Vårskriket

På morgonen ligger dimman i ridåer över åsarna och sjöarna

I alla hagar är vitsipporna tända mellan grandungar och granitblock

Denhär stackarn dog i vintras. Troligen av tristess. Annars skulle hon ha varit lycklig nu.

Framåt kvällen blir det första grillningen för året

medan björkarna börjar lövas

I döda fåglars sällskap

Våren är sen i år, det förbiflytande åvattnet luktar ännu bara is, inte järn, löv och insjö, och i sluttningen mot ån ligger en stor död svan. Hela långa halsen slingrar i de gula grästorvorna och vingarna är tragiskt och uppgivet utbredda, medan svanens buk är delvis uppäten av något ohygieniskt djur så att där är skum av frostigt blod och tarmar utslängda som grått snokbo.
Den döda svanen är besynnerligt upprörande och jag gnäller om att någon måste ta bort den, för inte vågar jag göra det själv och isåfall hur? Jag antar att man först förser sig med spade och skottkärra... men sedan - hur gör man när det kommer till verkställande?

Ska svanar begravas? eller hystar man ut dem medströms på något ställe där våra barn inte ska bada... så att liket flyter iland där något annat barn ska bada? Dålig idé. Lika dåligt att läggar svanas i soptunnan, den sopsorteringen finns bara inte.
Faktum är: som intellektuell har du inte lärt ett skit om ansvarstagande gravsed för mycket stor fågel.

En dag när jag som vanligt går nedåt ån och kollar vattenståndet, temperaturen och de uppdragna båtarna (och svanen, min fixa idé), kommer två småpojkar paddlande i kanaden­sare och går iland för att upptäcka. Jag frågar om de vill se något äckligt, vilket de på barns nyfikna vis förstås vill, så jga pekar mot kadavret. Pojkarna blir lite skakade och försöker hålla färgen.
- Varför är den död? frågar de.
- Jag vet inte, svarar jag som inte kan förstå varför någon är död.
- Men, vad dog den av?
Nej - även om jag har ett hum om sådant som balettens fonduer och EU:s tjänstedirektiv har jag inte den blekaste aning om vad svanar kan gå sta och dö av, lika litet som jag har löst problemet med vad man gör med dem när de nu har gjort det. Men den ene pojken förmodar: "Den kanske dog av sorg."

Jag drömmer mardrömmar om svanen och överväger att tillbringa sommaren på annan ort hellre än att simma ihop med de parasiter som ätit sig feta på rutten svan, jag har ofrivilliga återblickar på halsen slingrande i gräset och halvt upplösta näbben som blivit myrstack.
Men ettpar veckor senare är liket borta. Någon granne med bättre vetskap och redskap - och det har de flesta av våra grannar - har förbarmat sig över eländet. Kanske körde han upp den på skogen. Där ligger ju avlidna älgar och rävar utan att störa, inte för att jag sett så många men någonstans måste de ju ligga. Utan att störa.

Detta är ingen bildningshistoria. Jag lärde mig ingenting alls till nästa gång. Hanteringen av död svan vet jag lika lite om som förut.
Men på ett inre plan instämmer jag med den lille pojken som tänkte att: den kanske dog av sorg.

Publicerad 060422 som krönika på Estradpoesi

Vinsten mot samhället

Rosenberg är min favoritborgare – om han ens är borgerlig längre, han som idag försöker förklara för DN:s läsare att vinst kan vara en olämplig drivkraft för att erbjuda hög kvalitet på vissa tjänster. Med sedvanlig god smak undviker han att skriva skola-vård-omsorg, men det är bland annat dem han menar med att det finns ett ämne till konflikt mellan vinstintresset och samhällsintresset:
”Mot detta har hävdats att företag som alltför uppenbart låter vinstintresset gå ut över samhällsintresset med tiden förlorar sina offentliga uppdragsgivare och/eller sina offentligfinansierade kunder/patienter/klienter, och att ’marknaden’ därmed korrigerar sig själv. Ett sådant resonemang utgår från att verksamheter som barnomsorg och sjukvård i grunden är produkter på en marknad, vilket de i grunden inte är. Verksamheter som ytterst har till uppgift att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner måste ytterst kunna upprätthållas med andra incitament än ekonomisk vinst.” (min kurs.)

Rosenberg säger visserligen att ekonomiska incitament i många fall är nyckeln till utveckling och förnyelse. Men han räknar inte upp vilka de fallen är. Hans argumentation för alla de andra fallen är alldeles utmärkt. Han kommer också in på vad motreaktionen blir när de privatföretagarna inte sköter sig: mer kontroll...

Som ett rent apropå följer på nästa sida en debattartikel från SEKO:
Naivt att tro att marknaden kan ge alla full postservice.
De tar upp förslaget till ny postlag som lägger alla lösningar hos ”marknaden” och skriver:
”Seko anser att en postlags huvudsakliga funktion bör vara att säkra samhällsservicen. Regeringens förslag verkar i stället ha som huvudmål att öka konkurrensen, vilket framstår som i huvudsak ideologiskt motiverat.”

Den som till äventyrs tänkte avfärda artikeln med att facket talar i eget intresse, kan läsa om sista meningen. De som talar för snäva särintressen är de som skulle vara hela landets regering. De som inte ens kan se till att hela landet får post.

Trams

Såg du ohly i metro? Hur trevligt som helst, men blir det aldrig ett slut på idrottstramset? Finns väl andra folkliga kulturyttringar - schlager, falukorv, lotto, lisbet salander... Folket kräver omväxling!

Vänsterkongress 8: Nu är det slut!

Kongressens sista timmar består av alltmer otåligt röstande och en allt tröttare personal som städar undan. Som avgående programkommissionär hade jag inte längre någon uppgift att fylla, men hann istället med ett samtal med Lars Werner,
tidigare partiledare.

Werner ville få klart för sig hur mina band med släkten Duroj ser ut, och när vi rett ut stamtavlan påminde han om att det var minsann var han och min svärfar Stig Duroj som murade Stockholms Folkets Hus – det ni! Werner kom också väl ihåg Stigs bror Tord, min morbror, som Werner träffade på världsungdomsfestivalen i Rumänien år 1953, alltså tjugotre år innan Tord tog in mig i partiet.
Vi funderade båda över den tid som går och går, men plötsligt frågade Werner:
- Förresten, var det inte jag som begravde Stig?
- Visst gjorde du det, sa jag. Det var jag som begravde Tord.
- Det var som fan! sa Werner.

På så vis fick min sista partikongress inom överskådlig tid en värdig avslutning. Det var som fan! tål att sägas om det mesta jag varit med om hela denna tid vid alla dessa intensiva tillställningar. Många fester var det, och många begravningar har det blivit.

Det värsta var när jag efter bara ettpar mandatperioder röstades ut ur partistyrelsen utan att ha gjort något, bara sågs som en ointressant stockholmare som stod ivägen.
Det mest spännande var omröstningarna om K-et i partinamnet och om feminismen i partiprogrammet. Det ena försvann, det andra kom in.
Det bästa var att jag efter år av arbete dels definierade integration, dels var med om att skriva in även antirasismen i partiprogrammet.
Det dummaste beslutet var när vi råkade förstatliga all jord i ett alltför sent plenum. Beslutet revs upp dagen därpå.
Det roligaste var första gången vi valde Lasse till partiledare.
Det mest påfrestande var när journalisterna klättrade i kursgårdens äppelträd för att få en skymt av en nykter men sänkt Schyman.
Värsta kongressfesten åt vi paj på papptallrik i Södertälje. Den bästa valsade vi i Blå Hallen.
Vassaste mediakritiken var när en kamrat la ifrån sig tidningen med orden: Detdär är inte Aftonbladet. Det är en dödsattest.

Det var det inte. Vänstern lever och har hälsan, men nu får det räcka för min del. Nästa kongress följer jag via obegripliga nyheter.
Det var som fan!

Vänsterkongress 7: Vegetarisk mat, dålig kolumnist och bra politik

Den sista debatt jag hörde denna kongress handlade om stadgar och organisation. Låter det tråkigt? Jaså, men om jag säger demokrati och aktiv medverkan blir det strax lite roligare.
Organisationen är politisk. Metoderna vi använder är till för att öka medlemmarnas inflytande.

Ett förslag som något överraskande gick igenom var att vänsterns arrangemang i fortsättningen ska ha veg-mat som första alternativ och kött som möjligt tillval. Inte mig emot! – säger en som ätit trådig kyckling i tre dagar.

Mörtarna på Aftonbladet har inte nätpublicerat en osedvanligt klantig krönika av Melin. Därför kan jag inte via en länk påtala att hon dels behandlade vänstern med ytliga schabloner (vilket bara är en fråga om god smak, egentligen) och dels inte förstod eller ville förstå vad Josefin Brink sa i sitt anförande om integritet.
Utan länk får du tro mig på mitt ord. Men det ska man aldrig göra, så gå och leta i pappersinsamlingen som är rätta platsen för kolumnen i alla händelser.

Ohlys avslutande tal rockade röven av högerns kasinolirande. Hur många miljoner som privata privata ägare tjänat på att förskolorna i Stockholm slumpats bort och lägenheterna blivit handelsobjekt, det vill du inte veta. Men om du absolut vill, och vill höra en del klokt för övrigt. så finns hela talet här.
Dess sammanfattning var klassiskt enkel: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.

Lindahl har bra koll på läget.
Ekot berättar om Sahlins och språkrörens besök.

Vänsterkongress 6: Rödgrönt för hela Sverige

FÖR HELA SVERIGE står det på datorbilden över scenen. Det är 132 dagar kvar till valet, och ”tillsammans är man mindre ensam”, sa Lars Ohly när han inbjöd de rödgröna att ta plats.
De fick en stående ovation.

Sahlin klargjorde att hon avskyr de klyftor som spräcker vårt land. Vi måste klara jobben för att klara välfärden. Vi är tre partier som kompletterar varandra, men en av de saker vi har gemensamt är att vi aldrig under några omständigheter kommer att luta oss mot Sverigedemokraterna.

Oavsett vilken oro man kan hysa för samarbetet är detta en historisk situation. Somliga historiska situationer vill man inte uppleva, men denna hör till dem vi är glada att ha varit med om. ”I dethär fallet är det vår statsminister!” sa Alice Åström (nedan).

Wetterstrand läste en limerick med rimmet regering – rättvisesanering! Eriksson påtalade hur den ekonomiska krisen får borgarna att hoppas på att de ska återfå förtroendet, men ”att införa euron är väl inte det piggaste just nu”. Han var förbluffande rolig och raljerade bitskt med hela Alliansen.

Det kommer inte att bli lätt, framöver. Det kommer inte ens att bli lätt att vinna valet. Men en sak är säker: vi vinner det aldrig om vi funderar över svårigheterna. Alliansen som säljer ut våra tillgångar måste bort. För ett rättvist, hållbart Sverige.

Vänsterkongress 5: Vi har råd att skratta

Sista morgonen i ruggigt Gävle. Festen igår försiggick ute i Gasklockorna där femhundra högljudda personer sjöng och skrek. Skrek i kvardröjande diskussionsdyningar, skrek för att alls höras i den ekande lokalen, eller skrek av skratt åt Ronny Eriksson, kvällens gäst som kom med ståupppkomik och elaka visor i en skön förening av svensk arbetarklass och lite klezmer.

Varför sänds överhuvudtaget A-ekonomi? frågar sig Eriksson. Varje dag ska vi sitta där och titta på staplarna. Finns Nasdaq? Var ligger det? Programmet är inte för ekonomer, de kan redan detdär. Det sänds för oss – men i vems intresse?

En annan Erikssonfråga: De säger att Rosengren sålde Telia till svenska folket, men vem ägde det förut då?
Och dethär med demokratiskt underskott i EU – det är väl demokratiskt överskott det är, sa Eriksson, när man får hålla på och rösta och rösta och rösta, ända tills det blir rätt!
Ett gott skratt förlänger livet. ”Men har vi råd med det?” frågade Eriksson med tanke på en åldrande befolkning utan pensioner.
Igår kväll tog vi oss råd att ha roligt!

Mera skoj: Expressen presenterar våra ministerkandidater.
Och idag ska vi få storbesök i kongresshallen.

Vänsterkongress 4: Integritet!

Välfärd, jämställdhet och integritet var de tre renodlade teman som partistyrelsen ville ha i valpen. Kongressombuden lyckades genomföra flera ändringar: en skärpning av texten om Afghanistan, en mening om införandet av sex timmars arbetsdag, och ett helt nytt stycke om miljö och klimat. Inget ont i det, men det förvånade och oroade mig att flera ombud argumenterade för att få bort integriteten som prioriterat tema. De menade att den inte är så aktuell, eller att det rentav är fråga om trygghet. Det var också några som var inne på att vi aldrig ska betona något som är privat - inte ens om det är våra egna liv.
Josfin Brink från partistyrelsen har här redan tagit itu med nästa uppgift. I integritetsdebatten svarade hon bland annat att visst behövs den övervakning som ger trygghet, exempelvis alkotest på chaufförer. Men att idag finns det inte någon begränsning för vad som ska kollas och när. Arbetsgivarna kan begära in vilka uppgifter som helst och kontrollera personalen helt godtyckligt, vilket också har ägt rum. Till exempel den bensinmacksföreståndare som från sitt hem spanade in personalen och kommenterade deras kroppar. Flera ombud berättade också om krav på utdrag ur straffregistret när de söker alla möjliga typer av jobb, något som hindrar en person som haft en stökig ungdomstid att någonsin komma igen.

Ali Esbati, här med Helen Engholm, var en av fyra eminenta ordförander. Han hade att hålla reda på tjogtalet yrkanden varav en del överlappade och andra motsa varandra. När ombuden blev lite griniga på att inte få sitt förslag framfört som de tänkt sig bemöte Esbati det med ett lätt resignerat: Men det är inte jag som har hittat på alla motioner och yrkanden, det är jag som ska försöka klara ut vad det är ni ställer till!

Efter femtielva omröstningar blir valpens titel: Gemensam trygghet, individens frihet, en hållbar värld. Denna upplysning fick jag av Hanna Löfqvist via twitter, ett medium jag annars inte är särskilt förtjust i. Tack!

Framåt kvällen blir det kongressfest...

Borgarpressen har svårt att hålla reda på om vårt parti har gått till höger eller vänster. Tur att vi är med själva och har koll på läget - att det är skillnad på långsiktig vision och valstrategi. En som fattat är ledarskribenten i SvD som säger att om Ohly ser nöjd ut, ska ni bli oroliga!

Vänsterkongress 3: Frihet, stolthet

Vi börjar dagen med de unga och de gamla. Först Ida Gabrielsson, Ung Vänsters ordförande som gick till storms mot ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och diskriminering. ”Är det någon som ska skriva under på ett svenskhetskontrakt så är det Reinfeldt som har attackerat allt som var rättvist, jämlikt och bra i landet!”
Inom arbetarrörelsen är vi stolta över dem som gått före och trampat upp stigen för oss. Veteranen Britta Berg påminde oss om den tid då partikamrater internerades som säkerhetsrisker och rensades ut ur fackklubbarna, då barn till förtroendevalda mobbades under det kalla kriget och hur folk spottade på Ny Dag-försäljarna. Tack Britta för allt arbete du och dina jämnåriga har lagt ner för att hålla socialismen vid liv trots de dåliga exemplen österut.

Vill ni ha det som i Sovjet? var en fråga vi ofta fick höra innan murens fall. Nej, det ville vi inte. Men till skillnad från andra partier vill vi det fortfarande inte. Integriteten och rätten till ett privatliv är idag hotad inom EU. Rossana Dinamarca förklarade att det inte handlar om att ”ha rent mjöl i påsen” utan om att friheten beskärs eftersom övervakning och ingrepp i den personliga sfären blivit allt vanligare under 00-talet. Det handlar inte heller enbart om internet, utan om övervakningskameror och kontroller i arbetslivet.

Men på fotot nedan är Dinamarca upptagen med något helt annat, nämligen den förnämliga elektroniken under kongressen. Borta är de gula lapparna som vi förut sprang med fram till ordförandena för att begära ordet. Idag matar ombuden in sina yrkanden i datorer, pappersfritt och smart!

Här konkurrerar Politk och poesi med TV4 om att fånga den nyvalde partiledaren. Lasse är stolt, glad och nästan rörd över det stora förtroende han har, och firade valet med att läsa några gripande rader av Jenny Wrangborg för oss.

Se även Sjöstedt om kongressens sakfrågor. Han tycker inte heller Brors' analys är någon höjdare (se mitt förra inlägg)

Vänsterkongress 2: Återbruk

I DN:s papperstidning idisslar Henrik Brors gamla inbillade oförrätter när han påminner om att minoriteten inom vänstern fick uppmaningen "Stick och brinn" vid en tidigae kongress. Nu var det såhär: Den otrevliga åthutningen var en påhittad pratbubbla som en kvällsblaska klistrade på Ohly. Givetvis i avsikt att läsarna skulle tro att han sagt det. Resten av media var inte sena att haka på, och förfasa sig över ett åsiktsförtryck som alltså aldrig ägt rum.

Vi var allihop förbannade på tilltaget, vilket föranledde en kamrat att slutligen säga detdär barnsliga s-&-b från talarstolen. Visserligen med ordentlig källhänvisning, men ändå klantigt. För nu går det inte att beslå Brors med lögn. Bara med trist stil, eftersom han förstås vet vem som myntade uttrycket.
En dumhet blir inte bättre av att upprepas.

I nättidningen ser jag bara förhoppningar om kritik mot partiledningen. Förhoppningar som säkert infrias, eftersom vi som sagt är ett demokratiskt parti med både högt till tak och långt till golvet.

Broberg beskriver väl lugnet under kongressens första dag. Det är inte politiken vi är oense om, utan hur den ska prioriteras.

Vänsterkongress 1: Valpen och internationalismen

Vänsterpartiets första kongressdag öppnade ståtligt i Gävles illblå konserthus. Den största frågan för dagen är förstås valplattformen eller "valpen" som ska antas.

Förhandlingarna börjar med en oro för medlemsomsättningen. Vi måste bli fler, men partiet håller sig på runt 8000 medlemmar, fastän inte de samma.
Partisekreterare Anki Ahlsten tar oron på allvar, men var i sitt svar också tydlig med att det är distriktens ansvar att bygga partiet, värva medlemmar och välkomna dem som kommer. Det kan inte göras uppifrån av en styrelse eller arbetsgrupp.
Vår skickliga ledamot i EU-parlamentet, Eva-Britt Svensson, rapporterade om arbetet där. Hon har fått en parlamentarisk majoritet att ställa sig bakom att motverka könsbaserat våld och har fått ta emot Kvinnojourernas pris för årets kvinnogärning, ett pris som Eva-Britt ödmjukt säger sig dela med alla feminister i vänstern. När det gäller integritetsfrågor och kampen mot övervakningen var hon med om en demonstration inne i parlamentshuset, och en aktuell fråga som hon jobbar med är frigivningen av Dawit Isaak, där överläggningarna med Eritreas ambassadör fortsätter.
Den programkommission som jag nu avgår ifrån har färdigställt ett studiematerial till partiprogrammet. Se till att använda det! Vi kan erbjuda material för tänkande, men utveckla politik och ideologi måste medlemmar och medborgare göra själva.
Här kan viceordföranden Annika Cullberg andas ut efter att ha lämnat vår rapport. Vi väntar på middag och ser fram emot att programkommissionen ska vara en levande del i partiets idédebatt, som Cullberg sa.

Valpens rubrik är ”Gemensam trygghet, individens frihet – nystart för Sverige”. Bättre kan väl inte vår inriktning inför valet uttryckas? Partistyrelsens Kalle Larsson inledde sitt tal med att kommentera det faktum att nu är vi i full gång, och redan ligger i stort sett ALLT som ändringsförslag till valpen. Han poängterade att detta är typiskt för vårt parti och våra kongresser, där makten på demokratiskt vis ligger hos ombuden.

Elegant och slagkraftigt sammanfattade han sedan hur partistyrelsen resonerat om plattformen: Välfärden är beroende av att fler människor arbetar, och av ett ökat skatteuttag. Den viktigaste frågan är givetvis mänsklighetens överlevnad, på existensiellt lång sikt, men just nu handlar det om strategier för att uppnå det möjliga. Vi är mitt uppe i ett samarbete som vi ska göra det bästa av - vi som ändå vet att vi är det enda kämpande socialistiska och feministiska partiet i Sverige.

SvD, som inte riktigt förstått hur man gör när man samarbetar, fyller ett uppslag med att vänsterns väg skulle bestå av högersvängar. Då borde de väl vara glada då – men nej, det är klart att borgerskapet skulle föredra att vi tjurigt enögt vägrade att utgöra regeringsunderlag.

Ett fint inslag på kongressen är den långa raden av internationella gäster. De kommer från vänsterpartier från el Salvador till Vitryssland, från Finland till SydAfrika. Här talar el Salvadors Mirtala Lopez (med Francisco Contreras från partistyrelsen som tolk) om det viktiga i att lära genom internationalisering och inspirera varandra för en världsordning av samexistens mellan folken. Viva Vänsterpartiet, la luta continua!

Greker mot EMU

Vi är många som med vänskaplig oro följt, om inte den grekiska valutakrisen så i varje fall de grekiska upploppen. Vi är många som har varit där, som en gång var bekanta med kvarter och krogar runt parlamentet och Síndagma, och som har grekiska vänner som kan bekräfta eller förkasta: Såhär har det alltid varit i Grekland! Såhär har det aldrig varit i Grekland!

Samma röster ur folkdjupen har också förklaringen redo: Vi har blivit lurade av Europa! Vi greker är stora lögnare! Allt beror på att vi är med i EU! Allt beror på att vi aldrig fick vara fullvärdiga medlemmar i EU!

Utan att begripa mycket om valutor begriper jag en smula om EU. Ungefär så mycket som att det aldrig är särskilt klokt att sätta upp en norm för alla där bara somliga passar in. Prisstegringarna i Grekland strax efter inträdet i valutaunionen var för mycket till och med för en turist. Att sedan få höra att de ändå inte var tillräckliga är precis vad jag väntade mig. Inte av Grekland, men av EU.

Hade det varit bättre för Grekland att stå utanför valutaunionen? Inte vet jag. Det verkar vara bättre för Sverige. Vi har ännu inte fått upp arbetslösheten på europeisk nivå, även om vi är på väg.

Idag har det grekiska parlamentet antagit det sparpaket som för en upplånad nation borde ha varit på gång för länge sedan. Inte kommer folket att tacka parlamentet för det - men vildhjärnorna kan inte bära brandbomber till Bryssel. Bara till banken.

Moderat x 2

"Fattiga motiveras av ökad fattigdom, rika motiveras av höga bonusar - vi är alla olika”
Vad sägs om det som valslogan för gamla nya Moderaterna? Fler sådana härliga påhitt och påhopp hittar du hos Moderatprat på Alliansfritt Sverige.

Vill du skaffa dig än större anledning att häckla moderater, se Malmövänstern!

Nu blir det allvar av

Idag är jag inte rolig. Idag menar jag allvar. Idag gör jag en sammanfattning av TT:s sammanfattning av det rödgröna budgetförslaget. Kul är det inte. Men det är eller kan bli viktigt.

Inriktningen i oppositionens budget är att få fram fler jobb och säkrad välfärd. En tjugolapp i månaden kan gott och väl tas från oss som arbetar, vilket inte är mer än rätt för att ge sänkt skatt för arbetslösa och sjuka. Även a-kassan ska höjas. De rika får bekosta andra satsningar - som att återställa tryggheten i försäkringssystemen och höja kvaliteten i sjukvård och skola.

Det var Thomas Östros, Ulla Andersson och Mikaela Valtersson som presenterade budgeten, som är utformad så att nio av tio hushåll ska tjäna på den.

Hr Reinfeldt (som man skrev på hans tid) behagade i nyhetsreferatet raljera om att det skulle sitta ”en hemlig person i skogen som man kan ta pengar ifrån”. Eftersom hr Reinfeldt inte kan se att sitter en hel jävla överklass på våra axlar och snor oss på pengar och arbetsglädje genom att auktionera bort vad vi gemensamt har arbetat ihop.
Den hemliga personen i skogen är en enligt taxeringskalendern bekant skara som får avstå från omkring fyra miljarder i höjda förmögenhetsskatter.
Hr Reinfeldt är också orolig för företagandet, men i budgetförslaget sänks skatten för småföretagare med 2-3 anställda. Till och med LRF tyckte att det var kul, även om de inte hurrade för övrigt.

Vidare ska miljöskatten på kärnkraft och vattenkraft höjas, liksom koldixoidskatten. Det sistnämnda ökar förstås literpriset för bensin, så reseavdraget höjs för att underlätta för dem som har långväga arbetsresor i glesbygd. Men inte för mig som sitter i kö på Essingeleden! Jag och de som står ivägen för mig får istället betala trängselavgift från år 2012, och det gör jag gärna med en ny regering.

När vi tar över regerandet görs en besparing på två miljarder i försvaret, och avdraget för hushållsnära tjänster kommer att avskaffas.

Resultatet av denna politik blir 100 000 nya jobb, utbildnings- och praktikplatser.

Fler planer: en fördubbling av byggandet av bostadsrätter, och ökade resurser till kommunerna med 12 miljarder kronor och fortsatt rot-avdrag med klimatprofil. Låter ganska bra, va?

Vänsterpartiet har gått med på att göra eftergifter på skatteområdet för att få till en bra helhet med förbättringar för bland annat kvinnor.

Hur har reaktionerna varit? Att reaktionerna Svenskt näringsliv är negativa och LO positiva kommer kanske inte som en överraskning. Roligt att notera är att pensionärernas riksorganisation välkomnar satsningarna på pensionärer och stödet till kommuner och landsting.
För en sansad ledarkommentar! se Hanne Kjöller
För den mer humoristiskt lagda: se Homo politicus

Mobbad denna vecka

Kanske är jag utmobbad, vad vet jag. Hur som helst har jag regelbundet länkat till svd, dn och senast ekot, medan mitt bloggverktyg envist påstår att jag inte diskuterar några som helst intressanta nyheter.

Enligt egen uppfattning diskuterar jag alltid något intressant, länkat eller ej. Annars skulle jag inte blogga. Endast undantagsvis meddelar jag att jag äter yoghurt med bär och nötter till frukost.

Men den förment fria bloggosfären fungerar på gam-medias villkor, och hittills har styrverktyget hittat länkarna till deras per definition viktiga artiklar.

Men inte den senaste veckan. Så det är klart man undrar....

Leve leve leve 1 Maj

Vi var fler än tiotusen personer som hörde Ohlys 1 Maj-tal i Kungsträdgården i Stockholm. Ekot kommenterar: ”När man ser tusentals i vänsterpartiets demonstrationståg är det svårt att förstå att partiet stundtals ligger farligt nära riksdagens fyraprocentspärr.”

För en gångs skull lyckades de sätta ord på en stark känsla.

Ung Vänsters Ida Gabrielsson och en stolt partiledare tågar ut från Medborgarplatsen

Landets till ytan minsta kommun hänger förstås på, och är varken den minsta elle tystaste grupperingen

Några paroller:

Att sälja stöldgods är häleri / offentliga sektorn äger vi!

Halva makten / hela lönen!

Ropen skalla, arbete åt alla!

Ropen skalla, bostad åt alla!

Yalla yalla, muren ska falla!

Inga pigor åt överklassen / låt dom skura dom egna dassen!
Inga rasister på våra gator / fyll dom istället med bögar och flator!

Kronprinsessan i bostadskö / Hagaparken ska vara park!

Krossa USA-imperialismen!

Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet!

Lika för alla är inte alltid rättvist

Nu ska det tas från de fattiga igen! Stadshushögern drar sig som bekant inte för det, och ser till att dra ned på det socioekonomiska stödet till skolor i fattiga områden. Ett stöd som skolorna är helt beroende av för att ge barnen möjlighet att lyckas.

Stödet används till nödvändig undervisning, främst i modersmål och svenska som andraspråk. Det används till förlängt öppethållande, så att det ända till kvällen finns personal och datorer till hands så att barnen kan sköta sina studier, även om de bor trångt eller inte har högutbildade föräldrar. En del av stödet går också till fritidsledare och öppen verksamhet, eftersom barnen i de här områdena vanligen inte tillbringar sin fritid med att skjutsas runt från den ena häftiga hobbyn till den andra.

Som exempel nämns Hjulsta skolor vars stöd minskat med två miljoner medan antalet elever ökat med 14 procent. Rektor på Hjulstaskolan uttalar sig och har helt rätt i sin kritik, utom när hon säger att de i Hjulsta har ett annorlunda uppdrag än andra skolor.
Nej! De har precis samma uppdrag. Men det krävs mer för att kunna fullgöra det.

Stockholms folkpartistiska borgarråd pekar istället på att skolpengen har höjts. ”Vi valde att lägga det lika över alla skolor istället” säger hon. Ja, det var just det. Detta är inte ett misstag, det är ett medvetet val. Och när det man har att välja på är att ge stöd åt dem som behöver eller att gynna dem som redan har, då kan man alltid lita på att borgarna väljer fel.

Se även Alliansfritt Sverige

Tradition och schablon

Hur förväntas vi se på den blivande drottningen? Att tidningar och jubileumsböcker hyllar tradition och schablon framgår av Tillemas intressanta artikel där hon tar upp tre nya böcker om Victoria Bernadotte. En består av Herman Lindqvists sedvanliga devota plattityder, en låtsas vara privat, och en skildrar oskuldsfulla kungabrudar genom tiderna.
Drottning Kristina sa: ”Det krävs större mod att gifta sig än att dra i fält” - och avstod från bådadera. Men hon var ju intelligent.

Artikeln visar att det inte går att skilja bevakningen av en blivande regent från bevakningen av en kvinna. (Se även Politik och poesi om Kleopatra.) Kronprinsessan måste vara vacker eller åtminstone ge intryck av att vara det, men inte utmananade. Hon förväntas förkroppsliga patriarkatets och heteronormativitetens dygder. Jämförelsematerial i Victorias fall är lillasyster, som får ta på sig rollen av världslig, sexig tjej vars liv är festligt eller struligt. Storasyster måste visa sig ämbetet värdig genom att vara pliktmedveten och duglig - och i de nämnda böckerna citeras mäktiga män som kan bekräfta Victorias förmågor och den paradox som krävs av henne: hon är pappas favoritmedarbetare, men hon måste alltid kunna luta sig mot den trygge fästmannen. En kvinna är aldrig något i sig själv.

Artikeln kunde gärna ha gått några steg längre i framförallt feministisk analys. Det enda intressanta med Victoria sammanfattar Tillema i slutorden: ”Victoriagestalten sänder uppfordrande signaler och manar till självreglering: Se ut si, var så!”
Bättre förebild kan patriarkatet inte få än denna unga kvinna, som under intryck av de primitiva sederna i Förenta staterna tänker låta sig ledas av sin far fram till altaret. Som man leder en ko till betäckning.

Mer kungligt rolig mediekritik i dystopin i Wahllöfs tevekrönika

För övrigt anser jag att Haga ska vara park

De kunde väl fråga först

Klart för moské i Rinkeby - det lät som en utmärkt idé så som partierna i Stockholms stadhus presenterade den. Men Vänsterpartiet var inte med på det. Varför?
Därför att det inom vänstern ryms ett flertal rinkebybor som är dödströtta på att aldrig bli tillfrågade vid rådslag, som de boende i andra stadsdelar vanligen blir.

Självklart behövs en moské. En böne- och samlingsplats för alla olika islamska riktningar, så som de kristna samfunden på en ort kan dela på ett kyrkobygge när de små träkapellen står tomma och de behöver samla krafterna. Men detta bygge har utlovats åt ett enda samfund utan förberedande dialog eller samordning av intressena.

Självklart är det mycket mer som också behövs i Rinkeby. Sedan de stora arbetsplatserna flyttades därifrån går det sämre för handeln. Om gallerian måste slå igen är vi tillbaka vid utgångsläget, med videouthyrning i källaren och livsmedelsbarack på fältet. Detta anser stockholmspartierna att man löser genom att fyratusen moskébesökare shoppar i centrum. Parkeringsplatser för fyratusen bilar saknas dock.

När rinkebyborna i vintras ockuperade sitt gamla förvaltningshus för att hindra rivning var det en stolt gest för det gemensamma. För möten, bostäder, ungdomsverksamhet, kultur och demokrati. Allt det som en gång var Rinkebys kännetecken. Men ockupanterna kördes bort, huset revs, och ett nybygge beslutades i rasande fart.

Den borgerliga majoriteten tror sig plocka mångfaldspoäng på detta oförankrade utspel. Men hur har Socialdemokraterna resonerat, de som alltid tidigare haft en stark bas i den gamla Rinkeby-solidariteten?

Se Stockholmsvänstern