SJUKT som i sjukdom

Så sjukt. Kanalchefen för SR i Malmö mejlar de anställda följande: ”Tänk alltså två gånger innan ni kommenterar - - - Detta gäller även när det handlar om ’goda’ saker som mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet”.
Så SJUKT. Inte sådär som man numera menar; allmänt tokigt. Nej bokstavligen sjukt som i sjukdom: svagt, klent, lätt motbjudande och antagligen smittsamt.

Kanalchefen för SR i Malmö har tydligen inte förstått public-service-medias värdegrund – ”den värdegrund som Sveriges Radio är satt att försvara” som statsvetaren Bjereld säger.

Kanalchefen förminskar mänskliga rättigheter när hen kallar dem för allmänt ”goda” saker (med citattecken), och framförallt när hen anser att de är utbytbara värden som när som helst kan omförhandlas.
Men: Mänskliga rättigheter är de enda värden som utgör den enda globala sekulära överenskommelse vi mänskligheten har att hålla oss till.
I kanalchefens mejl är mänskliga rättigheter tvärtom de enda värden som  direkt utpekas som nödvändiga för SR-personalen att behandla med eftertanke.
Detta är absurditet på gränsen till nihilism.

Det ska ett vidrigt sjukt klimat till för att den normala mellanchefsrädslan ska ta sig sådana uttryck. Tänk två gånger, tänk tre, så det inte blir fel för någon – men det kan alltid bli fel och blir det oftast. Frågan är för vem det inte får bli fel?

Vem och vad fruktar kanalchefen? Vems ärenden går hen?
Vilket värde är det hen tror sig försvara – i utbyte mot en relativisering av mänskliga rättigheter?

Hur var det förra gången fascismen tog över Europa? På vilka vägar spred sig skräcken då? För den verkar dessvärre vara smittsam.

Jobbbranschen och gudfarsan

Först ut var hamburgerkedjan Max. Arbetsgivaren förklarade i ett brev till de anställda hur de skulle rösta för att få ha jobben kvar. Huvudfrågan var restaurangmomsen. Återinförs den försvinner varenda timmis på köttfärskokerierna!
Så beter man sig inte som chef – men nåja - det är sådant man får vänja sig vid att oseriösa företagare gör.
De trampar över gränserna gentemot de anställda, tar till ett personligt tilltal där inget personligt förhållande finns, rör ihop kollektiva partsfrågor på arbetsmarknaden med individens politiska ställningstagande.
Max har givit ett intryck av att vilja vara seriösa företagare, men missen är avslöjande.  
Eller om det inte var en miss. Då är det avslöjande för samhällsklimatet.

Tvåa ut var Nya Moderaterna i Stockholms läns landsting. Tydligen väljer de att placera sig i kategorin oseriösa företag, åtminstone metoden är den samma: Brev till de anställda, suddiga hot om uppsägningar som följd av en socialdemokratisk valseger.  

Vid dethär laget är media på. När en moderat proffskommunikatör hittar på någonting så korkat har det nästan nyhetsvärde.

Under Max-historien sympatiserade borgarmedia med företaget. De skribenter som överhuvudtaget ägnade saken uppmärksamhet (tvingade till det av sociala media) valde att se det som att vi inom vänstern tyckte att arbetsgivarens åsikter var fel, så att de kunde använda sitt spaltutrymme till att vänsterpolitik är fel. Det är vad de har betalt för. Tråkigt bara att frågan om arbetsgivarens beteende gick dem helt förbi.

Något som också kan vara avslöjande för samhällsklimatet.

När Stockholms-moderaterna gjorde bort sig ruskade borgarmedia flugorna ur pälsen. Dags att tycka att det inte var så särskilt bra! Fegmedia bortförklarade skandalen på kommunikatörssvenska med att det handlade ett hastigt felval - den slarvige moderaten skulle förstås ha använt parti- och inte landstingsloggan. Nu skulle ju de anställda kunna missuppfatta det som ett meddelande från arbetsgivaren.

Vilket det alltså var.
Men i en modig Expressen-ledare demolerades hela tilltaget. Gott så - men fortfarande låg den mesta kritiken i sakfrågan.
Ingen borgerlig skribent ifrågasatte det oanständiga beteendet att gå ut och råda medarbetare hur de ska rösta.
Ett beteende som var oanständigt åtminstone tills i förrgår.

Det som är värst avslöjande för samhällsklimatet är att skandalen inte slog åt rätt håll ens när den blev en skandal.  

Detta handlar inte om att en chef eller informatör blir lite yvig i sin tjänsteutövning. Det handlar om att arbetsgivare tar på sig gudfadersrollen.

 

Detta fula och satiriska och missvisande foto är lånat från fejsbok. Det visar hur vi inom vänstern uppfattar arbetsgivare som vill leka gudfäder.
"Fint jobb du har" - jag tackar, min arbetsgivare. Jag slickar slagträet.
Sedan ska jag gå och rösta i allmänna, hemliga val. Du kan inte hindra mig, även om du försöker.

Vi är inte färdiga med Förintelsen

Högtidlighållande av Förintelsedagen i Jakobs kyrka i Stockholm. Biskog Anders Wejryd påminde oss om att vi alla bär ett ansvar för att det inte ska hända igen – har jag gjort allt jag kan?
Samtidigt sitter bänkgrannar och viskar om oron inför ett attentat. Dagen är öppet annonserad, kyrkan är full av romer. Viktigt att sitta nära dörren, viskar de.
Sverige, senvintern 2014.

Förintelsedagen hålls till minne av den sovjetiska arméns befrielse av Auschwitz. En gigantisk brottsplats som då var tämligen övergiven. Lägerledningen hade sprängt tre krematorier och evakuerat 65000 överlevande fångar till fots, på de så kallade dödsmarscherna. Målet var en död i snön eller i något annat läger i dåvarande Tyska riket. Systrarna Margot och Anne Frank var två av de minderåriga som kämpade sig fram.

Över 20000 romer internerades år 1943 i det så kallade Zigeuner-Familienlager i Auschwitz-Birkenau. Det kan sägas att romerna på ett sätt hade det ”bättre” än andra fångar eftersom de ofta bodde ihop familjevis. Å andra sidan var dödstalen i ”zigenarlägret” högre än i alla andra läger i Auschwitz. Efter det att svält och medicinska experiment gjort sitt tömdes lägret en augustinatt år 1944 då cirka 2900 romska fångar mördades i  gaskamrarna.

Denna fasansfulla natt har gått till historien på mer än ett sätt. Minst två rasistiska stereotyper fick näring av massmordet. Den ena säger att ”zigernarna skrek och grät som barn och klöste som katter, medan judarna bar sitt öde under värdig tystnad”. Den andra säger att ”judarna lät sig ledas till gaskamrarna som djur på väg till slakt, men de stolta zigenarna gjorde motstånd in i det sista”.

Motbjudande.  

Något som borde vara självklart men ändå måste sägas: när tusen och miljoner människor avlivas finns det tusen och miljoner sätt att förhålla sig till nederlag och död.

Något som alls inte är självklart och verkligen måste sägas: Till och med Förintelsen – Holocaust, Shoah, Porraimos – gav upphov till återanvändning av rasistiska stereotyper.

Därför blir vi aldrig färdiga med Förintelsen. 

Befrielsen av Auschwitz skedde den 27 januari 1945. Inte förrän den 15 april samma år kom de allierade fram till lägren i Tyskland, däribland mardrömssynen Bergen-Belsen. Anne Frank och hennes syster hade då varit döda i ungefär en månad.

På minnesdagen hålls en högtid också i FN. Men Fred Taikon kan berätta att romerna inte fått taletid där. Inte ens fem minuter kunde FN ge åt en romsk talare.

Det är lugnt och värdigt i Jakobs kyrka.
Men för några deltagare känns det bättre att sitta nära dörren.
Därför kommer det att dröja länge, innan vi blir färdiga.

 

 

Unken kultursyn och underlig rättsuppfattning

Rättspolitisk talesperson är en titel som förpliktar. Att tolka sitt partis rättsuppfattning, men självklart också att stärka respekten för våra svenska lagar. När SD:s Jomshof säger ”Våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur”, då skadar han den svenska rätt som går ut på att människor inte får förtalas eller diskrimineras.

Det började med ett uttalande på fejsbok, det fortsatte med presstalesmannen Bylund som inte hade sagt det tidningen hört honom säga, och det urartade i Koranen-exegetik. Islamforskaren Hjärpe säger att det är påhitt, en bloggare kan visa att det i Koranen står att en man får utnyttja sina slavinnor sexuellt och sen rullar det på tills konflikten handlar om vem som har rätt eller fel ifråga om vad som står i en gammal bok!

När jag lägger ut länken om Jomshof på twitter får jag höra att jag minsann borde vara lite kritisk mot Hjärpe också. Det vore roligt, om det vore roligt.

SD har en förbryllande förmåga att lyckas vrida varenda diskussion till en sådan som står på dagordningen i fundamentalistiska dårsekter. Utgångspunkten är att människor inte döms efter sina gärningar eller sitt tal, utan efter vad som står i boken och det gäller alla som läst och gillat den.

Att detta är själva grundfelet i deras logik hinner vi aldrig fram till. Antingen för att det är bekvämare för dem att resonera om gamla texter, eller för att de håller sig med en essentialistisk kultursyn och tror att de kommer med något väsentligt.

Men: Religionerna är inte vad som står i boken. Religionerna är sina utövare. Några är kloka, andra inte. Några är progressiva, andra reaktionära. Några är bokstavstroende regelryttare, andra har ett personligt-mystiskt förhållande till det gudomliga. Det finns lika många islamer som det finns muslimer. Detsamma gäller givetvis kristendom och judendom. Religionerna har formats och formas av oss som utövar dem, av påverkan från yttre förhållanden, av tryck och mottryck i samhället. Inom gruppen finns hos kristna eller muslimer eller ateister lika stora olikheter som mellan grupperna. 

Att säga ”våldtäkt är ett uttryck för islamisk kultur” så som Jomshof citeras, är att förolämpa och spotta på varenda muslim som lever sitt eget vardagsliv och vill bli tagen på allvar som människa och medborgare, och därför yttrandet prövas juridiskt som hets mot folkgrupp. Det blir inte mindre allvarligt därför att det sagts av en person med särskilt ansvar för lag och rätt.

I dethär landet – som SD så ofta säger sig värna om – är den enskilda individens rätt inför myndigheter och samhälle helt fundamental. I andra länder kan familjen eller någon annan gruppering ha starkare tyngd, men så är det alltså inte här.

Det innebär att man har rätt att förvänta sig vissa saker:  
- att vi inte sprider rykten om människor baserat på en grupptillhörighet
- att vi inte dömer någon efter hens sällskap eller läsning, utan efter hens handlingar
- att vi inte tillskriver någon egenskaper eller sedvänjor för att någon som liknar hen antas ha dem

Underblåsandet av fördomar är möjligen en del av SD:s kultur, men jag kan inte rimligen påstå att varenda SD-are gör det. Det räcker för tillfället med Jomshof. 

Romanbygge, biografi, politik = litteratur

Även om andra uppdrag tagit tid från bloggandet ger jag den vanliga återblicken på förra årets bokläsning. 

Roman- och omläsning: Mycket John Irving blev det. Enligt kritikerna lät det som att han i sin senaste roman, In one person, äntligen skulle klä av sig och komma fram. Mannen som gjort det till credo att romaner är rena påhitt och inte har något med biografi att göra har sedan 1970-talet uppehållit sig vid återkommande teman såsom könsöverskridande klädsel och sexuella övergrepp mot ungdomar. In one person skildrar ett könsbyte och är på så vis vassare än hans tidigare böcker, men som roman finner jag den rentav mindre personlig än dem som jag läste om under året för att än en gång förtjusas av Irvings underbara sagostil. I den förra romanen Twisted river tjatar en gammal gubbe på huvudpersonen att han inte har nått ända fram med sitt skrivande – och gubben hade rätt. In one person når inte ända fram. Until I find you är hans hittills mest avklädda bok. Och Hotel New Hampshire den bästa, om vi vill ha en inblick i romanens och sagans konst.

Romanbygge och omläsning två: I svärmors lägenhet fann vi hela Fogelströms Stad-svit. Lättlästa, enkla, vackra har dessa böcker hamnat i oförtjänt glömska. De skildrar ettpar arbetarfamiljer i Stockholm under den tiden då staden fortfarande var igenkännlig under sin expansion. De är klassiker.

Romanbygge och ny läsning: Engelsforstrilogin av Strandberg & Bergmark-Elfgren. Apokalypsen är nära, men i övergiven bruksort finns de räddande häxorna mitt i den gymnasieskola som är ondskans plats. Varv på varv i tre oerhört lättflytande volymer jobbar sex till fyra flickor på högvarv (det går åt några i strid med demonerna). Trilogin är det bästa som hänt fantasigenren efter Harry Potter! Författarna visar total solidaritet med sina huvudpersoner också när de är otrevliga, och bruksorten i kris är väl igenkännbar. Om jag också kunde säga älskansvärd - men det tycker inte flickorna heller. Och det är de som gör bygget, hur spännande demonkampen än är. Med plus för bra bipersoner. Mona Månstråle... Positiva Engelsfors... Den som inte läst har mycket kvar.

Romanbygge fyra: Zadie Smiths N W hade jag sett fram emot att läsa eftersom jag tyckte om hennes tidigare böcker. Denna utmålades som både en mogen återkomst och en förnyelse av romankonsten. Tyvärr upptäckte jag att jag föredrog romankonsten på såväl Jane Austens som John Irvings tid. N W fungerar som avstånds- och motståndsskapare. Så fort du tror att du hänger med flyttas fokus. Ingen handling och inga personligheter tillåts existera. För att komma igen om boken läste jag recensioner på nätet och förstod att det är London som är huvudpersonen. Det blev bättre så. Men mitt slutomdöme går ut på att boken är ambitiös och bra. Hoppas några tycker om att läsa den.  

Biografi har länge varit min favoritgenre och det framgår också av fjolårets läsning. Endast en ska nämnas: Jag är Zlatan, skildrad av Lagercrantz. Den som aldrig berörts av någon sport blir påverkad av den skicklige fotbollsspelarens karisma, och denna bok fick mig att studera målskott på youtube. Nu vet jag vad en bicicleta är, vet också en hel del om Zlatan.

Politisk litteratur: Tidigare har jag bloggat om Arnstads Älskade fascism och Tamas De apatiska. Böckerna är nödvändig läsning för oss om vill bekämpa rasism och fascism. Till dem kan läggas Langhorsts Förortshat. Kopplingen är inte så långsökt som det låter. Förorten har idag fått en såväl klass- som rasstämpel, vilket påvisar de snirkliga vägar ideologierna tar sig. Klass, kön eller ”ras” – något finns det alltid att hata.

Under året har också jag kämpat med en roman. Liksom hos Smith saknas handling, och platsen är huvudpersonen. Men jag hoppas att jag låter den fiktiva läsaren komma närmare de personer som befolkar platsen.

Skrivandets mening är att levandegöra, och en plats är en god början. Men en punkt i geografin blir en plats först när den har sina människor. 

Antirasister och antirasister

Efter många år med antirasism blir jag ibland besviken. Inte på rasisterna, de är sig precis likadana, enfalden och illviljan tål inte förändring. Men besviken på andra antirasister som vill så splittring inom denna viktiga rörelse genom att kräva en sorts legitimation för andras engagemang. Du ska använda rätt terminologi (idag handlar det ofta om ett återinförande av begreppet ”ras”) eller tillhöra rätt grupp (som vit ska jag inte låtsas engagera mig) eller använda extrema metoder (våga slåss på gatan).

Men rasismen angriper oss på olika sätt och måste självklart bekämpas på olika sätt. Vetenskaparna beforskar den, drar slutsatser, väcker nya frågor. Politikerna attackerar (från höger eller vänster) strukturerna, förändrar i systemen och levnadsvillkoren. Artister väcker och varnar genom musik, film, satir. Aktivisterna tar debatten på gator och torg inklusive internet. Ideella hjälpare ställer upp personligen och gömmer flyktingar eller ordnar gemensamhetsträffar. Med mera. Och några använder fler än ett sätt.

Ingen ska ifrågasättas för sin solidaritet, såvitt hen inte har begått något allvarligt misstag. Ingen ska misstänkliggöras för sitt deltagande. Tyck gärna att metoden är fel, men tala om metoden då och inte om individens bevekelsegrunder.

Det är för trist med vetenskapare som anklagar alla politiker för att ingenting göra – med politiker som ser ned på artister som inte har gjort rätt analys – med aktivister som hånar vetenskaparna som bara sitter bakom sina skrivbord – och så vidare.
Den enda grupp jag aldrig hört anklaga någon annan, aldrig upphöja sin egen metod till regelbok, det är de ideella hjälparna, hjältarna, de som tänker med hjärtat. Alla kan och vill inte följa deras exempel att offra sin egen tid och bekvämlighet för asylsökandes skull, men alla kan lära sig av deras acceptans av villkoren: Jag gör mitt och jag hoppas och tror att du gör ditt.

Det finns grupper som väljer att organisera sig separatistiskt. Eftersom de har det behovet, gör de rätt. Men det säger inget om hur andra väljer att organisera sig. Några väljer en öppen organisation runt en minsta gemensam nämnare. Det kan fungera, iallafall under en period.

Personligen tror jag inte att någon annan politik än vänsterns kan bidra till rasismens avskaffande. Men liberaler som Miljöpartiet har gjort ett bra jobb för att motverka diskriminering, och det behövs också. Det vore väl oerhört verkningslöst att tjata på dem att bli socialister istället!

Kanske är jag ingen särskilt tolerant eller generös människa. Men jag skulle aldrig ta tid från antirasistisk kamp för att klaga på andra antirasister (eller bara allmänt hyggliga människor) som i mina ögon gör fel! Och om någon startar en kampanj eller ett upprop kan jag vara med eller låta bli. Men jag skulle aldrig tala om för initiativtagaren att hen ska göra en annan kampanj. Den får jag isåfall starta själv. Och var har jag lärt mig dethär?

 

Under år av organisering. Så är det. Och en politisk rörelse mot rasism med anspråk på att åstadkomma förändring, den måste enas om orsaker och åtgärder för att komma vidare. Det är politiken vi ska vara oense om, det är där konflikterna är nödvändiga.

Konst och vetenskap mår bara bättre av de tusen blommornas princip. 

Adamankos lag eller Ta inte skit

Godwins lag, är den bekant? Den går ut på att: "I takt med att en diskussion blir längre, går sannolikheten mot ett för att en jämförelse kommer att göras som involverar nazister eller Hitler.”

Lagen säger "internetdiskussioner", men den har också sin riktighet i verkliga livet, och den har varit mycket användbar för all världens högerextrema. Innan lagen myntades hände det alltför ofta att vi drog snabba paralleller mellan, exempelvis, nazismen och Sd. Gör vi det idag slänger de bara Godwins lag i huvudet på oss och så har vi förlorat diskussionen. På så vis har lagen också varit nyttig för oss, som måste bemöta högerextremisternas argument i sak.

Men själva kallas vi ofta för kommunist, Stalin, Nordkorean, Stasianhängare, antidemokrater och stenkastarvänster. Med mera med mera. Det behövs en motsvarande lag för oss röda demokrater. Min kamrat Adam har sett till att skaffa den!

Den heter Adamankos lag efter ett nätalias, och tanken är att sprida och använda det namnet eftersom det redan har några träffar på Google.

Några råd för att etablera termen:

Varje gång du kallas eller jämförs med Stalin, Nordkorea, Stasi etc etc, säg: Nu har du förlorat, det där var Adamankos lag. Den låter så här: ”I takt med att en (internet)diskussion blir längre, går sannolikheten mot ett för att en jämförelse kommer att göras som involverar kommunismen eller Stalin." Fortsätt sen inte diskussionen. Du har vunnit. De kanske måste börja bemöta dig i sak, rentav.

Du kan berätta om Adamankos lag i en blogg. Ungefär som denhär. Eller hitta ett annat lämpligt sammanhang för att förklara vad den innebär.

Så småningom behöver begreppet placeras en tidning. I en debattartikel eller annan text (i lämpligt sammanhang förstås) i en skrift som har en ansvarig utgivare. Om den står i en tidning kan den föras in i Wikipedia sedan.

Godwins lag - Adamankos lag. Det säkra sättet att vinna eller förlora i en diskussion!

De apatiska kom ikapp mig

När jag mötte Asylstafetten hade de vandrat hela vägen från Malmö till Hallunda, och hade bara en några mil kvar. Biblioteket skyltade  med litteratur som berör asylfrågan, och efter mötet lånade jag De apatiska av Gellert Tomas. Jag hade inte läst den tidigare. Jag tyckte att de som kämpar för asyl var värda att jag åtminstone läser om hur det kan gå till.

De apatiska kom ut år 2009 och innehåller nutidshistoria av det mest otäcka slag. Barn som led av uppgivenhets- och utmattningssyndrom avvisades från Sverige under våldsamma eller förnedrande former, deras föräldrar behandlades som förbrytare. Det började som ett maktmissbruk hos myndigheter och borde ha briserat i en skandal, men spred sig istället genom hela samhället när journalisterna valde att tro på de myter eller lögner som planterades (till exempel att barnen sprang om kring och åt om natten eller var förgiftade av sina desperata föräldrar).

Så småningom trodde en hel naiv allmänhet att det väl måste ligga någonting i det som läkare och regeringens utredare sa.

”Ifall de sjuka fick en fristad invaderas landet av falska flyktingar” trodde dåvarande migrationsministern – ett klumpigt avslöjande av den institutionella rasismen i Sverige. Hur många FN-deklarationer som än undertecknas är det alldeles för många som tror att den bedrägliga omvärlden inte är ute efter annat än att ta sig hit och att människor utifrån är a priori misstänkta. Allt de säger, allt de berättar, allt de genomgått, ska ses i ljuset av att de är potentiella förövare av olovligt intrång.

Detta är myndighetsförtryck i sin rena form. Den ena iskalla tjänsteutföraren efter den andra gör sin plikt, och några är stolta över att göra den snabbt och effektivt. Det pågår en härdningsprocess; man får inte bli plötsligt och godtyckligt svag när man ser det lidande man åstadkommer!

Nazismens brott ska inte i onödan dras fram som jämförelse med de nutida. Men en parallell blir plågsamt tydlig i De apatiska. Det handlar om förhärdandet. Liksom SS-officerarna tyckte synd om sina soldater i Sonder-kommando som måste massmörda i östra Europa (innan förintelselägrens mer effektiva maskineri var färdigställt), likaså tyckte chefer på Migrationsverket och polisen synd om de handläggare som måste bära ut halvdöda barn till flygplatsen och slåss med deras skrikande föräldrar.

Ordergivningen och gränsbevakningen hade blivit viktigare än barns rätt till trygghet och hälsa. Förvrängda värden som blev normala i en onormal myndighetskultur som för att försvara sina metoder måste basera dem på lögner om de asylsökandes allmänna lömskhet.

Det är viktigt att läsa De apatiska, även om vi tror oss ha en viss insikt i frågan. Boken drabbar direkt. Och än idag är det förvrängda värden som styr den svenska asyl- och flyktingpolitiken. Än idag finns det personal i den offentliga sektorn som i första hand utgår ifrån att utlänningarna ljuger.

Överklassen är beklaglig på flera sätt / om Lundsberg

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen.
Att de är ena svin, det kände vi på oss.
Att de har skick och fasoner som fascinerar och imponerar, det visste vi som har en estetisk böjelse för sådant. Men vi trodde att skick och fasoner bottnade i någon sorts bildning och respekt för medmänniskan. Ungefär som hos Jane Austen.

Att överklassen är ena obildade fän, det kände vi på oss.  
Så till exempel fick de för sig att det är ett tecken på bildning att tilltala en enskild människa i plural: ”ni”. Enligt Språkrådet har ”du” varit hövligt tilltal sedan 1960-talet. Men överklassen tror inte på staten, inte på gemensamt fattade beslut, inte på att någon annan än de själva skulle kunna besitta "bildning", ett begrepp som de skyltar med fastän de själva ofta saknar det. På grund av halvbildning och simpel klasskänsla fortsatte de sitt sociala ni-uppror fram till idag när en hel hop unga människor från olika samhällsklasser använder sig av ”ni” därför att de tror att det står för något som är "fint".

Det är ingenting inlärt, bara något de har sugit i sig ovanifrån. Inte från skolan eller kyrkan eller skattemyndigheten eller någon annan till synes överordnad instans. Bara från en barnslig överklass som trofast låtsades leva kvar i ståndssamhället ända tills vi var inne i klassamhället, vilket de trots sin misstro också segrade i.

(Överklassen var emot klassamhället. Omkring förra sekelskiftet trodde de att klassmedvetenheten skulle beröva dem makten. De förstod ingenting ens under sin egen storhetstid!) 

Men varför skriver jag om tilltalsord - de väger ju lättare än ett strykjärn över en pojkrygg.

Men nu ser det ut som att överklassen skulle förlora striden om strykjärnet i rond ett. Deras seger över tilltalsordet kommer att överleva mycket längre. 

Nu lider överklassen, nu far deras barn illa. Nu drabbas även de av myndighetsbeslut, nu upplever också de frustrationen när makthavarna fattar beslut som de inte förstår.

Det måste vara oerhört traumatiskt för dem.
Jag tycker synd om vartenda barn, och jag skulle kunna tycka synd om de vuxna också, om de hade lärt sig vad ordet traumatiskt betyder genom att lyssna på andras berättelser. Men det har de inte. De ser bara till sin fäderneärvda rätt att förtrycka.
Den rätt som hotas genom Lundsbergs temporära stängning.

Dessvärre tror jag inte på att en nedläggning är förestående. Överklassen klarar sig nog ur sin lilla kris också denna gång. När de vrider hårt på kranarna så kommer det nämligen, det där obildade oförnäma som de inte vill låtsas om att de har – pengar, denna fruktbara gödsel som överklassen har så gott om att de vill slippa prata om den. 

Tacka fan för det. Varenda normalbildad person vet att det är pengar det handlar om.

Den lilla segregerade grupp i samhället som väljer att leva i en enklav med sina likatänkande och isolera sig i enlighet med konservativa hedersbegrepp - den gruppen kommer med stöd av sina pengar att fortsätta göra det. Om skolan stänger får barnen plats på en privatskola i Gränna eller för all del på Mars, bara de inte behöver träffa vanliga människor i kommunal skola, eftersom det skulle förstöra deras chanser på träningslägret i Schweiz (källa saknas: bara läst i pressen).
Vad överklassen har förutom pengar är kontakter, och dem skryter de öppet med. Hela deras stolta privatskola gick ut på kontakter, med piska eller utan. Med kontakter kan man styra. Någon som undrar varför Moderaterna inte har yttrat sig i Lundsbergsdebatten?

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen utan att ta till kraftuttryck.

Bara att: de är så pinsamma när de gråter ut i media. Varför lever de inte upp till sin egen roll? De kan, och kommer snart att, placera sina pengar i någon mer vinstgivande pseudoutbildning som ger deras ungar en sorts gymnasiebetyg som kan kvala in dem på det schweiziska träningslägret för makthavare.

Överklassen håller ihop om sina konservativa, aggressiva traditioner och tycker att förtryck är något relativt bra så länge de själva utövar det, så som det brukar vara. För den rätten är de till och med beredda att offra sina egna ungar, och detta är oförlåtligt.   

Snart vet jag inte längre vad man ska säga om överklassen. Inte när den är värre än jag trodde. Inte när inte en enda individ ur denna klass hittills har visat civilkurage nog att säga: Visst, klart att en dålig skola måste stänga!

Den som säger något gör det högst anonymt. Det är beklagligt.

Politik och journalistik, ett omaka par i Franchells bok

Eva Franchell är en sedan länge ansedd journalist på Aftonbladet, och har också arbetat för Anna Lindh. I Partiet (2012) skriver hon, som följt skeendet inifrån, "en olycklig kärlekshistoria” om Socialdemokraterna. 
Franchell väljer att skildra sitt eget liv och den politiska utvecklingen i Sverige parallellt genom tidstypiska nedslag. När berättelsen ser ut att koncentreras till intrigerna i det socialdemokratiska partiet får vi ”extra allt” genom inblickarna i intrigerna på Aftonbladet, eller vad hennes barn tycker, de som tänks vara intressanta eftersom de tillhör nästa generation.

Generation är ett nyckelbegrepp i boken. Franchells politik består av personstrider och rubriker, och dess drivkraft är åldersbetingade preferenser. Med jämna mellanrum spekulerar hon i hur den ena eller andra generationen blivit fostrad och därför kan tänkas reagera, exempelvis: ”Den gamla partilojala generationen som tog med barnen till första maj hade dött ut och nästa struntade i traditionerna.” Politik är lojalitet och tradition. Vi ser inget av politik som intressekonflikt. Riktigt bisarrt blir det när Franchell skriver att barn födda mellan 1982 och 2003 kallas för ”the millennials”. Tjugo års födslar etiketteras slarvigt och larvigt – allt annat lika!?

Intressant blir det när Franchell tillstår att hon framåt 2011 såg sitt eget ansvar för politikens privatisering: ”Jag var en av de journalister som började beskriva politiken som egennytta. - - - Varje gång en budget kom beskrev jag hur den påverkade privatekonomin.” Här känner hon till någonting viktigt, något som kunnat bli ett helt kapitel om hur kapitalet genom sina tankesmedjor vann över media till att göra gemensam sak i att prata personliga plånboksfrågor. Tyvärr stannar det vid en i och för sig värdefull självkritisk reflexion. Senare frågar hon sig vem det är som styr över politiken, väljarna eller möjligtvis marknaden? Då är medias roll glömd igen.

 

Drevet mot Juholt skildras detaljerat, men utan egentliga förklaringar. Det är mycket möjligt att Franchell inte vet – men hon vet tillräckligt för att vara säker på att det inte var en konspiration. ”Det är maktkamp” skriver hon, som om maktkamper inte utspelades via konspirationer. Tidigare har hon konstaterat att det var kvällstidningsjournalister som ”eldade på rosornas krig och vi tyckte att det var riktigt roligt”. Med Juholtaffären var det kanske inte lika kul längre, men: ”Han säljer tidningar, så enkelt är det.”

Ja, nog är medielogiken enkel. Så enkel att den som befinner sig där inte ser annat än media. Efter månadslånga utspel från S och M frågar sig Franchell hur väljarna ska ”kunna ta något enda parti på allvar efter denna höst?” – som om inga andra partier funnes.

Franchell är här fullständigt medielogisk. Det hör till genren att ignorera vänstern, och att inte skriva så mycket om andra småpartier heller.
Journalisterna skiter i intressepolitik och ideologi för att sedan blaserat kunna konstatera att de inte finns genom cirkelbeviset: media har inte skrivit om dem.   

Politik är lika med rubrik: När Franchell får chansen att ställa en tuff fråga till Juholt vill hon veta vilka rubriker han hoppas på efter presskonferensen.

Politik är lika med attribut: När Sjöstedt väljs till V:s partiledare noterar Franchell apropå hans rutiga skjorta att han ”inte /är/ så olik en gammaldags sosse”, och det ser hon som ett tecken på att vänstern går högerut.

Politik är lika med privat: Franchell antar att folk för hundra år sedan hade slutit sig samman i krav på bättre villkor, men ”idag har deras problem blivit individuella”. Tror hon på allvar att det är problemen som ändrat karaktär? och inte skildringen av dem?

Politik är lika med förpackning: I slutet av boken ställs en sorgsen fråga om orsaken till att det går så dåligt för S är ”vår egen rödvinspackade egotripp” eller tidsandan? Nästa fråga lyder: ”Hur ska nästa generation väljare förstå att Socialdemokraterna egentligen är ett parti för fred, jämlikhet och solidaritet?” (bloggens kursivering)
Politik är lika med fult: Franchell vill inte fackas in som vänster eller höger, nej hon är framför allt individualist. Och journalist, en som vet hur man säljer tidningar! Hon fackar in sig själv med besked: Inte höger eller vänster, utan personlig, apolitisk och medial.

Det finns en del som är bra i boken. Skvallret är småkul, feminismen utmärkt. En eloge till det avsnitt i slutet som beskriver hur männen inom S berikat sig på karriären mellan politik och näringsliv sedan de skickat ut kvinnorna för att göra skitjobbet.

Det som är farligt i boken är att den utgör ett försåtligt hot mot allt spirande politiskt intresse. Journalisterna, de kunniga och modiga, hyllas. Men politiken sänks, allt under det att boken låtsas intressera sig för den via rubriker, attribut, förpackning och väljarnas födelseår.

”Hur ska nästa generation väljare förstå... ” Hur ska någon kunna förstå någonting om politik om den inte skildras som en intressekonflikt?

Hur ska någon väljare kunna förknippa S med solidaritet och jämlikhet om de inte förändrar sin politik?

Hur ska vi läsare kunna behålla respekten för journalister, om inte kan urskilja någonting utanför sin egen internlogik?

Den som säljer tidningar och böcker.

Åkesson som uppviglare

De nationalister och rasister som skriver i kommentarsfält är nästan undantagslöst också antifeminister. Teves granskning i vintras av hatet och hoten mot kvinnor var tydlig som ett piskrapp, medan kommentarerna på nätet mer liknar att klafsa i gyttja. Feminister utmålas där som avsiktligt ondskefulla personer ute efter att skada män och barn, som klåfingriga barn som ingenting förstår av omvärlden, eller i gammalfreudiansk stil som sexuellt frustrerade hysterikor. Ibland kallas vi feminazister.
Vi uppfattas sällan som funktionella, normalbegåvande  motståndare, utan betraktas genom en hinna av äckel. Vi bemöts sällan med argument, utan med hot om straff.  

Åkesson (Sd) talade i Almedalen mycket hårt om feminister, vad han kallar ”den verklighetsfrånvända feministiska eliten”. Som alltid är det oklart vem eller vilka han menar med sina fiender. Mig? Knappast. Schyman? Möjligen. Men som lokalpolitiker i Sölvesborg är man väl inte så mycket av en elit. Jag är säker på att han inte menar Reinfeldt, kungen eller Aftonbladets skönhetsbilagor. Men oavsett definierad målgrupp ägnade sig Sd-ledaren åt intensiv svartmålning.

En kommentator i Feministiskt perspektiv gör den spännande analysen att Åkessons tal fungerar som uppvigling.

Partiledaren ställer inte upp på dem som  hotar kvinnor på nätet eller i verkligheten – han klargör bara att människor med feministiska åsikter ska motarbetas. Eftersom  vissa kretsar inom Sd aldrig har långt till våldet, borde deras ledare snarare ha markerat nolltolerans igen. Istället väljer han att underblåsa hatet mot feminister genom sitt avståndstagande, som förstås låter välunderbyggt i medlemmars och näthatares öron. De får den lilla uppbackning de behöver
Det är denna det tysta medgivandets policy som Åkesson framgångsrikt tillämpar i varje situation där företrädarna beter sig illa. Exempelvis i det som borde ha blivit Avpixlatskandalen, som bara blev ett jasså. 

När kommer reaktionerna? Åkesson hävdar att han är förföljd, men i media kommer han undan med allt från våldsverkare på stan, underhåll till en hatsajt, ständiga försök att kolonisera vårt gemensamma hemland för egna syften, och nu senast angrepp på feminister (inte ideologin; personerna). Församlade massmedia återgav hans tal som om det var pro kvinnor! Journalisterna beter sig som om de varken sett eller hört, och en ofinansierad heltidsreform slog rekord i positiva notiser om ett i grunden rasistiskt parti!

Uppvigling är en gammaldags term. Sverigedemokraterna är ett gammaldags parti. Det tycks helt enkelt passa dem perfekt att med avfärdande retorik hetsa de tysta tangentbordskrigarna till fortsatt hot och hat.

Men vi är också människor. Leve feminismen!

Snygga Sverigevänner, va

Trodde jag skulle skriva något åtminstone om Åkesson i Almedalen. Men jag la av redan vid hans utnyttjande av ”Sverigevänner”; ett utnyttjande av såväl uttrycket som av vännerna. Det är inte riktigt fint att försöka dra in alla som  gillar Sverige i den inskränkta värld där självgodhet och plattityder härskar, där lösningarna är enkla och omvärlden ond.

Åkesson har aldrig förstått dethär landet. Han begär det, men kan inte älska det som det är. Han är som en man som förälskat sig i en plansch av en skön, blid kvinna och inte kan acceptera att hon är morgonsur och har doktorerat i filosofi.

”Du sökte en kvinna och fann en själ / Du är besviken” skaldade Södergran.

Ungefär så ligger det till med Åkessons fosterlandskärlek.

Mer om Söder… nu Björn, Sd:s partisekreterare. Han skriver på sin fejsboksida

”Är det hatsajten Aftonbladets medarbetare som står och urinerar på barnens lekplats i Sölvesborg när de jagar Åkesson genom att springa runt i hans trädgård? Förvånar mig inte ett dugg! De har väl aldrig respekterat något hittills så varför börja respektera saker och ting och bete sig som människor nu? Men Helins gunst vinner de ju genom att uppträda så här och det är väl det viktigaste? Usch för hatsajter som Aftonbladet!”

En folkvald politiker och ledare tycker det är helt normalt att lägga upp spyor på nätet. Han kallar en av landets största tidningar för ”hatsajt” eftersom den granskar hans parti, han slänger ur sig anklagelser om dess medarbetare och låtsas tro att pöbelfasoner uppmuntras av deras chef. Märk väl, låtsas tro. Fullt så stor idiot är inte Söder att han tror att Aftonbaldets Helin styr personalen med uppmaningar att förorena på lekplatser. Men det verkar vara mycket viktigt att uttrycka sig rått och vulgärt om man ska behålla sin status hos en del av Sd:s sympatisörer. I tidningarnas kommentarsfält har jag sett enstaka individer som överväger att gå till nazisterna om Sd är för mesigt. Då handlar det inte längre om politik, utan om den diskutabla tryggheten i att få vara med i mobbargänget. 

Söder får inte låta sådär i riksdagens talarstol, och möjligen kan man unna sig visst frispel på sin egen fejsboksida - men Söders är offentlig. Har karln ingen broms?

Nationalisterna har med sektliknande inåtvändhet bestämt sig för att den som anser sig ha rätt också kan ta sig rätten att bete sig som hen vill. Sådana människor finns det fler av. Men alla har inte fått makt. Därför är Sverigedemokraterna farliga, oavsett kostymering.

Måtte alla Sverigevänner inse det!

Stolthet och glädje

En sommardag med sisande tornseglare, tutade lom och galande gök blir man gärna glad över Sverige – glad över att vara född i ett litet demokratiskt land och växa upp med fungerande välfärdssystem, glad över midsommarblomster och smörblommor, de sena konvaljerna och första ängsklockorna.
Märk väl – glad. Inte stolt.

När nationaldagen inrättades som helg var ett av skälen till det att svenskarna behövde en alldeles särskild dag till att vara stolta över sig själva och landet.

Märk väl – inte glada och tacksamma. Stolta.

I mitt huvud är stolthet något som växer ur prestation. Finns ingen anledning att vara stolt över var föräldrarna födde en, eller över en natur som skapades ur istiden och klimatväxlingarna. En och annan kan nog ha haft anledning att vara stolt över landet; de som bidrog till att forma det. Gustaf Vasa kanske, eller Per-Albin Hansson. Men vi andra? Ärligt - hur bidrog du till jämställdhetslagstiftningen? Eller var du med om att införa det orättvisa pensionssystemet?

Glädjen över den alldeles opåkallade förmånen att få växa upp i fred och välstånd ska inte blandas ihop med stolthet. Först måste man åtminstone anstränga sig för att åstadkomma någonting. Odla en trädgård. Gör några vändor i kommunfullmäktige. Hjälp till! 

Ämnesbyte:

Jag är stolt över mina böcker som jag själv skrivit och givit ut. Stolt om någon tycker bra om en text, vilket händer ibland, men framför allt stolt över att jag klarat av en litterär produktion i ensamhet och utan uppmuntran.
Den som fortsätter skriva på detta vis år ut och år in kan antagligen sägas lida av sjuklig envishet, olönsam ambition och ett visst mått av självöverskattning. Dessa egenskaper är ingenting att vara stolt över, men tydligen nödvändiga för dethär författarskapet.
Andra författare får ångest för att de fått stipendium och måste prestera. Jag har arbetat heltid och inte haft en tanke på annat än att prestera. Det är sorgligt att ingen velat ha det, men försöker stå ut med det och är lite stolt också över att hålla bitterheten någorlunda i tygeln.

Åter till ämnet:

Den som måste hänga upp sin stolthet på föräldrarnas födelseort har kanske inte åstadkommit så mycket mer sedan dess. Det är isåfall väl värt deltagande.
Men en helt egen helgdag, är det verkligen rimligt?

Nu kommer jag att få kommentarer från nationalister om att jag spottar på / förnekar / hatar Sverige. Kan då denne nationalist läsa om första stycket?

För mig är Sverige demokrati, välfärd, ängsblommor och fåglar.
Vad är Sverige värt för nationalisten?

Vi kan alltid lära mer, eller Sådan är fascismen

Har just avslutat Henrik Arnstads alldeles utmärkta bok Älskade fascism. Den lätt besynnerliga titeln får inte någon uttrycklig förklaring. Kanske menar Arnstad att fascismen omfattats med entusiasm och faktiskt röstats fram till makten. Kanske menar han att den efter 1945 omskapats och alltid på nytt kan skaffa anhängare. Eller tänker han på att den idag är den enda ideologi som förefaller hoppingivande för människor, därför att den lovar att det som gått snett ska göras om och födas på nytt.

En definition av fascism är: ”En typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna i sina olika gestaltningar är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse”. Fascismen har nationalism som sin starkaste drivkraft. Men bara ett av problemen med nationalismen är omöjligheten att definiera vilka som ska rymmas inom nationen, vilket Arnstad också går igenom. Om några ska vara utanför måste själva demokratin omformuleras - även om dagens fascister inte säger sig vara ute efter att störta demokratin och därför blivit svåra att känna igen.  

Här ska inte boken sammanfattas, det vore inte rätt mot Arnstads långvariga och ambitiösa arbete. Men några viktiga punkter är... 

 

- Fascism ska inte användas som skällsord om alla möjliga obehagliga styrsystem. Arnstad går igenom flera av 1900-talets diktaturer och finner att de flesta var konservativt auktoritära (Spanien, Grekland, Chile). I slutkapitlet redogör han också för på vilka grunder Fremskrittspartiet, Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna kan kallas fascistiska partier: folklig nationalism inriktad på ett återskapande av föreställda värden.

- Inom Europa föreställer man sig ha monopol på demokrati, när den tvärtom hela tiden har varit tillkämpad och hotad. Fascism och kommunism brukar få skulden för mellankrigstidens period av europeiska diktaturer, men Arnstad visar att detta inte stämmer. Det var konservatismen som avskaffade demokratin. Den hade bekämpat den sedan den dök upp, och den trodde sig kunna använda fascismen till detta syfte. Konservatismen har i varje givet läge stött fascism för att motarbeta socialism.

Ett olustigt exempel på det senare är citatet från förre högerledaren Jarl Hjalmarson. På 1930-talet ansåg han att konservatismen måste ”mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med egna positiva begrepp”.

Många partiledare har sagt många dumheter under sin karriär. Men det är bara vänstern som måste be om ursäkt. Vanligen för saker den aldrig skulle kunna ställa till ens om den önskat det.

- Främlingsfientlighet hos majoritetsbefolkningen beror inte på det faktiska antalet ”främlingar”, utan det är graden av upplevd oro som är väsentlig. Denna ångest är ingenting naturgivet, utan konstrueras politiskt.

Till exempel genom bortslumpade välfärdssystem och krackelerande fackföreningar.

I Arnstads bok får sig den europeiska högern en grundlig omgång. Samtidigt tycks boken säga oss att vad Europa behöver för att inte falla ned i lågsinthet på väg mot folkmord är starka parlament med en balans mellan konservativa och socialdemokrater. När balansen rubbas uppstår utrymme för folklig fascism (och även när socialisterna sticker upp, tyvärr). Men Arnstad skriver inte om vilka det var som hela tiden backade, som lämnade ett tomrum, vilka som sa "ni har nog rätt" till de konservativa. Det var och är socialdemokratin. De är inte fascister, de har aldrig röstat för fascism, men genom politisk feghet har de hållit upp dörren för den. Detta hade jag velat få beskrivet i boken.

En vardagsuppfattning om fascism som åtminstone jag själv hyst är att den är starkt auktoritetsbunden, hierarkisk inom ett slutet system. Detta går inte Arnstad in på i boken, varken för att bekräfta eller förneka. Kanske auktoritära system ligger närmare den konservatism som vi så lätt blandar ihop med fascismen. Det hade varit roligt att få frågan om auktoritär organisation utredd.

Samtidigt måste man ställa frågan: Är det inte märkligt hur lätt vi har att blanda ihop konservatism och fascism?

Eller är det inte märkligt alls, så fint som de alltid har samarbetat. 

Journalistikens brist på elit

När det gäller exempelvis klimatet eller finanserna brukar man kräva viss baskunskap av skribenter i media. Inte av oss som hänger på med kommentarer – jag kan vara emot kärnkraft av hur ovetenskapliga skäl jag vill – men av dem som har till yrke att prestera tänkvärda texter.
När det gäller immigration och rasism finns uppenbarligen ingen nedre gräns för vad man kläcker ur sig. 

Först snackar elitmediafiguren Dabrowski om att det finns en ”konsensuselit” som hindrar människor från att säga vad de vill om invandringen till Sverige.
Dabrowski behöver aldrig uppehålla sig i ett satans förnedrande kommentarsfält för att komma ut med sin uppfattning, men som journalist borde hon faktiskt göra det. För att skaffa sig allmänbildning. Så kanske hon slutar ömma för de tystade som sällan eller aldrig tiger.  

Sedan förundrar sig Dabrowski över att någon skulle kunna tro att hon, med sin Sd-liknande retorik, skulle kunna vara främlingsfientlig. Hon!?

"Jag har en syster som arbetar i Husby med en klass med invandrarbarn och jag anser mig vara en av få journalister som verkligen har kontakt med det mångkulturella samhället och välkomnar det”.

Tur att vi har systrar. Som arbetar. Som ger oss rätt att yttra oss om vadsomhelst. Min syster arbetar i Nacka, därför är jag en av de få vänsterpartister som verkligen har kontakt med Solsidan och välkomnar den. Kanske. I en annan värld utan vare sig fakta eller självkritik.

Jag tillhör ingen konsensuselit. Jag tycker det finns för mycket konsensus i dethär landet. För mycket skitförklaringar om att orättvisorna beror på dig själv. Och jag kan ibland tycka att det finns för lite elit. Det vore bättre om vi finge ha lite respekt kvar. 

”Jag kommer ofta med en eller annan groda i debatter”, säger Dabrowski, och sen framhärdar hon i detta – publicistklubbens ordförande.

Ska det föreställa journalistikens höjd, vill jag inte veta var bottnen finns.

Allahu akbar och andra utrop

Polisen fattade rätt beslut: Moskén i Fittja fick tillstånd till böneutrop, eftersom det inte anses kunna störa någon. 

Moskén i Fittja ligger mellan en sjö och en parkering, praktiskt taget under en motorväg. Om böneutropet överröstar den ständigt brusande trafiken på E4 blir jag förvånad. Moskén är dessutom det enda vackra huset på kilometers avstånd.

I diskussionerna om moskén framhålls ibland att i vårt sekulära samhälle ska ingenting som gör reklam för religion vara tillåtet, varken kyrkklockor eller böneutrop. I det sammanhanget brukar också hävdas att religionsfrihet även ska innebära en frihet från religion.

Det ligger något i det. Ingen vill pådyvlas propaganda eller påminnas om dumheter som man anser rent skadliga.

Men man kan också vända på det och fråga varför just religionen, i ett genommedialiserat samhälle, skulle vara den enda sociala funktion som inte får höras eller synas. Kapitalismen påminner oss  genom sina idealiserade yttringar ständigt om dumheter som är rent skadliga; profitbegär och sexistiskt våld till exempel.

Ett sekulärt samhälle som det vi har betyder inte att kyrkklockor, böneutrop eller hare-krishna-tamburiner är förbjudna, bara att du inte behöver bry dig om dem. Staten och lagen vare sig framhåller eller förkastar någon trosriktning.

Ett sekulärt samhälle som det vi har påbjuder inte ateism, inte heller att oliktänkande ska hålla sig hemma.

Ett sekulärt samhälle kan, som i Frankrike, innebära att symboler för tro inte få bäras på offentlig plats. Särskilt praktiskt är det inte. Då måste samhället investera i tid och intresse för att reda ut om kors, sjal och turban är en modegrej eller en trosbekännelse? Om ikonen är en antik dyrgrip eller ett föremål för tillbedjan? Om davidsstjärnan är en religiös eller politisk markör? Den enda anledningen att ödsla tid på sådant är att man blir ofantligt provocerad av just religion.

Men den åkomman - att vara religionsöverkänslig - är ingenting som ett sekulärt samhälle behöver ömka sig om. När religionen är privat bör den för omgivningen vara tämligen ointressant.

Ett annat argument mot böneutrop är att de stör. Det är den kritiken som Botkyrkas politiska nämnder och nu senast polisen har prövat. De fann att det inte stör, inte där mellan motorvägen och sjön. Om beslutet är fel må de omkringboende klaga.

Så som man gör, när det stör.

Tyvärr kan man inte alltid göra det. Med risk för att bli rättshaverist kan du framhärda i att anmäla körsång, korvgrillning, vandrande pinnar och grannens skuggande ek. Men det är bara början på allt som stör. 
Kapitalism, militarism och sexism gör sig dagligen påminda. Ovanpå det hela den vardagliga omgivningen som väsnas och blippar och stinker. Folk håller på med en massa trams hela tiden! - och jag anser att vi borde lägga ner mer tid på att anmäla systematisk orättvisa, och mindre tid på att avsky yttringar av det mänskliga. 

 

Utom, förstås, dendär sekten som gastar OMAJGAAAD! vitt och brett i det offentliga livet.
Efter det yra utbrottet brukar de prata om vanliga saker. Om ofantligt banalt vanartigt vanliga saker som av varje estet borde anmälas som störande, och så bara bävar man, för snart kommer utropet igen: OMAJGAAAD!

Är det en åkallan av Gud, språkförbistring eller bara dålig uppfostran? Vilken instans ska man vända sig till? Det pågår ju hela vägen hem från jobbet!

Böneutropet i Fittja kommer att inträffa varje fredag under fem minuter mitt på dagen. Glad fredag på er!

Romska högtidsdagen - skriv på Amnestys namninsamling

Internationella romska högtidsdagen – 8 april - firades idag i Tensta.

Att det blev just 8 april syftar på den stora romakongressen i London på detta datum år 1971. Det var då romerna utropade sig till en nation utan land. Flaggan med hjulet antogs och sången Gelem, gelem.

Gelem betyder ”jag gick” och syftar på romernas långa vandringar över världen. Den berättar också om mötet med den svarta legionen, alltså romernas utsatthet under Förintelsen.

Fred Taikon från tidskriften E Romani Glinda håller ett öppningstal där regeringens politik kommenteras. Det som är bra är regeringens strategi mot diskriminering och den vitbok om övergreppen mot romer som snart ska utkomma. Det som inte är bra är Migrationsverkets behandlingar av romers asylansökningar, det är REVA-projektet, och att Billström trots sina uttalanden får sitta kvar. ”Sverigedemokraterna behöve rinte anstränga sig när ledande politiker följer i deras fotspår” säger Taikon, som också tar upp den fruktansvärda situationen på Balkan och i Ungern.

Fred Taikon

Det är tätt med sång och musik under firandet, och framåt kvällen ska pris utdelas till Rosa Taikon, Hans Caldaras och Thomas Hammarberg för deras arbete för romernas situation. Lise Berg från Amnesty berättar om den kampanj som idag startar. Amnesty vill påverka EU-kommissionen att alla medlemsstater ska följa EU:s diskrimineringslagstiftning. En namninsamling som ska gå till Barroso skickas runt. (Se nedan)

 

Thomas Hammarberg påpekar att Sverige, Tyskland och Österrike är de länder som skickat tillbaka flest romer till Kosovo – med personliga tragedier som följd. Situationen är svår, men inte hopplös, är en kort sammanfattning av ettpar timmar i Tensta träff.

 

Vi fortsätter kämpa för romernas värde och rättigheter!

Skriv på du också!

 

Också Aftonbladet skriver om rasismen mot romer

Leve 8 mars!

Ena dagen en genusutbildning som börjar under elementärnivån. Vi får sitta i grupper och diskutera könsroller. Som på högstadiet. Fast vi inte längre har aslångt hår och askort kjol.  

Nästa dag är 8 mars. Då är det jobb som vanligt, ingenting särskilt med den dagen. Vi påpekar då och då att vi borde gå hem tidigare, för att komma ikapp männen lönemässigt.
Inte är det som 6 juni, dagen som det blev helgdag av, dagen till åminnelse av en karls intåg i ett underutvecklat Stockholm.

Till skillnad då från den vanliga arbetsdagen; den internationellt erkända dagen till påminnelse om kampen som generationer av kvinnor deltagit i.

Ett av gårdagens grupparbeten gick ut på att beskriva de budskap vi fått som barn och unga; budskap om hur man ska vara flicka eller pojke.
Kvinnorna tyckte uppgiften var trist, ungefär som på högstadiet. Men männen gick verkligen in för den! - kanske för att de annars måste betala massor av kronor per timme för att få liknande mansterapi. Och trots skilda förutsättningar var det intressant att se vad grupperna kom fram till.

Flickans första budskap: Du ska vara söt!
Pojkens första budskap: Skärp dig!

Detta har alltså inte sagts av dödsmördarsuffragetterna (ett mycket roligare ord än statsfeminazister). Det konstaterades i tröttkört tillstånd av normalgamla självförsörjande kvinnor och män på en kurs i elementa. 

Kvinnor och män som inte ens får fira helgdag den 8 mars.

Det var som att 8 mars var en spralligare dag för några år sedan. Då försökte affärsidkarna sälja in internationella kvinnodagen som en slags enkelriktad Valentin. Dagen när alla fina kvinnor skulle få blommor!
Tack och lov slog detdär aldrig igenom.

Gärna en liten blomma, men först hela lönen och halva makten. 

Fast Politik och poesi har inget annat än en blomma att dela med sig av. Till skärpta flickor och söta pojkar önskas en glad 8 mars: