Till rasisterna

Nu växer veset med vete

i mognande plogfåror, 

dem vi älskade så mycket.

Ännu är de värda kärlek.

Hårda lerjorden, fattigdomsfälla.

Järnet träet bar sig bättre,

brukades för näring, bäring.

Men ved och veke lyste klent

mot vattnens praktverk, veven, elen!

Kraft ger makt, belyser rent

Mycken sly växer nu 
där hässjorna låg längs med älven,

den vi älskade så mycket.

Ännu är den värd vår kärlek.

Brukspatroner, byggarglädje,

resligt folk på fest, rekordår.

Välfärdsvägen var vår egen.

Ljus durch Freude.

Sly är slutet.
Myndigt folk
och ingen skyldig.
Älven, elen –
vem ser felen?

Furor, fåror, träd och älv.

Ännu är vi kärlek värda

om vi sväljer eget ärvda!

Slyet kväver fältens träda

bruk och byar slutar yvas.

Kärlek är vi ännu värda

när vi ser det som vårt hem

Det vi gjorde, och ska bära.