Olika varför-frågor. Och King lever

Ibland får jag frågan hur jag blev antirasist. Vilken besynnerlig fråga – varför skulle jag någonsin ha varit någonting annat? Så urbota gammal är jag inte att jag var med på den tid då det var normalt att vara antisemit i Sverige. Och så pinsamt ung är jag inte att jag är hemma i den tid då det tydligen har blivit normalt att vara rasist.  

Född tio år efter de svartvita fotona från Belsen.

Född i en tid då vi små lekisungar pekade på mörkhyade personer och kallade dem negrer, eftersom de var så ovanliga i förorten. Då hyschades vi ner, eftersom det var fult att peka. Men det var inte fult att säga neger.  

Född medan de svarta i Förenta staterna krävde sina rättigheter. Gick mellanstadiet när Martin Luther King mördades. Klart jag blev antirasist.

Född in i en tid när FN fortfarande hade respekt med sig, när deklarationen om de mänskliga rättigheterna hölls fram som den norm den är och ska vara.

I tonåren läste jag Katarina Taikons böcker – nej, inte Katitzi, så ung är jag inte. Det var boken Zigenerska!, ett stolt och trotsigt utrop. Att bli antirasist var det som låg närmast tillhands.

Inte för att den tiden ska glorifieras. När jag gick lågstadiet fick vi lära oss att tycka synd om alla de fattiga barnen i Afrika som inte fick någon mat, utan att man sa någonting om vem som tagit maten ifrån dem. Vi lärde oss att vi var toppen på evolutionen, uuutvecklingen som det hette. En vacker dag skulle alla de stackars människorna i underutvecklade länder bli precis som vi, vilket antogs vara den bästa tänkbara målsättningen. 

Det var en inskränkt tid. Men det var en tid som uppriktigt försökte vara bättre än vad den var.

Idag lever vi i en tid som borde vara liberal men som går in för att vara betydligt sämre än så. Idag menar somliga att opartiskhet och neutralitet innebär att rasister inte ska motsägas. Idag ska den som skjuter Martin Luther King få berätta om sina motiv i teve och hålla valkampanj på torget och marschera på arbetarrörelsens egen helgdag.

Idag har de anställda på en rad arbetsplatser protesterat mot rasism i allmänhet och mot Sverigedemokraternas besök i synnerhet, och mötts av förbud och förtäckta hot från sina chefer. När det gått för långt måste facket Kommunal försvara sina medlemmar med texten: ”De som har nålar med texten #vårdpersonal mot rasism har helhjärtat stöd. Vi har lagen på vår sida. Om en medlem får en varning eller dylikt för vägran att ta bort knappen så kommer vi från Kommunal att ta detta vidare till förhandling.” Det är bra, Kommunal.

Men sedan när ska det behövas?

När blev jag antirasist? – Vet inte riktigt, det var självfallet.

När blev det en fråga om bristande neutralitet att vara antirasist? – Vet inte, men det måste vi ta reda på. Det är den frågan som är den viktiga.

I vilken kamp är det vi ska föreställa opartiska?

Det handlar om någonting mycket större än den svenska supervalrörelsen. Det handlar om att chefer, media och myndighet förletts att tro att det är finkänsligt opartiskt att ifrågasätta FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. Den som var, och ska vara, norm. 

Såhär på påskdagen avslutar vi: Martin Luther King lever än idag. 

Opartiskheten är inte okomplicerad

Opartisk! För bara några dagar sedan var det ett värdeneutralt ord. Plötsligt blev det ett politiskt slagord.

Opartisk! Ta inte ställning! Anpassa dig till rådande norm!

Håll käft! brukar man säga i hårdare samhällen. Här i Sverige räcker det med anpassning.

Att Soran Ismail inte medverkar i radio är diskutabelt. Att chefredaktören på Arbetarbladet inte får göra det är heltokigt. Att anställda får mejl om att ta det lite försiktigt med mänskliga rättigheter är sjukt – se gårdagens inlägg. Men allt sker i namn av den nya opartiskheten.

Det är som om det aldrig skulle ha varit val i Sverige förut. Som om journalister och forskare inte skulle ha räknat eterminuter och trycksvärta för varje politisk inriktning och jämfört dem i slutändan. Om jag minns granskningarna rätt är det ett enda parti som tydligt missgynnats för att sedan lika tydligt gynnas. Det är Sverigedemokraterna. Opartiskheten tycks ha fungerat hjälpligt.

Vi lever i en tid när värdena polariseras, samtidigt som de (flesta) politiska partierna anlägger skyddande likhet. Om nu opartiskhet ska innebära att alla får komma till tals, då ges den minsta och mest udda för mycket uppmärksamhet. Om opartiskhet däremot ska innebära att endast normerade majoritetsåsikter får plats, då har vi plötsligt ingen valrörelse alls i media.

Detta gör opartiskheten komplicerad. Därför ska den ifrågasättas – ty att allt ska ifrågasättas är en av liberalismens goda ståndpunkter. Och vem ska vara liberal idag om inte en socialist bjuder på det?

Nu tar vi en återblick: Hur opartiska förhöll sig public-service-media vid dessa tillfällen:

- När ett debattprogram ställde frågan: Hur mycket invandring tål Sverige?
- När en nyhetskommentator gjorde tydligt att låga skatter är något objektivt bra för alla
- När en politisk kommentator gick in efter en intervju med Ohly och avslöjade vad han egentligen menade
- När feminismen underförstått har gått för långt (fastän vi inte har någon rättvis fördelning av pengar, makt och hushållsarbete)

Det är lätt att ta känslomässig ställning för en individ – och gjorde exempelvis Malena Ernman med operatisk bravur. En annan genial kvinna, Åsa Linderborg, har givit ett otal exempel på public-service-medias ”opartiskhet”, liknande dem jag använde utan källa.

Men det viktigaste är inte personfrågan, och inte hur det var förr. Viktigast är det aktuella samhällsklimatet. 
Hur kunde SR:s kanalchef i Malmö skriva sitt mejl till de anställda?
- Därför att det var möjligt att skriva det.
Vem gjorde det möjligt?
- De okända storheter som målade om opartiskheten i grått.
Vilka är de? Varför finns de?

Senast idag uppmanades jag att inte blogga om detta, eftersom det är riskabelt att utmåla SR som ett vacklande företag i rasisternas klor.

Men Politik och poesi är inte opartisk. Den ifrågasätter.

SJUKT som i sjukdom

Så sjukt. Kanalchefen för SR i Malmö mejlar de anställda följande: ”Tänk alltså två gånger innan ni kommenterar - - - Detta gäller även när det handlar om ’goda’ saker som mänskliga rättigheter, stå för människors lika värde och jämställdhet”.
Så SJUKT. Inte sådär som man numera menar; allmänt tokigt. Nej bokstavligen sjukt som i sjukdom: svagt, klent, lätt motbjudande och antagligen smittsamt.

Kanalchefen för SR i Malmö har tydligen inte förstått public-service-medias värdegrund – ”den värdegrund som Sveriges Radio är satt att försvara” som statsvetaren Bjereld säger.

Kanalchefen förminskar mänskliga rättigheter när hen kallar dem för allmänt ”goda” saker (med citattecken), och framförallt när hen anser att de är utbytbara värden som när som helst kan omförhandlas.
Men: Mänskliga rättigheter är de enda värden som utgör den enda globala sekulära överenskommelse vi mänskligheten har att hålla oss till.
I kanalchefens mejl är mänskliga rättigheter tvärtom de enda värden som  direkt utpekas som nödvändiga för SR-personalen att behandla med eftertanke.
Detta är absurditet på gränsen till nihilism.

Det ska ett vidrigt sjukt klimat till för att den normala mellanchefsrädslan ska ta sig sådana uttryck. Tänk två gånger, tänk tre, så det inte blir fel för någon – men det kan alltid bli fel och blir det oftast. Frågan är för vem det inte får bli fel?

Vem och vad fruktar kanalchefen? Vems ärenden går hen?
Vilket värde är det hen tror sig försvara – i utbyte mot en relativisering av mänskliga rättigheter?

Hur var det förra gången fascismen tog över Europa? På vilka vägar spred sig skräcken då? För den verkar dessvärre vara smittsam.