Kronprinsessan, Ranelid och mosen

Av alla ställen: Solna-mos. I denna eminenta fejan-grupp fick jag reda på att den nya tronföljaren är född.
Det enda försonande i denna monarkistiska pr-yra var: Solna-mos.

Fast ett sådant kommer flickebarnet aldrig att bli, hur mycket hennes föräldrar än har gått och och bara råkat få ett privatslott i solnabornas egen park.
Den ungen kommer inte att gå i Tallbackaskolan. Hon kommer inte att dricka öl på Fontänen eller Jensens hörna, som inte längre finns, men hon kommer inte heller att dricka öl någonstans där mosen häckar idag. Hon kommer inte ens att ha picknick i Haga med grillkyckling och rosévin, iallafall inte utanför den bernadotteska muren. Hon kommer inte att rida i Huvudsta stall utan på någon ridskola som vi inte ens vet namnet på, och hon kommer inte att ha en aning om hur kvällssolen glöder i de gamla hyreshusen (ursäkta, bostadsrätterna) längs Råsundavägen, för dem kommer hon bara att åka förbi i bil på väg till statsbesök i Oslo.
Stackars barn. Att inte få bli ett Solna-mos!

Resten är bara skit. De oseriösa tidningarna slår rekord i klockslag för värkarna och bebisens vikt. De seriösa ägnar sig åt Allvarliga Konstitutionella Frågor. Som att barnets mor riskerar att slå kungen i popularitet.
Försök själv att urskilja det konstitutionella i den frågan. Nu är också grundlagen en popularitetstävling.

Apropå något helt annat skriver en krönikör att “samtiden måste vara en konstinstallation”.
Precis så känns det när alienationen slår i taket. Krönikören är inne på Ranelids framträdande, att han dödat mellot vilket jag inte tror. Däremot blir jag störd av att en författare med lysande karriär inte kan fullfölja en författares enda plikt inför gud och samtiden: att skriva en bra text.
Vill man hellre göra något annat än att vara författare finns massor med mindre intressanta yrken att välja på. Men vill man vara författare är man skyldig att skriva bra texter. Det finns inget annat.

Men om man vill vara till exempel kronprinsessa så får man inte det. Det är bara en som får, och är det så att hon inte vill har hon inte mycket att välja på för det skulle bli både grundlagskomplikationer och pinsamheter, och vilket är i dagens samhälle värst?

Vi andra tycks inte heller ha mycket att välja på, det inskärps av såväl konstitutionella som populära rubriker. I landet som berömmer sig av frigjord modernitet upprepas ideligen att ALLA nu gläder sig åt barnbarnet Bernadotte.
Om alla gör det innefattar det alla vi som tydligen inte har några egna liv, alla som tycker att Arena-frågan eller bristen på parkeringsplatser vid Karolinska eller omvandlingen till bostadsrätter är viktigare i Solna - eller som menar att jobbet som tar slut i övermorgon eller den egna bebisens vikt är viktigare frågor i de rubrikfria liv som vi ändå lever.

Skit och alienation, eller konstinstallation.
Leve republiken!
Leve Solna-mosen!
Haga ska vara park!