Stolthet och glädje

En sommardag med sisande tornseglare, tutade lom och galande gök blir man gärna glad över Sverige – glad över att vara född i ett litet demokratiskt land och växa upp med fungerande välfärdssystem, glad över midsommarblomster och smörblommor, de sena konvaljerna och första ängsklockorna.
Märk väl – glad. Inte stolt.

När nationaldagen inrättades som helg var ett av skälen till det att svenskarna behövde en alldeles särskild dag till att vara stolta över sig själva och landet.

Märk väl – inte glada och tacksamma. Stolta.

I mitt huvud är stolthet något som växer ur prestation. Finns ingen anledning att vara stolt över var föräldrarna födde en, eller över en natur som skapades ur istiden och klimatväxlingarna. En och annan kan nog ha haft anledning att vara stolt över landet; de som bidrog till att forma det. Gustaf Vasa kanske, eller Per-Albin Hansson. Men vi andra? Ärligt - hur bidrog du till jämställdhetslagstiftningen? Eller var du med om att införa det orättvisa pensionssystemet?

Glädjen över den alldeles opåkallade förmånen att få växa upp i fred och välstånd ska inte blandas ihop med stolthet. Först måste man åtminstone anstränga sig för att åstadkomma någonting. Odla en trädgård. Gör några vändor i kommunfullmäktige. Hjälp till! 

Ämnesbyte:

Jag är stolt över mina böcker som jag själv skrivit och givit ut. Stolt om någon tycker bra om en text, vilket händer ibland, men framför allt stolt över att jag klarat av en litterär produktion i ensamhet och utan uppmuntran.
Den som fortsätter skriva på detta vis år ut och år in kan antagligen sägas lida av sjuklig envishet, olönsam ambition och ett visst mått av självöverskattning. Dessa egenskaper är ingenting att vara stolt över, men tydligen nödvändiga för dethär författarskapet.
Andra författare får ångest för att de fått stipendium och måste prestera. Jag har arbetat heltid och inte haft en tanke på annat än att prestera. Det är sorgligt att ingen velat ha det, men försöker stå ut med det och är lite stolt också över att hålla bitterheten någorlunda i tygeln.

Åter till ämnet:

Den som måste hänga upp sin stolthet på föräldrarnas födelseort har kanske inte åstadkommit så mycket mer sedan dess. Det är isåfall väl värt deltagande.
Men en helt egen helgdag, är det verkligen rimligt?

Nu kommer jag att få kommentarer från nationalister om att jag spottar på / förnekar / hatar Sverige. Kan då denne nationalist läsa om första stycket?

För mig är Sverige demokrati, välfärd, ängsblommor och fåglar.
Vad är Sverige värt för nationalisten?