En tröja. Och moral, önskningar, sanning...

Flera bloggare har redan återgivit bilden från Haaretz. Men i sin osmaklighet (som Anna skriver) måste den helt enkelt spridas. Hela tidningsartikeln är för övrigt läsvärd.
Vinklingen mot den israeliska arméns högtstående moral förstår jag inte alls. För den som ligger underst betyder angriparens förhållande till abstrakta regelsystem mycket lite. Moralen är viktig i förhållande till världssamfundet, men den bygger inte upp mitt förstörda hus.

Och det är inte om arméns moral det illa beryktade fotot vittnar. Tröjans mordiska budskap är inte en logo utan har tagits fram av omdömeslöst fotfolk. Detta säger mer om den förråande miljön i ett stridande förband.

DN ger utrymme för att Amnesty, som respekterad fristående organisation, berättar om de krigsbrott de bevittnat i Gaza. Sen har vi Fred-i-Mellanösterns publicering av en brittisk artikel som berättar om friska lyckliga Gaza-bor som tröttnat på att inför media tvingas ljuga om sina skador när de i själva verket bara är tacksamma mot den israeliska armén som alltid varnat civilbefolkningen innan de precisionsbombat Hamas’ baser.
Denna besynnerliga enskildhet ska föreställa en motvikt till Amnestyrapporten! - eftersom Amnesty enligt bloggaren ”dansar efter Hamas’ pipa”...
Det tycks inte vara någon övre gräns för hur starkt önskningarna kan styra verklighetsuppfattningen.

Fråga förorten

De som bor i förorten stängs ute från politiken, och den som åker dit en gång för att skaka hand har inte fattat någonting. Det säger Kalle Larsson, och det handlar om Vänsterpartiets projekt Fråga förorten! som går genom Hjällbo, Rosengård och Rinkeby.
Arbetsmarknad, bostäder och det så kallade utanförskapet är frågor som diskuteras. Inte i första hand i termer av att riva sin hembygd dock, som Sabuni föreslår…
(…eller för att leva upp till mitt partis motto om rättvisa: som hon faktiskt inte föreslår. Sabuni efterlyser en omfattande upprustning som kan innebära rivningar av svårt åtgångna fastigheter. Det är DN:s rubriksättare som inte kan slita sig från tanken att husen ska rivas över folk som vuxit upp i dem. Dock tror Sabuni att ingen hittills har talat om den fysiska miljöns betydelse! – när det istället var där Storstadssatsningen började. I ett försök att få planerarna sluta prata planteringar och balkonger utan börja tänka på arbete, hälsa, bildning och demokrati.)

Åter till förorten. Fråga åtminstone! Medborgarnas berättelser blir till belysande exempel eller konkreta förslag, men resultatet – det beror likafullt på utgången i nästa val. Vad förortsborna uttrycker rent konkret är behovet av fler lägenheter som folk har råd att bo i.
Det är dock inte nödvändigt att lägenheterna ligger just i Hjällbo, Rosengård och Rinkeby. Vänsterpartiet har länge föreslagit att hyresrätter ska byggas i städernas rikare områden.
Fråga förorten är ett bra projekt. Men inte enkelt. Som Kalle Larsson säger: ”Det svåraste nu är inte att få människor att tycka, utan att få dem att tro på en förändring.”

- - -

Rörelsen

Det satsades miljoner
Hit kom det femton tusen
Envar med egen längtan

Den fria republiken
vårt torg, akademian
det blev vad ingen ville

fast alla ville veta
hur knogarna nött
hur knegarna dött

då, när vi var med.

Nu kännetecknar torget
att inte blir det här
där säckar står i högar
humanresursen säckar.

För kanske ska de komma
en dag från Vita Bergen
men inte härifrån.

Att längtan vore allas
det önskade vi gärna
trots rumslig raslig skillnad

Den rörelsen ger rosor
åt gummorna på torget
de röstar! leve ledan!

En karneval – och sedan?
vår rörelse, den pågick redan
medan

ur Revolutionstorget, Manifestation -04

Socialistisk debatt med kulturkritik

Senaste numret av Socialistisk debatt ("Kultur/kritik" som du köper här) är ett kulturnummer som väl fångar kulturens mångfald, spretighet och nödvändighet. Bravo – både politik och poesi! Tidskriften rymmer en introduktion till Terry Eagleton, en brittisk marxistisk kulturteoretiker, vars essä Vägen till postmodernismen väcker många idéer och stundom även motsägelselusta. Bland övriga skribenter finner vi
- Åsa Linderborg som ställer den snälle elefanten Babar till svars som ärkekolonialist
- Lotta Lagercrantz som berättar om sin konst, skulpturer av armlösa mäktiga män
- Mia Sand som knyter ihop Hollywoods filmproduktion med den usa:nska krigsindustrin, och samtidigt lyckas göra ett inlägg i den märkliga frågan om dokufiktion
- Anita Persson som låter Aino Trosell berätta om ett tufft försök av arbetarförfattarna att genom en lästurné ta det tillbaka
- Gunilla Palmstierna-Weiss som skriver tänkvärt inlägg om konstnären som en skapare och spridare av arbete - arbetstillfällen - åt andra

Slutligen är vi inne på det kulturprogrammatiska området. En svidande kritik av Alliansens kulturutredning får vi av Lars Göran Karlsson, med intressanta jämförelser med kulturpolitiken av år 1975, och Ann Mari Engel berättar om förslaget till nytt kulturprogram för Vänsterpartiet (finns också en insändare i Flamman, dock ej på nätet.)

René Vázquez Díaz efterlyser intellektuell frispråkighet, här ett citat: ”Vad tiger man om idag? Våra dagars globaliserade kapitalism kräver en ny påtvingad entydighet. Den som skapar sprickor i entydigheten försvinner ur de stora indoktrinerande organens spalter. Entydighetens viktigaste uppgift är att dölja sambandet mellan vår livsstil som ’frossande herrefolk’ och världens konflikter, terrorismen inkluderad.”

Efter det förstår jag inte varför Ekdahls jävla tradiga stycke om "den lilla djävla kulturen" ska ta upp sån jävla plats i en i övrigt jävla bra tidskrift?

Gratulationer till vårdagjämningen och Nouruz!

Skojiga trosor

Tänk jag missade hela tingalinget. Satt framför teven, såg något fjomp med hoppande babuschkor, brydde mig inte, fattade inte, programinslaget var alldeles för komplicerat, jag var tvungen att läsa om det i efterskott.
I Tobias lilla värld sluter jag mig till att det var var späckat med schabloner, och via DN gissar jag att ryska ambassaden, ovan vid yttrandefrihet, har överreagerat en smula. ”En drift med den svenska publikens fördomar om Ryssland” föreslår Jinge, vilket är mycket möjligt, men hur kan man veta vem som är måltavla när pilen är så trubbig?
Andra bloggare skriver att det är bättre att göra motsatir - förvisso! - men om någon ännu minns vitskriget mellan Sverige och Norge så började det helkul och slutade bajsplatt. Humor är inte enkelt.
Jag ser också argumentet att vi driver med svenska landskap och nordiska grannländer så detta är precis samma sak. Är det?
Svepande sägs det att man måste kunna skämta om allt. Måste man?

Länge trodde jag att gränsen för det möjliga var att skämta om Auschwitz, men faktum är att det faktiskt skämtades även då och där, när det pågick, och för några år sedan publicerades ett seriealbum som visade att det gick att förena Förintelse-skämt med kvalitet. Dock avråder jag bestämt ifrån det i mellanmänskliga samtal med obekanta, ty gränsen finns.
De flesta av oss avstår också från att skämta om negrer, judar, muslimer och zigenare. Men känner på oss att det är fritt fram att driva med göteborgare, norrmän och jänkare.
En fin humoristisk film heter Masjävlar, medan fotbollslaget som ligger i botten på vår skola kallas arabjävlar. Ett nollåtta-skämt går bättre hem än ett lapp-skämt, och det är mindre smaklöst att göra sig lustig över män än över kvinnor.
Det är nämligen maktrelationen det handlar om. Att garva uppåt! Medan stereotypdart mot den som redan är i underläge är mer än förlöjligande, nära förföljelse.

Därför är det faktiskt svårt att avgöra vad som är roligt ifråga om Ryssland - ett land som varken är nära eller fjärran, varken stormakt eller stackare.
Sen finns det underhållning som tydligen är förenande över nations- och språkgränser. Och dit hör tydligen att visa trosorna!?

Elit men inte övermänska

Nu föreslår en utredning en ny svensk dansarutbildning på elitnivå, något som uppenbarligen är nödvändigt om Sverige alls ska vara självförsörjande med dansare i framtiden och kunna hålla balettkompanier i världsklass.

Ett problem i dansutbildningen är att ungdomarna måste vara färdiga professionella när de går ut gymnasiet - fastän vi inom skolväsendet inte får pressa barn till vad som helst och absolut inte håna deras tillkortakommanden (vilket anses acceptabelt åtminstone av somliga inom dansvärlden). En lösning skulle kunna vara att danseleverna går i vanlig skola med anpassat schema och lägger all övrig tid på träning. Men elitnivån kräver också elitlärare, så det bleve ändå ett arrangemang för ett fåtal orter i landet.
Utredningen föreslår Stockholm, Göteborg och Piteå som dansskoleorter.

Ett problem som ofta framhålls när det gäller dansutbildning är att de mindre lämpade måste gallras ut. Detta är nödvändigt främst ur yrkessynvinkel - ur skolsynvinkel kan det knappast störa de bästa om de sämsta hänger kvar. Det skadar bara dem som hankar sig igenom en utbildning trots att de inte är tillräckligt bra för att få jobb. Därför ska gallringen genomföras, och jag menar att den ska fortsätta vara ett problem.
Att stoppa en ung människas livsdröm, och att för hennes eget bästa göra det i tid, är tungt för den som tar sin pedagoguppgift på allvar. Det ska göras i omsorg, utan kittling av maktens erotik, utan supermänskodrömmar.

I dessa diskussioner hörs ibland argumentetet att det är Sveriges nivellerade skolväsende som förorsakar att fel personer får gå ut som dansare. Och som sagt, det stämmer att vi i den offentliga skolan inte får säga och göra vad som helst mot ett barn. Det kan ha sin påverkan. Men en styrfaktor som sällan framhålls är skolpengen.
För att hålla budget är det nödvändigt att hålla ett visst elevantal, det vet varenda rektor. Vanliga skolor måste göra reklam. Vad gör en balettskola? Jo, hoppas att hönsen ska metamorfosera till svanar.

Genom den föreslagna statliga utbildningen försvinner skolpengspiskan. Här skulle man bra ta in, och behålla, de studerande man tror på och som kan tänkas behövas i branschen.
Vilket är något man borde ha insett långt tidigare.

Ingen tid, ingen vård, men flera val!

Tidsbrist ger ett ovärdigt liv, konstaterar Aftonbladet. Det kan vara riktigt ur fler aspekter, men just här handlar det om den äldrevård vi valt i Stockholm. Det vill säga: en majoritet av stockholmarna har valt Moderaterna & co som valt att sänka skatten och sälja ut, så att stadens gamla får välja mellan olika tjänsteföretag som i sin tur väljer olika varianter att korta tiden med brukarna så det blir lönsamt. Mervärde för somliga, ovärdigt för andra.

Hur är det med sjukvården? Nyligen fick hushållen Vårdguiden i brevlådan, en informationstidning från landstinget. Förgäves tittar jag efter presentationer av länets sjukhus, olika specialistmottagningar eller patientföreningar. Men förgäves. Ty i Moderaternas krympande landsting botar du dig själv. Tidningen svämmar över av självhjälpstips: hur du ska sitta för att slippa värk, konsten att dricka lagom, hur du slipper överdriven svettning, samt goda råd till de gamla för att inte gå och drutta omkull...
Mitt i detta hurtiga egenfix kommer några ”nyheter”: närakuterna Farsta och Södermalm har stängt, ungdomsmottagningarna i söderort har slagits ihop - detta är vad som syns bäst bland spalterna med mystiska små vårdföretag som ändrat telefonnummer.
För att avsluta riktigt råttigt cyniskt kommer en artikel som heter ”VAR NÖJD - med allt som livet ger. Skratta och ha kul. Det gör dig friskare och förlänger ditt liv med upp till sju år.” Sedan när vi självbelåtna skojfriska stockholmare trots allt måste lämna in, märk väl sju år senare, så heter det ”sjukhus bra, men hemma bäst” - alltså, hur du dör lugnt och stilla hemma hos dig.
Det är så tryggt, skriver de. Och med Moderaternas sjukvård kanske det stämmer.

Vårdval, privatisering, skattesänkning. En oöverskådlig vårdmarknad och ett landsting som ser som sin uppgift att komma med storebrorsiga förmaningar.
”Att vara tacksam, optimistisk och förlåtande är ett vinnande koncept,” står det i VAR NÖJD-artikeln. Jajamensan!
Hör här, väljare, det är dig det hänger på. Din förmåga att intala dig tacksamhet, optimism och ett förlåtande sinne är faktiskt avgörande för att de moderata styresmännen ska vinna ett val till!

PS: Den riktiga vårdguiden finns kvar på www.vardguiden.se, vilket är bra men inte riktigt fyller kraven på tillgänglighet

Femtioårig vagabond i rosa

Barbies 50-årsdag förflöt i veckan. Jag firar den med en inte fullt femtio år gammal historia:
Efter en olyckshändelse fick jag som sjuåring ut ett litet skadestånd, och fick löfte av mina föräldrar att köpa vad jag ville. Vad jag ville var en BARBIE-docka, en för sin tid sanslöst stajlad och dyrbar leksak. Hela familjen åkte upp på NK:s leksaksavdelning och valde dockor åt mig och min syster (som inte fått något skadestånd, men det var en uppfostranssak att alla skulle få del av det goda.) Vi hade stor glädje av Juliette och Mariette och deras äventyrliga liv. Exempelvis: man reser som sjuksköterska ut i u-länderna, vårdar sjuka barn och räddar en hel by, uppvaktas av en pilot men tar känsligt farväl av honom på flygplatsen för man ska just börja spela in en film… Du känner nog igen historierna.
Men en av våra släktingar anmärkte på detta idiotiska inköp av fula, kvinnoföraktande och realitetsmissanpassade figurer. Kritiken mot dockan var föralldel riktig, men mamma kom med motfrågan varför släktens söner fick krigsleksaker.

Anekdoten slutar där, för jag minns inte om det kom något svar. Det var så självklart att pojkar lekte krig, det var normalt. Flickors docklek var också normal, men fel. Fånig. Skulle rättas till.
Än idag minns jag pojkarnas krigsgubbar – fula och kvinnoföraktande var ordet. Robotiserade, grå, döda. Pojkar fick inte leka med Barbie, men det hände att de tatuerade henne med kulspets. Flickor fick leka med krigsleksaker men ville vanligen inte.
Mycket kan läggas oss till last, men inte att vi avstod från att vråla PANG och bulta kamratens dockor i huvudet.

Har den äran, Barbie, och fortsätt att resa jorden runt och byta yrke lika fort som du byter kreationer.

Två bra

En riktigt härlig vad-var-det-jag-sa-upplevelse fick jag i denna tevekrönika. Björklund är inte intresserad av kunskap och vill inte ta den till sig. Han vill bara prata om den för andras räkning.

Rekommenderar Loretta Lux' fotoutställning på Kulturhuset i Stockholm. (Vill inte sno bilder, men några syns på länken.) Både yta och djup, kyla och melankoli. Barndomen som gåta, fråga eller risk. Tyskland närvarande i sin frånvaro...

Personligt!

Att jag anklagas för antisemitism är inte lika allvarligt som att hela vänstern anklagas - utom för mig.
Det är mer än jag kan stå ut med när mitt politiska engagemang och denna blogg kopplas ihop med antisemitism i en framställning som går ut på att antingen A/ jag är antisemit eller B/ jag stöder en hypotetisk antisemitisk fraktion inom Vänsterpartiet.

En av artikelns undertecknare, Johan Lönnroth, har jag känt i åratal, så jag tar kontakt och frågar efter hans motivering. Han är inne på alternativ B, det vill säga: han tror på antisemitiska strömningar som jag är med om att ”härbärgera”. Men han har inte läst min blogg utan ”bara skrev under artikeln” utan att kolla, och för detta framför han en ursäkt. En annan undertecknare, Alex Bengtsson, är jag bekant med och försöker få kontakt med. Tre meningar hinner vi växla: han ”tror inte” jag är antisemit, jag frågar varför han då skrivit under en förolämpande artikel, han ber att få ringa upp senare. Men har inte gjort det.
Övriga undertecknare är personer med vilka jag aldrig haft något att göra. Jag tror inte att de känner till mina böcker, artiklar eller ens Politik och poesi. Kanske hittade de bara ett hittills oprövat vänsternamn att dra i smutsen. En ful, destruktiv lek.

Den som vill piffa upp det politiska klimatet med skällsord kan kalla mig kommunist, till exempel. Ett fult ord, som jag har försvarat här i bloggen.
De kan också säga: rektorsjävel, poetkärring, snobb, baletthoppa, svennen som tror hon är boss, eller arrogant feministfitta – allt detta har jag hört i mina dagar, och allt har något med verkligheten att göra.
Sedan har vi rasisterna som skrivit att jag är en dubbelidiotisk nolla som med mitt farliga mångkulturtjafs vill dra vårt land i fördärvet, och till och med då kan jag se att det inte är en fråga om elakhet utan en för dem rimlig tolkning av vad jag säger och gör.
Nåväl, vad och vem jag är saknar större intresse (utom för mig). För gänget i Sydsvenskan kan vilken socialist som helst utgöra villebråd, eftersom syftet är att komma åt Vänsterpartiet.

Den som tror att bästa sättet att bedriva antirasistiskt arbete är att krossa vänstern, den ska förstås jobba på det.
Den som tror det går att göra bättre insatser för ett samhälle där alla betyder alla, ska NU GENAST sätta igång med dem.
Med pluspoäng om det är lite konstruktivt.

Se även Antismetism hos Esbati

Finns olika slags jävlar...

Apropå gårdagens vettlösa anklagelse länkar jag till en Expressen-ledare som med sinne för sans och proportion skriver om absurda överdrifter.
Eller ska jag se det såhär: om Carl Bildt också är antisemit kan det väl inte vara så farligt?


Sen över till en DN-nyhet som jag inte hittar i nätupplagan:

Den som inte har försörjningen ordnad får inte heller träffa sin familj! Det är ett av den borgerliga regeringens förslag för att stärka samhällets integration - men flera institutioner säger nej, i likhet med Vänsterpartiet.

Moderatstyrda Sveriges kommuner och landsting säger mera nja: ”Särskild prövning om barn och föräldrar riskerar att vara separerade en lång tid.”
Migrationsverket: ”Föräldrar med barn måste undantas från kravet som är svårförenligt med de tankar om familjeåterförening som finns i Europakonventionen.”
Arbetsförmedlingen: ”Oro för familjemedlemmar kan ha en starkt negativ inverkan på förmågan att skaffa arbete.”
Socialstyrelsen: ”Konsekvenserna för barn bör övervägas ytterligare så att de inte lever skilda från sina föräldrar i kanske fyra år.”
Göteborg och Malmö: ”Försörjningskravet bryter mot FN:s barnkonvention.”
Barnombudsmannen, Röda Korset, Amnesty: ”Förslaget tar inte hänsyn till barnens bästa.”

Ett integrerat samhälle åstadkommer vi knappast genom att skilja barn från föräldrar och tvinga människor att efter en flyttning leva med oron för sina närmaste. Jag blir apejävel av såna dumheter.
Den som sitter i ett trivselghetto och kalkylerar på vilka ångestutlösande situationer som bäst ska hetsa svartskallar till arbeten som ändå inte finns, den måste vara en riktigt rejäl översittarjävel.

Konsten att vara konstruktiv

Jag blev tillfrågad om att delta i en debatt om ”antisemitismfrågan”, och kanske hade gjort det om mina arbetstider medgivit det. Motiv till inbjudan var att jag, enligt en debattartikel i Sydsvenskan, skulle ha skrivit här på bloggen att SKMA-kommitténs tidigare debattartikel var mindre konstruktiv läsning.

Noggrann med korrekta citat vill jag påpeka att det jag skrev (0213) var att en nyutkommen bok om hur man argumenterar mot Sverigedemokrater var ”mer konstruktiv läsning”. Det håller jag fast vid. SKMA tar upp en aspekt av rasismen, medan jag anser att rasismen måste betraktas och motarbetas som sammanhängande struktur. Den handlar inte om vissa människor på en viss plats i ett visst land, utan om koloniala strukturer av över-underordning. Att påvisa och motverka dem finner jag mycket konstruktivt.
Det är därför jag i tal och skrift har verkat mot rasism i åratal, bland annat med utgångspunkt i Förintelsen. Och det är därför jag med stor smärta ser att den senaste debattartikeln (av ”tolv vänsterprofiler”) påstår följande om den vänster jag tillhör: ”Nu misslyckas man inte bara med att bjuda antisemitismen motstånd utan härbärgerar den dessutom i sin mitt.”

Har de inget annat att använda politiken till än att förolämpa kamrater?

- - -

En liberal som tänker i flera steg är Rosenberg som hade en klarsynt kolumn i DN. Här finns en kort karaktäristik av vad som gör Förintelsen specifik (den industriella organisationen) och allmängiltig (människans förmåga att avhumanisera människor), och ett djupt beklagande av hur Förintelsen, till och med Förintelsen, kan trivialiseras och utnyttjas för propagandistiska effekter. Av olika sidor i en konflikt.

Citat: ”Fortsätter propagandamissbruket av Förintelsen på ömse sidor av Israel-Palestinakonflikten riskerar vi att vår civilisations kanske viktigaste kollektiva erfarenhet snart är ett minne blott.”

Orättvisa och envishet

Somliga ger sig aldrig. Nu kommer ett lagförslag som ger privatskolorna rätten att överklaga om de tycker sig behöva större tilldelning av den kommunala budgeten. Det får inte vara orättvist! Att konkurrensutsättningen i sig innebär en orättvisa mot kommunen bekymrar inte borgarna, ej heller förskingringen av skattemedel. Det enda som är intressant är att fastslå att det allmänna måste gagna det privata.

Men när man kikar i lagrådsremissen ser man åtminstone en fördel: även kraven på privatskolorna ökar, ty för att få samma ekonomiska förutsättningar ska de erbjuda samma service och standard som kommunens skolor. Egentligen är det detta* som är nyheten - och skulle gå att presentera så: ”Fristående skolor måste börja leverera!”
Men både Björklund och media är angelägna om att få det att framstå som att det är kommunerna som behandlat utbildninsgföretagen orättvist.



Ännu en som inte ger sig är Per Ström. I hans besynnerliga läsart är Stieg Larssons deckartrilogi ”ultrafeministisk”. På vilket sätt då?
Huvudpersonen Blomkvist lägrar och tillfredsställer den ena kvinnan efter den andra och lämnar flera olyckliga bakom sig. Sitt mest mogna förhållande har han till en kvinna som visserligen är framgångsrik men helt beroende av män för att kunna leva det liv hon vill. De många tortyrscenerna är ämnade att inge avsmak (är detta vad Ström kritiserar som ”politiskt budskap”?) men jag är inte så säker på att de alltid har den inverkan - författaren vet mycket väl hur rafflande ämnet är och att det attraherar läsare på helt andra grunder.
Den enda gestalt som kan kallas feminist är Blomkvists syster advokaten som i sitt yrke motarbetar mäns våld mot kvinnor, men hon är en tillbakadragen kvinna som står för hem, barn och familjelycka. Det är barnkvinnan, Lolita-ninjan Salander som Ström utropar till ”feministikon”, ett obegripligt yttrande (som så ofta med slitna uttryck). Salander råkar bara vara den enda intressanta figuren i hela trilogin i sin komplexitet av skör-stark-traumatiserad-beräknande-kriminell-lojal-överbegåvad-utanför.
Ström verkar ha lättare för endimensionella karaktärer. Ikon eller avskum - det är hans tolkning av världen, inte feministernas.


* ur lagrådsremissen: "ersättning för undervisning, läromedel och utrustning, elevvård och hälsovård, måltider, administration, mervärdesskatt samt lokalkostnader, tilläggsbelopp för elev som har ett omfattande behov av särskilt stöd eller som har rätt till modersmålsundervisning"

Entreprenör tog pengarna från barnen

I Stockholm går närmare 20% av grundskoleeleverna i privatskola. Det är dubbelt så mycket som i de flesta andra länder, och Finland som ofta får beröm för sina goda resultat har endast 2% av barnen i privata skolor. En annan skillnad är att privatskolorna i Sverige får drivas med vinst. Det är alltså bara en liten del idéburna kooperativ vi talar om, och en stor del utbildningsföretag som gör affärer med barns kunskaper och färdigheter. Så är det inte i våra nordiska grannländer, inte i Nederländerna med sina många konfessionella privatskolor - nej inte ens i USA.

I Farsta riskerar den enda kvarvarande kommunala skolan att läggas ned. Om nu det är möjligt - jag tror lagen säger att det måste finnas minst en skola som är beredd att ta emot barn som flyttar in från utlandet, barn med funktionsnedsättningar av olika slag liksom barn med stora sociala problem, en skola som håller sig med skolhälsovård och bibliotek. En sådan skola, med få men behövande barn och hyfsad service, blir förstås mycket dyr i drift, så det går att förutse underskott i resultaten både vad beträffar budget kunskaper.

Resultatet av denna sensationellt långt drivna privatisering är bland annat
- Förvärrad segregation
- Ekonomiska underskott, som i sin tur ger upphov till ständiga slitningar mellan skolledning och politiker
- Bristande långsiktighet, stora svårigheter att planera organisation och kvalitetsinsatser
- Skattebetalarnas (och barnens) pengar läggs på reklambroschyrer
- Anpasslighet eller rent fjäsk gentemot brukare och överordnade
- Risk för maskande med resultatsiffror och kvalitetsredovisningar
- Barn som förlorar vännerna i grannskapet och måste ställa om sig till nya regler och rutiner, vilket inte är skadligt i sig men tar energi från studierna

Denhär skiten har borgarna med stöd av Miljöpartiet drivit igenom för att kommunerna till varje pris måste ha ett gott företagarklimat - och priset är våra skattemedel och barnens kunskap och trygghet.

Män som hatar kvinnor

Först såg jag Män som hatar kvinnor. Med tanke på hur kritisk jag är mot böckerna var det inget större fel på filmen. Den s.k. samhällskritiken är om möjligt än mer utsuddad. Att ogilla våldtäkt, tortyr och förnedring är mer normal än radikalt.
Sedan såg jag Fruarna i Stepford, också den om män som hatar kvinnor. Filmen försöker vara lite feministisk, antikonform och antikonsumistisk på en gång, vilket ger rätt stillsam underhållning utan den isande paranoia som jag minns från Ira Levins roman. Sensmoralen är att patriarkatet vinner hur man än gör, tämligen nedslående en dag som denna.
Det går också att se den som en film om manshat, en skildring av de narci-egoistiska pojkbarnens förbittrade attacker mot allt som inte svarar mot deras innersta önskan om självtillfredsställelse i en värld befriad från mödrar.
Filmen är usa:nsk och förmår inte göra något av någondera temat. Den säger slutligen ingenting om patriarkatet heller – eftersom det visar sig att det är en ondskefull kvinna som är skuld till alltihop. Så som det sagts oss ända sedan Eva gjorde äppelpaj.

Låt oss göra våra egna filmer, skriva våra egna samtidsromaner och skapa våra egna liv, samt ta itu med det nu genast.
Den patriarkala regimen bärs inte upp av män som hatar kvinnor. Den bärs upp av män.

Det räcker nu!

Tänkte via en tidningsartikel ta reda på varför kvinnor får sämre lön än män.
Länken ledde mig till: ”HTTP ERROR: 404. Not Found”
Insåg i den stunden att så, förstås, måste det vara.

Pojkar får sämre skolbetyg än flickor. Jag har hört detta beklagliga faktum lyftas som vår tids viktigaste jämställdhetsfråga. Den som säger det glömmer faktor ERROR404, den ofunna förklaringen till varför kvinnor får sämre lön än män.

Pojkarna behöver inte bättre betyg än flickorna, inte bättre betyg än vad de har för att klara sig ändå! Det, kamrater, är en av vår tids viktigaste jämställdhetsfrågor. Sen har vi fyrahundratre till att ta tag i.

En av orsakerna till pojkarnas skolmisslyckande brukar beskrivas som hur vi konstruerar maskulinitet, där vi gjort skolan till en ”tjejgrej”. Pojkar ska inte lyssna på kvinnor och män ska inte göra något som kvinnor gör, de ska bara bestämma. Resultatet av denna vår fostran är förskräckande, för om betyg överhuvudtaget är en värdemätare på någonting är det alltså så att pojkarnas kunskaper inte räcker till. Eftersom pojkarna sedan tar makten kan detta ses som en av vår tids överlevnadsfrågor.
Låt oss säga att klimathotet är den viktigaste – då är det onekligen oroande om vi styrs av obildade sällar.

Jag struntar i ERROR404, i journalistiska spekulationer om varför det ser ut som det gör. Det är dags att sluta med det – slut på rean – det räcker nu!

- - -

Det räcker! gäller även demonstrationssabotörer. Läs Hannas ögonvittnesskildring!

Genustrumpet

I SvD pågår en debatt om vilka forskningsämnen som duger. Eller suger.
Ämnen som är politiska, dumma, skrattretande eller samhällsfarliga bör, om alls, finansieras genom gatumusikanter. Ämnen som står över varje ansats till förlöjligande, ämnen som är vetenskapliga i så måtto att vilken idiot som helst på puben kan känna igen dem som det, är de som borde få mer anslag.
Det är Tanja Bergkvist som anser sig missgynnad: om genustrumpetarna får forskningsanslag så kommer inte hon att få det för sina differentialoperationer.

Herr Klokbok har några fina kommentarer om den saken. I sitt inlägg listar han en rad ämnen som, i likhet med genusbelysning av trumpetspel, får forskningsstöd. Förutsatt att Klokboken är tillförlitlig är listan intressant. Ett exempel ur den är ”probabilistisk modellering i bioinformatik”!

För mig låter det ungefär som ”möjliga sätt att berätta om livet”. Vilket skulle inbegripa det mesta: matematik, genusteori, bloggande och spegeltittning.
Medan differentialoperationer i mina öron låter som att göra skillnad. Vilket verkligen är ett högst väsentligt ämne att belysa.

Det är en ovetenskaplig publikflört att låtsas som att allt som är begripligt gagnar folket. Eller att alla vetenskapare i första hand ska göra just det.
Det måste forskas om konstiga saker. Aldrig skulle vi aldrig få reda på vilka som är de viktiga.

- - -

Sedan har These exiled years upptäckt hur lätt det är att göra bort sig. Här har vi en journalist som anser att det är ”judarnas” säkerhet som ska garanteras vid pro-israeliska demonstrationer. Fritt fram att kasta sten på gojerna, alltså?

Det är nog nu!

Dags att förbereda helgen... och Det är nog nu! är huvudparollen för årets demonstration på 8 mars, internationella kvinnodagen.
På persiska, arabiska, engelska, spanska, ryska, kurdiska, turkiska och svenska ska vi tillsammans visa att vi kräver ett stopp för orättvisorna. Det är nog nu!

Detta gäller oss alla. Som Hanna Löfqvist har skrivit på annan plats: "Det är du min vän och kvinnan på gatan; det är kvinnan i krigszonen, och kvinnan som bär upp offentlig sektor med sin skitlön. Det är kvinnan som låst dörren av rädsla, och kvinnan som ställde sig upp och tog ordet.”

Vänsterpartiet är ett feministiskt och socialistiskt parti på ekologisk grund. En del av arbetarrörelsen och kvinnorörelsen, internationellt och i Sverige. För oss är feminismen inte en sakfråga, det är ett synsätt som ska användas på alla frågor. Genom ett feministiskt angreppssätt kommer vi en dag att befria kvinnor och män ur den destruktiva låsningen i över- och underläge. Först då kan vi bli hela människor.

Alla som vill vara med i frihetskampen kan komma till
Södermalmstorg / Slussen nu på söndag 8 mars kl 16!

Vems samtid?

Bästa nordiska samtidsroman - ja, enligt en nyligen genomförd tävling utspelar den sig i huvudet på frustrerade medelklassmän. De lever inrutade liv och funderar på att göra annat men orkar inte utan raljerar mest lite om nutidsfenomenen. Recensionen får det inte att låta särskilt stimulerande, även om den är mest positiv – varför?
Är detta vad samtiden har att erbjuda kan jag läsa om systrarna Brontë och Selma Lagerlöf hur många gånger som helst.
Förra veckan hörde jag åtta män tävla i poesi-slam, en avspänd och tämligen opretentiös kulturform. Denna vecka ser jag att tre män skriver de bästa högstatusromanerna i Norden.
Försök förvåna mig...

Rekommenderar en fackbok istället. Åsa Linderborg: Håll med eller håll käft. Först tyckte jag det var en dum idé att samla ihop fyra års tidningskrönikor för att förlaget måste ut med en efterföljare till succén med underbara Mig äger ingen. Men det glömde jag snart för dessa fynd i politik-&-kultursvängen. Efter halva boken tycker jag inte Linderborg har fel en enda gång!

Strunta i frustrerade män. Läs en förbannad kvinna.

Orkar man fortsätta?

Minns du kommunisterna? De var hjältar i motståndskampen, satt i koncentrationsläger, undgick vanligen oftast gasning men fick förmånen att arbeta ihjäl sig, så att de som inte svalt eller misshandlades till döds tog på sig att försöka organisera motstånd inifrån.
Sedan förklarades kommunisterna för antidemokrater. Att använda ordet kommunist för den konsekventa, kamratliga frihetskämpen har idag blivit omöjligt. Det räcker inte att ta avstånd från de brott som begicks i öst-Europa.
Nåväl, så kan det vara.

Men när får vi se detta: en företrädare för borgerskapet som träder fram, granskar sin historia, bekänner, gör avbön, ber om ursäkt och tar avstånd ifrån hur man i tyst medgivande, med storfinansens pengar, släppte fram Adolf Hitler till makten, höll sig väl med nazi-Tyskland genom hela kriget, applåderade svensk rasforskning, och nu skyller ifrån sig vartenda förbannade brott mot mänskligheten begånget av vita, förnekar kolonialismens skuld till världsfattigdomen, och hittar på finstilta sätt att hålla utlänningarna borta alternativt hårt i koppel.

Och får rätt av sina mediala lakejer, gång på gång på gång i den totala hegemoni vi underkastar oss. Jag vet inte om jag orkar fortsätta. Men jag vet inte om jag orkar lägga av heller.

Tidskriften Expo tycker att bloggaren Jinge borde uteslutas: ”Han är med i V, vad är okej att uttrycka…” Det kan diskuteras. Men V har upprepat och uppriktigt tagit avstånd från stalinistmetoder. Har Expo det?
Låt oss säga att vi följer rådet och stadgevidrigt börjar utesluta kreti och pleti för att de har åsikter som inte är ”okej” att uttrycka - och föreställ dig reaktionen!

Somliga får hållas

I en artikel i Lärarnas tidning skriver Angerd Eilard om 60-talets läseböcker där ”indianer, kineser och negrer framställs som exotiska och primitiva varelser”. Under 70-talet började ”de gamla koloniala stereotyperna övergå i en mer välfärdspatriotisk ton” när böckerna skildrade ”fattiga människor i tredje världen”.
Detta är vad vi bäddats in i, vi som är vuxna idag. En del av oss har försökt dra av oss skygglapparna och bränna bort den koloniala övermålningen. Andra ser synsättet som bekvämt oproblematiskt och försöker göra begreppet europé till definitionsmässig jämlikhetssträvare.

När borgerliga partier lägger rasistiska förslag försöker vänstern att dels väcka opinion mot att de genomförs, dels att få borgarna att höra vad de själva säger. Vi kommer inte så långt med det men får ofta höra att det råder åsiktsförtryck: man får inte säga vad man vill för då blir man anklagad för att vara rasist.
Men när Vänsterpartiets ledare – inte lägger fram nya uteslutningsprojekt, nej, när han uppskattar en blogg där det tydligen har förekommit rasistiska formuleringar, då sjuder indignationen från de mest självbelåtna konservativa organ och ända till Expo som jag tidigare värderat högt.
Vänsterledaren svarar visserligen, men det samlade omdömet lyder ungefär: det är klart han inte vill säga att han är antisemit..!
När avsikten enbart är att krossa motståndaren går det inte att försvara eller förklara.

Det är som funnes det flera sorters rasism. Först den vanliga, den som de flesta hänger med på utan att fundera på saken, den som insöps med småskolans läseböcker men som man harmset kan tillbakavisa. Och sedan antisemitismen som uppfattas som mycket värre därför att den riktar sig mot folk som ser ut som vi och som pinsamt nog utrotades av folk som såg ut som vi!
Alltså; hantera er egen skuld först.

När jag gick i skolan berättade fröken att ”judarna” (jo, man sa så) odlade upp Det Heliga Landet (jo, hon sa så) där det förut bara bott herdar som var smutsiga och inte förstod hur man konstbevattnar härliga Jaffa-apelsiner.
Hon fick hållas, hon.