För att hylla Lena Nyman såg vi om Släpp fångarne loss, en ljuvligt naivistisk komedi om kriminalitet. När den gjordes 1975 var det som då kallades fångvård ett debattämne av en hetta som idag är svår att föreställa sig. Det handlade om hur rehabilitering är möjlig – inte om att fälla och döma fler. Även om jag idag anser att fler kanske måste fällas och dömas beklagar jag att frågan om rehabilitering är i det närmaste död. Liksom hela 70-talet, och dessutom Lena Nyman, Tage Danielsson, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård som alla medverkar i filmen.
Första gången jag såg Nyman var när hon agerade Hedvig i Vildanden på gamla Stadsteatern i Stockholm, -72 tror jag det var, ty det var när jag ännu var en entusiastisk teaterelev. Senaste gången jag såg henne medan hon ännu levde var i Svenska Ord-filmen Sopor, där hon agerar den treåriga men utomordentligt tidigt utvecklade prinsessan Victoria.
1982 hade jag glädjen att se Fröken Fleggmans mustasch, en Svenska Ord-produktion som dessvärre aldrig tevefilmades och inte går att få uppleva på nytt. Nyman gjorde hembiträdet som var galen liksom föreställningen i övrigt.
Eftersom jag har sett mer av Nyman på film än på scenen väljer jag som hennes bästa roll Mamman i Colin Nutley-komedin Sånt är livet från -96. Filmen är inte märkvärdig men smårolig, och i den rollen får lilla Lena Nyman vara överdriven, stor i käften, supig, vulgär, sexig, rolig och sentimental. Hon vampar sig in på Grand hotel, hon sitter hemma och väntar på sin oförbätterligt förlupne make (Sven-Bertil Taube), hon generar och saboterar dotterns (Helena Bergström) tillvaro, och hon visar kärlek och skaffar sig acceptans ända nedifrån golvet.
Men det framträdande jag älskar mest är Nymans hesa insjungning av Bodil Malmstens texter på cd:n Bloss som sedan 1997 har följt min familj.
Ta ett bloss för moster Lilli
en Lucky strike, ett stort glas rött
och dansa för Lucky Lilli
som gått nånstans
och dött
Nyman hade KOL. Ett bloss till kan inte längre skada henne.
lördag, februari 05, 2011
fredag, februari 04, 2011
Litteratur och identitet
Utplåna gränsen mellan fakta och fiktion i en lek med identiteter - det är vad en roman med verkshöjd förväntas göra i dessa dagar.
Augustpristagaren Sigrid Combüchen är smart nog att begripa det. Hennes roman Spill är otroligt skicklig, en lysande 30-talsskildring, tyvärr om ofantligt tråkiga romanfigurer, men det är en smaksak. Det töntiga påhittet att författaren är en författare som kallar sig Sigrid Combüchen måste vara ett medvetet till- eller angrepp för att äntligen få det pris som borde varit välförtjänt på yrkesskicklighet.
Tyvärr går det så långt att inte ens romanfiguren Hedda kan hålla sig till att vara bara romanfigur, hon är också en fiktivt riktig Hedda vars brev till den fiktiva Combüchen skrivs av den riktiga Combüchen. Intrikat lek med speglar, som kritikerna säger.
Jag föredrar Lustiga huset.
Men med anspråk på att vara intellektuell deklarerar jag nu att Politik och poesi skrivs av en kvinna som kallar sig Helena Duroj och dessutom råkar heta Helena Duroj; ett litterärt sammanträffande som gör att ingen kan veta vem som är den riktiga Helena Duroj, allra minst hen själv. På denna fiktiva blogg är de mest frekventa kommentatorerna Anonym, Erik Rune och Gladiatan. De är aktiva engagerade personer som antagligen finns, och vars namn jag därför avslöjat för att skapa upphetsning. Om Anonym, Erik Rune och Gladiatan stämmer mig för detta svarar jag att det var en lek med identiteter och att jag i själva verket har hittat på dem alla tre (vilket borde vara mer förolämpande).
En lek med identiteter behöver inte vara mer än en lek. Estradsidan har som bihang en gästbok där pseudonymerna har fått eget liv under åren. Poeter, professorer och orakel avhånar varandra, sexfixerade tomtar tömmer sig, suspekta lorder breder ut sig, och det förekommer att Ferlin, Södergran och Dan Andersson tilltalar oss personligen. Det saknar verkshöjd. Men ibland är det skoj.
När vi slutar leka och börjar arbeta visar det sig att det verkligen är svårt att hålla isär biografi och roman - det är inget att konstra om. Min senaste bok Hela tiden innehåller en dialog mellan syskonen Susanna och Gabriel. När jag skrev den spökade jag inom båda syskonen, gick på gatan och samtalade än med Susanna och än med Gabriel, sparrade dem på så vis i deras färd mot avslutet. De är inte jag, jag är inte de, jag finns i båda två och var och en är en annan. Det är inte en lek med identiteter, det är författande.
Att kalla den ena av dem, eller båda, för Helena eller för Duroj, skulle inte tillföra dialogen ett skit.
Gabriel brukar säga att han föredrar Lustiga huset. Jag börjar förstå honom.
- - -
När jag pingar ett inlägg får jag stoff till ett annat; jag får reda på att Lena Nyman är död.
JÄVLAR så ledsen jag blir.
Lena, kom tillbaka! Lena, skål och lycklig resa!
Imorgon kväll ska vi se om Släpp fångarne loss. Grattis, härliga du!
Augustpristagaren Sigrid Combüchen är smart nog att begripa det. Hennes roman Spill är otroligt skicklig, en lysande 30-talsskildring, tyvärr om ofantligt tråkiga romanfigurer, men det är en smaksak. Det töntiga påhittet att författaren är en författare som kallar sig Sigrid Combüchen måste vara ett medvetet till- eller angrepp för att äntligen få det pris som borde varit välförtjänt på yrkesskicklighet.
Tyvärr går det så långt att inte ens romanfiguren Hedda kan hålla sig till att vara bara romanfigur, hon är också en fiktivt riktig Hedda vars brev till den fiktiva Combüchen skrivs av den riktiga Combüchen. Intrikat lek med speglar, som kritikerna säger.
Jag föredrar Lustiga huset.
Men med anspråk på att vara intellektuell deklarerar jag nu att Politik och poesi skrivs av en kvinna som kallar sig Helena Duroj och dessutom råkar heta Helena Duroj; ett litterärt sammanträffande som gör att ingen kan veta vem som är den riktiga Helena Duroj, allra minst hen själv. På denna fiktiva blogg är de mest frekventa kommentatorerna Anonym, Erik Rune och Gladiatan. De är aktiva engagerade personer som antagligen finns, och vars namn jag därför avslöjat för att skapa upphetsning. Om Anonym, Erik Rune och Gladiatan stämmer mig för detta svarar jag att det var en lek med identiteter och att jag i själva verket har hittat på dem alla tre (vilket borde vara mer förolämpande).
En lek med identiteter behöver inte vara mer än en lek. Estradsidan har som bihang en gästbok där pseudonymerna har fått eget liv under åren. Poeter, professorer och orakel avhånar varandra, sexfixerade tomtar tömmer sig, suspekta lorder breder ut sig, och det förekommer att Ferlin, Södergran och Dan Andersson tilltalar oss personligen. Det saknar verkshöjd. Men ibland är det skoj.
När vi slutar leka och börjar arbeta visar det sig att det verkligen är svårt att hålla isär biografi och roman - det är inget att konstra om. Min senaste bok Hela tiden innehåller en dialog mellan syskonen Susanna och Gabriel. När jag skrev den spökade jag inom båda syskonen, gick på gatan och samtalade än med Susanna och än med Gabriel, sparrade dem på så vis i deras färd mot avslutet. De är inte jag, jag är inte de, jag finns i båda två och var och en är en annan. Det är inte en lek med identiteter, det är författande.
Att kalla den ena av dem, eller båda, för Helena eller för Duroj, skulle inte tillföra dialogen ett skit.
Gabriel brukar säga att han föredrar Lustiga huset. Jag börjar förstå honom.
- - -
När jag pingar ett inlägg får jag stoff till ett annat; jag får reda på att Lena Nyman är död.
JÄVLAR så ledsen jag blir.
Lena, kom tillbaka! Lena, skål och lycklig resa!
Imorgon kväll ska vi se om Släpp fångarne loss. Grattis, härliga du!
Göra något eller göra motstånd
Miljöpartiet vill göra upp om flyktingpolitiken med den borgerliga regeringen. Förvånande, med tanke på att de profilerat sig som antirasister eller iallafall antidiskriminerare. Mindre förvånande med tanke på att trolöshet är en av de bärande principerna i deras politska arbete.
Vänsterns Lars Ohly menar att Mp väljer att legitimera en flyktingpolitik som bara blir hårdare. Det är svårt att förhandla sig fram till en lösning mellan den svenska flyktingrörelsens krav och Billströms inhumana utvisningar.
Enda sättet att hålla rasisterna borta från flyktingpolitiken är att stå upp för sin egen humana politik, inte att förhandla bort den med någon som är starkare.
Ohly igen: ”Även om Miljöpartiet skulle få igenom till exempel vård för papperslösa så kommer den orättvisa moderata politiken i grund och botten kvarstå. Flygplan fulla av skyddsbehövande kommer fortsatt att flyga till Bagdad.”
Ett miljöpartistiskt argument är att vi måste göra någonting.
En sak att göra är då till exempel motstånd.
En annan sak är att överge helheten för att uppnå en detalj, något som Mp gärna gjort även tidigare.
Varför blir jag förvånad?
För att jag gillade dem.
Vänsterns Lars Ohly menar att Mp väljer att legitimera en flyktingpolitik som bara blir hårdare. Det är svårt att förhandla sig fram till en lösning mellan den svenska flyktingrörelsens krav och Billströms inhumana utvisningar.
Enda sättet att hålla rasisterna borta från flyktingpolitiken är att stå upp för sin egen humana politik, inte att förhandla bort den med någon som är starkare.
Ohly igen: ”Även om Miljöpartiet skulle få igenom till exempel vård för papperslösa så kommer den orättvisa moderata politiken i grund och botten kvarstå. Flygplan fulla av skyddsbehövande kommer fortsatt att flyga till Bagdad.”
Ett miljöpartistiskt argument är att vi måste göra någonting.
En sak att göra är då till exempel motstånd.
En annan sak är att överge helheten för att uppnå en detalj, något som Mp gärna gjort även tidigare.
Varför blir jag förvånad?
För att jag gillade dem.
torsdag, februari 03, 2011
Glad över dessa dagar
Jag är glad att jag lever för att se dessa dagar. Jag deltar varje dag i gatudemonstrationerna, sa den 80-åriga författaren Nawal al-Saadawi.
Det är starkt gjort av en åttioåring. Möjligen finns det också gott om folk som trott att det är starkt gjort av en kvinna, eftersom DN finner sig föranledda att skriva att ”vår bild av kvinnan i arabvärlden har för alltid förändrats”.
Det var väl bra det då. Att deras bild förändrats. Att de har insett att kvinnorna är föregångare i befrielserörelser och det oavsett vad de har på huvudet - även om det i ett land som Egypten förstås måste kommenteras om det är nikab, chador eller barhuvad. (Ur DN:s papperstidning)
Den största förändringen i medias bild av världshändelserna är nog rubriksättningen: från Kaos i Egypten till Uppror i Egypten. Detta var tydligen svårt att ta in. Men när ”människorna självmant har tagit över styret av sina kvarter”, då råder inte kaos, utan en ny sorts ordning.
Fram till idag, när vi kunde läsa om hur Mubarraks anhängare öppnade eld mot demonstranterna.
I söndags påmindes oss Åsa Linderborg om att: ”Det är folklig aktivism, inte militära interventioner av stormakter som skapar demokrati”. Förhoppningsvis kan händelserna i Tunisien och Egypten bidra till ännu en förändring av den eurocentriska världsbilden, den som låtit det vara underförstått att muslimer av obestämt traditionella skäl skulle vara antidemokrater.
Det är de inte. Lika lite, och lika lite som européer, är de som klump demokrater. Muslimer håller sig med de mest skiftande politiska uppfattningar, och kräver nu sin rätt att uttrycka dem, få rösta om dem.
Situationen är, trots mördandet inatt, fortsatt lovande. Men också fortsatt riskabel.
Det är starkt gjort av en åttioåring. Möjligen finns det också gott om folk som trott att det är starkt gjort av en kvinna, eftersom DN finner sig föranledda att skriva att ”vår bild av kvinnan i arabvärlden har för alltid förändrats”.
Det var väl bra det då. Att deras bild förändrats. Att de har insett att kvinnorna är föregångare i befrielserörelser och det oavsett vad de har på huvudet - även om det i ett land som Egypten förstås måste kommenteras om det är nikab, chador eller barhuvad. (Ur DN:s papperstidning)
Den största förändringen i medias bild av världshändelserna är nog rubriksättningen: från Kaos i Egypten till Uppror i Egypten. Detta var tydligen svårt att ta in. Men när ”människorna självmant har tagit över styret av sina kvarter”, då råder inte kaos, utan en ny sorts ordning.
Fram till idag, när vi kunde läsa om hur Mubarraks anhängare öppnade eld mot demonstranterna.
I söndags påmindes oss Åsa Linderborg om att: ”Det är folklig aktivism, inte militära interventioner av stormakter som skapar demokrati”. Förhoppningsvis kan händelserna i Tunisien och Egypten bidra till ännu en förändring av den eurocentriska världsbilden, den som låtit det vara underförstått att muslimer av obestämt traditionella skäl skulle vara antidemokrater.
Det är de inte. Lika lite, och lika lite som européer, är de som klump demokrater. Muslimer håller sig med de mest skiftande politiska uppfattningar, och kräver nu sin rätt att uttrycka dem, få rösta om dem.
Situationen är, trots mördandet inatt, fortsatt lovande. Men också fortsatt riskabel.
tisdag, februari 01, 2011
Dags för rättvisa
Barnfattigdomen ökar igen. Över elva procent av alla barn i Sverige lever i fattigdom. Trots att bruttonationalprodukten per capita har stigit hela 00-talet fortsätter klyftorna att öka.
”Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer” säger Rädda Barnens generalsekreterare. Dags för rättvisa?
Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom om utbildningsresultat, försörjning, hälsa och trygghet, och artikel 4 i Barnkonventionen säger att varje land måste använda det yttersta av sina resurser för att ge barn goda levnadsvillkor. Barnfattigdomen idag är ovärdig ett rikt land som vårt.
Rädda Barnen kräver en nationell handlingsplan. De har också rapporten.
Läs också vänsterns Ulla Andersson
- - -
Åtminstone några fattiga barn skulle få det bättre om Stockholms stad går på Vänsterpartiets förslag och köper tillbaka Rinkeby torg. Gör det till ett levande demokratiskt centrum varifrån rinkebyborna kan fortsätta utveckla sin stadsdel!
”Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer” säger Rädda Barnens generalsekreterare. Dags för rättvisa?
Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom om utbildningsresultat, försörjning, hälsa och trygghet, och artikel 4 i Barnkonventionen säger att varje land måste använda det yttersta av sina resurser för att ge barn goda levnadsvillkor. Barnfattigdomen idag är ovärdig ett rikt land som vårt.
Rädda Barnen kräver en nationell handlingsplan. De har också rapporten.
Läs också vänsterns Ulla Andersson
- - -
Åtminstone några fattiga barn skulle få det bättre om Stockholms stad går på Vänsterpartiets förslag och köper tillbaka Rinkeby torg. Gör det till ett levande demokratiskt centrum varifrån rinkebyborna kan fortsätta utveckla sin stadsdel!
lördag, januari 29, 2011
Obekväma Egalia
Den genusneutrala förskolan Egalia har tydligen väckt debatt. Utan att veta mer om Egalia än det som står i klippet, och som visst kan verka lite överdrivet precis som personalen själv säger, tror jag verkligen på ett arbetssätt där barn får vara barn utan att i varje stund könskodas.
När personal som tror att de är hyggligt jämställda och behandlar alla lika får se sig själva på video brukar de bestört upptäcka att hela deras pedagogik är genomkönad. ”Lilla vännen har du slagit dig?” och ”Opp igen, det går snart över!” – så låter det vid samma ramlande, beroende på om det är en flicka eller pojke. Sedan kommer vi till skolan där kön är genomgående organisatorisk princip: ”Flickorna plockar undan saxarna medan pojkarna ställer upp på led!” eller: ”Flickorna får gå in först så ska vi se om pojkarna kan lugna ner sig lite.”
Somliga barn får namn: ”Erik, sluta sparka. Nicke, detdär är inte roligt. Ali, kan du också samla ihop dig? Har du loggat in nu, Filip? Okej tjejer, nu när alla är klara kan vi börja.” De tjejer som varit klara den senaste kvarten förstår att de vare sig har en personlighet eller ingår i alla.
Förskolan har kommit längre än skolan. I arbetet med aktiva utemiljöer har förskolepedagoger upptäckt att barnen leker mer med varandra om miljön är avkodad från kön. Då får barnen chansen att vara barn. Sedan sätter vi ändå igång med sorterandet i skolan, med flickorna hit och pojkarna dit. Inte för att vi måste, utan för att vi slutat tänka.
Så fort någon försöker tänka i sin pedagogiska gärning blir det ett jävulens liv. I en förort till Stockholm tänkte ett litet blått parti gå till kammarrätten för att pojkarna ”tvingades” sitta på rosa luddmattor. (Mera sällan åberopas den högre juridiken om flickorna får möjlighet att skita ner sig, ty enligt normen kan det för dem vara nyttigt att bete sig norm-alt ett tag, bara det inte inkräktar på någon liten pojk.) De hysteriska reaktionerna brukar gå ut på att pedagogiken gör våld på naturen, som om det inte vore varje människas naturgivna rätt att få välja sin personlighet.
Om antifeministerna sa vad de egentligen menar: att genuspedagogik gör våld på kulturen, då skulle jag förstå dem och instämma, ty detta är dess själva syfte. En kultur som tvingar in människor i destruktiva system av dominans och underkastelse är en kultur som måste dö, annars är det kvinnorna och hbt-arna som dör.
För att hålla detta på norm-al samtalston kan jag istället säga: Ingen ska bli hindrad eller tvingad, men var och en får möjligheten att prova allt och hitta sin grej och vad är det som är så farligt med det då?
Någon kommer ändå att skria om biologiskt-hormonella avgrunder som måste få finnas. Den sortens måsten visar inte, som de tror, att könsrollerna är nödvändiga.
Den visar att de för somliga är bekväma och attraktiva.
Noboytoy har också bloggat
När personal som tror att de är hyggligt jämställda och behandlar alla lika får se sig själva på video brukar de bestört upptäcka att hela deras pedagogik är genomkönad. ”Lilla vännen har du slagit dig?” och ”Opp igen, det går snart över!” – så låter det vid samma ramlande, beroende på om det är en flicka eller pojke. Sedan kommer vi till skolan där kön är genomgående organisatorisk princip: ”Flickorna plockar undan saxarna medan pojkarna ställer upp på led!” eller: ”Flickorna får gå in först så ska vi se om pojkarna kan lugna ner sig lite.”
Somliga barn får namn: ”Erik, sluta sparka. Nicke, detdär är inte roligt. Ali, kan du också samla ihop dig? Har du loggat in nu, Filip? Okej tjejer, nu när alla är klara kan vi börja.” De tjejer som varit klara den senaste kvarten förstår att de vare sig har en personlighet eller ingår i alla.
Förskolan har kommit längre än skolan. I arbetet med aktiva utemiljöer har förskolepedagoger upptäckt att barnen leker mer med varandra om miljön är avkodad från kön. Då får barnen chansen att vara barn. Sedan sätter vi ändå igång med sorterandet i skolan, med flickorna hit och pojkarna dit. Inte för att vi måste, utan för att vi slutat tänka.
Så fort någon försöker tänka i sin pedagogiska gärning blir det ett jävulens liv. I en förort till Stockholm tänkte ett litet blått parti gå till kammarrätten för att pojkarna ”tvingades” sitta på rosa luddmattor. (Mera sällan åberopas den högre juridiken om flickorna får möjlighet att skita ner sig, ty enligt normen kan det för dem vara nyttigt att bete sig norm-alt ett tag, bara det inte inkräktar på någon liten pojk.) De hysteriska reaktionerna brukar gå ut på att pedagogiken gör våld på naturen, som om det inte vore varje människas naturgivna rätt att få välja sin personlighet.
Om antifeministerna sa vad de egentligen menar: att genuspedagogik gör våld på kulturen, då skulle jag förstå dem och instämma, ty detta är dess själva syfte. En kultur som tvingar in människor i destruktiva system av dominans och underkastelse är en kultur som måste dö, annars är det kvinnorna och hbt-arna som dör.
För att hålla detta på norm-al samtalston kan jag istället säga: Ingen ska bli hindrad eller tvingad, men var och en får möjligheten att prova allt och hitta sin grej och vad är det som är så farligt med det då?
Någon kommer ändå att skria om biologiskt-hormonella avgrunder som måste få finnas. Den sortens måsten visar inte, som de tror, att könsrollerna är nödvändiga.
Den visar att de för somliga är bekväma och attraktiva.
Noboytoy har också bloggat
Skola från hets till koma
Recensionen av Liedmans bok om skolan pryds av ett stort foto ur den bitvis pekoralistiska filmklassikern Hets. Fotot ter sig irrelevant, för det är vanligen inte öppen sadism som plågar våra skolbarn. Det är uttråkning. I en skolinspektionsrapport står en mening som bet sig fast: Att barnens aktivitet och intresse minskar ju längre lektionen pågår.
Liedman har uppenbarligen skrivit en intressant bok där han visar hur ”mixen av marknadsliberala lösningar och konservativa pedagogiska ideal är en dominerande trend i västvärlden”. Hela utbildningssfären är underkastad en process där allt – från kunskapen till de studerande – förvandlas till varor.
”En av de främsta uppgifterna borde vara att främja mänsklig växt, kritiskt tänkande, nyfikenhet och bildning” skriver recensenten och frågar sig om inget finns att sätta emot dagens politik?
Till att börja med har vi läroplanen. Med en värdegrund förankrad i de mänskliga rättigheterna och en dynamisk kunskapssyn som rymmer fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet.
Vi har också den forskning som visar vad som är betydelsefullt för att nå goda resultat: pedagogernas förväntningar och bemötande, tydliga mål och kontinuerlig återkoppling till varje barn, stimulans och utmaningar vid rätt tillfälle, fokus på kunskap och att involvera barnen själva i hur man skaffar sig den.
Alltså motsatsen till en pedagog som jobbar sig blå framme vid tavlan medan barnen faller i koma.
Betygen då? Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna ökar genom betyg. Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna minskar heller. En del barn mår bra av betyg, andra mår dåligt. Därmed sagt att vi kan ha dem eller inte ha dem. Den stora nackdelen med att ha betygen kvar är att de styr undervisningen och inte mäter det som de är avsedda att mäta. Och aldrig har gjort.
Åter till recensionen. Den utmynnar i en tveksam förhoppning att en litteraturkanon skulle innebära en satsning på så kallade mjuka värden så som ”kulturell och nationell identitet, estetisk kvalitet”. Aha - det var konservatism utan lönsamhet han ville ha!?
Låt oss istället satsa på barnen, på deras aktiva erövrande av kunskap. Satsa på att genomföra läroplanen, till att börja med.
Liedman har uppenbarligen skrivit en intressant bok där han visar hur ”mixen av marknadsliberala lösningar och konservativa pedagogiska ideal är en dominerande trend i västvärlden”. Hela utbildningssfären är underkastad en process där allt – från kunskapen till de studerande – förvandlas till varor.
”En av de främsta uppgifterna borde vara att främja mänsklig växt, kritiskt tänkande, nyfikenhet och bildning” skriver recensenten och frågar sig om inget finns att sätta emot dagens politik?
Till att börja med har vi läroplanen. Med en värdegrund förankrad i de mänskliga rättigheterna och en dynamisk kunskapssyn som rymmer fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet.
Vi har också den forskning som visar vad som är betydelsefullt för att nå goda resultat: pedagogernas förväntningar och bemötande, tydliga mål och kontinuerlig återkoppling till varje barn, stimulans och utmaningar vid rätt tillfälle, fokus på kunskap och att involvera barnen själva i hur man skaffar sig den.
Alltså motsatsen till en pedagog som jobbar sig blå framme vid tavlan medan barnen faller i koma.
Betygen då? Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna ökar genom betyg. Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna minskar heller. En del barn mår bra av betyg, andra mår dåligt. Därmed sagt att vi kan ha dem eller inte ha dem. Den stora nackdelen med att ha betygen kvar är att de styr undervisningen och inte mäter det som de är avsedda att mäta. Och aldrig har gjort.
Åter till recensionen. Den utmynnar i en tveksam förhoppning att en litteraturkanon skulle innebära en satsning på så kallade mjuka värden så som ”kulturell och nationell identitet, estetisk kvalitet”. Aha - det var konservatism utan lönsamhet han ville ha!?
Låt oss istället satsa på barnen, på deras aktiva erövrande av kunskap. Satsa på att genomföra läroplanen, till att börja med.
fredag, januari 28, 2011
la Danse
Gentele skriver lysande i dagens SvD om dansfilm. Hur den förmedlar allt från ”besatthet och frigörelse till ren lycka”.
En gång i tiden var vi många som ansåg att dans inte går att visa på film, och när vi som balettelever gick på specialarrangerade visningar av Fonteyn och Nurejev var det för att det var vår enda chans att få se dem, inte att se dans, eftersom Operan då hade en mycket rikare repertoar än idag.
På 70-talet revolutionerade Cullberg tevebaletten genom en speciell fototeknik som fick dansarna att flyta i och ur bild (exempelvis den prisbelönta ”Rött vin i gröna glas”). Det var vackra bilder men inte riktigt dansant, eftersom dansare har fötterna på golvet medan de förefaller luftburna; en konflikt som för mig är dansens självaste mening.
Men dansfilm eller filmmusikal är något annat och mer än filmad koreografi, och Gentele nämner i sin artikel alla de största inom genren. Hon inte precis jämför Fred Astaire med Gene Kelly - något som i mina kretsar var betydligt mer relevant än Lennon-McCartney-Jagger - men hon låter som om hon föredrar den atletiske Kelly framför perfektionisten Astaire. Jag tycker tvärtom, men det är som sagt inte jämförelser som är det viktiga.
Gentele lyfter Fosses fantastiska produktion: Cabaret, Chicago och den sorgligt underskattade All that jazz, en dansfilm som hör till det verkligt besatta slaget. Givetvis tar hon upp Saturday night fever, liksom Fame som faktiskt blev en mycket bättre tevserie än den rapsodiska filmen. Tack vare dem avnördades dansskolan, den blev nästan hetero och samtidigt nästan sportig. ”Fuck art, let’s dance” stod det på danselevernas tröjor, vilket inte var vad jag hade önskat. Vad jag önskade var mera någonting i stil med den nu elva år gamla filmen Billy Elliot, en berättelse om både klassamhälle och konst. Här handlade det om att komma bort från idrottsprestationen, in i skönheten.
Mellan dessa verk missar Gentele A Chorus Line från -85, kanske för att den innehåller förhållandevis lite dans – för att vara en film som uteslutande handlar om dans. Men jag noterar bara en enda film som Gentele glömmer helt, och det är den mycket udda Eldfågeln från 1952, en svensk-italiensk samproduktion med den tidens stjärnor, främst bland dem premiärdansösen Ellen Rasch. Idag uppfattar vi iscensättningen som melodramatisk. Men tänk att man för snart sextio år sedan kunde samla det bästa som kulturlivet erbjöd, ge plats åt en okänd koreoraf (Maurice Béjart som sedan blev en av Europas största) och spela in en internationell film med engelskt tal – och tänk att man inte kan göra det idag. Eller, att de som gör det är avantgardister.
En nästan avantgardistisk, i alla händelser dokumentär dansfilm som är nästan ny är den två år gamla la Danse. Vill du tillbringa över två timmar i det gamla operahuset i Paris och njuta av intensiva repetitionsscener, plågsam perfektionism och åldrad arkitektur så finns den här.
En gång i tiden var vi många som ansåg att dans inte går att visa på film, och när vi som balettelever gick på specialarrangerade visningar av Fonteyn och Nurejev var det för att det var vår enda chans att få se dem, inte att se dans, eftersom Operan då hade en mycket rikare repertoar än idag.
På 70-talet revolutionerade Cullberg tevebaletten genom en speciell fototeknik som fick dansarna att flyta i och ur bild (exempelvis den prisbelönta ”Rött vin i gröna glas”). Det var vackra bilder men inte riktigt dansant, eftersom dansare har fötterna på golvet medan de förefaller luftburna; en konflikt som för mig är dansens självaste mening.
Men dansfilm eller filmmusikal är något annat och mer än filmad koreografi, och Gentele nämner i sin artikel alla de största inom genren. Hon inte precis jämför Fred Astaire med Gene Kelly - något som i mina kretsar var betydligt mer relevant än Lennon-McCartney-Jagger - men hon låter som om hon föredrar den atletiske Kelly framför perfektionisten Astaire. Jag tycker tvärtom, men det är som sagt inte jämförelser som är det viktiga.
Gentele lyfter Fosses fantastiska produktion: Cabaret, Chicago och den sorgligt underskattade All that jazz, en dansfilm som hör till det verkligt besatta slaget. Givetvis tar hon upp Saturday night fever, liksom Fame som faktiskt blev en mycket bättre tevserie än den rapsodiska filmen. Tack vare dem avnördades dansskolan, den blev nästan hetero och samtidigt nästan sportig. ”Fuck art, let’s dance” stod det på danselevernas tröjor, vilket inte var vad jag hade önskat. Vad jag önskade var mera någonting i stil med den nu elva år gamla filmen Billy Elliot, en berättelse om både klassamhälle och konst. Här handlade det om att komma bort från idrottsprestationen, in i skönheten.
Mellan dessa verk missar Gentele A Chorus Line från -85, kanske för att den innehåller förhållandevis lite dans – för att vara en film som uteslutande handlar om dans. Men jag noterar bara en enda film som Gentele glömmer helt, och det är den mycket udda Eldfågeln från 1952, en svensk-italiensk samproduktion med den tidens stjärnor, främst bland dem premiärdansösen Ellen Rasch. Idag uppfattar vi iscensättningen som melodramatisk. Men tänk att man för snart sextio år sedan kunde samla det bästa som kulturlivet erbjöd, ge plats åt en okänd koreoraf (Maurice Béjart som sedan blev en av Europas största) och spela in en internationell film med engelskt tal – och tänk att man inte kan göra det idag. Eller, att de som gör det är avantgardister.
En nästan avantgardistisk, i alla händelser dokumentär dansfilm som är nästan ny är den två år gamla la Danse. Vill du tillbringa över två timmar i det gamla operahuset i Paris och njuta av intensiva repetitionsscener, plågsam perfektionism och åldrad arkitektur så finns den här.
torsdag, januari 27, 2011
Dagens betydelse
Förintelsedagen. Läs Per Wästbergs understreckare!
Han skildrar outhärdlig grymhet, och han avslutar:
Måtte det alltid finnas länder att fly till!
Måtte de mänskliga rättigheterna inte mista sin innebörd av att man bara orkar uttala dem som MR!
Vi kan, vi måste ta vår del av ansvaret för detta. Antingen det är bekvämt eller inte. Antingen alla andra gör det, eller inte. Så som världen ser ut ska det, måste det finnas länder att fly till, där de mänskliga rättigheterna behåller sin innebörd.
Mer vänster i Uppsala bloggar om den nya sökmotor som Yad Vashem-museet publicerar till sin enorma fotosamling om Förintelsen.
Han skildrar outhärdlig grymhet, och han avslutar:
Måtte det alltid finnas länder att fly till!
Måtte de mänskliga rättigheterna inte mista sin innebörd av att man bara orkar uttala dem som MR!
Vi kan, vi måste ta vår del av ansvaret för detta. Antingen det är bekvämt eller inte. Antingen alla andra gör det, eller inte. Så som världen ser ut ska det, måste det finnas länder att fly till, där de mänskliga rättigheterna behåller sin innebörd.
Mer vänster i Uppsala bloggar om den nya sökmotor som Yad Vashem-museet publicerar till sin enorma fotosamling om Förintelsen.
DEJA VU
Déjà vu betyder redan sett, en återupplevelse av något bekant.
DEJA är förkortningen för Delegationen för Jämställdhet i skolan, och de lämnade över sin utredning till regeringen rätt nyligen.
Media lyfte ett enda stycke ur utredningen: det som tar upp de biologiska skillnaderna i utveckling mellan flickor och pojkar, och hur vi måste ta hänsyn till dem när små pojkar börjar skolan.
Déjà vu1: att antifeministiska skribenter gläds åt biologins seger över anden
Déjà vu2: att man ska vara tvungen göra jobbet själv när media inte kan rapportera ordentligt
Utredningen nämner biologiska skillnader två gånger. De påminner om att små pojkar ska mötas på rätt nivå när de börjar skolan (det ska alla barn!), men att vi inte ska fortsätta med att skruva ned förväntningarna på pojkarna. Tvärtom, kommentarer som ”det vet man väl hur killar är” bara rättfärdigar negativa beteenden och hindrar pojkarna från att lära.
Pojkar har haft en majoritet av alla särlösningar inom skolan sedan 1940-talet. Utredning och diagnos går i större utsträckning till pojkar, eftersom de har ett utåtagerande beteende. Flickorna som blir utan stöd tar hem sin ångest istället. Andelen flickor som är stressade över kraven i skolan ökade från 50 till 70 procent under åren 1997-2006.
Här finns flera déjà vu. Utredningen bekräftar en hel del av det vi redan visste. Sterotypa förväntningar, könsbundna val. Mycket bra finns att läsa om isärhållandet som viktigaste organisatorisk princip; personalen ger kollektiva tillsägelser till flickorna respektive pojkarna och ger dem olika uppgifter.
Det jag inte visste var att pojkarnas val till gymnasieskolan har blivit mer könsbundna de senaste 15 åren. Och de ungdomar (av båda könen) som faktiskt gör otypiska val, de hoppar oftare av sitt program - så man frågar sig hur de blev mottagna.
Utredningen innehåller också ett mycket bra kapitel om hedersrelaterat våld, och ett litet upprörande stycke om kvinnornas frånvaro i läromedlen. Slutligen fastslår utredarna dystert, att den som arbetar med jämställdhet får räkna med nedsättande kommentarer.
Anledningarna till att det går så långsamt framåt är de samma som vid varje förändringsprocess. Somliga ser kanske inte vinsterna, menar utredarna, och hamnar då oavsiktligt på jämställdhetsarbetets svaga punkt:
Naturligtvis är det obekvämt. Det handlar inte om vinst varje gång, eller till alla.
Det är någon som måste lämna det ifrån sig: makten, utrymmet, normen.
Utredningen finns här
Tar delvis tillbaka kritiken mot mediabevakningen då utredningens ordförande hade en artikel införd när utredningen presenterades. En bra kort sammanfattning.
Malmövänstern skriver också om jämställdhet i skolan
DEJA är förkortningen för Delegationen för Jämställdhet i skolan, och de lämnade över sin utredning till regeringen rätt nyligen.
Media lyfte ett enda stycke ur utredningen: det som tar upp de biologiska skillnaderna i utveckling mellan flickor och pojkar, och hur vi måste ta hänsyn till dem när små pojkar börjar skolan.
Déjà vu1: att antifeministiska skribenter gläds åt biologins seger över anden
Déjà vu2: att man ska vara tvungen göra jobbet själv när media inte kan rapportera ordentligt
Utredningen nämner biologiska skillnader två gånger. De påminner om att små pojkar ska mötas på rätt nivå när de börjar skolan (det ska alla barn!), men att vi inte ska fortsätta med att skruva ned förväntningarna på pojkarna. Tvärtom, kommentarer som ”det vet man väl hur killar är” bara rättfärdigar negativa beteenden och hindrar pojkarna från att lära.
Pojkar har haft en majoritet av alla särlösningar inom skolan sedan 1940-talet. Utredning och diagnos går i större utsträckning till pojkar, eftersom de har ett utåtagerande beteende. Flickorna som blir utan stöd tar hem sin ångest istället. Andelen flickor som är stressade över kraven i skolan ökade från 50 till 70 procent under åren 1997-2006.
Här finns flera déjà vu. Utredningen bekräftar en hel del av det vi redan visste. Sterotypa förväntningar, könsbundna val. Mycket bra finns att läsa om isärhållandet som viktigaste organisatorisk princip; personalen ger kollektiva tillsägelser till flickorna respektive pojkarna och ger dem olika uppgifter.
Det jag inte visste var att pojkarnas val till gymnasieskolan har blivit mer könsbundna de senaste 15 åren. Och de ungdomar (av båda könen) som faktiskt gör otypiska val, de hoppar oftare av sitt program - så man frågar sig hur de blev mottagna.
Utredningen innehåller också ett mycket bra kapitel om hedersrelaterat våld, och ett litet upprörande stycke om kvinnornas frånvaro i läromedlen. Slutligen fastslår utredarna dystert, att den som arbetar med jämställdhet får räkna med nedsättande kommentarer.
Anledningarna till att det går så långsamt framåt är de samma som vid varje förändringsprocess. Somliga ser kanske inte vinsterna, menar utredarna, och hamnar då oavsiktligt på jämställdhetsarbetets svaga punkt:
Naturligtvis är det obekvämt. Det handlar inte om vinst varje gång, eller till alla.
Det är någon som måste lämna det ifrån sig: makten, utrymmet, normen.
Utredningen finns här
Tar delvis tillbaka kritiken mot mediabevakningen då utredningens ordförande hade en artikel införd när utredningen presenterades. En bra kort sammanfattning.
Malmövänstern skriver också om jämställdhet i skolan
tisdag, januari 25, 2011
Warszawa -42
Denhär dokumentären hade jag inte sett
Den var plågsamt värd att se
En propagandafilm från 1942
det år då avhysningarna ur Warszawas ghetto pågick som värst
Sedan, år 1943, inleddes det dödligt hoppfulla upproret
som inte syns i bild
Filmen visar år 1942
datum kan vara viktiga
Leve Nowy Azazel, den sista teatern
Någon värst märkvärdig propaganda
blev det inte
Den var plågsamt värd att se
En propagandafilm från 1942
det år då avhysningarna ur Warszawas ghetto pågick som värst
Sedan, år 1943, inleddes det dödligt hoppfulla upproret
som inte syns i bild
Filmen visar år 1942
datum kan vara viktiga
Leve Nowy Azazel, den sista teatern
Någon värst märkvärdig propaganda
blev det inte
PartiledarbytartiderIII
Ledarbytet inom Socialdemokraterna har jag inga egentliga synpunkter på. Utom att det vore mycket tråkigt om de valde en så högerorienterad person att alla regeringsalternativ försvinner - och då menar jag alternativ, inte ansiktsbyten.
När SvD vevar igång en spekulationstombola med betygssättning på allt från kommunikation (med vem?) till regeringsduglighet (att-göra-saker-som-märks) lyckas expertjuryn lika tvärsäkert som i Idol vaska fram två medelålders män. Quelle surprise!
Nuder kan vinna val, lär Winberg ska ha sagt. På vad, i all världen? kan man fråga sig. Men mitt i en raljant och naivt hållen ledartext dyker det upp en liten otäck mening som tål att funderas över: ”Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt).”
I en krönika i samma tidning läser jag: ”I den svenska traditionen har borgerliga politiker mest fungerat som springvikarier i regeringskansliet när Socialdemokraterna någon gång, av någon anledning, tillfälligt förlorat makten.” Ja, så tedde det sig under en period.
Minns någon den lilla nidvisan Friggebo och Mundebo och riksdan full av nötter..? Då gick det an att skratta. Men ett så långvarigt regeringsinnehav var inte bra för någon, i synnerhet inte som det inte ledde till några grundläggande förändringar i klassamhället utan bara knöt makten till de mäktiga själva.
Tänk om det faktiskt är så att det som S i sin väl ådagalagda förvirring saknar är just det som fick dem att snurra. Tänk om detta under de sista åren uteslutande var makt.
Och tänk om de aldrig hämtar sig om de inte får den tillbaka - som att väljarna uttröttat skulle räcka nappen åt ungen när den grinar som värst.
När SvD vevar igång en spekulationstombola med betygssättning på allt från kommunikation (med vem?) till regeringsduglighet (att-göra-saker-som-märks) lyckas expertjuryn lika tvärsäkert som i Idol vaska fram två medelålders män. Quelle surprise!
Nuder kan vinna val, lär Winberg ska ha sagt. På vad, i all världen? kan man fråga sig. Men mitt i en raljant och naivt hållen ledartext dyker det upp en liten otäck mening som tål att funderas över: ”Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt).”
I en krönika i samma tidning läser jag: ”I den svenska traditionen har borgerliga politiker mest fungerat som springvikarier i regeringskansliet när Socialdemokraterna någon gång, av någon anledning, tillfälligt förlorat makten.” Ja, så tedde det sig under en period.
Minns någon den lilla nidvisan Friggebo och Mundebo och riksdan full av nötter..? Då gick det an att skratta. Men ett så långvarigt regeringsinnehav var inte bra för någon, i synnerhet inte som det inte ledde till några grundläggande förändringar i klassamhället utan bara knöt makten till de mäktiga själva.
Tänk om det faktiskt är så att det som S i sin väl ådagalagda förvirring saknar är just det som fick dem att snurra. Tänk om detta under de sista åren uteslutande var makt.
Och tänk om de aldrig hämtar sig om de inte får den tillbaka - som att väljarna uttröttat skulle räcka nappen åt ungen när den grinar som värst.
söndag, januari 23, 2011
Kolonialt ståndskall
Som så många andra fejsbokanvändare har jag hört och sett länken där Billström inte säger någonting mer än samma sak hela tiden. Ej heller den medelstora hunden säger något, så visst är jag upprörd. B&B måste tala, som Sahlin säger.
Men särdeles överraskad är jag inte.
Något som gör mig nästan lika upprörd är kommentarer som går ut på att detta är en oväntad skandal eller en senkommen anpassning till det nyvalda rasistiska riksdagspartiet.
Vad får dem att tro att B&B inte tyckte precis såhär hela tiden?
I klara stunder inser de säkert, åtminstone den B som varit i Bosnien, att flyktingmottagande är en fråga om bedömning av individens skyddsbehov. Men i oklara stunder, när den mellanstora hunden och hans valp får jaga med vargflocken, då antar de förstås utmaningen. Då gäller det att gläfsa ifrån, att vara rak och grabbig och tala om ”vad alla vet”, att vara karl för sin portfölj och ge ståndskall för vita svenska intressen.
Diplomatiskt finlir pryttlar man bara med i salongerna.
Ynkligt är det, men skandalöst?
Det är mera ett pinsamt och tragiskt exempel på att du, jag och fullständigt normala ministrar är extremt kulturellt begränsade av sina bindningar till kolonialt översitteri.
Och att somliga gillar det.
Sjysta citat hos Helen Pettersson, och sjyst flock på profilbilden!
Men särdeles överraskad är jag inte.
Något som gör mig nästan lika upprörd är kommentarer som går ut på att detta är en oväntad skandal eller en senkommen anpassning till det nyvalda rasistiska riksdagspartiet.
Vad får dem att tro att B&B inte tyckte precis såhär hela tiden?
I klara stunder inser de säkert, åtminstone den B som varit i Bosnien, att flyktingmottagande är en fråga om bedömning av individens skyddsbehov. Men i oklara stunder, när den mellanstora hunden och hans valp får jaga med vargflocken, då antar de förstås utmaningen. Då gäller det att gläfsa ifrån, att vara rak och grabbig och tala om ”vad alla vet”, att vara karl för sin portfölj och ge ståndskall för vita svenska intressen.
Diplomatiskt finlir pryttlar man bara med i salongerna.
Ynkligt är det, men skandalöst?
Det är mera ett pinsamt och tragiskt exempel på att du, jag och fullständigt normala ministrar är extremt kulturellt begränsade av sina bindningar till kolonialt översitteri.
Och att somliga gillar det.
Sjysta citat hos Helen Pettersson, och sjyst flock på profilbilden!
fredag, januari 21, 2011
Skolan och flyktingpolitiken - Sverige håller sig på EU-nivå
En wikiläcka avslöjar ytterst pinsamma försök från Moderat-ministrarna Bildt & Billström att slippa irakiska flyktingar. Dels skyller de på hedersmord, dels på den svenska opinionen. Wikström, Fp:s EU-parlamentariker, är bister över ministrarnas ordval som hon finner ”avskyvärt”. Företrädare för Kd, C, Mp och S är lika negativa. Vänstern är inte tillfrågade. Allt ska man göra själv, i vanlig ordning.
Mer om ministrarna här
Läs Mer vänster i Uppsala som granskar yttrandet
- - -
Är läsförståelsen hos dagens femtonåringar Alliansens fel? frågas retoriskt på ledarplats i SvD. Svar: nej. Bättre förklaringar finns hos Skolverket som förra året utkom med en utomordentlig forskningsöversikt där de sjunkande resultaten i grundskolan knöts till dessa faktorer:
Decentralisering: Många kommuner fördelar inte resurserna efter skolornas förutsättningar
Segregation: Socioekonomiska och språkliga grupper går i olika skolor
Differentiering: Barnen placeras i grupper efter prestation, vilket påverkar både pedagogens och kamraternas förväntningar
Individualisering: Eget arbete och hemuppgifter lägger över ansvaret på barnet och hens föräldrar, och deras förmåga att hjälpa
Dessa förändringar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och accentuerades av Alliansen. Så var det med det.
Den PISA-rapport som påvisar de dåliga resultaten i läsning tar också upp den svenska skolans bristande likvärdighet, som tidigare varit hög men nu befinner sig på OECD-ländernas genomsnittliga nivå. Den delen av rapporten har media inte sagt så mycket om, ty borgarna är väl tillfreds med att snart ha nått målet. Målet att göra oss till ett vanligt skitland i EU. Det ska vi leva upp till - och då kan man inte ställa samma krav som på ett välutvecklat välfärdssamhälle.
Alliansen och dess tidningar formligen älskar rapporter som visar på problemen i svensk skola. De älskar dem så till den grad att utbildningsmajoren till och med överdrev dem för ettpar år sedan. Men Skolverksrapporten om problemens orsaker sjönk som en sten.
Den var ovälkommen. Den var komplex.
Den behandlar skolproblem som att de har något med samhället i övrigt att göra.
Mer om ministrarna här
Läs Mer vänster i Uppsala som granskar yttrandet
- - -
Är läsförståelsen hos dagens femtonåringar Alliansens fel? frågas retoriskt på ledarplats i SvD. Svar: nej. Bättre förklaringar finns hos Skolverket som förra året utkom med en utomordentlig forskningsöversikt där de sjunkande resultaten i grundskolan knöts till dessa faktorer:
Decentralisering: Många kommuner fördelar inte resurserna efter skolornas förutsättningar
Segregation: Socioekonomiska och språkliga grupper går i olika skolor
Differentiering: Barnen placeras i grupper efter prestation, vilket påverkar både pedagogens och kamraternas förväntningar
Individualisering: Eget arbete och hemuppgifter lägger över ansvaret på barnet och hens föräldrar, och deras förmåga att hjälpa
Dessa förändringar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och accentuerades av Alliansen. Så var det med det.
Den PISA-rapport som påvisar de dåliga resultaten i läsning tar också upp den svenska skolans bristande likvärdighet, som tidigare varit hög men nu befinner sig på OECD-ländernas genomsnittliga nivå. Den delen av rapporten har media inte sagt så mycket om, ty borgarna är väl tillfreds med att snart ha nått målet. Målet att göra oss till ett vanligt skitland i EU. Det ska vi leva upp till - och då kan man inte ställa samma krav som på ett välutvecklat välfärdssamhälle.
Alliansen och dess tidningar formligen älskar rapporter som visar på problemen i svensk skola. De älskar dem så till den grad att utbildningsmajoren till och med överdrev dem för ettpar år sedan. Men Skolverksrapporten om problemens orsaker sjönk som en sten.
Den var ovälkommen. Den var komplex.
Den behandlar skolproblem som att de har något med samhället i övrigt att göra.
onsdag, januari 19, 2011
Partiledarbytartider II
Är det infam nedlåtenhet, pinsam okunskap eller bara ett klumpigt försök till humor? SvD:s ledarsida avslöjar något som vore ohyggligt om det vore sant, att vänsterns partiledare är utsatt för ”intensiv beskjutning”.
Till all lycka menar skribenten endast intern kritik, något som de flesta demokrater ser som ett friskhetstecken. Den Tucson- eller Moskva-inspirerade skolan lär dock ut något annat. Och grundkursen i föreningskunskap skulle förebygga missar som att Vänsterpartiet snart kommer att ”välja en ny partiledare utan att ens ha brytt sig om att avsätta Ohly.”
Men partiledare avsätts inte, om de inte har rymt med partikassan och således är försvunna iallafall. Partiledare väljs, eller väljs bort. Det är klart att ledarskribenten vet detta! - men av alla kategorier dumhet som finns är tamefan spelad dumhet den värsta.
”Kanske slutar man helt sonika att bjuda in honom på mötena”, låtsastror SvD, då de fått för sig att man i debatten kring ledarskapet bortsett ifrån att Ohly fortfarande är partiledare. Vad skribenten bortser ifrån är att debatten startat i ett missnöje med just den ledare som för närvarande är tillgänglig. Och att Ohly är intresserad av att fortsätta sitt uppdrag stärker faktiskt i någon mån hans position gentemot de partiledare (S & Mp) som i samma text utpekas som lama ankor eftersom deras sorti är inplanerad.
Men ignorans och bortseende finns på flera håll. I reportaget om protesterna mot avvisningarna av irakier lyfts S och Mp upp som motståndare mot avvisningen, vänstern nämns överhuvudtaget inte.
Tala om att inte bjudas in!
För vänstern syn på avvisningarna, läs exempelvis Socialist och bajare. Det är bara så att vi måste skriva själva, för ingen annan tänker göra det.
Så jag bara undrar, finns det fortfarande kamrater som tror att vänsterns mediala underläge vänds i fördel om vi byter ledare och vässar till varumärket?
Till all lycka menar skribenten endast intern kritik, något som de flesta demokrater ser som ett friskhetstecken. Den Tucson- eller Moskva-inspirerade skolan lär dock ut något annat. Och grundkursen i föreningskunskap skulle förebygga missar som att Vänsterpartiet snart kommer att ”välja en ny partiledare utan att ens ha brytt sig om att avsätta Ohly.”
Men partiledare avsätts inte, om de inte har rymt med partikassan och således är försvunna iallafall. Partiledare väljs, eller väljs bort. Det är klart att ledarskribenten vet detta! - men av alla kategorier dumhet som finns är tamefan spelad dumhet den värsta.
”Kanske slutar man helt sonika att bjuda in honom på mötena”, låtsastror SvD, då de fått för sig att man i debatten kring ledarskapet bortsett ifrån att Ohly fortfarande är partiledare. Vad skribenten bortser ifrån är att debatten startat i ett missnöje med just den ledare som för närvarande är tillgänglig. Och att Ohly är intresserad av att fortsätta sitt uppdrag stärker faktiskt i någon mån hans position gentemot de partiledare (S & Mp) som i samma text utpekas som lama ankor eftersom deras sorti är inplanerad.
Men ignorans och bortseende finns på flera håll. I reportaget om protesterna mot avvisningarna av irakier lyfts S och Mp upp som motståndare mot avvisningen, vänstern nämns överhuvudtaget inte.
Tala om att inte bjudas in!
För vänstern syn på avvisningarna, läs exempelvis Socialist och bajare. Det är bara så att vi måste skriva själva, för ingen annan tänker göra det.
Så jag bara undrar, finns det fortfarande kamrater som tror att vänsterns mediala underläge vänds i fördel om vi byter ledare och vässar till varumärket?
lördag, januari 15, 2011
Partiledarbytartider
Ska jag ägna ett inlägg åt partiledarfrågan inom Vänsterpartiet? Okej: Ohly är ganska bra, och kandiderar, och det kanske också Sjöstedt gör. Fritt fram för fler förslag!
Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.
Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.
Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.
Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?
Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.
Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.
Av alla nyheter väljer jag att länka hit
Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.
Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.
Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.
Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?
Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.
Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.
Av alla nyheter väljer jag att länka hit
fredag, januari 14, 2011
Sd poängsätter
Nu går Sverigedemokraterna ut starkt, som för att förbereda ett maktövertagande. Hela handflatan räcker de mot regeringen för att få växla in antimigrationspolitik mot jobbskatteavdrag. Låt oss bara hoppas att borgarnas skattesänkarnit bromsas något av Sd:s förfärliga förslag på hur familjer ska hindras från att leva tillsammans:
Reglerna för anhöriginvandring ska, enligt Sd, premiera de fall där det ”finns goda förutsättningar för den invandrande att bli en del av det svenska samhället”. De vill att det ska krävas en starkare anknytning till just Sverige, att försörjningskravet på den part som bor här ökar samt att denne är ostraffad.
Vem tar sig rätten att bedöma andra människors grad av samhälleligt deltagande? Inte ens Sd – vad de vill bedöma är svenskheten, trots att de hittills avstått från att precisera begreppet.
Men anhöriginvandring betyder att du är just anhörig, inte att det finns behov av tandläkare i X-län eller att du har gjort prao inom snöröjningen i Stockholm.
Vad försörjningskravet beträffar kan jag bara konstatera att de fattiga alltid har bildat familj och velat hålla ihop med den, trots de välbärgades försök att hindra den saken genom slavkontrakt, sterilisering eller migrationsstopp.
Att folk i allmänhet är ostraffade hoppas verkligen jag med, i synnerhet om vi är oskyldiga. Men förslaget att straffade personer inte skulle få leva samman med sin familj är obegripligt, om det inte är familjen de har förgripit sig på försås. I alla andra fall brukar familjen vara det bästa stöd en ex-kriminell kan få. Efter grövre brott brukar man dock ifrågasätta om personen överhuvudtaget bör ta hand om barn. Eller, om hen inte är svensk, om hen ska få bo kvar här.
Slutligen slänger Sd ur sig något om ett ”tydligt poängsystem” för människor – nej vad säger jag, inte för människor, förstås. För ”anhöriga”, förstås.
De som vill flytta till sina anhöriga är de människor som ”bedömas utifrån språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, akademiska kunskaper, förmåga till egen försörjning och utsikter för integration”.
Poängsystem. Är det ingen mer som vill tända vådeldar och skria mot himlarna när ni hör sånt.
Poängsystem för människor, det är fascism.
Poängsystem bara för de som är Utifrån, det är rasism.
Och då handlar det inte ens om att dödsmördarsuffragetter, kolibakterier eller queerterrorislamister försöker kråla in över gränserna. Det handlar om människor som vill bygga upp det mest småborgerliga du kan tänka dig: ett litet liv för sig och sin familj.
Marlene-Göteborg har en intressant vinkling på frågan
Reglerna för anhöriginvandring ska, enligt Sd, premiera de fall där det ”finns goda förutsättningar för den invandrande att bli en del av det svenska samhället”. De vill att det ska krävas en starkare anknytning till just Sverige, att försörjningskravet på den part som bor här ökar samt att denne är ostraffad.
Vem tar sig rätten att bedöma andra människors grad av samhälleligt deltagande? Inte ens Sd – vad de vill bedöma är svenskheten, trots att de hittills avstått från att precisera begreppet.
Men anhöriginvandring betyder att du är just anhörig, inte att det finns behov av tandläkare i X-län eller att du har gjort prao inom snöröjningen i Stockholm.
Vad försörjningskravet beträffar kan jag bara konstatera att de fattiga alltid har bildat familj och velat hålla ihop med den, trots de välbärgades försök att hindra den saken genom slavkontrakt, sterilisering eller migrationsstopp.
Att folk i allmänhet är ostraffade hoppas verkligen jag med, i synnerhet om vi är oskyldiga. Men förslaget att straffade personer inte skulle få leva samman med sin familj är obegripligt, om det inte är familjen de har förgripit sig på försås. I alla andra fall brukar familjen vara det bästa stöd en ex-kriminell kan få. Efter grövre brott brukar man dock ifrågasätta om personen överhuvudtaget bör ta hand om barn. Eller, om hen inte är svensk, om hen ska få bo kvar här.
Slutligen slänger Sd ur sig något om ett ”tydligt poängsystem” för människor – nej vad säger jag, inte för människor, förstås. För ”anhöriga”, förstås.
De som vill flytta till sina anhöriga är de människor som ”bedömas utifrån språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, akademiska kunskaper, förmåga till egen försörjning och utsikter för integration”.
Poängsystem. Är det ingen mer som vill tända vådeldar och skria mot himlarna när ni hör sånt.
Poängsystem för människor, det är fascism.
Poängsystem bara för de som är Utifrån, det är rasism.
Och då handlar det inte ens om att dödsmördarsuffragetter, kolibakterier eller queerterrorislamister försöker kråla in över gränserna. Det handlar om människor som vill bygga upp det mest småborgerliga du kan tänka dig: ett litet liv för sig och sin familj.
Marlene-Göteborg har en intressant vinkling på frågan
onsdag, januari 12, 2011
Den kära gamla integrationen
Timbrorapporten om integration har jag inte läst, men det har Rayman, som menar att ”hela den svenska integrationsdebatten är en enda lång utvärdering av den svenska integrationsdebatten”. Det ligger något i detdär, och jag tror inte att det beror på okunnighet eller ovilja utan på den sprängkraft som temat faktiskt hade när det var nytt. Integrationsbegreppet ifrågasatte homogenitet som ideal och öppnade för ett igenkännande av rasismen även i Sverige, Even in Sweden.
Rapporten, säger Rayman, reder ut begreppen inom integrationsdebatten för att synliggöra skiljelinjerna. En utmärkt idé, men verkligen inte ny! Begreppsexercisen pågick länge inom både vetenskap och politik och är en del av orsaken till den metadebatt som nu påtalas, där behovet av positionering var så starkt att det riskerade att dölja vad-göra-delen. (Jag använder imperfekt eftersom jag anser debatten överspelad i dessa termer. Nu talar vi etablering, lika möjligheter, diskrimering och anitrasism.)
Visst var det en stor svaghet hos SOU:n Sverige, framtiden och mångfalden (1997-98) att den gick ut med begreppet integration utan att definiera det. Orsaken var att vi politiker som ingick i utredningen inte för vårt liv kunde enas, om inte definitionen skulle bli så utkompromissad att den alls inte stod för något.
Alltså: Raymans slutsats att alla från höger till vänster är eniga, är djupt felaktig.
Regeringen kom med sin definition, vetenskaparna fick brått att tala om hur det verkligen var, och i Vänsterpartiet samlade vi oss kring att definiera det integrerade samhället. På så vis markerade vi gentemot övriga partier att det inte är människorna som ska åtgärdas utan villkoren vi lever under.
Men vid varje diskussion och varje möte (internt eller allmänt) måste begreppen förklaras på nytt. Hälften av deltagarna sa ”hur ska vi integrera dom” och den andra hälften sa ”ni vill bara att alla ska bli lika”. Det var långt ifrån den mjäkigt apolitiska enighet Rayman föreställer sig (och långt från den raljanta seminarieton hon citerar från Timbro). Det var en intensivt bråkig och rolig tid under vilken rasismen i Sverige upptäcktes av andra än de drabbade och blev möjlig att tala om i officiella sammanhang.
Den mönstring av en förfluten debatt som Timbro gjort och Rayman redovisar är på sätt och vis ett roligt återupplevande. Etnicitet, multikulturalism, smältdegel, kultur, heterogenitet, välfärd, arbetskraftsimport... alla de uttryck som under korta perioder modellerades och nöttes. Men idag?
”Idag går alla mot en starkare betoning av assimilation”, skriver Rayman (med ”alla” tror jag hon menar europeiska länder?), och pekar därmed mot de politiska framgångarna för likriktning och utestängning.
Inte avsiktligt, givetvis. Rayman poängterar att för henne innebär assimilation den yttre punkten på en integrationsskala, och det är fullt möjligt att se det så. Lika möjligt är det att se det på andra vis, så begreppsexercisen kan komma att fortsätta.
Mitt bidrag är den kompass som jag laborerade mycket med på den tiden jag var handelsresande i integration:
I kompassen är Segregation-Assimilering polerna på den horisontella axeln och Integration-Alienering de vertikala polerna. Mycket kort betyder det att med en stigande grad av integration i samhället ökar individens möjlighet att leva segregerat eller assimilerat efter eget val och vid olika perioder i livet. I ett alienerat samhälle däremot hänvisas individen till andras lösningar och påtvingas en viss grad av segregerat eller assimilerat leverne.
Det bildar en bakgrund till det som vi idag kallar allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
Rapporten, säger Rayman, reder ut begreppen inom integrationsdebatten för att synliggöra skiljelinjerna. En utmärkt idé, men verkligen inte ny! Begreppsexercisen pågick länge inom både vetenskap och politik och är en del av orsaken till den metadebatt som nu påtalas, där behovet av positionering var så starkt att det riskerade att dölja vad-göra-delen. (Jag använder imperfekt eftersom jag anser debatten överspelad i dessa termer. Nu talar vi etablering, lika möjligheter, diskrimering och anitrasism.)
Visst var det en stor svaghet hos SOU:n Sverige, framtiden och mångfalden (1997-98) att den gick ut med begreppet integration utan att definiera det. Orsaken var att vi politiker som ingick i utredningen inte för vårt liv kunde enas, om inte definitionen skulle bli så utkompromissad att den alls inte stod för något.
Alltså: Raymans slutsats att alla från höger till vänster är eniga, är djupt felaktig.
Regeringen kom med sin definition, vetenskaparna fick brått att tala om hur det verkligen var, och i Vänsterpartiet samlade vi oss kring att definiera det integrerade samhället. På så vis markerade vi gentemot övriga partier att det inte är människorna som ska åtgärdas utan villkoren vi lever under.
Men vid varje diskussion och varje möte (internt eller allmänt) måste begreppen förklaras på nytt. Hälften av deltagarna sa ”hur ska vi integrera dom” och den andra hälften sa ”ni vill bara att alla ska bli lika”. Det var långt ifrån den mjäkigt apolitiska enighet Rayman föreställer sig (och långt från den raljanta seminarieton hon citerar från Timbro). Det var en intensivt bråkig och rolig tid under vilken rasismen i Sverige upptäcktes av andra än de drabbade och blev möjlig att tala om i officiella sammanhang.
Den mönstring av en förfluten debatt som Timbro gjort och Rayman redovisar är på sätt och vis ett roligt återupplevande. Etnicitet, multikulturalism, smältdegel, kultur, heterogenitet, välfärd, arbetskraftsimport... alla de uttryck som under korta perioder modellerades och nöttes. Men idag?
”Idag går alla mot en starkare betoning av assimilation”, skriver Rayman (med ”alla” tror jag hon menar europeiska länder?), och pekar därmed mot de politiska framgångarna för likriktning och utestängning.
Inte avsiktligt, givetvis. Rayman poängterar att för henne innebär assimilation den yttre punkten på en integrationsskala, och det är fullt möjligt att se det så. Lika möjligt är det att se det på andra vis, så begreppsexercisen kan komma att fortsätta.
Mitt bidrag är den kompass som jag laborerade mycket med på den tiden jag var handelsresande i integration:
I kompassen är Segregation-Assimilering polerna på den horisontella axeln och Integration-Alienering de vertikala polerna. Mycket kort betyder det att med en stigande grad av integration i samhället ökar individens möjlighet att leva segregerat eller assimilerat efter eget val och vid olika perioder i livet. I ett alienerat samhälle däremot hänvisas individen till andras lösningar och påtvingas en viss grad av segregerat eller assimilerat leverne.
Det bildar en bakgrund till det som vi idag kallar allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
måndag, januari 10, 2011
Kunskapsbrist i skolböckerna
Hur saklig och allsidig är skolundervisningen? Som var och en säkert minns själv har det alltid funnits lärare som rör ihop fakta och åsikter i den falska tryggheten att katedern ger dem rätt.
Under något av mina första skolår sa fröken att USA vill ge frihet åt alla, men Sovjet vill bara roffa åt sig mer och mer land. Jag kommer ihåg det så väl eftersom jag berättade det hemma och min gamle kommunistiske morfar arbetade upp sig till en astmaattack av pur ilska. Han skulle minsann gå till skolan och se till att fröknarna inte lurade i de dumma ungarna vad som helst!
Efter det blev jag nervös bara jag hörde talas om USA och Sovjet, vilket ju var en lärdom på sitt sätt.
Idag har forskaren Michael Walls konstaterat att glappet mellan vad forskningen och skolböckerna har att säga om konflikten mellan Israel och Palestina skiljer sig väldigt mycket, och att den kunskap som förmedlas i böcker och av lärarna bygger på ideologiska antaganden. Såtill exempel utgår de flesta böcker från bibliska myter i sina framställningar av konflikten. ”Kunskapsglappet och den ideologiska framställning förstärks av idén om konfliktparternas rätt till samma anspråk på landet eftersom religion och nationalism framställs som synonymt” säger Walls.
En pedagog ska inte vara så neutral att hen blir tråkig. Ingen begär att hen ska glömma allt vad eget engagemang heter och bara återge någon sorts minsta gemensam nämnare. Det som uttryckligen krävs är att pedagogen ska belysa en sakfråga ur olika vinklar och se till att det finns olika material att läsa in sig på. Ju mer kontroversiell frågan är, desto större noggrannhet och öppenhet behövs i undervisningen. Det är bra märkligt att personer som är utbildade i samhällsorienterande ämnen inte ens förmår se vad som är ideologi.
Till skillnad från igår kan ”de dumma ungarna” numera använda nätet. Fast någon garanti för att inte bli lurad är det ju inte.
Under något av mina första skolår sa fröken att USA vill ge frihet åt alla, men Sovjet vill bara roffa åt sig mer och mer land. Jag kommer ihåg det så väl eftersom jag berättade det hemma och min gamle kommunistiske morfar arbetade upp sig till en astmaattack av pur ilska. Han skulle minsann gå till skolan och se till att fröknarna inte lurade i de dumma ungarna vad som helst!
Efter det blev jag nervös bara jag hörde talas om USA och Sovjet, vilket ju var en lärdom på sitt sätt.
Idag har forskaren Michael Walls konstaterat att glappet mellan vad forskningen och skolböckerna har att säga om konflikten mellan Israel och Palestina skiljer sig väldigt mycket, och att den kunskap som förmedlas i böcker och av lärarna bygger på ideologiska antaganden. Såtill exempel utgår de flesta böcker från bibliska myter i sina framställningar av konflikten. ”Kunskapsglappet och den ideologiska framställning förstärks av idén om konfliktparternas rätt till samma anspråk på landet eftersom religion och nationalism framställs som synonymt” säger Walls.
En pedagog ska inte vara så neutral att hen blir tråkig. Ingen begär att hen ska glömma allt vad eget engagemang heter och bara återge någon sorts minsta gemensam nämnare. Det som uttryckligen krävs är att pedagogen ska belysa en sakfråga ur olika vinklar och se till att det finns olika material att läsa in sig på. Ju mer kontroversiell frågan är, desto större noggrannhet och öppenhet behövs i undervisningen. Det är bra märkligt att personer som är utbildade i samhällsorienterande ämnen inte ens förmår se vad som är ideologi.
Till skillnad från igår kan ”de dumma ungarna” numera använda nätet. Fast någon garanti för att inte bli lurad är det ju inte.
söndag, januari 09, 2011
Någon jävel...
Ohly är en partiledare som media räknade ut för åratal sen, men till min belåtenhet har han hittills lurat dem på den konfekten. Inte fullt så mycket till belåtenhet är hans utläggning i SvD om ett nytt rödgrönt samarbete till nästa val.
Nåja, om det nu vore ett nytt.
Tänk dig ett starkt och entusiastiskt samarbete med, låt oss säga, vår kampglada socialistiska folkrörelse, det fackligt förankrade reformpartiet och ett gäng ekologiskt övertygade identitetspolitiker. Den kombinationen skulle slå gnistor.
Men det verkar minst sagt avlägset. Antingen vem? eller någon annan blir S' partiledare. Politik formas inte av sina ledare utan av sin rörelse. Så hej, kom igen och rör er!
Socialdemokratin är skräckslagen, Miljöpartiet har hållit ord endast ifråga om att de gärna samarbetar med fan själv, och mer-av-detsamma är aldrig en bra metod.
Därför tror jag att Ohly säger det han tror att han bör säga.
Det kan till och med vara så att han har rätt. Inte i det han säger, men i det att vänstern fortfarande bör säga något i den stilen.
Någon jävel måste fortsätta låtsas att en annan väg än Reinfeldts triumfmarsch är möjlig, och den jäveln är förstås vi.
Imponerande är det inte. Men jag vill inte höra en enda medial fjant till påstå att vänstern inte tar ansvar.
Nåja, om det nu vore ett nytt.
Tänk dig ett starkt och entusiastiskt samarbete med, låt oss säga, vår kampglada socialistiska folkrörelse, det fackligt förankrade reformpartiet och ett gäng ekologiskt övertygade identitetspolitiker. Den kombinationen skulle slå gnistor.
Men det verkar minst sagt avlägset. Antingen vem? eller någon annan blir S' partiledare. Politik formas inte av sina ledare utan av sin rörelse. Så hej, kom igen och rör er!
Socialdemokratin är skräckslagen, Miljöpartiet har hållit ord endast ifråga om att de gärna samarbetar med fan själv, och mer-av-detsamma är aldrig en bra metod.
Därför tror jag att Ohly säger det han tror att han bör säga.
Det kan till och med vara så att han har rätt. Inte i det han säger, men i det att vänstern fortfarande bör säga något i den stilen.
Någon jävel måste fortsätta låtsas att en annan väg än Reinfeldts triumfmarsch är möjlig, och den jäveln är förstås vi.
Imponerande är det inte. Men jag vill inte höra en enda medial fjant till påstå att vänstern inte tar ansvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)