Varje problem ska med all makt bortföras från politiken

Hanne Kjöller fick inte leva länge i glansen av gillandet från Politik och poesi. Nu presterar hon en ledartext som är bedrövlig. I denna text jämför hon arbetsmarknaden med att ragga på barer, kommenterar Carolina Gynnings snygga ben och påpekar för människor som blir diskriminerade att de måste anstränga sig lite mer.

”Det är bara att tugga i sig orättvisan” skriver Kjöller. Javisst. Det var nu inget nytt. Den idisslar vi varenda förbannade dag, den existensiella orättvisan, den som vi lär ut åt skolbarnen: Livet är inte rättvist.
Somliga får mest av allt redan från början. Några får snygga ben, andra inga alls.
Universum är en taskmört.

Problemet är att Kjöller tror att den existensiella orättvisan har någonting att göra med diskriminering, med institutionalierat bortsorterande av de icke önskvärda. Och att hon tror att detta har någonting att göra med din personliga insats. Och att hon baserar denna sin tro på det som kallas anekdotisk evidens – inom sociologin kallas det fallberättelser, hos Pratchett heter det ”en kille på puben sa…”

Alltså. Om en immigrant studerar hårt kan hen bli ledarskribent – ja, det är faktiskt Kjöllers valda exempel på en karriärtopp! Så kan det minsann gå här i livet. Och? Vad har vi konstaterat i och med detta?
Jo, samma sak igen: att livet är orättvist. För alla som studerar hårt blir ju inte ledarskribenter, nej en hel hop av dem får inget jobb alls. Inte för att de inte har ansträngt sig utan för att de "inte riktigt passar in".

Alla de bortsorterade ansökningarna, alla de som aldrig kallades till intervju, alla vi som fick komma på intervju men var lite för speciella för just dethär teamet… alla skulle ha ansträngt sig lite mer.
Så som den kobenta knubbisen i baren skärper till sig för att få uppmärksamhet, för att öka sina chanser.
Det är Kjöllers recept. Så fortsätt föralldel att hänga i baren.
Så kan vi ägna oss åt politiken, vi som ser den som en möjlighet.