Vänsterkongress 4: Integritet!

Välfärd, jämställdhet och integritet var de tre renodlade teman som partistyrelsen ville ha i valpen. Kongressombuden lyckades genomföra flera ändringar: en skärpning av texten om Afghanistan, en mening om införandet av sex timmars arbetsdag, och ett helt nytt stycke om miljö och klimat. Inget ont i det, men det förvånade och oroade mig att flera ombud argumenterade för att få bort integriteten som prioriterat tema. De menade att den inte är så aktuell, eller att det rentav är fråga om trygghet. Det var också några som var inne på att vi aldrig ska betona något som är privat - inte ens om det är våra egna liv.
Josfin Brink från partistyrelsen har här redan tagit itu med nästa uppgift. I integritetsdebatten svarade hon bland annat att visst behövs den övervakning som ger trygghet, exempelvis alkotest på chaufförer. Men att idag finns det inte någon begränsning för vad som ska kollas och när. Arbetsgivarna kan begära in vilka uppgifter som helst och kontrollera personalen helt godtyckligt, vilket också har ägt rum. Till exempel den bensinmacksföreståndare som från sitt hem spanade in personalen och kommenterade deras kroppar. Flera ombud berättade också om krav på utdrag ur straffregistret när de söker alla möjliga typer av jobb, något som hindrar en person som haft en stökig ungdomstid att någonsin komma igen.

Ali Esbati, här med Helen Engholm, var en av fyra eminenta ordförander. Han hade att hålla reda på tjogtalet yrkanden varav en del överlappade och andra motsa varandra. När ombuden blev lite griniga på att inte få sitt förslag framfört som de tänkt sig bemöte Esbati det med ett lätt resignerat: Men det är inte jag som har hittat på alla motioner och yrkanden, det är jag som ska försöka klara ut vad det är ni ställer till!

Efter femtielva omröstningar blir valpens titel: Gemensam trygghet, individens frihet, en hållbar värld. Denna upplysning fick jag av Hanna Löfqvist via twitter, ett medium jag annars inte är särskilt förtjust i. Tack!

Framåt kvällen blir det kongressfest...

Borgarpressen har svårt att hålla reda på om vårt parti har gått till höger eller vänster. Tur att vi är med själva och har koll på läget - att det är skillnad på långsiktig vision och valstrategi. En som fattat är ledarskribenten i SvD som säger att om Ohly ser nöjd ut, ska ni bli oroliga!

Vänsterkongress 3: Frihet, stolthet

Vi börjar dagen med de unga och de gamla. Först Ida Gabrielsson, Ung Vänsters ordförande som gick till storms mot ungdomsarbetslöshet, bostadsbrist och diskriminering. ”Är det någon som ska skriva under på ett svenskhetskontrakt så är det Reinfeldt som har attackerat allt som var rättvist, jämlikt och bra i landet!”
Inom arbetarrörelsen är vi stolta över dem som gått före och trampat upp stigen för oss. Veteranen Britta Berg påminde oss om den tid då partikamrater internerades som säkerhetsrisker och rensades ut ur fackklubbarna, då barn till förtroendevalda mobbades under det kalla kriget och hur folk spottade på Ny Dag-försäljarna. Tack Britta för allt arbete du och dina jämnåriga har lagt ner för att hålla socialismen vid liv trots de dåliga exemplen österut.

Vill ni ha det som i Sovjet? var en fråga vi ofta fick höra innan murens fall. Nej, det ville vi inte. Men till skillnad från andra partier vill vi det fortfarande inte. Integriteten och rätten till ett privatliv är idag hotad inom EU. Rossana Dinamarca förklarade att det inte handlar om att ”ha rent mjöl i påsen” utan om att friheten beskärs eftersom övervakning och ingrepp i den personliga sfären blivit allt vanligare under 00-talet. Det handlar inte heller enbart om internet, utan om övervakningskameror och kontroller i arbetslivet.

Men på fotot nedan är Dinamarca upptagen med något helt annat, nämligen den förnämliga elektroniken under kongressen. Borta är de gula lapparna som vi förut sprang med fram till ordförandena för att begära ordet. Idag matar ombuden in sina yrkanden i datorer, pappersfritt och smart!

Här konkurrerar Politk och poesi med TV4 om att fånga den nyvalde partiledaren. Lasse är stolt, glad och nästan rörd över det stora förtroende han har, och firade valet med att läsa några gripande rader av Jenny Wrangborg för oss.

Se även Sjöstedt om kongressens sakfrågor. Han tycker inte heller Brors' analys är någon höjdare (se mitt förra inlägg)

Vänsterkongress 2: Återbruk

I DN:s papperstidning idisslar Henrik Brors gamla inbillade oförrätter när han påminner om att minoriteten inom vänstern fick uppmaningen "Stick och brinn" vid en tidigae kongress. Nu var det såhär: Den otrevliga åthutningen var en påhittad pratbubbla som en kvällsblaska klistrade på Ohly. Givetvis i avsikt att läsarna skulle tro att han sagt det. Resten av media var inte sena att haka på, och förfasa sig över ett åsiktsförtryck som alltså aldrig ägt rum.

Vi var allihop förbannade på tilltaget, vilket föranledde en kamrat att slutligen säga detdär barnsliga s-&-b från talarstolen. Visserligen med ordentlig källhänvisning, men ändå klantigt. För nu går det inte att beslå Brors med lögn. Bara med trist stil, eftersom han förstås vet vem som myntade uttrycket.
En dumhet blir inte bättre av att upprepas.

I nättidningen ser jag bara förhoppningar om kritik mot partiledningen. Förhoppningar som säkert infrias, eftersom vi som sagt är ett demokratiskt parti med både högt till tak och långt till golvet.

Broberg beskriver väl lugnet under kongressens första dag. Det är inte politiken vi är oense om, utan hur den ska prioriteras.

Vänsterkongress 1: Valpen och internationalismen

Vänsterpartiets första kongressdag öppnade ståtligt i Gävles illblå konserthus. Den största frågan för dagen är förstås valplattformen eller "valpen" som ska antas.

Förhandlingarna börjar med en oro för medlemsomsättningen. Vi måste bli fler, men partiet håller sig på runt 8000 medlemmar, fastän inte de samma.
Partisekreterare Anki Ahlsten tar oron på allvar, men var i sitt svar också tydlig med att det är distriktens ansvar att bygga partiet, värva medlemmar och välkomna dem som kommer. Det kan inte göras uppifrån av en styrelse eller arbetsgrupp.
Vår skickliga ledamot i EU-parlamentet, Eva-Britt Svensson, rapporterade om arbetet där. Hon har fått en parlamentarisk majoritet att ställa sig bakom att motverka könsbaserat våld och har fått ta emot Kvinnojourernas pris för årets kvinnogärning, ett pris som Eva-Britt ödmjukt säger sig dela med alla feminister i vänstern. När det gäller integritetsfrågor och kampen mot övervakningen var hon med om en demonstration inne i parlamentshuset, och en aktuell fråga som hon jobbar med är frigivningen av Dawit Isaak, där överläggningarna med Eritreas ambassadör fortsätter.
Den programkommission som jag nu avgår ifrån har färdigställt ett studiematerial till partiprogrammet. Se till att använda det! Vi kan erbjuda material för tänkande, men utveckla politik och ideologi måste medlemmar och medborgare göra själva.
Här kan viceordföranden Annika Cullberg andas ut efter att ha lämnat vår rapport. Vi väntar på middag och ser fram emot att programkommissionen ska vara en levande del i partiets idédebatt, som Cullberg sa.

Valpens rubrik är ”Gemensam trygghet, individens frihet – nystart för Sverige”. Bättre kan väl inte vår inriktning inför valet uttryckas? Partistyrelsens Kalle Larsson inledde sitt tal med att kommentera det faktum att nu är vi i full gång, och redan ligger i stort sett ALLT som ändringsförslag till valpen. Han poängterade att detta är typiskt för vårt parti och våra kongresser, där makten på demokratiskt vis ligger hos ombuden.

Elegant och slagkraftigt sammanfattade han sedan hur partistyrelsen resonerat om plattformen: Välfärden är beroende av att fler människor arbetar, och av ett ökat skatteuttag. Den viktigaste frågan är givetvis mänsklighetens överlevnad, på existensiellt lång sikt, men just nu handlar det om strategier för att uppnå det möjliga. Vi är mitt uppe i ett samarbete som vi ska göra det bästa av - vi som ändå vet att vi är det enda kämpande socialistiska och feministiska partiet i Sverige.

SvD, som inte riktigt förstått hur man gör när man samarbetar, fyller ett uppslag med att vänsterns väg skulle bestå av högersvängar. Då borde de väl vara glada då – men nej, det är klart att borgerskapet skulle föredra att vi tjurigt enögt vägrade att utgöra regeringsunderlag.

Ett fint inslag på kongressen är den långa raden av internationella gäster. De kommer från vänsterpartier från el Salvador till Vitryssland, från Finland till SydAfrika. Här talar el Salvadors Mirtala Lopez (med Francisco Contreras från partistyrelsen som tolk) om det viktiga i att lära genom internationalisering och inspirera varandra för en världsordning av samexistens mellan folken. Viva Vänsterpartiet, la luta continua!

Greker mot EMU

Vi är många som med vänskaplig oro följt, om inte den grekiska valutakrisen så i varje fall de grekiska upploppen. Vi är många som har varit där, som en gång var bekanta med kvarter och krogar runt parlamentet och Síndagma, och som har grekiska vänner som kan bekräfta eller förkasta: Såhär har det alltid varit i Grekland! Såhär har det aldrig varit i Grekland!

Samma röster ur folkdjupen har också förklaringen redo: Vi har blivit lurade av Europa! Vi greker är stora lögnare! Allt beror på att vi är med i EU! Allt beror på att vi aldrig fick vara fullvärdiga medlemmar i EU!

Utan att begripa mycket om valutor begriper jag en smula om EU. Ungefär så mycket som att det aldrig är särskilt klokt att sätta upp en norm för alla där bara somliga passar in. Prisstegringarna i Grekland strax efter inträdet i valutaunionen var för mycket till och med för en turist. Att sedan få höra att de ändå inte var tillräckliga är precis vad jag väntade mig. Inte av Grekland, men av EU.

Hade det varit bättre för Grekland att stå utanför valutaunionen? Inte vet jag. Det verkar vara bättre för Sverige. Vi har ännu inte fått upp arbetslösheten på europeisk nivå, även om vi är på väg.

Idag har det grekiska parlamentet antagit det sparpaket som för en upplånad nation borde ha varit på gång för länge sedan. Inte kommer folket att tacka parlamentet för det - men vildhjärnorna kan inte bära brandbomber till Bryssel. Bara till banken.

Moderat x 2

"Fattiga motiveras av ökad fattigdom, rika motiveras av höga bonusar - vi är alla olika”
Vad sägs om det som valslogan för gamla nya Moderaterna? Fler sådana härliga påhitt och påhopp hittar du hos Moderatprat på Alliansfritt Sverige.

Vill du skaffa dig än större anledning att häckla moderater, se Malmövänstern!

Nu blir det allvar av

Idag är jag inte rolig. Idag menar jag allvar. Idag gör jag en sammanfattning av TT:s sammanfattning av det rödgröna budgetförslaget. Kul är det inte. Men det är eller kan bli viktigt.

Inriktningen i oppositionens budget är att få fram fler jobb och säkrad välfärd. En tjugolapp i månaden kan gott och väl tas från oss som arbetar, vilket inte är mer än rätt för att ge sänkt skatt för arbetslösa och sjuka. Även a-kassan ska höjas. De rika får bekosta andra satsningar - som att återställa tryggheten i försäkringssystemen och höja kvaliteten i sjukvård och skola.

Det var Thomas Östros, Ulla Andersson och Mikaela Valtersson som presenterade budgeten, som är utformad så att nio av tio hushåll ska tjäna på den.

Hr Reinfeldt (som man skrev på hans tid) behagade i nyhetsreferatet raljera om att det skulle sitta ”en hemlig person i skogen som man kan ta pengar ifrån”. Eftersom hr Reinfeldt inte kan se att sitter en hel jävla överklass på våra axlar och snor oss på pengar och arbetsglädje genom att auktionera bort vad vi gemensamt har arbetat ihop.
Den hemliga personen i skogen är en enligt taxeringskalendern bekant skara som får avstå från omkring fyra miljarder i höjda förmögenhetsskatter.
Hr Reinfeldt är också orolig för företagandet, men i budgetförslaget sänks skatten för småföretagare med 2-3 anställda. Till och med LRF tyckte att det var kul, även om de inte hurrade för övrigt.

Vidare ska miljöskatten på kärnkraft och vattenkraft höjas, liksom koldixoidskatten. Det sistnämnda ökar förstås literpriset för bensin, så reseavdraget höjs för att underlätta för dem som har långväga arbetsresor i glesbygd. Men inte för mig som sitter i kö på Essingeleden! Jag och de som står ivägen för mig får istället betala trängselavgift från år 2012, och det gör jag gärna med en ny regering.

När vi tar över regerandet görs en besparing på två miljarder i försvaret, och avdraget för hushållsnära tjänster kommer att avskaffas.

Resultatet av denna politik blir 100 000 nya jobb, utbildnings- och praktikplatser.

Fler planer: en fördubbling av byggandet av bostadsrätter, och ökade resurser till kommunerna med 12 miljarder kronor och fortsatt rot-avdrag med klimatprofil. Låter ganska bra, va?

Vänsterpartiet har gått med på att göra eftergifter på skatteområdet för att få till en bra helhet med förbättringar för bland annat kvinnor.

Hur har reaktionerna varit? Att reaktionerna Svenskt näringsliv är negativa och LO positiva kommer kanske inte som en överraskning. Roligt att notera är att pensionärernas riksorganisation välkomnar satsningarna på pensionärer och stödet till kommuner och landsting.
För en sansad ledarkommentar! se Hanne Kjöller
För den mer humoristiskt lagda: se Homo politicus

Mobbad denna vecka

Kanske är jag utmobbad, vad vet jag. Hur som helst har jag regelbundet länkat till svd, dn och senast ekot, medan mitt bloggverktyg envist påstår att jag inte diskuterar några som helst intressanta nyheter.

Enligt egen uppfattning diskuterar jag alltid något intressant, länkat eller ej. Annars skulle jag inte blogga. Endast undantagsvis meddelar jag att jag äter yoghurt med bär och nötter till frukost.

Men den förment fria bloggosfären fungerar på gam-medias villkor, och hittills har styrverktyget hittat länkarna till deras per definition viktiga artiklar.

Men inte den senaste veckan. Så det är klart man undrar....

Leve leve leve 1 Maj

Vi var fler än tiotusen personer som hörde Ohlys 1 Maj-tal i Kungsträdgården i Stockholm. Ekot kommenterar: ”När man ser tusentals i vänsterpartiets demonstrationståg är det svårt att förstå att partiet stundtals ligger farligt nära riksdagens fyraprocentspärr.”

För en gångs skull lyckades de sätta ord på en stark känsla.

Ung Vänsters Ida Gabrielsson och en stolt partiledare tågar ut från Medborgarplatsen

Landets till ytan minsta kommun hänger förstås på, och är varken den minsta elle tystaste grupperingen

Några paroller:

Att sälja stöldgods är häleri / offentliga sektorn äger vi!

Halva makten / hela lönen!

Ropen skalla, arbete åt alla!

Ropen skalla, bostad åt alla!

Yalla yalla, muren ska falla!

Inga pigor åt överklassen / låt dom skura dom egna dassen!
Inga rasister på våra gator / fyll dom istället med bögar och flator!

Kronprinsessan i bostadskö / Hagaparken ska vara park!

Krossa USA-imperialismen!

Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet!

Lika för alla är inte alltid rättvist

Nu ska det tas från de fattiga igen! Stadshushögern drar sig som bekant inte för det, och ser till att dra ned på det socioekonomiska stödet till skolor i fattiga områden. Ett stöd som skolorna är helt beroende av för att ge barnen möjlighet att lyckas.

Stödet används till nödvändig undervisning, främst i modersmål och svenska som andraspråk. Det används till förlängt öppethållande, så att det ända till kvällen finns personal och datorer till hands så att barnen kan sköta sina studier, även om de bor trångt eller inte har högutbildade föräldrar. En del av stödet går också till fritidsledare och öppen verksamhet, eftersom barnen i de här områdena vanligen inte tillbringar sin fritid med att skjutsas runt från den ena häftiga hobbyn till den andra.

Som exempel nämns Hjulsta skolor vars stöd minskat med två miljoner medan antalet elever ökat med 14 procent. Rektor på Hjulstaskolan uttalar sig och har helt rätt i sin kritik, utom när hon säger att de i Hjulsta har ett annorlunda uppdrag än andra skolor.
Nej! De har precis samma uppdrag. Men det krävs mer för att kunna fullgöra det.

Stockholms folkpartistiska borgarråd pekar istället på att skolpengen har höjts. ”Vi valde att lägga det lika över alla skolor istället” säger hon. Ja, det var just det. Detta är inte ett misstag, det är ett medvetet val. Och när det man har att välja på är att ge stöd åt dem som behöver eller att gynna dem som redan har, då kan man alltid lita på att borgarna väljer fel.

Se även Alliansfritt Sverige

Tradition och schablon

Hur förväntas vi se på den blivande drottningen? Att tidningar och jubileumsböcker hyllar tradition och schablon framgår av Tillemas intressanta artikel där hon tar upp tre nya böcker om Victoria Bernadotte. En består av Herman Lindqvists sedvanliga devota plattityder, en låtsas vara privat, och en skildrar oskuldsfulla kungabrudar genom tiderna.
Drottning Kristina sa: ”Det krävs större mod att gifta sig än att dra i fält” - och avstod från bådadera. Men hon var ju intelligent.

Artikeln visar att det inte går att skilja bevakningen av en blivande regent från bevakningen av en kvinna. (Se även Politik och poesi om Kleopatra.) Kronprinsessan måste vara vacker eller åtminstone ge intryck av att vara det, men inte utmananade. Hon förväntas förkroppsliga patriarkatets och heteronormativitetens dygder. Jämförelsematerial i Victorias fall är lillasyster, som får ta på sig rollen av världslig, sexig tjej vars liv är festligt eller struligt. Storasyster måste visa sig ämbetet värdig genom att vara pliktmedveten och duglig - och i de nämnda böckerna citeras mäktiga män som kan bekräfta Victorias förmågor och den paradox som krävs av henne: hon är pappas favoritmedarbetare, men hon måste alltid kunna luta sig mot den trygge fästmannen. En kvinna är aldrig något i sig själv.

Artikeln kunde gärna ha gått några steg längre i framförallt feministisk analys. Det enda intressanta med Victoria sammanfattar Tillema i slutorden: ”Victoriagestalten sänder uppfordrande signaler och manar till självreglering: Se ut si, var så!”
Bättre förebild kan patriarkatet inte få än denna unga kvinna, som under intryck av de primitiva sederna i Förenta staterna tänker låta sig ledas av sin far fram till altaret. Som man leder en ko till betäckning.

Mer kungligt rolig mediekritik i dystopin i Wahllöfs tevekrönika

För övrigt anser jag att Haga ska vara park

De kunde väl fråga först

Klart för moské i Rinkeby - det lät som en utmärkt idé så som partierna i Stockholms stadhus presenterade den. Men Vänsterpartiet var inte med på det. Varför?
Därför att det inom vänstern ryms ett flertal rinkebybor som är dödströtta på att aldrig bli tillfrågade vid rådslag, som de boende i andra stadsdelar vanligen blir.

Självklart behövs en moské. En böne- och samlingsplats för alla olika islamska riktningar, så som de kristna samfunden på en ort kan dela på ett kyrkobygge när de små träkapellen står tomma och de behöver samla krafterna. Men detta bygge har utlovats åt ett enda samfund utan förberedande dialog eller samordning av intressena.

Självklart är det mycket mer som också behövs i Rinkeby. Sedan de stora arbetsplatserna flyttades därifrån går det sämre för handeln. Om gallerian måste slå igen är vi tillbaka vid utgångsläget, med videouthyrning i källaren och livsmedelsbarack på fältet. Detta anser stockholmspartierna att man löser genom att fyratusen moskébesökare shoppar i centrum. Parkeringsplatser för fyratusen bilar saknas dock.

När rinkebyborna i vintras ockuperade sitt gamla förvaltningshus för att hindra rivning var det en stolt gest för det gemensamma. För möten, bostäder, ungdomsverksamhet, kultur och demokrati. Allt det som en gång var Rinkebys kännetecken. Men ockupanterna kördes bort, huset revs, och ett nybygge beslutades i rasande fart.

Den borgerliga majoriteten tror sig plocka mångfaldspoäng på detta oförankrade utspel. Men hur har Socialdemokraterna resonerat, de som alltid tidigare haft en stark bas i den gamla Rinkeby-solidariteten?

Se Stockholmsvänstern

Stockholmsbilder

Några stockholmska hus att uppskatta:

Dockskåpet i Bromma där du ser möbleringen i uterummen hela vägen upp!

En gång kollektivhus på Kungsholmen, ritat av Markelius. Enkelt och skönt.

Femtiotalets Vällingby. En årgång som står sig, även intill Wingårdhs eleganta galleria.

Gröndal. Det syns ju förresten.

Kistas nybrutalitet, en rak höger i synfältet.

Södertanten skriver varmt om Slussen - snörlivet eller svalget mitt i Stockholm som måste åtgärdas fastän ingen vet hur. Ett av förslagen är att avlägsna funkisrondellen och ställa ut monopolhus där utan att passera gå. Jag menar, så att ingen kan gå. Södertanten är av förklarliga skäl emot och flaggar för protest imorgon lördag.

Dansmuséet är bättre än Förbifarten

De rödgröna föreslår folkomröstning om Förbifarten, en utmärkt idé. I synnerhet som det ger möjlighet att sätta sig in i frågan bättre för sådana som mig som egentligen inte ser någon lösning på trafikskiten. En ny, två mil lång motorled över Mälarens kulturlandskap för 28 miljarder låter som megalomaniskt vansinne. Sitta i bilkö varenda dag är ett mer småskaligt, individuellt vansinne. Tron att det ska gå lätt och smidigt att under fimbulvintern pila iväg över länet på energisnåla spår med välfungerande vagnar låter just som tro. God tro.
Folkomröstningar är inte alltid mest demokratiskt, men de höjer alltid kunskapsnivån.

En ofta förekommande uppfattning är att de rödgröna bara förhalar om tiden, eftersom vi ändå förlorar. Kanhända. Men Jens Holm jämför med trängselskatten. Ett impopulärt förslag som segrade och där det varit glest med klagomålen.


De alltigenom blåa föreslår att Dansmuséet flyttar för att ge plats åt dem själva. Regeringen behöver huset under en renovering av Rosenbad, så konstsamlingar i världsklass kan väl maka åt sig.
Svårigheten med ett dansmuseum är att det inte går att ställa ut själva dansen. Det som finns är kostymer, kulisser, foton och video - och Dansmuséet har samlat sådant från stora delar av världen.
Målgruppen är smal. Därför är läget bredvid Operan en förutsättning för levande verksamhet. Den andra förutsättningen är utåtriktat arbete, något som Dansmuséet utför förnämligt. Här finns lunchservering, butik för musik- och dansvideo, seminariekvällar och lördagsaktiviteter som samba, afrikansk dans eller gamla folklekar för både barn och vuxna.
Mycket mer än så kan ett smalt museum inte göra, och på detta vis har Dansmuséet skaffat sig gott renommé.
Något som alltså kan försvinna lika fort om de färgsprakande dräkterna magasineras och lokalerna hamnar avsides.

Du som föredrar tåspets och kabukimasker framför Allians-regeringens utbredning runt hela Gustav Adolfs torg, gå in på Dansmuséets hemsida och skriv på namnlistan.

Som bekant finns det en namnlista till. Ty oavsett om monarkins anhängare minskar (SOM) eller är konstant (Sifo), måste vår nationalstadspark i Haga bevaras som fritt strövområde.
Haga ska vara park!

Det är inte ofta jag kommer upp i hela tre Stockholms-frågor i inläggen, eller hur, Stockholmsvänstern?

Inte fria

Finns det nåt sätt att få folk att sluta säga "friskolor"? Det heter fristående skola. Drömmen om företagens frihet från allmänhetens bästa är borgarnas - ren propaganda som t o m myndigheter har svalt.
Sluta genast!

Ny lyrisk handbok

Någon gång under 90-talet publicerades denna dikt av Kåre Dyberg. Trots denna starka programförklaring har jag senare aldrig hört talas om författaren. Någon som vet?
Här har jag kortat i Dybergs text och ändrat han till hon.


Ny lyrisk handbok

Den som fattar en dikt, hon kommer att få problem
Den som lever sin dikt, hon kommer att dö ensam
Den som lever två av sina dikter, blir otrogen mot en
Den som ligger med en dikt får ett barn mindre
Den som bär drottningkrona emedan hon skriver, hon blir ingens
Den som inte bär drottningkrona, ska endast bli övergiven av sig själv
Den som är rädd för döden, räddas av sina dikter
Den som inte är rädd för döden, kan möjligen räddas av sina dikter

Strypta apotek och friska villaägare

Något skumt är det med apoteket. Det som inte längre finns. Socialdemokraterna anser att det var en medveten strypning av denna av folket finansierade verksamhet, Hägglund försvarar sig, och jag var inte där så jag vet då inte vem som gjort vad.
Men en sak vet jag. Den som är i Sundbyberg och vill hämta ut sin medicin på Apoteksbolaget, eftersom det offentliga är vår egen verksamhet och det inte ens är säkert att medicinen finns hos de tre-fyra närmaste privata pillertrillarna, den har inget apotek att tillgå. Det ska snart öppna ett i Kista, säger webben. Det fanns ett där förut, ett i Rinkeby, två i Sundbyberg och några i Solna. Men de är sålda allihop. Närmaste offentliga apotek är hos överklassen på Östermalm. Är det något de gjort sig förtjänta av tack vare sina höga skatter, eller?

DN:s förstasida (papper) framhåller att det är yrkesarbetande villaägare som tjänat på Alliansens politik medan det är arbetslösa och sjuka som förlorat. Som om dessa två kategorier ginge att jämföra! Som om den yrkesarbetande villaägaren hade sitt på det torra - när hon kan bli arbetslös eller sjuk vilken dag som helst.
Då sitter hon där, och torkar baken med sina borgerliga valsedlar.
Olycka väljer man inte. Men solidaritet kan man välja.

För att förhindra alla sådana idéer har DN infört kontroll på riksdagsledamöter så du kan se vem av dem som driver dina frågor, allt för att privatisera, individualisera och splittra. Allt för att undanröja partipolitikens ideologiska långsiktighet.
Låt friska villaägare kolla vem som driver friska villafrågor. Låt dem tro att intet ont kommer att vederfaras dem eftersom de besitter jorden.

En bal på slottet

Högern ökar i Europa, skriver Eva-Britt Svensson med anledning av det ungerska valet. Ett naziliknande parti, Jobbik, har fått 17% av rösterna och kan ingå i regeringssamarbetet. Det som omedelbart oroar är hur situationen ska bli för de redan förtryckta romerna i landet.

Vad är då en bal på slottet?
I jämförelse med den gastkramande fascismen och rasismen är den - platt intet.
En demokratins löjliga formsvacka, en ansiktskräm för kapitalismen.
Därför är jag glad över att Lars Ohly artigt men tydligt tackar nej till att delta vid Victoria Bernadottes bröllop i sommar. Han önskar ungdomarna lycka till med sina privata liv - som de gärna kan fortsätta med oss förutan. Ärvda ämbeten är otidsenliga. Låt dem kamma sig och skaffa ett jobb och gå hem till sitt. Och då helst inte i Hagaparken. Namnlistan för ett fritt Haga har ökat!

Borgerskapet trallar på. Samhället är en saga för de rika och en dokusåpa för de fattiga.
Men verkligheten - den är det som borgarna kallar för utanförskap.

Terror är inte så bara

Inga nazister på våra gator!
Nu på lördag 17 april demonstrerar nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen i centrala Stockholm.
Nätverket Mot Rasism samlas för motdemonstration klockan 1130 vid korsningen St Eriksgatan – Fleminggatan, där nazisterna planerar att marschera förbi.

Du som inte vill delta i en aktiv motdemonstration, passa ändå på att fylla trottoarerna där nazisterna marscherar förbi. Stirra ut dem, plinga med cykelklockan, stå med ryggen mot gatan. Det finns många sätt att visa sitt ogillande.

En tidigare kommentar här bloggen skrev att det inte finns någon anledning att protestera ”bara för att nazisterna e där”. Jo. Det är precis vad det handlar om. Nazisterna är inte ”bara” i något sammanhang. Det är en antihuman, antidemokratisk rörelse som inget annat slut har än
terror och mord. ”Bara” de visar sig utgör de ett hot.
Samme person skriver också att man bör räkna med att få stryk, om man står där och skriker. Detta är ett uttryckligt hot, och sådana kommentarer tar jag inte in i fortsättningen.

Nazisterna kommer inte att tillåtas göra om det en gång till.

Ibland är jag faktiskt orolig för att lägga ut denhär typen av information. Det finns en risk att den drar till sig odemokratiska, aggressiva typer som gillar att slåss på gatorna. Vilket förstås är det sista jag önskar. Men om jag av rädsla avstår från att skriva är vi ett steg närmare fascismen.

Thorvall, passion och arbetarskildring

Via fejsboken får jag reda på att Kerstin Thorvall är död.
Via wiki får jag reda på utgivningsåren för hennes böcker.
Via tidningarna får jag inte reda på mer än det jag vet.
Så nu tar Politik och poesi upp det jag vet.

Thorvall har funnits sedan jag var flicka. Som någon att få stöd av eller störas av. Ungefär som en mamma. En mamma att önska sig eller för allt i världen inte önska sig.

Handboken till tonårsflickor; Boken till dig utkom 1959. Då var jag fyra år, men nio år senare blev den till stadigvarande läsning och flera omlån. Thorvall ville uppmuntra flickor att... vad? Vara sig själva? Nej, att vinna rätta killen och innan vi gjort det stå ut med vårt tillfälliga deppande som kanske, kanske skulle gå över med en nystruken blus och sol på cykelvägen.
Då trodde jag att det var så tonåringsliv borde se ut: "Att på lördagskvällen gick jag och dansade", som var en av Thorvalls mindre lyckade formuleringar. Att jag inte, är min egen.
Boken till dig och mig var späckad med modeteckningar; flyhänta, attraherande. Under teckningarna drog hon regelboken som hon lärt sig i Paris: att den som är liten och rund inte i onödan ska dela av figuren med brett bälte, att den som är lång och rank inte ska klä sig i randig skjortblusklänning.
Thorvall, hon som hade evig ungdomsnoja, fick mig att redan som femtonåring åldras under försöken att fundera ut vad farao en skjortblusklänning var för slag?

Endast tio år efter välmenande tonårshandboken hade Thorvall vuxit ikapp sina egna barn, och då släpptes Vart ska du gå? Ut? Barnromanen handlade om en trulig tonårspojke, och titeln blev till ett i decennier bevingat ord för pubertal konversation.
Det är eller var ett bra uttryck – lever det än? Eller vårdar barnen av idag sina relationer och sin sociala kompetens på de lysande lakonismernas bekostnad?

När Det mest förbjudna utkom 1976 gjorde den mig illa berörd. Eftersom en riktigt tråkig skilsmässa utspelades i min egen familj ville jag minst av allt höra talas om kvinnor som låg på dörrmattor och kved av längtan, och Thorvall reducerade jag till krönikör i modetidningar. En syssla hon för övrigt skötte mycket bra. Extra roligt var det när hon använde sitt presskort från Damernas Värld för att knö sig in på ett hotell på Rivieran där den medelåldrige Joe Cocker höll till, rockstjärnan som hon en gång avgudat. Stjärnan blev stolt och glad över att ännu lysa, och intervjun var något av ett skop.

År 1993 utkom När man skjuter arbetare... Påträngande och avslöjande, men en arbetarroman. Pinsam förstås, så som vi kvinnor lätt blir så snart vi berättar vad det verkligen handlar om, men likafullt en arbetarroman. Detta kan ingen kan ta ifrån henne.
Men det försöktes. Om tonårs- mode- och passionsskildraren skrivit en psykologisk arbetarroman var det väl en ren händelse, eller kanske bara en uppkräkt bekännelse? så lät kritikerna. Fram till Thorvalls nästa böcker I skuggan av oron och Från Signe till Alberte, böcker som avslöjade – ingenting som helst. Inget mer avslöjande än att det var ett kompetent fall av medvetet gestaltande vi hade framför oss.
Det kom sent. Hon hade kämpat för det.

Är det arbetarskildring vi ska ha, då handlar Thorvalls författarskap om erövring. Rita och kåsera och tjäna pengar, det kunde hon. Det sa hon själv, trots bristande självförtroende. Men att författa var något hon lärde sig och år 2000, när Thorvall var 75 år, lyckades hon få ihop alla delarna i Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. Här presterade hon en bekännelse som var personlig, gestaltad, upplevd och skapad. Här skrev hon så som det ska skrivas.

Då var det inte lång tid kvar. Jag minns kåserierna om förödmjukelsen i att inte kunna gå, när man helst vill dansa. Att be hemtjänsten om en promenad, istället för städning.
Utan konkreta belägg tror jag att Thorvall med dessa kolumner har påverkat hemtjänsten mot det som idag kallas valmöjligheter, vilka hon betraktade som människovärde.

Nu är hon död. All heder åt Kerstin Thorvall ikväll, på lördagkvällen!

Läs gärna Tiina Rosenberg i samma ämne
Såhär skriver SvD