Förortsexposé i Storstockholm

Vad är en förort? Det är ett samhälle som ligger utanför ett större samhälle. Ändå är Sundborns by inte en förort till Falun. Djursholm däremot, en klunga villor i den lantliga delen av Danderyds kommun, är absolut en förort även om djursholmarna själva inte vill bli betraktade som förortsbor.
Det ville inte solnaborna heller när jag var barn. Solna var en stad, poängterades det.´Vilket inte spelar någon roll när staden ligger en bit västerut från Sankt Eriksplan och härbärgerar hela regionens genomfartstrafik. Solna är en så rejäl förort att den skaffat sig egna förorter, som Bergshamra eller Frösunda.
Aspudden har aldrig varit egen stad. Däremot vill aspuddingarna gärna ha det till att de bor i stan, eftersom stora delar av bebyggelsen är stadslik med gator och bakgårdar.

Om en förort är en plats där de boende säger att de inte bor i förort, är det inte så märkligt som det låter. Inte med tanke på de förnedrande föreställningar som knutits till begreppet. (Se gårdagens inlägg.)

Botkyrka är den konstigaste bofinken av alla, ty det är inte ens en ort. Kommunen är uppkallad efter sin vackert åldrade kyrka, och det är resterna av Tumba gamla stationssamhälle som med galleria och kommunhus ska föreställa centrum för en flock av satellitbosättningar; stugbyar eller höghus ute i skogen, tvivelaktigt sammanfogade av motorleder. En förort är det, men till Stockholm eller Södertälje?

Hur känner vi igen förorten? Ful, säger folk utanför. Det måste gälla Hagsätra förstås - för Huvudsta kan aldrig bli fult för den som tillbringade sin tonårstid där... Liksom i stan eller på landet är det minnena och mötena som gör platsen vacker, även om många förorter har gröna parker, badsjö och arkitektoniska pärlor.
Alla förorter är likadana, brukar folk också påstå. Inget kunde vara mer fel. Vällingby konstruerades som nytt område en halvtimme från innerstaden och hör till Stockholms kommun. Lilla Sundbyberg är egen kommun med samlad rutnätsbebyggelse och tät detaljhandel i stadskärnan. Helt olika i boende och förutsättningar, men båda är förorter.
Anhopningen av utslätade villor i moderattäta Täby har hög status, trots att det ligger nedgångna höghus i närheten av travbanan. Måttlig status men gott rykte har till exempel delar av Farsta (i Stockholm) och Vireberg (i Solna), tack vare välplanerade bostadsrätter i gedigna 50-talshus. Dåligt rykte men hög hipfaktor finner du i de trevånings betonglådorna i moderatglesa Tensta och Rinkeby, och på andra sidan Järvafältets kolonilotter finns Kista, med intensiv koncentration av kontorsarbetsplatser i futuristiska glashus utanför den stora gallerian. Årsta och Rågsved går tämligen obemärkt förbi, trots deras kulturhistoriska torg, medan det är nästan omöjligt att ta sig runt jättehusen runt Södra Station, de moderna kolosserna mitt på Södermalm, och sedan har vi jugendhusen i Midsommarkransen som mest liknar Birkastan... en förort kan se ut hur som helst.

Ändå går förorten att identifiera. Någonting i luften får oss att känna att vi inte är i en by eller stad.
”Under the blue suburban skies” som McCartney skrev i Penny Lane.
En aning om ständig förändring. Inte uppbrott, inte isolering, utan något däremellan. Inte framtidstro, inte nostalgi, utan något däremellan.
Det är vad förorterna är - mellanrummen, öppna åt alla håll.




- - -
Om du imponerades av Zarembas tendentiösa skolartiklar, läs en annan idéhistoriker idag. Samma slappa skolkritik världen runt!