En annan undersökning

Läst i Invandrare och Minoriteter:

I våras publicerade SCB rapporten "Födda i Sverige - ändå olika. Betydelsen av föräldrarnas födelseland". Undersökningen visar hur det går för den så kallade andra generationen, med en eller båda föräldrarna födda i utlandet. De uppgår till cirka elva procent av befolkningen.

Denna grupp visar sig ha högre dödlighet och lägre nativitet än majoritetsbefolkningen. De bor oftare i storstad och i områden som domineras av flerbostadshus och invånare med låg inkomstnivå. De personer vars föräldrar har utomeuropeisk bakgrund är oftare arbetslösa, eller är överkvalificerade för de jobb de får. Jobb som sällan är chefsbefattningar.

Mönstret upprepar sig alltså. Det spelar ingen roll om du är uppvuxen i Sverige med svensk utbildning, om ditt utseende anses vara fel. De så kallade icke-vita svenskarna uppgår till knappt sju procent av befolkningen. Även när deras föräldrar är bättre utbildade än andra grupper i samhället, är de som vuxna arbetslösa i större utsträckning, även om de själva har högskoleutbildning.

Detta är alltså ingen opinionsundersökning. Dethär är verklighetens folk.
Det är de som det nya riksdagspartiet känner sig hotade av.

Hur gör vi? mot uppgivenheten

Lite tokigt tycker jag det är, detdär med att vädra sin harm genom att kalla sverigedemokrater för nazister. Sd har ännu inte lagt förslag på slutgiltiga lösningar, så låt oss avstå från att smäda dem genom att sudda till nazismen. Att just nu påpeka de befintliga gemensamma dragen leder oss inte en bit framåt. Inte när nazisterna enligt folkviljan tagit plats i fullmäktige längre inåt landet, i Grästorp vid Vänern.

Precis lika tokigt, fast mindre vanligt inom vänstern, är att påstå att Sd faktiskt inte är så särskilt rasistiskt och att deras väljare inte är det alls - bara besvikna och oroliga och trötta på sossarna. Trots att Sd i lika mån tog röster från M, men de kanske också var trötta?
Hör på nu! Om du av alla skäl som finns till att känna besvikelse, oro och trötthet i detta samhälle röstar på det enda parti som utnämner hitflyttade svarthåriga personer som roten och orsaken – vad är du då? (Marteus är utförlig om detta.)
Om vi lyssnar till de berörda, nämligen Åkesson själv, vad tror han? Jo, att Aftonbladets osjälviska införande av muslimhatarartikeln gav ett genombrott för hans parti, och att övriga partier allt mer kommer att lägga Sd-liknande förslag för att upprätthålla sin popularitet i de rasistiska folkdjupen. (Han sa inte rasistisk, förstås, men du kan läsa ordagrant i SvD:s hyfsade sammanfattning, den som i papperstidningen hette ”Från nazism till riksdagen”.)

Alldeles heltokiga är de efterkloka som inte ens är kloka utan sitter och mjäkar att vi skulle "ha tagit debatten” och ”bemött dem med argument”. Hör på igen: Sd debatterade på alla tänkbara arenor. De visade sig snorhala, de satte sig över korrekt statistik, de slog undan alla argument för att upprepa sina egna frågor. Även om denna trista stil kan tolereras hos ett litet parti som kämpar för att få makt är det oförlåtligt att de alltid blev uppbackade upp av journalister som var påtagligt ointresserade av fakta och argument i sakfrågan utan enbart spelade på att höja oddsfebern runt Åkessons utspel.

Nästa tokiga påstående som flyter omkring utan att leda någonvart är att Sverige ”plötsligt” har blivit rasistiskt och att det är borgarnas fel. Men Sverige har varit rasistiskt lika länge som varje annat europeiskt land. Det var borgerlig politik som öppnade fallluckan. Och det värsta av allt: det gjorde också arbetarrörelsens misslyckanden. Att döma av den mycket klena segern i skolvalet är inte ens framtiden vår!

”Varför är inte vägen röd efter fyra år av borgerliga attacker?” frågar ETC.

Så den näst viktigaste frågan är: Vad gjorde vi för fel?
Och den allra viktigaste frågan: Hur ska vi göra nu?

Esbati ger en bra bild av den europeiska utvecklingen i en artikel som avslutas med vad som nu krävs av oss: dels antirasism, dels kamp mot högerns ekonomiska politik beträffande arbetsmarknad och välfärd. Detta har Esbati självfallet rätt i. Men det låter farligt likt det vi precis har misslyckats med.


Så hör jag själv hur min eftervalsanalys börjar närma sig uppgivenhetens stadium... Inte ge upp i bemärkelsen ”vänstern hade fel”, det vore bara unket. Men ge upp i bemärkelsen: kamrater, motståndaren är för välorganiserad, nu har vi förlorat och är därför förlorade.
Uppgivenhet är naturligtvis en felaktig inställning. Men endast av moraliska, inte av rationella skäl.

Medelklasstjat i media

Det ser faktiskt ut som om den borgerliga regeringen har ansträngt sig för att bli av med väljare. Dels via myten om det verkliga folket contra politikerna. Dels genom att fackföreningarna angrips och arbetarna splittras. Med sjunkande organisering blir våra gemensamma kontaktytor färre, och var och en sitter för sig själv med medias verklighetsbeskrivning. Och vilken är den? Jo en verklighet där förmögenhetsskatten (som berör en procent av befolkningen) behandlas som en större och farligare fråga än bortslumpandet av hela den offentliga sektorn.

Till medias verklighetsbild hör förstås också fixeringen vid Sverigedemokraterna och upplåtelsen av utrymme för deras dagordning. Den återkommande betoningen av hur viktigt det är att ”ta debatten” fick Mona Sahlin att sätta sig i teve mittemot Åkesson och svara på frågor på hans villkor. Hade hon vägrat, skulle det givit honom seger på walk-over.
Inte i något europeiskt land har demokrater vunnit mediamatchen mot rasister - helt enkelt för att den gjorts omöjlig att vinna.

Idag fortsätter tidningarnas ledarsidor sitt medelklasstjat och råder socialdemokratin att hitta på något fräscht som lockar out-arna (=Odrägliga Urbana Typer).
Att var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly, konstateras i ännu en opinionsundersökning där ett påstående att ta ställning till var om partiet ”representerar mig och min livssituation” - se där ett exempel på den uppsplittrade, privatlivsfixerade synen på politik.
Slutsatsen i artikeln var naturligtvis att S måste vinna tillbaka medelklassväljarna. Som om det inte funnes tillräckligt många partier som fjäskar för dem?
De S-väljare som väljer bort det parti som kallas ”Ohly” har också valt bort Mp, och antagligen är det just de S-väljare som tidningarna annars raljerar friskt med. De som lever i tron på att deras gamla riktiga dominerande socialdemokrati en gång ska komma tillbaka, något som aldrig kommer att hända.
Historien upprepar sig inte, och såväl Mäster Palm som minister Palme är död.

Det är bara att inse att kampen om medelklassen är förlorad. De har fortfarande en möjlighet att klara sig på en privatiserad välfärd, om de får behålla hälsan och jobbet.
Nu handlar det om arbetarklassen! Vi har för många rasister - och alldeles för få socialister.
Det problemet berör någonting mycket större än att man som villaägare kan vara bekymrad över fastighetsskatten.

Har lånat lite från Pelaseyed
Intressant statistik om det fåtal som är var tredje väljare finns hos Arena

Varför ack varför

Varför har vi rasister i Sveriges riksdag?
- Därför att tillräckligt många håller med om vad partiet säger.

Så inleds Expos analys av Sverigedemokraternas seger. Visst finns inslag av traditionellt missnöjesröstande bland Sd-väljarna, men tro inte att Sd går att ”avslöja”. De har inte blivit valda trots sin rasism, utan på grund av den.

Expo resonerar också om medias roll. Deras bevakning av Sd:s egna aktiviteter har i huvudsak varit korrekt, men det ständiga utpekandet av dem som vågmästare var att tilldela dem en oproportionerligt viktig roll, vilket naturligtvis stärkte dem.
Det är också så att medias totalt ideologilösa valbevakning gynnar ett parti som Sd. De som har makten ifrågasattes aldrig i större delen av pressen, utan valet framställdes som en förtroendefråga mellan en stark man och en svag kvinna som ville detsamma. Sd-väljarna vände sig då till någon som sa någonting helt annat. Unga, män och arbetslösa blev i första hand Sd:s rekryteringsbas. Förbittrade män som det vore lätt att sympatisera med om de inte ständigt såg till att ta ut bitterheten på andra.

Sd har länge beklagat sig över att vara nedtystade. I själva verket är det som tystats ner de mest komplexa frågorna om demokrati, makt och maktlöshet, försörjning och tilltro till samhället. Dessa frågor har dränkts av det repetitiva gnället att vi ”inte talar öppet om integrationsproblemen” - detta trots att samtliga riksdagspartier gisslat sig för misslyckad integration. Att göra det var förstås baar att ge bort röster buntvis till dem som vill göra sig av med alla svåra frågor en gång för alla genom att göra sig av med människorna det handlar om.


Men varför... ack varför har vi så få socialister i Sveriges riksdag?
På den frågan fanns inget svar i Expo (och tidskriften har sannerligen inte hjälpt till). Men lika enkel är slutsatsen:
- Därför att det inte finns tillräckligt många som vill ha socialism.

Genom att de som har den ekonomiska, politiska och mediala makten har lyckats slå sönder solidariteten, misstänkliggöra alla gemensamma åtaganden och individualisera vartenda problem, sitter nu över halva svenska folket och hoppas på att JUST LILLA JAG ska bli vinnare i Reinfeldts lotteri.
Chansen att få bli dendär verklighetsmänniskan som har stadigt jobb, bor i villa, är frisk jämt och har barn som får fina betyg låter mer lockande än kravet att genom gemensam ansträngning åstadkomma - ett tryggt, rättvist och hållbart samhälle för oss alla.
Lycka till. Kom ihåg att borgarnas uppfattning om rättvisa är att bara den bästa ska få något med!

Men allt är inte borgarnas fel. I Aftonbladet finns en känsloladdad krönika om de förbaskade socialdemokraterna som fattar allting först när det är för sent.
Hela Aftonbladet verkar fatta när det är för sent, för de har samtidigt en lysande ingång i klasskampen av Linderborg och Suhonen.
Aftonbladet, snälla - kan vi få komma fram FÖRE valet nästa gång?
Okej. Dethär är FÖRE valet!

Finns inget annat att göra

Inte ska jag påstå att det var klackarna i taket på Vänsterpartiets valvaka. Men vi hoppade glatt till Esteches discoyra kampanjlåt och tackade varandra för en som alltid tuff och rolig valrörelse.

CH Hermansson, 92 år, tidigare partiledare, intervjuades i teve och sammanfattade Alliansens styrka på klart och tydligt marxistiskt vis med att de har den ekonomiska makten, den politiska makten och makten över media.

Tillfrågad om Sverigedemokraternas framgångar påminde CH om att han ju var med redan på 30-talet när nazisterna var en akut risk i svensk politik, och "vad gjorde vi? Vi bekämpade dem! Finns inget annat att göra nu heller."

Finns inget annat att göra! Vänsterpartiets antirasistiske talesperson Kalle Larsson intervjuades också han, och lovade att imorgon startar det breda motståndet. Inte mot Sverigedemokraterna specifikt, som ju får de röster de får, utan motståndet mot rasistiska idéer och förslag hos de borgerliga partierna. Motståndet mot den utveckling som vi sett i Europa där det inom politikens huvudfåra blivit rumsrent att avvisa asylsökande och utvisa romer.

När Ny Demagogi första gången kom in i riksdagen fällde jag kommentaren att det var ett europeiskt val. Att Sverige aldrig så tydligt visat att vi är en del av vår kontinents mörka arv. Inte många förstod eller ville förstå vad jag menade.

Men idag var det flera kamrater som konstaterade att "nu har vi blivit ett vanligt skitland i EU" - ett vanligt skitland med svag socialdemokrati, bristande arbetsrätt, stigande arbetslöshet, ovärdig asylpolitik, starka konservativa underströmmar riktade framförallt mot kvinnor, punkterad välfärd och normaliserad orättvisa.

Finns inget annat att göra än att bekämpa det, som sagt.

Även Approximation ser det som bister EU-anpassning

Mediafjäsket

Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag...

och det tänker jag bara. Har delat valsedlar och städat badrummet (det senare en favör till dem som gillar privatbloggande navelluddare).

Om du bara tänker läsa en tidningsartikel idag, läs Åsa Linderborg om snedvridet hyllande av Ledargarnityret.

Den allierade journalisten

Jag önskar att jag tidigare under valrörelsen hade upptäckt Den allierade journalisten: de grävande murvlar som med rader av exempel visar hur media med en sorts naiv självklarhet jobbat för det borgerliga blocket.

Ledarsidan är visserligen en sort för sig. Den ska ge utrymme för spetsigt vinklade borgerliga kommentarer, eftersom alla tidningar ägs av kraftfulla privata intressenter. Sedan finns Flamman med utrymme för vänsterkommentarer, eftersom den är oberoende socialistisk. Det kan tyckas orättvist att borgerligheten har femtielva dagstidningar och vänstern en enda veckotidning, men det är bara normal kapitalism.

Men på nyhetssidor förväntade man sig tidigare, i en liberal demokrati, ett visst mått av allsidighet. Bedömning, omdöme, visa alla sidor och sådant. Det ingick en gång i journalistutbildningen.

Men numera är det likriktning och förenkling som rådet. Bladen tävlar med varandra, inte i att erbjuda den mest utmanande och intresseväckande skildringen, utan i att bidra till hegemonins upprätthållande. Är det läge att håna Sahlin, då ska alla håna Sahlin.
Medan högerdebattörer fortfarande gråter krokodiltårar över att de hade tråkigt på 70-talet när Olof Lagercrantz tog sig fräckheten att refusera folk i DN och maoisterna begick kritik och självkritik i personalköket.

Jag trodde att 70-talet var en början på något. När det i själva verket var slutet.

Idag måste journalisterna alliera sig och blogga anonymt för att skaffa utrymme för avslöjande, kritisk granskning.

Imorgon är det val.

De rädda barnen

Gick förbi Malmö igår. Så som vi kan göra i denna energislösande men snabba era.
På Stortorget laddades det för politik. Nio polisbussar, två illa fungerande högtalare, några uppretade vänsteraktivister och en hjälplöst råmande rasist som inte hördes. Föga inspirerande, tyckte jag.

Obehagligt blev det först när jag drog mig till minnes att i Malmö är Sverigedemokraterna – de som jobbade på att göra sig hörda – ett alldeles normalt fullmäktigeparti. De är folkvalda. En del av malmöiterna vill att de ska bestämma. Fastän det på Stortorget mera såg ut som ett krismöte. Och detta kan vara oroande; om de som gärna vill höra rasisterna inte får en chans att göra det.
Men Stortorget var märkligt öde, bortsett från poliser och högljudda rop. Det var på Lilla torg som malmöiterna satt och drack kaffe och öl som de brukar. De tog inte strid för mänskliga rättigheter åt något håll, utom rättigheten att få umgås på torget. Vilket de ju gjorde, ty i en storstad finns flera torg.

Så den politiska dimensionen kom efteråt. Den kom när skolungarna från förorten sprang till sin rektor, ryckte honom i armen, snyftade och skrek eftersom de hade blivit rädda på Stora torget.
De hade hört någon som inte ville ha dem här.
De hade hört, trots att det var så svårt att höra, att de är aggressiva och inte passar in.
De hade förstått att det finns normala folkvalda politiker som vill att de ska åka ”hem” till något föreställt hem, mycket längre bort än den storstockholmsförort som vi var på väg tillbaka till.

Skolungarna var rädda för att Lasermannen skulle komma igen. Lasermannen är någon som de har hört talas om av sina föräldrar. Föräldrarna är de som flyttade till Sverige på 80- eller 90-talen, de som upplevde den tid då han var fri att roa sig med laserljus och skarpladdat.
Skolungarna som var nyfödda då har ändå förstått att någon tar sig rätten att bedöma dem som fel, i det land dit deras föräldrar flyttat.

Ja säg varifrån får de allt, de små liven?
De små liven, varav en har sjal.
Varifrån får de allt? Från oss vuxna.
Varför blir de då så rädda - säg?
Vilken partiledare, Jimmy, tar på sig ansvaret för att barnen är rädda?
Och hur förklarar han att någon sorts demokrati skulle vara förborgad i barn som är rädda?
- - -
Hörde större delen av partiledardebatten. Rödgröna var bra.

Reinfeldt vill avskaffa politiken

I en lång, intressant artikel i SvD:s papperstidning beskriver Sven-Eric Liedman den ideologiskt sluttande utvecklingen hos dagens svenska partier. Bäst lyckas han med de stora partierna - möjligen är vi småpartier samtidigt lätta att missa och för intrikata i och med att en liten förändring kan få stora resultat. Vänsterns ideologiska debatt har alltså inte handlat om regeringssamarbete mot kommunism, och jag ser då inte att Centern bryr sig särskilt om bönder sedan de upptäckt att anarkokapitalism är chicare. Men i det stora hela är Liedmans skildring god, både av den socialdemokrati som lämnat folkrörelsen bakom sig för att fixa saker åt samhällskonsumenterna, och av ett högerparti som med megalomana anspråk går in för att vara arbetarnas parti, det statsbärande partiet och de enda realisterna.

Liedman är idéhistoriker, så visst kan det låta som om idéerna är det verkliga, simmande i sitt eget tidvatten. Snarare formas idéer av förändringar i de materiella villkoren, och många idéer måste vinnas eller mistas i strid. Men jag väljer att betrakta det som att Liedman är skicklig inom sitt yrke, eftersom artikeln är så välskriven och ger så goda exempel.

Läs om Reinfeldt som vill avskaffa politiken!

Men läs det inte här. Mörtarna på SvD har inte lagt ut det på webbtidningen. Kanske inte så konstigt i dessa tider, men väl så irriterande.

Bidragsmyten och de fattigas kamp mot sig själva

Delat Sverige - förstasidan på DN visar hur det är.
Kvinnor och lågavlönade mot högavlönade män, glesbygd mot storstad, offentligt mot privat. Tydligt ser vi i papperstidningen att de rödgröna är för de fattiga, alliansen för de rika.

Finns det nu så många rika i Sverige att de kan vinna ett val? Nej. Men de borgerliga partierna har genom sina media lyckats göra det till en skam att vara fattig. Redan att inte vara rik får de att framstå som något självvalt eller klantigt.

Olle Svenning skriver i en alltigenom politisk artikel att valrörelsen har drypt av opinionsmätningar och nonsens, och visar hur ”Moderaterna driver en i ordets sämre mening populistisk kampanj: De ’samhällsbärande’ mot ’bidragstagarna’.”
Så sent som i gårdagkvällens debatt tjatade Reinfeldt om ”bidrag” igen. Detdär favoritargumentet mot något som vare sig Sahlin eller någon annan vill ha!

Bidragstjatet är en fruktansvärt effektiv metod att få människor att tro att det finns en Annan därute som skor sig på min bekostnad. VI som arbetar luras av DOM som går på bidrag - alla sjuka, lata, inkompetenta, föråldrade, omogna, sköra, tillkortakomna, halvspråkiga, vanföra, utanförskapade som nu ska få sitt straff av rättskaffens borgare.

Myten om bidragstagarna lyckas med att fullständigt dölja två faktum. Det första är att det är kapitalisterna som tjänar på vårt arbete. Det andra är att alla kommer att bli gamla eller sjuka och behöva hjälp någon gång.
Myten kittlar också våra allra värst småsinta sidor. Det finns alltid nån fattig fan som har det sämre än jag - den ska vi klämma åt!

Så när de fina människorna med vita händer i Täby och på Östermalm ger sina barn det bästa av allt inklusive en lysande framtid kan de samtidigt med ett spefullt leende se ner på den tjåsiga underklass som inte ens beter sig hyfsat mot varandra utan småaktigt som sparvar fajtas om de kvarblivna kaksmulorna.

Det är där de vill ha oss.
Den som tar en människas värdighet, tar allt.

Mer Svenning. Läs noga:
”Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft.”

Jag upprepar:
- hårdför disciplinering av medborgarna
- marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft

Är du säker på att du är lyckad och alltigenom framgångsrik?
Är du säker på att de som är det bryr sig om hur du har det?

Se dig omkring. Fatta mod. Håll ihop.

- - -
Ett exempel på hetsjakten ur Västerbottens folkblad

Moderkorset

Den konservativa morgontidningen fortsätter sin förutsättningslösa sociologiska granskning av självvalt oavlönat hemarbete. Låter det otroligt? Nåja, då är det så att professionella journalister fortsätter snickra på drömmen om en såväl menings- som kärleksfull tillvaro i det egna hemmet, en tillvaro som borde avlönas, enligt dem som självmant valt den, så att det syns hur viktiga deras barn är och så att de inte sackar efter männen pensionsmässigt!
Det sista var ungefär den nypa feminism som fick plats i deras kalkylerande skallar.

Varifrån kommer hemmafrutrenden? frågar oskyldig tidning, och vevar på om hur stark trenden är, ta bara alla dessa fruprogram i olika tevekanaler… plus uppräkning av dokusåporna för säkerhets skull. För att cementera den trend som hittills bara var ett grodyngels sprittning i fittan*.
Visst var fruprogram lite kul så länge de var som på zoo. Titta bara, att det finns såna!
Betraktade som propagandafilm är det lika olustigt som Moderkorset.

En intervjuad kvinna konstaterar att det faktiskt alltid funnits en klasskillnad. Arbetarkvinnorna har alltid lönearbetat, och när någon ur den klassen fick möjlighet att vara hemma tog de den för att vila ut. Medel- och överklasskvinnorna såg tvärtom förvärvsarbetet som en chans att få göra något annat när barnen och hushållet inte upptog all deras tid.
Hemmamammornas idylliska 50-tal fanns, inte tu tal om det, jag var själv barn då.
Men det är inte det enda som finns. Och jag vet massor med människor som varit barn, allihop tamefan! och detta under helt olika betingelser!
Allting är en fråga om ekonomi. Och om synvinkel.

Undrar du vad jag tycker om bröstpump? Ingen aning. Inga barn, ingen pump. Men se Laestadius’ utmärkta krönika!

*Fitta betyder fuktig strandäng. Vilket Politik och poesis läsare vet sedan tidigare

Ett val om förlorare och solidaritet

Med så kort tid kvar till valet blir den allt mer förskräckande - tanken att vi kanske måste underkasta oss en borgerlig regering i fyra år till.

Reinfeldt är mannen som inte gör någonting fel. Med två ansiktsuttryck (gulligt förtroendeingivande eller auktoritärt förtroendeingivande), en undanglidande ideologi och en kuslig intuition för vilken roll han ska spela har han visat sig tillräckligt bra för att klara chefsskapet på en normalstor arbetsplats.
Men nu är det miljoner svenskars välfärd som står på spel. Hur kan då Alliansen ha så gott stöd i opinionen?

Reinfeldt är bara ett skäl, med det systematiska förtalet av Sahlin som baksida.
Ett viktigare skäl är att människor inte bryr sig så mycket om politik. Alltså, inte som politik, eftersom de har fått lära sig att politik är något tråkigt och svårt som inte berör deras vardag. Att människor bryr sig om massor av saker från familjen till världsfreden hålls i media upp som tecken på hur opolitiska de är. Fastän det går att beskriva på precis motsatt vis.

Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor lurats in i tron att den intet ifrågasättande bekvämlighet som tillhör ett tongivande fåtal skulle ligga inom räckhåll för envar som är med om att rösta bort de vänsterpolitiker som med en skärande dissonans påtalar att vi faktiskt har olika intressen.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att människor inte vill veta om att vi har så olika intressen att det alltid är någon som tjänar på våra frivilliga och påtvingade val - och någon som förlorar.
Om borgarna skulle segra i valet är det för att de lyckats sprida myten att förlorarna har sig själva att skylla så att var och en gör bäst i att tänka på sig själv.

Om vi rödgröna segrar i valet är det för att både förnuft och solidaritet finns kvar hos folket.
- - -

Hemmafrun är på väg tillbaka, konstaterar SvD i en artikelserie. Om det verkligen är en statistisk trend eller de konservativas önskedröm får vi inte veta. Men tydligt är att tidningen väljer att driva eller skapa trenden, när de låter symaptiska unga kvinnor berätta om valfriheten att få vara med sina barn hela dagarna.

Om barnen vill vara med sina mammor hela dagarna får vi inte veta. Men tydligt är att här finns en hittills obeaktad grupp som mitt i valrörelsen faktiskt kräver att få leva på bidrag, och får det att framstå som önskvärt normalt.

- - -

Ännu en personlig vinklig på politiken finns i läsvärd chat med Ohly

En kommentar till SVT: Nu har de rödgröna vid ett flertal tillfällen omtalats som den rödgröna alliansen. Vi heter inte det. Alliansen valde sitt namn och vi valde vårt. De rödgröna, alltså. Inte lillebrorsalternativet, tack!

Andra partier genomför extremisternas politik

I veckan var det allsång mot rasism på det utomordentliga utvärdshuset i Sundbyberg; Gröna Stugan. Det var förstås Vänsterpartiet som samlat på sig artister som Billey Shamrock och Syster Sol och talare som Kalle Larsson och Ida Gabrielsson. Själv bidrog jag med att läsa antirasistisk poesi.

Larsson påminde oss om att det viktigaste inte är om Sverigedemokraterna lyckas ta sig in i parlamentet, hur tragiskt detta än skulle vara. Det viktigaste är att de övriga partierna inte lägger förslag som går Sd till mötes.
Högerextremister och rasister har inte vunnit ett enda val i Europa, även om den förda politiken kan se ut som om de hade det. Det är alltid andra partier, konservativa och liberala men även socialdemokrater, som stöder sig på rasisterna eller tar upp deras förslag som sina egna, om än i modifierad form.

När Folkpartiet kräver burkaförbud i skolan tar Sverigedemokraterna ut svängarna och kräver burkaförbud på allmän plats. Istället för sakfråga (rätten till sin klädsel) förvandlas det till en gradfråga: hur mycket kan förbjudas?
När Sverigedemokraterna vill ha totalt invandringsstopp till Sverige blir det lättare för lokalpolitiker att tala om stoppat mottagande i den egna kommunen. Återigen, det blir en gradfråga.
När det alltid finns någon som är värre flyttas gränsen för en inhuman politk.

Sverigedemokraterna försöker ta väljare från alla partier – utom från ett, sa Larsson. När det gäller Vänsterpartiet har de gett upp! Det ska vi vara stolta över!

Politik och poesi har ofta påtalat det institutionaliserade kunskapsföraktet hos Folkpartiet. Den som vill veta mer om det kan läsa Flamman.
De rödgröna har presenterat sitt förslag till en ny human asylpolitik. Om detta bloggar Esbati.

Stalinisterna, Sahlin och sanningen

Förtalet av Sahlin har länge varit osmakligt. När gubbarna i det egna partiet sviker är det en närmast obegriplig grymhet. Förstå mig nu rätt: hårda tag ingår i politiken, i synnerhet i dess topp. Men det Socialdemokratiska partiet har länge varit känt för en total lojalitet både utåt och inåt.
Vänsterpartiet, som stundom anklagats för stalinism, har den antiauktoritära vanan att avfärda vår partistyrelse med en handviftning. Tvärtom är det inom S där storkamraterna med käck uppsyn alltid följt sin ledning, hur mycket de än våndas över den.

Jag undrar verkligen vad trojkan Persson-Rosengren-Feldt fick ut av att bryta den gamla traditionen. Nej, jag tror inte de är mutade av Maudan, utan jag undrar hur det kändes i det ögonblick de fick för sig att just nu, när deras eget parti riskerar att förlora ett val och när Sverige (som de eventuellt bryr sig om) riskerar en ny alliansperiod (som vi antagligen dör av eftersom vi inte har blivit friska än) – att de nu tyckte det var givet läge att kasta skit på partiordföranden. Och detta inte på kongressen, inte på VU-möten, inte i medlemspressen - utan offentligt, mitt i brinnande valrörelse.
Det är det jag menar med grymhet, jag som trodde att ingen lojalitet övergick den inom sosseriet.
Jag hade fel. Den inom patriarkatet slår allt.

Ingvar Carlsson var aldrig någon lysande politiker, men på sin tid beskrevs han som en närvarande ledare och god interndemokrat. Detta har han än en gång visat genom att ge Sahlin sitt stöd när det behövs.

- - -
Mediebevakningen av valrörelsen är överlag sämre än någonsin. Ta bara sånhär skit. Vad Aftonbladets lögndetektor i första hand säger är: Politiker ljuger ofta, de ska misstänkliggöras och avslöjas, och se det är just vad vi pålitliga media gör!
Som om någon någonsin inbillat sig att A-bladet sitter inne med någon form av sanning*.

Tycker jag då inte att det är viktigt att både Reinfeldt och Sahlin LJÖG (=misstog sig) ifråga om lärartäthet?
Alldeles riktigt. Det är inte viktigt. A-bladets futtiga scoop är att lärartätheten förändras endast marginellt, något som det tämligen enkelt går att ta reda på genom Skolverkets statistikdatabas.
Du ska inte rösta på den politiker vars sekreterare är mest fingerfärdig på att pyssla i databaser. Du ska rösta på den politiker som driver den bästa politiken och står för den bästa ideologin. Och vad som är bäst avgör inte någon jävla boulevardblaska, det avgör du själv.
Det avgör du utgående från din klassbakgrund, din solidaritet, dina förhoppningar, dina intressen på kort och lång sikt. Dina drömmar, om du så vill. Ditt liv i verkligheten, om du så vill.

Var och en (jag menar Kd och Aftonbladet) som försöker vrida intresset bort från politiken i en valrörelse, tar ställning mot den demokrati som innebär att du själv är i stånd att bilda dig en uppfattning och stå för den.

- - -
* Utom Att sova gör dig sjuk, Sjukdom stoppar kronprinsessan, Kronprinsessan i tårar, Tårar över Zlatan, Zlatan tar över Allsången, Allsången satsar på sex, Sexbomb över Hiroshima, med mera dylikt

Gäst. Möjligen hos verkligheten

Istället för att blogga tog jag sommarens sista simtur.
För den som saknar Politik och poesi: idag gästbloggar jag på Stockholmsvänstern!

Vi med oss och dom med andra

Solna Sverige Europa
Världen Vintergatan Universum
skrev vi utanpå våra skolböcker
medan vi lärde oss
att bli vi med oss
och dom med andra

Kanske hörde vi att Gud råmade
utifrån universum
under det att vintern föll över gatan
där ett i snöfallet modstulet barn undrade
över exilen och ensamheten.
Efteråt kan vi unna oss att undra
vem som stal modet från barnet?

Lilla skolflicka, tilllhörig
fingerben villigt plitande
hemma Sverige Europa
blyertssudd på blåa linjer
förlinjerade av Faber & Krupp
vilket var ett av namnen på dem som
eldade förbjudna judar

Strax innan det uppfanns,
det militärindustriella komplexet
en beteckning som redan idag inte får finnas

Idag
när vår vita överlevnad hotas
av en fruktansvärd burka
som köper bröd och meloner, som söker in på KomVux

Sant är åtminstone
att människan vandrar allena
åtminstone i Hallunda centrum

Men Vintergatan saknar centrum.
Stenen spyddes av Europas urfar.
Tjurblodsdottern med vingpenna
gravar arvet, knackar mening ur vår benbörd

När vintern faller över världsmedborgarna
undrar hon modstulet
Vilken sorg som är störst?

Den sorg, som endast delas
med utrotningshotade

och en överlevande
i de europeiska erövrarnas värld
den vita vintervärlden

Fattigdomen är kravet

Hörde ettpar minuter Sahlin i teve. Bra minuter.* Hon är tuff, den tjejen. Utfrågarna tjatade om arbetslöshetsersättningen, om den inte borde vara lite lägre för att tvinga folk att söka jobb, och Sahlin sa, ungefär som jag minns det:
"Människor är inte så förfärligt olika. Det kan inte vara så att alla vi som har jobb och klarar oss bra stimuleras av mera pengar medan alla de andra måste stimuleras av mindre pengar!"
Nej, så kan det inte vara. Det är någorlunda riktigt att vi som tjänar hyfsat lever på hoppet om nästa individuella förhandling - men det är falsk matematik och galen psykologi att tro att den som tjänar ballonger och bonus har råd att göra bort sig i hopp om fallskärm medan den som inte tjänar någonting känner sig stimulerad av mindre än ingenting.
Men utfrågaren fortsatte: Måste man inte ställa krav?
Då borde Sahlin ha svarat, men gjorde inte: Jo absolut. Du, jag eller vem som helst borde testa att dra oss fram med två barn på lägsta a-kassa.

Det är fattigdom som är själva kravet.
De fattiga måste klara sig och sina barn. De rika måste dela med sig.

Men idag ser det ut som om Alliansen skulle klara hem ett val till på illusionen att de fattiga är Dom Andra och att Dom Andra är ointressanta.
Största lockelsen inom Alliansen är Reinfeldt, mannen som faktiskt aldrig gör någonting fel. Utmanaren Sahlin är en tuff tjej, och det har aldrig varit någon vinnande egenskap.
- - -
Mer om Dom Andra:
På ett möte med diverse kommunrepresentanter hörde jag att: ”Etnisk representativitet bland personalen har vi inte kollat upp. Det kostar för mycket att köpa den statistiken, och så har det väl inte hänt så mycket sen sist heller.”
Häpp! Bordet runt kunde vita och tämligen välavlönade personer konstatera att mångfald och antidiskriminering är för dyrt. Och antagligen misslyckas…

Mer om Sahlin:
Tänk så roligt det vore att få en statsminister som två gånger i samma radioprogram har sagt ”jag tycker Helena Duroj har rätt”. Det hände under en integrationsdebatt för jag vet inte hur många år sedan. Men tänka sig hur fint hon fick till det!
- - -
* Sahlin sa också en del som inte var riktigt lika bra, det finns återgivet i länken. Villkoren som gäller i den fria sociala bloggosfären är att om jag inte länkar till gam-media anses jag inte skriva något intressant. Gäller exempelvis Skogspoesi

Utopisk kommunist

”Vi kan inte fortsätta skattesänkarracet. Välfärd måste få kosta,” sa Lars Ohly. Han sa också att ja till betyg i år 7 är ett offer för vårt goda rödgröna samarbete. Något som verkar klokt och orevolutionärt, eller hur.

Dock är det denne man som avhånas, avslöjas och avfärdas som kommunist. Vilket han är, var eller har varit. Men inte ens ledarskribenter kan väl tro att en man som säljer ut betygen i år 7 redan under valrörelsen kommer att inrätta Nya Stasi så fort han klämmer ner baken på en ministertaburett?

Därför bör någon annan än ledarskribenter tala om kommunism. Så det blir väl jag då, jag som åtminstone är kommunist, tillika emot betyg (dock har dessa tu ting intet med varandra att göra). Jag fick i förra veckan mig påpekat att om man förnekar terrorn i Sovjetunionen gör man samma sak som den som förnekar Förintelsen.
Instämmer i påpekandet, förutom en petig kommentar: Det finns hela organisationer av fläckvis historisk beläsenhet som jobbar febrilt för att finna tecken på att Förintelsen aldrig skulle ha ägt rum, men det finns ingen organisation och mycket få individer som seriöst ifrågasätter brott mot mänskligheten i raden av misslyckade socialistiska stater. Själva förnekandet är lika fel, men där organisationer är farliga är ensamma stollar just bara - stollar. (Om man nu har ett förtroende för kraften i människors organisering. Vilket man har, som kommunist.)

Varför fick jag överhuvudtaget påpekandet? Inte hade jag förnekat förtryck och terror, inte någonstans. Men jag hade använt ordet kommunism i positiv bemärkelse. Det tycker jag är försvarbart eftersom kommunism betyder A/ ett klasslöst samhälle, egendomsrättens upphävande, statens bortvittrande, och fördelning efter behov.
Alltså en samhällsform som ingen någonsin har sett; en utopi.

Men språket är en konvention och verkligheten ofta en fråga om majoritetsförhållanden. Därför betyder kommunism B/ förakt för oliktänkande, despotisk terror, arbetsläger och utsvältning av föreställda ”klass”fiender.

Ingen av betydelserna är fel. Men det uppstår långsökta översättningsproblem mellan dem.
Faktiskt är det ungefär som med ett annat ord av diskutabel status i vårt språk: FITTA.
Fitta betyder A/ fuktig strandäng, eller B/ det kvinnliga könsorganet.

I båda fallen gäller att de som använder betydelse B, den nuvarande gängse, klarar sig utan förvåning eller harmsna blickar. Men den som är kommunist i ordets gamla betydelse A, den är lika tokig som den som går ut och betraktar dimman över fittan en augustinatt.

Betrakta dimman vill jag ofta, men då kallar jag inte strandäng för fitta.
Kommunist vill jag också vara, i den äldre wikipediska betydelsen, och jag fortsätter att använda ordet åtminstone på min födelsedag.

Kampen om ordet fitta som våt strandäng lär inte ha varit särdeles politisk och om det någonsin fördes strider om ordet så är de glömda sedan medeltid.
Maktkampen om ordet kommunism som utopi må vara över, men den är inte helt glömd. Inte så länge ordet har kraft som anklagelse och existerar som utopi.

- - -
Sjöstedt skriver ideologiskt om det politiska klimatet i svensk ekonomisk debatt ”när Konjunkturinstitutet är diskussionens vänsterytter”.

Betyg och kunskap och borgare

Nu har folkpartisterna i Stockholms stadshus slagit pekpinnen i katedern igen!
Det är ju så de tycker det ska vara i skolan. Pekpinnar, katedrar, inga mössor utom dumstrut och inga sånadär interaktiva skrivtavlor som bara tar upp utrymme från skamvrån.

Nu har folkpartisterna i Stockholms stadshus beslutat att barn som inte når upp till kunskapsmålen inte heller ska få godkänt betyg! – Vaa? Kan man vinna kommunalvalet på att bekräfta att man följer kursplanerna och håller på betygskriterierna i de fall där det går att kolla?

Beslutet bottnar i att 12 procent av flickorna och 13 procent av pojkarna inte deltar i vissa ämnen såsom idrott eller religion. Eller uteblir från moment av ämnen, såsom sex- & samlevnad. Detta kan vara ett fall av hedersproblematik och bör lämpligen åtgärdas, enligt Stockholms borgare genom att skuffa bort barnen från gymnasieskolan. (Som jämförelse: när överklassens ohängda avkomma ligger hemma på soffan och röker hasch är det ett fall av drogproblematik som också bör åtgärdas, men det har aldrig nämnvärt påverkat betygssättningen.)

Faktum är att den som inte kan simma inte kan få eller ska få ett godkänt betyg i idrott. Simkunnighet är ett solklart kriterium, och när föräldrar begär befrielse för sitt barn ska de få lika solklart besked om detta.
Lyssnar vi sen lite närmare på de borgerliga i Stockholm så handlar det inte heller om att sätta betyg, utan om att utdela dem: ”Om en elev är frånvarande från ett moment som ingår i kursplanen får han eller hon inget betyg i ämnet som helhet” - ett resonemang som knappast kan vara lagligt.
Betyg ska inte sättas på närvaro, utan på kunskap och måluppfyllelse. Den som har haft vattkoppor ska också ha en chans att visa om hen trots det lärt sig ekvationslösning och gitarrackord på eget bevåg.

Detta påpekar Skolverket, mycket riktigt men en smula mjäkigt: ”Varje enskilt fall ska bedömas av lärare och rektor”.
Ja. Det är liksom det som är betygssättning. Att för varje individ bedöma vad hen kan.

Men betygen har alltid varit ett korrektionsmedel. I dethär fallet vill borgarna använda dem för att straffa barnet när föräldrarna gjort val som skolan anser är felaktiga.


Den som nu tillskriver Politik och poesi vanföreställningen att ”invandrarflickor får hållas hemma från skolan av hänsyn till föräldrarnas kultur” får IG i svenska på grund av bristande läskunnighet.

Vad Politik och poesi tycker är att:
- alla barn ska kunna simma, och i övrigt delta i skolverksamheten
- alla föräldrar ska få rätt information om vad deras valfrihet kan komma att kosta
- betyg är skit, men de ska åtminstone användas på rätt sätt

- - -
Läs De rödgröna i Vita huset om nazister på Uppsalas gator en nästan vanlig dag...
Läs om rasismen mot romer i EU-länder som Frankrike och Sverige

Nyp där det känns!

Det måste gå att sätta åt dom på nåt sätt. Nyp åt där det känns. Ekonomin, familjelivet. Där är vi människor som känsligast.
Så verkar integrationsminister Sabuni ha resonerat när hon kläckte ur sig förslaget om försämrad föräldraförsäkring för utlandsfödda och fler lågbetalda jobb.
Med dessa medel ska utlänningarna tvingas till integration i fattigdoms-Sverige.
Eller jämställdhets-Sverige, så som Sabuni på oklara grunder ser det.

”Det är extremt viktigt att vi är lite okonventionella” flaggar Sabuni för sina förslag. Så hejig man kan vara, då! Fräscht, fräckt och frimodigt!
Men... vad är det för okonventionellt med att hålla människor utstötta i fattigdom?
Förtryck är väl det vanligaste som finns. Möjligen näst dumhet.

Som okonventionell extremist föredrar jag arbete, demokrati och välfärd. För alla.

Kalle Larsson uttalar sig.
Pelaseyed skriver.