Martin Ljung var med i hela mitt liv. Noga taget var han med betydligt längre, men det förstår ju inte ett litet barn, och det var när jag var barn som Mariann och jag gick in till granntanten för att höra på Skivan.
I vår barndom fanns det bara en Skiva och en radiogrammofon. Granntanten hade hand om dem, och Skivan satte hon på för att hålla oss på mattan. Den mattan där vi låg på mage och lyssnade.
Skivan handlade om två gubbar som delade tågkupé. De var kompletta idioter och sa fel saker hela tiden. Mariann och jag kunde varenda sak och sa dem samtidigt, på rätt ställe. Vi var mycket noga med hur man hörde på Skivan; interaktiva var just vad vi var, utan att ordet ens var uppfunnet.
Det pinsamma med Skivan var när den ena gubben sa till den andra: ”Herr Larsson har inget kööörkort!” Då sparkade alltid Mariann lite på mig så jag skulle begripa. Min pappa hade inget körkort. Hennes pappa hade en grågrön Volvo PV. Så håller man sig på mattan.
”Hålla handen!” var också en såndär pinsam grej på Skivan. Då höll vi varandra i handen några sekunder. Pinsamt! Men precis som det skulle vara, enligt Skivan.
På Skivans baksida fanns en långtradig sketch som hette Femtiofemman Olga. Martin Ljung han pratade på och publiken skrattade utan att vi begrep varför, men det var ju det vanliga på den tiden. En sak visste vi iallafall: att Skivan handlade om oss. Dess stora ofattbara betydelse låg i det att Mariann, jag och Martin Ljung alla var födda -55.
lördag, oktober 02, 2010
Komplicerade saker som samhället och så
Att förstå samhället är faktiskt svårt. Idag har vi ett så komplext samhälle att det nog är ännu svårare att förstå än vad det var på den tiden då stora teoretiker som Weber och Marx presenterade sina verk.
Snabba enkla förklaringar gör mig därför misstänksam. Lika ofta är de en del av problemet.
Vi förlorade inte valet därför att vi gick i koalition med S och Mp. Problemet är de politiska förhållanden som gjorde en sådan koalition nödvändig.
Vi förlorade inte valet därför att vi är för få i miljonprogramsområdena. Problemet är att vi är få. Och att en uppgiven stämning alstrats i vissa miljonprogramsområden.
Vi förlorade inte valet därför att vi inte kan hantera media. Problemet är att vi inte äger ett enda litet medium.
Vi förlorade inte valet därför att ledningen är trött. Ledningen har aldrig varit piggare, problemet är att ingen vet om det.
Vi förlorade inte valet därför att de rödgröna tävlade med alliansen om skattesatser - jo, det bidrog säkert, men det verkliga problemet är att vi lever inom en världsbild där till och med rödgröna börjar tro att skattetävling är en god idé.
Komplicerade förklaringar kan dessvärre också vara en del av problemet. En orsak till att vänstern förlorat större delen av arbetarklassen är att vår verklighetsbeskrivning vilar på en teori i flera steg (Marx) och dessutom blir mer och mer svårbegriplig ju färre det är som delar den.
"Samhället idag är så komplicerat, att människorna själva inte är kompetenta nog att sköta det" (A. Duroj). Det är därför som Sverigedemokraterna med sina enkla förklaringar har hämtat hem sitt folkliga stöd. Ett exempel på det är hur Åkesson har svarat på frågan om vad som är svenskhet: ”Det som alla känner igen”. Att det är ett idiotsvar stör inte dem som känslomässigt längtar efter att vara med i ett Alla – ett alla som inte betyder alla, utan som beskriver Oss.
Med detta menar jag inte att arbetarklassen skulle vara dum. Alls inte; fördelningen av genier och korkskallar är ganska jämn klasserna emellan. Fördelningen av utbildning är det däremot inte. Och de som idag ursäktar arbetarklassens i val uttryckta rasism med att de inte fattar vad de gör, de löper samma riska att hamna i elitistnischen.
Därför är det på allvar jag frågar om vi i vänstern ska slå oss på lite mer känslomässig populism? Inte för att jag tycker det - men att säga nej till det är också ett val.
Ett val som isåfall drar med sig att våra förklaringar kommer att förbli svårtillgängliga.
Snabba enkla förklaringar gör mig därför misstänksam. Lika ofta är de en del av problemet.
Vi förlorade inte valet därför att vi gick i koalition med S och Mp. Problemet är de politiska förhållanden som gjorde en sådan koalition nödvändig.
Vi förlorade inte valet därför att vi är för få i miljonprogramsområdena. Problemet är att vi är få. Och att en uppgiven stämning alstrats i vissa miljonprogramsområden.
Vi förlorade inte valet därför att vi inte kan hantera media. Problemet är att vi inte äger ett enda litet medium.
Vi förlorade inte valet därför att ledningen är trött. Ledningen har aldrig varit piggare, problemet är att ingen vet om det.
Vi förlorade inte valet därför att de rödgröna tävlade med alliansen om skattesatser - jo, det bidrog säkert, men det verkliga problemet är att vi lever inom en världsbild där till och med rödgröna börjar tro att skattetävling är en god idé.
Komplicerade förklaringar kan dessvärre också vara en del av problemet. En orsak till att vänstern förlorat större delen av arbetarklassen är att vår verklighetsbeskrivning vilar på en teori i flera steg (Marx) och dessutom blir mer och mer svårbegriplig ju färre det är som delar den.
"Samhället idag är så komplicerat, att människorna själva inte är kompetenta nog att sköta det" (A. Duroj). Det är därför som Sverigedemokraterna med sina enkla förklaringar har hämtat hem sitt folkliga stöd. Ett exempel på det är hur Åkesson har svarat på frågan om vad som är svenskhet: ”Det som alla känner igen”. Att det är ett idiotsvar stör inte dem som känslomässigt längtar efter att vara med i ett Alla – ett alla som inte betyder alla, utan som beskriver Oss.
Med detta menar jag inte att arbetarklassen skulle vara dum. Alls inte; fördelningen av genier och korkskallar är ganska jämn klasserna emellan. Fördelningen av utbildning är det däremot inte. Och de som idag ursäktar arbetarklassens i val uttryckta rasism med att de inte fattar vad de gör, de löper samma riska att hamna i elitistnischen.
Därför är det på allvar jag frågar om vi i vänstern ska slå oss på lite mer känslomässig populism? Inte för att jag tycker det - men att säga nej till det är också ett val.
Ett val som isåfall drar med sig att våra förklaringar kommer att förbli svårtillgängliga.
fredag, oktober 01, 2010
Läslänkar under skrivförsök
Medan jag fortfarande försöker valanalysera rekommenderar jag denna text i Aftonbladet, iallafall större delen av texten. Vad den går ut är på Sverigedemokraterna ska identifieras som fascister istället för rasister, vilket trots allt inte är den viktiga frågan. För det första tror jag inte det påverkar dem som röstat på dem ett smack. För det andra:
Det gamla rasismbegreppet var biologiskt, handlade om hudfärg och gener. Genom att medvetet hålla sig till detta begrepp kan Sd svära sig fria från rasism - och det låter som om skribenterna vill gå med på det, fastän de givetvis känner till det idag vedertagna rasismbegreppet som handlar om språk, sedvänjor, religion, uppfostran. I den meningen är Sd rasister, och varför skulle vi låta dem komma undan det?
Medan jag försöker skriva en längre artikel länkar jag också till Ilona Waldau som också valanalyserar och ger bra exempel på hur andra partier gjort.
Det gamla rasismbegreppet var biologiskt, handlade om hudfärg och gener. Genom att medvetet hålla sig till detta begrepp kan Sd svära sig fria från rasism - och det låter som om skribenterna vill gå med på det, fastän de givetvis känner till det idag vedertagna rasismbegreppet som handlar om språk, sedvänjor, religion, uppfostran. I den meningen är Sd rasister, och varför skulle vi låta dem komma undan det?
Medan jag försöker skriva en längre artikel länkar jag också till Ilona Waldau som också valanalyserar och ger bra exempel på hur andra partier gjort.
torsdag, september 30, 2010
Vi ska bli bättre! är inte ett svar
Flamman öppnar sina sidor för eftervalsdebatt - skönt att det finns något papper i detta land där socialister är välkomna. Där finns just nu artiklar om extra kongress, medlemsenkät och feministisk vision; allt angelägna frågor, ty debatten är nödvändig, även när den känns nästan lika frustrerande som själva nederlaget.
En extrakongress arrangeras om en viss andel distrikt begär det. Jag vet inte om några distrikt har gjort det ännu, och jag tvivlar på om det är en extra kongress som behövs. Vi håller kongress när den politiska kursen ska läggas om (program, plattformar) eller ny ledning väljas. Och visst kan vi byta kurs - men idag vet vi inte till vilken. Det är inget fel på välfärdspolitik, utom att väljarna inte ville ha den, och dem kan vi inte byta ut. Så vad gör vi?
Sak samma med frågan om att byta ledning. Det är bara önsketänkande att en magisk valberedning plötsligt kan skaka fram en hon ska göra det! ur hatten. Just nu finns ingen annan som gör någonting bättre än det som vi just har gjort.
Därför har jag svårt att se det konstruktiva i att lägga ned hundratusentals kronor på att hundratals vänsterpartister ska sitta och vara förbannade på varandra för att vi är så satans misslyckade.
Kravet på en extra kongress känns som ett sätt att bedyra sin upprördhet. Som att skrika istället för att skriva. Däremot tror jag att en medlemsenkät och därefter regionala rådslag skulle vara ett bra sätt att samla underlag till nästa kongress.
Valrörelsen drevs oftast riktigt bra, och det kan möjligen förklara att vi inte förlorat mer än vi gjorde. De fel vi begått måste ha varit tidigare, eftersom socialism är något som folk verkligen inte vill ha.
När bröt arbetarrörelsen samman - utan att vi riktigt märkte det?
Då finns inte alla svar hos Vänsterpartiet. Visserligen har våra krav varit för höga och vårt tilltal för strängt, men som parti är vi för litet för att ha kunnat inverka så starkt på landets arbetande befolkning.
Vårt värsta problem är att det inte spelar någon större roll vad vi gör. Folk vet knappast om att vi finns. Detta är jag rädd att vi försummat att ta in under det att vi entusiastiskt gått in för nya utspel, nya loggor och nya ledare.
Det är lätt att ställa frågor och svårt att besvara dem.
Vi ska bli bättre! är inte ett svar.
För den som vill lyssna på ljudfiler lär en konstruktiv valutvärdering ha ägt rum i Göteborg.
En extrakongress arrangeras om en viss andel distrikt begär det. Jag vet inte om några distrikt har gjort det ännu, och jag tvivlar på om det är en extra kongress som behövs. Vi håller kongress när den politiska kursen ska läggas om (program, plattformar) eller ny ledning väljas. Och visst kan vi byta kurs - men idag vet vi inte till vilken. Det är inget fel på välfärdspolitik, utom att väljarna inte ville ha den, och dem kan vi inte byta ut. Så vad gör vi?
Sak samma med frågan om att byta ledning. Det är bara önsketänkande att en magisk valberedning plötsligt kan skaka fram en hon ska göra det! ur hatten. Just nu finns ingen annan som gör någonting bättre än det som vi just har gjort.
Därför har jag svårt att se det konstruktiva i att lägga ned hundratusentals kronor på att hundratals vänsterpartister ska sitta och vara förbannade på varandra för att vi är så satans misslyckade.
Kravet på en extra kongress känns som ett sätt att bedyra sin upprördhet. Som att skrika istället för att skriva. Däremot tror jag att en medlemsenkät och därefter regionala rådslag skulle vara ett bra sätt att samla underlag till nästa kongress.
Valrörelsen drevs oftast riktigt bra, och det kan möjligen förklara att vi inte förlorat mer än vi gjorde. De fel vi begått måste ha varit tidigare, eftersom socialism är något som folk verkligen inte vill ha.
När bröt arbetarrörelsen samman - utan att vi riktigt märkte det?
Då finns inte alla svar hos Vänsterpartiet. Visserligen har våra krav varit för höga och vårt tilltal för strängt, men som parti är vi för litet för att ha kunnat inverka så starkt på landets arbetande befolkning.
Vårt värsta problem är att det inte spelar någon större roll vad vi gör. Folk vet knappast om att vi finns. Detta är jag rädd att vi försummat att ta in under det att vi entusiastiskt gått in för nya utspel, nya loggor och nya ledare.
Det är lätt att ställa frågor och svårt att besvara dem.
Vi ska bli bättre! är inte ett svar.
För den som vill lyssna på ljudfiler lär en konstruktiv valutvärdering ha ägt rum i Göteborg.
onsdag, september 29, 2010
Mera moteld
Bra debattartikel här! Ett motinlägg mot Neuding och Lundberg som trodde sig bryta tabun i integrationsdebatten genom att lyfta på locket och tala om att immigranter begår brott...
Jag bemötte artikeln i fredags, här: Det är ojämlikheten som tigits ihjäl
En kul passus hos Neuding och Lundberg var att de efterlyste intelligenta argument. Trots att de själva använde argumentet att ”även invandrare är beredda att rösta på Sd” - som om det därför skulle bli bättre och klokare!
Men vi talar inte om en massa, utan om människor. Och människor tänker fel ibland, även om de råkar ha migrerat.
Borde inte tjafsa mer om den självutnämnda intelligentsian inom högern. Men denna eleganta pastisch , återgiven av Esbati, är underbar läsning!
(Pastisch innebär att kunskap om originalet är nödvändig för att förstå det roliga.)
Jag bemötte artikeln i fredags, här: Det är ojämlikheten som tigits ihjäl
En kul passus hos Neuding och Lundberg var att de efterlyste intelligenta argument. Trots att de själva använde argumentet att ”även invandrare är beredda att rösta på Sd” - som om det därför skulle bli bättre och klokare!
Men vi talar inte om en massa, utan om människor. Och människor tänker fel ibland, även om de råkar ha migrerat.
Borde inte tjafsa mer om den självutnämnda intelligentsian inom högern. Men denna eleganta pastisch , återgiven av Esbati, är underbar läsning!
(Pastisch innebär att kunskap om originalet är nödvändig för att förstå det roliga.)
tisdag, september 28, 2010
Analys, kritik och förbaskat gnäll
Nu gnälls det på vänstern också inom vänstern. Då menar jag inte kritik av valrörelse och partiledning, ifrågasättanden av linjeval eller mitt eget tydliga konstaterande av vårt misslyckande. Sådant hör till den analys som måste göras efter ett nederlag. Ett nederlag som inträffade inte på grund av, utan trots kamraternas magnifika arbete.
Det jag menar är vanligt förbaskat gnäll, i stil med:
”alla som vill göra karriär kan ju gå med i S istället”
”vi behöver energiska ideologiska personer”
”dom som sitter där kan inte få någon att lyfta”
”det känns ofräscht”
”undrar vem som kan skapa en ny vänsterrörelse nu”
Det sista undrar sannerligen jag också. Inte lär det skapas något av folk som hänger upp sig på andras högre eller lägre grad av fräschör! Eller som sitter och försöker önska fram nya företrädare.
Saker blir inte. Människor gör. Och en rättvis kritik av partipolitiken är inte den att politikerna inte gör något. De gör massor - men i åratal har de undanhållit folk att det är vi själva som måste göra något.
För omkring tio år sedan konstaterade Vänsterpartiets organisationsutredning att vi framför allt behöver vara fler. Gärna fler medlemmar, men i synnerhet fler aktivister. Sedan kanske folk inte vill eller orkar det, det är ju ett eget val. Men skyll inte på dem som var med och ansträngde sig.
Slutligen, den världsfrämmande föreställningen att politik är en karriärväg är jag själv en levande dementi på.
- - -
Politik och poesi har blivit ombedd att göra reklam för en tyst manifestation på Plattan den 1 oktober kl 18. Vad jag förstår kommer uppmaningen från Resurs, ett nätverk som profilerar sig sålunda:
Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället
Här jobbar vi tillsammans för att visa att vi är värdefulla alldeles oavsett vår hälsa och för att få en förändring i systemet!Det måste omgående bli ett slut på utförsäkringarna av sjuka från sjukförsäkringen!Redan utförsäkrade och deras anhöriga behöver upprättelse såväl ekonomiskt som moraliskt. Friska behöver få tillbaka en sjukförsäkring som ger trygghet i händelse av sjukdom eller olycka! Sjukförsäkringen angår oss alla!
Jag väljer att lägga ut informationen av respekt för dem som försöker göra något.
Det jag menar är vanligt förbaskat gnäll, i stil med:
”alla som vill göra karriär kan ju gå med i S istället”
”vi behöver energiska ideologiska personer”
”dom som sitter där kan inte få någon att lyfta”
”det känns ofräscht”
”undrar vem som kan skapa en ny vänsterrörelse nu”
Det sista undrar sannerligen jag också. Inte lär det skapas något av folk som hänger upp sig på andras högre eller lägre grad av fräschör! Eller som sitter och försöker önska fram nya företrädare.
Saker blir inte. Människor gör. Och en rättvis kritik av partipolitiken är inte den att politikerna inte gör något. De gör massor - men i åratal har de undanhållit folk att det är vi själva som måste göra något.
För omkring tio år sedan konstaterade Vänsterpartiets organisationsutredning att vi framför allt behöver vara fler. Gärna fler medlemmar, men i synnerhet fler aktivister. Sedan kanske folk inte vill eller orkar det, det är ju ett eget val. Men skyll inte på dem som var med och ansträngde sig.
Slutligen, den världsfrämmande föreställningen att politik är en karriärväg är jag själv en levande dementi på.
- - -
Politik och poesi har blivit ombedd att göra reklam för en tyst manifestation på Plattan den 1 oktober kl 18. Vad jag förstår kommer uppmaningen från Resurs, ett nätverk som profilerar sig sålunda:
Respekt för sjuka och utsattas rätt i samhället
Här jobbar vi tillsammans för att visa att vi är värdefulla alldeles oavsett vår hälsa och för att få en förändring i systemet!Det måste omgående bli ett slut på utförsäkringarna av sjuka från sjukförsäkringen!Redan utförsäkrade och deras anhöriga behöver upprättelse såväl ekonomiskt som moraliskt. Friska behöver få tillbaka en sjukförsäkring som ger trygghet i händelse av sjukdom eller olycka! Sjukförsäkringen angår oss alla!
Jag väljer att lägga ut informationen av respekt för dem som försöker göra något.
lördag, september 25, 2010
Sverige, ett skitland i EU
”Nationalstaterna historia är skriven med zigenskt och judiskt blod” sa Thomas Acton, världens förste professor i Romani Science (Greenwich, London). Det flöt nog mer blod än så... men det är en lämplig ingång.
Under 1500-talet arrangerades sällskapsjakt på romer på de tyska storgodsen.
Martin Luther förespråkade att judar och zigenare skulle förklaras fredlösa.
Under 1700-talet inleddes tvångsassimilering av romer i bland annt Österrike-Ungern, och romska barn omhändertogs för uppfostran i andra familjer; ett brott som förövades i flera länder fram till och med 1900-talet. Ett exempel är Schweiz där 600 barn till resande fram till 1973 togs ifrån sina föräldrar, gavs andra namn och placerades i godkända schweiziska hem.
De romer som flyttat till Sverige drabbades av växande europeisk främlingsfientlighet. Och detta avser inte år 2010, utan år 1560 då prästerna förbjöds att befatta sig med ”tatrarna” som varken fick döpas eller jordas enligt kristen ritual. År 1637 utfärdades ”Tattarplakatet” som gick ut på att alla romer inom ett år skulle utvisas, därefter fick de slås ihjäl.
I över tvåhundra år avlöstes mer humana perioder av direkt utvisning till dåvarande svenska lydriken som Finland, Pommern eller Norge. Sedan är vi framme vid 1914 års utlänningslag som fastslog att zigenare inte var önskvärda i riket, varpå all romsk immigration förbjöds fram till 1954. Det tusental romer som bodde i Sverige blev därmed avskurna från sina släktingar på kontintenten.
År 1921 inrättade Sverige som första land i världen ett rasbiologiskt institut.
År 1940 beskrevs de så kallade tattarna som en undermålig folkgrupp av Socialstyrelsen.
Av de 18600 personer som mellan 1937 och 1975 steriliserades av uttalat rashygieniska skäl var ett stort antal romer.
Vad som skedde i Tyskland och sedermera tyskockuperade länder mellan år 1933-1945 tror jag inte vi behöver gå närmare in på.
Vilket litet neutralt land som avvisade judiska intellektuella och släppte fram nazi-Tysklands armé behöver vi inte heller precisera.
På 1950-talet var nästan alla svenska romer utan både arbete och bostäder.
År 1963 utkom Katarina Taikons bok Zigenerska, en biografisk skildring som med sitt avslöjande av de svåra villkor som rådde verkade som ett alarm.
Politiken förändrades, mycket tack vare en enskild kvinnas verk. Men förändrades vardagspraktiken?
År 2000 erkändes romerna som etnisk minoritet i Sverige.
Vardagspraktiken i förhållande till romer, svarta, muslimer - hur ser den ut?
Exemplet romer är tillräckligt för att vi ska se att se att Sverige är - ett vanligt skitland i EU.
Sakupplysning: Ovanstånde fakta är hämtade ur Irka Cederbergs bok om romer: Född fördömd. Cederberg känner inte till Politik och poesi eller mina åsikter i övrigt.
Under 1500-talet arrangerades sällskapsjakt på romer på de tyska storgodsen.
Martin Luther förespråkade att judar och zigenare skulle förklaras fredlösa.
Under 1700-talet inleddes tvångsassimilering av romer i bland annt Österrike-Ungern, och romska barn omhändertogs för uppfostran i andra familjer; ett brott som förövades i flera länder fram till och med 1900-talet. Ett exempel är Schweiz där 600 barn till resande fram till 1973 togs ifrån sina föräldrar, gavs andra namn och placerades i godkända schweiziska hem.
De romer som flyttat till Sverige drabbades av växande europeisk främlingsfientlighet. Och detta avser inte år 2010, utan år 1560 då prästerna förbjöds att befatta sig med ”tatrarna” som varken fick döpas eller jordas enligt kristen ritual. År 1637 utfärdades ”Tattarplakatet” som gick ut på att alla romer inom ett år skulle utvisas, därefter fick de slås ihjäl.
I över tvåhundra år avlöstes mer humana perioder av direkt utvisning till dåvarande svenska lydriken som Finland, Pommern eller Norge. Sedan är vi framme vid 1914 års utlänningslag som fastslog att zigenare inte var önskvärda i riket, varpå all romsk immigration förbjöds fram till 1954. Det tusental romer som bodde i Sverige blev därmed avskurna från sina släktingar på kontintenten.
År 1921 inrättade Sverige som första land i världen ett rasbiologiskt institut.
År 1940 beskrevs de så kallade tattarna som en undermålig folkgrupp av Socialstyrelsen.
Av de 18600 personer som mellan 1937 och 1975 steriliserades av uttalat rashygieniska skäl var ett stort antal romer.
Vad som skedde i Tyskland och sedermera tyskockuperade länder mellan år 1933-1945 tror jag inte vi behöver gå närmare in på.
Vilket litet neutralt land som avvisade judiska intellektuella och släppte fram nazi-Tysklands armé behöver vi inte heller precisera.
På 1950-talet var nästan alla svenska romer utan både arbete och bostäder.
År 1963 utkom Katarina Taikons bok Zigenerska, en biografisk skildring som med sitt avslöjande av de svåra villkor som rådde verkade som ett alarm.
Politiken förändrades, mycket tack vare en enskild kvinnas verk. Men förändrades vardagspraktiken?
År 2000 erkändes romerna som etnisk minoritet i Sverige.
Vardagspraktiken i förhållande till romer, svarta, muslimer - hur ser den ut?
Exemplet romer är tillräckligt för att vi ska se att se att Sverige är - ett vanligt skitland i EU.
Sakupplysning: Ovanstånde fakta är hämtade ur Irka Cederbergs bok om romer: Född fördömd. Cederberg känner inte till Politik och poesi eller mina åsikter i övrigt.
fredag, september 24, 2010
Ojämlikheten har tigits ihjäl
Valresultatet hann knappast räknas färdigt innan ettpar skribenter med koppling till högerns tankesmedjor går ut på DN-debatt för att diskutera invandringens problem.
Detta ska föreställa både en förklaring till varför folk röstar på Sd, och ett försök att hindra att det sker igen.
Visserligen har det aldrig hejdat ett rasistiskt parti att hela samhällsdebatten går i deras riktning, men det är iallafall vad skribenterna tror.
De hävdar att problemen med invandringen har tigits ihjäl. Hur menar de då? Visst har vi läst om apatiska barn, gömda familjer, avvisningar, tragedier. Eller om utsatta förorter, bränder, skolmisslyckanden.
Men högerskribenterna vill tydligen, precis som Sd, att vi ska tala om helt andra problem. Problem som vita människor har. Problem som att man inte känner sig hemma i centrum när tanterna har fel sorts kläder på sig.
Som exempel på förtigandet fortsätter artikeln: ”Vi talar utan vidare om huruvida reglerna i sjukförsäkringen leder till fusk, men det är svårare att diskutera huruvida asylreglerna gör det. Vi diskuterar kostnaderna för vården, men den som talar om kostnaderna för flyktingmottagandet kommer att mötas med betydligt större misstro.”
Men vi visste redan hur gärna ni talar om hur kostsamt och fuskigt det är med allmän välfärd. Det bara är såhär: sjukhuset stänger inte olycksfallsavdelningen när de har behandlat så många fall som ryms i budget, och gränserna kan inte stängas efter ett visst antal asylsökande, eftersom asyl beviljas efter individens skyddsbehov.
Sedan kommer de frågor för vars skull artikeln skrivits: ”1. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? 2. Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag? 3. Varför upplever invånarna i Rosengård, trots att en stor del lever på offentliga bidrag, en sådan fientlighet mot det svenska samhället att ambulanspersonal inte längre åker dit utan polisbeskydd?”
Skribenterna säger att dessa frågor aldrig diskuterats. Det säger de därför att de inte är nöjda med de svar de fått:
1. Därför att en stor del av de som invandrat är överrepresenterade i dåliga socioekonomiska villkor, liksom en stor del av deras barn är det.
2. Därför att de är arbetslösa eller timlönen inte räcker till för försörjningen.
3. Därför att de får sina föräldrars arbetslöshet i arv när de växer upp i ett samhälle där de inte är välkomna.
Nästa fråga är så svår att ingen har kunnat svara på den, enligt vad skribenterna erfarit: ”Varför är ett generöst flyktingmottagande något bra?”
Det går bra att fråga Ruth, Kathinka, Mirko eller Aycan. Ruth, som kom hit med vita bussarna. Kathinka som flydde från Budapest när hennes frihetsdröm krossats av sovjetiskt pansar. Mirko som låg och skakade under sätet på ett tåg sedan han i tre dygn kurat i en hårt bombarderad källare i Sarajevo. Farah som lyckades köpa flygbiljetter gud-vet-vart av en affärsman i det sammanstörtande Mogadishu.
Men skribenterna kanske inte menade varför det är bra för dem som flyr? De kanske menade varför det är bra för oss, vi som går här mellan macken och videobutiken och oroas oss över gåvoskatten eller moskébygget. De hänvisar nämligen till en tredje skribent som begick det (enligt dem) stora misstaget att säga att: ”det pluralistiska samhällets möten mellan olika kulturer har genererat tillväxt i Sverige och fungerat kulturellt berikande och därmed utvecklat samhället.” Lite idealistiskt, men bra nog tyckte jag. Men inget svar för högern, så vad vill de ha?
Jo, ”en öppnare samhällsdebatt med mer intelligenta argument”. Bra, låt oss börja genast! Öpppna debatten för frågor om ojämlikhet och orättvisa, makt och intressemotsättningar. Sluta tiga ihjäl frågor om klass, kön och etnicitet!
Artikeln i sin helhet finns här
Detta ska föreställa både en förklaring till varför folk röstar på Sd, och ett försök att hindra att det sker igen.
Visserligen har det aldrig hejdat ett rasistiskt parti att hela samhällsdebatten går i deras riktning, men det är iallafall vad skribenterna tror.
De hävdar att problemen med invandringen har tigits ihjäl. Hur menar de då? Visst har vi läst om apatiska barn, gömda familjer, avvisningar, tragedier. Eller om utsatta förorter, bränder, skolmisslyckanden.
Men högerskribenterna vill tydligen, precis som Sd, att vi ska tala om helt andra problem. Problem som vita människor har. Problem som att man inte känner sig hemma i centrum när tanterna har fel sorts kläder på sig.
Som exempel på förtigandet fortsätter artikeln: ”Vi talar utan vidare om huruvida reglerna i sjukförsäkringen leder till fusk, men det är svårare att diskutera huruvida asylreglerna gör det. Vi diskuterar kostnaderna för vården, men den som talar om kostnaderna för flyktingmottagandet kommer att mötas med betydligt större misstro.”
Men vi visste redan hur gärna ni talar om hur kostsamt och fuskigt det är med allmän välfärd. Det bara är såhär: sjukhuset stänger inte olycksfallsavdelningen när de har behandlat så många fall som ryms i budget, och gränserna kan inte stängas efter ett visst antal asylsökande, eftersom asyl beviljas efter individens skyddsbehov.
Sedan kommer de frågor för vars skull artikeln skrivits: ”1. Varför är invandrare överrepresenterade i statistik över våldsbrott? 2. Varför lever en stor del av invånarna i många invandrartäta orter på bidrag? 3. Varför upplever invånarna i Rosengård, trots att en stor del lever på offentliga bidrag, en sådan fientlighet mot det svenska samhället att ambulanspersonal inte längre åker dit utan polisbeskydd?”
Skribenterna säger att dessa frågor aldrig diskuterats. Det säger de därför att de inte är nöjda med de svar de fått:
1. Därför att en stor del av de som invandrat är överrepresenterade i dåliga socioekonomiska villkor, liksom en stor del av deras barn är det.
2. Därför att de är arbetslösa eller timlönen inte räcker till för försörjningen.
3. Därför att de får sina föräldrars arbetslöshet i arv när de växer upp i ett samhälle där de inte är välkomna.
Nästa fråga är så svår att ingen har kunnat svara på den, enligt vad skribenterna erfarit: ”Varför är ett generöst flyktingmottagande något bra?”
Det går bra att fråga Ruth, Kathinka, Mirko eller Aycan. Ruth, som kom hit med vita bussarna. Kathinka som flydde från Budapest när hennes frihetsdröm krossats av sovjetiskt pansar. Mirko som låg och skakade under sätet på ett tåg sedan han i tre dygn kurat i en hårt bombarderad källare i Sarajevo. Farah som lyckades köpa flygbiljetter gud-vet-vart av en affärsman i det sammanstörtande Mogadishu.
Men skribenterna kanske inte menade varför det är bra för dem som flyr? De kanske menade varför det är bra för oss, vi som går här mellan macken och videobutiken och oroas oss över gåvoskatten eller moskébygget. De hänvisar nämligen till en tredje skribent som begick det (enligt dem) stora misstaget att säga att: ”det pluralistiska samhällets möten mellan olika kulturer har genererat tillväxt i Sverige och fungerat kulturellt berikande och därmed utvecklat samhället.” Lite idealistiskt, men bra nog tyckte jag. Men inget svar för högern, så vad vill de ha?
Jo, ”en öppnare samhällsdebatt med mer intelligenta argument”. Bra, låt oss börja genast! Öpppna debatten för frågor om ojämlikhet och orättvisa, makt och intressemotsättningar. Sluta tiga ihjäl frågor om klass, kön och etnicitet!
Artikeln i sin helhet finns här
torsdag, september 23, 2010
En annan undersökning
Läst i Invandrare och Minoriteter:
I våras publicerade SCB rapporten "Födda i Sverige - ändå olika. Betydelsen av föräldrarnas födelseland". Undersökningen visar hur det går för den så kallade andra generationen, med en eller båda föräldrarna födda i utlandet. De uppgår till cirka elva procent av befolkningen.
Denna grupp visar sig ha högre dödlighet och lägre nativitet än majoritetsbefolkningen. De bor oftare i storstad och i områden som domineras av flerbostadshus och invånare med låg inkomstnivå. De personer vars föräldrar har utomeuropeisk bakgrund är oftare arbetslösa, eller är överkvalificerade för de jobb de får. Jobb som sällan är chefsbefattningar.
Mönstret upprepar sig alltså. Det spelar ingen roll om du är uppvuxen i Sverige med svensk utbildning, om ditt utseende anses vara fel. De så kallade icke-vita svenskarna uppgår till knappt sju procent av befolkningen. Även när deras föräldrar är bättre utbildade än andra grupper i samhället, är de som vuxna arbetslösa i större utsträckning, även om de själva har högskoleutbildning.
Detta är alltså ingen opinionsundersökning. Dethär är verklighetens folk.
Det är de som det nya riksdagspartiet känner sig hotade av.
I våras publicerade SCB rapporten "Födda i Sverige - ändå olika. Betydelsen av föräldrarnas födelseland". Undersökningen visar hur det går för den så kallade andra generationen, med en eller båda föräldrarna födda i utlandet. De uppgår till cirka elva procent av befolkningen.
Denna grupp visar sig ha högre dödlighet och lägre nativitet än majoritetsbefolkningen. De bor oftare i storstad och i områden som domineras av flerbostadshus och invånare med låg inkomstnivå. De personer vars föräldrar har utomeuropeisk bakgrund är oftare arbetslösa, eller är överkvalificerade för de jobb de får. Jobb som sällan är chefsbefattningar.
Mönstret upprepar sig alltså. Det spelar ingen roll om du är uppvuxen i Sverige med svensk utbildning, om ditt utseende anses vara fel. De så kallade icke-vita svenskarna uppgår till knappt sju procent av befolkningen. Även när deras föräldrar är bättre utbildade än andra grupper i samhället, är de som vuxna arbetslösa i större utsträckning, även om de själva har högskoleutbildning.
Detta är alltså ingen opinionsundersökning. Dethär är verklighetens folk.
Det är de som det nya riksdagspartiet känner sig hotade av.
onsdag, september 22, 2010
Hur gör vi? mot uppgivenheten
Lite tokigt tycker jag det är, detdär med att vädra sin harm genom att kalla sverigedemokrater för nazister. Sd har ännu inte lagt förslag på slutgiltiga lösningar, så låt oss avstå från att smäda dem genom att sudda till nazismen. Att just nu påpeka de befintliga gemensamma dragen leder oss inte en bit framåt. Inte när nazisterna enligt folkviljan tagit plats i fullmäktige längre inåt landet, i Grästorp vid Vänern.
Precis lika tokigt, fast mindre vanligt inom vänstern, är att påstå att Sd faktiskt inte är så särskilt rasistiskt och att deras väljare inte är det alls - bara besvikna och oroliga och trötta på sossarna. Trots att Sd i lika mån tog röster från M, men de kanske också var trötta?
Hör på nu! Om du av alla skäl som finns till att känna besvikelse, oro och trötthet i detta samhälle röstar på det enda parti som utnämner hitflyttade svarthåriga personer som roten och orsaken – vad är du då? (Marteus är utförlig om detta.)
Om vi lyssnar till de berörda, nämligen Åkesson själv, vad tror han? Jo, att Aftonbladets osjälviska införande av muslimhatarartikeln gav ett genombrott för hans parti, och att övriga partier allt mer kommer att lägga Sd-liknande förslag för att upprätthålla sin popularitet i de rasistiska folkdjupen. (Han sa inte rasistisk, förstås, men du kan läsa ordagrant i SvD:s hyfsade sammanfattning, den som i papperstidningen hette ”Från nazism till riksdagen”.)
Alldeles heltokiga är de efterkloka som inte ens är kloka utan sitter och mjäkar att vi skulle "ha tagit debatten” och ”bemött dem med argument”. Hör på igen: Sd debatterade på alla tänkbara arenor. De visade sig snorhala, de satte sig över korrekt statistik, de slog undan alla argument för att upprepa sina egna frågor. Även om denna trista stil kan tolereras hos ett litet parti som kämpar för att få makt är det oförlåtligt att de alltid blev uppbackade upp av journalister som var påtagligt ointresserade av fakta och argument i sakfrågan utan enbart spelade på att höja oddsfebern runt Åkessons utspel.
Nästa tokiga påstående som flyter omkring utan att leda någonvart är att Sverige ”plötsligt” har blivit rasistiskt och att det är borgarnas fel. Men Sverige har varit rasistiskt lika länge som varje annat europeiskt land. Det var borgerlig politik som öppnade fallluckan. Och det värsta av allt: det gjorde också arbetarrörelsens misslyckanden. Att döma av den mycket klena segern i skolvalet är inte ens framtiden vår!
”Varför är inte vägen röd efter fyra år av borgerliga attacker?” frågar ETC.
Så den näst viktigaste frågan är: Vad gjorde vi för fel?
Och den allra viktigaste frågan: Hur ska vi göra nu?
Esbati ger en bra bild av den europeiska utvecklingen i en artikel som avslutas med vad som nu krävs av oss: dels antirasism, dels kamp mot högerns ekonomiska politik beträffande arbetsmarknad och välfärd. Detta har Esbati självfallet rätt i. Men det låter farligt likt det vi precis har misslyckats med.
Så hör jag själv hur min eftervalsanalys börjar närma sig uppgivenhetens stadium... Inte ge upp i bemärkelsen ”vänstern hade fel”, det vore bara unket. Men ge upp i bemärkelsen: kamrater, motståndaren är för välorganiserad, nu har vi förlorat och är därför förlorade.
Uppgivenhet är naturligtvis en felaktig inställning. Men endast av moraliska, inte av rationella skäl.
Precis lika tokigt, fast mindre vanligt inom vänstern, är att påstå att Sd faktiskt inte är så särskilt rasistiskt och att deras väljare inte är det alls - bara besvikna och oroliga och trötta på sossarna. Trots att Sd i lika mån tog röster från M, men de kanske också var trötta?
Hör på nu! Om du av alla skäl som finns till att känna besvikelse, oro och trötthet i detta samhälle röstar på det enda parti som utnämner hitflyttade svarthåriga personer som roten och orsaken – vad är du då? (Marteus är utförlig om detta.)
Om vi lyssnar till de berörda, nämligen Åkesson själv, vad tror han? Jo, att Aftonbladets osjälviska införande av muslimhatarartikeln gav ett genombrott för hans parti, och att övriga partier allt mer kommer att lägga Sd-liknande förslag för att upprätthålla sin popularitet i de rasistiska folkdjupen. (Han sa inte rasistisk, förstås, men du kan läsa ordagrant i SvD:s hyfsade sammanfattning, den som i papperstidningen hette ”Från nazism till riksdagen”.)
Alldeles heltokiga är de efterkloka som inte ens är kloka utan sitter och mjäkar att vi skulle "ha tagit debatten” och ”bemött dem med argument”. Hör på igen: Sd debatterade på alla tänkbara arenor. De visade sig snorhala, de satte sig över korrekt statistik, de slog undan alla argument för att upprepa sina egna frågor. Även om denna trista stil kan tolereras hos ett litet parti som kämpar för att få makt är det oförlåtligt att de alltid blev uppbackade upp av journalister som var påtagligt ointresserade av fakta och argument i sakfrågan utan enbart spelade på att höja oddsfebern runt Åkessons utspel.
Nästa tokiga påstående som flyter omkring utan att leda någonvart är att Sverige ”plötsligt” har blivit rasistiskt och att det är borgarnas fel. Men Sverige har varit rasistiskt lika länge som varje annat europeiskt land. Det var borgerlig politik som öppnade fallluckan. Och det värsta av allt: det gjorde också arbetarrörelsens misslyckanden. Att döma av den mycket klena segern i skolvalet är inte ens framtiden vår!
”Varför är inte vägen röd efter fyra år av borgerliga attacker?” frågar ETC.
Så den näst viktigaste frågan är: Vad gjorde vi för fel?
Och den allra viktigaste frågan: Hur ska vi göra nu?
Esbati ger en bra bild av den europeiska utvecklingen i en artikel som avslutas med vad som nu krävs av oss: dels antirasism, dels kamp mot högerns ekonomiska politik beträffande arbetsmarknad och välfärd. Detta har Esbati självfallet rätt i. Men det låter farligt likt det vi precis har misslyckats med.
Så hör jag själv hur min eftervalsanalys börjar närma sig uppgivenhetens stadium... Inte ge upp i bemärkelsen ”vänstern hade fel”, det vore bara unket. Men ge upp i bemärkelsen: kamrater, motståndaren är för välorganiserad, nu har vi förlorat och är därför förlorade.
Uppgivenhet är naturligtvis en felaktig inställning. Men endast av moraliska, inte av rationella skäl.
tisdag, september 21, 2010
Medelklasstjat i media
Det ser faktiskt ut som om den borgerliga regeringen har ansträngt sig för att bli av med väljare. Dels via myten om det verkliga folket contra politikerna. Dels genom att fackföreningarna angrips och arbetarna splittras. Med sjunkande organisering blir våra gemensamma kontaktytor färre, och var och en sitter för sig själv med medias verklighetsbeskrivning. Och vilken är den? Jo en verklighet där förmögenhetsskatten (som berör en procent av befolkningen) behandlas som en större och farligare fråga än bortslumpandet av hela den offentliga sektorn.
Till medias verklighetsbild hör förstås också fixeringen vid Sverigedemokraterna och upplåtelsen av utrymme för deras dagordning. Den återkommande betoningen av hur viktigt det är att ”ta debatten” fick Mona Sahlin att sätta sig i teve mittemot Åkesson och svara på frågor på hans villkor. Hade hon vägrat, skulle det givit honom seger på walk-over.
Inte i något europeiskt land har demokrater vunnit mediamatchen mot rasister - helt enkelt för att den gjorts omöjlig att vinna.
Idag fortsätter tidningarnas ledarsidor sitt medelklasstjat och råder socialdemokratin att hitta på något fräscht som lockar out-arna (=Odrägliga Urbana Typer).
Att var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly, konstateras i ännu en opinionsundersökning där ett påstående att ta ställning till var om partiet ”representerar mig och min livssituation” - se där ett exempel på den uppsplittrade, privatlivsfixerade synen på politik.
Slutsatsen i artikeln var naturligtvis att S måste vinna tillbaka medelklassväljarna. Som om det inte funnes tillräckligt många partier som fjäskar för dem?
De S-väljare som väljer bort det parti som kallas ”Ohly” har också valt bort Mp, och antagligen är det just de S-väljare som tidningarna annars raljerar friskt med. De som lever i tron på att deras gamla riktiga dominerande socialdemokrati en gång ska komma tillbaka, något som aldrig kommer att hända.
Historien upprepar sig inte, och såväl Mäster Palm som minister Palme är död.
Det är bara att inse att kampen om medelklassen är förlorad. De har fortfarande en möjlighet att klara sig på en privatiserad välfärd, om de får behålla hälsan och jobbet.
Nu handlar det om arbetarklassen! Vi har för många rasister - och alldeles för få socialister.
Det problemet berör någonting mycket större än att man som villaägare kan vara bekymrad över fastighetsskatten.
Har lånat lite från Pelaseyed
Intressant statistik om det fåtal som är var tredje väljare finns hos Arena
Till medias verklighetsbild hör förstås också fixeringen vid Sverigedemokraterna och upplåtelsen av utrymme för deras dagordning. Den återkommande betoningen av hur viktigt det är att ”ta debatten” fick Mona Sahlin att sätta sig i teve mittemot Åkesson och svara på frågor på hans villkor. Hade hon vägrat, skulle det givit honom seger på walk-over.
Inte i något europeiskt land har demokrater vunnit mediamatchen mot rasister - helt enkelt för att den gjorts omöjlig att vinna.
Idag fortsätter tidningarnas ledarsidor sitt medelklasstjat och råder socialdemokratin att hitta på något fräscht som lockar out-arna (=Odrägliga Urbana Typer).
Att var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly, konstateras i ännu en opinionsundersökning där ett påstående att ta ställning till var om partiet ”representerar mig och min livssituation” - se där ett exempel på den uppsplittrade, privatlivsfixerade synen på politik.
Slutsatsen i artikeln var naturligtvis att S måste vinna tillbaka medelklassväljarna. Som om det inte funnes tillräckligt många partier som fjäskar för dem?
De S-väljare som väljer bort det parti som kallas ”Ohly” har också valt bort Mp, och antagligen är det just de S-väljare som tidningarna annars raljerar friskt med. De som lever i tron på att deras gamla riktiga dominerande socialdemokrati en gång ska komma tillbaka, något som aldrig kommer att hända.
Historien upprepar sig inte, och såväl Mäster Palm som minister Palme är död.
Det är bara att inse att kampen om medelklassen är förlorad. De har fortfarande en möjlighet att klara sig på en privatiserad välfärd, om de får behålla hälsan och jobbet.
Nu handlar det om arbetarklassen! Vi har för många rasister - och alldeles för få socialister.
Det problemet berör någonting mycket större än att man som villaägare kan vara bekymrad över fastighetsskatten.
Har lånat lite från Pelaseyed
Intressant statistik om det fåtal som är var tredje väljare finns hos Arena
måndag, september 20, 2010
Varför ack varför
Varför har vi rasister i Sveriges riksdag?
- Därför att tillräckligt många håller med om vad partiet säger.
Så inleds Expos analys av Sverigedemokraternas seger. Visst finns inslag av traditionellt missnöjesröstande bland Sd-väljarna, men tro inte att Sd går att ”avslöja”. De har inte blivit valda trots sin rasism, utan på grund av den.
Expo resonerar också om medias roll. Deras bevakning av Sd:s egna aktiviteter har i huvudsak varit korrekt, men det ständiga utpekandet av dem som vågmästare var att tilldela dem en oproportionerligt viktig roll, vilket naturligtvis stärkte dem.
Det är också så att medias totalt ideologilösa valbevakning gynnar ett parti som Sd. De som har makten ifrågasattes aldrig i större delen av pressen, utan valet framställdes som en förtroendefråga mellan en stark man och en svag kvinna som ville detsamma. Sd-väljarna vände sig då till någon som sa någonting helt annat. Unga, män och arbetslösa blev i första hand Sd:s rekryteringsbas. Förbittrade män som det vore lätt att sympatisera med om de inte ständigt såg till att ta ut bitterheten på andra.
Sd har länge beklagat sig över att vara nedtystade. I själva verket är det som tystats ner de mest komplexa frågorna om demokrati, makt och maktlöshet, försörjning och tilltro till samhället. Dessa frågor har dränkts av det repetitiva gnället att vi ”inte talar öppet om integrationsproblemen” - detta trots att samtliga riksdagspartier gisslat sig för misslyckad integration. Att göra det var förstås baar att ge bort röster buntvis till dem som vill göra sig av med alla svåra frågor en gång för alla genom att göra sig av med människorna det handlar om.
Men varför... ack varför har vi så få socialister i Sveriges riksdag?
På den frågan fanns inget svar i Expo (och tidskriften har sannerligen inte hjälpt till). Men lika enkel är slutsatsen:
- Därför att det inte finns tillräckligt många som vill ha socialism.
Genom att de som har den ekonomiska, politiska och mediala makten har lyckats slå sönder solidariteten, misstänkliggöra alla gemensamma åtaganden och individualisera vartenda problem, sitter nu över halva svenska folket och hoppas på att JUST LILLA JAG ska bli vinnare i Reinfeldts lotteri.
Chansen att få bli dendär verklighetsmänniskan som har stadigt jobb, bor i villa, är frisk jämt och har barn som får fina betyg låter mer lockande än kravet att genom gemensam ansträngning åstadkomma - ett tryggt, rättvist och hållbart samhälle för oss alla.
Lycka till. Kom ihåg att borgarnas uppfattning om rättvisa är att bara den bästa ska få något med!
Men allt är inte borgarnas fel. I Aftonbladet finns en känsloladdad krönika om de förbaskade socialdemokraterna som fattar allting först när det är för sent.
Hela Aftonbladet verkar fatta när det är för sent, för de har samtidigt en lysande ingång i klasskampen av Linderborg och Suhonen.
Aftonbladet, snälla - kan vi få komma fram FÖRE valet nästa gång?
Okej. Dethär är FÖRE valet!
- Därför att tillräckligt många håller med om vad partiet säger.
Så inleds Expos analys av Sverigedemokraternas seger. Visst finns inslag av traditionellt missnöjesröstande bland Sd-väljarna, men tro inte att Sd går att ”avslöja”. De har inte blivit valda trots sin rasism, utan på grund av den.
Expo resonerar också om medias roll. Deras bevakning av Sd:s egna aktiviteter har i huvudsak varit korrekt, men det ständiga utpekandet av dem som vågmästare var att tilldela dem en oproportionerligt viktig roll, vilket naturligtvis stärkte dem.
Det är också så att medias totalt ideologilösa valbevakning gynnar ett parti som Sd. De som har makten ifrågasattes aldrig i större delen av pressen, utan valet framställdes som en förtroendefråga mellan en stark man och en svag kvinna som ville detsamma. Sd-väljarna vände sig då till någon som sa någonting helt annat. Unga, män och arbetslösa blev i första hand Sd:s rekryteringsbas. Förbittrade män som det vore lätt att sympatisera med om de inte ständigt såg till att ta ut bitterheten på andra.
Sd har länge beklagat sig över att vara nedtystade. I själva verket är det som tystats ner de mest komplexa frågorna om demokrati, makt och maktlöshet, försörjning och tilltro till samhället. Dessa frågor har dränkts av det repetitiva gnället att vi ”inte talar öppet om integrationsproblemen” - detta trots att samtliga riksdagspartier gisslat sig för misslyckad integration. Att göra det var förstås baar att ge bort röster buntvis till dem som vill göra sig av med alla svåra frågor en gång för alla genom att göra sig av med människorna det handlar om.
Men varför... ack varför har vi så få socialister i Sveriges riksdag?
På den frågan fanns inget svar i Expo (och tidskriften har sannerligen inte hjälpt till). Men lika enkel är slutsatsen:
- Därför att det inte finns tillräckligt många som vill ha socialism.
Genom att de som har den ekonomiska, politiska och mediala makten har lyckats slå sönder solidariteten, misstänkliggöra alla gemensamma åtaganden och individualisera vartenda problem, sitter nu över halva svenska folket och hoppas på att JUST LILLA JAG ska bli vinnare i Reinfeldts lotteri.
Chansen att få bli dendär verklighetsmänniskan som har stadigt jobb, bor i villa, är frisk jämt och har barn som får fina betyg låter mer lockande än kravet att genom gemensam ansträngning åstadkomma - ett tryggt, rättvist och hållbart samhälle för oss alla.
Lycka till. Kom ihåg att borgarnas uppfattning om rättvisa är att bara den bästa ska få något med!
Men allt är inte borgarnas fel. I Aftonbladet finns en känsloladdad krönika om de förbaskade socialdemokraterna som fattar allting först när det är för sent.
Hela Aftonbladet verkar fatta när det är för sent, för de har samtidigt en lysande ingång i klasskampen av Linderborg och Suhonen.
Aftonbladet, snälla - kan vi få komma fram FÖRE valet nästa gång?
Okej. Dethär är FÖRE valet!
söndag, september 19, 2010
Finns inget annat att göra
Inte ska jag påstå att det var klackarna i taket på Vänsterpartiets valvaka. Men vi hoppade glatt till Esteches discoyra kampanjlåt och tackade varandra för en som alltid tuff och rolig valrörelse.
CH Hermansson, 92 år, tidigare partiledare, intervjuades i teve och sammanfattade Alliansens styrka på klart och tydligt marxistiskt vis med att de har den ekonomiska makten, den politiska makten och makten över media.
Tillfrågad om Sverigedemokraternas framgångar påminde CH om att han ju var med redan på 30-talet när nazisterna var en akut risk i svensk politik, och "vad gjorde vi? Vi bekämpade dem! Finns inget annat att göra nu heller."
Finns inget annat att göra! Vänsterpartiets antirasistiske talesperson Kalle Larsson intervjuades också han, och lovade att imorgon startar det breda motståndet. Inte mot Sverigedemokraterna specifikt, som ju får de röster de får, utan motståndet mot rasistiska idéer och förslag hos de borgerliga partierna. Motståndet mot den utveckling som vi sett i Europa där det inom politikens huvudfåra blivit rumsrent att avvisa asylsökande och utvisa romer.
När Ny Demagogi första gången kom in i riksdagen fällde jag kommentaren att det var ett europeiskt val. Att Sverige aldrig så tydligt visat att vi är en del av vår kontinents mörka arv. Inte många förstod eller ville förstå vad jag menade.
Men idag var det flera kamrater som konstaterade att "nu har vi blivit ett vanligt skitland i EU" - ett vanligt skitland med svag socialdemokrati, bristande arbetsrätt, stigande arbetslöshet, ovärdig asylpolitik, starka konservativa underströmmar riktade framförallt mot kvinnor, punkterad välfärd och normaliserad orättvisa.
Finns inget annat att göra än att bekämpa det, som sagt.
Även Approximation ser det som bister EU-anpassning
Mediafjäsket
Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag...
och det tänker jag bara. Har delat valsedlar och städat badrummet (det senare en favör till dem som gillar privatbloggande navelluddare).
Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag, läs Åsa Linderborg om snedvridet hyllande av Ledargarnityret.
och det tänker jag bara. Har delat valsedlar och städat badrummet (det senare en favör till dem som gillar privatbloggande navelluddare).
Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag, läs Åsa Linderborg om snedvridet hyllande av Ledargarnityret.
lördag, september 18, 2010
Den allierade journalisten
Jag önskar att jag tidigare under valrörelsen hade upptäckt Den allierade journalisten: de grävande murvlar som med rader av exempel visar hur media med en sorts naiv självklarhet jobbat för det borgerliga blocket.
Ledarsidan är visserligen en sort för sig. Den ska ge utrymme för spetsigt vinklade borgerliga kommentarer, eftersom alla tidningar ägs av kraftfulla privata intressenter. Sedan finns Flamman med utrymme för vänsterkommentarer, eftersom den är oberoende socialistisk. Det kan tyckas orättvist att borgerligheten har femtielva dagstidningar och vänstern en enda veckotidning, men det är bara normal kapitalism.
Men på nyhetssidor förväntade man sig tidigare, i en liberal demokrati, ett visst mått av allsidighet. Bedömning, omdöme, visa alla sidor och sådant. Det ingick en gång i journalistutbildningen.
Men numera är det likriktning och förenkling som rådet. Bladen tävlar med varandra, inte i att erbjuda den mest utmanande och intresseväckande skildringen, utan i att bidra till hegemonins upprätthållande. Är det läge att håna Sahlin, då ska alla håna Sahlin.
Medan högerdebattörer fortfarande gråter krokodiltårar över att de hade tråkigt på 70-talet när Olof Lagercrantz tog sig fräckheten att refusera folk i DN och maoisterna begick kritik och självkritik i personalköket.
Jag trodde att 70-talet var en början på något. När det i själva verket var slutet.
Idag måste journalisterna alliera sig och blogga anonymt för att skaffa utrymme för avslöjande, kritisk granskning.
Imorgon är det val.
Ledarsidan är visserligen en sort för sig. Den ska ge utrymme för spetsigt vinklade borgerliga kommentarer, eftersom alla tidningar ägs av kraftfulla privata intressenter. Sedan finns Flamman med utrymme för vänsterkommentarer, eftersom den är oberoende socialistisk. Det kan tyckas orättvist att borgerligheten har femtielva dagstidningar och vänstern en enda veckotidning, men det är bara normal kapitalism.
Men på nyhetssidor förväntade man sig tidigare, i en liberal demokrati, ett visst mått av allsidighet. Bedömning, omdöme, visa alla sidor och sådant. Det ingick en gång i journalistutbildningen.
Men numera är det likriktning och förenkling som rådet. Bladen tävlar med varandra, inte i att erbjuda den mest utmanande och intresseväckande skildringen, utan i att bidra till hegemonins upprätthållande. Är det läge att håna Sahlin, då ska alla håna Sahlin.
Medan högerdebattörer fortfarande gråter krokodiltårar över att de hade tråkigt på 70-talet när Olof Lagercrantz tog sig fräckheten att refusera folk i DN och maoisterna begick kritik och självkritik i personalköket.
Jag trodde att 70-talet var en början på något. När det i själva verket var slutet.
Idag måste journalisterna alliera sig och blogga anonymt för att skaffa utrymme för avslöjande, kritisk granskning.
Imorgon är det val.
fredag, september 17, 2010
De rädda barnen
Gick förbi Malmö igår. Så som vi kan göra i denna energislösande men snabba era.
På Stortorget laddades det för politik. Nio polisbussar, två illa fungerande högtalare, några uppretade vänsteraktivister och en hjälplöst råmande rasist som inte hördes. Föga inspirerande, tyckte jag.
Obehagligt blev det först när jag drog mig till minnes att i Malmö är Sverigedemokraterna – de som jobbade på att göra sig hörda – ett alldeles normalt fullmäktigeparti. De är folkvalda. En del av malmöiterna vill att de ska bestämma. Fastän det på Stortorget mera såg ut som ett krismöte. Och detta kan vara oroande; om de som gärna vill höra rasisterna inte får en chans att göra det.
Men Stortorget var märkligt öde, bortsett från poliser och högljudda rop. Det var på Lilla torg som malmöiterna satt och drack kaffe och öl som de brukar. De tog inte strid för mänskliga rättigheter åt något håll, utom rättigheten att få umgås på torget. Vilket de ju gjorde, ty i en storstad finns flera torg.
Så den politiska dimensionen kom efteråt. Den kom när skolungarna från förorten sprang till sin rektor, ryckte honom i armen, snyftade och skrek eftersom de hade blivit rädda på Stora torget.
De hade hört någon som inte ville ha dem här.
De hade hört, trots att det var så svårt att höra, att de är aggressiva och inte passar in.
De hade förstått att det finns normala folkvalda politiker som vill att de ska åka ”hem” till något föreställt hem, mycket längre bort än den storstockholmsförort som vi var på väg tillbaka till.
Skolungarna var rädda för att Lasermannen skulle komma igen. Lasermannen är någon som de har hört talas om av sina föräldrar. Föräldrarna är de som flyttade till Sverige på 80- eller 90-talen, de som upplevde den tid då han var fri att roa sig med laserljus och skarpladdat.
Skolungarna som var nyfödda då har ändå förstått att någon tar sig rätten att bedöma dem som fel, i det land dit deras föräldrar flyttat.
Ja säg varifrån får de allt, de små liven?
De små liven, varav en har sjal.
Varifrån får de allt? Från oss vuxna.
Varför blir de då så rädda - säg?
Vilken partiledare, Jimmy, tar på sig ansvaret för att barnen är rädda?
Och hur förklarar han att någon sorts demokrati skulle vara förborgad i barn som är rädda?
- - -
Hörde större delen av partiledardebatten. Rödgröna var bra.
På Stortorget laddades det för politik. Nio polisbussar, två illa fungerande högtalare, några uppretade vänsteraktivister och en hjälplöst råmande rasist som inte hördes. Föga inspirerande, tyckte jag.
Obehagligt blev det först när jag drog mig till minnes att i Malmö är Sverigedemokraterna – de som jobbade på att göra sig hörda – ett alldeles normalt fullmäktigeparti. De är folkvalda. En del av malmöiterna vill att de ska bestämma. Fastän det på Stortorget mera såg ut som ett krismöte. Och detta kan vara oroande; om de som gärna vill höra rasisterna inte får en chans att göra det.
Men Stortorget var märkligt öde, bortsett från poliser och högljudda rop. Det var på Lilla torg som malmöiterna satt och drack kaffe och öl som de brukar. De tog inte strid för mänskliga rättigheter åt något håll, utom rättigheten att få umgås på torget. Vilket de ju gjorde, ty i en storstad finns flera torg.
Så den politiska dimensionen kom efteråt. Den kom när skolungarna från förorten sprang till sin rektor, ryckte honom i armen, snyftade och skrek eftersom de hade blivit rädda på Stora torget.
De hade hört någon som inte ville ha dem här.
De hade hört, trots att det var så svårt att höra, att de är aggressiva och inte passar in.
De hade förstått att det finns normala folkvalda politiker som vill att de ska åka ”hem” till något föreställt hem, mycket längre bort än den storstockholmsförort som vi var på väg tillbaka till.
Skolungarna var rädda för att Lasermannen skulle komma igen. Lasermannen är någon som de har hört talas om av sina föräldrar. Föräldrarna är de som flyttade till Sverige på 80- eller 90-talen, de som upplevde den tid då han var fri att roa sig med laserljus och skarpladdat.
Skolungarna som var nyfödda då har ändå förstått att någon tar sig rätten att bedöma dem som fel, i det land dit deras föräldrar flyttat.
Ja säg varifrån får de allt, de små liven?
De små liven, varav en har sjal.
Varifrån får de allt? Från oss vuxna.
Varför blir de då så rädda - säg?
Vilken partiledare, Jimmy, tar på sig ansvaret för att barnen är rädda?
Och hur förklarar han att någon sorts demokrati skulle vara förborgad i barn som är rädda?
- - -
Hörde större delen av partiledardebatten. Rödgröna var bra.
torsdag, september 16, 2010
Reinfeldt vill avskaffa politiken
I en lång, intressant artikel i SvD:s papperstidning beskriver Sven-Eric Liedman den ideologiskt sluttande utvecklingen hos dagens svenska partier. Bäst lyckas han med de stora partierna - möjligen är vi småpartier samtidigt lätta att missa och för intrikata i och med att en liten förändring kan få stora resultat. Vänsterns ideologiska debatt har alltså inte handlat om regeringssamarbete mot kommunism, och jag ser då inte att Centern bryr sig särskilt om bönder sedan de upptäckt att anarkokapitalism är chicare. Men i det stora hela är Liedmans skildring god, både av den socialdemokrati som lämnat folkrörelsen bakom sig för att fixa saker åt samhällskonsumenterna, och av ett högerparti som med megalomana anspråk går in för att vara arbetarnas parti, det statsbärande partiet och de enda realisterna.
Liedman är idéhistoriker, så visst kan det låta som om idéerna är det verkliga, simmande i sitt eget tidvatten. Snarare formas idéer av förändringar i de materiella villkoren, och många idéer måste vinnas eller mistas i strid. Men jag väljer att betrakta det som att Liedman är skicklig inom sitt yrke, eftersom artikeln är så välskriven och ger så goda exempel.
Läs om Reinfeldt som vill avskaffa politiken!
Men läs det inte här. Mörtarna på SvD har inte lagt ut det på webbtidningen. Kanske inte så konstigt i dessa tider, men väl så irriterande.
Liedman är idéhistoriker, så visst kan det låta som om idéerna är det verkliga, simmande i sitt eget tidvatten. Snarare formas idéer av förändringar i de materiella villkoren, och många idéer måste vinnas eller mistas i strid. Men jag väljer att betrakta det som att Liedman är skicklig inom sitt yrke, eftersom artikeln är så välskriven och ger så goda exempel.
Läs om Reinfeldt som vill avskaffa politiken!
Men läs det inte här. Mörtarna på SvD har inte lagt ut det på webbtidningen. Kanske inte så konstigt i dessa tider, men väl så irriterande.
måndag, september 13, 2010
Bidragsmyten och de fattigas kamp mot sig själva
Delat Sverige - förstasidan på DN visar hur det är.
Kvinnor och lågavlönade mot högavlönade män, glesbygd mot storstad, offentligt mot privat. Tydligt ser vi i papperstidningen att de rödgröna är för de fattiga, alliansen för de rika.
Finns det nu så många rika i Sverige att de kan vinna ett val? Nej. Men de borgerliga partierna har genom sina media lyckats göra det till en skam att vara fattig. Redan att inte vara rik får de att framstå som något självvalt eller klantigt.
Olle Svenning skriver i en alltigenom politisk artikel att valrörelsen har drypt av opinionsmätningar och nonsens, och visar hur ”Moderaterna driver en i ordets sämre mening populistisk kampanj: De ’samhällsbärande’ mot ’bidragstagarna’.”
Så sent som i gårdagkvällens debatt tjatade Reinfeldt om ”bidrag” igen. Detdär favoritargumentet mot något som vare sig Sahlin eller någon annan vill ha!
Bidragstjatet är en fruktansvärt effektiv metod att få människor att tro att det finns en Annan därute som skor sig på min bekostnad. VI som arbetar luras av DOM som går på bidrag - alla sjuka, lata, inkompetenta, föråldrade, omogna, sköra, tillkortakomna, halvspråkiga, vanföra, utanförskapade som nu ska få sitt straff av rättskaffens borgare.
Myten om bidragstagarna lyckas med att fullständigt dölja två faktum. Det första är att det är kapitalisterna som tjänar på vårt arbete. Det andra är att alla kommer att bli gamla eller sjuka och behöva hjälp någon gång.
Myten kittlar också våra allra värst småsinta sidor. Det finns alltid nån fattig fan som har det sämre än jag - den ska vi klämma åt!
Så när de fina människorna med vita händer i Täby och på Östermalm ger sina barn det bästa av allt inklusive en lysande framtid kan de samtidigt med ett spefullt leende se ner på den tjåsiga underklass som inte ens beter sig hyfsat mot varandra utan småaktigt som sparvar fajtas om de kvarblivna kaksmulorna.
Det är där de vill ha oss.
Den som tar en människas värdighet, tar allt.
Mer Svenning. Läs noga:
”Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft.”
Jag upprepar:
- hårdför disciplinering av medborgarna
- marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft
Är du säker på att du är lyckad och alltigenom framgångsrik?
Är du säker på att de som är det bryr sig om hur du har det?
Se dig omkring. Fatta mod. Håll ihop.
- - -
Ett exempel på hetsjakten ur Västerbottens folkblad
Kvinnor och lågavlönade mot högavlönade män, glesbygd mot storstad, offentligt mot privat. Tydligt ser vi i papperstidningen att de rödgröna är för de fattiga, alliansen för de rika.
Finns det nu så många rika i Sverige att de kan vinna ett val? Nej. Men de borgerliga partierna har genom sina media lyckats göra det till en skam att vara fattig. Redan att inte vara rik får de att framstå som något självvalt eller klantigt.
Olle Svenning skriver i en alltigenom politisk artikel att valrörelsen har drypt av opinionsmätningar och nonsens, och visar hur ”Moderaterna driver en i ordets sämre mening populistisk kampanj: De ’samhällsbärande’ mot ’bidragstagarna’.”
Så sent som i gårdagkvällens debatt tjatade Reinfeldt om ”bidrag” igen. Detdär favoritargumentet mot något som vare sig Sahlin eller någon annan vill ha!
Bidragstjatet är en fruktansvärt effektiv metod att få människor att tro att det finns en Annan därute som skor sig på min bekostnad. VI som arbetar luras av DOM som går på bidrag - alla sjuka, lata, inkompetenta, föråldrade, omogna, sköra, tillkortakomna, halvspråkiga, vanföra, utanförskapade som nu ska få sitt straff av rättskaffens borgare.
Myten om bidragstagarna lyckas med att fullständigt dölja två faktum. Det första är att det är kapitalisterna som tjänar på vårt arbete. Det andra är att alla kommer att bli gamla eller sjuka och behöva hjälp någon gång.
Myten kittlar också våra allra värst småsinta sidor. Det finns alltid nån fattig fan som har det sämre än jag - den ska vi klämma åt!
Så när de fina människorna med vita händer i Täby och på Östermalm ger sina barn det bästa av allt inklusive en lysande framtid kan de samtidigt med ett spefullt leende se ner på den tjåsiga underklass som inte ens beter sig hyfsat mot varandra utan småaktigt som sparvar fajtas om de kvarblivna kaksmulorna.
Det är där de vill ha oss.
Den som tar en människas värdighet, tar allt.
Mer Svenning. Läs noga:
”Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft.”
Jag upprepar:
- hårdför disciplinering av medborgarna
- marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft
Är du säker på att du är lyckad och alltigenom framgångsrik?
Är du säker på att de som är det bryr sig om hur du har det?
Se dig omkring. Fatta mod. Håll ihop.
- - -
Ett exempel på hetsjakten ur Västerbottens folkblad
fredag, september 10, 2010
Moderkorset
Den konservativa morgontidningen fortsätter sin förutsättningslösa sociologiska granskning av självvalt oavlönat hemarbete. Låter det otroligt? Nåja, då är det så att professionella journalister fortsätter snickra på drömmen om en såväl menings- som kärleksfull tillvaro i det egna hemmet, en tillvaro som borde avlönas, enligt dem som självmant valt den, så att det syns hur viktiga deras barn är och så att de inte sackar efter männen pensionsmässigt!
Det sista var ungefär den nypa feminism som fick plats i deras kalkylerande skallar.
Varifrån kommer hemmafrutrenden? frågar oskyldig tidning, och vevar på om hur stark trenden är, ta bara alla dessa fruprogram i olika tevekanaler… plus uppräkning av dokusåporna för säkerhets skull. För att cementera den trend som hittills bara var ett grodyngels sprittning i fittan*.
Visst var fruprogram lite kul så länge de var som på zoo. Titta bara, att det finns såna!
Betraktade som propagandafilm är det lika olustigt som Moderkorset.
En intervjuad kvinna konstaterar att det faktiskt alltid funnits en klasskillnad. Arbetarkvinnorna har alltid lönearbetat, och när någon ur den klassen fick möjlighet att vara hemma tog de den för att vila ut. Medel- och överklasskvinnorna såg tvärtom förvärvsarbetet som en chans att få göra något annat när barnen och hushållet inte upptog all deras tid.
Hemmamammornas idylliska 50-tal fanns, inte tu tal om det, jag var själv barn då.
Men det är inte det enda som finns. Och jag vet massor med människor som varit barn, allihop tamefan! och detta under helt olika betingelser!
Allting är en fråga om ekonomi. Och om synvinkel.
Undrar du vad jag tycker om bröstpump? Ingen aning. Inga barn, ingen pump. Men se Laestadius’ utmärkta krönika!
*Fitta betyder fuktig strandäng. Vilket Politik och poesis läsare vet sedan tidigare
Det sista var ungefär den nypa feminism som fick plats i deras kalkylerande skallar.
Varifrån kommer hemmafrutrenden? frågar oskyldig tidning, och vevar på om hur stark trenden är, ta bara alla dessa fruprogram i olika tevekanaler… plus uppräkning av dokusåporna för säkerhets skull. För att cementera den trend som hittills bara var ett grodyngels sprittning i fittan*.
Visst var fruprogram lite kul så länge de var som på zoo. Titta bara, att det finns såna!
Betraktade som propagandafilm är det lika olustigt som Moderkorset.
En intervjuad kvinna konstaterar att det faktiskt alltid funnits en klasskillnad. Arbetarkvinnorna har alltid lönearbetat, och när någon ur den klassen fick möjlighet att vara hemma tog de den för att vila ut. Medel- och överklasskvinnorna såg tvärtom förvärvsarbetet som en chans att få göra något annat när barnen och hushållet inte upptog all deras tid.
Hemmamammornas idylliska 50-tal fanns, inte tu tal om det, jag var själv barn då.
Men det är inte det enda som finns. Och jag vet massor med människor som varit barn, allihop tamefan! och detta under helt olika betingelser!
Allting är en fråga om ekonomi. Och om synvinkel.
Undrar du vad jag tycker om bröstpump? Ingen aning. Inga barn, ingen pump. Men se Laestadius’ utmärkta krönika!
*Fitta betyder fuktig strandäng. Vilket Politik och poesis läsare vet sedan tidigare
tisdag, september 07, 2010
Ett val om förlorare och solidaritet
Med så kort tid kvar till valet blir den allt mer förskräckande - tanken att vi kanske måste underkasta oss en borgerlig regering i fyra år till.
Reinfeldt är mannen som inte gör någonting fel. Med två ansiktsuttryck (gulligt förtroendeingivande eller auktoritärt förtroendeingivande), en undanglidande ideologi och en kuslig intuition för vilken roll han ska spela har han visat sig tillräckligt bra för att klara chefsskapet på en normalstor arbetsplats.
Men nu är det miljoner svenskars välfärd som står på spel. Hur kan då Alliansen ha så gott stöd i opinionen?
Reinfeldt är bara ett skäl, med det systematiska förtalet av Sahlin som baksida.
Ett viktigare skäl är att människor inte bryr sig så mycket om politik. Alltså, inte som politik, eftersom de har fått lära sig att politik är något tråkigt och svårt som inte berör deras vardag. Att människor bryr sig om massor av saker från familjen till världsfreden hålls i media upp som tecken på hur opolitiska de är. Fastän det går att beskriva på precis motsatt vis.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor lurats in i tron att den intet ifrågasättande bekvämlighet som tillhör ett tongivande fåtal skulle ligga inom räckhåll för envar som är med om att rösta bort de vänsterpolitiker som med en skärande dissonans påtalar att vi faktiskt har olika intressen.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor inte vill veta om att vi har så olika intressen att det alltid är någon som tjänar på våra frivilliga och påtvingade val - och någon som förlorar.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att de lyckats sprida myten att förlorarna har sig själva att skylla så att var och en gör bäst i att tänka på sig själv.
Om vi rödgröna segrar i valet är det för att både förnuft och solidaritet finns kvar hos folket.
- - -
Hemmafrun är på väg tillbaka, konstaterar SvD i en artikelserie. Om det verkligen är en statistisk trend eller de konservativas önskedröm får vi inte veta. Men tydligt är att tidningen väljer att driva eller skapa trenden, när de låter symaptiska unga kvinnor berätta om valfriheten att få vara med sina barn hela dagarna.
Om barnen vill vara med sina mammor hela dagarna får vi inte veta. Men tydligt är att här finns en hittills obeaktad grupp som mitt i valrörelsen faktiskt kräver att få leva på bidrag, och får det att framstå som önskvärt normalt.
- - -
Ännu en personlig vinklig på politiken finns i läsvärd chat med Ohly
Reinfeldt är mannen som inte gör någonting fel. Med två ansiktsuttryck (gulligt förtroendeingivande eller auktoritärt förtroendeingivande), en undanglidande ideologi och en kuslig intuition för vilken roll han ska spela har han visat sig tillräckligt bra för att klara chefsskapet på en normalstor arbetsplats.
Men nu är det miljoner svenskars välfärd som står på spel. Hur kan då Alliansen ha så gott stöd i opinionen?
Reinfeldt är bara ett skäl, med det systematiska förtalet av Sahlin som baksida.
Ett viktigare skäl är att människor inte bryr sig så mycket om politik. Alltså, inte som politik, eftersom de har fått lära sig att politik är något tråkigt och svårt som inte berör deras vardag. Att människor bryr sig om massor av saker från familjen till världsfreden hålls i media upp som tecken på hur opolitiska de är. Fastän det går att beskriva på precis motsatt vis.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor lurats in i tron att den intet ifrågasättande bekvämlighet som tillhör ett tongivande fåtal skulle ligga inom räckhåll för envar som är med om att rösta bort de vänsterpolitiker som med en skärande dissonans påtalar att vi faktiskt har olika intressen.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor inte vill veta om att vi har så olika intressen att det alltid är någon som tjänar på våra frivilliga och påtvingade val - och någon som förlorar.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att de lyckats sprida myten att förlorarna har sig själva att skylla så att var och en gör bäst i att tänka på sig själv.
Om vi rödgröna segrar i valet är det för att både förnuft och solidaritet finns kvar hos folket.
- - -
Hemmafrun är på väg tillbaka, konstaterar SvD i en artikelserie. Om det verkligen är en statistisk trend eller de konservativas önskedröm får vi inte veta. Men tydligt är att tidningen väljer att driva eller skapa trenden, när de låter symaptiska unga kvinnor berätta om valfriheten att få vara med sina barn hela dagarna.
Om barnen vill vara med sina mammor hela dagarna får vi inte veta. Men tydligt är att här finns en hittills obeaktad grupp som mitt i valrörelsen faktiskt kräver att få leva på bidrag, och får det att framstå som önskvärt normalt.
- - -
Ännu en personlig vinklig på politiken finns i läsvärd chat med Ohly
En kommentar till SVT: Nu har de rödgröna vid ett flertal tillfällen omtalats som den rödgröna alliansen. Vi heter inte det. Alliansen valde sitt namn och vi valde vårt. De rödgröna, alltså. Inte lillebrorsalternativet, tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)