Sverigedemokraterna mot folkbildning

Det var hos Motargument som jag fann gårdagens exempel på sverigedemokratisk motionsteknik – och i detta sammanhang betyder inte motion att spräcka blindtarmen på vasor och maror, utan att dra fram ett förslag inför riksdagen.

idag ska vi ägna oss åt motion nummer 2012/13;Ke328. Den kommer från Sverigedemokraterna och handlar om folkbildning.

Det verkar vara något som behövs. Folkbildning alltså, inte Sd.

Enligt Sd har folkbildningen sina rötter hos Grundtvig. Visserligen skriver de inte namnet, men om man redan hunnit skaffa sig lite folkbildning ser man Grundtvig rakt igenom beskrivningen av ”den tidens nationalistiska och socialkonservativa strävanden efter en stärkt medborgaranda och nationell samverkan”.

Grundtvig är i Danmark en odiskutabel storhet, vars remarkabla framgångar i vissa avseenden kan diskuteras. Men i Sverige är han inte särskilt uppmärksammad. När det gäller undervisning har vi hämtat vårt inflytande främst från tyskpråkiga länder och USA. När det gäller folkbildning, frivillig bildning utanför skolan, härstammar den främst från folkliga rörelser: nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Även från kvinnorörelsen och frikyrkan, men kanske i första hand arbetarrörelsen. Folket.

De socialkonservativa nationalistiskt sinnade ville av god vilja och omsorg om nationen dela ut bildningen i lagom doser.

Folket ville ta för sig själva, och skapade studiecirkeln, bildningsförbunden.

Sd:s motion kan vara lånad av Dansk Folkeparti och måttligt modifierad. Det försvarar inte förtigandet av arbetarrörelsens solidariska och upplysta bildningsverksamhet.

Förslagen då? Jo, de går ut på detta...

- Ensidig politisk eller religiös påverkan bör inte kunna uppbära statligt stöd inom ramen för folkbildningen

- Skattemedel ska användas för att stärka vårt lands interna sammanhållning och nationella gemenskap, inte för att stödja samhällssplittrande projekt eller idéer som leder till motsättningar och utanförskap
- Allt statligt stöd till mångkulturalistiska verksamheter, även inom ramen för folkbildningen, bör dras in. Med begreppet mångkulturalistisk avses i första hand sådana verksamheter som syftar till att bejaka och förstärka kulturella, religiösa och identitetsmässiga skillnader mellan Sveriges invånare baserat på deras etniska bakgrund

Sverigedemokraterna är bra på att säga vad de inte önskar. Men hur ska en myndighet som beviljar föreningsmedel kunna precisera exakt vilken verksamhet som ensidigt utövar politisk eller religiös påverkan och vilka som avstår från det?  

Hur pekar man ut vilka projekt det är som leder till motsättningar, när välformulerade ansökningar står mot varandra?

Förresten, vad är det för fel på motsättningar, när vi nu har motstridiga intressen?

Den enda konsensus vi kan begära att folk håller sig inom, är lagarna. Är det en annan, för oss andra obekant konsensus som Sverigedemokraterna vill fålla in oss i? 

 

För kännedom: Föreningar som uppmuntrar till lagbrott får inte bidrag idag heller. Det kan föreningar ljuga sig ur. Det behöver kontrolleras. Ju fler inskränkningar som införs, desto mer ökar kontrollen.  Hur går det då med folkets förmåga att bilda sig självt?  

Slutligen har jag alltid undrat över Sverigedemokraternas aversion mot det ”mångkulturalistiska” och vad de är ute efter. Det lär ju inte vara den på fransk terminologi grundade och etniskt blandade Operabaletten. Inte heller den på engelsk terminogi grundade, etniskt blandade fotbollen. Kanske vill de stryka Akropolis blandade basketlag och ungdomsverksamhet, saz-undervisningen i kommunala musikskolan eller möjligheten att läsa Haaretz på biblioteket?

Att lagstifta mot mänskliga motsättningar och skillnader är att lagstifta mot det mänskliga.

Föreställ dig ett sverigedemokratiskt maktövertagande.

Föreställ dig vilka myndigheter som skulle behövas föra att bevaka lagarnas upprätthållande mot kulturavvikare.

Föreställ dig vilka kvasivetenskapliga metoder som skulle tas till för att rensa bort splittrarna och rensa fram de sanna nationella gemenskaperna.