fredag, mars 30, 2012

Hur najs är detta?

Såg filmen Niceville. En stark historia. Långt borta och nära – sextiotalets Jackson, Mississippi, har inte mycket med vårt samhälle att göra.
Utom att vi som växte upp på 60-talet indoktrinerades till att beundra dem (”om de bara inte behandlade negrerna så illa!” som man sa).
Sedan började de behandla vietnameserna illa också, och vi som var barn började tänka.

Men på 60-talet framställdes USA som världens räddare eftersom de hade vunnit i andra världskriget och befriat koncentrationslägren (”om de bara inte hade fällt de otäcka atombomberna!” som man sa).
På 70-80-talet fick den usa:nska kulturen en renässans. Bilarna, musiken, hela hyggligheten, visst låg det något oemotståndligt i det?

Men på 60-talet var Nürnberglagarna ännu giltiga i flera usa:nska delstater. Raslagarna, alltså. Detta skildras tydligt i filmen Niceville. På 60-talet, när vi barnsliga idioter beundrade en stormakt för att den för somliga tillät en levnadsstandard med tvättmaskin och pool och pastellfärgade shantungklänningar. Samtidigt låg slavekonomin farligt nära i de delstater där hembiträdet inte fick flytta och inte fick gå på husbondens toalett och framförallt inte
fick sticka upp (hen hade inte pool heller, men hen fick sköta tvättmaskinen).

Femton år efter det att unga usa:nska män stod och spydde inför ashögarna i lägren, femton år efter det att usa:nska domare utmätte straff för folkmord i Nürnberg, staden som gav namn åt
alla raslagar, femton år efter detta levde somliga i USA högt på privatslaveri och hade i
vissa delstater laglig rätt att straffa hen som förespråkade jämlikhet mellan ”raserna”.

Wir gewussten ja nichts. Så sa många tyskar efter kriget: Vi visste ju inget. Kanske visste de inte, kanske spelade de ovetande, säkerligen är gränsen mellan vetande och medvetande flexibel.
Vi som var barn på 60-talet kan lugnt säga: Vi visste ju inget. Utom att det var synd om negrerna.
De usa:ner som kom hem från kriget visste. Men såg de några likheter? De som gjorde det hade krigsneuroser. De övriga ställde upp för den vräkiga levnadsstandard för de få som resten av den vita världen gjorde till demokratisk modell - eftersom vinnarna fick företrädet att definiera demokrati som marknad.
Här i landet lät vi dem bara lugnt hållas.
Vi visste ju inget?

På 2010-talet framställs USA fortfarande som föredöme för världens folk.
Tyskland har bett om ursäkt.
Ursäkter hjälper inte långt, men de visar en viljeinriktning.
Förenta Staterna har inte bett om ursäkt.
Inte heller har de skrivit på det fullständiga Genèveavtalet.

2 kommentarer:

Lasse Strömberg sa...

Vi har nog alla hört det felaktiga påståendet att det vara USA och England som besegrade nazismen och vann andra världskriget. För mig blev det litet av en chock när jag insåg att det var Sovjet ensamt som besegrade nazityskland. Det värsta är dock att det fortfarande finns de som tror att det var USA och England som gjorde det.

Att folk inte vill erkänna att de visste, både i Tyskland och Sverige är möjligtvis förståeligt. Men att nu påstå att man då inte visste är att ljuga.

Helena Duroj sa...

Jag fick historien berättad lite annorlunda. Som att ryssarna hade befriat hela j-la Europa. Riktigt så var det ju inte heller. Men Auschwitz tog de. Övergivet och delvis förstört. Resten fotograferade de allierade. Det gjorde de rätt i. Men slutsatserna..?