Sd och den svenska historien, kärlek med förhinder

Ännu en titt på Sverigedemokraternas riksdagsmotioner. En som tar oss till nya bottennivåer är 2012/13:K384: Avskaffa 1 Maj


Sd vill inte förstå att Första Maj för hundratusentals människor världen över är en högtidsdag. De skriver ”Till skillnad från våra övriga helgdagar är den inte knuten till en tradition som har omfattats av hela folket, utan endast av en ideologisk och politisk gruppering.”
Den ”ideologiska och politiska gruppering” som i slutet av 1800-talet började demonstrera på 1 maj gjorde det främst för åttatimmars arbetsdag och allmän rösträtt. Man kan med fog tänka sig att ”hela folket” idag är tämligen belåtna med att vi segrade i den kampen.

Sd anser att helgdagar ”bör inte vara kopplade till vissa politiska särintressens historia och till det konfliktskapande och söndrande”. Hur tänker Sd att den tidiga arbetarrörelsen skulle ha gjort? Skulle de för den allmänna enighetens skull ha gått med på att arbeta dygnet runt och att låta ett smalt skikt av överklassmän välja regering?
Det hårt arbetande folk som Sd säger sig värna (sålänge de är är födda i Sverige) utpekas plötsligt som ett särintresse – men vad det handlar om är att minnas dem som gick före oss i kampen för demokrati!

Sverigedemokraterna förnekar sig aldrig när det blir tal om klassamhället. De väljer alltid att glömma de motstridiga intressena mellan fattiga och rika för att tråckla ihop sin krampaktiga idé om den nationella sammanhållningen – en sammanhållning kring värden som alla omöjligtvis kan dela eftersom det handlar om makt. Den enas frihet går ut över den andra.

Som ersättning för Första Maj föreslår Sverigedemokraterna på fullaste allvar statschefens födelsedag eller Engelbrektsdagen. Tanken att jobb och skolor skulle stänga för att kungen fyller år är inget att spilla ord på. Men hur är det med Engelbrektsdagen? Hur många vet ens att det finns en sådan?

Inget ont om Engelbrekt, men han ställde till med en del kaos i dåtida statsapparat och som upprorsledare betraktades han knappast som den helande och enande gestalt som Sd flera hundra år senare gör sig illusioner om.
Men ska vi så långt tillbaka i historien bör vi också plocka lite bland recenta fynd: Om man får tro wiki gick Sverigedemokraterna år 1991 i ett demonstrationståg på Engelbrektsdagen den 27 april. Bland de 150 deltagarna fanns många skinnskallar och uniformerade aktivister från Vitt ariskt motstånd. Bland talarna fanns en veteran från Waffen-SS.

Det är genom rad på rad av omtolkningar, dåligt omdöme, förtigna ställningstaganden och illvilja som Sd snarare skändar än hedrar vår svenska historia.

Storstad IV: Växande Västerås

 Är Västerås en storstad? Den har vuxit snabbt, den har självmedvetande och framåtanda och stora klasskillnader. Ändå är det alltid i det gamla Västerås som vi besökare gärna dröjer...

 

Stadshuset i Västerås, ett kassiskt 60-talssmycke















Men idag är stadens främsta kännetecken: Galleriorna!

Storstad III, blick för Malmö

Malmö, den roligaste av svenska storstäder. Några korsvirkeskvarter är kvar från den danska tiden

medan kvarteren på Väster inte ser ut som någonting annat

 Från övre våningen ser man havet, om man står på ett bord!

 Mitt favorithotell påminner om ett Dakota i miniatyr

 När Malmö går in för arkitektur, gör de det med stil!

Politik och poesi återkommer till denna intima men vassa metropol.

Storstad II

Från den stora storstaden till den lilla. Norrköping var storstad men kom i bakvatten under industrikriserna. Här finns inga bilder på stadens stora sevärdhet, Arbetets museum. Bara några bilder på själva staden...

 som har genuin stenstadscharm.

Spårvagnstrådarna bildar spindelnät över gatorna

 Även en liten storstad kan vara ståtlig.

 Inte riktigt Östermalm, men bra likt

Stadsbibliotekets brutalstil ger ett annat intryck. Men det är snyggt på sitt sätt och fungerar alldeles utmärkt även för en tillfällig besökare!

Sverigedemokraterna mot folkbildning

Det var hos Motargument som jag fann gårdagens exempel på sverigedemokratisk motionsteknik – och i detta sammanhang betyder inte motion att spräcka blindtarmen på vasor och maror, utan att dra fram ett förslag inför riksdagen.

idag ska vi ägna oss åt motion nummer 2012/13;Ke328. Den kommer från Sverigedemokraterna och handlar om folkbildning.

Det verkar vara något som behövs. Folkbildning alltså, inte Sd.

Enligt Sd har folkbildningen sina rötter hos Grundtvig. Visserligen skriver de inte namnet, men om man redan hunnit skaffa sig lite folkbildning ser man Grundtvig rakt igenom beskrivningen av ”den tidens nationalistiska och socialkonservativa strävanden efter en stärkt medborgaranda och nationell samverkan”.

Grundtvig är i Danmark en odiskutabel storhet, vars remarkabla framgångar i vissa avseenden kan diskuteras. Men i Sverige är han inte särskilt uppmärksammad. När det gäller undervisning har vi hämtat vårt inflytande främst från tyskpråkiga länder och USA. När det gäller folkbildning, frivillig bildning utanför skolan, härstammar den främst från folkliga rörelser: nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Även från kvinnorörelsen och frikyrkan, men kanske i första hand arbetarrörelsen. Folket.

De socialkonservativa nationalistiskt sinnade ville av god vilja och omsorg om nationen dela ut bildningen i lagom doser.

Folket ville ta för sig själva, och skapade studiecirkeln, bildningsförbunden.

Sd:s motion kan vara lånad av Dansk Folkeparti och måttligt modifierad. Det försvarar inte förtigandet av arbetarrörelsens solidariska och upplysta bildningsverksamhet.

Förslagen då? Jo, de går ut på detta...

- Ensidig politisk eller religiös påverkan bör inte kunna uppbära statligt stöd inom ramen för folkbildningen

- Skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap
- Allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter, även inom ramen för folkbildningen, bör dras in. Med begreppet mångkulturalistisk avses i första hand sådana verksamheter som syftar till att bejaka och förstärka kulturella, religiösa och identitetsmässiga skillnader mellan Sveriges invånare baserat på deras etniska bakgrund

Sverigedemokraterna är bra på att säga vad de inte önskar. Men hur ska en myndighet som beviljar föreningsmedel kunna precisera exakt vilken verksamhet som ensidigt utövar politisk eller religiös påverkan och vilka som avstår från det?  

Hur pekar man ut vilka projekt det är som leder till motsättningar, när välformulerade ansökningar står mot varandra?

Förresten, vad är det för fel på motsättningar, när vi nu har motstridiga intressen?

Den enda konsensus vi kan begära att folk håller sig inom, är lagarna. Är det en annan, för oss andra obekant konsensus som Sverigedemokraterna vill fålla in oss i? 

 

För kännedom: Föreningar som uppmuntrar till lagbrott får inte bidrag idag heller. Det kan föreningar ljuga sig ur. Det behöver kontrolleras. Ju fler inskränkningar som införs, desto mer ökar kontrollen.  Hur går det då med folkets förmåga att bilda sig självt?  

Slutligen har jag alltid undrat över Sverigedemokraternas aversion mot det ”mångkulturalistiska” och vad de är ute efter. Det lär ju inte vara den på fransk terminologi grundade och etniskt blandade Operabaletten. Inte heller den på engelsk terminogi grundade, etniskt blandade fotbollen. Kanske vill de stryka Akropolis blandade basketlag och ungdomsverksamhet, saz-undervisningen i kommunala musikskolan eller möjligheten att läsa Haaretz på biblioteket?

Att lagstifta mot mänskliga motsättningar och skillnader är att lagstifta mot det mänskliga.

Föreställ dig ett sverigedemokratiskt maktövertagande.

Föreställ dig vilka myndigheter som skulle behövas föra att bevaka lagarnas upprätthållande mot kulturavvikare.

Föreställ dig vilka kvasivetenskapliga metoder som skulle tas till för att rensa bort splittrarna och rensa fram de sanna nationella gemenskaperna.

Sverigedemokrat, såklart. En inblick i självutnämnd självklarhet

”Vi vet att vi inte drivs av hat, utan av kärlek!” En länge missförstådd, god och vacker rörelse, det är vad Sverigedemokraterna vill vara. Politik och poesi har läst deras kommunikationsplan.

I planen beskrivs ganska många gånger i ganska yviga ordalag hur en sverigedemokrat ska vara - eller synas vara? Det är svårt att veta vilket.
Partitoppen är inte nådig mot de medlemmar som via internet sprider sitt hån och sitt förakt. Sådana tilltag kan få folk att tro att Sverigedemokraterna är arga och missnöjda! När det istället är tvärtom:
”Sverigedemokrater är förtroendeingivande, ansvarsfulla, omtänksamma och värnar gemenskap och likabehandling samt hyser en stark framtidstro.”

Länge har partiet varit den ”lilla idealistiska rörelsen som för döva öron påpekat att kejsaren faktiskt är naken”*, och detta så till den grad att de ”utsätts för både diskriminering på arbetsmarknaden, trakasserier och fysiskt våld” medan media tiger. Men nu ska de sluta vara martyrer, och detta trots sådana ”grova övergrepp /- - / som uteslutning ur fackförbund”**.
Nu ska de vara ännu mer idealistiska: ”Inte obildade och arga människor som drivs av hat och aggressioner.” Nej, det måste ju vara ruskigt att dra med sig obildade människor i politisk kamp – eller är det ruskigt bara när det märks? Så här ska det vara:
”Sverigedemokrater är engagerade, sakliga, omtänksamma och positiva.”

Det kändes kanske svårt att ge upp det länge lönsamma martyrskapet, men Sd:s ledning verkar ha insett att gnällperspektivet helt enkelt inte stämmer längre. De noterar ”den utveckling som både Sverigedemokraterna och medieklimatet i Sverige har genomgått de senaste åren har inneburit en betydande förändring rörande /--/ våra möjligheter att få komma till tals”.
Det vill säga, just det klimat som vi antirasister varnat för, där gränsen förflyttats och så att bilden av migration som problem börjar bli till norm.

Målgrupperna för Sverigedemokraternas ansvarsfulla, omtänksamma, gemenskapsvärnande budskap är:
- Värdekonservativa arbetare, småföretagare och lägre tjänstemän
- Kvinnor: ”Vi har mycket att vinna på en ökad politisk bredd, ett lugnt och städat intryck samt en mindre konfrontativ och mer resonerande framtoning”***
- Förstagånsväljare

Du som fortfarande tvivlar, öppna ögonen:
”Det är den mest självklara saken i världen att vara sverigedemokrat”!

På Motargument finns en förträfflig granskning av Sd:s aktuella riksdagsmotioner. Några av deras konkreta förslag är:
- Märkning av skäktat / halalslaktat kött
- Avskaffad jämställdhetsbonus
- Intensifierat arbete mot svenskfientlighet
- Bevara de svenska ortnamnen i fjällvärlden

Självklart kanske, för en snäv och förskrämd skara. Men det mest självklara i världen? Nej, den är tack och lov större än så.


* = Kan någon tala om vad de menar?
** = Sd tror att facken är en sorts myndighet. Det beror inte på obildning förstås, utan på ovilja
*** = Det är väl självklart att vi kvinnor har behov av att det går lugnt och städat till

Storstad I

Nu kommer fotoserien Storstad*...
Den börjar i den största stad vi har, staden av glas och järn - här stenstaden Stockholm

 Birkastans nyklassicism

 Husrader sedda från Karlbergs station

 Markelius ritade kollektivhuset på Kungsholmen. Där har Birgit Cullberg bott.

 

 Östermalm är Stockholms enda verkligt vackra stadsdel -

även om Vasastan bildar fascinerande mönster när man ser den som Karlsson på Taket gjorde, eller som här uppifrån Wennergren center

* Förort och Småstad har körts tidigare i Politik och poesi

Läs Världen!

Läste just ut Therborns Världen, en inledning. Denne sociolog har tagit sig för med att skriva en bok om hela världen och varför vi är de vi är. Utan pretentioner och utan att göra det till stor berättelse ger han en översiktlig bild av världen, dess sex globaliseringsfaser och tre globala omfördelningskrig, av dess familje- och konsumtionsmönster, av levnadsbanans skilda möjligheter.

    De tre världskrigen? Therborn räknar han in kampen om världsherravälde mellan England och Frankrike, vilket pågick av och an mellan 1750 och 1815. Det förklarar mycket. Till exempel att det som vi kallar första världskriget var nästan oundvikligt hundra år senare.

Therborns bok är på ett överraskande vis lättläst och bekväm, till och med bekräftande. Det är en bok som får mig att känna det som att, dethär visste jag väl. Det gjorde jag naturligtvis inte. Men Therborn skriver in läsaren i sitt sociologiska perspektiv - om läsaren har ett vänsterperspektiv.   

”Det är på ett vis orätt att Göran Therborn inte fått samma genomslag som Naomi Klein, Slavoj Zizek, Toni Negri, Michael Hardt och and­ra radikala samhällstänkare” skrev DN 2011 i sin recension. Ja, det är orätt och det beror inte på språket eftersom originalet är skrivet på engelska. Min enda invändning mot Världen, en inledning är en hel del konstiga meningar som kan vara översättningen eller bara slarv. Genomslaget borde ha varit större än att stå på nyhetshyllan i förortsbiblioteken.  

Har du undrat över varför vi blev som vi är och varför vi är där vi är? Är du också trött på drömmande, invidivualistiska, livsstilspräglade förklaringar? Tycker du att det är fascinerande att se världen utbredd framför dig och försöka förstå mönstren och sammanhangen, och brotten i sammanhang? Då rekommenderas Therborns Världen 

Allmän bindgalenskap

Så fort det är tal om romer blir folk bindgalna.
Ja kanske inte folk i allmänhet och framför allt inte allt folk. Men en del  folk blir bindgalna och tror dessutom att det är fritt fram att visa det så fort det handlar om romer.
Dessa bindgalna typer får inte förleda mig att tro att allt folk och folk i allmänhet skulle vara sådana.

Med den inledningen har jag karaktäriserat ungefär vad de bindgalna typerna inte gör: tänker efter. Sållar. Testar tankegången.

De bindgalna presenterar sin fallstudie och drar vidlyftiga slutsatser. Om en rom stulit din bil, om två zigenare varit oförskämda på bensinmacken, om tre romer överfallit en gammal dam och fyra zigenare blåst socialtjänsten, ja då har vi summa tio personer och då vet vi allt om romernas nedärvda skurkskap.
Till de bindgalna hjälper det inte att ställa frågor eller komma med jämförande exempel. De tio som begått brotten ovan kanske var kvinnor, eller trettioåringar, eller bosatta i en mellansvensk ort. Betyder det att alla kvinnor, trettioåringar och mellansvenskar ska svartlistas?
De bindgalna förstår inte frågan. De tycks anse att romer är en kategori för sig som är dömd på förhand.

Självklart hamnar man i lätt chocktillstånd efter en bilstöld. Men kommer en våldtagen kvinna och överreagerar med att alla män är djävlar, då blir det ett djävulens liv om hur våldsamt hon generaliserar, som om det senare våldet vore värre än det förra.

Ty enligt denna logik kan inga män lastas för att några män våldtar. Men alla romer kan lastas för att några romer begår brott.
I de bindgalnas värld, alltså. De som hela tiden återkommer till att de vet hur det är.
När romer berättar om sina liv kallas det offermentalitet och snyfthistorier. Men stackarn som blev av med sin bil är en hejare på logisk slutledning. Tycker bindgalningarna.

Men hejda sig! Inte ska vi belacka alla bindgalna!
Folk som blir bindgalna på utförsäkringar, bostadsspekulation och bortspelade pensionspengar har min största sympati.
Men den tillåtande inställningen till att förakta romer gör mig bindgalen.

Sanna Lundell skriver klokt

Ska konsten eller konstnären ta ställning?

Har sett Lars Vilks i teve. Han som inte tar ställning som konstnär men som kommer med yttranden som är påfallande lika ställningstaganden.

Har läst Sara Lidman, även om det var längesen. Hon som ansåg att en konstnär alltid tar ställning.

Har lyssnat på Mikael Wiehe, tusentals gånger. Han som inte ens kallat sig konstnär såvitt jag minns, men som skrivit en mängd ställningstagande texter till lika många utsökt känslomässiga melodier.
Har läst Gabriela Melinescu. En förträfflig skald som ibland gjorde fascistiska ställningstaganden.
Har sett Rudolf Nurejev. Av biografin att döma en taskig typ, men vilken dansare! Han tog aldrig politisk ställning, han bara flydde från dåvarande Sovjetunionen för att äntligen få dansa det han ville. Det var ett ställningstagande, ett riskfyllt men klokt sådant.

Att göra konst via media är också att göra konst. Men att fly bakom verket och ut på löpsedlarna med budskapet att man vill göra precis som man vill, det är lite mjäkigt. Viss konst klarar sig utan sin skapare, annan konst kräver ett ställningstagande utöver att göra som man vill.

Det vill vi alla. Det är väl ingen konst. 

Chatten om teveprogrammet finns här. Men den handlar inte om konst?!

Hellre muezzi än mobil

Politik och poesi har tidigare bloggat om hur fult det är längs med E4 söder om Stockholm där köplador och industrilandskap avlöser varandra. Som en oas nedanför tunnelbana och motorväg ligger där Fittjas moské, en ljus kvadratisk byggnad med minaret.
I denna kapitalistiska bråte finns det folk som anser att just moskén är det störande inslaget.

Den senaste veckan har media uppmärksammat ett kommunalpolitiskt ärende i Botkyrka. Ett medborgarförslag har lämnats in om att tillåta böneutrop en gång i veckan, till fredagsbönen, och det ser ut som om kommunen kommer att bifalla förslaget efter sedvanlig beredning och bedömning av miljöskäl.

Detta har förorsakat en storm i kommentarsfälten, till exempel efter denna ledartext. Människor är bestörta över att religionsfrihet kan tolkas som friheten att utöva sin religion – det är en missuppfattning som kommer att leda till sharialagar, påstås det med en fullkomligt osannolik koppling, eftersom just sharialagar inte gjort sig kända för sin tolerans mot andras religionsutövning.

Det finns också ett förment historisk argument. Eftersom böneutrop inte tidigare hörts i Sverige, bör de heller inte höras i Sverige. Här ska bara sådant höras som alltid har hörts. Till exempel folk som kvackar i mobil för att överrösta pendeltågens bromsljud. Sådana läten var det gamla bondesverige fyllt av.  

Att kornknarren inte längre hörs i Sverige tycker jag är ett större problem än att en muezzin ropar sina melodiska slingor en gång i veckan. Hellre fler ljud än färre. Fast helst inte mobilsnack, om ni frågar mig. Men med ett liberalt sinnelag inser jag att jag ensam inte kan avgöra den frågan. Jag kan inte avfärda mobilpladdret som orimligt eller okulturellt eller ett svinaktigt övergrepp på vår kultur. Men det kan intoleranta debattörer säga, angående böneutrop.

Det lustiga i nätdebatten är att en myriad av ateister kommit ut ur garderoben. Äntligen vädrar de sitt avståndstagande från all religion. Böneutrop och kyrkklockor borde förbjudas som den vidskepelse de är. I ett modernt samhälle ska alla tycka lika!

Alla ska tycka att det är fel att rensa ut rasistiska serier från biblioteket. Alla ska tycka att det är rätt att rensa ut religiösa ljud ur gatubilden.

Slutligen finns det också en rädsla för att Botkyrkas politikers beslut ska bli prejudikat. Om en moské får ha böneutrop kommer alla att ha det – Sverige kommer att genljuda av muezzi fem gånger om dagen och vips styrs vi av sharialagar också.

Turligt nog ligger det inte till så. Det handlar om kommunalt självstyre, en gammal svensk tradition om någon, om nu somliga orkar fatta den. Varje förfrågan om att höja ljudnivån kommer att prövas i den kommun som det berör. Varje störning av friden på orten kan de boende anmäla och få bedömd av miljönämnd eller motsvarande – utom när det gäller fotbollsmatcher förstås,de står över allt sådant. 
 
Religionsfrihet är en god sak. Demokrati är en ännu större. Lägg medborgarförslag, låt demokratin  arbeta. Eller arbeta med den själv! 

Att gnälla via internet har sin tid, och att vara politiskt aktiv har sin tid, som Predikaren skrev.

Bra av Uppdrag granskning

Ikväll sändes ett intressant Uppdrag Granskning om oron för ett asylboende i lilla småländska Landsbro. Vad är det för oro folk känner?
En svarar: ”Det är vad man har hört.” En annan: ”Det är ju bara att läsa tidningen så ser man.” Vanligaste ryktet är att de stjäl – men senare i programmet visar det sig att ortens ICA inte drabbats av några stölder sedan de asylsökande kom. Rädslan för stölder är dock så stark att någon känner sig tryggare tack vare sin hund, även om hen sen tillägger att ”det finns ju svenskar också som begår inbrott”.  
Också. Jo, det gör det ju.
Att den gruppvåldtäkt som ägt rum i närliggande Mariannelund skrämmer  är inte konstigt. Halva mänskligheten är rädd för våldtäkter.  Vi som inte begår dem, nämligen.
Men enligt polisen avviker inte våldsbrotten på småländska höglandet från trenden under de senaste tre åren på de orter som tagit emot asylsökande.

I programmet hörs också det klassiska yttrandet: ”Man får ju inte yttra sig för då är man rasist, det är ju så.” Människan ifråga har just yttrat sig på bästa sändningstid. Ingen har kallat hen rasist. Hur mycket begär hen?

Och om jag anser att rasism präglar denna ryktesspridningen, ja då får jag helt enkelt säga det. Alla håller inte med mig. Men säger det gör jag.   

En annan klassiker är de motsägande bilderna som ryktena förmedlar. ”Vem ska föda dem, vem betalar för dem?” säger en. ”De kör Mercedes och går omkring med stora buntar av euro i fickorna” säger en annan. Detdär håller bara inte.

Landsbro är en avfolkningsbygd. Att få dit 40-50 personer är ”fruktansvärt” tycker någon. Detta är obegripligt, då det håller skola och butiker igång. 

För övrigt är det hittills 15 asylsökande man talar om.

De lokala politikerna framför i programmet relevant kritik mot Migrationsverket: Det borde ha varit bättre information och bättre skick på huset, de asylsökande borde ha spridits i tomma lägenheter med lekyta, inte i ett nergånget hus (ett hus som dock teveteamet finner acceptabelt och som senare godkänts).

Ett rykte säger att det är en fastighetshaj som tjänar pengar på att hyra ut. Om det skulle vara så, då är det kapitalismens vinstbegär som visar sig, och detta kan de asylsökande inte gärna vara skyldiga till. 

Det var kyrkorna på orten som kallade till informationsmöte, men på den filmade delen av mötet applåderar publiken en tillrest nationalist som varnar för kriminaliteten. Efter mötet frågar teveteamet några deltagare om de är nöjda, men nej, de visste det mesta redan. Vad de ville ha var mer information om ifall det skulle hända någonting.

Denna rädsla är det mest genomgående i de filmade intervjuerna. Om, ifall... 

"Det har gått kanonbra!" Så säger den förut så kritiska kioskägaren efter några månader. En bofast kompletterar: ”De märks inte av mer än någon annan.”

Detta beröm är något tveeggat. Att inte märkas, är det det bästa man kan åstadkomma?

I slutet av programmet får vi reda på att de asylsökande har kommit från krigets Syrien. De har bara gott att säga om folk i Landsbro och tycker att de har blivit väl bemötta, vilket är glädjande.

Vad de vill visa för teveteamet är mobilfilmer från gatustriderna i Syrien där några av dem mist familjemedlemmar.

Miljoner och moral

Regeringen har kastat upp en miljonersatsning i fattiga förortsområden. En något överraskande gest från den regering som aktivt motarbetade Storstadssatsningen, men likväl en önskan om att göra gott. Hur områdena valts ut vet vi inte – på Storstadssatsningens tid fanns det kriterier ifråga om arbetslöshetssiffror, utbildningsnivå, sjuktal med mera. Vilket inflytande invånarna får vet vi inte – på Storstadssatsningens tid var det ett krav för att få använda de statliga medlen.

Två briljanta och förortskunniga skribenter har i SvD givit regeringen en avhyvling. Dels för att satsningen i en förort av Rinkeby-Kistas storlek ger en halv procent på befintlig budget, en halv procent som ska bryta fyrtio års segregering. Dels för att regeringen talar om ett lyft för förorter som deras egen politik utarmat genom nedskärningar och privatiseringar.

En halv plusprocent i budgeten ger dem inte apotek och vårdcentraler tillbaka, den öppnar inga nedlagda skolor och rustar inte upp några privatgallerior som ägarna skiter i.
Som om detta inte vore nog kan man i kommentarsfältet till sagda artikel läsa de mest hårresande hånfulla påhopp på förortsborna.

Någon upplyser om att det bara är att starta företag och undrar varför de inte gör det?

Totalt felinformerad. Här startas företag, och en del av dem lönar sig. Inte alla, det är helt normalt. Så - på vilket sätt lindras den för storföretagarna så lönsamma arbetslösheten av att grannen lyckats få sin lilla importfirma att gå ihop?

Andra påpekar att i miljonprogramsområdena vill ändå ingen bo, så varför kasta bort pengar på dem?

Totalt felinformerad. Folk som bor här trivdes hyfsat, tills närområdet las ned eftersom de boende inte var lönsamma. Folk vill bo, men de kanske inte kan eller vill köpa sitt boende, så som borgarna vill att vi ska vilja.
För övrigt, om den ena regeringen löste bostadsbristen genom att slarvbygga bostäder är det faktiskt rimligt att den andra regeringen stöttar en upprustning, även om de är i full färd med att förvärra bostadsbristen genom en uppskruvad, överhettad marknad.

Det var också någon som skrev att förortsborna själva eldar upp sina skolor så de kan skylla sig själva.

Inte bara felinformerad utan omoralisk – för i vilken känd moral utgörs måttstocken av att: om ett fåtal begår brott måste de många skylla sig själva.   
Möjligen den moral som utgår från ytlig likhet, den som inte ser till gärningen utan till vilket klassmärke eller stigma vi bär. Den moral som självbelåtet hänvisar till Dom - med samma bostadsort. Samma födelseort, utanför Sverige. Samma hudfärg. Samma brytning. Samma låga inkomst.
Samma svikna förhoppningar.

Jag ursäktar inte hen som i hopplöshet sätter eld på sin skola.  

Jag ursäktar inte hen som i småsinthet menar att om detta hänt ska inga andra barn få gå i skola. 

Fler frågor till Vilks

Idag var det chatt med artisten Lars Vilks i Aftonbladet. I en tidigare intervju hade han förklarat att han deltar i den antimuslimska SION-konferensen (i New York 0911) enbart som en del i sitt konstprojekt. En konstnär arbetar med sina verk och tar inte ställning, tycks Vilks mena (mer om det nedan), som om inte verket många gånger vore ett ställningstagande. Picassos Guernica är ett gott exempel.

Medan chatten pågick fick Vilks möjligheten att besvara frågor som: Har du gjort konst om Jesus? Varför gjorde du rondellhundar? Hur känns det att leva under dödshot? Vad är ditt nästa projekt?

Han fick också frågan om vad han menar med att en konstnär inte ska ta ställning. Svaret löd: ” En konstnär skall framför allt presentera ett material och skapa förutsättningarna för det som man brukar säga: jag vill starta en diskussion. Inte att utgå ifrån ett idelogiskt ställningstagande.”
Eller - konstnären som ideologisk nolla i färd med att leva upp till medias ytliga diskussionsuppkast. Föga imponerande.

Faktum är att Vilks också fick fler och svårare frågor. Några som jag känner hade skickat in frågor som:

- Anser du att bara är den extrema högern som har problem att utnyttja sin yttrandefrihet, eller finns det andra grupper som också har svårt att yttra sig?
- På vilket främjar du yttrandefriheten genom att samarbeta med grupper som vill beröva människor deras mänskliga rättigheter och ensidigt dömer ut alla som tillhör den gruppen?
- En del av yttrande friheten är att man säger emot rasistiska åsikter och annat man ej håller med om. Jag anser att det stora yttrandefrihetsproblemet gällande din konst i första hand handlar om att det är för få som säger emot och ifrågasätter dig och din, enligt mig rasistiska, ”konst”. Hur ställer du dig till det?
- Finns det fler i dagens samhälle som har problem med sin yttrandefrihet som du skulle vilja lyfta fram, t ex de över 2 miljoner privatanställda som är berövade sin yttrandefrihet och kan få sparken på stående fot om de anses vara ”illojala” mot företaget?

Dessa svåra men väsentliga frågor visas inte i tidningen och fick inte heller svar. Hur ligger det då till med yttrandefriheten?

Åjo, den klarar sig nog lika väl eller illa som hittills. Yttrandefrihet innebär nämligen inte rättigheten för någon att ständigt komma till tals.

Det är många som borde tänka på det.

För att komplicera det hela läste jag att en konstutställning på Jamtli, Östersunds fantastiska friluftsmuseum, måste ställas in. Först tackade Jamtli nej till Vilks, på grund av hans deltagande i SION-konferensen. Då hoppade de andra konstnärerna av i sympati, eftersom konsten inte ska låta sig styras.

Jag är imponerad av både Jamtli och konstnärerna. Alla har följt sin övertygelse och sin solidaritet, de har gjort rätt. Men följden blev fel: att allmänheten inte får se konst. Vem har rätt lösning på detta?

Många beundrar Vilks förmåga att sticka ut och sätta åt folk. Jag antar att de beundrar Valerie Solanas lika mycket? Aldrig skulle de väl hota en uppläsning av hennes verk, SCUM-manifestet, ett av de mest provocerande konstverk jag känner till.

Alla med på det, eller? 

Bollnäs 25 aug

Det blev antirasistisk manifestation i Bollnäs tillslut, efter Svenska motståndsrörelsens glest besökta möte. Först dammsugs torget på nazzar. Iallafall deras efterlämnade flygblad 

 Stor värme och respekt mötte arrangörerna, de tre modiga unga kvinnor som trots internet-hot lyckats genomdriva manifestationen

 Somliga säger att man inte ens får hissa flaggan i dethär PK-landet. Andra gör det vid högtidliga tillfällen, som när demokrati och öppenhet ska hyllas

 Tidningen Ljusnan deltog med en talare. Bra gjort!

På nazzemötet var de omkring sextio. På den antirasistiska manifestationen var torget fullt.

Stort tack för en fantastiskt lyckad eftermiddag!

Vad ska vi göra? Stoppa rasismen!

När ska vi görat? NU!

 

 



Låt Pride styra Pride!

Pride har börjat – leve Pride!
Före festivalen har det varit debatter om det politiska innehållet, och om formerna för såväl kamp som reklam (plus en i mina öron akademisk diskussion om begreppet q). Dessa diskussioner är ett sundhetstecken. Det är inte vaktparaden vi talar om, det är en folkrörelse vars livskraft blir synlig genom debatter.
Vissa av diskussionsfrågorna har jag rätt klara uppfattningar om. Men sålänge jag inte deltar i Pride, varken som deltagare eller aktivist, är det självklart att rörelsen ska lösa sina egna konflikter.

Så resonerar inte Kristdemokraternas ungdoms ordförande Sara Skyttedal. Hon lyckas i en debattartikel samtidigt såga evenemanget (”agendan verkar handla om att skapa en bild av hbt-personer som en översexuell, gapig och allmänt avvikande grupp”) och tala om hur det borde genomföras och med vilka motiv. Detta trots att hon inte ens är engagerad utan konsekvent omnämner arrangörer och deltagare som ”de”. Vidare anser hon att Pride och dess syfte måste ”dryftas”, och här påbörjar hon ett dryftandet som hon tydligen inte tilltror arrangörerna.

Skyttedal anser att de sexuella minoriteterna utnyttjas av Pride. Inte är jag främmande för att en del människor blir utnyttjade i den rörelse där de gått med – det är så verklighetens folk ibland fungerar – men vem tror hon att ”de sexuella minoriteterna” är, och på vilket vis offras de av en veckas föreläsningar och festligheter som förhoppningsvis berör deras livsvillkor?

KDU-ordföranden vill göra om hela Pride. Den ska inte vara vänster, vilket jag inte ens visste att den är trots att jag deltagit vid tidigare tillfällen. Den ska inte vara provokativ, och verkligen inte politisk, eftersom politik är ”klåfingrigt” och sex är privat (mot vilket många offer för klåfingrigt sex nog har en del att invända).
Så vad föreslår hon? Tja, en gammal skolplansch kanske skulle duga för Skyttedals syfte: ”övertala medelsvensson om att hbt-personer är som alla andra, med reservation för sin sexualitet”.

I KD-ungdomens värld är alltså en fiktiv medelsvensson per definition hetero och ”som alla andra”. Och hela hbtq-rörelsen är också ”som alla andra” bara de håller sitt sexliv privat! Tala om att definiera sin omgivning utifrån sex...

Men vi andra, vi som är mer som oss själva och som vill leva våra unika liv som homo, hetero, bi, trans, queer, alltihop eller inget av det – vi är i KD-världen synliga enbart som provokatörer.

Brist på normer och fasta punkter är vad KDU ser som de värsta riskerna i dagens samhälle. Som tröst ska ordföranden få litet av den varan:

1. Goda normer är: att ta ansvar för sin egen grupp och inte för andras, att avstå från att komma med lösningar som folk inte har bett om, att diskutera med människor på deras egna premisser och inte över deras huvuden
2. En fast punkt är: Människor är olika

Till sist en fråga: VAD är det för fel på en programpunkt med namnet Fittan i teori och praktik? Provokativt, anser Skyttedal.

Det kanske hennes fitta är, men se min den är precis som alla andras, hehe.

Till en massmördare

Anders Behring Breivik – ett år efter din massaker är det inte min avsikt att göra dig glad. Men eftersom jag är i Norge ska jag meddela att det ännu står kvar.

Röros är en världsarvsstad. Trästaden och slaggbergen kring gruvan vittnar om fattigdom, hårt arbete och byggarglädje. Det är så vackert i Röros att turisterna tystnar, går och viskar på gatorna mellan hantverksbutiker och kaféer.
Inga horder av immigranter har tagit över den lilla staden, ingen imam ropar ifrån det pittoreska blåvita kyrktornet. Det är precis som du vill ha det och hela världen uppskattar det.
Så vad var det du var  så rädd för?  

Anders Behring Breivik, du har inte lyckats med någonting annat än att mörda, terrorisera och förstöra. Världsarvet fanns här dig förutan. Du har inte räddat utsikten från höjderna eller den friska norska luften, de klarar sig alldeles utmärkt förstår du. Du har inte dödat barn för att rädda den salta smaken av lax och renkött, den fanns här förut och finns kvar för oss som kan betala för den. Det kunde inte gruvarbetarna som en gång trängdes längs kullerstensgatorna här. Detta förhållande borde du ha tänkt närmare på innan du började skapa spöken att bli rädd för.  

Världsarvet är inte åstadkommet av det norska blodet, utan av arbetares möda och glädje. Någonting som den som dödar och hädar aldrig kan förstå.
Norge klarar sig förträffligt utan dig. Glädjen finns kvar, trots dig.  
Du har misslyckats med allt, utom det värsta brottet.

Röros är nästan lika vackert som en annan världsarvsstad; Essaouira i Marocko, byggd av berber, araber och portugiser. En labyrint, en mosaik, en stad av böner, arabesker och handel. Den har ingenting med detta att göra, men jag nämnde den bara för att vara  alldeles säker på att jag inte gör dig glad. Du får vänta länge innan kulturen kan vara dig till glädje igen.

Häng ut mig med

Tre flickor drog igång en antirasistisk manifestation i Bollnäs. De gjorde det som en reaktion på att nazister visat sig i staden. Nazisterna å sin sida gick ut i protest mot en våldtäkt som tidigare ägt rum. Så med förvänd logik anklagade de folk som var intresserade av den antirasistiska manifestationen för att vara för vådltäkt. 

Som om det inte räckte med detta har en av initiativtagarna, en sjuttonåring, hängts ut med namn på sajten nationell.nu med lömska påhopp på hennes bakgrund. I kommentarer som dryper av hat och hån talas om landsförräderi, andra är en uppvisning i grov antisemitism. 
     Flickorna har också hotats, och en polisanmälan är gjord. Följden blev att den antirasistiska manifestationen skjutits upp till augusti, då deltagarnas säkerhet* inte kan garanteras.

För att stötta den antirasistiska manifestationen har bloggare och kvittrare använt taggen #hängutmigmed, något som också Aftonbladet uppmärksammat. Vi socialister, feminister och antirasister får inte vara tysta.

En annan värld är möjlig har bloggat.
Mer info finns på Hela Hälsingland, som också uppmärksammat kvitterstormen


*Polisen i glesbygd har inte de gigantiska resurser till sitt förfogande som fotbollshuliganer och vanliga sportfånar kan kräva.  

Risken finns, även inom S

En socialdemokratisk lokalpolitiker, Dahlström i Katrineholm, ställer i en debattartikel frågan: Hur tar vi politiskt gemensamt ansvar för de frågor­ som följer av migration och integration?
Det är viktigt, inte tal om annat, att studera migrationsmönster och de politiska-ekonomiska faktorer som underlättar det frivilliga flyttandet och lindrar det ofrivilliga. Lika viktigt som att verka för sådana politiska reformer som bidrar till ett integrerat samhälle.

Men Sverige har tre statliga myndigheter som arbetar med människors flyttningar: Migrationsverket, Boverket och Glesbygdsverket. Man kan inte påstå att frågan är underprioriterad. Till skillnad från det följande, som sällan hörs från socialdemokratiskt håll:  

- Hur tacklar vi de frågor som följer av ohämmat kapitalistiskt frispel?

Göran Dahlström menar väl. Han vill ge människor på flykt en chans, och vill se ett större gemensamt ansvar inom den europeiska unionen. Då är det dags för nästa bekymmer:

- Hur gör vi upp med frågor som följer av unionens satsning på murbygge runt ett kolonialt, rasistiskt tankegods?

När Dahlström beskriver situationen i Katrineholm är det problem som känns igen, och vi är helt överens om att alla landets kommuner bör ta ett ansvar och att de statliga bidragen inte räcker till. Men det är socialdemokratisk regionalpolitik som har bidragit till den ojämna fördelningen av arbetsplatser och bostäder över landet.

Sedan talar Dahlström om risker. Risken att Katrineholm ”skiktas” – idag är där alltså jämlikt? – och risken för något han kallar ”köksbordsrasism” – som om det funnes en speciell sorts rasism  hemma hos hyggliga människor. Dahlström sätter sig väl in medborgarens känsla av att någon annan får för mycket, men om medborgarna då väljer att stirra på somalierna istället för på bankirerna så handlar det faktiskt om rasism, oavsett bordet.  

Slutligen kommer Dahlström fram till vad som verkligen är ”risken”. Nämligen att Sd växer till trede största parti i nästa val. Socialdemokraterna måste ta initiativet säger han. Men märkligt nog inte inom arbetsmarknadspolitik, välfärdspolitik, utbildning eller regionalpolitik, utan när det gäller att ”få upp frågor om migration och integration på bordet”. Som om de inte hade varit där länge, på köksbord och skrivbord och sammanträdesbord!

Vanföreställningen att detta är något som inte talas om, är en punkt som Sverigedemokraterna har fört upp på dagordningen. Från dem kommer också Dahlströms slutkläm: ”Kasta inte ordet rasism i ansiktet på varandra så fort olika åsikter diskuteras.”
Det vill säga, analysera inte migrationsfientlig politik alltför noga...

Är det fler punkter ur nationalisternas program som lokala S-politiker vill låna in som en försäkring inför nästa valrörelse, då har vi all anledning att tala om risker!

Även Dödsmaskinen har bloggat

Men kvinnorna då? - ur kommentarsfältet

Helt nyligen gjorde en landshövding en utredning om fruimport och tvåårsregeln. Resultatet gick ut på att tvåårsregeln bör tas bort med hänsyn till kvinnornas säkerhet, något som ska beredas den parlamentariska vägen. Detta låter väl inte så braskande radikalt? Men det skapade tumult i kommentarsfältet till artikeln. Politik och poesi har samlat en liten del av kommentarerna under vissa återkommande teman. De rasistiska kommentarerna tas inte med här. Då hade jag inte kommit igenom materialet.

Man kan vara cynisk: ”Förläng tiden till fem år och tvinga dem att deponera pengar till hemfärden redan vid inresan så minskar problemet.”

Eller raljant: ”Vem skall avgöra om det förekommit våld? Polisen? eller blir det Soc eller Roks? - Expo såklart. Detta initiativ kan utökas till att gälla våld både mot män, kvinnor, barn, pensionärer, konduktörer...”

 Att utredaren är kvinna kan alltid förlöjligas: ”Damen har skapat ett icke problem för att få utrymme i media. Hon inleder flertalet stycken i sin litania med ordet JAG. Det ger ett oerhört egotrippat intryck och förtar innehållet i vad hon skriver.”

Att utredaren är landshövding kan användas för rent förtal: ”Den skatteparasiterande ’landshövdingen’ tänker med statsvåld tvinga igenom sina åsikter mot alla andras vilja, för att hon är en hänsynslös psykopat, med andra ord, politiker. Skattepengar ska slösas på nya myndigheter som förbjuder oss att göra saker som vi alla tycker är bra. Hon tjänar girigt pengar på statsvåldet mot dig!”

Har man ingen annan att skälla på kan vänstern komma väl till pass: ”Det är belagt att män i vänster- och extremliberala kretsar spöar sina kvinnor (eller sina manliga partners) därför att de saknar självkänsla. Kom inte och påstå att det ni sysslar med skulle vara allmänt förekommande!”

Man kan också rent ut kräva förbud mot den politik man ogillar: ”Finns risken att svenska folket blir utnyttjade av politiker som tror sig veta bättre än folket som röstade på dem, och ägnar sig åt kommunistiska, islamistiska, multikulturalistiska eller feministiska tendenser, bör vederbörande politiker genast avsättas och förbjudas att idka politik på livstid.”

 

För dessa kommentatorer är enkla lösningar tilltalande: ”Vill man ha något i livet så får man kämpa sig till det, man får inget till skänks, tyvärr. Kvinnor som ’importeras' hit kan ju informeras om detta vid sin ankomst. Sluttjatat om jämlikhet.”

Enkla lösningar har de som vet mest: ”Mina källor är kvinnor och män som är involverade i skenäktenskap. Dessa har god insyn i hur systemet fungerar och hur utbrett fenomenet är. De har berättat och visat mig många saker. Jag litar på dem och önskar att det fanns mer officiell information men det verkar vara locket på som gäller.”

”Vilket svammel! Vad gör man åt de oseriösa kvinnorna då?” får bli inledning till det vanligaste temat: Men kvinnorna då? I kommentar efter kommentar får vi veta att visserligen får män inte slå – men: kvinnor importerar män, kvinnor lurar hederliga män bara för att få komma till Sverige, kvinnor går på makt och pengar, kvinnor är opålitliga och kommer dragande med flera barn när det blivit gifta. Utredaren står för ”idioti och manshat” och ”försöker förstöra” för andra kvinnor: ”Svenska kvinnor stå på er, en man i ert liv är det bästa som kan hända er!”
Eftersom det ”inte finns något kvinnoförtryck i Sverige”, förstås.  

Så kan det låta i Sverige 2012 när de extremister som anser sig normala försöker balansera en statlig utredning som de uppfattar som extrem. Så kan det låta - minus de rasistiska kommentarerna.  

Antirasistisk status

Idag när Sverigedemokraterna har frispel i Almedalen är det rätt tillfälle att trycka några antirasistiska statusuppdateringar från mina kamrater. Tack för lånet!

Bekämpa klassklyftor och rasism varje dag, tillsammans!

Jag har bestämt mig för att aldrig låta etnicitet, kultur eller religion vara avgörande för hur jag bemöter någon

Jag bekämpar rasismen och det klassamhälle som ger den näring. Jag står upp för en mänsklig flyktingpolitik

Jag har aldrig och kommer aldrig låta etnicitet, kultur eller religion ha nån inverkan på hur jag bemöter folk

Antirasism handlar inte om att säga att man inte är rasist utan att visa att man är antirasist.

Alla människor har rätt att behandlas lika oavsett varifrån de kommer. Visa dem den respekt du själv vill mötas av.

Klassklyftornas följeslagare är rasismen. Varje dag bekämpar jag de två - med solidaritet, socialism och kärlek

Att prata med, inte om. Att bekämpa strukturer, inte individer. Att marginalisera det onda, genom att stärka det goda.

Gränserna går inte mellan folkslagen utan mellan över- och underklass.

Vi är alla lika värda! Jag kommer att kämpa för detta värde varje dag

Vi måste alla stå upp för våra medmänniskor och reagera när någon kränker människovärdet!

Solidariteten lever

Ett glädjande besked om att solidariteten ännu lever fick vi i den undersökning som visade att svenskarna blir allt mer villiga att ta emot flyktingar. Trots årtionden av en borgerlig politik som systematiskt gått in för att göra oss till egoister som endast tänker på egen vinning, är det idag en större andel än 1993 som anser och inser att Sverige behöver ha ett generöst och värdigt flyktingmottagande.

Det sägs ofta att rasismen ökar i Sverige. Det är inte säkert att så är fallet. En minoritet av svenska folket har alltid hyst rasistiska åsikter. Om den gruppen blivit mindre eller större vet vi inte. Vad vi vet är att minoriteten blivit mycket bättre organiserad i och med att den fått ett eget politiskt parti som passar deras syften. Och det är fel att säga att Sverigedemokraterna är ett borgerligt parti som saknar solidaritet. De är ett populistparti som villkorar solidariteten: Vi först! Mest åt oss!

Sverige måste sluta skämma ut sig inför UNHCR och Amnesty genom att utvisa människor till tortyr. Ett humant och värdigt flyktingmottagande måste organiseras. Detta är vad de tillfrågade i undersökningen ställer sig bakom.

Men det räcker inte. Att komma som ny till ett land där var och en skräckslaget räknar sina futtiga pensionsbesparingar utan att se åt någon annan ger dåliga förutsättningar för integration. Det behövs också en politik för arbete åt alla och en gemensamt finansierad välfärd.

Även Svensson har bloggat

Annan lysande läsning hos Linderborg, om medelklassens klassmedvetenhet