår rekord i klockslag för värkarna och bebisens vikt. De seriösa ägnar sig åt Allvarliga Konstitutionella Frågor. Som att barnets mor riskerar att slå kungen i popularitet.
Försök själv att urskilja det konstitutionella i den frågan. Nu är också grundlagen en popularitetstävling.
Apropå något helt annat skriver en krönikör att “samtiden måste vara en konstinstallation”.
Precis så känns det när alienationen slår i taket. Krönikören är inne på Ranelids framträdande, att han dödat mellot vilket jag inte tror. Däremot blir jag störd av att en författare med lysande karriär inte kan fullfölja en författares enda plikt inför gud och samtiden: att skriva en bra text.
Vill man hellre göra något annat än att vara författare finns massor med mindre intressanta yrken att välja på. Men vill man vara författare är man skyldig att skriva bra texter. Det finns inget annat.
Men om man vill vara till exempel kronprinsessa så får man inte det. Det är bara en som får, och är det så att hon inte vill har hon inte mycket att välja på för det skulle bli både grundlagskomplikationer och pinsamheter, och vilket är i dagens samhälle värst?
Vi andra tycks inte heller ha mycket att välja på, det inskärps av såväl konstitutionella som populära rubriker. I landet som berömmer sig av frigjord modernitet upprepas ideligen att ALLA nu gläder sig åt barnbarnet Bernadotte.
Om alla gör det innefattar det alla vi som tydligen inte har några egna liv, alla som tycker att Arena-frågan eller bristen på parkeringsplatser vid Karolinska eller omvandlingen till bostadsrätter är viktigare i Solna - eller som menar att jobbet som tar slut i övermorgon eller den egna bebisens vikt är viktigare frågor i de rubrikfria liv som vi ändå lever.
Skit och alienation, eller konstinstallation.
Leve republiken!
Leve Solna-mosen!
Haga ska vara park!
Det enda försonande i denna monarkistiska pr-yra var: Solna-mos.
Fast ett sådant kommer flickebarnet aldrig att bli, hur mycket hennes föräldrar än har gått och och bara råkat få ett privatslott i solnabornas egen park.
Den ungen kommer inte att gå i Tallbackaskolan. Hon kommer inte att dricka öl på Fontänen eller Jensens hörna, som inte längre finns, men hon kommer inte heller att dricka öl någonstans där mosen häckar idag. Hon kommer inte ens att ha picknick i Haga med grillkyckling och rosévin, iallafall inte utanför den bernadotteska muren. Hon kommer inte att rida i Huvudsta stall utan på någon ridskola som vi inte ens vet namnet på, och hon kommer inte att ha en aning om hur kvällssolen glöder i de gamla hyreshusen (ursäkta, bostadsrätterna) längs Råsundavägen, för dem kommer hon bara att åka förbi i bil på väg till statsbesök i Oslo.
Stackars barn. Att inte få bli ett Solna-mos!
Resten är bara skit. De oseriösa tidningarna slår rekord i klockslag för värkarna och bebisens vikt. De seriösa ägnar sig åt Allvarliga Konstitutionella Frågor. Som att barnets mor riskerar att slå kungen i popularitet.
Försök själv att urskilja det konstitutionella i den frågan. Nu är också grundlagen en popularitetstävling.
Apropå något helt annat skriver en krönikör att “samtiden måste vara en konstinstallation”.
Precis så känns det när alienationen slår i taket. Krönikören är inne på Ranelids framträdande, att han dödat mellot vilket jag inte tror. Däremot blir jag störd av att en författare med lysande karriär inte kan fullfölja en författares enda plikt inför gud och samtiden: att skriva en bra text.
Vill man hellre göra något annat än att vara författare finns massor med mindre intressanta yrken att välja på. Men vill man vara författare är man skyldig att skriva bra texter. Det finns inget annat.
Men om man vill vara till exempel kronprinsessa så får man inte det. Det är bara en som får, och är det så att hon inte vill har hon inte mycket att välja på för det skulle bli både grundlagskomplikationer och pinsamheter, och vilket är i dagens samhälle värst?
Vi andra tycks inte heller ha mycket att välja på, det inskärps av såväl konstitutionella som populära rubriker. I landet som berömmer sig av frigjord modernitet upprepas ideligen att ALLA nu gläder sig åt barnbarnet Bernadotte.
Om alla gör det innefattar det alla vi som tydligen inte har några egna liv, alla som tycker att Arena-frågan eller bristen på parkeringsplatser vid Karolinska eller omvandlingen till bostadsrätter är viktigare i Solna - eller som menar att jobbet som tar slut i övermorgon eller den egna bebisens vikt är viktigare frågor i de rubrikfria liv som vi ändå lever.
Skit och alienation, eller konstinstallation.
Leve republiken!
Leve Solna-mosen!
Haga ska vara park!
onsdag, februari 22, 2012
Småstäder VI: Ganska fult
Från det söta till det fula. Städer liksom människor gör sig bäst i viss vinkel.
Höghuset i Örebro är ett gott exempel på centrum från 60-talet - ingen skönhetssyn.
Så tråkigt kan det vara i Sala
Är det Norman Bates hotell? Eller bara en villa i Bollnäs?
Avesta har träkvarter och konst i gamla verket. Och så detta. Oklart varför. 
Inte ens hemma i Hedemora är allting vackert.
Inte ens hemma i Hedemora är allting vackert.söndag, februari 19, 2012
Vakna!
"Hela Sverige har vaknat" sa Björklund när han insåg att profitmotivet inte är det mest pedagogiska drivkraften i en skola.
Något vänstern hittils tutat om för dem som sov.
När Björklund vaknar, vaknar Sverige. Ack, om det bara vore så väl. Men det var bara ett utslag av världsfrånvänd narcissism. Hans Allianskolleger sover fortfarande.
Ska vi slå vad: om en lagändring kommer till stånd, då kommer Björklund att ha "räddat" skolan.
En björklundare till finns här!
Något vänstern hittils tutat om för dem som sov.
När Björklund vaknar, vaknar Sverige. Ack, om det bara vore så väl. Men det var bara ett utslag av världsfrånvänd narcissism. Hans Allianskolleger sover fortfarande.
Ska vi slå vad: om en lagändring kommer till stånd, då kommer Björklund att ha "räddat" skolan.
En björklundare till finns här!
lördag, februari 18, 2012
Småstäder V: Trä eller sten, söta är de
Vad vi väntar oss av småstaden är väl framför allt att den ska vara söt.
Som här, Säter.
Eller bara några mil söderut, några månader senare.
Gatan framåt kyrkan, Sala.
På andra sidan Mälaren finner vi Strängnäs.
Nog är trästaden underbar. Det är stenstaden också.
Till exempel torget i Kalmar.
En bit söderut har vi rena överklasschocken: Båstad.
Lika söt är den.
fredag, februari 17, 2012
Småstäder IV: Inte så smått
Höghuset i Kalmar liknar rena storstaden.
Gamla bakgårdar har en säregen charm oavsett stadens storlek. Ovan, Linköping.
Undrar om detta hörn i Höganäs ännu finns kvar, det är nog femton år sedan.
Nedan, Halmstad.
Storstaden i norr: ständigt detta Sundsvall!
Storstaden i norr: ständigt detta Sundsvall!
onsdag, februari 15, 2012
Småstäder III: nybyggen
Denhär träkåken i Falun är inte ny idag. Men den var det en gång.
Nyheterna i Hudiksvall kan vara från 1960- eller -70tal.
Mer imposanta är skyskraporna i Västerås...
liksom kustbebyggelsen i Sundsvall.
En riktig pärla - biblioteket i Halmstad.
Spelad dumhet att beskriva handfallen vänster
Avsiktlig dumhet är den värsta sorten. I denna gren excellerar idag SvD:s ledarskribent. Enligt honom står vänstern handfallen inför den bristande integrationen, saknar politisk strategi och vägrar delta i konstruktiv debatt.
Vänsterns politiska strategi står alla fritt att ta del av. För den som är intresserad, alltså. Under de senaste åren: Integrationspolitisk plattform, uttalandet Nolltolerans mot rasism och rapporten Integrera även den vita överklassen. Den intresserade kan också lyssna till Kalle Larsson eller Christina Höj Larsen, med flera, i riksdags- och andra debatter.
Det står borgarmedia fritt att avstå från detta. Eller föralldel att tro att det inte finns. Men en storkommentator på ledarsida bör ha skaffat sig viss överblick. Att söka rätt på länkarna här ingår i hans jobb. Inte i mitt!
Det som vållade skribentens partiella blindhet var en artikel av Maria Sveland som Politik och poesi tidigare kommenterat. Texten var delvis problematisk (inte minst redaktionellt) men måste ha fyllt en funktion då den fick Rothstein att publicera en retrospektiv krönika av vad vänstern borde; nämligen göra idag vad (S) gjorde igår.
Så nu är det vårt ansvar att vara socialdemokrater också, eftersom de inte är det själva. Hos (S) kan man tala om brist på strategier i både det ena och andra. Men det är en annan fråga.
Åter till Sveland - på SvD låter det som att det är hon som är vänstern?
Ja, jag vet då inte. Hon är journalist och feministisk debattör. Partitillhörighet okänd, och då har jag kollat både wikipedia och hennes hemsida.
Det var alltså en spretig debattartikel som fick en ledande ledarskribent att ta tillfället att bekantgöra att vänstern ekar av tomhet.
Sveland kunde ha skrivit mer lösningsinriktat, men det är inte hennes uppgift att göra det. Det är politikers uppgift. Vänsterpolitiken finns, om än aldrig så liten.
SvD kunde ha skrivit mer insiktsfullt, men valde spelad ignorans.
Det kan aldrig vara dess uppgift.
Vänsterns politiska strategi står alla fritt att ta del av. För den som är intresserad, alltså. Under de senaste åren: Integrationspolitisk plattform, uttalandet Nolltolerans mot rasism och rapporten Integrera även den vita överklassen. Den intresserade kan också lyssna till Kalle Larsson eller Christina Höj Larsen, med flera, i riksdags- och andra debatter.
Det står borgarmedia fritt att avstå från detta. Eller föralldel att tro att det inte finns. Men en storkommentator på ledarsida bör ha skaffat sig viss överblick. Att söka rätt på länkarna här ingår i hans jobb. Inte i mitt!
Det som vållade skribentens partiella blindhet var en artikel av Maria Sveland som Politik och poesi tidigare kommenterat. Texten var delvis problematisk (inte minst redaktionellt) men måste ha fyllt en funktion då den fick Rothstein att publicera en retrospektiv krönika av vad vänstern borde; nämligen göra idag vad (S) gjorde igår.
Så nu är det vårt ansvar att vara socialdemokrater också, eftersom de inte är det själva. Hos (S) kan man tala om brist på strategier i både det ena och andra. Men det är en annan fråga.
Åter till Sveland - på SvD låter det som att det är hon som är vänstern?
Ja, jag vet då inte. Hon är journalist och feministisk debattör. Partitillhörighet okänd, och då har jag kollat både wikipedia och hennes hemsida.
Det var alltså en spretig debattartikel som fick en ledande ledarskribent att ta tillfället att bekantgöra att vänstern ekar av tomhet.
Sveland kunde ha skrivit mer lösningsinriktat, men det är inte hennes uppgift att göra det. Det är politikers uppgift. Vänsterpolitiken finns, om än aldrig så liten.
SvD kunde ha skrivit mer insiktsfullt, men valde spelad ignorans.
Det kan aldrig vara dess uppgift.
måndag, februari 13, 2012
Kväll i inlandet
Det har inte på länge varit poesi i Politik och poesi. Men apropå småstadsserien...
Kväll i inlandet*
Gatan gåtan låst i sten
sammanfogad grånads massa, tyngd utan skarv
av allt som hade varit
Röster orörligt i hörnen
mellanrummens fotklapper, ekolös tystnad
i förra somrars heta granit
Vad denhär staden behöver:
Flodens rörlighet, grågrönt grumsig under brospanns slam
den oanvända virveln av möjlighet under längtans isar
Utropet
Vattenvägen
Himlafärgen
är vad staden
i inlandet
om kvällen
saknar utan bitterhet
utan minsta skarv
* ur Manifestation, 2004
Kväll i inlandet*
Gatan gåtan låst i sten
sammanfogad grånads massa, tyngd utan skarv
av allt som hade varit
Röster orörligt i hörnen
mellanrummens fotklapper, ekolös tystnad
i förra somrars heta granit
Vad denhär staden behöver:
Flodens rörlighet, grågrönt grumsig under brospanns slam
den oanvända virveln av möjlighet under längtans isar
Utropet
Vattenvägen
Himlafärgen
är vad staden
i inlandet
om kvällen
saknar utan bitterhet
utan minsta skarv
* ur Manifestation, 2004
söndag, februari 12, 2012
Småstäder II: Sten
Från trästad till stenstad. Mindre städer har ibland finare innerstadskvarter än de stora.
Som här i Halmstad, eller nedan en tidig morgon i Härnösand.
Den klassiska stenstaden är Sundsvall - civilisationens sista utpost på väg norrut?
Den regniga västkusten - här Uddevalla
Tegel är inte sten men ger karaktär. Ystad är fint!
fredag, februari 10, 2012
Småstäder I: trä
När jag avslutade den uppskattade serien om förorten utlovade jag en om småstäder. Efterfrågan har inte varit skriande - men vi kör ändå.
Låt oss börja med den klassiska trästaden. Från norr till söder tur och retur.
Ett regnigt Lysekil - ett hett och vindstilla Östersund
En soltimme mitt på midvinterdagen i Luleå
Kära Hudiksvall, välkomnande i alla väder
Farväl från Filipstad!
Låt oss börja med den klassiska trästaden. Från norr till söder tur och retur.
Ett regnigt Lysekil - ett hett och vindstilla Östersund
En soltimme mitt på midvinterdagen i Luleå
Kära Hudiksvall, välkomnande i alla väder
Farväl från Filipstad!
Röda Korset kan. Högern kan inte.
En stor och djup lättnad. Röda Korset får fortsätta att driva vården av tortyrskadade i Stockholms län. Det är det viktigaste: människor i behov av hjälp kan få den.
En skön triumf: Filippa R och hennes alliansare i landstinget åker dit i förvaltningsrätten. Lag och ordning? Kunskap och ordning? Nej, det förstår de sig inte på.
Ett litet glädjeämne: Om lagen står på rättvisans sida, gör också juristerna det.
Om du glömt, så var det Stockholms läns landsting som genomförde en ny upphandling. Röda Korsets långa erfarenhet och goda rykte förlorade mot ett litet företag som aldrig mött tortyrskadade överhuvudtaget. Det lilla företaget var nämligen billigare och kunde antagligen inte erbjuda vad som krävs.
Orsaken till att förvaltningsrätten nu kan backa hela affären är att politikerna i sitt upphandlingsunderlag hade krävt beprövad erfarenhet från de aktörer som la anbud. Det lilla företaget hade ingen sådan erfarenhet och vann iallafall. Detta var landstingsalliansens fetfel. Deras kallsinnighet inför tortyrskadade är inte i första hand en juridisk fråga.
Förvaltningsrätten har bestämt att det ska göras en ny värdering av anbuden och att det lilla företaget då inte ens får ingå. ”Det innebär i praktiken att Röda Korsets verksamhet räddas” skriver Aftonbladet.
Ett bra beslut! - det var på tiden.
En skön triumf: Filippa R och hennes alliansare i landstinget åker dit i förvaltningsrätten. Lag och ordning? Kunskap och ordning? Nej, det förstår de sig inte på.
Ett litet glädjeämne: Om lagen står på rättvisans sida, gör också juristerna det.
Om du glömt, så var det Stockholms läns landsting som genomförde en ny upphandling. Röda Korsets långa erfarenhet och goda rykte förlorade mot ett litet företag som aldrig mött tortyrskadade överhuvudtaget. Det lilla företaget var nämligen billigare och kunde antagligen inte erbjuda vad som krävs.
Orsaken till att förvaltningsrätten nu kan backa hela affären är att politikerna i sitt upphandlingsunderlag hade krävt beprövad erfarenhet från de aktörer som la anbud. Det lilla företaget hade ingen sådan erfarenhet och vann iallafall. Detta var landstingsalliansens fetfel. Deras kallsinnighet inför tortyrskadade är inte i första hand en juridisk fråga.
Förvaltningsrätten har bestämt att det ska göras en ny värdering av anbuden och att det lilla företaget då inte ens får ingå. ”Det innebär i praktiken att Röda Korsets verksamhet räddas” skriver Aftonbladet.
Ett bra beslut! - det var på tiden.
onsdag, februari 08, 2012
Hat och hot, inte särskilt korrekt
I en artikel i DN idag skriver Sveland om sambandet mellan hatet mot mångfalden och hatet mot antifeminismen. I stort sett är det en intressant artikel, men några saker vill jag ta upp.
Sveland beklagar att hon inte tidigare förstått omfattningen av den europeiska nationalismen. Som tur är finns det andra som gjort det, och Sveland verkar ännu inte riktigt vara med eftersom hon yrvaket frågar om det är 1930-talet i repris? om det då var som nu att högerradikala idéer ”sipprar fram”?
Glöm sipprandet. Europa var gediget nationalistiskt, byggt på utrotning och utsugning av koloniernas invånare, med förföljelse av romer och judar som vanlig ventil vid social oro. Demokratin var svag och hälften av befolkningen hade knappast fått rösträtt än i det ideologiska klimat där Tysklands kapitalister ursäktade Hitlers väg mot makten.
Vi är inte i den situationen idag. Vi har levt under Europas demokratiska mellanspel.
För övrigt beskriver Sveland tydligt hur dagordningar och frågeställningar förskjutits de sista tjugo åren. När ett Aktuellt-inslag heter ”Har invandringen gått för långt?” och programledaren oövertänkt kallar vissa grupper ”svårintegrerade”, då är det någonting helt annat som gått för långt.
Sedan gör Sveland sin koppling till antifeminism. Och visst finns det beröringspunkter - rasister är i allmänhet antifeminister. Men det omvända håller inte. (Sveland nämner inte rasismen vid namn, oklart varför.) En likhet i argumentationen mellan -ismerna är förlöjligandet av vad de kallar det politiskt korrekta, liksom det formliga hat som är så lättväckt, framförallt på anonyma nätforum.
Som Sveland konstaterar finns en risk att hatet bidrar till att förskjuta gränserna. Den som inte skriver ”döda,döda” får betraktas som förhållandevis normal, medan de som gör det skrämmer till anpassning.
Någonting har gått alldeles för långt när det verkar förväntat att få en flaska i huvudet under ett antirasistiskt möte eller att mordhotas för att man haft högläsning av Solanas.
”Politiskt korrekt” har jag avfärdat som en idiotterm. Sjävklart är jag politisk och förhoppningsvis är jag korrekt, brukar jag svara. Men Sveland anser att begreppet är farligare än så, att det tystar all kritik. Där håller jag inte med henne. Nog är det mer oförskämt än hotfullt när folk påstår att vi maskerar åsikter för att hålla oss väl med en föreställd makt- och mediaelit.
Politiskt korrekt ”är ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning” avrundar Sveland. Det är det som i mitt tycke gör begreppet löjeväckande.
Samtidigt ser jag hur hånet av det ”politiskt korrekta” banar väg för trollen under stenarna. Därför är fenomenet värt att hålla ögonen på. Men det är hatet och hoten som skrämmer till anpassning och flyttar normalitetens gräns.
Sveland beklagar att hon inte tidigare förstått omfattningen av den europeiska nationalismen. Som tur är finns det andra som gjort det, och Sveland verkar ännu inte riktigt vara med eftersom hon yrvaket frågar om det är 1930-talet i repris? om det då var som nu att högerradikala idéer ”sipprar fram”?
Glöm sipprandet. Europa var gediget nationalistiskt, byggt på utrotning och utsugning av koloniernas invånare, med förföljelse av romer och judar som vanlig ventil vid social oro. Demokratin var svag och hälften av befolkningen hade knappast fått rösträtt än i det ideologiska klimat där Tysklands kapitalister ursäktade Hitlers väg mot makten.
Vi är inte i den situationen idag. Vi har levt under Europas demokratiska mellanspel.
För övrigt beskriver Sveland tydligt hur dagordningar och frågeställningar förskjutits de sista tjugo åren. När ett Aktuellt-inslag heter ”Har invandringen gått för långt?” och programledaren oövertänkt kallar vissa grupper ”svårintegrerade”, då är det någonting helt annat som gått för långt.
Sedan gör Sveland sin koppling till antifeminism. Och visst finns det beröringspunkter - rasister är i allmänhet antifeminister. Men det omvända håller inte. (Sveland nämner inte rasismen vid namn, oklart varför.) En likhet i argumentationen mellan -ismerna är förlöjligandet av vad de kallar det politiskt korrekta, liksom det formliga hat som är så lättväckt, framförallt på anonyma nätforum.
Som Sveland konstaterar finns en risk att hatet bidrar till att förskjuta gränserna. Den som inte skriver ”döda,döda” får betraktas som förhållandevis normal, medan de som gör det skrämmer till anpassning.
Någonting har gått alldeles för långt när det verkar förväntat att få en flaska i huvudet under ett antirasistiskt möte eller att mordhotas för att man haft högläsning av Solanas.
”Politiskt korrekt” har jag avfärdat som en idiotterm. Sjävklart är jag politisk och förhoppningsvis är jag korrekt, brukar jag svara. Men Sveland anser att begreppet är farligare än så, att det tystar all kritik. Där håller jag inte med henne. Nog är det mer oförskämt än hotfullt när folk påstår att vi maskerar åsikter för att hålla oss väl med en föreställd makt- och mediaelit.
Politiskt korrekt ”är ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning” avrundar Sveland. Det är det som i mitt tycke gör begreppet löjeväckande.
Samtidigt ser jag hur hånet av det ”politiskt korrekta” banar väg för trollen under stenarna. Därför är fenomenet värt att hålla ögonen på. Men det är hatet och hoten som skrämmer till anpassning och flyttar normalitetens gräns.
måndag, februari 06, 2012
Bristande feminism i dåtid
Gästbloggar idag på Clartébloggen med intryck från en omläsning av Sjöwall-Wahlöös deckare med deras besynnerliga kvinnosyn.
söndag, februari 05, 2012
Självklara saker är sällan självklara
Stora förhoppningar är knutna till Vänsterpartiets nyvalda ledning - två män, och de är förträffliga män så det blir säkert bra. Vänsterpartiets förträffliga kvinnor blir vice, eller bildar majoritet i styrelsen, eller får utrymme på något annat hedervärt men mera lättviktigt vis.
Den interna debatt som jag av och till följt har betonat männens odiskutabla kompetens. De blir inte valda för att de är män, utan för att de är kompetenta. Samtidigt medges att också kvinnorna är kompetenta, så slutsatsen står öppen: De blir inte bortvalda för att de är inkompetenta, utan för att de är kvinnor.
Andra argument visar en övertro på performativa satser: Vi är ett feministiskt parti, så då är alla feminister. Eller, vi är alla feminister så vi gör ingen skillnad på kön. Eller, könet är betydelselöst så vi väljer vem vi vill.
Ja, vi väljer vem vi vill. Det gör vi för att det är demokratiskt, inte för att kön på något vis skulle ha förlorat i betydelse.
Att "inte göra skillnad" är jämställdhetspolicy. Feminismen säger tvärtom att kön gör skillnad och att kön (socialt, konstruerat, fostrat) är av ofantlig betydelse för att sortera makt och tillgångar. Hur kan det vara en spridd vänsteruppfattning att detta skulle vara betydelselöst?
Vi väljer vem vi vill, men vi ska komma ihåg att om Musses kompetens är större än Mimmis säger det inte med automatik att den faktiskt är det. Det kan också vara ett tecken på att vi inom patriarkatet ser och väljer Musses kompetens, hellre än Mimmis.
Detdär är elementa. Flertusenåriga civilisationer bygger på det. Det blir inte ogiltigt för att ett litet parti som vårt för sexton år sedan ändrade en programskrivning.
De simplaste argumenten handlar om att feminismen har segrat och är självklar. Vi behöver inte fundera på den mer eftersom också Musse är feminist och kan sköta kampen nu. Enligt den sortens argumentation är det vi som tjatar feminism som inte har förstått hur ointressant kön är, eller så missbrukar vi ideologi för att fernissa en helt annan agenda, exempelvis att motarbeta en man. I sista hand antas att feminism är ett godtyckligt verktyg som vi tar till i händelse av personmotsättningar.
Personval accentuerar ofta feministiska frågor – skulle vi då inte tala om dem? De flesta vänsterpartister är överens om att om gruppen kvinnor ska få mer makt måste gruppen män avstå från makt. Det är inte så svårt – sålänge det inte går ner på individnivå. Men då kanske den kompetente Musse måste gå åt sidan när den kompetenta Mimmi ska ta plats. Då blir det obekvämt.
Vi väljer vem vi vill. Men vi ska inte tro att feminismen är utagerad. När den är obekväm är den viktigare än någonsin.
Att förändra för rättvisa är inte lika med den enklaste lösningen.
Den interna debatt som jag av och till följt har betonat männens odiskutabla kompetens. De blir inte valda för att de är män, utan för att de är kompetenta. Samtidigt medges att också kvinnorna är kompetenta, så slutsatsen står öppen: De blir inte bortvalda för att de är inkompetenta, utan för att de är kvinnor.
Andra argument visar en övertro på performativa satser: Vi är ett feministiskt parti, så då är alla feminister. Eller, vi är alla feminister så vi gör ingen skillnad på kön. Eller, könet är betydelselöst så vi väljer vem vi vill.
Ja, vi väljer vem vi vill. Det gör vi för att det är demokratiskt, inte för att kön på något vis skulle ha förlorat i betydelse.
Att "inte göra skillnad" är jämställdhetspolicy. Feminismen säger tvärtom att kön gör skillnad och att kön (socialt, konstruerat, fostrat) är av ofantlig betydelse för att sortera makt och tillgångar. Hur kan det vara en spridd vänsteruppfattning att detta skulle vara betydelselöst?
Vi väljer vem vi vill, men vi ska komma ihåg att om Musses kompetens är större än Mimmis säger det inte med automatik att den faktiskt är det. Det kan också vara ett tecken på att vi inom patriarkatet ser och väljer Musses kompetens, hellre än Mimmis.
Detdär är elementa. Flertusenåriga civilisationer bygger på det. Det blir inte ogiltigt för att ett litet parti som vårt för sexton år sedan ändrade en programskrivning.
De simplaste argumenten handlar om att feminismen har segrat och är självklar. Vi behöver inte fundera på den mer eftersom också Musse är feminist och kan sköta kampen nu. Enligt den sortens argumentation är det vi som tjatar feminism som inte har förstått hur ointressant kön är, eller så missbrukar vi ideologi för att fernissa en helt annan agenda, exempelvis att motarbeta en man. I sista hand antas att feminism är ett godtyckligt verktyg som vi tar till i händelse av personmotsättningar.
Personval accentuerar ofta feministiska frågor – skulle vi då inte tala om dem? De flesta vänsterpartister är överens om att om gruppen kvinnor ska få mer makt måste gruppen män avstå från makt. Det är inte så svårt – sålänge det inte går ner på individnivå. Men då kanske den kompetente Musse måste gå åt sidan när den kompetenta Mimmi ska ta plats. Då blir det obekvämt.
Vi väljer vem vi vill. Men vi ska inte tro att feminismen är utagerad. När den är obekväm är den viktigare än någonsin.
Att förändra för rättvisa är inte lika med den enklaste lösningen.
fredag, februari 03, 2012
Som om det vore 1932
Det är inte värre om en folkvald politiker blir angripen, än om vem som helst blir det. Ändå skapar våld mot politiker vanligen en större motreaktion, eftersom angreppet mot den folkvalda så uppenbart innebär ett angrepp på demokratin.
Därför borde stormedia ha reagerat betydligt starkare på nazisternas överfall mot Skolnämndens i Falun ordförande. Men han är vänsterpartist och antirasist. Och stormedia beskyddas av folk som hatar oss.
Kommunstyrelsen i Falun har antagit ett gemensamt yttrande, fattas bara. Dalarnas tidningar återger det. Resten är tystnad.
Som om det vore ett gatuslagsmål i en småstad.
Som om det inte vore fråga om nazister som i nutids-Sverige attackerar folkvalda.
Som om inte detta vore ett hot mot demokratin.
Som om det inte vore vad nazisterna har lovat att göra.
Som om det finns folk som accepterar att nassarna försöker göra slut på vänstern.
Som de försökte en gång tidigare.
Som högern accepterade den gången också.
Därför borde stormedia ha reagerat betydligt starkare på nazisternas överfall mot Skolnämndens i Falun ordförande. Men han är vänsterpartist och antirasist. Och stormedia beskyddas av folk som hatar oss.
Kommunstyrelsen i Falun har antagit ett gemensamt yttrande, fattas bara. Dalarnas tidningar återger det. Resten är tystnad.
Som om det vore ett gatuslagsmål i en småstad.
Som om det inte vore fråga om nazister som i nutids-Sverige attackerar folkvalda.
Som om inte detta vore ett hot mot demokratin.
Som om det inte vore vad nazisterna har lovat att göra.
Som om det finns folk som accepterar att nassarna försöker göra slut på vänstern.
Som de försökte en gång tidigare.
Som högern accepterade den gången också.
Hacka-på-Kd-dagen
Idag är det hacka-på-Kd-dagen.
Igår skrev jag om överklassafarin. Idag läser jag om en kristlig, demokratisk företrädare som uppdaterat sin fejsbok med önskemål om en underklassafari: där skulle ”finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter.”
Hans parti är kritiska mot angreppet, ty de mer människovänliga kristna betraktar inte fattigdom som en moralisk brist. Därför har fejsbok-förtryckaren i efterskott bett Dagens Nyheter (av alla) om ursäkt, och i det sammanhanget förmedlat att han inte tycker att samhällsklasser ska ställas mot varandra.
Nänä. Han insåg att han enbart bidrog till ett förtydligande av klasskampen. Och detta är just vad som inte får ske, enligt borgarnas (inklusive DN:s) världsbild, där de rika må pösa i lugn och ro mot att de fattiga slipper raljanta påhopp.
Beklagar, men det räcker inte.
Idag är det hacka på Kd-dagen, inte hacka-på-Fp-dagen. Så när Nyamko Sabuni för en gångs skull skrivit något klokt i avsikten att slå sönder regeringspartnerns familjepolitik är det bara att citera… Det är fel att ”kommersialisera familjelivet genom att göra föräldrar till företagare och pedagoger för att ta hand om sina egna barn”.
Kd:s förslag gick ut på: barnomsorgspeng för egna barn genom F-skattsedel, barnskatteavdrag för den som väljer bort förskolan, ännu längre föräldraförsäkring och avskaffande av jämställdhetsbonusen.
Men: En förälder kan aldrig jämställas med en utbildad förskolepedagog, konstaterar Sabuni. Liksom: Hur skapar man drägliga livsvillkor för dessa mammor när de blir gamla? Att mannen på sin inkomst ska åläggas betala pensionsförmåner för kvinnan är förlegat.
Trots att de inte kan och inte ens vill skapa arbeten åt alla smickrar sig Alliansregeringen med att stå för en arbetslinje. Men Kd offrar gärna den linjen för den överordnade familjelinjen. De är till och med beredda att betala ut bidrag till föräldrar för att inte arbeta.
För att återgå till fånen med fattigdomssafarin så är sådana gjorda ideligen och gång på gång av journalister och sociologistudenter i Rinkeby och Rosengård.
Men finns det fortfarande någon som inte har fattat hur det är så ställer Ung Vänster upp.
Igår skrev jag om överklassafarin. Idag läser jag om en kristlig, demokratisk företrädare som uppdaterat sin fejsbok med önskemål om en underklassafari: där skulle ”finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter.”
Hans parti är kritiska mot angreppet, ty de mer människovänliga kristna betraktar inte fattigdom som en moralisk brist. Därför har fejsbok-förtryckaren i efterskott bett Dagens Nyheter (av alla) om ursäkt, och i det sammanhanget förmedlat att han inte tycker att samhällsklasser ska ställas mot varandra.
Nänä. Han insåg att han enbart bidrog till ett förtydligande av klasskampen. Och detta är just vad som inte får ske, enligt borgarnas (inklusive DN:s) världsbild, där de rika må pösa i lugn och ro mot att de fattiga slipper raljanta påhopp.
Beklagar, men det räcker inte.
Idag är det hacka på Kd-dagen, inte hacka-på-Fp-dagen. Så när Nyamko Sabuni för en gångs skull skrivit något klokt i avsikten att slå sönder regeringspartnerns familjepolitik är det bara att citera… Det är fel att ”kommersialisera familjelivet genom att göra föräldrar till företagare och pedagoger för att ta hand om sina egna barn”.
Kd:s förslag gick ut på: barnomsorgspeng för egna barn genom F-skattsedel, barnskatteavdrag för den som väljer bort förskolan, ännu längre föräldraförsäkring och avskaffande av jämställdhetsbonusen.
Men: En förälder kan aldrig jämställas med en utbildad förskolepedagog, konstaterar Sabuni. Liksom: Hur skapar man drägliga livsvillkor för dessa mammor när de blir gamla? Att mannen på sin inkomst ska åläggas betala pensionsförmåner för kvinnan är förlegat.
Trots att de inte kan och inte ens vill skapa arbeten åt alla smickrar sig Alliansregeringen med att stå för en arbetslinje. Men Kd offrar gärna den linjen för den överordnade familjelinjen. De är till och med beredda att betala ut bidrag till föräldrar för att inte arbeta.
För att återgå till fånen med fattigdomssafarin så är sådana gjorda ideligen och gång på gång av journalister och sociologistudenter i Rinkeby och Rosengård.
Men finns det fortfarande någon som inte har fattat hur det är så ställer Ung Vänster upp.
torsdag, februari 02, 2012
Bussresenärernas dåliga smak
Överklassafari till Saltsjöbaden. Ett roligt sätt att göra politik på. Precis som man har trygghets- eller miljövandringar kan man väl göra klassresor.
Därför blev jag häpen och djupt fascinerad när jag tog del av de våldsamma reaktionerna från dem som inte var vana vid att vara objekt. Det kastades till och med ägg mot bussen av tonåringar som kände sig angripna. ”Vi har kämpat för att kunna bo här” säger en person som kanske tror att bara slackare blir fattiga.
I SvD är ledarskribenten mest upprörd över parollen ”Odla ditt klasshat”, som jag kan hålla med om är illa vald. Men allvarligt talat - vi skiter i vad borgarna anser om vårt beteende och språkbruk. Nu handlar det om medvetet genomförda orättvisor, inte om vårt uppförande, och inte heller om ekonomiskt tillfredsställda individers behov av att livsstajla sig. Vilket skribenten verkar tro, eftersom han antar att gårdagens klyftor var ekonomiska och dagens ”sociokulturella”. Meh! Läs Bourdieu!
De allra flesta av dem jag läst är överens om att bussresan var väldigt provokativ. Det tyder på att borgarna har fått lulla runt i sina segregerade enklaver lite för länge. I Rinkeby var folk vana vid guidade rundturer i Exotica och förväntades villigt bjuda på sin färgrika staccato-dialekt framför kameran. Här finns något att lära.
Ändå var bussturen underbyggd med statistik och fakta, säger arrangörerna. Vilka idag måste motta rasistiska, sexistiska och hatfulla kommentarer. Från dem som vet hur man uppför sig för att ta sig fram här i världen.
Därför blev jag häpen och djupt fascinerad när jag tog del av de våldsamma reaktionerna från dem som inte var vana vid att vara objekt. Det kastades till och med ägg mot bussen av tonåringar som kände sig angripna. ”Vi har kämpat för att kunna bo här” säger en person som kanske tror att bara slackare blir fattiga.
I SvD är ledarskribenten mest upprörd över parollen ”Odla ditt klasshat”, som jag kan hålla med om är illa vald. Men allvarligt talat - vi skiter i vad borgarna anser om vårt beteende och språkbruk. Nu handlar det om medvetet genomförda orättvisor, inte om vårt uppförande, och inte heller om ekonomiskt tillfredsställda individers behov av att livsstajla sig. Vilket skribenten verkar tro, eftersom han antar att gårdagens klyftor var ekonomiska och dagens ”sociokulturella”. Meh! Läs Bourdieu!
De allra flesta av dem jag läst är överens om att bussresan var väldigt provokativ. Det tyder på att borgarna har fått lulla runt i sina segregerade enklaver lite för länge. I Rinkeby var folk vana vid guidade rundturer i Exotica och förväntades villigt bjuda på sin färgrika staccato-dialekt framför kameran. Här finns något att lära.
Ändå var bussturen underbyggd med statistik och fakta, säger arrangörerna. Vilka idag måste motta rasistiska, sexistiska och hatfulla kommentarer. Från dem som vet hur man uppför sig för att ta sig fram här i världen.
måndag, januari 30, 2012
Integrationens kärna enligt Ullenhag
Minister Ullenhag skriver om medborgarskapet, och öppnar med sin liberala, ömsesidiga försäkran att: ”Lyckad integration förutsätter dels att samhället är öppet och tolerant, dels att den enskilde invandraren anstränger sig för att komma in i det svenska samhället.”
Det blir fel direkt, eftersom han jämställer två olika storheter: samhället och den enskilde. Samhället gör, den enskilde gör… det låter rättvist men är det inte. Abstraktionen samhället ska se till alla sina medborgare. Den enskilde kan endast underkastas kravet att följa lagarna. ”Att komma in” är inte juridik, det har ett högst individuellt och därmed godtyckligt innehåll.
Medborgarskapet ska inte bara vara ett mål utan även ett medel för integration, fortsätter Ullenhag, och jag ogillar det sätt på vilket han tänjer den juridiska termen. Ett medborgarskap ska vara ett medborgarskap. Inte till en symbol eller något som ska utnyttjas för ett syfte. Ett svenskt medborgarskap innebär att jag får rösta i allmänna val, att jag respekterar lagarna och kan få stöd av svenska ambassaden om jag gör bort mig utomlands. Det är inte en etikettsbok för beteendet, det säger ingenting om min känsla och vilja. Något annat ska inte gälla för förvärvade medborgarskap. Men sedan framgår det att det symboliska värde Ullenhag skriver om kan bestå i att ideella föreningar arrangerar medborgarskapsceremonierna. Det låter bara som en kommunal besparing på femtiotusen kronor, ungefär.
För Ullenhag är kärnan i integration ”att människor träffas, lyssnar på varandra och för dialog”. Återigen det individuella planet, umgängesregler. I en tid när vi knappast hinner med våra egna familjer, vilka är det som ska sitta på möten och lyssna på varandra? Kärnan i integration samhällelig; rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Försörjning, demokratiskt inflytande, framtidstro.
Ullenhag tycks ha en uppfattning om det, eftersom han skriver: ”Men en del av integrationen handlar också om att nyanlända ska känna delaktighet, samhörighet och tillhörighet med det nya landet.” Varför men? Varför en del?
Ministern borde vända på utsagorna. Integrationens kärna är att de inflyttade efter ett tag (inte nyanlända, det vore väl mycket begärt) känner delaktighet etc - men en del av integrationen kanske kan bestå av att folk träffas och för dialog. Om de vill.
”En signal från samhället och staten är att vi välkomnar alla dem som sökt sig till vårt land” – ja, det är där vi borde börja. Men de som ser sina familjemedlemmar utvisas av Ullenhags regering har nog svårt att känna igen signalen.
Det blir fel direkt, eftersom han jämställer två olika storheter: samhället och den enskilde. Samhället gör, den enskilde gör… det låter rättvist men är det inte. Abstraktionen samhället ska se till alla sina medborgare. Den enskilde kan endast underkastas kravet att följa lagarna. ”Att komma in” är inte juridik, det har ett högst individuellt och därmed godtyckligt innehåll.
Medborgarskapet ska inte bara vara ett mål utan även ett medel för integration, fortsätter Ullenhag, och jag ogillar det sätt på vilket han tänjer den juridiska termen. Ett medborgarskap ska vara ett medborgarskap. Inte till en symbol eller något som ska utnyttjas för ett syfte. Ett svenskt medborgarskap innebär att jag får rösta i allmänna val, att jag respekterar lagarna och kan få stöd av svenska ambassaden om jag gör bort mig utomlands. Det är inte en etikettsbok för beteendet, det säger ingenting om min känsla och vilja. Något annat ska inte gälla för förvärvade medborgarskap. Men sedan framgår det att det symboliska värde Ullenhag skriver om kan bestå i att ideella föreningar arrangerar medborgarskapsceremonierna. Det låter bara som en kommunal besparing på femtiotusen kronor, ungefär.
För Ullenhag är kärnan i integration ”att människor träffas, lyssnar på varandra och för dialog”. Återigen det individuella planet, umgängesregler. I en tid när vi knappast hinner med våra egna familjer, vilka är det som ska sitta på möten och lyssna på varandra? Kärnan i integration samhällelig; rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Försörjning, demokratiskt inflytande, framtidstro.
Ullenhag tycks ha en uppfattning om det, eftersom han skriver: ”Men en del av integrationen handlar också om att nyanlända ska känna delaktighet, samhörighet och tillhörighet med det nya landet.” Varför men? Varför en del?
Ministern borde vända på utsagorna. Integrationens kärna är att de inflyttade efter ett tag (inte nyanlända, det vore väl mycket begärt) känner delaktighet etc - men en del av integrationen kanske kan bestå av att folk träffas och för dialog. Om de vill.
”En signal från samhället och staten är att vi välkomnar alla dem som sökt sig till vårt land” – ja, det är där vi borde börja. Men de som ser sina familjemedlemmar utvisas av Ullenhags regering har nog svårt att känna igen signalen.
lördag, januari 28, 2012
Historien pågår, idag i Ludvika
En kamrat berättar om nazisternas överfall på antirasister i Ludvika. DN skriver.
Antirasistisk demonstration, sedan samling på Folkets hus för att diskutera fortsatt arbete. Ungdomar från Ung Vänster, SSU och kanske andra organisationer. Men dörren slås upp och ett tiotal nazister vräker sig in, slår en flaska i huvudet på en av deltagarna, han som talat vid demonstrationen tidigare och som nu försöker låsa dörren. Någon lyckas ringa polisen, som kommer i tid för att göra ettpar gripanden.
En bild från idag. En bild från igår.
Nazisterna är ute efter att döda.
Det visste vi.
Igår hette vi kommunister, judar, romer, homosexuella, handikappade och till och med Jehovas vittnen. Idag heter vi ung vänster, ung socialdemokrati, antirasister, muslimer eller svartskallar.
Kampen går vidare.
Kom bara ihåg gårdagens inlägg: nazisterna kom raskt åter i det tyska samhället, och de var överhuvudtaget aldrig utanför det svenska.
En historia skrivs av segrarna.
En annan pågår, hela tiden.
Se även Dalarnas tidningar.
Yalla yalla, Sverige åt alla!
Viktigt blogginlägg från Mer vänster i Uppsala om hur media- och polisbevakningen fungerat.
Expressen tar upp nyheten och nämner att det faktiskt var en lokalpolitiker, ordförande i skolnämnden, som slogs blodig vid överfallet.
Men i TV4:s nyheter igår ansågs en björn i Kilafors viktigare än nazister i Ludvika.
Antirasistisk demonstration, sedan samling på Folkets hus för att diskutera fortsatt arbete. Ungdomar från Ung Vänster, SSU och kanske andra organisationer. Men dörren slås upp och ett tiotal nazister vräker sig in, slår en flaska i huvudet på en av deltagarna, han som talat vid demonstrationen tidigare och som nu försöker låsa dörren. Någon lyckas ringa polisen, som kommer i tid för att göra ettpar gripanden.
En bild från idag. En bild från igår.
Nazisterna är ute efter att döda.
Det visste vi.
Igår hette vi kommunister, judar, romer, homosexuella, handikappade och till och med Jehovas vittnen. Idag heter vi ung vänster, ung socialdemokrati, antirasister, muslimer eller svartskallar.
Kampen går vidare.
Kom bara ihåg gårdagens inlägg: nazisterna kom raskt åter i det tyska samhället, och de var överhuvudtaget aldrig utanför det svenska.
En historia skrivs av segrarna.
En annan pågår, hela tiden.
Se även Dalarnas tidningar.
Yalla yalla, Sverige åt alla!
Viktigt blogginlägg från Mer vänster i Uppsala om hur media- och polisbevakningen fungerat.
Expressen tar upp nyheten och nämner att det faktiskt var en lokalpolitiker, ordförande i skolnämnden, som slogs blodig vid överfallet.
Men i TV4:s nyheter igår ansågs en björn i Kilafors viktigare än nazister i Ludvika.
fredag, januari 27, 2012
Bödeln som läkare - ganska normalt
Idag, minnesdagen av Förintelsen, kan vi i SvD läsa om de intervjuer som gjordes på 1980-talet med Münch, en av läkarna i Auschwitz. En läkare som under sin tvååriga tjänstgöring där medverkade vid både selektioner och gasningar, och som ansåg att Mengeles experiment med människor ”hörde till vardagen”. Det är genom att normalisera den pågående utrotningen som Münch vill undvika att bli betraktad som ond. Bara - vanlig?
Artikeln tar upp hur bilden av förövarna har förändrats under åren. Strax efter kriget framställdes de som patologiskt onda, senare synliggjorde Eichmann rollen som den tråkiga byråkraten bakom brotten. Ännu senare blev det hela det tyska folket som genom sitt tigande medlöperi skulle vara de skyldiga, och idag tror vi oss kunna få fram mer sammansatta och mer trovärdiga porträtt. Allt i en önskan att förstå - trots att det finns sådant som inte går att förstå.
”Vid avgrunden”, Gitta Serenys intervjubok med Franz Stangl är ett exempel på det oförståeliga. Stangl var en vanlig tjänsteman som tack vare sina organisatoriska meriter sattes att ordna upp kaoset i Treblinka, att effektivisera gasandet. Stangl var en tråkig karriärist, av Eichmanns typ fastän tämligen obetydlig. Mot slutet började han vantrivas med sin roll som mördarrobot, men det var kanske ingen djupare insikt än att kriget började gå sämre och positionen var hotad. Hans återgivning är trist och färglös. Sereny begriper den inte heller.
Ännu en sak som är omöjlig att förstå är att läkaren Münch återupptog sin praktik omkring 1949. De ansvariga förhördes och dömdes i Nürnberg, men en vanlig medarbetare, därtill läkare, fick tillåtelse att gå i närheten av levande människor endast fyra år efter det att lägren stängts.
Han var inte ensam, i det raserade Tyskland återinsattes nazister och krigsförbrytare i långa rader på viktiga poster. De var ju inte onda - de kunde lätt dra på sig kostymen av europeisk normalitet.
Låt oss komma ihåg det. Inte bara idag.
Se även Funkpol för att komma ihåg hur många grupper, hur många olika människor, som drabbades. Eller Fotolasse om antisemitism och Sveriges delaktighet, eller Socialist och bajare som återger en överlevandes berättelse
Artikeln tar upp hur bilden av förövarna har förändrats under åren. Strax efter kriget framställdes de som patologiskt onda, senare synliggjorde Eichmann rollen som den tråkiga byråkraten bakom brotten. Ännu senare blev det hela det tyska folket som genom sitt tigande medlöperi skulle vara de skyldiga, och idag tror vi oss kunna få fram mer sammansatta och mer trovärdiga porträtt. Allt i en önskan att förstå - trots att det finns sådant som inte går att förstå.
”Vid avgrunden”, Gitta Serenys intervjubok med Franz Stangl är ett exempel på det oförståeliga. Stangl var en vanlig tjänsteman som tack vare sina organisatoriska meriter sattes att ordna upp kaoset i Treblinka, att effektivisera gasandet. Stangl var en tråkig karriärist, av Eichmanns typ fastän tämligen obetydlig. Mot slutet började han vantrivas med sin roll som mördarrobot, men det var kanske ingen djupare insikt än att kriget började gå sämre och positionen var hotad. Hans återgivning är trist och färglös. Sereny begriper den inte heller.
Ännu en sak som är omöjlig att förstå är att läkaren Münch återupptog sin praktik omkring 1949. De ansvariga förhördes och dömdes i Nürnberg, men en vanlig medarbetare, därtill läkare, fick tillåtelse att gå i närheten av levande människor endast fyra år efter det att lägren stängts.
Han var inte ensam, i det raserade Tyskland återinsattes nazister och krigsförbrytare i långa rader på viktiga poster. De var ju inte onda - de kunde lätt dra på sig kostymen av europeisk normalitet.
Låt oss komma ihåg det. Inte bara idag.
Se även Funkpol för att komma ihåg hur många grupper, hur många olika människor, som drabbades. Eller Fotolasse om antisemitism och Sveriges delaktighet, eller Socialist och bajare som återger en överlevandes berättelse
onsdag, januari 25, 2012
Rätt igen! - bevakningen av statsministern
Statsministern ljuger, svänger sig, förbättrar, skönmålar och vill göra en dålig sak bättre. Det gör han med troskyldiga spanielögon, trygg i förvissningen att inga journalister kommer att följa upp hans yttranden, än mindre trakassera hans personliga framtoning.
Juholt tvingades backa från sina påståenden antingen de var korrekta eller ej. Reinfeldt backar aldrig, hur fel han än har. Möjligen säger han att han ska vara ödmjuk, varpå ett sus går genom media-Sverige. Rätt igen!
Reinfeldts höga förtroende att leda landet beror inte på vad han säger och gör. Det beror på de knähundsjournalister som ständigt bekräftar hans förtroendekapital.
Jasägarna skockas och vinnaren tar allt.
Den som undrar vad jag talar om kan ta sig en titt på Alliansfritt Sverige. De har hela listan.
Juholt tvingades backa från sina påståenden antingen de var korrekta eller ej. Reinfeldt backar aldrig, hur fel han än har. Möjligen säger han att han ska vara ödmjuk, varpå ett sus går genom media-Sverige. Rätt igen!
Reinfeldts höga förtroende att leda landet beror inte på vad han säger och gör. Det beror på de knähundsjournalister som ständigt bekräftar hans förtroendekapital.
Jasägarna skockas och vinnaren tar allt.
Den som undrar vad jag talar om kan ta sig en titt på Alliansfritt Sverige. De har hela listan.
söndag, januari 22, 2012
Gulag-hicka
I början av 80-talet var jag med i en grupp som spelade gatuteater. Ett av våra inslag var en kommentar till borgarnas kamp för att stoppa makt- och ägarspridning vida löntagarfonder. Medan de sprang och larvade sig med parasoll på badstränderna och hotade med sovjetsystem, varubrist och arbetsläger larvade vi oss under lakan på citys trottoarer i ”stora socialistspökedansen”.
Stora spökdansen pågår fortfarande. Se till exempel Magnus Ahlkvist om Kommunistspöket, ”i högerns tjänst sedan 1848”.
I en ovanligt intressant tråd på fejsbok fick jag reda på att det åtminstone i överförd bemärkelse finns ett namn för fenomenet: Godwins lag - som går ut på att vissa diskussionstrådar förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler. Anspelningar på Godwins lag syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös, men den som liknar sin motståndare vid Hitler kan anses ha förlorat.
Godwins lag kan mycket väl omfatta även vänsterns belägenhet, och om inte behövs en egen term. Kommunistspöket, exempelvis. Att spela ut Nordkorea-kortet är väl vad vi oftast säger. En kamrat föreslog uttrycket DDR-tourettes. Eller Gulag-hicka.
Redan före järnridåns (den förra murens) fall var nonsensargumenten så välkända att vi dåvarande vpk-are, på dåligt besökta torgmöten, kunde utse en kamrat att wallraffa som borgare och stå och skräna: Stick till Sovjet!
(Jo, borgare skränar också. De är bara inte medvetna om det. De tror att det är manhaftigt och auktoritativt.)
Sjöstedt fällde i riksdagsdebatten ett yttrande som borde bli bevingat, ungefär:
Visst finns det delar av vänsterns historia som vi inte är stolta över, men vi försöker åtminstone inte skriva om den, som högern gör.
Högern ser inte att de har någon anledning att bryta Godwins lag. De tar sig rätten att vifta med Nordkorea-kortet, dansa stora socialistspökedansen och köra Gulag-hicka eftersom de tror på sin egenhändigt skrivna historia. Medan vi vet att de är och har varit emot vartenda progressivt demokratiskt förslag som överhuvudtaget läggs och lagts i riksdagen.
Att de har förlorat diskussionen är det bara vi som hör.
Inlägget skulle varit infört tidigare, men hela SAP råkade komma emellan.
Stora spökdansen pågår fortfarande. Se till exempel Magnus Ahlkvist om Kommunistspöket, ”i högerns tjänst sedan 1848”.
I en ovanligt intressant tråd på fejsbok fick jag reda på att det åtminstone i överförd bemärkelse finns ett namn för fenomenet: Godwins lag - som går ut på att vissa diskussionstrådar förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler. Anspelningar på Godwins lag syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös, men den som liknar sin motståndare vid Hitler kan anses ha förlorat.
Godwins lag kan mycket väl omfatta även vänsterns belägenhet, och om inte behövs en egen term. Kommunistspöket, exempelvis. Att spela ut Nordkorea-kortet är väl vad vi oftast säger. En kamrat föreslog uttrycket DDR-tourettes. Eller Gulag-hicka.
Redan före järnridåns (den förra murens) fall var nonsensargumenten så välkända att vi dåvarande vpk-are, på dåligt besökta torgmöten, kunde utse en kamrat att wallraffa som borgare och stå och skräna: Stick till Sovjet!
(Jo, borgare skränar också. De är bara inte medvetna om det. De tror att det är manhaftigt och auktoritativt.)
Sjöstedt fällde i riksdagsdebatten ett yttrande som borde bli bevingat, ungefär:
Visst finns det delar av vänsterns historia som vi inte är stolta över, men vi försöker åtminstone inte skriva om den, som högern gör.
Högern ser inte att de har någon anledning att bryta Godwins lag. De tar sig rätten att vifta med Nordkorea-kortet, dansa stora socialistspökedansen och köra Gulag-hicka eftersom de tror på sin egenhändigt skrivna historia. Medan vi vet att de är och har varit emot vartenda progressivt demokratiskt förslag som överhuvudtaget läggs och lagts i riksdagen.
Att de har förlorat diskussionen är det bara vi som hör.
Inlägget skulle varit infört tidigare, men hela SAP råkade komma emellan.
lördag, januari 21, 2012
Plågsam socialdemokrati
Vet inte varför Juholts avgång gör så ont. Det djupast olycksbådande är att det inte ska finnas några socialdemokrater längre.
Nej, han var inte så bra. Hade det hjälpt om han varit det?
En sak som borgarna sagt var sann: Socialdemokraterna satt vid makten för länge. Det dåliga var inte att de hindrade borgarna från att komma fram, det dåliga var att S blev borgare, att de blev maktberoende, och att borgarna bestämde sig för att de aldrig mer skulle få komma i närheten av makten. I all synnerhet inte som socialdemokrater.
Exit Juholt. Jämtin och Palm är ganska bra, men vilka chanser får de att visa det?
Nej, han var inte så bra. Hade det hjälpt om han varit det?
En sak som borgarna sagt var sann: Socialdemokraterna satt vid makten för länge. Det dåliga var inte att de hindrade borgarna från att komma fram, det dåliga var att S blev borgare, att de blev maktberoende, och att borgarna bestämde sig för att de aldrig mer skulle få komma i närheten av makten. I all synnerhet inte som socialdemokrater.
Exit Juholt. Jämtin och Palm är ganska bra, men vilka chanser får de att visa det?
fredag, januari 20, 2012
Storebror vet bäst
Kommer Juholt att avgå, inte långt efter det att jag lärt mig uttala hans efternamn? Ja inte vet jag. Men många vet. Aftonbladets Lena Mellin är förvånad, ”dethär förlänger pinan”.
Antagligen ville hon hellre döda honom själv, men det vore inte vackert tänkt.
TV4 uppger att det finns en överenskommelse om Juholts avgång. Här i huset lyssnade vi på nyheterna för ettpar timmar sedan, och där lät det hyfsat trovärdigt. Folk som varit med yttrade sig i första person, exempelvis Carin Jämtin.
Men TV4 anser sig veta bättre, och det värsta är att det kanske TV4 verkligen gör. Media har i alla tider kunnat tala om för Vänsterpartiet vilken ledare vi ska ha. Detta kan de inte tala om för S. Men de kan mycket väl ha bestämt vilken ledare de inte ska ha.
Källa till Expressen: Juholt förbereder sig för att avgå inom kort, kommer att hålla pressträff i Oskarshamn.
Visst betyder det skitmycket för demokratin att Expressen är på plats.
Just i Oskarshamn.
På den inte alltför avlägsna tid då sossarna var stalinister hängde de åtminstone inte ut sin egen partisekreterare. Men om media har rätt, då är Jämtin lika avgången som Juholt, om inte förr så i Oskarshamn. Sådana nyheter vore tråkiga nyheter.
De enda som får höra något roligt är sportfånarna, någon gång ibland. Det är så man blir avundsjuk.
Idiot i Aftonbladet: Sista bilden på Victorias gravida mage...
Om Aftonbladet lovar att det är den sista bilden undrar Politik och poesi bara vem de tänker ta livet av härnäst. Det kan väl inte vara den i flera bemärkelser välbevakade kronprinsessan. Så antagligen siktar de på den bernadotteska babyn.
Vi bävar.
Antagligen ville hon hellre döda honom själv, men det vore inte vackert tänkt.
TV4 uppger att det finns en överenskommelse om Juholts avgång. Här i huset lyssnade vi på nyheterna för ettpar timmar sedan, och där lät det hyfsat trovärdigt. Folk som varit med yttrade sig i första person, exempelvis Carin Jämtin.
Men TV4 anser sig veta bättre, och det värsta är att det kanske TV4 verkligen gör. Media har i alla tider kunnat tala om för Vänsterpartiet vilken ledare vi ska ha. Detta kan de inte tala om för S. Men de kan mycket väl ha bestämt vilken ledare de inte ska ha.
Källa till Expressen: Juholt förbereder sig för att avgå inom kort, kommer att hålla pressträff i Oskarshamn.
Visst betyder det skitmycket för demokratin att Expressen är på plats.
Just i Oskarshamn.
På den inte alltför avlägsna tid då sossarna var stalinister hängde de åtminstone inte ut sin egen partisekreterare. Men om media har rätt, då är Jämtin lika avgången som Juholt, om inte förr så i Oskarshamn. Sådana nyheter vore tråkiga nyheter.
De enda som får höra något roligt är sportfånarna, någon gång ibland. Det är så man blir avundsjuk.
Idiot i Aftonbladet: Sista bilden på Victorias gravida mage...
Om Aftonbladet lovar att det är den sista bilden undrar Politik och poesi bara vem de tänker ta livet av härnäst. Det kan väl inte vara den i flera bemärkelser välbevakade kronprinsessan. Så antagligen siktar de på den bernadotteska babyn.
Vi bävar.
Undfallenhet inför normaliteten
Svenska som andraspråk – ett lågstatusämne. Det konstaterar myndigheten för skolutveckling* i en rapport.
Nu är inte SvA det enda lågstatusämnet. Hemkunskap, kontor och handel är det, sådant som flickor har. Och fordonsteknik, som arbetarpojkar har. Liksom svenska som andraspråk och modersmål, som ungdomar med utländsk bakgrund har.
Hög status har exempelvis franska och matematik. Resten är normala ämnen som normala ungdomar har.
Svenska som andraspråk är den undervisning som är bäst utformad för att stimulera och utveckla ditt nya språk. Men det har under årens lopp varit föremål för både missuppfattningar och vantolkningar. Pedagoger utan utbildning har haft hand om ämnet och trott det vara en lättversion av svenska. Eleverna har känt sig utplockade och åsidosatta, istället för utvalda och uppmärksammade.
Inte ens immigranterna själva vill vara med immigranter. De vill läsa ”riktiga” skolämnen. Och den som är född i Sverige men råds att läsa svenska som andraspråk uppfattar det som en nedsättande kommentar.
Nu föreslår rapporten att ämnet ska slås ihop med svenska till ett vidgat svenskämne. Det kan nog bli bra på sikt. Men behovet av pedagoger med kompetens att utveckla ett andraspråk blir inte mindre, snarare större om de ska räcka till för alla klasser.
Forskarna ser på problemet som att det är en rättighet för eleverna som inte fungerat. Men vad är det som inte fungerat? På några skolor: undervisningen. På nästan alla skolor: omgivningens attityder. Det som en lågstatusgrupp gör tolkas med automatik som något sämre.
Att modersmålspedagoger och vissa yrkeslärare på gymnasiet är undantagna från legitimationskravet är en annan sådan signal om att det de sysslar med är något efemärt och temporärt, i väntan på att vi alla ska bli vit medelklass.
Förslaget om ett vidgat svenskämnet är inte alls dåligt. Det tyder bara på resignation.
* Myndigheten för skolutveckling är nedlagd. Har inte lyckats få reda på om det är Skolverket eller Skolinspektionen som gjort rapporten.
Nu är inte SvA det enda lågstatusämnet. Hemkunskap, kontor och handel är det, sådant som flickor har. Och fordonsteknik, som arbetarpojkar har. Liksom svenska som andraspråk och modersmål, som ungdomar med utländsk bakgrund har.
Hög status har exempelvis franska och matematik. Resten är normala ämnen som normala ungdomar har.
Svenska som andraspråk är den undervisning som är bäst utformad för att stimulera och utveckla ditt nya språk. Men det har under årens lopp varit föremål för både missuppfattningar och vantolkningar. Pedagoger utan utbildning har haft hand om ämnet och trott det vara en lättversion av svenska. Eleverna har känt sig utplockade och åsidosatta, istället för utvalda och uppmärksammade.
Inte ens immigranterna själva vill vara med immigranter. De vill läsa ”riktiga” skolämnen. Och den som är född i Sverige men råds att läsa svenska som andraspråk uppfattar det som en nedsättande kommentar.
Nu föreslår rapporten att ämnet ska slås ihop med svenska till ett vidgat svenskämne. Det kan nog bli bra på sikt. Men behovet av pedagoger med kompetens att utveckla ett andraspråk blir inte mindre, snarare större om de ska räcka till för alla klasser.
Forskarna ser på problemet som att det är en rättighet för eleverna som inte fungerat. Men vad är det som inte fungerat? På några skolor: undervisningen. På nästan alla skolor: omgivningens attityder. Det som en lågstatusgrupp gör tolkas med automatik som något sämre.
Att modersmålspedagoger och vissa yrkeslärare på gymnasiet är undantagna från legitimationskravet är en annan sådan signal om att det de sysslar med är något efemärt och temporärt, i väntan på att vi alla ska bli vit medelklass.
Förslaget om ett vidgat svenskämnet är inte alls dåligt. Det tyder bara på resignation.
* Myndigheten för skolutveckling är nedlagd. Har inte lyckats få reda på om det är Skolverket eller Skolinspektionen som gjort rapporten.
fredag, januari 13, 2012
Statlig skola, jaså...
Vänsterpartiets kongress fattade beslut om att skolan ska förstatligas. Efter tjugo års forskning har partikongressen enbart dragit slutsatsen att skolan återigen ska vara statlig. Argumenten handlar om likvärdighet och jag instämmer i hela agitationen, men inte i slutsatsen. Exakt vilken skillnad ska staten göra? Vi som är på nära håll har ju inte förmått åstadkomma särdeles mycket mot segregationsspiraler och självuppfyllande statusspridning.
Men visst, skolan kunde mycket väl vara statlig, kunde iallafall ha varit. Kommunaliseringen var en pest när den infördes, men vi lärde oss att få det att fungera. Beslutsfattarna kom nära och dinosaurierna på Skolöverstyrelsen dog ut, medan aktuell forskning från Skolverket kom in och blev vår att använda. Sedan slog det olika väl eller illa ut i olika kommuner.
Det är allstå det, det kommunala självstyret, som är orsaken till att kamraterna på kongressen vill genomföra en gigantisk omorganisation som kommer att ta åratal av implementering för att dra in skolan under en nygammal huvudman som ska utföra samma borgerliga politik för alla jämnt utslagen över riket. Grattis! Visserligen är varje timme i offentlig verksamhet dyrbar, men det tas ju bara från läroplansgenomförandet eller andra innehållsmässiga reformer.
Jag önskar att jag kunde säga ”det blir katastrof för barnen”, men så illa är det inte, det är bara platt onödigt. Reformen är lika kostsam och plågsam som föregångaren, vinsten är lika osäker och slutet är förhoppningsvis detsamma: ett genomträngande jaså. Ty utbildningsväsendet bygger, på gott och ont, på folk som lojalt gör sitt jobb.
Att Folkpartiet vill förstatliga skolan förvånar mig inte. De har gått in för pseudolösningar åtminstone sedan de hamnade i regeringsställning.
Att mitt eget parti förespråkar förstatligande borde egentligen inte heller förvåna, eftersom detta sedan länge varit en del av vår politik, men förut menade vi privatägda företag.
Förstatliga apoteken, järnvägen, posten och bilprovningen, ta itu med Bonniers och bankerna i framtiden! Men skolan drivs (till större delen) offentligt och demokratiskt redan idag. Är det allt vad mitt eget socialistiska vänsterparti orkar ge sig på?
Vänsterpartiet är missnöjda med att vi inte har lyckats med skolan därför att vi är för svaga i kommunerna. Allting kommer att bli mycket bättre när vi regerar, men uppriktigt sagt: sedan när blev det troligare att vi vinner regeringsmakt än att vi får inflytande i x antal kommuner?
Å andra sidan, om vi nu har så många aktiva överskottspolitiker som har tid, kraft och energi att lägga ned på en överskottsfråga så må de väl göra det.
Jag trodde bara att vi hade annat att syssla med.
Men visst, skolan kunde mycket väl vara statlig, kunde iallafall ha varit. Kommunaliseringen var en pest när den infördes, men vi lärde oss att få det att fungera. Beslutsfattarna kom nära och dinosaurierna på Skolöverstyrelsen dog ut, medan aktuell forskning från Skolverket kom in och blev vår att använda. Sedan slog det olika väl eller illa ut i olika kommuner.
Det är allstå det, det kommunala självstyret, som är orsaken till att kamraterna på kongressen vill genomföra en gigantisk omorganisation som kommer att ta åratal av implementering för att dra in skolan under en nygammal huvudman som ska utföra samma borgerliga politik för alla jämnt utslagen över riket. Grattis! Visserligen är varje timme i offentlig verksamhet dyrbar, men det tas ju bara från läroplansgenomförandet eller andra innehållsmässiga reformer.
Jag önskar att jag kunde säga ”det blir katastrof för barnen”, men så illa är det inte, det är bara platt onödigt. Reformen är lika kostsam och plågsam som föregångaren, vinsten är lika osäker och slutet är förhoppningsvis detsamma: ett genomträngande jaså. Ty utbildningsväsendet bygger, på gott och ont, på folk som lojalt gör sitt jobb.
Att Folkpartiet vill förstatliga skolan förvånar mig inte. De har gått in för pseudolösningar åtminstone sedan de hamnade i regeringsställning.
Att mitt eget parti förespråkar förstatligande borde egentligen inte heller förvåna, eftersom detta sedan länge varit en del av vår politik, men förut menade vi privatägda företag.
Förstatliga apoteken, järnvägen, posten och bilprovningen, ta itu med Bonniers och bankerna i framtiden! Men skolan drivs (till större delen) offentligt och demokratiskt redan idag. Är det allt vad mitt eget socialistiska vänsterparti orkar ge sig på?
Vänsterpartiet är missnöjda med att vi inte har lyckats med skolan därför att vi är för svaga i kommunerna. Allting kommer att bli mycket bättre när vi regerar, men uppriktigt sagt: sedan när blev det troligare att vi vinner regeringsmakt än att vi får inflytande i x antal kommuner?
Å andra sidan, om vi nu har så många aktiva överskottspolitiker som har tid, kraft och energi att lägga ned på en överskottsfråga så må de väl göra det.
Jag trodde bara att vi hade annat att syssla med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)