Förortsexposé VIII

Kollektiva kommunikationer i Midsommarkransen sker horisontellt

Flemingsberg kommunicerar med världen via cirklar

I Kista sker kommunikationen på engelska. Detta är ett Tower!

Täby lutar lite åt höger...

...och Masmo åt vänster!

Förortsexposé VII

Några av förorternas arbetsplatser: Liten livsmedelsbutik i Gröndal

Huddinge sjukhuskomplex i Flemingsberg

Del av Konstfack, Hägersten

Solna stadshus - utsikten är bättre än utsidan!

Tomteboda postterminal, en imponerande glasfasad

Förortsexposé VI

Några av förortens byggstilar:
Kyla kan förmedlas i hyreslängor i Alby (Botkyrka), om än apelsinfärgade.
Liksom i elegant designade villor på Ekerö Schweizisk stugby åt det monumentala hållet - Myrstuguberget (i Huddinge)

Japansk minimalism av funkistyp -Tulemarken (Sundbyberg)Grön hantverkarglädje från den tid då arbetarna byggde hus med sina egna händer - Hässelby (Stockholm)Det kommer fler bilder, ty jag har muntligen fått många positiva omdömen. Kanske är det inte bara jag som gillar att titta på hus. En rad i kommentarsfältet uppskattas, anonymt om du så vill.

Ber om ursäkt för onödiga radbrytningar. Blogspot har inte på länge fungerat som jag vill.

Hämnd och triumf

Hur vet de det? var min första tanke när jag fick höra att bin Laden är död.
Det lär ska vara detsamma som Dorothy Parker sa när president Hoover avled. Han hade inte heller rört på sig på flera år.

Min andra tanke var: Är det inte mord, detta att utan rättegång skjuta någon i hans bädd?
Men jag har läst mig till att terroristledaren genom sina gärningar betraktas som krigförande part och därmed lagligt mål; det är väl rimligt. Även om krigsförbrytartribunalen vore ett lämpligare ställe än en blodpöl på sovrumsmattan.

Nåväl, Förenta staternas armé har gjort slut på motståndarsidans ledare, såsom det går till i krig. Men i svenska tidningar, talas det, eftersom vi också är med i kriget, om HÄMND och TRIUMF.
Ursäkta, vilken sida var det som bestod av primitiva traditionalister med svart-vit moralisk världsbild?

Utrikesministern gör oss generade å hans uppdrags vägnar när han oblygt demonstrerar naiva världsbild: ”En värld utan bin Laden är en bättre värld” kommenterar Bildt, inte slarvigt på twitter utan på regeringens hemsida.
En gubbjävel mindre - men terrorn kommer att fortsätta, afghanerna kommer att klämmas åt, fler attacker kan det bli. Är det HÄMND och TRIUMF som skapar en bättre värld?

I USA firas presidenten. Obama höll på att åka av på en rättvis sjukvårdsreform och blir sedan hjälte inför jublande folkmassor efter en vedergällningsaktion.
Finns det ännu någon som hyser förtroende för detdär livsfarligt självgoda landet?

Folket som USA skulle hjälpa tycks iallafall ha tröttnat rejält. Läs detta inlägg från Svenska Afghanistakommittén!
Eller läs om hur de behöver varandra, USA-imperialismen och terrorismen, på Uppkäftiga Uppsala

Leve 1 Maj!

Leve 1 Maj! Här börjar vi med blåsorkester Välfärd för alla, och buss för dem som inte orkar gå hela vägen från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. I år betade jag i ett infall av mångfald av demonstrationståget bakifrån och framåt. Gick med latinogruppen under Ches porträtt, gick med socialistiska läkare, med kritiker av Libyen-kriget, en kort bit med Fi!, sedan var jag homosexuell och skarpnäckare och solnabo ett tag.
Hamnade tillslut hos iranska kommunister som sjöng Internationalen - de sjöng på persiska, jag och en till sjöng på svenska - som det kan vara, som det ska vara.
Ovan: rött, grönt, kollektivtrafik och några hjärnor. Utanför Slottet drog jag igång med: "Pensionera kungen / Inför republik!" Många hängde på, men fler borde det vara!

Nedan: Vem sa att politik är tråkigt? Den är en eldsprutande drake!
Och nu till den sista frågan - den enda viktiga:
I Kungsträdgården talade Dror Feiler om solidariteten med Palestina och Josefin Brink om välfärden. Välfärd åt alla, välfärd istället för privata vinster. Lars Ohly var i Göteborg och talade om välfärd före skattesänkningar. Välfärd var temat för dagen.

Leve 1 Maj, arbetarrörelsens högtidsdag!

Riktigt fina bilder finns hos Ung vänster

Aftonbladet frågar om det är viktigt att fira 1Maj? Gå in och rösta och förbättra det trista resultatet.

FörortsexposeV

Höghus som tittskåp - Brommaplan

Höghus med utsikt över sjön - Huvudsta (Solna)

Höghus byggt under lokal högkonjunktur - Upplands Väsby

Radhus i tallbacke vid Mälaren - Träkvista (Ekerö)

Radhus mera anonymt - Salem

Bloggen som just nu kan kallas Förort och foto kommer att fortsätta. Men vi förbereder oss inför morgondagen, så ett inlägg från 1Maj lär det bli.

För övrigt: Med tanke på att kungen inte blir fattigpensionär, inte tänker på sitt orangea kuvert som något i stil med sparka-mig-mer, kort sagt inte lär ha några försörjningsproblem - kan någon då begripa varför karln inte går i pension när han har åldern inne?

SÅ förfärligt besvärligt kan ju inte kungandet vara då.

Förortsexposé IV

Gammal förortsmiljö - morgon i Aspudden och Sundbyberg i kvällsljus

Olle Olsson-huset i Hagalund, och en skymt av Blåkulla

Trädgårdsstad från tidigt 1900-tal - Gamla Enskede

Trädgårdsstad från tidigt 2000-tal - Tullinge

Förortsexposé III

Några offentliga byggnader söder och norr om stan: På den tiden man byggde skolor för luft och ljus - 50talet, Aspudden

En helt annorlunda, tidlös skolarkitektur - Kristofferskolan, Bromma

Vällingby torg, 50-tal. Idag i konkurrens eller samlevnad med Wingårds snövita galleria

Människor på marsch mellan jobben i Globen-området, o0-tal

Funkisritade Sundbybergs Folkets hus skulle vara kulturhistoria om det användes av folket. Kvalitetsbio och Finska föreningens danskvällar höll sig kvar in på 90-talet, men idag är hela huset sedan länge företagsägt.

Förortsexposé i bild

Radhus med sjötomt... LidingöNybrutalt med känsla för folkliv... Fittja, Botkyrka

Kontorslandskapens nya värld... KistaNormalitetens mittpunkt... Vireberg, Solna
Vägen till eller ifrån... Rågsved

Förortsexposé i Storstockholm

Vad är en förort? Det är ett samhälle som ligger utanför ett större samhälle. Ändå är Sundborns by inte en förort till Falun. Djursholm däremot, en klunga villor i den lantliga delen av Danderyds kommun, är absolut en förort även om djursholmarna själva inte vill bli betraktade som förortsbor.
Det ville inte solnaborna heller när jag var barn. Solna var en stad, poängterades det.´Vilket inte spelar någon roll när staden ligger en bit västerut från Sankt Eriksplan och härbärgerar hela regionens genomfartstrafik. Solna är en så rejäl förort att den skaffat sig egna förorter, som Bergshamra eller Frösunda.
Aspudden har aldrig varit egen stad. Däremot vill aspuddingarna gärna ha det till att de bor i stan, eftersom stora delar av bebyggelsen är stadslik med gator och bakgårdar.

Om en förort är en plats där de boende säger att de inte bor i förort, är det inte så märkligt som det låter. Inte med tanke på de förnedrande föreställningar som knutits till begreppet. (Se gårdagens inlägg.)

Botkyrka är den konstigaste bofinken av alla, ty det är inte ens en ort. Kommunen är uppkallad efter sin vackert åldrade kyrka, och det är resterna av Tumba gamla stationssamhälle som med galleria och kommunhus ska föreställa centrum för en flock av satellitbosättningar; stugbyar eller höghus ute i skogen, tvivelaktigt sammanfogade av motorleder. En förort är det, men till Stockholm eller Södertälje?

Hur känner vi igen förorten? Ful, säger folk utanför. Det måste gälla Hagsätra förstås - för Huvudsta kan aldrig bli fult för den som tillbringade sin tonårstid där... Liksom i stan eller på landet är det minnena och mötena som gör platsen vacker, även om många förorter har gröna parker, badsjö och arkitektoniska pärlor.
Alla förorter är likadana, brukar folk också påstå. Inget kunde vara mer fel. Vällingby konstruerades som nytt område en halvtimme från innerstaden och hör till Stockholms kommun. Lilla Sundbyberg är egen kommun med samlad rutnätsbebyggelse och tät detaljhandel i stadskärnan. Helt olika i boende och förutsättningar, men båda är förorter.
Anhopningen av utslätade villor i moderattäta Täby har hög status, trots att det ligger nedgångna höghus i närheten av travbanan. Måttlig status men gott rykte har till exempel delar av Farsta (i Stockholm) och Vireberg (i Solna), tack vare välplanerade bostadsrätter i gedigna 50-talshus. Dåligt rykte men hög hipfaktor finner du i de trevånings betonglådorna i moderatglesa Tensta och Rinkeby, och på andra sidan Järvafältets kolonilotter finns Kista, med intensiv koncentration av kontorsarbetsplatser i futuristiska glashus utanför den stora gallerian. Årsta och Rågsved går tämligen obemärkt förbi, trots deras kulturhistoriska torg, medan det är nästan omöjligt att ta sig runt jättehusen runt Södra Station, de moderna kolosserna mitt på Södermalm, och sedan har vi jugendhusen i Midsommarkransen som mest liknar Birkastan... en förort kan se ut hur som helst.

Ändå går förorten att identifiera. Någonting i luften får oss att känna att vi inte är i en by eller stad.
”Under the blue suburban skies” som McCartney skrev i Penny Lane.
En aning om ständig förändring. Inte uppbrott, inte isolering, utan något däremellan. Inte framtidstro, inte nostalgi, utan något däremellan.
Det är vad förorterna är - mellanrummen, öppna åt alla håll.




- - -
Om du imponerades av Zarembas tendentiösa skolartiklar, läs en annan idéhistoriker idag. Samma slappa skolkritik världen runt!

Kriget mot förorten

Den som bor i förort och den som inte gör det har all anledning att läsa Per Wirténs alldeles förträffliga bok Där jag kommer från – kriget mot förorten.


Under en sexton timmar lång fotvandring från Kungens kurva till Gullmarsplan kartlägger Wirtén områdena med punkthus, torghandel, radhusgator, köpcentra och parkeringsplatser som han passerar. Liksom de fornminnen från vikingatid till 1920-tal som ligger insprängda mellan dem. Finns det en typisk förort? Är allting i själva verket en förort till någonting annat?
”Hela mitt vuxna liv har jag undrat vad en förort egentligen är och varför det ser ut som det gör där jag kommer från” är Wirténs programförklaring.

Att bebyggelsen ser olika ut under olika epoker är inte konstigare än vilken modeutveckling som helst. Men den självutnämnda kultureliten som alltid utgår från sig själva som centrum har ständigt hånat och förolämpat inte bara förorten utan också dem som bor där. Den stora medieslakten av Skärholmen år 1968 var inte början, utan gjorde föraktet synligt. Föraktet mot arbetare, kvinnor, ungar och utlänningar som genom historien karaktäriserat stadens på malmarna förhållande till sin omgivning.

Förorterna ansågs så fula att människorna som bodde i dem ansågs sakna själ. Blandningen av förakt och kladdigt medlidande blir tydligt i mängden pressklipp som Wirtén har samlat, bara det en kulturgärning i genren grävande journalistik.
Varför den svenska förorten betraktas som alltigenom föraktlig har Wirtén inget svar på, och det vore med bokens ringa omfång mycket begärt. Att det handlar om klassförakt och cementering av makten kan vi se, men varför just i Sverige och med denna oerhörda konsekvens?

Vi som är uppvuxna i förort tycker de är vackra. Och framför allt omväxlande. Med en optimal kombination av hembygd och frihet.
Men då menar jag förstås en bra förort.

Wirtén och jag är inte överens om allt. Hans förtroende för att något miljömässigt acceptabelt skulle gå att utvinna ur radhusmattor uppbyggda på biltrafik kan jag inte dela, lika lite som hans uppskattning av nässlebevuxna ödetomter, överblivna mellan industriområden och gallerior.

Mycket finns kvar att diskutera när det gäller förorten, och Wirténs bok är en given ingång. Jag tror inte ens att alla ger samma svar på frågan vad en förort är..?



Här är boken.
Här ett recensionsklipp

Vår i Stockholm

Centralbadets trädgård.
En av de få små platser i Stockholm som jag faktiskt bryr mig om.

När jag gick i gymnasiet på Drottninggatan gick vi för att se de första gröna löven som alltid visade sig här. I värmen mellan husen, kanske rentav från det romerska badet, kunde späda löv skönjas redan i februari – då före växthuseffekten var vintrarna varmare.

Författarnas hus tillhör det enda fackförbund som jag verkligen önskade hade orsak att göra något för mig. Men de främjar bara redan främjade författare. Dock finns i markplan förträffliga Rydbergs krog.

Badet fick jag inte råd att besöka förrän jag kom upp mig i lönegraderna. Inuti är det som att simma i en kyrka.
En av de få små platser i Stockholm som jag faktiskt bryr mig om. Anonyma Norrmalm. Strindbergs gata, Centralbadets park.
Gröna löv, tritoner och delfiner!

Ack lektorn, min hund åt upp stencilen!*

Skolministern har talat: Lektorer måste anställas.
Jag vet inte om det är skick och fason att ministrarna säger till stora arbetsgivare vilken personalkategori de måste anställa, men ingen kan ta ifrån denhär trumslagarpojken att han är oförblommerat tydlig i sin framtoning. Här har energiministern något att lära: Vattenfall måste anställa kärnkraftsavvecklare nu.

Motivet till lektorstjänsterna är att då får skolan forskningsanknytning. Voilà!
Ursäkta… vad händer sen, då?

Det är inte forskningsanknytning jag är emot. Tvärtom! Studier under tjänstgöring och praktiknära forskning är utmärkt.
Men en lektorstjänst betyder att personen ifråga redan har disputerat, så… vad händer sen, då?

När jag gick gymnasiet formligen svärmade lektorerna omkring oss. En ogin omvärld påstod att det var de som aldrig kunnat göra akademisk karriär som drällde i våra korridorer och hindrade oss från att lära oss saker. Inte visste vi. Vi visste bara att de skulle tituleras lektor och att de slapp utsättas för tvånget att nödtorftigt prångla ut undervisning, såsom adjunkterna då och då måste göra för att slippa bli alltför ifrågasatta.
En lektor gick inte att Utsätta, Ifrågasätta eller Avsätta.
De vistades helt enkelt i lokalerna på konungens befallning tills de dog.
Den gamla statliga skolan. Fina grejer.

På lärarhögskolan kom nästa svärm lektorer. Metodiklektorer till och med, sådana som disputerat på hur man för tjugo år sedan undervisat barn i de svenska universitetsorterna och gärna ville att vi skulle fortsätta göra likadant. Å andra sidan var de här lektorerna snälla och försökte se något gott i oss studerande, det var ju ändå 70-tal och flummigt och människovänligt och medinflytandepåverkat och jag vet inte allt.

Säg nu såhär: Men glöm din egen bakgrund, om du är för forskning kan man väl kalla det lektor, det är ju bara ett ord?

Det hade jag böjt mig för om inte majoren själv påtalat frånvaron av ordet lektor när Sveriges kommuner och landsting skrev om forskningen i skolan. Björklund gillar SKL:s förslag, men han ska ha in just den tjänstebeteckningen – och då är det inte bara ett ord.
Lika lite för Björklund som för mig.
För mig signalerar det en återgång till den gamla parallellskolan med dess klassförakt och inskränkta kunskapsdefinitioner. För Björklund verkar det lustigt nog stå för samma sak. Även om han ser det i ett annat, förklarat ljus.



*rubriken är en gammal ursäkt från 1973

Varje problem ska med all makt bortföras från politiken

Hanne Kjöller fick inte leva länge i glansen av gillandet från Politik och poesi. Nu presterar hon en ledartext som är bedrövlig. I denna text jämför hon arbetsmarknaden med att ragga på barer, kommenterar Carolina Gynnings snygga ben och påpekar för människor som blir diskriminerade att de måste anstränga sig lite mer.

”Det är bara att tugga i sig orättvisan” skriver Kjöller. Javisst. Det var nu inget nytt. Den idisslar vi varenda förbannade dag, den existensiella orättvisan, den som vi lär ut åt skolbarnen: Livet är inte rättvist.
Somliga får mest av allt redan från början. Några får snygga ben, andra inga alls.
Universum är en taskmört.

Problemet är att Kjöller tror att den existensiella orättvisan har någonting att göra med diskriminering, med institutionalierat bortsorterande av de icke önskvärda. Och att hon tror att detta har någonting att göra med din personliga insats. Och att hon baserar denna sin tro på det som kallas anekdotisk evidens – inom sociologin kallas det fallberättelser, hos Pratchett heter det ”en kille på puben sa…”

Alltså. Om en immigrant studerar hårt kan hen bli ledarskribent – ja, det är faktiskt Kjöllers valda exempel på en karriärtopp! Så kan det minsann gå här i livet. Och? Vad har vi konstaterat i och med detta?
Jo, samma sak igen: att livet är orättvist. För alla som studerar hårt blir ju inte ledarskribenter, nej en hel hop av dem får inget jobb alls. Inte för att de inte har ansträngt sig utan för att de "inte riktigt passar in".

Alla de bortsorterade ansökningarna, alla de som aldrig kallades till intervju, alla vi som fick komma på intervju men var lite för speciella för just dethär teamet… alla skulle ha ansträngt sig lite mer.
Så som den kobenta knubbisen i baren skärper till sig för att få uppmärksamhet, för att öka sina chanser.
Det är Kjöllers recept. Så fortsätt föralldel att hänga i baren.
Så kan vi ägna oss åt politiken, vi som ser den som en möjlighet.

Vad vore bloggvärlden?

Vad vore bloggvärlden utan Anna, Petra och Michaela?
Så frågade nyss reklamen för TV3:s Glamourama.
Ja inte vet Politik, HD och poesi.
Så det är bara att undra vidare:
Vad vore bloggvärlden utan bling-bling?

Kanske kommer vi aldrig att få reda på det.
Kanske kommer teve 3 aldrig att få reda på det heller -
Politik och poesi

Mer förändringar, mer av detsamma

Är det inte att gå lite långt i ryggkliande? En av landets största tidningar publicerar det ena rafflande, tendentiösa skolreportaget efter det andra för att efteråt avtackas av landets okunnige skolminister. Tidningen framställer det också som om oppositionen börjat fundera över skolan just nu, ja faktiskt tack vare dessa artiklar!
Givetvis är det inte en pedagog, skolforskare eller ens en journalist med pedagogisk inriktning som skrivit, utan en idéhistoriker som för länge sedan tillhörde Förbundet Kommunist (enl wiki).

Är det inte att gå alldeles på tok för långt när samma tidning i en ledare beklagar sig över det gamla socialdemokratiska Sverige , där ”luften stod stilla, mättad med konsensus”.
Ackurat som nu då.
Den som klagade, då för tiden, riskerade att ”av Olof Palme anklagas för att tillhöra ’hatets och illviljans kolportörer’” tror ledarskribenten, och snor ett uttryck som Palme använde om Svenska Arbetsgivareföreningens vulgärpropaganda (enl wiki).

Nej, fullt så litet och inskränkt var inte landet att statsministern tog medborgarna i personlig upptuktelse. Det var inte alls som idag.
Nu sitter vi på medarbetarsamtal (eller korrigerande samtal, som en del arbetsgivare kallar till om de hört något olämpligt i korridoren) och blir hotade med lönesänkning eller uppsägning. Nu blir den som vantrivs knäppförklarad och placerad i enskilt rum för att hen förstör det positiva klimatet. Nu förklaras vartenda medborgerligt problem vara ditt eget felval.

Mycket var annorlunda under socialdemokratins långa regeringsinnehav, under rekordår och välfärdsår, under det korta vänsteruppsvinget då problemformuleringsprivilegiet för en tid skiftade... fram till de reaktionära borgarnas återställare, till vilka dåvarande Arbetsgivareföreningen givetvis bidragit.
En viss likhet fanns dock i det instängda debattklimatet, det populistiska indunkandet av dagens förhärskande åsikt och mediamegafonernas uppgift att förvirra och fördumma.

Svensson har skrivit om att det var bättre förr.
Jag har skrivit en hel bok om erfarenheterna av skolutveckling under trettio år. Tror du förlagen var intresserade?

Det är bara att säga nej!

Läs gärna Hanne Kjöllers ledare om argumentationen kring den för brott misstänkte Assange. Kjöller vet att hon, lika lite som någon annan, vet hur det förhåller sig i skuldfrågan, utan hon granskar tankar och motiv hos dem som (utan att veta) går i god för Assanges oskuld.

Läs ogärna kommentarsfältet. Det bekräftar bara artikeln på ett negativt vis. Här är några exempel:
- Taliban-Hanne har talat
- Lägg ner och försöka jobba åt CIA
- Om kvinnan inte vill är det bara att säga nej, något som inte hänt i detta fall
- Låt bli och ligg med feminister
- Assange fallet sätter fokus på galenskaperna i rättsskipningen
- Det minst trovärdiga i vårt rättssystem är en vit heterosexuell man
- I verkligheten är de vi män som är våldtagna av kvinnorna
- I massmedia tillåts endast tokfeminister och deras manliga riddare att uttala sig

Män som hatar kvinnor?
Män som fruktar kvinnor.
Före 1965 var våldtäkt tillåtet. Åtminstone inom äktenskapet. Åtminstone om kvinnan hade gått och lagt sig frivilligt.
Fortfarande år 2011 kan kvinnor inte våldtas - det är ju bara att säga nej!? - och den lag som innebär ett skydd för kvinnan uppfattas av somliga som ett hot mot mannen.

Ideologiskt när det är som värst

Man skulle kunna tro att det är valår. På ena sidan presenterar Alliansens fyra leende partiledare sina nya skatteavdrag. På andra sidan har ett foto av vänsterledaren placerats i centrum för en insändare fylld av klagomål på Vänsterpartiet. Den som skrivit har inte varit medlem på tjugo år.
I kommentarsfältet nedan hittar jag: ”med sådana vänner behövs inga fiender” och ”får man igenom vad som helst på DN debatt?”
Nja. Det är lättare att få in vad som helst på DN debatt om man inte är vän med vänstern. Därför är denna kommentar skrattretande: ”När kommer den ideologiska debatten igång?”
Dethär är den ideologiska debatten idag, i tidningar som är megafoner för borgerligheten. Att vänstern omnämns enbart när det är något negativt är resultatet av ett ideologiskt slag som utkämpats just om debattutrymmet.
När kommer den ideologiska debatten igång? Inte förrän de som kan tänkas delta behandlas med något liknande respekt.
Men lite kul kan man ha innan dess.

Kunskap om kunskap, granskning av granskning

Zaremba fortsätter skriva om skolan. Senast med en spännande historia om en envis man som öppnade eget. Numera kan man ju ta med sig kommunala medel in i sitt nyföretagande, som bekant.
I denna skola besöker Zaremba en underbar litteraturlektion - som bara kan äga rum på en privatskola? - och en rolig men lite barnslig geografilektion som skulle kunna äga rum var som helst där man har råd att skaffa interaktiva läromedel.

Vad vill han säga oss med denna historia? Det är svårt att få något sammanhang utöver det rent narrativa. Det kommer som plötsliga hånfullheter:
Läroplanen är en ”luftpastej” - är det synen på bildning eller värdegrunden han har svårt för?
Pedagogiken har inte någon nytta av forskningen - ändå verkar han vilja utbilda fram fler akademiker?
Pedagoger från ”dagis” har inget att lära ut - när många förskolor visar den bästa lärandemiljön i landet.
Skolan ska vara en fristad från det socioekonomiska - som om kunskap uppstår i en egen liten låtsasvärld.

Zaremba har också för sig att det idag skulle råda samförstånd om att läraren inte ska undervisa utan eleverna ska läsa själva - fastän just den forskning som han finner oanvändbar hävdar raka motsatsen.

Åter till privatskolan han besökte. När den startade skrev pressen att det var Caligula som öppnade eget. Jaha? Vad vill Zaremba förmedla med det?
Jag ser bara att den som en gång skrev det bör få IG i information, G i filmkunskap och VG i rubriksättning.
Medias uppgift är att granska. Men vem granskar granskarna?

Borgerlig likriktning: hur blev höger framåt?

Att vara ett brett parti med högt i tak och långt till golvet är inom Vänsterpartiet något av ett ideal. Men hur oceaniskt brett kan ett parti vara? Ohly säger: ”Man kan tycka som Vänsterpartiet i nästan alla frågor och ändå vara medlem i Socialdemokraterna, och man kan nästan ligga till höger om mittenpartierna och fortfarande vara medlem i S.”
Detsamma gäller vårt eget parti som stoltserar med att härbärgera åsikter från kristdemokrater till anarkosyndikalister, och mångfald är en förutsättning för utveckling.

Men det verkar inte stämma inom socialdemokratin, där politiken för närvarande trampar vatten. Vi som blev lite förvånade men ganska glada över att Socialdemokraterna faktiskt valde en socialdemokrat till ordförande fick snabbt nya bekymmer. Waidelich var ett av dem. Korrigeringarna av Juholts uttalanden är bara att addera.
Här granskar Flamman deras vänstersväng och högergir. Får en socialdemokrat inte säga någonting socialdemokratiskt utan att bli rättad?

Enligt borgarmedia är det det som är själva utvecklingen: att inte vara socialdemokrat är per definition framåt. Satans papegojbabbel. Med vissa rättviseambitioner brukar Politik och poesi hävda att det inte går att anklaga en moderat för att driva moderat politik. Motsvarande erkänsla går knappast att uppbringa i borgarpressen längre (det är då Politik och poesi brukar efterlysa levande liberaler).

Enligt DN kommer Juholt ikväll att säga i teve att han vill avskaffa monarkin. Ska vi spela filipin om att han kommer att ta tillbaks det i nästa vecka?
Du behöver inte se på teve, för DN räknar upp alla Juholts svar. Han sa också att han inte vill ha delad föräldraförsäkring. Ska vi spela filipin igen? Han kommer inte att behöva ta tilbaka. Det passar tillräckligt bra i likriktningens allians-Sverige.

Hollies i Folkparken

En dag är de stora smidesgrindarna till Hedemora folkpark öppna. På taket till scenpaviljongen sitter figurer som en gång kanske såg underhållande ut.

Nu är det tomt, förfallet och inte så lite brandfarligt.

På denhär scenen har både Hep Stars och Jerry Williams
rasat ut i Cadillac. Kanske var det på denhär scenen som Lundell i ett försök till lokal vi-känsla sjöng ”när jag kysser Siljan”, en sjö som ligger femton mil bort och snarare uppammar konkurrens än väcker lokalpatrioterna. På denhär scenen var the Hollies de mest efterlängtade gästerna. Hollies var ett av de band som det fanns så förunderligt många av på 60-talet. De som var riktigt bra, men inte på nivå med Beatles och Stones. Band som Kinks, Who, Manfred Mann, Dave Clark Five… och så Hollies, de som av någon anledning blev världsberömda just i Sverige. Folkparkerna var för dem en lätt exotisk arbetsmiljö, men det var här de blev älskade. Sorry Suzanne, men här är det tomt. Ingen Carrie Anne väntar vid sceningången. Smältsnön rinner in mellan bänkraderna. En hygglig hedemorare påminner oss om att gå ut innan han låser grindarna. Han kan berätta att det senaste framträdandet på denna scen var Robert Wells. Det var för två år sedan. Men i danssalongen här intill har de pardans varje söndag! Smörsjungande svänggäng med z i bandnamnet är nutida dragplåster. Lycka till!

Attityd

Balettens attitude

en position inspirerad av den romerska Merkurius

med hälen över axeln och vingar på hälarna

Rodins statyett

en båge i vind, en signatur

en luftkraft, ett mottryck

Timbro mot de fattiga - och romsk högtidsdag

Hur vänds utvecklingen i utsatta storstadsområden?
För tio år sedan hette vägarna arbetsmarknad, utbildning, folkhälsa, demokrati, kultur och miljö.
Idag föreslår Timbro skattesänkningar, färre regler för företagare och hårdare tag mot socialbidragstagare och brottslingar.

Vänsterpartiets Höj Larsen skriver i en debattartikel: ”Att ge fattiga människor sämre villkor och rättigheter leder inte till ökat välstånd i de områden de lever och verkar i.” Ska det vara nödvändigt att betona det självklara? frågar hon. Ja, det är nödvändigt när vi har att göra med en blåsvart reaktion som steg för steg lyckats backa till en dagordning från tidig industrialism.

Höj Larsen ger exempel: ”I Rosengård i Malmö tjänar människor i genomsnitt hälften så mycket som de som bor i Limhamn i samma stad. I Rinkeby är arbetslösheten tre gånger så hög jämfört med Stockholms innerstad. I Göteborgsförorten Bergsjön är ohälsotalen dubbelt så höga som i välbärgade Askim. Dessa växande klyftor skapar alienation, frustration och utestängning.”
Tror Timbro på allvar att de fattiga är fattiga för att de själva vill det? Eller för att de rika inte har fått tillräckligt stort armbågsutrymme? Eller säger Timbro detta bara för att det blivit en sådan där sak som man säger, något utslätat hegemoniskt.
Det finns väl alltid någon som sväljer ner det i den borgerliga gröten om att pengar är vackert och det fula beror på dig själv.

- - -
Gör något roligare! Fira romernas högtidsdag!
DN har testet: Vad vet du om romer?
Det är ett roligt tidsfördriv men får inte uppfattas som mer än så. Ingen kan uttala sig säkert om eller för alla romer, inte ens en rom.
Kultur är intressant just därför att det inte är statiskt!

Utbildning, bildning, användning

Plötsligt hamnade jag mitt i ett nyhetsprogram där värdet av akademisk utbildning i politiken diskuterades. Orsaken tycks vara Juholts och Waidelichs brist på meriter, och de få doktorshattarna i regeringen.
Två programdeltagare var förbluffade över att personer utan universitetsutbildning kan tro på sin förmåga att uträtta något: "Var kom det självförtroendet ifrån?"

Tja, från självförtroende kanske. Inte från poäng.


Det finns en risk för förakt för utbildning, oroar sig deltagarna. Vadå risk - läs på istället! I Barrlings undersökning visade det sig att det inom S och C tyvärr kan finnas visst förakt för utbildning, medan M har en övertro på den. Ta reda på hur det är istället för att sitta och voja i teve.

Den ende deltagaren som vågar säga att studier inte är allt, är Özz Nujen. "De är ju valda av folket!" säger han.

Vald av folket, det är faktiskt det finaste man kan bli, det bästa bevis på förtroende du kan få.
Det är nämligen en demokrati vi lever i, inte en meritokrati.

Utbildning är bra, bildning är bättre. Och en utbildningsminister som pratar om kunskap han inte begriper sig på att använda är förskräckande.

Visa, dölja eller göra skillnad

Zarembas andra artikel om skolan i DN innehåller en del träffsäkra iakttagelser, men det är nödvändigt att bemöta honom ifråga om det så kallade SALSA-värdet*.
Statistiken säger oss att klass- och utbildningsbakgrund spelar en stor roll för barns studieresultat, liksom hur många år man vistats i Sverige och vilket kön man tillhör. Dessa variabler sammantagna ger ett ”salsavärde” för en skola eller ett bostadsområde.

Zarembas tolkning av Skolverket lyder: ”Eftersom andelen barn till utlandsfödda och lågutbildade var så hög, var det i sin ordning med undermåliga kunskaper. Denna värdering är numera svensk skoldoktrin. - - Skolverket anser att den som låter sig födas utomlands (eller av en konduktör) ådrar sig ett obotligt socialt handikapp.” Det är mig obekant ur vilka av verkets dokument han hämtat dessa slutsatser.

Medvetenhet om skolans och områdets status kan begagnas som en ursäkt för illa utfört arbete. Det är bedrövligt att cirka hälften av de inspekterade skolorna i en rapport från Skolinspektionen skyller ifrån sig på barnen och talar om ett svagt material. Verktyget ska istället vara en påminnelse om hur viktigt skolans förhållningssätt är: att möta barnen med höga förväntningar och insikt i deras livsvillkor och språk.

Det är när en skolas samlade prestation (inte det enskilda barnets betyg) avviker från SALSA-värdet som det blir intressant. Vad får barnen på den ena skolan att ta alla chanser till utbildning? Vad är det som gör att barnen på den andra skolan sätter eld på den?
Möten. Pedagogik. Undervisning. Allt det som gör skillnad.

Med en liberal samhällssyn är det ointressant att människor växer upp under olika villkor, ty allt hänger ändå på individens egen kraft. Det är då man kan få för sig att vi ska hålla det hemligt att barnen har olika klassbakgrund (eller att kvinnor tjänar mindre än män), med den bakvända logiken att nackdelarna uppstår genom att redovisas.


*(Skolverkets arbetsverktyg för lokala sambandsanalyser)

Begåvade barn

Ämnesfixeringen har spritt sig till förskolan, redan nästa år ska barn i år 6 betygsättas, och specialistklasser ska öppnas dit barn får söka för elitstudier. Om de så ska bo i inackorderingsrum från det att de är tretton år ska inget stå i vägen för myten om framsteg genom barndrill.

Som om det vore homunculi vi talade om. Proppa in ämnena i glaskolven och se den perfekta skapelse som kommer ut.Skrämmande.

Det finns ingenting som säger att tidiga betyg skapar bättre kunskaper. Det finns ingenting som säger att vi får en kunnigare befolkning ju tidigare de väljer ämne. Snarare tvärtom. Skolverket säger att segregering och differentiering har förorsakat den försämring i resultaten vi sett de senaste tjugo åren. Till och med idrotten börjar fundera på om bredd kan vara lika viktigt som höjd. Men skolmajoren vägrar att ta lärdom - så tillhör han inte heller dem för vilka en specialistutbildning skulle ha varit aktuell, tillstår han i tidningen.

Men den skulle ha varit aktuell för mig, och det hade varit förfärligt. Barn som tillbringar sin bästa tid med böcker och papper och pennor och färger, barn som går igenom grannarnas bokhyllor och slår sig ned under bordet med ett uppslagsverk, barn som går upp intensivt i sina egna intressen och trots att de blir retade försöker bjuda ut dem till andra, barn som tappar tålamodet med omgivningen för att de inte begriper någonting - sådana barn behöver inte mer av det som de redan är bäst på. Vad vi behöver lära oss att vara med folk.

Numera finns kommunala teknikskolor, dramakurser och skrivarverkstäder där barn kan odla sina talanger bland likasinnade. Öppna gärna eftermiddagsverksamhet för matematik, English conversation eller runstensvandringar. Allt är möjligt!

Men grundskolan är till för alla barn. Den är till för att vi ska blandas, få i oss lite samhällsanda - och gillar du inte det uttrycket, tänk ”relationskompetens” istället så blir du mer populär!
Begåvningar behöver andra barn. Och de andra barnen behöver begåvningarna.

Björklund är orolig för att de duktiga barnen ska bli sysslolösa i skolan. Det behöver han inte vara, om pedagogerna lär sig att anpassa undervisningen efter barnens behov. För övrigt arbetar de verkliga talangerna tämligen självständigt med sina egna prylar - det är inte de som behöver ständiga puffar av en överambitiös omgivning.
Men så är det dethär med att lära för livet. En oundgänglig kunskap och medborgerlig dygd, det är att vi hela livet igenom måste vänta in dem som ännu inte har förstått och visa all respekt.

Uppenbarelse

Som en ängels skelett

framträder våren

ur is och dimma

Kommunal skola, för oss som tänker själva

Björklund har inte med automatik fel. Vänsterpartiet har inte med automatik rätt. Så när båda sidor anser att skolan ska återförstatligas är det dags att börja tänka själv. Det har Linder i SvD gjort, liksom Politik och poesi. Med delvis olika resonemang - fattas bara annat - drar vi samma slutsats.

Det är tjugo år sedan skolan kommunaliserades, mot en stor del av personalens vilja. Kommunaliseringen bidrog till att sänka läraryrkets status, säger Linder, och väljer av oklar anledning att citera Björklund, som med sitt fria förhållande till realiteter har skrivit: ”Lärarna hade varit för märkvärdiga. Nu skulle de bli kommunalarbetare som alla andra.”
Bevare mig väl, det låter som några östermalmsnåder i skvaller om lättingarna som gräver upp gatan och studentsöner som siktar på fina statliga befattningar... finns sådana kvar?
Vad som skedde var att när den impopulära (men kanske nödvändiga) förändringen genomdrevs med sådan kraft avslöjade den svagheten i personalkollektivet. Lärarna förmådde inte hävda sin vilja, allmänheten såg det, och för en hel del av dem motsvarade säkert förödmjukelsen av magistern en gammal önskedröm.

Kommunerna fick ett besvärligt åläggande, och Linder menar att de inte var mogna för det. Istället för att förverkliga målen i styrdokumenten lät de budget och organisation ta över. Men kommunerna fick sin nya uppgift tillsammans med ett minskat manöverutrymme.
Kommunaliseringen ägde rum under en period av ekonomiska förändringar som fick groteska proportioner: resultatstyrning utgående från en peng per elevhuvud, förutom rena nedskärningar. En ny läroplan fick vi sådär lite med armbågen. Medan vi satt och räknade barn och planerade marknadsföring.

Skolan ska ligga kvar i kommunerna. Det är där den nu ännu nyare läroplanen ska förverkligas. Politikerna ska ”hålla sig borta från detaljstyrning, men lägga desto större energi på sätta upp mål, rekrytera chefer och ha uppföljning” skriver Linder. Instämmer - det är bara obegripligt att det finns kommuner som inte på tjugo år börjat arbeta så.

Nu är det Björklunds uppgift att ”outtröttligt trumma in budskapet” om hur man når goda resultat, sammanfattar Linder, väl karaktäriserande majorens förmåga att banka ut tomma fraser. Varning för det: skol-Sverige skrattar åt honom numera. Vad vi behöver är kunskap. Analyserna från Skolverket och Skolinspektionen, det är de som ska komma till användning, liksom den pedagogiska forskningen.

”Håll ögonen på bollen” skriver Linder. Nej nej nej. Skolan ska arbeta språkutvecklande och behöver absolut inga fler plattityder på ledningsnivå. Vi har nog av rektorer som mumlar ”målfokus, målfokus, målfokus”. Vad vi behöver är folk som tänker själva.

Till mitt eget parti: Finns det ingenting annat vi kan förstatliga, något som inte är offentligt ägt? Apoteket? SJ? Bonniers?

Ökad rasism - hos vem?

Det sägs ibland att vi lever i en tid av växande rasism. Jag har alltid varit tveksam till det påståendet. Jag tror snarare att politiska beslut bekräftar den underliggande rasism som alltid har funnits.
Detta visar sig när den ena demokratin efter den andra i Europa har stora politiska partier som anpassar sin dagordning efter de rasistiska extremistpartierna. Ett skäl till detta är tron att det på något vis skulle hejda dem - ett skakande exempel på det finns i ett inlägg i Flyktingbloggen.
Ett annat skäl antas vara att man vill ta tillbaka de egna väljarna - och vill de ha en rasistisk politik må man väl föra en sådan, då... Det är inte bara cyniskt och maktgalet, det är korkat också.
I en artikel i DN redovisas forskning som visar på tydliga statistiska samband mellan en hårdare attityd från de etablerade partierna och ökat stöd för extrempartier. Särskilt tydligt är sambandet mellan hur Socialdemokraterna och övriga rödgröna agerar, och ökat stöd för Sverigedemokraterna.
Forskarna frågar sig, inte utan en anstrykning av torr humor, varför de etablerade partierna blir mer restriktiva till immigration trots att de själva förlorar på det?
Flyktingbloggen: ”Det räcker inte med att bekämpa rasistiska åsikter och partier. Det är en ännu viktigare uppgift att verka för att de etablerade partierna inte övertar de främlingsfientligas människo- och samhällssyn.”
Vänsterpartisterna Christina Höj Larsen och Jacob Johnson skriver i Upsala Nya tidning att vi måste bekämpa EU:s flyktingmur.

Libyen och alternativen, II

Ingreppet och angreppen i Libyen är en svår fråga, skrev jag igår. Men andra är tvärsäkra, det gäller allt från borgare som vill vara med och bomba till delar av vänstern för vilka det är oacceptabelt att lägga sig i av maskerad oljetörst. Här kommer en krönika av Guillou som benar ut frågan, utan att för den skull förenkla den. FN-resolutionen är rätt - men vad blir det sedan? Är målet ett demokratiskt Libyen, och hur åstadkommer libyerna ett sådant? Eller är målet säkrad export? Mitt i funderingarna över detta väcker så Guillou en ny fråga, en på lite längre politisk sikt mycket viktigare: För vilka araber gäller det att de ska skyddas från övergrepp? Palestinierna på Gaza-remsan har inte märkt mycket av den stora världens energiska lust att ställa allt till rätta.

Libyen och alternativen

Först verkade en FN-intervention klok.
Sedan verkade en NATO-ledd intervention mindre klok.

Sedan läste jag Flamman och allting klarnade.
Det vill säga, jag förstod att frågan är komplicerad och att flera utgångspunkter är möjligt. Framför allt: var finns alternativen till bomber?

Aron Etzlers ledare finns här

Blommor, bin och Beskow

Nyligen hörde jag en pedagog säga att förskolor med sjyst genusprofil inte kan använda Elsa Beskows böcker. Store far och blida mor, käcka gossar och flinka flickor gör berättelserna outhärdliga.
Det ligger mycket i det. Men hitta på egna historier då!
Använd bilderna.

Nyligen hörde jag en konstvetare anmärka att Beskows barnbilder är opersonliga, identitetslösa. I varje berättelse är huvudpersonen Barnet, bestämd som flicka eller pojke, i övrigt utan egen karaktär.
Det ligger mycket i det. Konstvetaren såg det som att det är Barnet på de vuxnas villkor. Men bristen på karaktär kan göra barnbilden lättare att projicera egna känslor på, så som man i waldorfpedagogiken använder uttryckslösa dockor. Låt barnet hitta på egna känslor!
Använd bilderna.

Ungefär så här brukar Beskow beskrivas: Akvarellist, idylliker, gift med en präst. Gjorde över 40 böcker.
Men om vi tillämpar genustänkandet inte bara på sagorna utan på Beskow själv kan vi säga: Konstnär. Akvarellist, jugendstilist. Som botanisk kännare i Linnés tradition lärde hon ut blommornas namn. Liksom den mer erkände illustratören John Bauer skapade hon bilder med ett djup och ett sug att gå in i. Medan hon skötte hushållet åt sin make, en präst.

Bland Beskows största verk brukar Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin nämnas. På senare år har rätteligen barnen Petter och Lotta intagit platsen som huvudpersoner i de verkligen ganska tantiga berättelserna.
Petters och Lottas jul, så heter Isbergs uppsättning av Nötknäpparen för Operabaletten. Den är ett koreografiskt mediokert men bilderboksmässigt lysande verk. Med Beskows hjälp har Isberg gjort en svensk variant av en världsberömd balett.

Kanske Beskows eftermäle hade stått sig bättre om hennes mest naturinspirerade böcker – Solägget, Tomtebobarnen, Blomsterfesten i täppan – hade lyfts upp i produktionen på bekostnad av tanterna. Å andra sidan är Tomtebobarnen en av de värst patriarkala berättelserna, oanvändbar i varje förskola med genusprofil för dem som inte kan hitta på egen text till bilderna.

Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret.
Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.

Låt oss fundera över det, till en bild från den stora midsommarfesten där varje blomma har sin karaktär och sitt namn. Bilden är ur bilderboken Blomsterfesten i täppan från 1914, lånad A härifrån


Om vi stannar vid att Beskow är oanvändbar, då är jag rädd att vi måste skippa Pippi Långstrump också, ty Annika-gestalten är förfärlig. Att Pippi är ju en stark flicka brukar framhållas – men Pippi är androgyn. Det är därför de små pojkarna lyssnar.

Den som vill veta mer om Elsa Beskows liv som prästfru och konstnär kan läsa biografin Solägget, fantasi och verklighet

Antirasism, integration, jämlikhet

Ordföranden i Ungdom mot Rasism skrev en utmärkt artikel om riktningen i svensk integrationspolitik, och fastslog som en viktig princip att det är rasismen som är problemet, inte immigranten – att vi måste benämna det faktiska problemet.

Något förvånad blir jag när artikeln får ett ganska negativt svar från Amanda Björkman, hon som förtjänstfullt grundat debattsajten Sveriges resurser. Hon menar att det faktiska problemet är att integrationen slagit fel och att vi vägrar att stå för det. Det känner jag inte alls igen, ty ända sedan begreppet integration slog igenom har debatten i stort gått ut på att integrationen misslyckats, ända tills detta blivit den minsta gemensamma nämnaren från alla partier från höger till vänster, inklusive Sd som inte vill ha någon integration ens om den lyckas.

Björkman verkar se det som att rasism finns hos någon annan, hos otäcka främlingsfientliga krafter. Av den orsaken menar hon att ”vi” kloka måste ta vårt ansvar, så att inte mänskliga resurser går förlorade.
Men rasismen finns hos oss själva. Den är en del av hela vårt samhälle, det som aldrig kommer att bli integrerat så länge vi tolererar orättvisor – oavsett om de baseras på klass, kön, härkomst, sexuell läggning, språk, kropp, ålder…

Antirasism ska inte förstås abstrakt och idealistiskt. Antirasism är att verka för jämlikhet med de politska medel du tror på.
Arbete åt alla, demokrati, offentlig välfärd, blandade boendeformer, värdigt generöst flyktingmottagande, offensiv mediepolitik, god bildning, generösa kulturmötesplatser...
Lika möjligheter, rättigheter, skyldigheter. Alla betyder alla.

Vi må ha olika politisk agenda. Värre bekymmer finns det. Ett av dem vore om vi ska börja träta om vi ska ha antirasism ELLER integration. Det vill jag inte vara med om.

Som tejp

Deltog i en workshop, eller verkstad.
Hörde ledaren efterlysa några highlights, eller höjdpunkter.
Vi delades in i olika think-tanks, eller tankesmedjor, för att ta fram nya frames, eller ramar.

Om här fanns någonting som helst nytt var det svårt att urskilja i smörjan av plattityder och halvspråk. Anyhow, eller i vilket fall som helst, kunde det ha varit intressant då det var fint flow, eller flöde, i grupperna.
Sen kom slutsatsen att ungdomarna behöver en ny mindset, så de hittar sin capacity...
Spypåsar utdelades inte.

Notabelt är att ingen pratade om the black box. Ungefär tio år tog det för folk att börja prata om den svarta lådan istället. Numera säger de bara ”lådan” när de hänvisar till någon sorts tanketradition som de av outtalade skäl förkastat.
Exakt vad lådan är framgår inte, och förklaringar är dessutom överflödiga. I denhär typen av uttryck är det underförstådda en stor del av lockelsen.

Folk som snackar så att man behöver spypåse kan inte ser hur instängda i sin egen låda de är. En låda där ordens betydelse är underförstådd och oprecis - där betydelsen istället tillfaller språkanvändarna som luftar sina vulgära girlanger.
Oklarheten skapar en skenbar gemenskap. Det finns ju inget att bli oense om, utom språkbruket.

Men enbart puritan är jag inte. Coachning är till exempel ett ord jag börjar acceptera. Med sin idiotiska stavning har det ändå en innebörd av leda-stöda-puffa (inte pusha) som saknar heltäckande svensk motsvarighet.
Inlån berikar språket när de görs för att täcka en betydelse, alltså när de behövs - som en gång tejp.
Att ersätta ett svenskt ord med ett engelskt behövs alls inte - även om det klibbar som tejp.

Som det ska vara

Husby kyrka i södra Dalarna har återinvigt sin nya gamla kyrkorgel.

Byggd på 1700-talet, tyst sedan 1930-talet, nu restaurerad rör för rör med en stor del statliga skattemedel och en liten del frivilliga insamlingar.

Precis som det ska vara med kulturella artefakter, alltså.

Söndagens förbön var för människorna i Japan och demokratin i Nord-Afrika. Kollekten var för kyrkans antirasistiska arbete.

Precis som det ska vara, alltså.

Bach, Rohmann och psalmer spelades med magnifikt ljud.

Precis som det ska vara, med andra ord.

Den lilla staden, den långa vintern

Den lilla staden skottade som hjältar eller djävlar
den lilla staden gjorde slut på det mesta av skattepengarna
skottade sig vidare

Den lilla staden plogade både kommunalt och privat
den lilla staden skaffade sig framkomliga gator och gångvägar
vita, hårdpackade

Den lilla staden hade god budgetkontroll
den lilla staden satte streck i debatten när vårfloden porlade i parken
transporterna flöt, bokstavligen

Den lilla staden sa sig att det inte kan snöa länge till
den lilla staden satte sig på tvärs vid nästa sena snöstorm
- slipp då, klimatjävel

Under Den långa vintern
minns Den lilla staden på prärien
Laura Ingalls
de insnöade tågen
och pionjärernas motvilja mot skatter
Hellre grävde de fram mattransporten i april
men här
betalar vi väl hellre
skatt?

- - -
Har du inte läst min artikel om skola i förort? Gör det här!

Ohlys tal om demokrati & ägande

Imorse drog Ohly på i riksdagsdebatten och visade vad vi har honom till – vi som alltid har trott på honom som partiledare, inte minst när det haglat från höger. Han talade för gemensamt ägande – för demokrati, jämlikhet och en god miljö.

I sitt inlägg fastslog Ohly att den borgerliga regeringen hellre slår sönder en fungerande verksamhet, som apoteket eller bilprovningen, än att låta den vara gemensamt ägd. De borgerliga hatar gemensamt ägande, därför att det vidgar demokratin. Gemensamt ägande gör det ”möjligt att använda en del av ägandet till politiskt beslutsfattande. Vi har kunnat använda ägandet för att skapa mer rättvisa villkor mellan regioner, för att skapa ekologisk omställning, för att skapa jämlikhet mellan människor och klasser, och det tycker ni inte om. Ni vill att marknaden ska styra. - - Det betyder att privata vinster sätts före samhällsnyttan, för när man väl har sålt ut kan inte samhällsnyttan vara ett perspektiv som används vid driften av företag.”

Avreglering och marknadsstyrning minskar det demokratiska inflytandet. Det innebär att rösträtten blir lite mindre värd, eller som Ohly säger: ”På marknaden har vi inte en röst per medborgare eller en röst per person. På marknaden har vi en röst per krona som vi äger i aktier. Den som äger mycket har makt, den som inte äger något har ingen makt. Det är motsatsen till demokrati.”
Först när vi äger gemensamt kan vi använda demokratin.

Och om demokrati brukar HD säga såhär:
Demokrati är en av de få saker som blir större, ju fler som använder den.

Utförsäljningar av fler statliga bolag stoppades i riksdagen. Kanske inte enbart tack vare Ohly, men glädjande nog!

Aldrig aldrig aldrig, aldrig ger vi upp!

Egentligen bloggar jag idag på Sveriges resurser om förortens skola.
Men det händer en del annat:

Grodperspektiv bloggar om härdsmältan i den svenska debatten.
Ministrarna Olofsson och Carlgren skriver på Centerns hemsida om hur säkert det är med kärnkraft. Åtminstone i Sverige.
"Säkerheten kommer alltid främst när det gäller svensk kärnkraft och ingen skall behöva tvivla på detta."
Sånt blaj presterar idag det en gång gröna parti som en gång var kärnkraftsmotståndare. Skamlöst ynkligt!
Lovar Centern också att Sverige alltid kommer att slippa ifrån orkaner med långvariga strömavbrott, och att det aldrig mer ska blåsa från Tjernobyl?

IDAG onsdag 16 mars klockan 18 är det manifestationer mot kärnkraft över hela Sverige. Stockholmarna samlas som vanligt på Sergels torg. Laholm och Härnösand har också kommit igång. Den som inte hinner göra ett större arrangemang kan ta med sig vännerna ut på torget och sprida budskapet!
Solmärken finns att ladda ner från nätet, och flygblad finns på hemsidan för Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen.

Aldrig ger vi upp! Länge leve livet!