Till en massmördare

Anders Behring Breivik – ett år efter din massaker är det inte min avsikt att göra dig glad. Men eftersom jag är i Norge ska jag meddela att det ännu står kvar.

Röros är en världsarvsstad. Trästaden och slaggbergen kring gruvan vittnar om fattigdom, hårt arbete och byggarglädje. Det är så vackert i Röros att turisterna tystnar, går och viskar på gatorna mellan hantverksbutiker och kaféer.
Inga horder av immigranter har tagit över den lilla staden, ingen imam ropar ifrån det pittoreska blåvita kyrktornet. Det är precis som du vill ha det och hela världen uppskattar det.
Så vad var det du var  så rädd för?  

Anders Behring Breivik, du har inte lyckats med någonting annat än att mörda, terrorisera och förstöra. Världsarvet fanns här dig förutan. Du har inte räddat utsikten från höjderna eller den friska norska luften, de klarar sig alldeles utmärkt förstår du. Du har inte dödat barn för att rädda den salta smaken av lax och renkött, den fanns här förut och finns kvar för oss som kan betala för den. Det kunde inte gruvarbetarna som en gång trängdes längs kullerstensgatorna här. Detta förhållande borde du ha tänkt närmare på innan du började skapa spöken att bli rädd för.  

Världsarvet är inte åstadkommet av det norska blodet, utan av arbetares möda och glädje. Någonting som den som dödar och hädar aldrig kan förstå.
Norge klarar sig förträffligt utan dig. Glädjen finns kvar, trots dig.  
Du har misslyckats med allt, utom det värsta brottet.

Röros är nästan lika vackert som en annan världsarvsstad; Essaouira i Marocko, byggd av berber, araber och portugiser. En labyrint, en mosaik, en stad av böner, arabesker och handel. Den har ingenting med detta att göra, men jag nämnde den bara för att vara  alldeles säker på att jag inte gör dig glad. Du får vänta länge innan kulturen kan vara dig till glädje igen.