Det var en Ohly, en Reinfeldt och en Bellman

Glädjande att läsa Lars Ohlys och Ulla Anderssons artikel idag. Vad de i korthet föreslår är:
- Möjlighet för arbetslösa under 25 år att läsa in gymnasieutbildning med ekonomisk ersättning, samt ett framtidslyft för både yrkesutbildning och kompletterande högskoleutbildning
- Två miljarder avsätts till att få järnvägen att fungera
- Investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter
- En miljard till vårdplatsgaranti inom sjukvården, och vidareutbildningmöjlighet med 80 procent av lönen för sjuksköterskor
- En miljard till förebyggande hälsocentraler
- En höjning på minst 200 kronor av underhållstödet till ensamtstående föräldrar

Pengarna som går åt för detta hade regeringen ändå tänkt ge bort. Nämligen i form av ett femte jobbskatteavdrag för att öka klyftan mellan dem som har jobb och dem som saknar, och minska möjligheterna till gemensamma investeringar.

Men för att DN ska ge en sida åt Vänsterpartiets politik krävs förstås två sidor om kritik mot ordföranden, tro inget annat. ”Ohly har gjort ett bra jobb, men det räcker inte”, kommenterar en distriktsordförande. Nej hur skulle det kunna göra det?
Som efterträdare skissar de på en som är i stort sett likadan: Sjöstedt, näste blonde medelåldring med politisk kunskap och skärpa i argumenten. Ska vi hålla oss till den sorten finns det faktiskt en kvinna också. Se artikeln ovan: Ulla Andersson. Alla tre kan göra ett bra jobb. Men det räcker inte. Vi måste ha en folklig rörelse också.

Den borde starta redan idag. Statsministern gör föralldel ett bra jobb han med, men det räcker inte på långa vägar för att försvara följande fasansfulla framtidsscenario: ”Kanske att människor måste ställa in sig på att ha två långa karriärer mitt i livet för att när de är 70 bestämma sig för att bli företagare.”
I folkkäre Fredriks fantasier blir vi alla starka, friska och frimodiga som på affischer från Jehovas vittnen.

Två långa karriärer mitt livet? Karriär, Fredrik? Är det sju år som busschaufför eller fjorton år i förskolan? För att vid 70 års ålder bestämma sig för att andra ska betala för mina tjänster - vilket de sannerligen inte gör bara för att man bestämmer sig - och fortsätta bävra på som heroisk entreprenör. I den sköna nya värld där arbete skapar frihet existerar inga värkande leder, ingen utmattning, och inte minsta avundsamma tanke på de lekfulla miljardärer som kunde ta permanent ledigt från 45.

Rödaberget kallar Reinfeldt för floskelgenerator och saknar visionerna. Jag finner visionen ohygglig - eller bara ett ohyggligt dravel. Ta dendär om Bellman istället. Eller starta upproret.

HD:s text i Flamman

Denna relativt interna Vänsterparti-text finns i veckans nummer av Flammans pappersupplaga:

Framtidsdokument som tagits fram inom Vänsterpartiet har mötts med viss entusiasm. Men de förslag som lyfts fram strider i viss mån mot partiets tidigare linje. Jag menar det ofta citerade: ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Och även: ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla människor alls inte tjänar på vår politik, ty om fattiga och kvinnor ska få mer måste rika och män få mindre. Vi har haft ett konfliktperspektiv som visar att det finns en intressemotsättning där vi väljer sida. Vi har också sagt att ”göra politik” inte är att genom välgörenhet ta på oss det som borde vara kommunalt eller statligt ansvar.

Men ett litet parti kan inte säga samma saker jämt. Kanske ska vi byta linje. Då bör vi veta att det är det vi gör, och därför bör demokratifrågan diskuteras. Kan vi kräva full demokratisk kontroll samtidigt som vi öppnar eget? Jag tänker på tidigare demokratidiskussioner som gällde frågor om självförvaltning, kooperativ och olika självhjälpsaktioner. Några menade att folket ska kunna göra saker själva och inte enbart låta sig förvaltas. Andra betonade den parlamentariska makten över offentliga medel. Med instinktiv sympati för folkliga aktioner och stark motvilja mot socialdemokratisk fixarmani tyckte jag att ställningstagandet var svårt och bör vara svårt. Därför lyfter jag frågan igen: Är det att göra politik, att Vänsterpartiet ställer upp med läxhjälp eller vad annat som behövs?

Det kan det vara, om det borgerliga systemskiftet har gått så långt att solidaritet och gemensamma strukturer är sönderslagna. Då måste vi göra saker från början. Den tidiga arbetarrörelsen behövde inte grubbla över parlamentariskt finlir när de samlade ihop till sina första sjukkassor eller hjälptes åt i röda barnkrubbor. Kanske befinner vi oss idag i en liknande situation, och eftersom parlamentarismen numera är uppfunnen låter det som början på en revolutionär situation. Men är vi verkligen där? Var det vad Framtidskommissionen avsåg?

När folk tog itu med sjukkassor och barnkrubbor gjorde de det därför att nödvändigheten förmådde dem. Om Vänsterpartiet säger att vi ska öppna fritidsgårdar och medlemmarna säger jättebra, då undrar jag om det klart framgått vem det är som ska jobba med tonåringarna varenda tisdag? Vår organisation är inte stor nog att säga att ”partiet” tar på sig uppgifter, än mindre att betala för dem. Partiet är sina medlemmar, och många av oss tänker inte öppna någonting alls.
Folkets handlande är grunden för all organisation, så tänkte jag som maoistinfluerad ungdom. Sedan länge organiserad tänker jag numera att vi borde hålla oss med en påtaglig och närvarande politik som iståndsätter folk att göra saker själva. Ett politiskt parti som utför tjänster – det låter som en idog kaders försök att göra det som socialdemokratin en gång kunde genomföra med makt. Möjligen är det, nu post-S, en riktig väg att gå. Men då måste vi verkligen veta vad vi gör.

Tillmälen - en personlig redovisning

I senaste inlägget länkade jag till Linderborg, som i sin kolumn gav exempel på de sextrakasserier en uppkäftig kvinna riskerar att utsättas för. Tack och lov har jag inte drabbats av det, har (på gott och ont) inte Linderborgs spridning. Men hennes text gav inspirationen att sammanfatta vad mina kommentatorer brukar säga – väl att märka att kommentarer med rasistiskt innehåll inte publiceras.

Idiot. Överlägset vanligast. Kan blandas upp med synonymer som ”omåttligt naiv” eller ”ofattbar dumhet”. En gång var det en läskunnig kommentator som förundrades över hur en sådan idiot som jag var i stånd att formulera mig som, tja, som jag. De som skriver Idiot är vanligen övertygade nationalister.
Fanatiker. Ideligen återkommande, stundom ersatt med enögd, förblindad, manisk, eller hos någon verbal kommentator: ideologiskt förblindad. Manshatare och hysterika ingår ibland, ty de som skriver Fanatiker är i första hand antifeminister.
Politiskt korrekt. Ett töntuttryck härstammande från dem som själva inte har något att säga utan bara vädrar sin frustration över att någon annan har makten, och gör det på ett politiskt improduktivt vis. Förvisso är jag både politisk och korrekt, så långt stämmer det. Varför sammanställningen ska utgöra ett skällsord är ett samband som hittills undgått mig.

Den senaste veckan har jag, på ett och samma inlägg, blivit tillskriven två uttryck i dynamisk kombo: arabkramare och judinna. Med risk för att göra kommentatorerna besvikna är det såhär:
Senast jag kramade en arab var inför påsklovet. Men jag lovar att göra om det när det förefaller rimligt och passande!
Att vara judinna skulle jag inte ha något emot. Det skulle vara hedrande att ha detta gemensamt med Anne Frank, Etty Hillesum och Magda Eggens. Men såvitt jag vet är jag så kallad etnisk svensk och konfessionslös protestant. Vad jag har gemensamt med de tre nämnda är att vi är skrivande kvinnor med ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Det är inte det sämsta.

Det sämsta var den gången jag blev skälld för antisemit.
Om du som skrev under på det läser dethär - tyvärr, jag har än idag svårt att förlåta det.
Idioter och fanatiker kan ursäktas på sina grunder. Det är svårare med folk som borde begripa bättre.

Könet som vapen

Män kan inte våldtas. Bortsett från det drar det ihop sig till en attack mot Mustafa Can nu.
I en utdragen porrnovell knullar, klöser och biter han den kåta och lyckliga ledaren för norska Fremskrittspartiet. Detta ska dock inte förstås som ett passionerat utlopp för Cans åtrå efter Siv Jensen. Det är en högst irrelevant hämnd på hennes rasism.

Könet som vapen är inte ovanligt i manlig krigföring. Sexuell bestraffning kallas det i civila sammanhang. Förekomsten av det, vetskapen om det, är något som kvinnor bara måste underkasta sig, ty så ser världen ut. Det är därför vi är rädda.
Till detta vill tydligen Can aktivt bidra.

Linderborg har som vanligt skrivit mycket bra. Cans råheter är på samma nivå som kommentarstrollen i bloggosfären.
Ingerö undrar varför inte fler reagerar, varför inte drevet gått? Kanske för att novellen stod på en norsk förlagsblogg - vem i all världen läser såna? Morgontidningen hade en notis som jag avfärdade som simpel idioti, först vid läsningen av Linderborgs kolumn kom jag mig för med att klicka på länken* och uppröras. Därför ska Ingerö inte låtsas att mediatystnaden är en vänstersammansvärjning (där SvD tydligen deltar) och ett hot mot demokratin. Sådant är bara trist stil efter ett i övrigt bra blogginlägg.

Män kan inte våldtas. Vad gör vi så med Can? Ber honom vänligen ta ut sina frustrationer på sig själv, han kan väl skära sig i armarna eller sätta eld på håret? Det är vad alla vi som inte får journalistpris har att ta till när motståndaren är överförjävlig.
Inte så att jag förespråkar självskadebeteende. Men skadan mot den antirasistiska rörelsen är redan skedd.

* Av principiella skäl länkar jag inte. Det är inte läsvärt.

Gratisätarna

Ekonomen Stefan de Vylder ger idag en förträfflig pedagogisk beskrivning av det ohemula projektet ekonomisk och monetär union - eller hur de stora skinnar de små. ”EMU är en klubb med fel medlemmar och inkompetent styrelse”. Den skapar och underblåser kriser, och under kriserna riskerar vår kontinent att sjunka tillbaka i hatisk nationalism.

Kapitalismens enda och allt överskuggande mål är företagarnas vinster. EU:s mål är en stabil kapitalism. Alltså måste bankerna till varje pris få tillbaka de pengar som lättsinnigt lånats ut. De arbetande folkens välfärd är av noll och ingen betydelse.
På europeiska ryms den lilla välfärden inom den så kallade sociala dimensionen, som i stort sett går ut på att folk måste vara tillräckligt friska och nöjda för att fortsätta arbeta.
Freden, som EU-förespråkarna gärna tutade om i början, är inte heller intressant i sig, bara som smörjmedel för goda affärer. De självutnämnda fredsanhängarna deltar gärna i USA-ledda krig, om börsen gillar det.

Idag återstår för grekerna ”endast en kapplöpning nedåt: en obönhörlig försämring av löner och välfärd” skriver de Vylder. Imorgon står andra länder på tur.

Därför är det ironiskt att se hur ledarsidan mittemot artikeln fortsätter mobbningen med både slitna och aktuella klichéer som att grekerna är vana vid ”manna från himlen” men att det nu är slut med ”gratisluncher”.
Gratisätarna finner inte hos olivodlare och hamnsjåare som knappast hinner gå undan i skuggan med dagsransonen av fetaost och tomater, utan i den ekonomisk-politiska eliten i Europas city. Lobbning är där en accepterad metod för politisk påverkan, och innebär att en beslutsfattare kan äta sig mätt hos Shell och Nestlé så länge hen nickar och lyssnar till deras behov.
Behov som intet har att göra med bra barnomsorg, billiga kollektivförbindelser eller näringsriktig skollunch, det lovar jag.

Läs även Jonas Sjöstedt: Beslutet om krispaketet applåderas av EU:s makthavare, de som ”slipper vara med och spara och bli fattiga och arbetslösa som de förtvivlade grekerna på gatan”.

Skepp till Gaza - bryt blockaden

Märkligt hur olika uppfattningar det finns om livet i Gaza. Enligt SvD förekommer knappast någon blockad, där är bara brist på byggmateriel och mediciner. Botemedlet är att Hamas erkänner staten Israel och vips blir livet lite lättare!

Jo, ett erkännande vore nog bra. Men måste vi erkänna staten Israels rätt att bete sig hur som helst?

Visst gjorde det ett besynnerligt intryck att köra frihetsflottan i repris. När en metod är prövad och saboterad borde man väl försöka en annan? Sedan har jag förstått att när syftet är att bryta en blockad och få världen att uppmärksamma dem som drabbats av den, då är stora båtar det bästa sättet. Förutsatt att båtarna kan lägga till och lasta av.
Nu verkar som om staten Israel planerar att göra om allting. Metoden militärt överfall är också prövad, men de tycks anse att den fungerade. Provokationen i dagens läge är att de "tror" att det finns personer som tänker använda våld med på båtarna.

En annan som tror är Israels ambassadör. Som skicklig tankeläsare påstår han att ”inga reella humanitära bevekelsegrunder” finns hos resenärerna. Som att de av rent egenintresse och bara för att jävlas sitter i krisens Aten och gör ickevåldsövningar.
Ambassadören menar vidare att Ship-to-Gaza-rörelsen är extremistisk och ofattbart enögd.
Så som i en spegel, så att säga.

Jag tänkte citera fler dumheter, men avstår när jag likt kungen vände blad och fann den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery som den 11 juni skrev om sorg, inkompetenta ledare och historia. Läs detta!
Avnery kan dethär. Han har varit med. Han ser det inte i affekt eller i en spegel, utan som en dyster kedja av felaktiga beslut.

Följ Johannes Anyurus blogg från skeppet!

Om sommaren sköna när marken hon gläds

vid Dala två älvarna vida

Från Tunaå strand åt Gagnefmäns näs

hur fagert att ro och att rida

Gud glädje och styrke det folk som där bo

vid älvom på berg och i dalom

Så äro belägne till vatten och land
de skönaste dalar i Svea
Besöke den orten helst vilken som kan
då får du erfara långt mera
Gud glädje och styrke det folk som där bo
vid älvom, på berg och i dalom

text: prosten Walerius, 1600-tal

foto: HD, 2010-tal

Nej till EMU, tacka folket!

Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skriver om Greklands kris - läsvärt! Det fullständigt självklara, att bankerna måste vara med och betala, ifrågasätts på de flesta håll inom EU. Det arbetande folket används som buffert för att rädda finanserna. Helt i enlighet med kapitalistisk logik: vinsten är företagarnas och bankernas, förlusten är medborgarnas.

Det var den härvan av kasinospel och spekulation som Svenskt näringsliv och alla partier utom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet ville lura in svenska folket i - EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Det finns inte en politiker idag som beklagar att folket röstade nej år 2003.

Ändå gjorde de det till en omröstning om det enklaste: om Sverige skulle införa euro som valuta. Avsikten var att folk då skulle lockas av att slippa växla pengar. Vänsterpartiet ville att omröstningen uttryckligen skulle gälla Sveriges medlemskap i EMU, en betydligt större fråga än färgen på sedlarna. Medlemskapet innebär att Riksbanken förlorar sin självständighet och att bestämda regler införs vilka beslut ett land får fatta om sin egen ekonomiska politik. De stora partierna trodde inte att medborgarna skulle klara av så komplicerade frågor. Idag kan de tacka oss.

EU- och EMU-anpassningen har visserligen gått långt i Sverige. Men utan en rest av ekonomisk självständighet skulle vi bara ha varit ännu ett litet krisdrabbat land i unionens utkant... och för dem går det inte så bra. Det berömda samarbetsprojektet är för stora länder, stora företagare.

Hitta en centerpartist!

Dags att plocka svamp! Olofsson avgår som centerledare. Jippii – eller gör det någon skillnad?
”Det var magiska och historiska dagar. Högfors kommer att vara platsen man pratar om när man ska beskriva svensk politisk historia” säger Olofsson.
O hjälp härreguu… Bara de anonyma ”man” slutar prata badtunna, händelsen som aldrig ägt rum, får vi väl vara glada. Sedan kan ”man” tala om tryggat borgerligt maktövertagande, det är åtminstone historiskt belagt. Under maktövertagandet spelade Högfors-överenskommelsen sannolikt någon roll, men inte större roll än att svenskt näringsliv hade tröttnat för gott på sin gamla uppgörelse med arbetarrörelsen, en modell som EU dissat för längesen.

Skrivs historia via någon med ashögt självförtroende som talar om att detta är historia? Dessvärre; det är ett av de sätt som finns.

SVT vet inte vem som ska bli nästa partiledare i C. Det vet inte Politik och poesi heller. Vad som är anmärkningsvärt är att media avstår från sin beslutanderätt, den som de brukar nyttja så väl när det gäller vänstrare partier.
Däremot pekar SVT ut kärnkraften som Centerns hjärtefråga. Gulligt är det, men gammalt. Vem som helst som föddes före journalisten vet hur C har misshandlat den frågan.

Med all respekt för mina förföräldrar bönderna – ajö, Centern, tack för ett gott försök. Jag hoppas bara att ni hittar en centerpartist nästa gång.

Monark utan vilja

Nu har jag läst den, skandalboken, Sjöbergs Den motvillige monarken.
Den var både bättre och värre än jag trodde. Bättre därför att jag väntat mig mer av lättviktigt skvaller. Värre därför att överklassmännens föraktfulla nöjen faktiskt verkar vara återgivna så gott det är möjligt för den som inte varit med, men som talar genom dem som varit med. Talar för dem som inte vågar skylta med namn, därför att överklassmännens nöje, löje och möjliga misshag går före sanningen.

Den bäst belagda delen i boken handlar om kungens förhållande med artisten Camilla Henemark. Det är också det minst intressanta; vi vet att utomäktenskapliga förhållanden förekommer och historiskt sett är en kunglig tradition.
De sämst belagda avsnitten handlar om huruvida kungen köpte sex, eller lät det köpas för sin räkning. Det är den enda brottsliga handling som isåfall skulle ha skett, även om den inte var brottslig då för tiden. Inte heller kan jag utläsa att monarken skulle ha varit särdeles motvillig. Monarken verkar ha fötts in i ett fait accompli som omöjliggjorde till och med motvilja eller egen vilja överhuvudtaget.

Observerta att boken inte är ett debattinlägg ifråga om statsskicket. För monarkins förespråkare skulle boken kunna komma som en räddning. Om de ser till att snabbt rensa i slasken och placerar ett fräscht par på uppdraget så kommer tronen att stå kvar i hundra år till.
För republikens förespråkare återstår då en oerhört trist fråga: Ska vi driva det därhän att kungen åker dit på tjugo år gamla moraliska övertramp? Eller ska vi framhärda i att Carl-Gustaf Bernadottes personliga tillkortakommanden är ointressanta för andra än hans maka?

Ändå är den fråga boken avser att väcka konstitutionell, om än komplicerad: I vilken mån är statsöverhuvudet någonsin privatperson?
Mot den bakgrunden gjorde Vänsterpartiet klokt i att ifrågasätta kungens roll som ordförande i utrikesnämnden. Det är enbart där privatpersonens leverne skapar risker för statschefen.

Återstår de tämligen alldagliga men pinsamma avsnitten om överklasskarlarnas barnsliga festande då ”tjejer” behandlades som ett njutningsmedel bland flera. Så fungerar patriarkatet, och då är det i första hand patriarkatet som ska vältas över ända, inte monarkin, hur irriterande den senare än är.

Ett intressant efterord i pocketupplagan skildrar reaktionerna efter bokens tillkomst. Undersåtarna verkar ha ett närmast mytiskt förhållande till sin kung: Han kan inte begå några fel, och om han gör det är de inte fel, och om de ändå är det ska vi inte tala om dem ty de kan skada kungen...
Som borde ha tänkt på det lite tidigare.

Prata goja eller papegoja

Sverigedemokraternas språkbruk har spritt sig, konstaterar SvD. Deras uttryck används numera även av andra partier. Ofta är det för att kritisera och bemöta, men att överhuvudtaget lufta terminologin ger den spridning, säger tillfrågade experter.
Det är värt att fundera över även i andra sammanhang:

De borgerliga har redan spritt ett otal ord över det offentliga samtalet, ord som styr tanken och formulerar problem och lösningar enligt borgerlig synvinkel. Ta bara vurmen att säga ”friskola” istället för fristående skola…

Eller entreprenörskap! En gång betydde det företagande. Nu betyder det summan av alla goda egenskaper. Efter intensiv lobbning har näringslivet fått in entreprenöriellt lärande i senaste läroplan, en propagandaseger utan motstycke i svenskt skolväsende.

Eller utanförskap. Utanför vadå? Fattigdom är klarspråk.

Vi kan inte försvara oss från alla skamgrepp från borgerligheten. De säljer våra skolor och apotek och skambelägger de sjuka. Men vi kan låta bli att äta ur handen på dem genom att papegoja deras nyspråk.

Rut grubblar nog hon också

Läs Linderborg vs Koljonen angående Rut!
Koljonen är en DN-skribent som berättar att det luktar pyton hemma hos henne så att någon annan måste städa, och eftersom arbetsvillkoren är så goda för städaren är allting bra utom att Koljonen ibland undrar hur hon fick det så bra.
Linderborg på Aftonbladet tar ner människan på jorden.

Det värsta med Koljonens spalt är inte att hon köper hushållsnära tjänster. Det är lagligt, alla som har råd kan göra det. Själv brukar jag köpa ny bil. Det är kostsamt och klimatosmart, men lagligt.
Visst ser det värre ut att köpa en människa än att köpa ett ting, men tinget har tillverkats av människor så det är ingen himmelsvid skillnad.
Vi lever inom kapitalismen och så länge folk handlar enligt lagen finns det inte så mycket att moralisera över.

Men jag skulle kunna moralisera i timmar öve Koljonens sätt att beskriva saken. Kokett! – hon har det så skitigt men är ändå så efterfrågad att hon jobbar en-och-en-halv-tid i veckan, och ändå grubblar hon så på om hon borde ha Rut!
Vem bryr sig? Förhoppningsvis inte Rut.
Men jag grubblar på varför somligas grubbel får betalt i landets största tidning. Inte är det för att människan flörtar lite med feminismen, utan bara för att landets största tidning gillar Rut.
Ett sådant anställningsförhållande skulle få mig att grubbla betydligt värre än vid inköpet av en laglig bil eller husa.
Vad är det Koljonen känner "skam" för? Att betala för städning eller att få betalt för skräpkolumner?

Istället för att skriva texten borde Koljonen ha sprungit ett varv med wettextrasan. Sålunda hade hon fått ned både sin monstruösa arbetstid och sin dekorativa skamkänsla.
Man kan städa medan man grubblar. Tro mig. För att inte tala om Rut!

Rädda Invandrare och Minoriteter!

Ett nödrop från etnologen Åke Daun: Tidskriften Invandrare och Minoriteter ska läggas ned, vilket är en katastrof.

Invandrare och minoriteter har i närmare fyrtio år varit en nödvändig kunskapskälla för oss som arbetar med migrationsfrågor. Här finns forskarrapporter, här finns intervjuer med immigranter, här finns utblickarna och samhällskritiken.
Men nu drar Statens kulturråd in utgivningsstödet, eftersom de inte anser att I&M är en kulturtidskrift.

Kulturbegreppet är som bekant tänjbart. Det kan stå för konstnärligt skapande, för idrott och hobbyer, för uppfostran och sedvänjor, för människors försök att leva tillsammans. I&M skriver uteslutande om mänsklig sammanlevnad, och om andra kulturformer när de är av betydelse för eller belyser just detta. Alltså kan den mycket väl sägas vara en kulturtidskrift - men när den borgerliga regeringen snävade in ramarna för Kulturrådets verksamheter var det faktiskt med avsikten tysta just de tidskrifter som kommer med vederhäftig kritik eller som ökar vår kunskap.
Det är inte bara I&M som drabbas

Regeringen är kunskapsfientlig. Vuxna människors självbildning och professionella utveckling intresserar dem inte. De enda forskningsresultat regeringen vill sprida är de som handlar om sänkta löner.
Regeringen är kulturfientlig. För dem är kulturen idealistisk och oföränderlig. Den saknar innehåll och aktion.
Regeringen motverkar integration. Beslutsfattare i kommuner och myndigheter som använt I&M har skaffat sig bättre underbyggda ståndpunkter. Utan den inspirationen och tillgången till extern kunskap ökar risken för att känslobetonade rykten tar över.
Och känslobetonade rykten, det är Sverigedemokraternas allra bästa gren, det.

Leve måndag!

Imorgon är det helg, långlediga är vi, strunt samma varför – nej.
Frågan varför är aldrig strunt samma. Varför följs av därför: Att Annandag pingst avlövades skadar ingen, men orsaken var att den ingrodda nationalismen ansågs behöva sin egen dag, vilket måste genomföras utan att arbetsgivarna gick miste om ett dygns produktionstid.

Så var det. En nationaldag hade vi redan tidigare med flaggviftning på skolorna och idrottsgalor och kanske en kommunal medborgarceremoni på kvällen, hur trevligt som helst. Att dagen skulle vara helgdag beslöts av alla dåvarande riksdagspartier utom V och Mp. Motiveringen var att vi skulle göra som alla andra och vara stolta över att vara svenska.
Märk väl, det var inte några sverigedemokrater eller andra extremister som gick först. De var försumbara när den etablerade folkvalda makten i Sverige ansåg att folket behövde få njuta sin svenskhet.
Folket kan visserligen njuta på vilken arbetsfri dag som helst, men svenskheten är kollektiv och måste avnjutas i gemensam formation. Den som föredrar stillsam söndagsnjutning på egen hand längs motionsspåret, i bäddsoffan eller på groggverandan riskerar att upptäcka att vår förbannelse är löneslaveriet - inte alla de andra länderna!

Numera är förstås Sverigedemokraterna på. Nationaldagen ska de tåga till Skansen för att fira, de som har all anledning. Ett parti som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den av en regering som hade makten att ge bort den efter en pinsamt usel och obekant utredning, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination. Det är något att fira det, för somliga.

Nätverket Mot Rasism uppmanar till samling för att protestera när rasisterna intar våra gator. Här på det lilla bruket välkomnar Parkföreningen till samling i Engelska parken för att röja sly och ta fram de vackra gångbroarna över kärret – det vill säga att genom hårt arbete verkligen skaffa sig anledning till att känna stolthet över traktens lokala historia.
Bägge dessa uppmaningar finner Politik och poesi vara verkligt goda idéer.

Värderingar enligt Brecht

Idag har DN hittat de nittonåringar som aldrig hörde ett ljud om demokrati under hela sin skoltid. Därmed faller mitt förra inlägg om vad vi tutar i barnen, det var väl bara under min tid som pedagog.
Flickorna i DN har inte blivit itutade en stavelse om demokrati, har aldrig deltagit i minsta lilla projekt i den vägen. Det första de får höra om demokrati är, tro DN eller ej, precis just när den utsända reportern frågar dem!
Då har den antingen har de fått en ännu sämre undervisning än på 80-talet, eller så är det lika som då, nämligen att de hellre lyssnar på vem som helst utom Fröken.

Nyligen intervjuade jag femtonåringar som var innerligt övertygade om vikten av att få vara med vid varje beslut och om varje människas rätt att säga vad hon tycker. DN skulle säkert ha haft resurser att leta rätt på några sådana, om de velat. De är trots allt fler än de 25 procenten likgiltiga.

Igår skrev jag om unga vuxna som är beredda att sälja sina röster, och att de framför allt skulle göra det om de blir lovade jobb. Vad detta säger om arbetsmarknaden vill tidningen inte gå närmare in på, men idag preciseras ståndpunkten: ”De är alla öppna för att sälja sin röst till en politiker som lovar dem jobb – om det inte strider för mycket mot deras värderingar.”
Se, det var väl en annan sak.
Se, det börjar väl likna själva basen.
”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” sa Brecht, det vill säga: Käket först – moralen sen.
Att försörjningen kommer först är dels sant, dels nyliberal moral och marxistisk råärlighet.

Unga vuxna går ut gymnasieskolan. Några av dem känner panik inför sin jobbsituation och är beredda att rösta på nästan vem som helst. Finslipningen nästan dyker upp vid intervjuer, inte i enkäter, och det är den som vi äldre vuxna borde fila än mer på.
Var går gränsen?
Vem är man nästan beredd att rösta på i ett samhälle med eller utan fungerande a-akassa?

Ååå, häpnar de liberala… Hänger demokratin på en så skör tråd? Är inte demokratin den lärdom vi alla insöp med skolbänksdammet?
Nåja. Beror på skolbänken och en hel del omkring den.
Demokratin är inte starkare än vi som bär upp den. Kan den inte ge sina medborgare das Fressen kan den inte opåkallat räkna med deras Moral.

De ungdomar som uttalar sig i dagens artikel, de som inte har hört någonting om demokrati, de har knappast heller hört någonting om marxism. Ändå är slutsatsen de drar iskallt marxistisk för den som befinner sig i paniktillstånd.
Å andra sidan finns det ungdomar som tror att bara man studerar tillräckligt hårt får man toppjobb utomlands. Dem önskar jag all lycka, de som anser sig ha råd med demokratiska värderingar.

De andra önskar jag helhjärtat ett bättre samhälle, ett som erbjöde bättre värderingar.

Demokratiminister Ohlsson anser att studien är svårbedömd bland annat för att man inte vet hur många unga som utfrågats. Det har demokratiministern rätt i. Rubriksättaren däremot har saken klar för sig: Bekymmer!
Det är nog riktigt. Men det kanske inte är just de bekymmer som rubriksättaren tror.

Unga vuxna och demokratin

Utmärkt artikel i DN där statsvetaren Lindberg redogör för en opinionsundersökning: Unga vuxna (18-29 år) visar en milt talat bristande uppskattning av demokratin.
De delar av resultatet som redovisas är att en femtedel av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar, och nästan en tredjedel kan tänka sig att ge bort sin röst om riksdagskandidaten fixar ett jobb. En dryg fjärdedel av de unga vuxna tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte bryr sig om demokratiska val, och en något mindre andel tycker helt enkelt inte att det är så viktigt att leva i en demokrati.

Istället för att förfasa sig och ropa på fler upplysningskampanjer i skolorna funderar Lindberg över vad vi äldre vuxna har ställt till med. Men först frågar han sin 16-åriga dotter, ty att höra sig för med dem det angår har alltid varit en god utgångspunkt. Dotterns uppfattning lyder: ”Alla pratar så mycket om hur bra det går ekonomiskt för Kina och hur bra de har det, och ingen talar om fattigdomen och förtrycket på landsbygden, så de kanske får intrycket att diktatur inte är så farligt.”
Den flickan kan tänka! – och har förstått att man kan bli som det man ser och hör.
Alla blir det inte. Men en fjärdedel är illa nog.

Möjliga orsaker till att en så pass stor del av de unga vuxna är likgiltiga inför demokratin listar Lindberg som:
- Historielös och mekanisk demokratiundervisning i skolorna. Visst är det så!, plus det jag brukar säga i liknande sammanhang: Barn får sig itutat att vi lever i en demokrati vilket de ska vara jävvlit glada för. Allting de är missnöjda med kan alltså ge hugskottet att man borde försöka med motsatsen.
- Lärarutbildarna i samhällskunskap och historia, bland annat statsvetarna. Det är lite långsökt, men befriande med någon som ser sitt eget samtida ansvar.
- De politiska partier som försöker avskaffa ideologiska skillnader. Enligt Politik och poesi ett för den liberala och parlamentariska demokratin sucidalt beteende.
- Teve och dagspress som ska informera medborgarna verkar ha misslyckats… skriver Lindberg, plötsligt finkänslig.
Säg som det är, karl. Media har aktivt och konsekvent underminerat demokratin genom att upphöja plattityder till lätt utbytbara sanningar.

De som nu är unga vuxna har fått lära sig att demokrati är marknadsekonomi, att politiker fuskar, att du ska vara beredd till precis vad som helst för att få ett jobb, och att det existerar ett rent visionärt ledarskap befriat från tyngande dikotomiskt tänkande.
Vi som nu är äldre vuxna är medskyldiga till den bilden.
Är det så många som en fjärdedel av oss som har reagerat på det och vill göra något åt det?

Att finna början

Äntligen har jag kommit mig för med att läsa kommit mig för med att läsa Framtidsdokumentet, Vänsterpartiets nyligen framtagna strategi, som jag finner mer kommunikativ än strategisk.
De politikområden som ska lyftas är välfärd, feminism, miljö, för hyresrätter och mot rasism. Möjligen är de för många, som alltid när vi ska prioritera. Det är den sista punkten, vår livsviktiga systemkritik: Mer demokrati, inte mindre, som istället borde ha utvecklats.

Det som irriterar i dokumentet är förmaningarna om hur vi ska uppföra oss. Alltid lyssna, aldrig predika och så vidare. Vem som helst kan få lust att ställa sig på en klippa, dunka med staven och domdera när man hör det. Däremot vill jag längga stor vikt vid skrivningen att vårt parti och vår politik måste uppfattas som relevanta. Just detta tror jag varit ett av de allra största hindren för oss - att det är fler som inte känner till, förstår eller tror på vår politik, än de som aktivt ogillar den. Plus att vi till dels har en politisk dagordning som folk inte uppfattar som relevant för deras eget liv, eftersom media gjort individuell livsstil till det enda som räknas. Vilket för vår del innebär att vi både måste leta efter privatekonomiskt engagerande frågor och försöka återupprätta solidariteten människor emellan.

Två saker i dokumentet fann jag extra intressanta därför att de innebär en förändring av vad vi tidigare sagt, ja faktiskt en möjlig strategiförskjutning.
Den ena är att ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla inte tjänar på vår politik, vi har haft ett konfliktperspektiv, visat att det råder starka intressemotsättningar och på vilken sida vi står.
Den andra är det ofta citerade att ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Tidigare har vi sagt att vi ska göra politik, men inte sköta välgörenhet genom att ta på oss det ansvar som borde vara samhällets.

Men vi kan inte säga samma sak jämt, och kanske är Framtidskommissionens slutsatser riktiga. Isåfall visar detta om något hur långt det borgerliga systemskiftet har gått. Kanske har sönderslåendet av gemensamma strukturer lett dithän att de allra flesta idag behöver en starkare sammanhållning, så att socialisterna måste bli frivilligarbetare?
Särskilt framtidsinriktat är det inte, men det beror på att nutiden är reaktionär. Det fanns en tid då egna sjukkassor och röda barnkrubbor var den enda möjligheten, då det var en arbetarrörelses början. Och är det så att vi idag är sönderslagna, måste vi finna början igen.

Tysk vår

Aldrig aldrig aldrig
aldrig ger vi opp!
Tyskland avvecklar kärnkraften till 2022
Vi står som trän med djupa djupa rötter
och aldrig ger vi opp!

Miljöminister Carlgren tycker inte att det är så bra. Ska han säga, han som borde tycka det är skämmigt att rädslan hos de konservativa gör Tyskland till ett förgångsland idag.

1980 ägde den svenska kärnkraftsomröstningen rum. Nej-sidan skulle antagligen ha vunnit om inte Socialdemokraterna börjat leka med en medelväg. Hur en avveckling med förnuft ser ut? Som dagens kärnkraftsberoende Sverige.

Tyskland kommer att få problem, varnar Carlgren. Javisst, ju längre man väntar desto svårare blir det. Om det inte tar slut med en hejdundrande härdsmälta förstås, för då är allting slut.
Aldrig ger vi opp!

Stort och litet i litteraturen

Vi kom att tala om den svenska litteraturens monument. Raskt dissade vi Eyvind Johnson och Harry Martinson för att gå in på Karlfeldt, Lagerlöf, Lindgren, Strindberg – och Olof Lagercrantz.

Nyligen läste jag Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk, om Lagercrantz som kritiker. Det starkaste intrycket gjorde det lilla Sverige som vi då bebodde, en gång på 50-talet när jag var nyfödd. Då ägnade sig intelligentian mestadels åt att titta på de andra i intelligentian. Seriöst bedömde de riskerna för världssamfundet när en eller annan bedagad herre hade formulerat sig på tidningarnas högtidliga ledarsidor. Att Lagercrantz lyckades bli en stor kulturpersonlighet i det klimatet är en prestation bara det. Den värld han debuterade i var pinsamt liten. Några gubbar på Norrmalm som när de citeras låter närmast pårökta.
Otterbergs avhandling hade vunnit på ett feministiskt perspektiv.

Monumenten då? Jo, de var också ganska små. Strindberg var visserligen modern, men så rotlös att hans personliga tillkortakommanden framstod som monstruösa. Omoderne Karlfeldt behöll, stundom något krampaktigt, sin samhörighet med groningsgrunden, varför hans småttigheter trots allt bättre smälte in.
Lagerlöf och Lindgren var ju bara kvinnor, så där begärdes inga intellektuella storverk och därför satt de inte heller och kurade på kultursidorna och klagade över alla som sa fel. De byggde in sina personliga svagheter, eller gjorde konst av dem. Så som den ska göras.

I ett så litet Sverige med så små monument var det en liten skit som hade oväntad påverkan på sin lilla tid. Olof Lagercrantz, i rollen som kritiker och så kallat vänstervänlig. Det senare innebar liberal. Riktig.
Liberala var Karlfeldt och Lagerlöf också, dem jag har saknat sedan dess. Inte bara de bästa författarna, utan de riktiga liberalerna.

Lagercrantz gjorde politik och poesi av kritiken, men låt oss inte tro att han alltid hade rätt. Tvärtom! som en riktig liberal skulle säga. I sin briljanta recension skriver Thente: ”Ett konstnärligt misslyckande kunde han överse med, men ett etiskt eller moraliskt: aldrig.”
Tänk att någonting så smått faktiskt innebar en öppning för sin tid.

Tvångsavvisning, deportation

I två dagar tänkte jag blogga om tvångsavvisningarna från Sverige. Om människor som hålls i förvar och som för varje dag väntar på signalen, nu går transporten.
Men jag hinner inte, för jag är upptagen av ett utlåtande om bättre mottagande av nyanlända barn och unga.

Alla som vill flytta till Sverige kan inte göra det, det är en sak. Men den fasansfulla stämningen av väntan-på-transport som beskrivs i artikeln kan dock bara jämföras med den som rådde i transitlägren under Förintelsen.