Journalistikens brist på elit

När det gäller exempelvis klimatet eller finanserna brukar man kräva viss baskunskap av skribenter i media. Inte av oss som hänger på med kommentarer – jag kan vara emot kärnkraft av hur ovetenskapliga skäl jag vill – men av dem som har till yrke att prestera tänkvärda texter.
När det gäller immigration och rasism finns uppenbarligen ingen nedre gräns för vad man kläcker ur sig. 

Först snackar elitmediafiguren Dabrowski om att det finns en ”konsensuselit” som hindrar människor från att säga vad de vill om invandringen till Sverige.
Dabrowski behöver aldrig uppehålla sig i ett satans förnedrande kommentarsfält för att komma ut med sin uppfattning, men som journalist borde hon faktiskt göra det. För att skaffa sig allmänbildning. Så kanske hon slutar ömma för de tystade som sällan eller aldrig tiger.  

Sedan förundrar sig Dabrowski över att någon skulle kunna tro att hon, med sin Sd-liknande retorik, skulle kunna vara främlingsfientlig. Hon!?

"Jag har en syster som arbetar i Husby med en klass med invandrarbarn och jag anser mig vara en av få journalister som verkligen har kontakt med det mångkulturella samhället och välkomnar det”.

Tur att vi har systrar. Som arbetar. Som ger oss rätt att yttra oss om vadsomhelst. Min syster arbetar i Nacka, därför är jag en av de få vänsterpartister som verkligen har kontakt med Solsidan och välkomnar den. Kanske. I en annan värld utan vare sig fakta eller självkritik.

Jag tillhör ingen konsensuselit. Jag tycker det finns för mycket konsensus i dethär landet. För mycket skitförklaringar om att orättvisorna beror på dig själv. Och jag kan ibland tycka att det finns för lite elit. Det vore bättre om vi finge ha lite respekt kvar. 

”Jag kommer ofta med en eller annan groda i debatter”, säger Dabrowski, och sen framhärdar hon i detta – publicistklubbens ordförande.

Ska det föreställa journalistikens höjd, vill jag inte veta var bottnen finns.