Roman- och omläsning: Mycket
John Irving blev det. Enligt kritikerna lät det som att han i sin senaste roman,
In one person, äntligen skulle klä av sig och komma fram. Mannen som gjort det
till credo att romaner är rena påhitt och inte har något med biografi att göra
har sedan 1970-talet uppehållit sig vid återkommande teman såsom
könsöverskridande klädsel och sexuella övergrepp mot ungdomar. In one person
skildrar ett könsbyte och är på så vis vassare än hans tidigare böcker, men som roman finner jag den
rentav mindre personlig än dem som jag läste om under året för att
än en gång förtjusas av Irvings underbara sagostil. I den förra romanen Twisted
river tjatar en gammal gubbe på huvudpersonen att han inte har nått ända fram
med sitt skrivande – och gubben hade rätt. In one person når inte ända fram. Until
I find you är hans hittills mest avklädda bok. Och Hotel New Hampshire den
bästa, om vi vill ha en inblick i romanens och sagans konst.
Romanbygge och omläsning
två: I svärmors lägenhet fann vi hela Fogelströms Stad-svit. Lättlästa, enkla,
vackra har dessa böcker hamnat i oförtjänt glömska. De skildrar ettpar
arbetarfamiljer i Stockholm under den tiden då staden fortfarande var
igenkännlig under sin expansion. De är klassiker.
Romanbygge och ny läsning:
Engelsforstrilogin av Strandberg & Bergmark-Elfgren. Apokalypsen är nära, men i övergiven bruksort finns de räddande
häxorna mitt i den gymnasieskola som är ondskans plats. Varv på varv i tre
oerhört lättflytande volymer jobbar sex till fyra flickor på högvarv (det
går åt några i strid med demonerna). Trilogin är det bästa som hänt fantasigenren
efter Harry Potter! Författarna visar total solidaritet med sina huvudpersoner
också när de är otrevliga, och bruksorten i kris är väl igenkännbar. Om jag också kunde säga älskansvärd - men det tycker inte flickorna heller. Och det är de som gör bygget, hur spännande demonkampen än är. Med plus för bra bipersoner. Mona Månstråle... Positiva Engelsfors... Den som inte läst har mycket kvar.
Romanbygge fyra: Zadie
Smiths N W hade jag sett fram emot att läsa eftersom jag tyckte om hennes tidigare böcker. Denna utmålades som både en mogen återkomst och en
förnyelse av romankonsten. Tyvärr upptäckte jag att jag föredrog romankonsten på såväl Jane Austens som John Irvings tid. N W fungerar som avstånds- och motståndsskapare. Så fort du tror att du hänger med flyttas fokus. Ingen handling och inga personligheter tillåts existera. För att komma igen om boken läste jag recensioner på nätet och
förstod att det är London som är
huvudpersonen. Det blev bättre så. Men mitt slutomdöme går ut på att boken är ambitiös och bra. Hoppas några tycker om att läsa den.
Biografi har länge varit
min favoritgenre och det framgår också av fjolårets läsning. Endast en ska
nämnas: Jag är Zlatan, skildrad av Lagercrantz. Den som aldrig berörts av någon sport blir påverkad av den skicklige fotbollsspelarens karisma, och denna bok
fick mig att studera målskott på youtube. Nu vet jag vad en bicicleta är, vet också en hel del om Zlatan.
Politisk litteratur:
Tidigare har jag bloggat om Arnstads Älskade fascism och Tamas De apatiska.
Böckerna är nödvändig läsning för oss om vill bekämpa rasism och fascism. Till
dem kan läggas Langhorsts Förortshat. Kopplingen är inte så långsökt som det
låter. Förorten har idag fått en såväl klass- som rasstämpel, vilket påvisar de
snirkliga vägar ideologierna tar sig. Klass, kön eller ”ras” – något finns det
alltid att hata.
Under året har också jag kämpat med en roman. Liksom hos Smith saknas handling, och platsen är huvudpersonen. Men jag hoppas att jag låter den fiktiva läsaren komma närmare de personer som befolkar
platsen.
Skrivandets mening är att levandegöra, och en plats är en god början.
Men en punkt i geografin blir en plats först när den har sina människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar