Ta ansvar och tänk!

Att Sverigedemokraterna inte vill förknippas med massmord är förståeligt. Den lilla erkänslan ger jag till J. Åkesson: inte kommer han sättandes med en yxa i första taget. Men vad Sd och deras anhängare har så otroligt svårt att inse är att Breivik utövade sin inbillade soldatgärning inom ramen för en nationalistisk tankesfär dit även Sd hör. För att slippa diskutera den saken tillgriper de den vanliga taktiken att prata om annat:

”Men vänstern då, tänk på Stalin och Pol Pot och Korea och arbetsläger och tortyr, varför ska de inte anklagas för detta?”

Om Sd-arna är unga kan jag inte begära att de ska ha följt med i hur vänstern sedan 1917 och framåt har stått till svars för hela harangen ovanför. De kanske tror att de kommit på något nytt? Men vi har ställts till svars – och delvis med rätta. Gulag skapades inom ramen för en kommunistisk tankesfär, dit även Vänsterpartiet hör.

Därför måste vi granska oss själva. Det har vi gjort, och lärt av historien.

Men det är fler som ställs till svars. Muslimer från Partille till Medina anklagas ständigt för terrordåd utförda av politiska islamister. Kristna överraskas av att betraktas som skyldiga till allt ont från korstågen till preventivmedelsförbud och Knutbymorden. Och delvis med rätta. Var och en som intagit en ståndpunkt, som omfattar ett tänkande, måste också försöka förstå sin egen världsbild och vara beredd att rannsaka den, lära av historien.  

Men var finns de stora oberoende syndfria andar som kan kasta sten utan glashus? I denna pågående karusell av kritik och någon gång självkritik finns det ett kraftfullt samhällssystem som ständigt går fritt. Kapitalismen.

Det har dödats i religionens och kommunismens namn. Det dödas i nationalismens namn, ständigt i varje krig. Har det dödats i kapitalismens namn?
Har det inte?

Varje barnarbetare förr och nu är ett liv offrat för kapitalismen.

Varje död och lemlästad arbetare.

Varje giftig och utsugen landsbygd, tom på befolkning, död för jordbruk.
Från svält till övergödningssjukdomar är kapitalismen inblandad.

Första världskrigets slakt i skyttegravarna var ett kapitalistiskt omfördelningskrig. Fast ledarna lockade ut kanonmaten via nationalismen som hade bättre rykte då än nu. Idag, när USA-imperialisterna försvarar kapitalismen på andra sidan jordklotet, kallar de det för ”demokrati och marknad” istället.

Därför hör vi aldrig talas om dem. Inte om dem som dog för kapitalismen, inte om de som dödar i dess namn. När ska kapitalismen rannsaka sig, se sin historia?

Det är svårt för dem, de som har världsherravälde.
Men Sd kunde ju göra ett försök.

Läs även Röda Malmö

Mata dem inte med tårta!

Ju mer man läser om Makonde Lindes otäcka men effektiva konstverk, desto bättre förstår man att det inte är en fråga om rasism, utan om dess motsats.
Inte skulle jag velat vara i kulturministerns situation den dagen. Ska man delta i pågående happening, skära upp en svart kvinna, skratta och spela införstådd? Ska man vägra, säga att sådant gör man bara inte, riskera att förstöra verkan av verket?
Jag vet inte hur jag skulle ha gjort. Antagligen vägrat. Men effekten blev större på detta vis, det får ministern allt lov att bjuda på.
Men en sak borde hon ha låtit bli. Att tröstande mata tårtkvinnan med tårta - en bit av offrets egen kropp, strängt taget. Det är klumpigt och nedlåtande, det är klapp på huvudet, det är att skoja bort ett brännande problem.
Uttrycket "de kan ju äta bakelser" får en helt ny innebörd!
Vad alla stympade kvinnor i världen behöver är inte i första hand konst, och absolut inte tårta. De behöver gemensam rörelse.
Men i Makonde Lindes verk handlar det om konst, inte om rasism eller förnedring av kvinnor. Bra konst ska väcka svåra frågor.
En sekundär fråga är den gamla om vad alla andra tycker att konstnärer får göra. Fastän svaret är så enkelt som: vad som helst inom lagens ram. Det betyder inte att alla spektakulära upptåg är bra, och inte att konstnären ska vara amoralisk. Men gränsen går hos konstnären själv, dras av hens ansvar och moral. Gränsen ska inte ritas upp av institutioner, kritiker eller smakkonventioner.

Virtanen i Aftonbladet utvecklar och förbättrar temat!

Försök att lära

Det blir mycket Breivik nu, i rättegångens första dagar. Givetvis kommer intresset att dämpas framöver - men redan nu läser jag åtskilliga kommentarer om att man vill slippa höra mer, att det är dags att gå vidare, att en vettvilling inte är något att bry sig om... och så vidare.
Det finns också politiska invändningar om att Breivik erbjuds en plattform. Så trodde jag nog själv i början, men har helt ändrat uppfattning. Människor som delar Breiviks världsbild finns redan. Men ju fler som tar till sig vad den går ut på och vilka förfärliga konsekvenser den får, desto bättre.

Nej, vi kan inte be att få slippa Breivik. Det vore respektlöst mot de ungdomar som inte slapp undan på Utöya. Vi måste försöka förstå det sammanhang han talar i, vi måste försöka bedöma risken för att fler tar till sig idén om civilisationernas krig. Vi måste försöka lära. Det är det enda vi kan ha honom till.

Den norska rättsapparaten tuggar på, och vi bör följa med. Hur obehagligt det än är. Det är ingen vanlig massmördare, om sådana finns, utan en politisk sådan. Därför bör han också förstås politiskt.

Till rasisterna

Nu växer veset med vete

i mognande plogfåror, 

dem vi älskade så mycket.

Ännu är de värda kärlek.

Hårda lerjorden, fattigdomsfälla.

Järnet träet bar sig bättre,

brukades för näring, bäring.

Men ved och veke lyste klent

mot vattnens praktverk, veven, elen!

Kraft ger makt, belyser rent

Mycken sly växer nu 
där hässjorna låg längs med älven,

den vi älskade så mycket.

Ännu är den värd vår kärlek.

Brukspatroner, byggarglädje,

resligt folk på fest, rekordår.

Välfärdsvägen var vår egen.

Ljus durch Freude.

Sly är slutet.
Myndigt folk
och ingen skyldig.
Älven, elen –
vem ser felen?

Furor, fåror, träd och älv.

Ännu är vi kärlek värda

om vi sväljer eget ärvda!

Slyet kväver fältens träda

bruk och byar slutar yvas.

Kärlek är vi ännu värda

när vi ser det som vårt hem

Det vi gjorde, och ska bära.

Rasistiskt brus

När man stundom befinner sig mitt i det rasistiska bruset ser och hör man till slut inget annat.

När talmannen i riksdagen avslog Sverigedemokraternas begäran att debattera mottagandet av ensamkommande flyktingbarn - avslog, med hänvisning till den migrationsdebatt som pågick dagen innan - dyker det upp martyriska kommentarer om att ingen vågar debattera med dem. Men de som svarar blir beskyllda för att vara blåögda idioter eller lögnare och landsförrädare.

När Falu-politikern Daniel Riazat polisanmäler ett hot han fått via fejsbok kommer stödjande tillrop - till den som hotat! En vanlig uppfattning är att Riazat får skylla sig själv eftersom folk inte gillar hans (vänster)politik.

När Sannfinländarna föreslår att utländska medborgare ska märkas med armbindel uppfattar man det alltså inte som satir. Vilket det är, enligt Sannfinländarna. Utomfinska medborgare har redan fått annat färg på sina id-kort, så vad är det för satiriskt humoristiskt i att föreslå någonting i stil med gula stjärnor eller rosa trianglar?
En satir över det hårdnande samhällsklimatet och den tilltagande rasismen i Europa? Skulle inte tro det.

Däremot tror jag att en drös inskränkta internetanvändare är fultl kapabla att ursäkta idén.

Han reser sig igen

Påskdagen fick jag syn på Gardells fejan-status, något om att "det är idag Jesus sjunger Jag reser mig igen".
Det gjorde gott. När man varit inne och kommenterat ett otal rasistdebatter på nätet önskar man att påskens budskap togs på allvar, inte minst av dem som påstår sig värna folket.

Jesus var människornas vän. Allas. Att han reste sig igen var för människornas skull. Allas.
Jesus sa aldrig: De här är bra, de där är dåliga. De här ska få, de där ska inget ha.
Han åt vid syndarnas bord. Han gav mest till dem som behövde det mest.

För några år sedan drev jag en antirasistisk hemsida som hette Alla betyder alla. En enkel fras som för en del visade sig vara mycket svår att förstå.

Alla betyder alla. Alla betyder inte: de som är lika oss, såna jag gillar, folk med visst pigment, folk som är sjysta mot mig.
Alla betyder inte heller: så många jag har tid med, eller bara dem vi har råd med.
Alla betyder alla.
Det var inte en kristen hemsida, men det kunde ha varit det.

Påskens budskap är att vi reser oss igen, tack vare att vi är människor och har en själ som innehåller gnistan av det gudomliga. Påskens budskap är att vi är älskade – alla. Inte för det vi har presterat, utan för att vi är människor.  

Staterna i den europeiska unionen där romer diskrimineras och flyktingarna stängs ute borde verkligen reflektera över sina så kallade kristna värderingar.

Långfredag i Kortedala

Du kanske har sett nyheten att en 61-årig Kortedala-bo misshandlades grymt och oprovocerat av ett pojkgäng. Några av pojkarna har häktats för brottet. Samtidigt försökte Nationaldemokraterna göra någon sorts politisk poäng på den tragiska händelsen genom att manifestera mot ”mångkulturen”.

Mångkultur är deras förklaring till allt ont som sker. Medan det otäcka överfallet snarare är ett symtom på att samhället inte håller ihop utan slås sönder socialt och ekonomiskt.

Det blev omkring tjugo högerextremister som idag demonstrerade i Kortedala. De möttes av 400 engagerade medborgare som inte hade något som helst intresse av att lyssna på extremisternas yttringar.

Detta kan aldrig ge tryggheten tillbaka för den överfallne mannen, om han klarar sig. Men fredliga antirasister bådar gott inför framtiden.

En annan värld är möjlig skriver och visar foton från Kortedalas långfredag

Vi i Europa

Solna Sverige Europa
Världen Vintergatan Universum
skrev vi utanpå våra skolböcker
medan vi lärde oss
att bli vi med oss
och dom med andra

Kanske hörde vi att Gud råmade
utifrån universum
under det att vintern föll över gatan
där ett i snöfallet modstulet barn undrade
över exilen och ensamheten.
Efteråt kan vi unna oss att undra
vem som stal modet från barnet?

Lilla skolflicka, tilllhörig
fingerben villigt plitande
hemma Sverige Europa
blyertssudd på blåa linjer
förlinjerade av Faber & Krupp
vilket var ett av namnen på dem som
eldade förbjudna judar

Strax innan det uppfanns,
det militärindustriella komplexet

Idag antas vår vita överlevnad hotas
av en fruktansvärd burka
som köper bröd och meloner

söker till KomVux

Sant är att människan vandrar allena
åtminstone i Hallunda centrum

Vintergatan saknar centrum.
Stenen spyddes av Europas urfar.
Tjurblodsdottern med vingpenna
gravar arvet, knackar mening ur vår benbörd

När vintern faller över världsmedborgarna
undrar jag modstulet
Vilken sorg som är störst?

- Den sorg som endast delas
med utrotningshotade

och en överlevande
i de europeiska erövrarnas värld
den vita vintervärlden

Antirasistisk kortis

Det rör på sig i det antirastistiska, stolt solidariska Sverige. Flera av mina vänner startar bloggar, kvittrar på twitter eller skriver i tidningarnas kommentarsfält, allt med den gemensamma avsikten att skapa ett land där alla känner sammanhang och samhörighet.
Ett korn därifrån, ett visste-du-att...

Det finns fortfarande färre asylsökande i hela den industrialiserade världen än vad som bor i ett enda flyktingläger, Dadaab, i nordöstra Kenya.

Citat från António Guterrez, FNs flyktingkommissarie
Mer fakta hos UNHCR

Bloggverktyget är ändrat. Politik och poesi ansvarar inte för följderna

En ny antirasistisk blogg är Polimasaren

Antidiskriminering i Malmö

Vänsterns Hanna Thomé skriver om Malmös antidiskrimineringsplan. Här har politikerna tagit ställning. Artikeln skriver tydligt och grundläggande om ett samhälle med lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
Kortfattat avslöjas myten om Sverige som de mänskliga rättigheternas hemort framför andra. Här har både romer och judar förtryckts - minoriteterna erkändes inte förrän på 2000-talet. Men det är inte bara vår historia som är problematisk. Än idag utsätts människor för hatbrott.
Endast genom ett aktivt arbete för medmänsklighet och rättvisa kommer sådana brott att upphöra. Därför kommer politikerna i Malmö att diskutera det fortsatta arbetet med föreningar och medborgare.
Artikeln avslutas:
”Det är dags att det svenska samhället erkänner sin roll i förtrycket av minoriteter och den strukturella rasismen.
Det är dags att politiken tar sitt ansvar för att motverka förtrycket istället för att reproducera det.
Det är dags att på allvar lyssna på minoriteterna. Inte skuldbelägga, inte exotisera, inte stereotypisera, utan lyssna.”
Hela artikeln finns här

Hur najs är detta?

Såg filmen Niceville. En stark historia. Långt borta och nära – sextiotalets Jackson, Mississippi, har inte mycket med vårt samhälle att göra.
Utom att vi som växte upp på 60-talet indoktrinerades till att beundra dem (”om de bara inte behandlade negrerna så illa!” som man sa).
Sedan började de behandla vietnameserna illa också, och vi som var barn började tänka.

Men på 60-talet framställdes USA som världens räddare eftersom de hade vunnit i andra världskriget och befriat koncentrationslägren (”om de bara inte hade fällt de otäcka atombomberna!” som man sa).
På 70-80-talet fick den usa:nska kulturen en renässans. Bilarna, musiken, hela hyggligheten, visst låg det något oemotståndligt i det?

Men på 60-talet var Nürnberglagarna ännu giltiga i flera usa:nska delstater. Raslagarna, alltså. Detta skildras tydligt i filmen Niceville. På 60-talet, när vi barnsliga idioter beundrade en stormakt för att den för somliga tillät en levnadsstandard med tvättmaskin och pool och pastellfärgade shantungklänningar. Samtidigt låg slavekonomin farligt nära i de delstater där hembiträdet inte fick flytta och inte fick gå på husbondens toalett och framförallt inte
fick sticka upp (hen hade inte pool heller, men hen fick sköta tvättmaskinen).

Femton år efter det att unga usa:nska män stod och spydde inför ashögarna i lägren, femton år efter det att usa:nska domare utmätte straff för folkmord i Nürnberg, staden som gav namn åt
alla raslagar, femton år efter detta levde somliga i USA högt på privatslaveri och hade i
vissa delstater laglig rätt att straffa hen som förespråkade jämlikhet mellan ”raserna”.

Wir gewussten ja nichts. Så sa många tyskar efter kriget: Vi visste ju inget. Kanske visste de inte, kanske spelade de ovetande, säkerligen är gränsen mellan vetande och medvetande flexibel.
Vi som var barn på 60-talet kan lugnt säga: Vi visste ju inget. Utom att det var synd om negrerna.
De usa:ner som kom hem från kriget visste. Men såg de några likheter? De som gjorde det hade krigsneuroser. De övriga ställde upp för den vräkiga levnadsstandard för de få som resten av den vita världen gjorde till demokratisk modell - eftersom vinnarna fick företrädet att definiera demokrati som marknad.
Här i landet lät vi dem bara lugnt hållas.
Vi visste ju inget?

På 2010-talet framställs USA fortfarande som föredöme för världens folk.
Tyskland har bett om ursäkt.
Ursäkter hjälper inte långt, men de visar en viljeinriktning.
Förenta Staterna har inte bett om ursäkt.
Inte heller har de skrivit på det fullständiga Genèveavtalet.

Igelkottaögon, Skytte och andra absurditeter

Skytte tror att pedagoger som säger ”hen” till och om små barn försöker sig på att skapa en ny människa. Han tror att vänsterpedagoger redan på 70-talet försökte göra små barn lika som bär, men att indoktrineringsförsöken, tack vare sunda förnuftet, misslyckades. (Skytte tror också att någon kommer att vilja ersätta orden bröder och systrar med det genusneutrala ”bröster”. Hans sunda förnuft tog aldrig in ordet ”syskon”.)

Antagligen tror Skytte att små barn föds till biologiskt betingade könsroller som får det ena barnet att le och lyda och det andra att bråka och klå. I denna samhällsbefriade bubbla är det endast beskäftiga pedagoger som med sina tvångsmedel får till det så att alla får sy.
Men få vuxna tror att pojkar saknar ögonfransar.

Lika många flickor som pojkar deltar i den teknikkurs som jag besökte i veckan. Barnen är i 6-7-årsåldern och ska bygga igelkottar som rör på huvudet och benen. De klarar det fint. På slutet ska de dekorera sina djur. Det blir rosa ludd till knappa hälften av igelkottarna och leopardfläckigt till dryga hälften. Sedan kommer turen till ögonen, och här finns en mängd miniplastplättar att välja på. Ganska fula allihop, ungarna kunde lika gärna rita dit en ögonmarkör. Men plastplättar finns och valet är fritt. Det är då jag får klart för mig vad som gäller på dagens ögonmarknad:
- Nej inte dom, det är ju tjejögon!
- Var är mina, jag ska ha tjejögon!

Pojkarna dissar plastplättar som flickorna begärligt söker.
Pojkarna vill inte ha en igelkott med tjejögon. Flickorna vill mestadels ha tjejigelkottar, men några få flickor vill ha killögon. Som är..? Jag måste fråga: Hur ser ni att det är kill- eller tjejögon?
- Dom har ju fransar ser du väl!!

Insikt: Igelkottakvinnor har långa ögonfransar.
Ett öga utan frans är det normala för barnen, och det är ingen som frågar efter eller kommenterar killögon bland plastplättarna. Killar har Ögon. Resten är tjejögon med högt spretande ögonfransar.

- Har inte pojkar ögonfransar? frågar jag och teknikpedagogen.
- Nääe! säger barnen bestämt.
En av de manliga pedagogerna visar sina. Barnen avfärdar det eftersom de vet hur det är: män har inte ögonfransar, det säger dem sunda förnuftet – eller den oabrutna ström av könade varor som fållat in dem från den första dagen i livet.

Hur är det Skytte: Är du en riktig karl? Eller har du ögonfransar?

Trött vid 95

Vänsterpensionärerna i Stockholm hade möte i veckan. Nye ordföranden Sjöstedt talade väl. I slutet på mötet blev ex-ordföranden CH Hermansson ombedd att sammanfatta läget. Enligt en av deltagarna lär han ska ha sagt*:
- Jag blir så jävla trött på kapitalet.

Kapitalet självt har lärt oss att vara positiva. Trött och neggo hör inte hemma i en rörelse som vill något, som verkligen kämpar.
Men CH är född 1917. Bortsett från en misslyckad rysk revolution har kapitalet vunnit hela tiden. Jag utmanar vem som vill att säga: Det var för att han inte kämpade tillräckligt.

Nej, alla glada. Trött må man få bli vid 95.
Inte minst på kapitalet.
Där var det vinst varje gång.
Våra stora segrar räknade vi i inflytandeprocent.

Tack och lov lär vänsterpensionärerna ha väldigt roligt på sina möten. Likaså ungvänstrarna.
Kamp är roligt.
Kapitalet är det inte.


* bilden är lånad från Sveriges Radio. Om den 84-åriga deltagaren citerar fel ber Politik och poesi om ursäkt i hens ställe

Mänskliga rättigheter

Idag, 21 mars, är Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Det kan förtjäna lite extra uppmärksamhet, i synnerhet sedan de antisemitiska morden på skolbarn skakat Frankrike.

Kommunen uppmärksammar dagen genom att hissa EU-flaggan. "Mänskliga rättigheter är inget vi kan ta för givet" säger kommunstyrelsens ordförande, och det är sannerligen riktigt. I kolonialkrigens och slavhandelns Europa, i Förintelsens Europa, i det Europa som ser högerextrema rasister än en gång ta plats i parlamenten kan vi sannerligen inte ta mänskliga rättigheter för givna. Så varför flagga för den europeiska unionen?
EU har inte gjort något för de mänskliga rättigheterna. EU är en kapitalets union, en sammanslutning för att underlätta handel, företagande och utsugning av människor och miljö.

Det var i FN som de mänskliga rättigheterna beslutades. Dem som vi inte kan ta för givna eftersom de och deras instiftande håller på att glömmas bort.
Idag 21 mars, den internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering, borde sannerligen FN-flaggan hissas och ingenting annat.

Håriga suffragetter

Lite sent ute. Hade inte fattat. Plötsligt dök det upp kvinnligt underarmshår på fejsbok. Jag som inte hade fattat tänkte att visst kan vi strunta i att raka oss, men vad är det att göra affär av?
/Om en personlig anmärkning här är på sin plats må läsarna underrättas om att jag rakar armhålorna, men inte benen. Jag vet att tusentals yngre personer finner det senare udda, tantigt och kanske också äckligt – hur äckligt vill jag verkligen inte veta. Det är mina ben./

Jag var i och för sig bekant med skräcken för kvinnlig behåring. Fanny Ambjörnsson beskrev den tydligt i sin utmärkta avhandling I en klass för sig. Hår överallt utom på huvudet uppfattades av de unga flickorna i undersökningen som ”skarrigt” (= en glosa bildad av scary och skabbig).
Men den aktuella armhålefrågan förstod jag inte förrän det förträffliga kåseriprogrammet Landet runt kom rakt in i söndagsfriden med den oskyldiga skolbibiotekarien som blev offentligt avhånad på nätet.
Något som inte borde vara sant. Något som är sant, samtidigt och mitt i det land som av somliga antas jämställt och av andra antas styras av en vidrig genusfeministmaffia.
”Woman is the nigger of the world” sjöng paret Ono-Lennon. Det vill säga, sådana som inte får finnas. Vi som är äckliga och fula på grund av vårt pigment eller vår kroppsbehåring eller något annat okontrollerbart.

Ja, jag är lite sent ute, men nu har jag fattat. Skolbibliotekarien fick en viss upprättelse genom Landet runt, och alla andra kan läsa ett inlägg av Felicia Ohly på Systerskaparnas blogg.
”Det enda som är mer provocerande än en ful kvinna, är en ful kvinna som inte bryr sig”

Låt oss skriva en ny flickboksserie:
Dödsmördarsuffragetterna och hennes vänner.
Dödsmördarsuffragetterna kommer tillbaka.
Dödsmördarsuffragetterna på nya äventyr.
Dödsmördarsuffragetterna vinner till sist.

Tryckfrihet är bra

Tryckfrihetssällskapet försvarar i en välvilligt placerad debattartikel tryckfriheten i Sverige. Det låter ganska oförargligt. Eftersom vi har tryckfrihet är det väl bra att den försvaras. Men artikelförfattaren Carlqvist kallar Sverige för en ”demokratur” – här råder i själva verket inte vare sig åsikts- eller tryckfrihet. Hon gör sig därför till tolk för de åsikter som inte får komma fram - men vi talar fortfarande om sidan 3 i SvD. Får man plats där kan man bara känna sig nedtystad om man väntat sig förstasidan!

Vad Carlqvist vänder sig emot är att media ”uppfostrar folket” istället för att granska makten. Delvis är mediakritiken berättigad. Politik och poesi har vid flera tillfällen framfört att media osynliggör vänstern som alternativ, okritiskt hyllar Allians-regeringen, mobbar socialdemokratiska ledare som är socialdemokrater, kryper för de kungliga och bidrar till politikerförakt genom att klumpa ihop politiker till en kast utan att visa var intressemotsättningarna finns. Detta är inte folkuppfostran, snarare folkfördumning (vilket kan exemplifieras med fritt vald löpsedel från kvällspressen).

Men ett tryckfrihetsproblem är det inte. Det är en fråga om makt och ägande. Tidningar är företag som måste sälja, och tydligen gör de bedömningen att de frågor som Tryckfrihetssällskapet vill driva inte är säljbara. Vilket innebär en strimma av hopp. Ty den som tar en titt på TFS fejsboksida kan se till exempel hur Reinfeldt förlöjligas på grund av sina mörkhyade förfäder. Man kan läsa att barnporrförbudet är en onödig lag, att Sverige löper risk att få sharia-lagar, att svensk kultur är att fira midsommar med att ta en sup och att eutanasi av obotligt sjuka är värdigt.
Carlqvist själv lär, enligt Frihetssmedjan (oberoende höger) ha skrivit om ”folk från länder med lägre genomsnitts-IQ”. Det är rasism av det klassiskt biologiska slaget.

Om sådant inte säljer är det bara att vara glad. SvD har gått såväl tryckfriheten som det obskyra sällskapet väl till mötes.

Strindberg mot kapitalism

Det är Strindbergsår i år. Som bekant var Ågust inte bara kvinnohatare och ockultist, han var dramatiker och glasklart intellektuell också. Vilket framgår av dialogen nedan som jag kapat från en insändare i Flamman av Lars Berglund, som anger att dialogen från början ingick i Strindbergs Kapitalismens hemlighet.

Vad sa du till mannen därborta?
Jag sa att han skulle arbeta fortare.
Vilken rätt har du att befalla över honom?
Jag betalar honom för det.
Hur mycket betalar du honom för det?
Tio kronor om dagen.
Varifrån får du pengarna att betala honom med?
Jag säljer sten.
Vem hugger stenen som du säljer?
Det gör han.
Hur mycket hugger han om dagen?
Åh, han hugger en hel del sten på en dag.
Hur mycket får du för det?
Ungefär 50 kronor.
Men då är det ju han som betalar dig 40 kronor för att du går omkring och befaller honom att arbeta fortare.
Ja, men jag äger ju verktygen och maskinerna.
Hur blev du ägare av dem, då?
Jag sålde huggen sten och fick in så mycket pengar på den att jag kunde köpa in verktyg och maskiner.
Vem hade huggit den stenen?
Tig, dumbom.

Finns det socialistiska teatergrupper idag? Redo för uppspel?
Det är iallafall Strindbergsår.

Alla ska till Rinkeby

Integrationsministern ska ut på prao. Under en vecka flyttas hans kontor till Rinkeby. Vem vill inte låna Rinkebys hippa namn och rykte för att mejka upp den trista borgerliga fasaden? Inget ont om Husby eller Vårby, men de får inte departementen att rocka.

Rinkebyborna är vana, stadsdelen har varit beglodd under hela sitt fyrtioåriga liv. Journalister, filmare, forskare, nobelpristagare och så Birgit Friggebo då – alla ska dit. Den partiledare med självaktning finnns inte som inte skakar hand på Rinkeby torg i slutet av valrörelsen, med kamerorna påslagna. Hur coolt är det att vara i Tornparken i Sundbyberg med Lisbeth Palme? Nä, jag tänkte det.

Det är bra att det kommer folk till Rinkeby. Glo lite mindre och handla lite mer, så är det ännu bättre. Butikerna i gallerian har svårt att klara de höjda hyrorna, så välkommen att köpa godis eller guld! Pizzerian har utmärkt kebab, så kom och ät!

Det gör nog integrationsministern. Dummare än så är han inte. Men en kortvarig turistboom räddar inte jobben på lång sikt, det vet han också. Och det är jobb rinkebyborna vill ha, inte handskakningar och absolut inte pr-jippon. Dem har Rinkeby helst stått för själva, iallafall på den tiden förortens egenart inte suddats ut av borgarna i Stockholms stadshus.

Ministerbesöket är trams. Men när jag tagit del av några hundra nätkommentarer fick jag rasisternas bild klar för mig: de ser för sig en avgrund av religiös fanatism och vapenskrammel där vita människor stenas.
I Rinkeby – där vi lever med hjärtat, som ett gammalt citat säger.

Så om ministern är villig att lära är han välkommen.
Det finns alltid något att lära i förorten, men det kräver nog att man stannar längre än en vecka.

Läs gärna Karin Rågsjös debattartikel: Ullenhags underklassafari, ett pr-jippo

Feminism - för lika rättigheter

Blåsig eftermiddag vid Slussen i Stockholm. Feministerna samlas. Ung Vänster kan, vill och törs. Med ett citat äldre än de själva.

"En dag ska barnen säga: tack mödrar, det gjorde ni bra, denna mänskliga värld vill vi ha!"