Politik och poesi

Ibland blir politik och poesi synkront.
Kanske inte som att arbeta i Rinkeby,
men ändå en klustereffekt.

När jag fixade med släppfesten för Hela tiden tackade jag ja till att prata om Vänsterpartiet i Studio ett. Radion kom och intervjuade mig en dag när jag studerade klassklyftornas inverkan på folkhälsan. Sedan kunde jag höra programmet efter en politisk poesiuppläsning.

Det var Vänsterpartiet i Solna som hade kulturkväll.
Goda kamrater, glögg och te.
Poeterna är här:
Jenny Wrangborg och HD
Länken till Studio ett-inslaget med Ida Gabrielsson, Jonas Sjöstedt m fl är här.

När jag var ung trodde jag att det var såhär livet skulle vara.
Det är det ju också,
någon gång ibland.

Mellan galenskap och förnuft

Somliga säger ”äntligen” när en självmordsbombare spränger mitt i Stockholm. Andra är chockade över att något sådant kan hända i Sverige. Och så har vi vetabästarna som talar om för oss andra att Sverige minsann har blivit en del av världen (vad var det förut då?)

Är det ingen som är, till exempel bedrövad? Över just denhär världen som vi är en del av.
Jo Mustafa Can är det, och uttrycker sin vrede och sorg med närmast poetisk kraft. Men först några andra nedslag...

När det handlar om orsaker finner vi denna besynnerliga logik: ”Det finns inga kausala skäl till varför Sverige skulle bli måltavla. Vårt engagemang i Afghanistan är inte mycket debatt, vi har en närvaro, den är solid. Lars Vilks affären har inte samma sprängkraft som Muhammedkarikatyrerna.” Så talade terrorexperten!
Men vem avgör vad som är ett skäl - den som just drivits till att begå ett vansinnesdåd, eller den som utifrån spekulerar över handlingen?
Det går inte att prata bort att Sveriges krigföring på USA:s sida i Afghanistan ställer upp massor av oskyldiga svenskar som möjlig måltavla för islamistiska fanatiker. Men detta innebär inte att Sverige ska dra bort trupperna enbart av det skälet! Om någonting är rätt och riktigt att göra bör man göra det utan att böja sig för hot. Så långt är det inget fel på regeringens logik. Men vilken expert som helst borde begripa att Teddy Reinfeldts ömjärtade inställning till detta krig faktist inte omfattas av alla - inte i Sverige och inte i Afghanistan.

Somliga säger ”äntligen”, och andra beter sig som om de fått frispel. I ivern att bedyra sin egen medmänsklighet tar sig en etablerad ledarblogg för med att förlöjliga den enskilde och eskatologin; förhållandet till döden och evigheten. Det är Gudmundson som tidigt la ut fotot av den döde mannens ansikte med denna bildtext: ”En martyr dör som bekant med ett leende på läpparna. Avgör själv hur det gick med att komma till paradiset.”
Ett sådant skallerormshugg från en i övrigt välanpassad skribent tyder på att hånet är välintegrerat i den moderna svenska rationalitet vi berömmer oss av. Därför är det inte konstigt att det finns människor som faktiskt upplever att det är acceptabelt att offentligt förnedra muslimer.

Pelaseyed skriver bra om terrorhjulet - om de samhälleliga reaktioner och motreaktioner som vevas igång liksom av sig själva, och Bengtssonsfrestelser gör en långtgående jämförelse med högerextrem och nazistisk terror. Här finns en poäng i frågan om hur press och politiker skulle ha reagerat om det istället för 2000 nazister hade varit lika många islamister som lyssnade på det våldsinspirerande stridstalet vid den årliga rasistmarschen i Salem..!

Åter nu till Mustafa Can. Han riktar ett rasande angrepp mot de fanatiker som tar sig rätten att tala till honom i islams namn, liksom mot de nationalister som hyser ”en perverterad hatkärlek” till islamisterna vars handlingar bekräftar och förstärker islamofobin. Läs - och spara denna aforism:
”Vi tror inte på en kamp mellan civilisationer, utan mellan galenskap och förnuft”

Forum för levande historia bidrar till skapandet av levande historia

En ny undersökning visar att antisemitismen ökar bland unga och att potentialen för högerextremism och rasism är fortsatt stark. Den minoritet som är minst gillad är romer, och de som klarar sig bäst undan fördomar och diskriminering är de homosexuella. Vilket överensstämmer med stereotypen, varför det på inget vis är någon glädjande läsning.

Minst glädjande av allt är frågorna, som till min bestörtning har formulerats av Forum för levande historia, som verkligen borde veta bättre.
I papperstidningen återges den, som jag hoppas, värsta frågan:
”Vilken uppfattning har du om människor med följande bakgrund…
afrikansk
arabisk
judisk
muslimsk
romsk”

Varje gång en liknande undersökning genomförts har jag sagt detsamma: det går inte att fråga vad någon anser om den ena eller andra folkgruppen, som grupp. Så fort frågan är ställd är sorteringen gjord.
Forskaren Helene Lööw säger, att varje gång en liknande undersökning genomförs visar den att runt fem procent av befolkningen har åsikter om olika folkgrupper, vilket gör dem mottagliga för högerextrema ideal.
Isåfall är Forum för levande historia lika mottagligt, myndigheten som öppnar för och bekräftar ungdomarnas åsikter om olika folkgrupper.

Frågar du vad jag tycker om karelare eller indonesier är det enda anständiga förnuftiga svaret förstås ”Ingen uppfattning”.
Detta är också är vad mellan 20 och 30 procent av ungdomarna har svarat i denhär enkäten. En ungefärlig fjärdedel av de drygt 4000 gymnasisterna insåg att de utsattes för en omöjlig fråga. Heder åt dem.

Det är de negativa svaren som nu granskas i media och föranleder rubriker. Araberna är illa omtyckta av 40 procent, judarna av 26 procent, och den siffra som ökat är den negativa inställningen till judar vilket sannerligen är illavarslande.
Men vad säger siffrorna? Vad anser ungdomarna om arabiska judar och muslimska romer, om homosexuella afrikaner och fyrkantiga enkätmakare?
Granskar vi de positiva svaren ser det inte bättre ut. 57 procent är positiva till afrikaner och 28 procent till romer.
Men vad säger siffrorna nu? Hur många människor kan du bara med att vara positiv till? Hur gör du när du jämför kontinenten Afrika med en svensk minoritet?

Talar vi överhuvudtaget om människor?
Talar vi överhuvudtaget - och vem är det isåfall som talar - om vem? eller rentav om vad?

Så fort frågan om grupper är ställd, är sorteringen gjord.
De ungdomar som identifierar sig med frågeställarna har för länge sedan insett att de tillhör ett vi som håller oss med uppfattningar om dem.
De ungdomar som har afrikansk, arabisk, judisk, muslimsk eller romsk bakgrund har för länge sedan insett de ingår i de av frågeställarna utpekade problemgrupperna som vi-et ska förhålla sig till.

Det ingenting annat än vansinne att hysa en uppfattning om miljoner människor du aldrig träffat. Så lägg nu ned Forum för levande historia. De vet inte längre vad de håller på med.

Avslutar med citatet från avhoppade folkpartisten Michael Trolin:
"Sveriges invandrare blev kravliberalismens första offer."

Diska inte hästen!

När var det politiken gick alldeles fel? En gammal arbetarkämpe från Göteborg sa såhär:

”På 80-talet förändrades det politska landskapet, arbetsgivarföreningen och borgarpressen blåste till storms. Folk föll pladask för skitargument. Jag har alltid haft uppfattningen att gubbarna /på arbetsplatserna/ är klokare än vad överklassen tror, men även en sådan kolartro kan få sig en dödssmäll. Folk föll för idiotisk propaganda om att jobbarna var för ineffektiva och hade för hög lön. Sossarna gav upp helt. När såg du ett reformförslag senast från sossarna? Var det skattereformen och vem gynnades av den? De blev sprattelgubbar som förde en så kallat realistisk ekonomisk politik. Men den var realistisk för storkapitalet, inte för vanligt folk. Bolagen hade aldrig tjänat så mycket som de började göra då.”

På 1930-talet kämpade den mannen för demokratin i Madrid. Hans hustru gick i diktaturens partiskola i Moskva. Tillsammans levde och verkade de i Masthugget. Livskamrater, partikamrater. Föregångare.
Ibland hade de fel.

Men hade de verkligen så fel att det föranleder frågan från ”en gammal före detta kommunist: Hur fan är det, har vi i hela vårt liv satsat på fel häst?” Svaret från partikamraten lyder: ”Hästen är det inget fel på. Men de som har ridit den har varit åt helvete. De är de som ska diskas, inte hästen.”

Historia och historier om dessa kamrater finns i Jonas Sjöstedts intervju- och memoarbok Masthugget, Moskva, Madrid – Berättelsen om Bengt och Greta, som jag här har citerat.

Vanlig skitskola

Ett vanligt skitland i EU... ja det var dit regeringen ville ha oss. Den senaste PISA-undersökningen tyder på att det är precis vad de har fått också. Svenska 15-åringar läser och räknar på genomsnittlig nivå och är sämre i naturvetenskap än OECD-ländernas genomsnitt. Och den likvärdiga svenska grundskolan har försämrats under hela 00-talet, så att numera även likvärdigheten är genomsnittlig.

Skillnaderna mellan flickor och pojkar har ökat. Skillnaderna mellan utlands- och svenskfödda är fortsatt höga. Betydelsen av ett barns sociala och ekonomiska bakgrund har förstärkts. Det finns ingenting av jämlikhet och likvärdighet i detta, och uppenbarligen mycket lite av kunskap.

Kunskapen, den presenterade Skolverket förra året i sin rapport: Vad påverkar resultaten i svensk skola. De diskuterade inte, eller i mycket ringa grad, antal sittplatser eller skärpningen av ordningsregler i klassrummet, inte heller de professionellas metodval eller kronor på lönekontot. Skolan utspelas inte i ett samhälleligt vakum, och vad Skolverket belyste var de övergripande förändringar som har ägt rum under de senaste tjugo åren, och som ger just de tråkiga resultat som PISA-undersökningen idag visar.

De starka trenderna var och är en serie uppsplittrande aktioner:
- Decentralisering (kommunerna måste trolla med resurserna så att olika kommuninvånare ställs emot varandra)
- Segregering (föräldrarna väljer skolor utifrån vad de tror ska ge status, så att barnen delas in efter socialgrupp och hudfärg)
- Differentiering (skolan delar in barnen i undervisningsgrupper där de presterar likartat, så att de blir lättare att hantera och ingen av dem stimuleras)
- Individualisering (arbetet läggs över på barnet så att hen får skulden om det går illa)

Svenska skolpolitiker har i åratal varit inne på fel spår, och vägrat lyssna till kunskap. Till exempel till boken Jämlikhetsanden som fastslår: när jämlikheten sjunker, ökar skillnaderna mellan människor i alla avseenden, inklusive hälsa och bildning.

När utbildningsmajoren sa att det inte kommer att bli bättre på länge än lät det som en nyttig övning i anspråkslöshet. Men långsiktigheten använde han mest som en ursäkt.
Inte som ett skäl att genast ta itu med frågorna om jämlikhet och likvärdighet.

Rapporten finns i sammanfattning här.
Men för att finnas i bloggosfären duger det inte med att ha läst källan. Här måste man länka till en nyhet också, så var så god.

Kräftgång, knähundar och intervju med HD

Det händer att jag instämmer med Sanna Rayman. Senast idag, apropå Socialdemokraternas snöpliga kräftgång bort från sin egen politik.

Fotot till höger är ur papperstidningen. S affischerade på sin konferens med denna färg- och formgivning snarlik Moderaternas.
Inklusive budskapet: Vi går in för vad som helst bara ni röstar på oss nästa gång.

I den goda staden Sundbyberg har vi haft ett väl fungerande rödgrönt styre, men här valde Socialdemokraterna efter valet att göra upp med de små blå partierna. De små blå ville inte ha med vänstern att göra och inte vi med dem, så hädanefter opponerar vi. Det lär det bli anledning till. Det vänligaste man kan säga om S’ beteende är att det är rimligt: den som absolut vill sänka skatten och sälja ut allmännyttans bostäder (utan att ha gått till val på det) får det enklare att styra ihop med andra som också vill det.

- - -
Den statliga utredningen Romers rätt är en strategi för att förbättra den romska minoritetens ställning i Sverige. Ett försök att komma tillrätta med sekler av diskriminering. Men moderaterna i Malmö dissar utredningen. Deras motförslag lyder ”Ställ krav på zigenarna!”
Så osmakligt kan man yttra sig när man är Sveriges bästa, ja rentav enda parti, där statsminister Teddy Reinfeldt är barnens bästa vän… enligt en blaska som fjäskar värre än knähundar.

- - -
Som en roligare nyhet länkar jag till författarintervjun jag gav i Södra Dalarnes tidning

Borgerlig bekvämlighet, borgerlig feghet

På ledarsidan ska vi möta tidningens ideologiska profil. Gärna anslående och tillspetsat. Vilket berättigande har då en ledarskribent som lyfter fram utslätning, ideologibrist och privatmys?

Claeson lånar idag repliker ur filmen Fanny & Alexander för att beskriva hur belåtna vi borde få vara: ”Vi Ekdahlare vill inte genomskåda världen, vi ger tusan i de stora sammanhangen. Vi vill leva i den lilla världen.”
Ett fall av andlig lättja som Claeson menar att vi bör ta till oss för att få ett opolitiskt privatliv. För att få krypa in i en liten värld ”skyddad från feminism och socialism” med tomteluvan över ögonen. I samma förment opolitiska anda ger Claeson beröm till Reinfeldt som har anpassat ideologin till verkligheten och gjort sina förändringar begripliga tack vare budgettaken!

Så visst platsar Claeson som ledarskribent. Hycklad ideologilöshet och låtsad intressegemenskap i julmysets famn är så tillspetsat att det skär i öronen. När borgarna har slagit sönder solidariteten och sammanhållningen och skamlöst går in för livsnjutande ojämlikhet måste de maskera det som icke-politik för att inte riskera att något ideologiskt knorrande når upp till de smakfullt inredda vindsvåningarna. Ohöljt egoistiska och andligt lata måste de skyddas från varje ifrågasättande av den egna så kallade livsstilen, varje påpekande om hur beroende den är av andras arbete.

Det är bara på film det är beundransvärt: att ordna en så läcker och ombonad dekor att den fege ekdahlske borgaren kan härja och domdera som en riktig karlakarl när han fått i sig ettpar konjak, trygg i vissheten om att husan håller tofflorna varma och tömmer pissepottan.

Utan att blanda in fiktiva filmgestalter skriver Dagenskonflikt rakt ut om den borgerliga hegemonin, till exempel:
”Genom att undvika att tala om ideologi och drömmar har regeringen Reinfeldt skapat en bild av sig själv - - - som sanningens bärare och objektiv tolkare av verkligheten. Här ligger all makt och allt ansvar hos individen, samtidigt som denne individs omgivning är en strukturbefriad konstant.
Ideologi - - - bör åtminstone erkännas som sådan och inte maskeras i lögner om metafysiska marknadsfunktioner.”

Folkhälsorapporten 2010 skriver: "År 2007 uppmättes de högsta inkomstskillnaderna sedan Statistiska centralbyrån började sina mätningar 1975".
Av intresse?

Poeterna är HÄR

Hos Amledo fann jag ett inlägg jag inte kan motstå, inte efter dess provocerande inledning:
Varför finns det inga poeter? Var är poeterna, vad gör de nu?
Nehej, kanske finns vi inte. Men om vi finns så är vi här. Och det vi gör är det vi ska; vi skriver och läser och talar och formar poesi. Det är vad vi har att göra.

Men lite längre in i texten framgår det att det kanske inte är poeterna som Amledo är så förbannad på. Han ogillar massor av otrevliga saker; det småborgerligt innojade liksom det pseudolitterära sop-såp-skrivandet, plus de soffprogram som ger frispel åt talför medelmåttighet.
Han tycker också att poeter ska skriva om fattigdom, inte om barndom. Vilket med viss rätt låter sig sägas. Men talar vi om en poet skriver hen vanligen inte om saker, utan skriver det som i detta ögonblick ska och låter sig skrivas.

Idag finns det en bra jordmån för samhällsskildrande litteratur, säger Amledo, varifrån han nu fått detta efter att just ha kritserat den rådande utgivningsnormen. Han frågar också efter författarna som menar allvar och som vågar bli ovän med det rådande.
Vi kanske vågade och redan har blivit det?
Eftersom ingen har hört talas om oss.

Här är Kaneltimmen av Jane Morén. Här är de berättelser som inte skrivits förut om gamla människors överlevnad om om de unga människor som på övertid bistår dem.

Här är Mannen har hatten av Ingela Svenson, påfrestande närgången feministisk poesi om det manliga våldet och de utsatta i rättssalen.

Här är Kallskänken av Jenny Wrangborg, vassa jämlikhetsdrömmar rakt från restaurangköket.

Här är Hela tiden av Helena Duroj, existensiell poesi som faktiskt menar allvar med sin granskning av vår bräckliga position i tiden.

Poeterna gör så gott vi kan. Det är vad vi har att göra.

Inledning på Festmanifest*
Poesi är stundens talade folkkonst
Någon fick färgen
någon stal orden
var blev glädjen av?
Den rymde in i julgranspynt och påskägg
barnsligaste bitarna
tills poeterna växte upp som solrosor:

Poesi ska skrikas ut från hustaken
begrundas i lyktskenet
brigadmålas på banderoller
kritas på gatstenen, innan du kastar den
bedjas i den älskades båggångar

Poesi är seg som navelsträngen
och de hängdas rep
nej den lämnar inte ifred
den är allas och ingens
tillhör dem som älskar den

*= ur Manifestation, som även innehåller samhällskritisk poesi av HD

Diplomatiskt pubtugg

Sverige förpassar neutraliteten till historiens soptunna... jag tror vänstern har använt ungefär den formuleringen i någon valrörelse. Då avfärdades vi som paranoida. Blir det mer sant när USA:s ambassad säger det?

Att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vad någon regering har velat berätta för folket kan inte gärna komma som en nyhet. Det är väl en av landets mest offentliga hemligheter. Men just därför är det bra att få en källhänvisning.

Att försvarsministern älskar USA var ingen överraskning. Det gör vår raggare till granne också. Somliga människor har dendär förtrollade dragningen kvar, det bara är så. Men det verkar lite barnsligt att ta till det som första insteg i stormakternas pompösa koreografi.

”Merparten av telegrammen innehåller trivial rapportering” skriver tidningen, och de glimtar som publicerades igår lät mycket riktigt som någonting grabbarna står och tuggar på puben. Mindre smickrande omdömen om Berlusconi kan vi få höra i vartenda italienskt gathörn.

Förr eller senare kommer väl ett avslöjande som är upprörande eller rentav farligt. Men det vore en välgärning om media drog ner på bastonerna tills detta inträffar.

En vill inte bli sedd, och de andra ser vi inte

Slutligen kom DO fram till ett beslut: förbud mot niqab inom en utbildning strider mot diskrimineringslagen. Märkligt att kvinnan i fråga hann genomgå hela kursen innan DO kom till den slutsatsen.
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.

DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”

En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.

Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt

Ljus

Nu behöver vi ljus


Foto: HD. Inspiration att lägga ut dem fick jag
av insektsfotona i dagens SvD.
Den fotografen kunde verkligen konsten
att låta detaljera och ljuset leka
tills vi inte vet om det är monster eller juveler vi ser.
Mängder av belysta insekter finns hos fotografen själv.

Slarv är inte rasism, bara symptomatiskt

”Av annat etniskt ursprung än vitt”… skrev nyligen en god journalist. Det är med avsikt jag inte länkar, ty det är inte skribentens fel att det felaktiga uttryck hen begagnar är fullt förståeligt för läsarna.

Etnicitet är en uppsättning sedvänjor som vi förväntas bära med oss, medan ras avser hudfärg eller ögonform eller andra fysiska kännetecken. Uttrycket ”annat etniskt ursprung än vitt” är orimligt, ungefär som att säga ”av andra småföretagare än vänsterhänta”.

Raskaraktäristika är nästintill omöjliga att använda sedan den biologiska rasismen nådde fram till slutgiltiga lösning och landade i det outhärdliga.
Etnicitet och kultur är uttryck som fortfarande är möjliga att begagna, men som i respektabla sammanhang ändå kräver definitioner eftersom det är abstraktioner vi rör oss med.

Vit hudfärg är inte är en etnisk markör och etnicitet baseras inte på så kallade raskaraktäristika. Ändå är den vanvettiga adjektivblandningen begriplig: ”Av annat etniskt ursprung än vitt” betyder en disparat grupp av Andra. En grupp som kanske har mörkt pigment eller som i statistisken räknas som nyinflyttade eller som är analfabeter eller som bor på ett ställe där svennar inte vill bo. Eller en grupp vars kult innebär fredagsbön eller vars döttrar måste ta ställning till bruket av huvudbonad. Det kan också vara de som har lägst betyg i grundskolan, eller den grupp som är överrepresenterad bland mottagare av ekonomiskt bistånd i större kommuner.
Begripligt till en början. Men så fort vi försöker ringa in den åsyftade gruppen blir det en enda röra.

Den underliggande tanken är att ljust pigment ska kombineras med en uppsättning önskvärda outtalade etniska och sociala markörer för att bilda ett ”vi”. Övriga är de andra.
Journalisten var inte rasist, bara slarvig. Men att vi förstår henom säger något om hur intensivt sorteringen av trängt in i det offentliga samtalet.

Heja mångfald, heja poesi - och leve Karlfeldt!

Det tar sig! Tre poesiaktioner i Stockholm samma kväll, och i snöstorm dessutom. Finpoesin höll till inne i värmen på Dramaten, i arrangemang av tidskriften 10-tal. De stred för mångfalden, tyvärr under en så görlöjlig paroll som ”Håll för öronen, Jimmie Åkesson”. Delvis på grund av parollen höll Sverigedemokratisk ungdom ett protestmöte utanför, med uppläsning av vad de tycker är klassisk svensk poesi. Lite vid sidan av pågick ett protestmöte med Poetisk front, som var emot båda de tidigare nämnda! Heja!

”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna” hävdar Sd-ungdomarna. Visst, det är därför man så sällan hör någon göra det. Utom möjligen de rasister som tycker att det duger som starkt argument när de säger att det är bara i dumma Sverige som flyktingar får introduktionsersättning , annat är det minsann i Saudiarabien...

Den sverigedemokratiska ungdomen hade för sitt möte valt ut vad de håller för nationalromantiska skalder, där ibland Eddan som är isländsk och Bellman som verkade långt före den (inte helt lyckade) litterära strömning som kallas nationalromantik. Dan Andersson lär de ska ha deklamerat, han som var vildmarksromantiker och andlig visionär, aldrig nationalromaniker. Inom den nationalromantiska diktningen var Tegnér, Geijer, Snoilsky och Heidenstam de främsta, och endast den sistnämnde producerade rader som är läsbara än idag. Att också ärkerepublikanen Moberg lästes på ett möte som avslutades med Kungssången må väl ses som ett utslag av senkommen mångfaldsvurm.

När jag läser nationalistsajten Politiskt inkorrekt ser jag kommentaren: ”om Karlfeldt levat hade han varit sverigedemokrat”.
Tro det!
Seriösa litteraturkritiker har ofta hävdat att Karlfeldt i det närmaste var nazist.
Tänk att inte ens nationalisterna själva kan hålla dessa åsiktsriktningar isär.

Vad, o vad, skulle då den hypotetiske 146-årige författaren ha varit?
Karlfeldt, den kanske störste diktaren på svenska, dog år 1931, så nazist hann han aldrig bli. Dock var han inbäddad i det nationalromantiska förra sekelskiftets normaleuropeiska rasism. De personliga idiosynkrasierna hos Karlfeldt riktas mot det storvulet karlaktiga, ett ideal som för honom framstår som urtypiskt nordiskt och som får göra tjänst som ursäkt för hans privata patriarkala livsform. I hans tal ”Till det unga Dalarne och det unga Sverige” (ungdomsmöte på Bispbergs klack -05) finns en del passager att hicka till av, det går säkert att finna flera.
Särdeles politiskt intresserad var Karlfeldt aldrig, utom i litterära spörsmål. Denna politiska vaghet kan i sig innebära en risk att hamna fel, men när Karlfeldt väl tog ställning var han i första hand intellektuell och liberal. Den beundran för kraft och styrka som är påfallande i hans verk, speglar Karlfeldts egen vekhet, hans skräck för tvång och våld.
Därför tror jag att Karlfeldt, vid närmare kunskap om nazismen, skulle ha skytt dess brutalitet. Och att han vid sentida kontakt med Sverigedemokraterna skulle ha skytt deras inskränkthet.
Det fanns ändå, en gång, något som hette liberalism.
Karlfeldt skulle näppeligen ha motdemonstrerat mot något, inte med någon som helst front. Om han hade han levt idag skulle han stillsamt ha festivalat på Dramaten. Just på den plats som sannerligen var hans - parnassen.

Mer om Karlfeldt och mångfald finns i Dalademokraten

”Du höga orgelverk, jag är en man i din menighet
som samlar din mångfald så gott jag kan till enighet”
ur Vinterorgel

Betydelsen av idéburet arbete

I SvD:s ledare har Linder idag fått in ettpar riktiga poänger, en rolig och en viktig. Den roliga är att ”Den som envisas med att tala om Sverige som en sorts nordiskt DDR har dels helt fel i sak, dels kommer han snabbt att förlora förtroende i sin åhörarkrets.” Tacksam för de orden hoppas jag på ebb i absurditeterna, så att exempelvis Lars Ohly kan debattera inrikespolitik utan att någon kommer dragande med situationen i Nord-Korea, eller att vi kan ha synpunkter på Israels och USA:s krigföring utan att bli utmålade som antisemiter och talibanförespråkare. Lite respekt är alltid klädsamt, eller hur.

Nu till den viktiga poängen. Linder tar upp de borgerligas framgångar och sammanfattar: ”Förändringarna hade inte skett utan samhällskritik, konstruktivt policyarbete och aktiv opinionsbildning. Det var när borgerligheten bröt upp från sin undfallenhet och tystnad som saker började hända. Vill man att att det som har uppnåtts ska konsolideras och fördjupas, måste det idéburna arbetet fortsätta. Annars rör vi oss snart i fel riktning.” Ty även om man kan ifrågasätta graden av borgerlighetens undfallenhet genom tiderna har Linder naturligtvis rätt i att den som vill skapa en världsbild har långsiktigt arbete framför sig - och behöver ett-par tre tidningar och tevekanaler till sitt förfogande.
Detta var vad socialdemokratin aldrig insåg. De trodde att det räckte med bara att vinna. Opinion, ideologi och kultur lämnade de över åt andra. Och visserligen kan folket rösta lite puckat ibland, men en sak är klar: plånboksfrågorna är inte tillräckliga. Det idéburna arbetet måste fortsätta.
Det har borgarna förstått, liksom ordförande Mao förstod det. Resultaten är förskräckande, om än inte jämförbara.

Men här kommer Linder med en mening som jag tittat på i en kvart utan att begripa den, när han beklagar att ”alldeles för få har egna förmögenheter att tala om”.
Betyder det att fler borde vara rika, men inte alla förstås? Betyder det att de fett rika ska dela med sig åt de tämligt välbeställda? Eller menar han att pengar som staten plottrar bort på motorvägar och militärkonvojer skulle göra större glädje på ditt och mitt bankkonto? Och om det är för få som har egna förmögenheter, är det då för många som har andras? Sist undrar jag vad som är en förmögenhet att tala om - ska det stå i motsats till de rikedomar som en person med god uppfostran helst inte talar om?
Dethär fenomenet när vi förstår alla orden men inte vad de vill säga, borde ha ett namn. Kontext-insufficiens, kanske.

- - -
Min favoritmiljöpartist slår till igen. Läs här om sambandet mellan euro-land och den irländska krisen! Gemensamma regler - skrivna för de starkaste.

Mera hambo och capoeira åt folket!

I gårdagens nyheter berättade Sverigedemokraterna om sin kulturpolitik som är trångsynt på gränsen till pekoralism. Bevara hembygdsgårdarna, låt turisterna titta på utklädda vikingar och hugg din egen runsten!
Vi som älskar hembygdsgårdar och fäbodar har aldrig haft en tanke på att skötseln av dem och aktiviteterna där skulle gå ut över klezmer, magdans eller grekiska körer. Inte heller att utställningar och kurser på våra historiska muséer skulle drabba människor med ett annorlunda kulturintresse.

Sd sätter upp en av tänkt svenskhet som kriterium för att få vara med och dela på skattemedel, och väljer ut några exempel på kulturaktiviteter som ska kallas svenska. Det är både historielöst och kulturfattigt.

Glädjande nog har de inte mycket att hämta i hembygdsrörelsen eller inom folkmusikskrået. Folk som verkligen bryr sig om kultur vill inte använda den som slagträ mot andra. På fejsboken finn Folkmusiker mot främlingsfientlighet.
Leve Knätofsmanifestet!

- - -
Ser du Ung & bortskämd? Efter att ha hört snacket om första avsnittet såg jag fram emot någonting rysansvärt, del två var intetsägande. Först tjafsade de om vem som skulle städa, sen gjorde de sitt bästa på ett praktikjobb, så inte ens den mest skruvade dramaturgi kunde hetsa upp soppan/såpan. Därför är jag glad när min favoritmiljöpartist skriver om verkliga samhällsmotsättningar och fingerade generationsmotsättningar.

Sedelärande berättelse eller skräckpropaganda

Idag fanns en sedelärande berättelse i morgonbladet. Berättelsen om hur det går för det lokala näringslivet när internationella storbolag släpps lösa. Politik och poesi har tagit upp det tidigare, och Fotolasse redogör för hela historien om hur det gått för de förortscentrum som Boultbee tilläts köpa när borgarna i stadshuset spelade krypkasino med vår gemensamma egendom.

Fotolasse hänvisar också till Skytte, som har en kolumn skräckpropaganda om hur illa det skulle ha gått om de rödgröna vunnit valet, en text som i många stycken är pinsam. Men det allra tråkigaste är faktiskt att Skytte har fiskat upp ett förmodligen autentiskt exempel på hur makt går före ideologi hos, i detta fall, socialdemokraterna. Skytte redogör för ett teveinslag där journalisten frågade hur Sahlin kan säga att det var fel på den politik som hon bara några veckor tidigare gått till val på, och S’ tidigare kommunikationschef svarade: Därför att man förlorade valet.

Att den politik som vinner val på något vis skulle vara ”rätt” politik är en ohygglig slutsats som kan göra vem som helst till rikskansler.

Borgarna har vunnit valet i Stockholms stad flera gånger i sträck. Därför är det rätt att de styr staden. Men blott därför, är det inte rätt att de låter skinna folket i förorterna.

Legitimerad läxutdelare ett flumyrke

- Vet du vad kvart över heter på engelska, frågade den lilla flickan på pendeltåget.
- A quarter past, sa henne mor, och kom sen på: Men gud, du hade ju klockan i LÄXA!
- Jag vet, suckade flickan olyckligt.
Mor och dotter såg på varandra, ett utbyte av trötthet och bekymmer. En dålig dag hade bara börjat.
Vad var de så oroliga för? Att den lilla inte kan hålla reda på tiden när hon kommer till England? Inte alls. De var oroliga för LÄXAN. Fröken kan bli arg och flickan kanske inte blir godkänd i kärnämnena plikt, flit och gott minne.
Utbildningsmajoren skulle ha sugit i sig deras dystra blick som en frukostmazarin.
I senaste numret av Grundskoletidningen skriver Maja Keszei att vi måste granska läxorna. Deras tilltänka och verkliga betydelse för barnens studier, deras utformning och status, framför allt frågan om deras berättigande.

Läxan är som bekant inte valfri för eleven. Den skrivs till och med in i åtgärdsprogram för barn som redan fått svårigheter (exempelvis med läxorna). Många familjer säger att läxor stressar sönder deras privatliv och ökar konflikterna hemma. Men somliga kan lösa problemet genom att köpa läxhjälp med statligt rut-avdrag. Trots att det är lag på att skolan ska vara kostnadsfri för alla kan man betala för privat hjälp med den obligatoriska undervisningen.

Barn som går i grundskola är inte skyldiga att arbeta mer än högst åtta timmar per dag och inte över helger eller skollov (nya Skollagen 7 kap 17§). Sex timmar borde sannerligen räcka, men inte ens åtta timmar räcker till när pedagogerna tar sig rätten att förlänga arbetsdagen genom att ge hemuppgifter.
Uppgifter, måste vi då understryka, vars värde ingenstans finns belagt i forskningen. Ingen vetenskapare har fastslagit att läxor är den bästa lärometoden. Ingen teoribildning finns om hur läxor ska ges, och när och av vilken typ.
Läxor är en stående ingrediens i barns utbildning. Men inte för att de är erkänt överlägsna. Läxor finns därför att de är oupplösligt infattade i vår schablonbild av vad skola ska vara.

Lite mer vetenskaplighet och lite mindre det-säger-alla-flum skulle både barn och personal i den svenska skolan vinna på. Istället slänger borgarna ur sig förslag som går ut på att det ska höras mycket!
Lärarlegitimation är ett förslag som såg ut som bara en i raden majorens muskelspänningar i skolans mest avlägsna korridorer. Därför är denna debattartikel en stark ögonöppnare: Det håller inte att jämföra läraryrket med läkaryrket. Förutsättningarna är för olika, pedagogik är inte medicin. De nya lärarna kommer att få hanka sig fram på vikariat tills de finner en lämplig introduktionstjänst som kan legitimera dem. Detta höjer på intet vis yrkets status.

Genustrams

Socialdemokraterna är kända för sin extremt starka lojalitet och uppbackning av ledare. Hur kunde de vara så kallsinniga gentemot Sahlin? Jo, jämfört med tidigare ledare har hon en egenskap som är oerhört provocerande: hon är kvinna.
Då är det tunt med uppslutningen.
Palme var arrogant, Carlsson tråkig och Persson dryg. Men de hade alla sina fanklubbar, sina ”pojkar” som sopade upp resterna.

En kvinna som utmanar män måste, i likhet med Thatcher, förklä sig till pansarvagn för att männen omkring ska härda ut. Några exempel på kvinnor som möter samma typ av motstånd som Sahlin finns i tidningen NSD. (Ja, det låter som en naziförkortning, men det är det inte. Tack till Ulla Andersson för uppslaget!)

Ohly tar upp ämnet, liksom Jöran Fagerlund, vars saftiga slutkläm lyder:
”Det ansvarsfulla för den socialdemokratiska ledningen hade varit att sluta upp bakom Mona Sahlin och säga: ’Vi sumpade valet fett och därför skall vi ta ansvar för att en rejäl valanalys görs...’”

Genustrams, säger antifeministbloggarna. Det kan man ju kalla det, fastän tvärtom. Tråkigt nog lever vi i ett samhälle som är besjälat av ett genustrams som inte ger oss lika möjligheter.

Tack och adjö, Sahlin

Inte för att jag är någon varm beundrare av Sahlin. Men beskedet om hennes avgång är ändå ett sorgligt bevis på hur en person kan pressas att ge upp. Det är bara någon vecka sedan Politik och poesi kritiserade Sahlin när hon tillkännagav sin politiska inriktning, den som skulle bli till innehåll efter hennes aviserade linjetal i december. Nu aviserar hon istället sin avgång i mars. Vad har utspelats bakom kulisserna?

Socialdemokratins sammanbrott är inte Sahlins fel, inte valförlusten heller. Partiet kom aldrig över traumat att inte längre ha egen majoritet, och de föreföll ha behållit en irrationell tro på att dessa goda tider skulle komma tillbaka om man bara inte gjorde någonting mer än att vara socialdemokrat.
Vidare är partiet så stort och så utomordentligt genomsnittligt att de antingen de vill det eller ej spelar upp den nuvarande svenska politiska tveksamheten i megaformat.
Sahlins avgång är, förutom segern för ett systematiskt motarbetande, ytterligare en förstärkning av den dramaturgi som säger att politiken består av sina ansikten.

När du och jag kan rösta om Sahlins efterträdare på Aftonbladets förstasida är vi nere på nivån för sällskapsspel. Det vore betydligt mer intressant att veta hur partiet har tänkt.
Vem är mirakelpersonen som ska rädda landet? Har det att göra med politik, med mediadramaturgi eller med magiskt tänkande?

När Sahlins kolleger ska uttala sig ser jag, vid sidan av Mp:s Eriksson, just nu bara Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Är detta kolleger behöver hon inga fiender.

Jonas Wikström bloggar bra om eftervalsprocessen: "Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel"

Att vara övertygad är inte detsamma som att ha rätt

Det är med viss fascination jag läser blogg och debatt för Vänsterpartiets framtidskommission. Det är imponerande med så många människor som vet precis vad som bör göras, åt partiet och politiken och för framtiden. Själv vet jag då inte alls.

De som har allting klart för sig kan mycket väl ha rätt. Men inte alla samtidigt. Vilket påminner mig om hur det var att sitta i programkommission med Johan Lönnroth. Vid andra mötet kom han med ett nytt partiprogram på några A4-sidor; han kunde skriva programmet själv. Givetvis kunde han det, det kunde vi allihop. Fyra sidor så-ska-det-vara är inte så svårt, men den uppgift vi fått oss ålagd var att mejsla ut programmet i en grupp, med lyhördhet för resten av partiet.
Samma svåra uppgift är vad Framtidskommissionen ska ta itu med. Jag önskar dem många givande diskussioner, fria från tvärsäkerhet.

I senaste Flamman skriver Etzler klokt att lösningarna aldrig är enkla och att vårt parti idag inte har råd att tänka antingen-eller. Det är när vi är som svagast som vi måste göra mycket samtidigt.

”- en färsk analys av hur det ekonomiska systemet ser ut
- en sociologisk och politisk bild av det nya samhällskontrakt som Reinfeldt vunnit sina val på
- dörrknackning och enkäter för att lyssna på folk
- en tydlig argumentation inåt och utåt kring vad vänstern vill göra med Sverige
- ihållande arbete med ett fåtal profilfrågor
- bästa tänkbara valstrategier och skickliga företrädare”
Kanske blev Etzler lite trött i slutet. Hårt arbete har aldrig lönat sig, och vilka strategier och företrädare som är bäst vet vi inte innan de är prövade. Men bortsett från det har han rätt.

I denna debatt har jag skrivit att vi inte ens kan vara säkra på att det är Vänsterpartiet som kommer att göra det som ska göras. Vi är reducerade till noll betydelse och kanske inte kommer att spela någon roll när morgondagens människor börjar organisera sig igen.
Jag hade väntat mig mothugg, men märkte inga reaktioner alls. Därför väljer jag att betrakta det som något av ett gott motargument när Etzler skriver:
”Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30 procent.”
Detta låter onekligen alldeles riktigt. Så då är det bara allting annat kvar...

- - -
Leve republiken! Och just i år, Ohly samt Sydsvenskans ledarredaktion!