Det blir prinsessbröllop i teve 15 veckor i sträck till våren, upplyser tidningen.
Femton veckor. Nästan fyra månader.
Den television som ska vara allmänhetens tjänare vill att vi ska få veta ALLT.
Allt det som dam- & skvallerpressen skulle klara lika bra, alltså.
De som inte klarar kritiska reportage eller grävande journalistik.
SVT sviker sitt uppdrag.
Vem tar på sig att redogöra för ombyggnader, installationer och avspärrning i allmänhetens egen nationalstadspark, Haga?
Skriv på namnlistan: Haga ska vara park
Hyr the Queen med Helen Mirren också. Utomordentlig inblick i en dysfunktionell familj och ett porträtt av en stark kvinna med felaktig uppfostran.
lördag, februari 13, 2010
fredag, februari 12, 2010
Män som...
"Fruimporten är en skamfläck!" skriver Värmlands landshövding i en artikel som jag hoppas fungerar som väckarklocka när det gäller de utsatta, ensamma thailändska kvinnor som först utnyttjats, sedan inte ens får stanna i landet.
Det oroande är inte de fall som bygger på en förälskelse som tar slut, eller på en kvinna som tar chansen att köpa sig ett bättre liv. Det skrämmande är det patriarkala mönstret med kvinnan som utbytbart objekt.
Det finns män som skaffar sig den ena kvinnan efter den andra, väl i medvetande om att hon skickas tillbaka om han gör slut med henne inom två år. Detta är män som enbart vill ha en piga att hunsa, eller män som slår. Detta är män som hatar kvinnor, män som fruktar kvinnor, män som inte skulle orka med sitt liv om de blev tvungna att betrakta dendär som sköter hushållet som en levande människa.
Svenska myndigheter spelar med i den pågående förnedringen. Kvinnan ges ingen relevant information, ingen samhällsintroduktion. Hon har ju en svensk man (det är väl bara utlänningar som isolerar sina kvinnor från det välsignade Svenska Samhället, eller hur?) Till och med när mannen är misshandelsdömd och tagit emot tidigare importfruar får kvinnan gå i fällan. Eftersom hon är asiat och kanske prostituerad är mannens integritet viktigare.
Men en man som slår har ingen integritet överhuvudtaget. Det är en satans missunnsam inbunden tjurskallighet han går och tuggar på i sin ensamhet, tills han får tag på någon som befinner sig i underläge.
Landshövdingen skriver om metoder att skydda kvinnorna. Vem tar fram metoden för att män ska sluta slå?
Se även Mer vänster i Uppsala till minnet av Fadime
- - -
Ett apropå till storstadsinlägget är tidningarnas lista över världens bästa städer. När hälsovård, stabilitet, kultur, miljö utbildning och infrastruktur har vägts in hamnar Vancouver och Wien i toppen. Lite överraskande kanske med tanke på Vancouvers heroinkvarter, men kanske är där uppsnyggat numera. Den enda nordiska staden bland de tio bästa är Helsingfors. Men den är ju så tråkig...
Det oroande är inte de fall som bygger på en förälskelse som tar slut, eller på en kvinna som tar chansen att köpa sig ett bättre liv. Det skrämmande är det patriarkala mönstret med kvinnan som utbytbart objekt.
Det finns män som skaffar sig den ena kvinnan efter den andra, väl i medvetande om att hon skickas tillbaka om han gör slut med henne inom två år. Detta är män som enbart vill ha en piga att hunsa, eller män som slår. Detta är män som hatar kvinnor, män som fruktar kvinnor, män som inte skulle orka med sitt liv om de blev tvungna att betrakta dendär som sköter hushållet som en levande människa.
Svenska myndigheter spelar med i den pågående förnedringen. Kvinnan ges ingen relevant information, ingen samhällsintroduktion. Hon har ju en svensk man (det är väl bara utlänningar som isolerar sina kvinnor från det välsignade Svenska Samhället, eller hur?) Till och med när mannen är misshandelsdömd och tagit emot tidigare importfruar får kvinnan gå i fällan. Eftersom hon är asiat och kanske prostituerad är mannens integritet viktigare.
Men en man som slår har ingen integritet överhuvudtaget. Det är en satans missunnsam inbunden tjurskallighet han går och tuggar på i sin ensamhet, tills han får tag på någon som befinner sig i underläge.
Landshövdingen skriver om metoder att skydda kvinnorna. Vem tar fram metoden för att män ska sluta slå?
Se även Mer vänster i Uppsala till minnet av Fadime
- - -
Ett apropå till storstadsinlägget är tidningarnas lista över världens bästa städer. När hälsovård, stabilitet, kultur, miljö utbildning och infrastruktur har vägts in hamnar Vancouver och Wien i toppen. Lite överraskande kanske med tanke på Vancouvers heroinkvarter, men kanske är där uppsnyggat numera. Den enda nordiska staden bland de tio bästa är Helsingfors. Men den är ju så tråkig...
torsdag, februari 11, 2010
Romer utsatta i Europa
Sluta avvisa romer till Serbien och Kosovo!
Det kräver de romer som demonstrerar utanför Migrationsverket i Kållered. I Serbien och Kosovo förföljs romer och tvingas leva på soptippar utan el eller vatten. De misshandlas ofta av både befolkning och polis, elelr som Ingrid Schiöler från Röda Korset säger: ”Polisen kan inte skydda dem.”
Migrationsverket förklarar avvisningarna med hur utlänningslagen är skriven. Schiöler accepterar inte det argumentet, eftersom lagen kan tolkas på olika sätt. Vem säger att den mest inhumana tolkningen är den korrekta?
Romerna är inte utsatta för politiskt förtryck, utan för diskriminering och spontan etnisk rensning. När det har gått så långt att polisen inte kan skydda dem, kanske inte ens är intresserade av det, måste det ses som att de är strukturellt förtryckta. Därför är romerna inte nöjda med Migrationsverkets svar utan kommer att fortsätta demonstrationerna.
En av dem säger att han inte ens bryr sig om vad som händer honom själv längre - ”men mina barn måste få ett liv. Det kan dom aldrig få i Kosovo”
En rapport från UNHCR om Kosovo (nov -09) finns här
Och i Expos dec-nummer fanns rapporter om romerna i Europa
- - -
Läs här! Vänsterpartisten Mats Einarsson har varit hygglig nog att bemöta kosackerna som jämförde Ohly med förhållandena i Korea
Det kräver de romer som demonstrerar utanför Migrationsverket i Kållered. I Serbien och Kosovo förföljs romer och tvingas leva på soptippar utan el eller vatten. De misshandlas ofta av både befolkning och polis, elelr som Ingrid Schiöler från Röda Korset säger: ”Polisen kan inte skydda dem.”
Migrationsverket förklarar avvisningarna med hur utlänningslagen är skriven. Schiöler accepterar inte det argumentet, eftersom lagen kan tolkas på olika sätt. Vem säger att den mest inhumana tolkningen är den korrekta?
Romerna är inte utsatta för politiskt förtryck, utan för diskriminering och spontan etnisk rensning. När det har gått så långt att polisen inte kan skydda dem, kanske inte ens är intresserade av det, måste det ses som att de är strukturellt förtryckta. Därför är romerna inte nöjda med Migrationsverkets svar utan kommer att fortsätta demonstrationerna.
En av dem säger att han inte ens bryr sig om vad som händer honom själv längre - ”men mina barn måste få ett liv. Det kan dom aldrig få i Kosovo”
En rapport från UNHCR om Kosovo (nov -09) finns här
Och i Expos dec-nummer fanns rapporter om romerna i Europa
- - -
Läs här! Vänsterpartisten Mats Einarsson har varit hygglig nog att bemöta kosackerna som jämförde Ohly med förhållandena i Korea
onsdag, februari 10, 2010
Från Stockholmsvänstern till Vancouver
"Att bo i hyresrätt måste uppvärderas till det frihetsboende det egentligen är.” Så skriver Stockholmsvänstern som har flera långtgående förslag på hur inflytandet ska öka och standarden höjas i vår egen takt i de allmännyttiga bostadsområdena. Ett bostadsprogram skrivet väl i medvetande om att det också finns folk som inte vill sitta i ständiga grannsamråd om hur buskarna ska planteras.
I gårdagens understreckare fanns också tankeväckande läsning om stadsutveckling. Skyskrapeivrarna i Stockholm fick lära sig att vitaliteten och pulsen i höghusstaden nummer ett, Manhattan, uppstod på gatan, på övergivna p-platser eller i de slitna kvarterens orenoverade loft.
Ingen gillar en nergången stad. Men det var faktiskt tillgången på små billiga lägenheter som drog konstnärerna och hantverkarna till New York. Liksom till Kreuzberg i Berlin, och för mycket länge sedan till Montmartre i Paris.
Inte så att skyskrapor skulle vara fel. De har sin strama elegans där de passar in, eller där de krävs på grund av utrymmesbrist. Men att som "stureplanscentern" inbilla sig att internationellt storstadsliv uppstår ju fler människor som befinner sig framför en dator trettiosex våningar upp i luften är bara löjligt.
Dessutom utmärks inte Manhattan av någon flott glassighet. Så sent som i slutet av 90-talet var det slitet, skitigt och trångt. Elnätet och ventilationen var av Istanbuls standard. Tunnelbanan slingrade genom svarta mullvadshål. Flatiron building eller Dakota är vackra, men de är ju så att säga ovanför.
Den som vill in i den glänsande hägringen av skyskrapor där glasväggarna bara återkastar skenet av varandra i upprepade reflexer, bör vända sig till Vancouver. Den som vill se en stad i science fiction där det mänskliga blodomloppet låsts i metallrör och glaskolvar borde ha sett Paris-förorten la Défense på 80-talet. Detdär är redan gjort - varför göra om det?
Tänk er en levande stad. Hyresrätter som frihetsboende för barn, gamla, poeter och livsnjutare.
Stockholmsvänstern gör numera också sammanställningar av vänsterbloggar - väl läsvärt!
- - -
”Oskakad hand är ett dåligt skäl” skriver Alltid rött, alltid rätt. Det handlar om mannen som vägrades a-kassa för att han vägrade skaka hand. Jobbsökeriet ska ju vara en golgatavandring av förödmjukelse så att de arbetssökande inte får för sig att de är nåt.
I DN skriver Kjöller klokt om att det faktiskt endast är kvalifikationerna för jobbet ifråga som ska vara avgörande. Inte din klädsel eller ditt uppträdande, såvitt de inte är nödvändiga för att kunna fullgöra uppgifterna.
Men i verkligheten vet vi att anpassligheten ständigt firar nya triumfer.
I gårdagens understreckare fanns också tankeväckande läsning om stadsutveckling. Skyskrapeivrarna i Stockholm fick lära sig att vitaliteten och pulsen i höghusstaden nummer ett, Manhattan, uppstod på gatan, på övergivna p-platser eller i de slitna kvarterens orenoverade loft.
Ingen gillar en nergången stad. Men det var faktiskt tillgången på små billiga lägenheter som drog konstnärerna och hantverkarna till New York. Liksom till Kreuzberg i Berlin, och för mycket länge sedan till Montmartre i Paris.
Inte så att skyskrapor skulle vara fel. De har sin strama elegans där de passar in, eller där de krävs på grund av utrymmesbrist. Men att som "stureplanscentern" inbilla sig att internationellt storstadsliv uppstår ju fler människor som befinner sig framför en dator trettiosex våningar upp i luften är bara löjligt.
Dessutom utmärks inte Manhattan av någon flott glassighet. Så sent som i slutet av 90-talet var det slitet, skitigt och trångt. Elnätet och ventilationen var av Istanbuls standard. Tunnelbanan slingrade genom svarta mullvadshål. Flatiron building eller Dakota är vackra, men de är ju så att säga ovanför.
Den som vill in i den glänsande hägringen av skyskrapor där glasväggarna bara återkastar skenet av varandra i upprepade reflexer, bör vända sig till Vancouver. Den som vill se en stad i science fiction där det mänskliga blodomloppet låsts i metallrör och glaskolvar borde ha sett Paris-förorten la Défense på 80-talet. Detdär är redan gjort - varför göra om det?
Tänk er en levande stad. Hyresrätter som frihetsboende för barn, gamla, poeter och livsnjutare.
Stockholmsvänstern gör numera också sammanställningar av vänsterbloggar - väl läsvärt!
- - -
”Oskakad hand är ett dåligt skäl” skriver Alltid rött, alltid rätt. Det handlar om mannen som vägrades a-kassa för att han vägrade skaka hand. Jobbsökeriet ska ju vara en golgatavandring av förödmjukelse så att de arbetssökande inte får för sig att de är nåt.
I DN skriver Kjöller klokt om att det faktiskt endast är kvalifikationerna för jobbet ifråga som ska vara avgörande. Inte din klädsel eller ditt uppträdande, såvitt de inte är nödvändiga för att kunna fullgöra uppgifterna.
Men i verkligheten vet vi att anpassligheten ständigt firar nya triumfer.
måndag, februari 08, 2010
Var är apartheidkramarna idag?
Ett gäng ängsligt riksdagskandiderande borgare har av någon underlig anledning fått en kolumn skrämselpropaganda publicerad i Aftonbladet. Rena kosacktongångarna.
En rödgrön röst kan göra Ohly till minister och vi får det som i Korea... Extremister av alla slag ska hållas utanför... Tidigare S-ledare var minsann noga med att hålla rent vänsterut...
Ja, det sista stämmer. Tidigare S-ledare har med alla medel bekämpat sin mindre och radikalare konkurrent inom arbetarrörelsen. Avhysning från arbetsplatser, spioneri, svarta listor, kuppartade fackföreningsval och under kriget till och med internering var metoder som dåvarande Socialdemokrater inte drog sig för. Hade de riktat samma kraft åt kampen mot kapitalismen skulle mycket idag ha varit vunnet för de arbetare de sa sig företräda på detta stalinistiska vis.
Men detdär är historia nu. Trots kvardröjande skepsis har vi förlåtit dem. Samarbetet är nödvändigt, för folkflertalets skull.
Det finns annat i historien som tvärtom borde luftas och vädras. Högerns motstånd mot varje demokratisk reform. Det nazistiska stråket inom borgarklassen. De konservativas inbitna försvar av mord och terror om dessa stöder den privata äganderätten - så som apartheid-systemet, bombmattorna över Vietnam och Pinochets blodiga kupp i Chile.
Glöm inte heller att kapitalisterna hade regeringens tillstånd att fortsätta sina lukrativa affärer med nazi-Tyskland, trots att detta förlängde det andra världskriget och drog ut på dess ofattbara lidanden.
Alla har begått politiska misstag. Frågan är vilka som vill reda ut dem, ta lärdom och gå vidare.
Jag lånar en kommentar från en läsare av Alliansfritt Sverige:
”V stödde diktaturer igår mot bättre vetande.
M stödjer diktaturer idag mot bättre vetande.”
Sluta spela oskyldiga! Försök att lära.
Även HBT-sossen har synpunkter, och en mer utförlig analys finns hos Homopoliticus
En rödgrön röst kan göra Ohly till minister och vi får det som i Korea... Extremister av alla slag ska hållas utanför... Tidigare S-ledare var minsann noga med att hålla rent vänsterut...
Ja, det sista stämmer. Tidigare S-ledare har med alla medel bekämpat sin mindre och radikalare konkurrent inom arbetarrörelsen. Avhysning från arbetsplatser, spioneri, svarta listor, kuppartade fackföreningsval och under kriget till och med internering var metoder som dåvarande Socialdemokrater inte drog sig för. Hade de riktat samma kraft åt kampen mot kapitalismen skulle mycket idag ha varit vunnet för de arbetare de sa sig företräda på detta stalinistiska vis.
Men detdär är historia nu. Trots kvardröjande skepsis har vi förlåtit dem. Samarbetet är nödvändigt, för folkflertalets skull.
Det finns annat i historien som tvärtom borde luftas och vädras. Högerns motstånd mot varje demokratisk reform. Det nazistiska stråket inom borgarklassen. De konservativas inbitna försvar av mord och terror om dessa stöder den privata äganderätten - så som apartheid-systemet, bombmattorna över Vietnam och Pinochets blodiga kupp i Chile.
Glöm inte heller att kapitalisterna hade regeringens tillstånd att fortsätta sina lukrativa affärer med nazi-Tyskland, trots att detta förlängde det andra världskriget och drog ut på dess ofattbara lidanden.
Alla har begått politiska misstag. Frågan är vilka som vill reda ut dem, ta lärdom och gå vidare.
Jag lånar en kommentar från en läsare av Alliansfritt Sverige:
”V stödde diktaturer igår mot bättre vetande.
M stödjer diktaturer idag mot bättre vetande.”
Sluta spela oskyldiga! Försök att lära.
Även HBT-sossen har synpunkter, och en mer utförlig analys finns hos Homopoliticus
söndag, februari 07, 2010
Svenska bilder
Detta är ett designat fönster. Oklart varför. 
Detta är ett land av is och dimma som endast självspäkare kan bebo.
Här måste vi samla färgen i byttor 
och höra glädjen som sprött pinglande.
Denna väggprydnad syddes inte av en designer.Men lite glädje spred hon allt.
fredag, februari 05, 2010
Mer om hemmet som bas
Konsulten jag hänvisade till i inlägget nedan satsar även bloggvägen sitt krut på att få kvinnor att stanna hemma och ta hand om sina barn, eftersom männen inte är lämpade för det.
Att ställa följdfrågor om ekonomiskt oberoende och sociala sammanhang för kvinnans del verkar bortkastat, eftersom kvinnan med detta synsätt är biologiskt predestinerad att offra sig för att barnen inte ska växa upp till psykopater.
Men barnen då? Kvinnan talar med patos om deras rätt till omsorg och att bli sedda. Då vore det rimligt att stärka förutsättningarna för det, med pappa och morfar och förskolefröknar, istället för att isolera barnet med en person som gjort det fullkomligt livsfarliga valet att överlåta såväl existensmedel som existensberättigande på andra.
Konsulten ville i sin blogg ha svar på några frågor. Kommer här:
”...Om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?
1) Hur kommer det sig att skolan är en enda mobbningsarena, 2) barnen går på lugnande medel och 3) procenten bokstavsbarn i Sverige är näst högst per capita i världen? 4) Kan någon då förklara varför barnen i Sverige är de som i högre utsträckning än i andra jämförbara länder använder alkohol och andra droger före femton års ålder?”
1) Det är den inte.
2) Det gör de inte.
3) Sverige ligger långt fram när det gäller att testa och utreda alldeles gratis. Vissa av de barn som får diagnos medicineras för att bättre kunna hantera skoldagen (fråga två, antagligen)
4) De har väl tillgång till drogerna. Kanske rentav hemma.
Backa i texten: Om det vore så, att fäderna är babyskötare och hierarkierna inte framstår som så hotfulla, kanske fler skulle må bättre.
Kanske.
Att ställa följdfrågor om ekonomiskt oberoende och sociala sammanhang för kvinnans del verkar bortkastat, eftersom kvinnan med detta synsätt är biologiskt predestinerad att offra sig för att barnen inte ska växa upp till psykopater.
Men barnen då? Kvinnan talar med patos om deras rätt till omsorg och att bli sedda. Då vore det rimligt att stärka förutsättningarna för det, med pappa och morfar och förskolefröknar, istället för att isolera barnet med en person som gjort det fullkomligt livsfarliga valet att överlåta såväl existensmedel som existensberättigande på andra.
Konsulten ville i sin blogg ha svar på några frågor. Kommer här:
”...Om det vore så, att vi har kommit på något som är friskt och ändamålsenligt genom att göra fäderna till babyskötare och kvinnorna till arbetare i hierarkierna utanför hemmen, hur kommer det sig då att vi mår så dåligt?
1) Hur kommer det sig att skolan är en enda mobbningsarena, 2) barnen går på lugnande medel och 3) procenten bokstavsbarn i Sverige är näst högst per capita i världen? 4) Kan någon då förklara varför barnen i Sverige är de som i högre utsträckning än i andra jämförbara länder använder alkohol och andra droger före femton års ålder?”
1) Det är den inte.
2) Det gör de inte.
3) Sverige ligger långt fram när det gäller att testa och utreda alldeles gratis. Vissa av de barn som får diagnos medicineras för att bättre kunna hantera skoldagen (fråga två, antagligen)
4) De har väl tillgång till drogerna. Kanske rentav hemma.
Backa i texten: Om det vore så, att fäderna är babyskötare och hierarkierna inte framstår som så hotfulla, kanske fler skulle må bättre.
Kanske.
onsdag, februari 03, 2010
Hemmet är basen - för vadå?
En kvinnlig ledarskapskonsult rekommenderar folkpartisten Birgitta Ohlsson att stanna hemma och föda sitt barn istället för att ta en utlandstjänst. Det låter som om konsulten själv gjorde ett felval i sin ungdom och därför inte kan förlåta att någon annan får chansen. I sin egenskap av konsult råder hon oss att verka från vår bas = hemmet, och tar sig rätten att tala om hur mycket andra kvinnor förstått eller inte av sig själva och livet.
Det är ett ganska tragikomiskt inlägg, utom att hon skyller på "våra mödrar" för att Ohlsson &co i sin förblindelse tackar ja till utmaningar flera mil bort.
Tyck vad du vill, konsultinnan, men håll min gamla mamma utanför! Hon vill inte se någon folkpartist på någon ministerpost!
Avslutningsvis tror hon att detta blir borgerlighetens undergång. Se, det finns något positivt i allt! som konsulterna plägar säga.
Också hos Alltid rött, alltid rätt
Det är ett ganska tragikomiskt inlägg, utom att hon skyller på "våra mödrar" för att Ohlsson &co i sin förblindelse tackar ja till utmaningar flera mil bort.
Tyck vad du vill, konsultinnan, men håll min gamla mamma utanför! Hon vill inte se någon folkpartist på någon ministerpost!
Avslutningsvis tror hon att detta blir borgerlighetens undergång. Se, det finns något positivt i allt! som konsulterna plägar säga.
Också hos Alltid rött, alltid rätt
Skvaller och sakpolitik
Hör här lite skvaller om utbildningsmajoren:
På en större konferens tog Björklund ett exempel från föräldramötet på en internationell skola där föräldrarna var nöjda med det mesta. Men de svenska föräldrarna ifrågasatte varför det är så mycket läxor. De asiatiska föräldrarna däremot frågade varför det är så lite läxor!
Åhörarna på konferensen satt tysta. Verkade inte förstå exemplet. Missade helt blixtbelysningen av en brännande bildningsfråga. Väntade på något - del två, poängen, ett vettigt ord; någonting. Tills Björklund hummade att det kanske inte gick att dra några slutsatser av detta, och fortsatte sitt anförande.
När detta återgavs sa en annan kamrat att han varit på en helt annan konferens. Att Björklund där drog precis samma exempel. Och att reaktionen eller bristen därpå var precis den samma.
Att lära, det är visst någonting mycket mycket svårt det.
- - -
Över till de rödgröna och slut på skvallret. Mottag några punker vår gemensamma bostadspolitik:
- Kraftigt ökat bostadsbyggande
- Dubblering av antalet hyresrätter som byggs under mandatperioden
- Upprustning i miljonprogramsområdena
- Avståndstagande från ombildningarna till bostadsrätter i Storstockholm
- Kompletteringar med hyresrätter i villaområdena och villor i höghusområden
- Ge kommunerna möjlighet att föreskriva en viss upplåtelseform i översiktsplanen
- Klimatbonus för bostäder som effektiviserar sin energianvändning
Mer finns att läsa exempelvis hos V-Sundbyberg!
På en större konferens tog Björklund ett exempel från föräldramötet på en internationell skola där föräldrarna var nöjda med det mesta. Men de svenska föräldrarna ifrågasatte varför det är så mycket läxor. De asiatiska föräldrarna däremot frågade varför det är så lite läxor!
Åhörarna på konferensen satt tysta. Verkade inte förstå exemplet. Missade helt blixtbelysningen av en brännande bildningsfråga. Väntade på något - del två, poängen, ett vettigt ord; någonting. Tills Björklund hummade att det kanske inte gick att dra några slutsatser av detta, och fortsatte sitt anförande.
När detta återgavs sa en annan kamrat att han varit på en helt annan konferens. Att Björklund där drog precis samma exempel. Och att reaktionen eller bristen därpå var precis den samma.
Att lära, det är visst någonting mycket mycket svårt det.
- - -
Över till de rödgröna och slut på skvallret. Mottag några punker vår gemensamma bostadspolitik:
- Kraftigt ökat bostadsbyggande
- Dubblering av antalet hyresrätter som byggs under mandatperioden
- Upprustning i miljonprogramsområdena
- Avståndstagande från ombildningarna till bostadsrätter i Storstockholm
- Kompletteringar med hyresrätter i villaområdena och villor i höghusområden
- Ge kommunerna möjlighet att föreskriva en viss upplåtelseform i översiktsplanen
- Klimatbonus för bostäder som effektiviserar sin energianvändning
Mer finns att läsa exempelvis hos V-Sundbyberg!
måndag, februari 01, 2010
Mer statistik och mindre debatt
Fler frågetecken kring Politometern blir det när Stollentuna förundras över urvalet och påpekar att också inaktiva bloggar är med.
Irriterat utbrister han också att en blogg inte är ett kampredskap, ett flygblad eller en tävling - men det kan den förstås vara. Den kreativa glädjen med bloggen är att den kan och får vara vad som helst, att den rentav är ett lysande redskap för oss som aldrig vill höra talas om genregränser mer.
En annan sajt som mäter ”inflytande” (alltså länkningar) är sajten Inflytande. Enligt denna har Politik och poesi plats 728 av 14663 och endast cirka 5% är mer ”inflytelserika”. För den som trott sig vara ett muspip i universum är det riktigt kul.
Vill du ha något mer relevant statistik? Se sammanvägda resultat från de fem stora opinionsinstituten. Utan att Vänsterpartiet är något att skryta med går det åtminstone inget vidare för alliansen.
Partiledardebatter är intressanta ettpar dagar före valet. Inte dryga halvåret innan, så jag såg den inte men Kaj Raving skriver bra: När tänker regeringen ge besked.
Jöran Fagerlund gör en klok granskning av debatten ur klimatperspektiv, och sammanfattar: ”Vilka frågor kan vi få väljare på? tycks ha varit huvudfrågan, inte vad som kommer att avgöra människors och mänsklighetens framtid.”
Ynkligt är vad det är.
Hos Esbati finns några kommentarer om partiledardebatten och desto mer om "debatten", det vill säga en polariserad ett-noll-företeelse som Expressen tror sig bidra till med nätomröstningar och boxningsrubriker.
Ynkligt, som sagt.
Irriterat utbrister han också att en blogg inte är ett kampredskap, ett flygblad eller en tävling - men det kan den förstås vara. Den kreativa glädjen med bloggen är att den kan och får vara vad som helst, att den rentav är ett lysande redskap för oss som aldrig vill höra talas om genregränser mer.
En annan sajt som mäter ”inflytande” (alltså länkningar) är sajten Inflytande. Enligt denna har Politik och poesi plats 728 av 14663 och endast cirka 5% är mer ”inflytelserika”. För den som trott sig vara ett muspip i universum är det riktigt kul.
Vill du ha något mer relevant statistik? Se sammanvägda resultat från de fem stora opinionsinstituten. Utan att Vänsterpartiet är något att skryta med går det åtminstone inget vidare för alliansen.
Partiledardebatter är intressanta ettpar dagar före valet. Inte dryga halvåret innan, så jag såg den inte men Kaj Raving skriver bra: När tänker regeringen ge besked.
Jöran Fagerlund gör en klok granskning av debatten ur klimatperspektiv, och sammanfattar: ”Vilka frågor kan vi få väljare på? tycks ha varit huvudfrågan, inte vad som kommer att avgöra människors och mänsklighetens framtid.”
Ynkligt är vad det är.
Hos Esbati finns några kommentarer om partiledardebatten och desto mer om "debatten", det vill säga en polariserad ett-noll-företeelse som Expressen tror sig bidra till med nätomröstningar och boxningsrubriker.
Ynkligt, som sagt.
söndag, januari 31, 2010
Kreativ bloggare och bloggräknare
Tack till Jane som givit mig utmärkelsen Kreativ Bloggare. Av Janes sajt som är rik på känslor, intryck och foton, framgår att man ska ge utmärkelsen vidare till sju medbloggare, men tyvärr klarar jag inte av det, tror knappast jag läser sju bloggar ens. Dem jag brukar länka till och listan till vänster får vara tecknet på mitt gillande.
De kreativa bloggarna förväntas också uppge sju fakta om sig själv. Politik och poesi brukar inte vara privat, men för denhär gången gör jag ett undantag som tack för stödet:
- jag har skrivit Festmanifest
- jag gillar att göra blombuketter men tar död på krukväxter
- min första scenframställning var rollen av en död örn
- jag samlar på speldosor
- jag uppskattar ingen annan sport än äventyrsbad
- färg och massor av färg gör mig lycklig
- innerst inne är jag dansös på Operan
En ny upptäckt är Politometern som åtagit sig att lista politiska bloggar. Efter ett vad det verkar grundligt arbete rankar de inflytande efter länkning och flr statistik på ledorden hos bloggare från alla riksdagspartier - trodde jag först, men ser sedan att Piratpartiet är med. Då undrar jag över urvalet, eftersom det finns ännu fler partier...
Hur som helst finns Politik och poesi på plats 17 av 185 vänsterbloggar. Bland alla politiska bloggar stod mitt infytande (tack vare dig som länkar hit) på plats 151 av 1371 igår. Visst är det ganska bra - särskilt som jag hamnade på steget över Maria Wetterstrand!
Politometern noterade också att Vänsterpartiets bloggar är de som oftast skriver om rasism och feminism. Liksom om poesi, märkligt nog.
De kreativa bloggarna förväntas också uppge sju fakta om sig själv. Politik och poesi brukar inte vara privat, men för denhär gången gör jag ett undantag som tack för stödet:
- jag har skrivit Festmanifest
- jag gillar att göra blombuketter men tar död på krukväxter
- min första scenframställning var rollen av en död örn
- jag samlar på speldosor
- jag uppskattar ingen annan sport än äventyrsbad
- färg och massor av färg gör mig lycklig
- innerst inne är jag dansös på Operan
En ny upptäckt är Politometern som åtagit sig att lista politiska bloggar. Efter ett vad det verkar grundligt arbete rankar de inflytande efter länkning och flr statistik på ledorden hos bloggare från alla riksdagspartier - trodde jag först, men ser sedan att Piratpartiet är med. Då undrar jag över urvalet, eftersom det finns ännu fler partier...
Hur som helst finns Politik och poesi på plats 17 av 185 vänsterbloggar. Bland alla politiska bloggar stod mitt infytande (tack vare dig som länkar hit) på plats 151 av 1371 igår. Visst är det ganska bra - särskilt som jag hamnade på steget över Maria Wetterstrand!
Politometern noterade också att Vänsterpartiets bloggar är de som oftast skriver om rasism och feminism. Liksom om poesi, märkligt nog.
fredag, januari 29, 2010
Helst ska de väl sluta andas
Enligt media finns plötsligt en ”burkafråga”. Det låter inte klokt, är det inte heller. Politiska frågor är kvinnofrigörelse, religionsfrihet och sekularisering. Ett klädesplagg som en majoritet av befolkningen knappast har sett kan inte vara en ”fråga” - ändå delar den frågan svenska folket, säger Expressen.
Svenska folket som måste söka obefintliga arbeten trots att vi är sjuka, svenska folket som styrs av en regering för vilken allt inklusive medicin och kunskap är marknadsvaror, svenska folket som skottar sig igenom en rekordvinter medan vi oroar oss för global uppvärmning - vi är enligt sagda blaska indelade i två läger angående ett klädesplagg, inbegripna i en strid som överhuvudtaget inte skulle ha existerat Expressen förutan.
Det började med Sarkozy i Frankrike och Rasmussen i Danmark, och med sverigedemokrater som säger och gör det väntade, det som står i deras politiska program. Och pang! så har startskottet gått - då kastar sig de stora partierna fram för att få vara med och kladda lite i burkaburken, då kallas det för en brännande debatt, då ordnar Expressen tryckknappsomröstningar.
Det kommer att dyka upp fler skenfrågor som ska dra uppmärksamheten från valet, tro mig. En exotisk kittling och lite kolonialt deltagande duger som förevändning för att hålla folket borta från makt och förtryck, kapitalism och patriarkat, rasism och folkmord, ekologi och miljöhot.
En Kd-kvinna tycker att burka är äckligt och ohygieniskt. Hon tycker inte om att de går och andas i den. Genom att redovisa den repliken förmedlar tidningen att småsinta personliga idiosynkrasier är giltiga argument i styrandet av en modern västerländsk demokrati.
Dessutom flyttar det gränsen för god smak ännu en bit bort från den politiska mediafäktningsarenan.
Svenska folket som måste söka obefintliga arbeten trots att vi är sjuka, svenska folket som styrs av en regering för vilken allt inklusive medicin och kunskap är marknadsvaror, svenska folket som skottar sig igenom en rekordvinter medan vi oroar oss för global uppvärmning - vi är enligt sagda blaska indelade i två läger angående ett klädesplagg, inbegripna i en strid som överhuvudtaget inte skulle ha existerat Expressen förutan.
Det började med Sarkozy i Frankrike och Rasmussen i Danmark, och med sverigedemokrater som säger och gör det väntade, det som står i deras politiska program. Och pang! så har startskottet gått - då kastar sig de stora partierna fram för att få vara med och kladda lite i burkaburken, då kallas det för en brännande debatt, då ordnar Expressen tryckknappsomröstningar.
Det kommer att dyka upp fler skenfrågor som ska dra uppmärksamheten från valet, tro mig. En exotisk kittling och lite kolonialt deltagande duger som förevändning för att hålla folket borta från makt och förtryck, kapitalism och patriarkat, rasism och folkmord, ekologi och miljöhot.
En Kd-kvinna tycker att burka är äckligt och ohygieniskt. Hon tycker inte om att de går och andas i den. Genom att redovisa den repliken förmedlar tidningen att småsinta personliga idiosynkrasier är giltiga argument i styrandet av en modern västerländsk demokrati.
Dessutom flyttar det gränsen för god smak ännu en bit bort från den politiska mediafäktningsarenan.
onsdag, januari 27, 2010
Förintelsedagen
Ännu en påminnelse om vår skröplighet är Förintelsens minnesdag.
Det finns så få kvar som kan berätta. De överlevande blir allt färre. De som idag har upplevt förintelseåren gjorde det som barn.
Men minnena bleknar inte - de blir värre med tiden, säger Cordelia Edvardson, en av de i Sverige boende överlevarna.
Auschwitz-Birkenau var från början tänkt att likna de många koncentrationsläger som anlagts i Tyskland sedan början av 1930-talet, som Dachau eller Buchenwald. De var uppsamlingsfängelser där politiska motståndare och andra oönskade invånare arbetade, svalt eller straffades ihjäl. Men för att bli av med de människor som för nazisterna var helt onödiga började man avliva dem med gas, först i liten skala i skåpbilar, sedan i förintelseläger som Treblinka, Belzec, Chelmno eller Sobibor dit i huvudsak judar skickades. Dessa ohyggliga ställen var ofta illa skötta - oavsett ur vilken synvinkel - och när de inte kunde hålla uppe tempot i undanskaffandet av offren konstruerade naziregimen den verkliga dödsfabriken. Från 1942 var Auschwitz-Birkenau en inklusive-allt-anläggning: ett högeffektivt, industrialiserat koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och krematorium.
En påminnelse om vår skröplighet.
Med det menar jag den mänskliga skräcken för det annorlunda, den mänskliga närheten till våld. Jag menar också passiviteten, blundandet, lögnen, undflyendet, underlåtelsen, fegheten i allt motstånd som aldrig formerats. Liksom vår skröpliga oförmåga att förhindra upprepade folkmord idag.
Våra skröpliga kroppar måste dö, våra röster måste tystna, våra minnen måste upplösas. Det blir färre och färre kvar som vet. Ropen och röken därifrån finns fortfarande, men de skingras. Lidandet blir till historia.
Mänsklighetens mest monumentala mordkonstruktion förfaller, även den. Ett skröpligt byggnadsverk som lutar, ruttnar, dukar under för besökarnas fötter.
Ironiskt nog måste Auschwitz idag restaureras.
Det är avskyvärt att säga: restaurera Auschwitz.
Men det måste göras, för våra skröpliga minnesfunktioners skull.
Minnesfunktioner som måste hålla för och bearbeta också de massmord som skett i vår egen tid.
Grundlig hemsida från minnesplatsen och muséet finns här
Det finns så få kvar som kan berätta. De överlevande blir allt färre. De som idag har upplevt förintelseåren gjorde det som barn.
Men minnena bleknar inte - de blir värre med tiden, säger Cordelia Edvardson, en av de i Sverige boende överlevarna.
Auschwitz-Birkenau var från början tänkt att likna de många koncentrationsläger som anlagts i Tyskland sedan början av 1930-talet, som Dachau eller Buchenwald. De var uppsamlingsfängelser där politiska motståndare och andra oönskade invånare arbetade, svalt eller straffades ihjäl. Men för att bli av med de människor som för nazisterna var helt onödiga började man avliva dem med gas, först i liten skala i skåpbilar, sedan i förintelseläger som Treblinka, Belzec, Chelmno eller Sobibor dit i huvudsak judar skickades. Dessa ohyggliga ställen var ofta illa skötta - oavsett ur vilken synvinkel - och när de inte kunde hålla uppe tempot i undanskaffandet av offren konstruerade naziregimen den verkliga dödsfabriken. Från 1942 var Auschwitz-Birkenau en inklusive-allt-anläggning: ett högeffektivt, industrialiserat koncentrationsläger, arbetsläger, förintelseläger och krematorium.
En påminnelse om vår skröplighet.
Med det menar jag den mänskliga skräcken för det annorlunda, den mänskliga närheten till våld. Jag menar också passiviteten, blundandet, lögnen, undflyendet, underlåtelsen, fegheten i allt motstånd som aldrig formerats. Liksom vår skröpliga oförmåga att förhindra upprepade folkmord idag.
Våra skröpliga kroppar måste dö, våra röster måste tystna, våra minnen måste upplösas. Det blir färre och färre kvar som vet. Ropen och röken därifrån finns fortfarande, men de skingras. Lidandet blir till historia.
Mänsklighetens mest monumentala mordkonstruktion förfaller, även den. Ett skröpligt byggnadsverk som lutar, ruttnar, dukar under för besökarnas fötter.
Ironiskt nog måste Auschwitz idag restaureras.
Det är avskyvärt att säga: restaurera Auschwitz.
Men det måste göras, för våra skröpliga minnesfunktioners skull.
Minnesfunktioner som måste hålla för och bearbeta också de massmord som skett i vår egen tid.
Grundlig hemsida från minnesplatsen och muséet finns här
måndag, januari 25, 2010
I sann mening moderat feminism
Moderaterna hämtar stöd i feminismen! utropar SvD överraskat. Nåja, visst är det glädjande att manspartiet framför andra har insett om den löneskillnad som bärs upp av en könsmaktordning i sin mun, men när det kommer till insatserna vill de helst vänta och se.
Framförallt vill de inte påverka de privata arbetsgivarna, endast de offentliga. Så med tanke på den takt i vilken Moderaterna säljer ut offentlig verksamhet kommer de snart att vara av med hela arenan för hypotetisk förändring!
Undrar också hur det blir med genomslaget för ”jämställdhetsmärkning” av förskola-skola, ett helt nytt moderat intresse. Allianskompisarna i Kd brukar få vinterkräksjuka i falsett så fort ordet genus nämns, så kan det inte vara frågan om att pedagogerna ska utsätta barnen för någon som helst påverkan - annat än den hegemoniska, förstås. Kanske blir det premium till skolor där pojkar lyckats bli lika duktiga som flickorna. Eller så...
Enligt Alliansfrittsverige har DN genomfört webbenkäten ”Vad skulle få dig att rösta på S i nästa val?” Alternativen var att antingen ”Wanja”, Sahlin eller båda avgår, eller ingenting. Jag har inte funnit enkäten på webben, men om uppgiften stämmer är det en oanständig brist på omdöme ifråga om humor och politik som kompenseras med kvinnohat.
Vad skulle få dig att rösta på Moderaterna? Att de markerar feminism?
Den frågan är åtminstone politisk.
Uppföljning: Rejält politisk är också Claes Borgström i sin kommentar till den plötsligt påkomna feminismen inom M. Han kramar nästan ihjäl deras nya insikter och väntar bara på - åtgärderna!
Framförallt vill de inte påverka de privata arbetsgivarna, endast de offentliga. Så med tanke på den takt i vilken Moderaterna säljer ut offentlig verksamhet kommer de snart att vara av med hela arenan för hypotetisk förändring!
Undrar också hur det blir med genomslaget för ”jämställdhetsmärkning” av förskola-skola, ett helt nytt moderat intresse. Allianskompisarna i Kd brukar få vinterkräksjuka i falsett så fort ordet genus nämns, så kan det inte vara frågan om att pedagogerna ska utsätta barnen för någon som helst påverkan - annat än den hegemoniska, förstås. Kanske blir det premium till skolor där pojkar lyckats bli lika duktiga som flickorna. Eller så...
Enligt Alliansfrittsverige har DN genomfört webbenkäten ”Vad skulle få dig att rösta på S i nästa val?” Alternativen var att antingen ”Wanja”, Sahlin eller båda avgår, eller ingenting. Jag har inte funnit enkäten på webben, men om uppgiften stämmer är det en oanständig brist på omdöme ifråga om humor och politik som kompenseras med kvinnohat.
Vad skulle få dig att rösta på Moderaterna? Att de markerar feminism?
Den frågan är åtminstone politisk.
Uppföljning: Rejält politisk är också Claes Borgström i sin kommentar till den plötsligt påkomna feminismen inom M. Han kramar nästan ihjäl deras nya insikter och väntar bara på - åtgärderna!
söndag, januari 24, 2010
Den spännande representativiteten
Med en idiotisk artikel gör tidskriften Fokus sitt bästa att öka på politikerföraktet. Det handlar om hur politiska partier upprättar sina valsedlar.
”Partierna struntar i medlemmarna och trixar med riksdagslistorna” skriver Fokus. Som exempel tar de upp en valkrets som bröt mot stadgarna under kuppartade former, ett föraktligt hanterande som ingen någonsin har förespråkat som organisationsmodell.
Men när stadgarna följs, vilket är det vanliga, brukar förfarandet kallas legitimt – en flagrant skillnad mot stadgebrott som Fokus inte tycks ha observerat.
De flesta partier håller sig med någon form av förberedande kommitté för att lämna förslag till en lista som sedan en konferens av valda ombud röstar om. Den arbetsgången ser Fokus som toppstyrning och kontroll. Med idealet ”demokratisk mönsterorganisation” konstaterar tidskriften att de politiska partierna ”inte släpper ifrån sig allt för mycket makt till gräsrötterna”.
Den representativa demokratin är spridd över stora delar av världen. Den är ett stundom högst irriterande styrelseskick, men människor som styrs godtyckligt av självutnämnda potentater brukar vara beredda att dö för det. Fokus å sin sida tycks hävda någon sorts direkt deltagardemokrati. En modell som kan fungera i små eller löst sammanhållna enheter, men som är svårhanterlig i stora idéburna organisationer med sikte på att styra landet. Inte omöjlig, dock. Det parti som vill försöka sig på direktdemokrati kan ändra sin stadga och sätta igång, men hittills har ingen hittat någon sådan metod som fungerar utan godtycke eller popularitetstävling.
Att sätta samman en lista med några väl förankrade personer är svårt, i synnerhet som den ska uppvisa individuell kompetens och inomgruppslig mångfald. Det går åt timmar, nätter, telefonkedjor, intervjuer och kompromisser, och det enda Fokus har rätt i är att man ofta blir osams under tiden. Utgången är så viktig - dels för de inblandade men i någon mån också för Sverige.
Om tidningen hade velat skildra den processen med dess styrkor och svagheter hade det varit intressant läsning i demokratins tjänst, underlättande förståelsen av komplexa sammanhang. Det som händer på insidan av politiska partier och andra intresserföreningar är mer spännande än folk vanligen tror, dock inte på det sätt som det vanligen serveras. ”Hot, bråk, fula knep, maktkamp.” Denna enkla vinkling valde Fokus.
Maktkamp är vad det är. Därför är det viktigt och fascinerande. Men media väljer att använda sin den makt de redan har till att förringa och fördumma.
”Partierna struntar i medlemmarna och trixar med riksdagslistorna” skriver Fokus. Som exempel tar de upp en valkrets som bröt mot stadgarna under kuppartade former, ett föraktligt hanterande som ingen någonsin har förespråkat som organisationsmodell.
Men när stadgarna följs, vilket är det vanliga, brukar förfarandet kallas legitimt – en flagrant skillnad mot stadgebrott som Fokus inte tycks ha observerat.
De flesta partier håller sig med någon form av förberedande kommitté för att lämna förslag till en lista som sedan en konferens av valda ombud röstar om. Den arbetsgången ser Fokus som toppstyrning och kontroll. Med idealet ”demokratisk mönsterorganisation” konstaterar tidskriften att de politiska partierna ”inte släpper ifrån sig allt för mycket makt till gräsrötterna”.
Den representativa demokratin är spridd över stora delar av världen. Den är ett stundom högst irriterande styrelseskick, men människor som styrs godtyckligt av självutnämnda potentater brukar vara beredda att dö för det. Fokus å sin sida tycks hävda någon sorts direkt deltagardemokrati. En modell som kan fungera i små eller löst sammanhållna enheter, men som är svårhanterlig i stora idéburna organisationer med sikte på att styra landet. Inte omöjlig, dock. Det parti som vill försöka sig på direktdemokrati kan ändra sin stadga och sätta igång, men hittills har ingen hittat någon sådan metod som fungerar utan godtycke eller popularitetstävling.
Att sätta samman en lista med några väl förankrade personer är svårt, i synnerhet som den ska uppvisa individuell kompetens och inomgruppslig mångfald. Det går åt timmar, nätter, telefonkedjor, intervjuer och kompromisser, och det enda Fokus har rätt i är att man ofta blir osams under tiden. Utgången är så viktig - dels för de inblandade men i någon mån också för Sverige.
Om tidningen hade velat skildra den processen med dess styrkor och svagheter hade det varit intressant läsning i demokratins tjänst, underlättande förståelsen av komplexa sammanhang. Det som händer på insidan av politiska partier och andra intresserföreningar är mer spännande än folk vanligen tror, dock inte på det sätt som det vanligen serveras. ”Hot, bråk, fula knep, maktkamp.” Denna enkla vinkling valde Fokus.
Maktkamp är vad det är. Därför är det viktigt och fascinerande. Men media väljer att använda sin den makt de redan har till att förringa och fördumma.
fredag, januari 22, 2010
Barnsonaten
Idag begravdes Arvid Rundberg. Klassresenären, arbetarförfattaren, partikamraten och marinhistorikern gick vidare under en högtid av visor och saxofonspel.
Rundberg skrev reportage, romaner och biografi. När sviten av arbetarmemoarer kom ut under 70-talet – en svensk, en tysk, en engelsk och en rysk arbetare intervjuade och ärligt redovisade – läste jag böckerna och blev djupt imponerad.
Långt senare mötte jag Arvid, som inte alls blev lika imponerad av att det enda i hans författarskap som jag tagit till mig var reportageböckerna. Ty en författare blir aldrig någonsin nöjd.
Det finns till och med nobelpristagare som sneglar misstänksamt och muttrar att nåja, det kom väl lite sent påkallat i mitt fall, va!
Stingsligheten är författarens yrkesskada. Att någon skriver bättre, det är uthärdligt. Det är yrke. Såklart att någon jävel skriver bättre! Men att en person som man känner och gillar ändå föredrar andra författare, det kliar och svider.
Ännu senare vågade jag tillstå att Rundbergs mästerverk enligt min mening är Barnsonaten; en kort biografi över en uppväxt i ett musikaliskt men fascistiskt hem. Denna utsökta lilla bok doftar av Mozart och Stockholm och, förstås, av saxofon.
Musiken bar Rundberg alltid med sig. Han inte bara skrev, han spelade också. När han fick tråkigt på fester gick han in och slog några bluesackord på pianot. Cognacen dröp, röken flöt, kamrater talade, händelser utspelades eventuellt, allt till mullrande basgångar och hans habila b7or som stundom var där, stundom på väg annorledes.
Mozart själv antog att en av hans pianosonater i c-dur är enkel nog för ett barn. Själv ett barn i musiken kom jag aldrig längre än till just det stycket, och idag tänker jag på Rundbergs bok varenda gång jag spelar barnsonaten. Så kommer jag att tänka sålänge jag är kvar här framför ett jordiskt tangentbord, oavsett sorten.
På så vis har den odödlige Mozart levandegjort den dödlige Rundberg.
På så vis går det mest värdefulla i återbruk.
Rundbergs böcker får du läsa själv. Här återger jag endast ett muntligt yttrande som Arvid fällde när vi, ett gäng kamrater och vänner, hade festat oss igenom en Ålands-kryssning och närmade oss hemmahamnen Stockholm. Som centrum i vårt lätt bedagade sällskap slog Arvid ut med armarna mot välkomnande pastellhimlar och beboeliga taksiluetter och sa:
- Vad denhär stan behöver, är lite mer ömhet.
Det var inte allvar, inte heller ironi. Kanhända var det både-och. I alla kanhändelser var det en ytterst rundbergsk sammanfattning av Återkomsten till Staden. En sådan händelse som Bellman skulle ha lyckliggjort lika bra, fast i åtta verser.
Ibland har prosaisterna fördel och slår in det bättre. Ibland, i dessa exceptionellt för prosaister färglagda ögonblick.
Jag är glad att Rundberg hade öga och öra för prosaisternas ögonblick. Men ingen kommer att tala om det för honom. Dels för att han är död. Dels för att ingen recension någonsin kan bli så bra som den recension vi önskade.
Därför lånar jag Nawal el-Sadawis ord:
"Den enda belöningen för en författare är att kunna skriva bra"
Rundberg skrev reportage, romaner och biografi. När sviten av arbetarmemoarer kom ut under 70-talet – en svensk, en tysk, en engelsk och en rysk arbetare intervjuade och ärligt redovisade – läste jag böckerna och blev djupt imponerad.
Långt senare mötte jag Arvid, som inte alls blev lika imponerad av att det enda i hans författarskap som jag tagit till mig var reportageböckerna. Ty en författare blir aldrig någonsin nöjd.
Det finns till och med nobelpristagare som sneglar misstänksamt och muttrar att nåja, det kom väl lite sent påkallat i mitt fall, va!
Stingsligheten är författarens yrkesskada. Att någon skriver bättre, det är uthärdligt. Det är yrke. Såklart att någon jävel skriver bättre! Men att en person som man känner och gillar ändå föredrar andra författare, det kliar och svider.
Ännu senare vågade jag tillstå att Rundbergs mästerverk enligt min mening är Barnsonaten; en kort biografi över en uppväxt i ett musikaliskt men fascistiskt hem. Denna utsökta lilla bok doftar av Mozart och Stockholm och, förstås, av saxofon.
Musiken bar Rundberg alltid med sig. Han inte bara skrev, han spelade också. När han fick tråkigt på fester gick han in och slog några bluesackord på pianot. Cognacen dröp, röken flöt, kamrater talade, händelser utspelades eventuellt, allt till mullrande basgångar och hans habila b7or som stundom var där, stundom på väg annorledes.
Mozart själv antog att en av hans pianosonater i c-dur är enkel nog för ett barn. Själv ett barn i musiken kom jag aldrig längre än till just det stycket, och idag tänker jag på Rundbergs bok varenda gång jag spelar barnsonaten. Så kommer jag att tänka sålänge jag är kvar här framför ett jordiskt tangentbord, oavsett sorten.
På så vis har den odödlige Mozart levandegjort den dödlige Rundberg.
På så vis går det mest värdefulla i återbruk.
Rundbergs böcker får du läsa själv. Här återger jag endast ett muntligt yttrande som Arvid fällde när vi, ett gäng kamrater och vänner, hade festat oss igenom en Ålands-kryssning och närmade oss hemmahamnen Stockholm. Som centrum i vårt lätt bedagade sällskap slog Arvid ut med armarna mot välkomnande pastellhimlar och beboeliga taksiluetter och sa:
- Vad denhär stan behöver, är lite mer ömhet.
Det var inte allvar, inte heller ironi. Kanhända var det både-och. I alla kanhändelser var det en ytterst rundbergsk sammanfattning av Återkomsten till Staden. En sådan händelse som Bellman skulle ha lyckliggjort lika bra, fast i åtta verser.
Ibland har prosaisterna fördel och slår in det bättre. Ibland, i dessa exceptionellt för prosaister färglagda ögonblick.
Jag är glad att Rundberg hade öga och öra för prosaisternas ögonblick. Men ingen kommer att tala om det för honom. Dels för att han är död. Dels för att ingen recension någonsin kan bli så bra som den recension vi önskade.
Därför lånar jag Nawal el-Sadawis ord:
"Den enda belöningen för en författare är att kunna skriva bra"
torsdag, januari 21, 2010
En kvart till historien
Läste just En bädd av dun, livet vid Gustaf III:s hov, av Christopher O’Regan. En medioker bok som dock berättar en del för mig nytt om den förtjusande kungen och hans hovliv och desto mer om avskrädet runt hans slott. Det är lätt att förstå att esteten Gustaf längtade till fräschare nejder, så som Drottningholm på Ekerö eller Haga i Solna.
Enligt O’Regan var Haga helt olikt det teatraliskt flärdfulla Drottningholm eller det hysteriskt lismande hovet vid Stockholms slott. Haga var platsen dit en sorgsen och ensam, stundom dödshotad ledare drog sig tillbaka för att i helst manligt sällskap äta gott, vandra i naturen och spela sällskapsspel framför brasan.
Haga var platsen där Gustaf III lät bygga en utsökt paviljong och påbörjade ett palats där bara grunden blev lagd. O’Regan återger intrycken från en spansk besökare på Haga som helt betagen skrev i sin dagbok att få ställen i naturen var vackrare och mer pittoreska än denna, vars fördel också var att parken låg så nära staden samtidigt som den var avskild från allt buller.
Detta håller än idag, när E4 löper tätt förbi Hagaparken. På motorleden går buss 515, och det tar inte mer än en kvart från Odenplan till Haga grindar. Tar du tunnelbanelinje 11 till Solna centrum går du till Haga på samma tid.
I bokens slutord skildrar O’Regan Haga om hösten ”när solbadare och grillfantaster krupit i ide”. Det är då han upplever ”en historiens andedräkt, en hälsning från det förgångna”. Och avslutar: ”Då är Haga den allra vackraste plats jag känner till.”
Inför framtiden hoppas jag att fler än spanska diplomater får njuta av denna den vackraste plats storstaden kan erbjuda. På Gustaf III:s tid var domänerna givetvis avspärrade. Hur blir det under Victoria den förstas tid?
Storstaden bröllopsjublar. Precis likt det lismande hovlivet.
Vem sjunger likt Bellman för Haga, för fjärilar och frisbee över pelousen?
Det finns en namnlista för oss som vill att Haga ska vara park. Du kan skriva på!
Enligt O’Regan var Haga helt olikt det teatraliskt flärdfulla Drottningholm eller det hysteriskt lismande hovet vid Stockholms slott. Haga var platsen dit en sorgsen och ensam, stundom dödshotad ledare drog sig tillbaka för att i helst manligt sällskap äta gott, vandra i naturen och spela sällskapsspel framför brasan.
Haga var platsen där Gustaf III lät bygga en utsökt paviljong och påbörjade ett palats där bara grunden blev lagd. O’Regan återger intrycken från en spansk besökare på Haga som helt betagen skrev i sin dagbok att få ställen i naturen var vackrare och mer pittoreska än denna, vars fördel också var att parken låg så nära staden samtidigt som den var avskild från allt buller.
Detta håller än idag, när E4 löper tätt förbi Hagaparken. På motorleden går buss 515, och det tar inte mer än en kvart från Odenplan till Haga grindar. Tar du tunnelbanelinje 11 till Solna centrum går du till Haga på samma tid.
I bokens slutord skildrar O’Regan Haga om hösten ”när solbadare och grillfantaster krupit i ide”. Det är då han upplever ”en historiens andedräkt, en hälsning från det förgångna”. Och avslutar: ”Då är Haga den allra vackraste plats jag känner till.”
Inför framtiden hoppas jag att fler än spanska diplomater får njuta av denna den vackraste plats storstaden kan erbjuda. På Gustaf III:s tid var domänerna givetvis avspärrade. Hur blir det under Victoria den förstas tid?
Storstaden bröllopsjublar. Precis likt det lismande hovlivet.
Vem sjunger likt Bellman för Haga, för fjärilar och frisbee över pelousen?
Det finns en namnlista för oss som vill att Haga ska vara park. Du kan skriva på!
tisdag, januari 19, 2010
Avskaffa stupstocken
De rödgröna har presenterat sitt förslag till förbättrad sjukförsäkring där den nya ”stupstocken” efter 550 dagar avskaffas. Med en ny regering ska statliga resurser satsas i en rehabiliteringsfond så att människor verkligen får tillgång till rehabiliterande insatser. Den sjuka ska få aktiva insatser under hela sjukskrivningen vilket ska stämmas av med jämna mellanrum, och det ska bli möjligt att studera på deltid under sin sjukskrivning för den som klarar av och behöver det. Mindre stelbenta regler, och bättre hälsa!
Bäst i den rödgröna artikeln var en bisats om hur de sjuka idag prövas ”mot en fiktiv arbetsmarknad”. De borgerligas moralistiska regler om hur mycket du måste arbeta skulle vara rimliga om det vore skriande behov av vilka två armar och ben som helst på arbetsmarknaden - om arbetsgivarna tävlade om de sökande, om studenterna slets från högskolan för att omedelbart sättas i för landet lönsam verksamhet, om pensionärerna kom tillbaka några timmar om dagen för att med gemensamma krafter höja produktionen.
Men den arbetsmarknaden är fiktiv.
Det är inte lätt att fuska till sig en anställning som om man vore frisk, när välutbildade entusiastiska individer skinande av hälsa står långt före i kön.
Bäst i den rödgröna artikeln var en bisats om hur de sjuka idag prövas ”mot en fiktiv arbetsmarknad”. De borgerligas moralistiska regler om hur mycket du måste arbeta skulle vara rimliga om det vore skriande behov av vilka två armar och ben som helst på arbetsmarknaden - om arbetsgivarna tävlade om de sökande, om studenterna slets från högskolan för att omedelbart sättas i för landet lönsam verksamhet, om pensionärerna kom tillbaka några timmar om dagen för att med gemensamma krafter höja produktionen.
Men den arbetsmarknaden är fiktiv.
Det är inte lätt att fuska till sig en anställning som om man vore frisk, när välutbildade entusiastiska individer skinande av hälsa står långt före i kön.
måndag, januari 18, 2010
Varför känner jag mig inte överraskad?
De utsålda apoteken leder till högre priser. Inte en källa till överraskning precis.
Först försvann pluskundkortet, det som gav poäng för varje mascara och nikontintuggummi du köpte. Bonussystemet måste skrotas eftersom det skulle kunna utgöra konkurrensfördel för Apoteksbolaget. De nya företagen hade ju inte någon upparbetad kundkrets!
Det borde verkligen inte ha kommit överraskande för någon att nya fräscha uppstickare saknar det erfarna, välrenommerade företagets kontaktnät. Själva vitsen med en utmaning är väl att försöka locka över kunderna. Ännu bättre pluskort hade varit en idé. Men risken är då att lite vinstpromille glider ner i kundens fickor, så att helt fel grupp skulle gynnas av reformen.
Inne på mitt sålda apotek frågade jag vart de nu rekommenderar mig att gå. Spolingen jag vände mig till hade nya logon på bröstet och var lojal med den. Det enda han visste var att det på nya apoteket blir mycket fler varor att köpa!
Överraskad, någon? Inte bättre varor, billigare varor eller miljösäkra varor. Det ska bli fler varor, mer affärer, högre omsättning, grällare reklam, stressigare valmöjligheter.
Men vem vill ha fler huvudvärkstabletter? Man kan inte ta fler än de man tar. Avregleringen av apoteket är möjligen ett sätt att öka huvudvärken nu när den blir lönande.
Därför vill jag handla på ett apotek i offentlig drift. Men spolingen förstod inte vad jag talade om.
Det var i någon mån överraskande.
Så fort trodde jag inte att det gick.
Se också Alliansfritt Sverige
Först försvann pluskundkortet, det som gav poäng för varje mascara och nikontintuggummi du köpte. Bonussystemet måste skrotas eftersom det skulle kunna utgöra konkurrensfördel för Apoteksbolaget. De nya företagen hade ju inte någon upparbetad kundkrets!
Det borde verkligen inte ha kommit överraskande för någon att nya fräscha uppstickare saknar det erfarna, välrenommerade företagets kontaktnät. Själva vitsen med en utmaning är väl att försöka locka över kunderna. Ännu bättre pluskort hade varit en idé. Men risken är då att lite vinstpromille glider ner i kundens fickor, så att helt fel grupp skulle gynnas av reformen.
Inne på mitt sålda apotek frågade jag vart de nu rekommenderar mig att gå. Spolingen jag vände mig till hade nya logon på bröstet och var lojal med den. Det enda han visste var att det på nya apoteket blir mycket fler varor att köpa!
Överraskad, någon? Inte bättre varor, billigare varor eller miljösäkra varor. Det ska bli fler varor, mer affärer, högre omsättning, grällare reklam, stressigare valmöjligheter.
Men vem vill ha fler huvudvärkstabletter? Man kan inte ta fler än de man tar. Avregleringen av apoteket är möjligen ett sätt att öka huvudvärken nu när den blir lönande.
Därför vill jag handla på ett apotek i offentlig drift. Men spolingen förstod inte vad jag talade om.
Det var i någon mån överraskande.
Så fort trodde jag inte att det gick.
Se också Alliansfritt Sverige
söndag, januari 17, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)