Åkesson som uppviglare

De nationalister och rasister som skriver i kommentarsfält är nästan undantagslöst också antifeminister. Teves granskning i vintras av hatet och hoten mot kvinnor var tydlig som ett piskrapp, medan kommentarerna på nätet mer liknar att klafsa i gyttja. Feminister utmålas där som avsiktligt ondskefulla personer ute efter att skada män och barn, som klåfingriga barn som ingenting förstår av omvärlden, eller i gammalfreudiansk stil som sexuellt frustrerade hysterikor. Ibland kallas vi feminazister.
Vi uppfattas sällan som funktionella, normalbegåvande  motståndare, utan betraktas genom en hinna av äckel. Vi bemöts sällan med argument, utan med hot om straff.  

Åkesson (Sd) talade i Almedalen mycket hårt om feminister, vad han kallar ”den verklighetsfrånvända feministiska eliten”. Som alltid är det oklart vem eller vilka han menar med sina fiender. Mig? Knappast. Schyman? Möjligen. Men som lokalpolitiker i Sölvesborg är man väl inte så mycket av en elit. Jag är säker på att han inte menar Reinfeldt, kungen eller Aftonbladets skönhetsbilagor. Men oavsett definierad målgrupp ägnade sig Sd-ledaren åt intensiv svartmålning.

En kommentator i Feministiskt perspektiv gör den spännande analysen att Åkessons tal fungerar som uppvigling.

Partiledaren ställer inte upp på dem som  hotar kvinnor på nätet eller i verkligheten – han klargör bara att människor med feministiska åsikter ska motarbetas. Eftersom  vissa kretsar inom Sd aldrig har långt till våldet, borde deras ledare snarare ha markerat nolltolerans igen. Istället väljer han att underblåsa hatet mot feminister genom sitt avståndstagande, som förstås låter välunderbyggt i medlemmars och näthatares öron. De får den lilla uppbackning de behöver
Det är denna det tysta medgivandets policy som Åkesson framgångsrikt tillämpar i varje situation där företrädarna beter sig illa. Exempelvis i det som borde ha blivit Avpixlatskandalen, som bara blev ett jasså. 

När kommer reaktionerna? Åkesson hävdar att han är förföljd, men i media kommer han undan med allt från våldsverkare på stan, underhåll till en hatsajt, ständiga försök att kolonisera vårt gemensamma hemland för egna syften, och nu senast angrepp på feminister (inte ideologin; personerna). Församlade massmedia återgav hans tal som om det var pro kvinnor! Journalisterna beter sig som om de varken sett eller hört, och en ofinansierad heltidsreform slog rekord i positiva notiser om ett i grunden rasistiskt parti!

Uppvigling är en gammaldags term. Sverigedemokraterna är ett gammaldags parti. Det tycks helt enkelt passa dem perfekt att med avfärdande retorik hetsa de tysta tangentbordskrigarna till fortsatt hot och hat.

Men vi är också människor. Leve feminismen!