Tryckfrihetssällskapet försvarar i en välvilligt placerad debattartikel tryckfriheten i Sverige. Det låter ganska oförargligt. Eftersom vi har tryckfrihet är det väl bra att den försvaras. Men artikelförfattaren Carlqvist kallar Sverige för en ”demokratur” – här råder i själva verket inte vare sig åsikts- eller tryckfrihet. Hon gör sig därför till tolk för de åsikter som inte får komma fram - men vi talar fortfarande om sidan 3 i SvD. Får man plats där kan man bara känna sig nedtystad om man väntat sig förstasidan!
Vad Carlqvist vänder sig emot är att media ”uppfostrar folket” istället för att granska makten. Delvis är mediakritiken berättigad. Politik och poesi har vid flera tillfällen framfört att media osynliggör vänstern som alternativ, okritiskt hyllar Allians-regeringen, mobbar socialdemokratiska ledare som är socialdemokrater, kryper för de kungliga och bidrar till politikerförakt genom att klumpa ihop politiker till en kast utan att visa var intressemotsättningarna finns. Detta är inte folkuppfostran, snarare folkfördumning (vilket kan exemplifieras med fritt vald löpsedel från kvällspressen).
Men ett tryckfrihetsproblem är det inte. Det är en fråga om makt och ägande. Tidningar är företag som måste sälja, och tydligen gör de bedömningen att de frågor som Tryckfrihetssällskapet vill driva inte är säljbara. Vilket innebär en strimma av hopp. Ty den som tar en titt på TFS fejsboksida kan se till exempel hur Reinfeldt förlöjligas på grund av sina mörkhyade förfäder. Man kan läsa att barnporrförbudet är en onödig lag, att Sverige löper risk att få sharia-lagar, att svensk kultur är att fira midsommar med att ta en sup och att eutanasi av obotligt sjuka är värdigt.
Carlqvist själv lär, enligt Frihetssmedjan (oberoende höger) ha skrivit om ”folk från länder med lägre genomsnitts-IQ”. Det är rasism av det klassiskt biologiska slaget.
Om sådant inte säljer är det bara att vara glad. SvD har gått såväl tryckfriheten som det obskyra sällskapet väl till mötes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar