Överklassen är beklaglig på flera sätt / om Lundsberg

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen.
Att de är ena svin, det kände vi på oss.
Att de har skick och fasoner som fascinerar och imponerar, det visste vi som har en estetisk böjelse för sådant. Men vi trodde att skick och fasoner bottnade i någon sorts bildning och respekt för medmänniskan. Ungefär som hos Jane Austen.

Att överklassen är ena obildade fän, det kände vi på oss.  
Så till exempel fick de för sig att det är ett tecken på bildning att tilltala en enskild människa i plural: ”ni”. Enligt Språkrådet har ”du” varit hövligt tilltal sedan 1960-talet. Men överklassen tror inte på staten, inte på gemensamt fattade beslut, inte på att någon annan än de själva skulle kunna besitta "bildning", ett begrepp som de skyltar med fastän de själva ofta saknar det. På grund av halvbildning och simpel klasskänsla fortsatte de sitt sociala ni-uppror fram till idag när en hel hop unga människor från olika samhällsklasser använder sig av ”ni” därför att de tror att det står för något som är "fint".

Det är ingenting inlärt, bara något de har sugit i sig ovanifrån. Inte från skolan eller kyrkan eller skattemyndigheten eller någon annan till synes överordnad instans. Bara från en barnslig överklass som trofast låtsades leva kvar i ståndssamhället ända tills vi var inne i klassamhället, vilket de trots sin misstro också segrade i.

(Överklassen var emot klassamhället. Omkring förra sekelskiftet trodde de att klassmedvetenheten skulle beröva dem makten. De förstod ingenting ens under sin egen storhetstid!) 

Men varför skriver jag om tilltalsord - de väger ju lättare än ett strykjärn över en pojkrygg.

Men nu ser det ut som att överklassen skulle förlora striden om strykjärnet i rond ett. Deras seger över tilltalsordet kommer att överleva mycket längre. 

Nu lider överklassen, nu far deras barn illa. Nu drabbas även de av myndighetsbeslut, nu upplever också de frustrationen när makthavarna fattar beslut som de inte förstår.

Det måste vara oerhört traumatiskt för dem.
Jag tycker synd om vartenda barn, och jag skulle kunna tycka synd om de vuxna också, om de hade lärt sig vad ordet traumatiskt betyder genom att lyssna på andras berättelser. Men det har de inte. De ser bara till sin fäderneärvda rätt att förtrycka.
Den rätt som hotas genom Lundsbergs temporära stängning.

Dessvärre tror jag inte på att en nedläggning är förestående. Överklassen klarar sig nog ur sin lilla kris också denna gång. När de vrider hårt på kranarna så kommer det nämligen, det där obildade oförnäma som de inte vill låtsas om att de har – pengar, denna fruktbara gödsel som överklassen har så gott om att de vill slippa prata om den. 

Tacka fan för det. Varenda normalbildad person vet att det är pengar det handlar om.

Den lilla segregerade grupp i samhället som väljer att leva i en enklav med sina likatänkande och isolera sig i enlighet med konservativa hedersbegrepp - den gruppen kommer med stöd av sina pengar att fortsätta göra det. Om skolan stänger får barnen plats på en privatskola i Gränna eller för all del på Mars, bara de inte behöver träffa vanliga människor i kommunal skola, eftersom det skulle förstöra deras chanser på träningslägret i Schweiz (källa saknas: bara läst i pressen).
Vad överklassen har förutom pengar är kontakter, och dem skryter de öppet med. Hela deras stolta privatskola gick ut på kontakter, med piska eller utan. Med kontakter kan man styra. Någon som undrar varför Moderaterna inte har yttrat sig i Lundsbergsdebatten?

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen utan att ta till kraftuttryck.

Bara att: de är så pinsamma när de gråter ut i media. Varför lever de inte upp till sin egen roll? De kan, och kommer snart att, placera sina pengar i någon mer vinstgivande pseudoutbildning som ger deras ungar en sorts gymnasiebetyg som kan kvala in dem på det schweiziska träningslägret för makthavare.

Överklassen håller ihop om sina konservativa, aggressiva traditioner och tycker att förtryck är något relativt bra så länge de själva utövar det, så som det brukar vara. För den rätten är de till och med beredda att offra sina egna ungar, och detta är oförlåtligt.   

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen. Inte när den är värre än jag trodde. Inte när inte en enda individ ur denna klass hittills har visat civilkurage nog att säga: Visst, klart att en dålig skola måste stänga!

Den som säger något gör det högst anonymt. Det är beklagligt.