Ju mer man läser om Makonde Lindes otäcka men effektiva konstverk, desto bättre förstår man att det inte är en fråga om rasism, utan om dess motsats.
Inte skulle jag velat vara i kulturministerns situation den dagen. Ska man delta i pågående happening, skära upp en svart kvinna, skratta och spela införstådd? Ska man vägra, säga att sådant gör man bara inte, riskera att förstöra verkan av verket?
Jag vet inte hur jag skulle ha gjort. Antagligen vägrat. Men effekten blev större på detta vis, det får ministern allt lov att bjuda på.
Men en sak borde hon ha låtit bli. Att tröstande mata tårtkvinnan med tårta - en bit av offrets egen kropp, strängt taget. Det är klumpigt och nedlåtande, det är klapp på huvudet, det är att skoja bort ett brännande problem.
Uttrycket "de kan ju äta bakelser" får en helt ny innebörd!
Vad alla stympade kvinnor i världen behöver är inte i första hand konst, och absolut inte tårta. De behöver gemensam rörelse.
Men i Makonde Lindes verk handlar det om konst, inte om rasism eller förnedring av kvinnor. Bra konst ska väcka svåra frågor.
En sekundär fråga är den gamla om vad alla andra tycker att konstnärer får göra. Fastän svaret är så enkelt som: vad som helst inom lagens ram. Det betyder inte att alla spektakulära upptåg är bra, och inte att konstnären ska vara amoralisk. Men gränsen går hos konstnären själv, dras av hens ansvar och moral. Gränsen ska inte ritas upp av institutioner, kritiker eller smakkonventioner.
Virtanen i Aftonbladet utvecklar och förbättrar temat!
1 kommentar:
Matandet av kvinnan med hennes eget underliv kan väl gärna ingå i konstverket. Kvinnlig könsstympning propageras ofta av den äldre generationen kvinnor, som i sin tur stympades i sin ungdom. Den yngre generationen får så att säga äta upp vad den äldre fått utstå.
Skicka en kommentar