Politik och journalistik, ett omaka par i Franchells bok

Eva Franchell är en sedan länge ansedd journalist på Aftonbladet, och har också arbetat för Anna Lindh. I Partiet (2012) skriver hon, som följt skeendet inifrån, "en olycklig kärlekshistoria” om Socialdemokraterna. 
Franchell väljer att skildra sitt eget liv och den politiska utvecklingen i Sverige parallellt genom tidstypiska nedslag. När berättelsen ser ut att koncentreras till intrigerna i det socialdemokratiska partiet får vi ”extra allt” genom inblickarna i intrigerna på Aftonbladet, eller vad hennes barn tycker, de som tänks vara intressanta eftersom de tillhör nästa generation.

Generation är ett nyckelbegrepp i boken. Franchells politik består av personstrider och rubriker, och dess drivkraft är åldersbetingade preferenser. Med jämna mellanrum spekulerar hon i hur den ena eller andra generationen blivit fostrad och därför kan tänkas reagera, exempelvis: ”Den gamla partilojala generationen som tog med barnen till första maj hade dött ut och nästa struntade i traditionerna.” Politik är lojalitet och tradition. Vi ser inget av politik som intressekonflikt. Riktigt bisarrt blir det när Franchell skriver att barn födda mellan 1982 och 2003 kallas för ”the millennials”. Tjugo års födslar etiketteras slarvigt och larvigt – allt annat lika!?

Intressant blir det när Franchell tillstår att hon framåt 2011 såg sitt eget ansvar för politikens privatisering: ”Jag var en av de journalister som började beskriva politiken som egennytta. - - - Varje gång en budget kom beskrev jag hur den påverkade privatekonomin.” Här känner hon till någonting viktigt, något som kunnat bli ett helt kapitel om hur kapitalet genom sina tankesmedjor vann över media till att göra gemensam sak i att prata personliga plånboksfrågor. Tyvärr stannar det vid en i och för sig värdefull självkritisk reflexion. Senare frågar hon sig vem det är som styr över politiken, väljarna eller möjligtvis marknaden? Då är medias roll glömd igen.

 

Drevet mot Juholt skildras detaljerat, men utan egentliga förklaringar. Det är mycket möjligt att Franchell inte vet – men hon vet tillräckligt för att vara säker på att det inte var en konspiration. ”Det är maktkamp” skriver hon, som om maktkamper inte utspelades via konspirationer. Tidigare har hon konstaterat att det var kvällstidningsjournalister som ”eldade på rosornas krig och vi tyckte att det var riktigt roligt”. Med Juholtaffären var det kanske inte lika kul längre, men: ”Han säljer tidningar, så enkelt är det.”

Ja, nog är medielogiken enkel. Så enkel att den som befinner sig där inte ser annat än media. Efter månadslånga utspel från S och M frågar sig Franchell hur väljarna ska ”kunna ta något enda parti på allvar efter denna höst?” – som om inga andra partier funnes.

Franchell är här fullständigt medielogisk. Det hör till genren att ignorera vänstern, och att inte skriva så mycket om andra småpartier heller.
Journalisterna skiter i intressepolitik och ideologi för att sedan blaserat kunna konstatera att de inte finns genom cirkelbeviset: media har inte skrivit om dem.   

Politik är lika med rubrik: När Franchell får chansen att ställa en tuff fråga till Juholt vill hon veta vilka rubriker han hoppas på efter presskonferensen.

Politik är lika med attribut: När Sjöstedt väljs till V:s partiledare noterar Franchell apropå hans rutiga skjorta att han ”inte /är/ så olik en gammaldags sosse”, och det ser hon som ett tecken på att vänstern går högerut.

Politik är lika med privat: Franchell antar att folk för hundra år sedan hade slutit sig samman i krav på bättre villkor, men ”idag har deras problem blivit individuella”. Tror hon på allvar att det är problemen som ändrat karaktär? och inte skildringen av dem?

Politik är lika med förpackning: I slutet av boken ställs en sorgsen fråga om orsaken till att det går så dåligt för S är ”vår egen rödvinspackade egotripp” eller tidsandan? Nästa fråga lyder: ”Hur ska nästa generation väljare förstå att Socialdemokraterna egentligen är ett parti för fred, jämlikhet och solidaritet?” (bloggens kursivering)
Politik är lika med fult: Franchell vill inte fackas in som vänster eller höger, nej hon är framför allt individualist. Och journalist, en som vet hur man säljer tidningar! Hon fackar in sig själv med besked: Inte höger eller vänster, utan personlig, apolitisk och medial.

Det finns en del som är bra i boken. Skvallret är småkul, feminismen utmärkt. En eloge till det avsnitt i slutet som beskriver hur männen inom S berikat sig på karriären mellan politik och näringsliv sedan de skickat ut kvinnorna för att göra skitjobbet.

Det som är farligt i boken är att den utgör ett försåtligt hot mot allt spirande politiskt intresse. Journalisterna, de kunniga och modiga, hyllas. Men politiken sänks, allt under det att boken låtsas intressera sig för den via rubriker, attribut, förpackning och väljarnas födelseår.

”Hur ska nästa generation väljare förstå... ” Hur ska någon kunna förstå någonting om politik om den inte skildras som en intressekonflikt?

Hur ska någon väljare kunna förknippa S med solidaritet och jämlikhet om de inte förändrar sin politik?

Hur ska vi läsare kunna behålla respekten för journalister, om inte kan urskilja någonting utanför sin egen internlogik?

Den som säljer tidningar och böcker.