Trött vid 95

Vänsterpensionärerna i Stockholm hade möte i veckan. Nye ordföranden Sjöstedt talade väl. I slutet på mötet blev ex-ordföranden CH Hermansson ombedd att sammanfatta läget. Enligt en av deltagarna lär han ska ha sagt*:
- Jag blir så jävla trött på kapitalet.

Kapitalet självt har lärt oss att vara positiva. Trött och neggo hör inte hemma i en rörelse som vill något, som verkligen kämpar.
Men CH är född 1917. Bortsett från en misslyckad rysk revolution har kapitalet vunnit hela tiden. Jag utmanar vem som vill att säga: Det var för att han inte kämpade tillräckligt.

Nej, alla glada. Trött må man få bli vid 95.
Inte minst på kapitalet.
Där var det vinst varje gång.
Våra stora segrar räknade vi i inflytandeprocent.

Tack och lov lär vänsterpensionärerna ha väldigt roligt på sina möten. Likaså ungvänstrarna.
Kamp är roligt.
Kapitalet är det inte.


* bilden är lånad från Sveriges Radio. Om den 84-åriga deltagaren citerar fel ber Politik och poesi om ursäkt i hens ställe

Mänskliga rättigheter

Idag, 21 mars, är Internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering. Det kan förtjäna lite extra uppmärksamhet, i synnerhet sedan de antisemitiska morden på skolbarn skakat Frankrike.

Kommunen uppmärksammar dagen genom att hissa EU-flaggan. "Mänskliga rättigheter är inget vi kan ta för givet" säger kommunstyrelsens ordförande, och det är sannerligen riktigt. I kolonialkrigens och slavhandelns Europa, i Förintelsens Europa, i det Europa som ser högerextrema rasister än en gång ta plats i parlamenten kan vi sannerligen inte ta mänskliga rättigheter för givna. Så varför flagga för den europeiska unionen?
EU har inte gjort något för de mänskliga rättigheterna. EU är en kapitalets union, en sammanslutning för att underlätta handel, företagande och utsugning av människor och miljö.

Det var i FN som de mänskliga rättigheterna beslutades. Dem som vi inte kan ta för givna eftersom de och deras instiftande håller på att glömmas bort.
Idag 21 mars, den internationella dagen för avskaffande av rasdiskriminering, borde sannerligen FN-flaggan hissas och ingenting annat.

Håriga suffragetter

Lite sent ute. Hade inte fattat. Plötsligt dök det upp kvinnligt underarmshår på fejsbok. Jag som inte hade fattat tänkte att visst kan vi strunta i att raka oss, men vad är det att göra affär av?
/Om en personlig anmärkning här är på sin plats må läsarna underrättas om att jag rakar armhålorna, men inte benen. Jag vet att tusentals yngre personer finner det senare udda, tantigt och kanske också äckligt – hur äckligt vill jag verkligen inte veta. Det är mina ben./

Jag var i och för sig bekant med skräcken för kvinnlig behåring. Fanny Ambjörnsson beskrev den tydligt i sin utmärkta avhandling I en klass för sig. Hår överallt utom på huvudet uppfattades av de unga flickorna i undersökningen som ”skarrigt” (= en glosa bildad av scary och skabbig).
Men den aktuella armhålefrågan förstod jag inte förrän det förträffliga kåseriprogrammet Landet runt kom rakt in i söndagsfriden med den oskyldiga skolbibiotekarien som blev offentligt avhånad på nätet.
Något som inte borde vara sant. Något som är sant, samtidigt och mitt i det land som av somliga antas jämställt och av andra antas styras av en vidrig genusfeministmaffia.
”Woman is the nigger of the world” sjöng paret Ono-Lennon. Det vill säga, sådana som inte får finnas. Vi som är äckliga och fula på grund av vårt pigment eller vår kroppsbehåring eller något annat okontrollerbart.

Ja, jag är lite sent ute, men nu har jag fattat. Skolbibliotekarien fick en viss upprättelse genom Landet runt, och alla andra kan läsa ett inlägg av Felicia Ohly på Systerskaparnas blogg.
”Det enda som är mer provocerande än en ful kvinna, är en ful kvinna som inte bryr sig”

Låt oss skriva en ny flickboksserie:
Dödsmördarsuffragetterna och hennes vänner.
Dödsmördarsuffragetterna kommer tillbaka.
Dödsmördarsuffragetterna på nya äventyr.
Dödsmördarsuffragetterna vinner till sist.

Tryckfrihet är bra

Tryckfrihetssällskapet försvarar i en välvilligt placerad debattartikel tryckfriheten i Sverige. Det låter ganska oförargligt. Eftersom vi har tryckfrihet är det väl bra att den försvaras. Men artikelförfattaren Carlqvist kallar Sverige för en ”demokratur” – här råder i själva verket inte vare sig åsikts- eller tryckfrihet. Hon gör sig därför till tolk för de åsikter som inte får komma fram - men vi talar fortfarande om sidan 3 i SvD. Får man plats där kan man bara känna sig nedtystad om man väntat sig förstasidan!

Vad Carlqvist vänder sig emot är att media ”uppfostrar folket” istället för att granska makten. Delvis är mediakritiken berättigad. Politik och poesi har vid flera tillfällen framfört att media osynliggör vänstern som alternativ, okritiskt hyllar Allians-regeringen, mobbar socialdemokratiska ledare som är socialdemokrater, kryper för de kungliga och bidrar till politikerförakt genom att klumpa ihop politiker till en kast utan att visa var intressemotsättningarna finns. Detta är inte folkuppfostran, snarare folkfördumning (vilket kan exemplifieras med fritt vald löpsedel från kvällspressen).

Men ett tryckfrihetsproblem är det inte. Det är en fråga om makt och ägande. Tidningar är företag som måste sälja, och tydligen gör de bedömningen att de frågor som Tryckfrihetssällskapet vill driva inte är säljbara. Vilket innebär en strimma av hopp. Ty den som tar en titt på TFS fejsboksida kan se till exempel hur Reinfeldt förlöjligas på grund av sina mörkhyade förfäder. Man kan läsa att barnporrförbudet är en onödig lag, att Sverige löper risk att få sharia-lagar, att svensk kultur är att fira midsommar med att ta en sup och att eutanasi av obotligt sjuka är värdigt.
Carlqvist själv lär, enligt Frihetssmedjan (oberoende höger) ha skrivit om ”folk från länder med lägre genomsnitts-IQ”. Det är rasism av det klassiskt biologiska slaget.

Om sådant inte säljer är det bara att vara glad. SvD har gått såväl tryckfriheten som det obskyra sällskapet väl till mötes.

Strindberg mot kapitalism

Det är Strindbergsår i år. Som bekant var Ågust inte bara kvinnohatare och ockultist, han var dramatiker och glasklart intellektuell också. Vilket framgår av dialogen nedan som jag kapat från en insändare i Flamman av Lars Berglund, som anger att dialogen från början ingick i Strindbergs Kapitalismens hemlighet.

Vad sa du till mannen därborta?
Jag sa att han skulle arbeta fortare.
Vilken rätt har du att befalla över honom?
Jag betalar honom för det.
Hur mycket betalar du honom för det?
Tio kronor om dagen.
Varifrån får du pengarna att betala honom med?
Jag säljer sten.
Vem hugger stenen som du säljer?
Det gör han.
Hur mycket hugger han om dagen?
Åh, han hugger en hel del sten på en dag.
Hur mycket får du för det?
Ungefär 50 kronor.
Men då är det ju han som betalar dig 40 kronor för att du går omkring och befaller honom att arbeta fortare.
Ja, men jag äger ju verktygen och maskinerna.
Hur blev du ägare av dem, då?
Jag sålde huggen sten och fick in så mycket pengar på den att jag kunde köpa in verktyg och maskiner.
Vem hade huggit den stenen?
Tig, dumbom.

Finns det socialistiska teatergrupper idag? Redo för uppspel?
Det är iallafall Strindbergsår.

Alla ska till Rinkeby

Integrationsministern ska ut på prao. Under en vecka flyttas hans kontor till Rinkeby. Vem vill inte låna Rinkebys hippa namn och rykte för att mejka upp den trista borgerliga fasaden? Inget ont om Husby eller Vårby, men de får inte departementen att rocka.

Rinkebyborna är vana, stadsdelen har varit beglodd under hela sitt fyrtioåriga liv. Journalister, filmare, forskare, nobelpristagare och så Birgit Friggebo då – alla ska dit. Den partiledare med självaktning finnns inte som inte skakar hand på Rinkeby torg i slutet av valrörelsen, med kamerorna påslagna. Hur coolt är det att vara i Tornparken i Sundbyberg med Lisbeth Palme? Nä, jag tänkte det.

Det är bra att det kommer folk till Rinkeby. Glo lite mindre och handla lite mer, så är det ännu bättre. Butikerna i gallerian har svårt att klara de höjda hyrorna, så välkommen att köpa godis eller guld! Pizzerian har utmärkt kebab, så kom och ät!

Det gör nog integrationsministern. Dummare än så är han inte. Men en kortvarig turistboom räddar inte jobben på lång sikt, det vet han också. Och det är jobb rinkebyborna vill ha, inte handskakningar och absolut inte pr-jippon. Dem har Rinkeby helst stått för själva, iallafall på den tiden förortens egenart inte suddats ut av borgarna i Stockholms stadshus.

Ministerbesöket är trams. Men när jag tagit del av några hundra nätkommentarer fick jag rasisternas bild klar för mig: de ser för sig en avgrund av religiös fanatism och vapenskrammel där vita människor stenas.
I Rinkeby – där vi lever med hjärtat, som ett gammalt citat säger.

Så om ministern är villig att lära är han välkommen.
Det finns alltid något att lära i förorten, men det kräver nog att man stannar längre än en vecka.

Läs gärna Karin Rågsjös debattartikel: Ullenhags underklassafari, ett pr-jippo

Feminism - för lika rättigheter

Blåsig eftermiddag vid Slussen i Stockholm. Feministerna samlas. Ung Vänster kan, vill och törs. Med ett citat äldre än de själva.

"En dag ska barnen säga: tack mödrar, det gjorde ni bra, denna mänskliga värld vill vi ha!"

Välförtjänst pris på 8 mars

En glad nyhet på 8 mars är att Systerjouren Somaya får pris för sina insatser mot hedersrelaterat våld och förtryck. För omkring tolv år sedan var jag med och biföll ett litet bidrag till dem från Storstadssatsningen i Rinkeby. Då höll de på att bygga upp en telefonjour för flickor som behövde hjälp. Nu har jouren vuxit, för detta är hjälp som fungerar!

Med takt, förnuft, erfarenhet och värme har Systerjouren Somaya hjälpt många unga människor utsatta av sin familj eller släkt. De tar emot 4000 samtal om året, talar trettio olika språk och har möjlighet att erbjuda skyddat boende, även om det inte räcker till.
Gratulerar på Internationella kvinnodagen!

Sd på rim är nästan värre

Tänker nationalisterna börja fira internationella kvinnodagen?
Lagom till 8 mars har Sd-kvinnorna givit ut en filmsnutt om hedersrelaterat våld.
En och en halv minut med rimmad vers – det är kvinnokamp min liv och kniv!

Sd bygger nästan alltid på myter. Här är det Sverige som “jämställdhetens land” som ska avslöjas. Lite sent påkommet kanske, eftersom vänstern i åratal har påpekat de orättvisor som råder. Då har Sd inte varit intresserade. Det är inte jämställdhet de är för, det är hedersvåld de är emot.
Det är vänstern med, men vårt synfält är vidare än så.

I filmen är förövaren inte patriarkatet, den manliga makten. Det är kulturen och mamman, och framför allt “dom” vilka de nu är, kanske svenska myndigheter. Det sägs aldrig rakt ut, det följer bara en rad rim om allt falskt och mjäkigt "dom" tänks ta sig för.
De som hyllar allt från andra länder har blod på sina händer... mässar bakgrundsrösten.
Men vilka är det som bryr sig om från vilket land ett fenomen kommer för att anse det bra eller dåligt? Bara nationalister.

Sd menar att “dom” med “vackra citat målar en falsk fasad.”
Vi får inte veta vilka citat eller vilken fasad.
Detta är ordsignaler, inte ett ställningstagande.

Direkt nedsättande och föraktfullt är deras schvungfulla: “Feghet ger respekt / i tävlan att vara politiskt korrekt.” Det gäller “dom” igen, men vi får fortfarande inte veta vilka de är, bara att en tävlan i korrekthet antas pågå bland några fega människor.
Så tar Sd kamp för utsatta kvinnor - utan att ens kunna peka ut sin fiende!

“Tänk om tolerant är ett annat ord för naiv”, säger bakgrundsrösten.
Ja, nu ska vi nog ta och tänka.
Tänk om Sd anser att intolerant är ett annat ord för mogen?
Tänk om vi har riksdagsledamöter som aktivt motarbetar tolerans?
Tänk om de vill bygga ett inskränkt, småsint, intolerant, gnälligt, fegt, ordkvackande samhälle? - där våld är förbjudet endast inom familjer med hedersrelaterad livsföring.

Titta på filmen, om du vill. Men tänk, föralldel.

Bussbolaget som tänkte om

Hörde du talas om det lilla bussbolaget? Nyheten kommer från fejsbok, så länkar saknas. Dethär företaget körde för Migrationsverket när utstötta och avvisade människor ska tvingas iväg till flygplatsen. Fler transportföretag har gjort det före dem, men många företag tackar nej med hänvisning till den mänskliga tragiken och den obönhörliga hårdheten i Migrationsverkets beslut.
Polisen hjälper numera till med att maskera bussarna, så att bussbolagen inte ska behöva skylta med sitt namn! Något som gav "vita bussar" en hånfullt bakvänd innebörd.

I det nu aktuella fallet mottog det lilla bussbolaget en mejlkampanj från folk som ansåg att det inte var rätt att köra de avvisade. Även om besluten är fattade i laga ordning är de i många fall att betrakta som dödsdomar, och vi har ingen skyldighet att hjälpa till.
I det medeltida Sverige var dödsstraffen lagliga. Men bödeln föraktades likafullt.

Mejlkampanjen fick förstås stort motstånd i olika internetforum. Från det sedvanliga privatkapitalistiska ”om inte de gör det, gör någon annan det”, till pompöst förakt mot uppmaningen till kriminalitet!? (För kännedom: det är inte ett lagbrott att tacka nej till en körning.)

Små företag kan vara beroende av varje uppdrag. Desto större heder åt det lilla bussbolaget i detta fall, för de tänkte om! De kommer inte att åta sig sådana körningar, för det ska inte i fortsättningen behöva råda någon tvekan om företagets värderingar, skriver de i ett svarsmejl. Tack! Bra gjort!

Det visar att både kamp och kampanjer kan löna sig. Även det som verkar långsökt kan få någon att öppna ögonen, reagera och göra ett val.

Småstäder X: Småstan mitt i storstan

Småstan mitt i storstan är det tämligen sanningsenliga varumärket för Sundbyberg. Med trävillor i Duvbo och stenkvarter längs Esplanaden

Kvällsljus över Fredsgatan