Integrationsministern ska ut på prao. Under en vecka flyttas hans kontor till Rinkeby. Vem vill inte låna Rinkebys hippa namn och rykte för att mejka upp den trista borgerliga fasaden? Inget ont om Husby eller Vårby, men de får inte departementen att rocka.
Rinkebyborna är vana, stadsdelen har varit beglodd under hela sitt fyrtioåriga liv. Journalister, filmare, forskare, nobelpristagare och så Birgit Friggebo då – alla ska dit. Den partiledare med självaktning finnns inte som inte skakar hand på Rinkeby torg i slutet av valrörelsen, med kamerorna påslagna. Hur coolt är det att vara i Tornparken i Sundbyberg med Lisbeth Palme? Nä, jag tänkte det.
Det är bra att det kommer folk till Rinkeby. Glo lite mindre och handla lite mer, så är det ännu bättre. Butikerna i gallerian har svårt att klara de höjda hyrorna, så välkommen att köpa godis eller guld! Pizzerian har utmärkt kebab, så kom och ät!
Det gör nog integrationsministern. Dummare än så är han inte. Men en kortvarig turistboom räddar inte jobben på lång sikt, det vet han också. Och det är jobb rinkebyborna vill ha, inte handskakningar och absolut inte pr-jippon. Dem har Rinkeby helst stått för själva, iallafall på den tiden förortens egenart inte suddats ut av borgarna i Stockholms stadshus.
Ministerbesöket är trams. Men när jag tagit del av några hundra nätkommentarer fick jag rasisternas bild klar för mig: de ser för sig en avgrund av religiös fanatism och vapenskrammel där vita människor stenas.
I Rinkeby – där vi lever med hjärtat, som ett gammalt citat säger.
Så om ministern är villig att lära är han välkommen.
Det finns alltid något att lära i förorten, men det kräver nog att man stannar längre än en vecka.
Läs gärna Karin Rågsjös debattartikel: Ullenhags underklassafari, ett pr-jippo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar