Barnindoktrinering

I Solna centrum har skolbarnens inplastade teckningar lagts ut över golvet av en proffsig dekoratör. Utförandet är läckert, färgrikt och roligt. Innehållet visar fredslängtan och god vilja på barns ogenerade vis. Men budskapet är ett resultat av barnindoktrinering.


Det finns teckningar om favoritlaget, Solna, Sverige och världen också. Samt allmän peace-love-understanding, som man bara inte kan hålla ungarna borta från hur mycket de vuxna än föraktar "-68". Men det är den europeiska unionens förmenta freds- och frihetskamp som dominerar.


Eftersom jag själv har sysslat med barnindoktrinering känner jag igen det. Men då lärde vi ut att FN var världens hopp. FN, som med sina svagheter ändå i teori och praktik är en fredsorganisation, inte en inmurad näringslivslobby.

Jag har aldrig gillat Afzelius' låtrad "Är det verkligen fred vi vill ha?*" - för det är det verkligen.

Men ögonblicksvis kommer texten för mig.

* hela texten finns här

Bloggigt och seriöst

I senaste numret av tidskriften SPRÅK finns en krönika av Olle Josephson om hur man skriver krönikor. Språkkännaren Josephson har vid flera tillfällen fått beröm i Politik och poesi, senast för sin JO-anmälan av regeringens bristande netikett, men se nu får det vara slut med den saken. Ty när Josephson vill varna för att texten blir för privat, för pratig, för oseriös eller för platt dissar han den med uttrycket ”det blir för bloggigt”.
Misstaget är dubbelt: han tar för givet att bloggar är privata, och att det personliga är oseriöst.

Josephson ger rådet att uttrycka åsikter som fakta, utan inledande ”jag tycker”, vilket jag finner högst riskabelt. Det är möjligt att etablerade tidningskrönikörer kan arbeta så, eftersom läsarna hyser en förväntan att möta åsikterna hos just den ena eller andra, precis som när man bläddrar bland favoritbloggarna. Men att kolla fakta ingår väl än idag i respektabel journalistik, och för seriösa civilbloggare med minimal tid till bakgrundsforskning måste sorteringsfunktionen tycka-eller-veta ständigt vara inkopplad.

”Essän ska tas på större allvar än bloggen” avslutar Josephson. Ett yttrande som, även om det i allmänhet stämmer, visar tankefelet: Josephson betraktar blogg som en genre, inte som en arena.

Men blogg betyder inte: Typ prata på med er mina kramizza läsare om hur perfekt NAJS mitt liv är nu utom den borgliga regeringen. Me hate! :(

Blogg betyder att skribenter som inte får betalt för att tryckas på papper kan publicera iallafall, till och med bygga upp en lite läsekrets för sina kåserier, krönikor, brev, foton, dikter, debattinlägg, predikningar o s v.
Att gam-media behöver tuppa sig inför denna oauktoriserade verksamhet är inte så konstigt. Men det förvånar mig att Josephson gör det.

Kom igen, läsare!

Manifestet för 10-talets litteratur är bra. Det anmärker på olidliga tendenser inom svensk bokutgivning: triljonerna deckare, det ständiga tjuvtittandets dokufiktion som alltid gömmer sig bakom ”jag bara skojade”, typologierna, hajperna av unga människor med udda hobby. Inte heller är författarna intresserade av finkulturella formexperiment, utan vill i dessas ställe sätta ett återupprättat berättande.
Men enbart en viss sorts berättande, förstås. Ty nackdelen med manifest är att de är manifest. Något du förväntas ställa dig bakom så att flera gör likadant.
Men en likriktad litteratur har vi redan, vi behöver inte en till!

Idag kommer svar på manifestet. Det är också bra. Här finns underbart utmanande exempel på allt som en mångfaldig prosa kan och får göra - men det som tas i försvar är banaliteterna. Författarna skriker, fräser och proklamerar att de minsann vill ha allt och är beredda att göra’t själva... men det snöpliga löftet att fortsätta skriva hårt genrestyrda deckare är inte direkt exciterande.

Märkligt nog poängterar båda uppropen att de vill ha massor av läsare.
Har vi utan att jag märkt det gått igenom en så introvert epok att behovet att bli läst måste påpekas särskilt? Eller är det en tävling manifesten emellan om vem som mest älskar den stora massan som ska slita manusen rykande varma ur våra skrivare?

Författande är inte synonymt med berättande, orerande eller ordbrukande.
Författande är att vilja ha massor av läsare.

Storstadsutveckling mer än villa

Det är synd om medelklassen i Stockholm. De lider av karriärstress och kan inte bo i villa, som en rörmokare på landet.
Det är också synd om Socialdemokraterna. De förlorar väljare, i synnerhet i storstäderna.
Dessa tu ting måste man kunna göra något av. Helst genast, konstaterar fyra socialdemokrater vars trollformel lyder: klassgränserna har suddats ut. Den illusionen leder till nästa, att sudda ut även partigränserna. Simsalabim - så har vi ännu ett borgerligt parti!

När de egna gamla S-väljarna röstar på sverigedemokraterna eller inte alls kan partiet antingen aktivt försöka vinna tillbaka dem, eller också gräva ett dike för att på allvar distansera sig från dem. De fyra socialdemokrater som skrev på gårdagens debattartikel är säkra på att framgången ligger i att glömma arbetarrörelsen och ömka den stockholmska medelklassen:
Ge dem villor och fler privatskolor, bygg ut deras trafiksystem och sänk skatterna i deras favoritbranscher, så de slipper lida förödmjukelsen att mitt i all karriärframgång sakna någon bekvämlighet.

Inom konceptet att valla och fixa och feja åt väljarna så att de slipper tänka föreslår de fyra sossarna att ”kvalitetslotsar” ska anställas i kommunerna. Deras jobb ska vara att hjälpa allmänheten med det tidsslukande valet av tjänster, och att sätta åt de tjänsteutförare som inte fattat att de ska erbjuda mest till dem som redan lyckats.

Boendet är en stor fråga. De fyras uppfattning är: ”När familjen växer måste de som vill bo i villa ha möjlighet att göra det.” Var finns den mänskliga rättighet som säger att någon måste bo i villa?
En mer väsentlig rättighet är rätten att få försörja sig själv. Det har människor i bruksorter knappast kunnat under de sista femtio åren. Där slumpas fina gamla funkisvillor bort för ettpar hundratusen. För den som måste bo i villa är det bara att flytta dit, dra igång sitt tjänsteföretag och lära sig överleva!

I höst kommer S att anta ett nytt storstadspolitiskt program. Artikeln var så att säga varningsflaggan. ”Partiet som bejakar framgång” - som om den inte skulle vara sin egen belöning - vill underblåsa illusionen om att det går att få allt för dem som redan har.
Storstadsutveckling är alldeles för viktigt för att vara bete i hysteriskt röstfiske. Låt oss hoppas att några mer tongivande socialdemokrater väljer att tillsammans med vänstern arbeta med:

- antisegregerande lösningar för regional sammanhållning och rättvis fördelning
- värdet i variationerna mellan glesbygd-småstad-storstad
- balansen mellan kultur och kommers, hantverk och IT-bubblor
- en frisk miljö samtidigt som rörligheten inom länet underlättas

Se även Alla smutsiga detaljer
Noterar med glädje Aftonbladets uppfattning

Vad det är gulligt med kvinnor

Lite roligt att på min födelsedag få hylla Anne på Grönkulla, som fyller 100!
Det har varit stor konferens för forskare och läsare, där de förra betonar hur svårt det är att få Montgomery erkänd som ”riktig” författare. En sådan som skriver om allvarliga saker, inte om barndom, ensamhet, konstnärsskap och kärlek till nästan.
Det skulle gå lättare att vinna erkännande om inte konferensen skildrades som ett samkväm för besläktade själar som pratade om Montgomerys dagböcker, Prins Edvards ö och chokladkarameller. Som alltid när kvinnor är i majoritet talas det om upplevelse och närhet, för att inte tala om kommentarerna kring konferensdeltagarnas utseende. Här står det klart att när vi kvinnor får möta en livslevande flickbokshjältinna då klappar våra små hjärtan och tårarna är nära...
Vad gjorde forskarna där? Grät ut i varandras armar över usel mediabevakning?

Nåja, till all lycka innehöll samma tidning igår en rätt hyfsad essä om hundraåringen på Grönkulla och det komplicerade livet hos hennes upphov. Montgomery hade säkert anledning att gråta ibland. Men framför allt att skriva. Att vara författare.

- - -
Min födelsedagsönskning är att fler undertecknar uppropet Haga ska vara park!

Klok vänsterpolitik

I en ambitiös artikel i ETC: bilaga Efter arbetet redogör Ulla Hoffman, tidigare partiledare för Vänsterpartiet, och Kalle Larsson, V:s flyktingpolitiske talesperson, för de fem krav som ska ställas på en ny human flyktingpolitik i en ny rödgrön regering.

Här är kraven i närmast stympad korthet:
Åtgärda brister inom Migrationsverkets utredningar och landinformation, samt den idag svaga rättssäkerheten i asylprocessen.
En tolkning av begreppet ”väpnad konflikt” som harmonierar med folkrätten så att ingen kan avvisas till länder där det råder svåra inre motsättningar.
Bestämmelserna om kvinnors asylskäl måste skärpas så att kvinnor som utsätts för människohandel eller riskerar hedersrelaterat våld kan få skydd. Vidga lagbestämmelsen om synnerligen ömmande omsätndigheter så att apatiska barn inte längre kan utvisas. Amnesti för de papperslösa så att de får möjligheter att bygga sin framtid.
Alliansregeringen deltar i EU:s uppförande av den nya järnridån runt unionen. Den förra hindrade folk att resa ut, den nya hindrar folk att resa in. På vår kontinent välkomnas bara dem som går att utnyttja för kapitalismen, antingen den behöver billig säsongsarbetskraft eller högavlönade högteknologer vars utbildning bekostats i andra världsdelar.
Det är denna expansiva immigrationspolitik som Canada sedan många år bedrivit och som från svenskt håll ses ssom ett gott exempel därför att folk kan försörja sig. Det har man alltid kunnat på koloniala praktiker.

Läs artikeln här.
Hoppet om en human och rättvis flyktingpolitik kräver ett regeringsskifte och en förändrad politik!

- - -
Vill inte skriva något i Aftonbladet-debatten om kroppsdelar och antisemitism. Tyckte inte den första artikeln var särskilt välunderbyggd. Tyckte responsen var förskräcklig. Tycker efterspelet bara blir värre. Har läst slödder på Newsmill; antisemiter och islamofober och elaka människor som håller inskränkta vendettor. Är glad att tillhöra ett parti och stöder deras uppfattning: Kalla hem ambassadören och klargör grunderna för svensk tryckfrihet.

Tvångsutbildning

Siwe raljerar med Socialdemokraternas försök till rättvisetänkande. Det missunnar jag ingen att roa sig med, på DN ingår det rentav i uppdraget. Men är det nödvändigt att göra det med en till dumhet gränsande förenkling?

När S vill ha en IT-plan slår Siwe bort det: ”En skoluppgift är en skoluppgift. Eleverna tycker inte den är ett enda dugg roligare för att den utförs med dator i stället för med penna, block och bok.”
Roligt eller ej - det finns det inga mätningar på. Däremot har det konstaterats att lågpresterande pojkar gör bättre ifrån sig vid datorn än med ”penna, block och bok” som de vant sig vid är någon sorts tortyrredskap. För en dyslektiker kan skillnaden i verktyg vara ett helt dagsverke.

”Risken med att fokusera på inlärning genom IT är att innehållet försvinner, att lärare och elever fastnar i tekniken.”
Låt oss därför koncentrera oss på själva lärandet och välja metod efter behov. Fast i tekniken är den som sätter tjugofem barn i raka bänkrader för att lösa samma uppgift i varsin bok.

”Det är viktigare att skriva begripligt än att kunna olika designprogram.”
Det är viktigare att argumentera begripligt än att konstruera motsättningar.

”Att tvångsfortbilda tvekande lärare i IT bara för sakens skull är att kasta bort pengar. De lärarna kommer att göra ett sämre jobb när de inte får välja det undervisningssätt som passar dem.”
Att tvångsutbilda barn är däremot billigt och bra, åtminstone på kort sikt. Resultaten är som bekant inte lysande. Saken är nämligen den att de gör ett mycket sämre jobb om de aldrig erbjuds en lärstil som passar dem.

Trots, tröst, möjlighet

Någon gång under sommaren hade SvD en läsvärd understreckare om Adorno. Filosofen som bland mycket blivit känd för sitt yttrande att poesiskrivande är barbariskt efter Auschwitz. Jag har tidigare resonerat om det, kommit med motförslaget att kanhända är endast poesin möjlig efter förnuftets sammanbrott. I artikeln tolkar kritikern Halldin yttrandet som att Adorno menar att ”världen efter Auschwitz har blivit en ovärdig plats för mänskligt liv” och diktande om skönheten blir en bortförklaring av ondskan. Den enda trösten är att gå rakt på det förfärliga och först med ”oförsonande medvetenhet om negativiteten” drista sig till att hålla fast möjligeten att något kan vara bättre.

Detta innebär på inget vis att Adorno skulle vara emot konsten. Tvärtom tänkte han att ett konkret politiskt tänkande inte är något värt utan att balanseras av tron på konsten som transcenderande kraft - märk väl utan banal optimism. ”Konsten utgör det trotsiga motstånd som paradoxalt nog visat sig möjlig. Det trösterika i stora konstverk ligger inte så mycket i vad de uttalar som i att de kunnat avtvingas världen sådan den är.”

Författaren Imre Kertesz som lyckats skriva prosa om personlighetens nedbrytning i koncentrationsläger, säger: /Om vi ska lära för livet/ ”borde jag hela tiden, uteslutande, ha fått lära mig om Auschwitz.”
Detta är den oförsonande medvetenheten.
Det finns företeelser du inte kan ta dig till annat med än att se. Inte vända bort blicken.

Scener ur ett äktenskap - eller Brott och straff?

Åklagare Hillegren försöker reda ut begreppen i en ny debattartikel. Vad han ville var att påvisa svårigheter med beviskrav och straffsatser, inte alls att förändra synen på våldtäkt. Bra. Men en person som gjort mycket för den moderna synen på våldtäkt är professor Leijonhufvud, och hon utmålas i artikeln som okunnig och oförsonlig och med en ”bisarr syn på sexualitet”! Detta till skillnad från gentlemannen själv som gjort ”fåfänga försök att hyfsa debatten”. Ehm...

Hillegrens exempel rörde som bekant en händelse mellan ett bekant par som är i enrum. Hans nya poäng är, om jag förstått det rätt, att det är svårt att få fram bevis. Förvisso, när ord står mot ord.

Inom äktenskapet, inom parförhållandet, mellan hemmets väggar är allt möjligt. Innerlig lycka, raffinerad terror, tristess och kamratskap, tjänster och gentjänster, gömda och glömda oförrätter och delikata små förrätter. Det går att berätta men inte bevisa något om det.
Lagstiftningen är så viktig därför att den visar att det finns en gräns mellan samliv och samhälle. På ena sidan ointressant vardag, parrelationens små förhandlingar, sådant som ska sväljas vid en försoning eller överses med när det finns annat som är fint. På andra sidan ett möjligt brott som kan redas ut. Det är svårt att få fram bevis, men att avstå från anmälan eller undersökning vore inte opartiskt, utan att ge ena parten rätt från början.

Lagen kan ses som gränsen mellan offentligt och privat. Det är den som gör oss till medborgare, inte bara familjemedlemmar.

Betyg är inte allt

Det tar sig! Nu har DN:s ledarskribent insett att det inte finns, aldrig har funnits och aldrig kommer att finnas några rättvisa betyg. Eller snarare - rättvisande.
Betyg bygger på sortering efter en normerande mall. Vill vi ha korrekta betyg på samma underlag då får allt pedagoger och barn ta och göra samma saker. Turkiet och Kuba lär ska ha detaljerade kursplaner lektion för lektion. Bara att bocka av. Vill vi däremot behålla någon som helst pedagogisk frihet och brukardemokrati i skolorna kommer barnen att arbeta med olika saker och mallen att influeras av det, påverkas av situationen eller godtycket. (För att inte tala om det bedrägliga förfarandet att manipulera betyg för att ragga fler elever!)
Nu skriver inte DN att betygen ska bort. Så långt har det inte gått. Men ”Betyg är ju inte allt” är långt nog för att komma från det hållet!
Mer skola i DN: såhär kan man också undervisa i matematik!
- - -

Hatkampanjer lönar sig. Sjöstedt rapporterar från NY-Times att det verkar som om Obama börjar vackla om sjukvårdsreformen. Förbannat sorgligt.

Mer eller mindre god marknad

Stollentuna rapporterar så fint från världens längsta bokbord att jag bjuder på fotot från -02 när jag hade såhär roligt på den tillställningen.
Som marknad för egna poesisamlingar var det värdelöst – folk jagade begagnade barnböcker och lustiga almanackor – men en härlig mötes- och boksnackplats.

Denna gång fanns Sälj hela skiten att köpa. Granskningen av privatiseringarna av välfärden av Brink, Ergon m fl. Är du intresserad av boken, kolla här – men liksom Stollentuna undrar jag varför en bok ska ha en blogg.

Just nu läser jag en blogg som blev en bok, Magnus Ugglas inlägg från -07, bitvis riktigt roligt och med ett fint förhållande till fansen. MUgglas nya blogg finns här, där han bl a skrivit om avhoppet från Spotify. Det är en bransch jag inte begriper alls, men efter vad det ser ut är han förbannad för att de stora företagen alltid tjänar mest.
Japp! De kan minsann konsten att sälja hela skiten, något vi här på Politik och poesi brukar kalla för kapitalism.

Anklaga åklagaren!

Kammaråklagare Hillegren liknar våldtäkt inom äktenskapet vid en ordningsförseelse. Tillräckligt många politiker har reagerat – nyheten fanns i Dagen! – så i sakfrågan behövs inga ytterligare deklarationer.
Men åklagarens följdkommentar till sitt eget yttrande är ett exempel på det pinsamma gåpåandet hos den som försöker förbättra genom att förvärra. Hör här: Att inte acceptera ett nej ”är naturligtvis ett allvarligt brott mot en gentlemannaregel”.

En gentlemannaregel - en intern överenskommelse mellan fina herrar om att frivilligt avstå från att göra de små liven illa.
Män kan inte våldtas, som bekant. Men män som Hillegren kanske man kan sätta i en garderob och bara lyssna på sig själva resten av livet. Det vore straff nog.

Augusti

Augusti rymmer sin egen glödande mystik
Morgnarnas djupa tystnad bryts av oroliga vindbyar
Tranornas rop ekar och Pomona regerar

Frihet och/eller dumhet

Hatgrupperna blir fler i USA. Nåja, inte bara där - konservatism och nationalism ökar hela vägen från Ural. Det specifika med Förenta staterna är att den antihumanistiska vågen verkar hänga ihop med den relativt nyligen installerade presidenten.
Inte trodde jag det var något särskilt märkvärdigt med den välborstade yankeen Obama, utom att både pigmentet och hjärncellerna var starkare än hos föregångaren. Men onekligen imponerar han genom att framkalla sådan motvilja bland såväl mediamoguler som fotfolk.

När Obama försöker reformera ett sjukvårdssystem som är ett av de sämsta inom i-världen blir han kallad både fascist och marxist. Här har en folkstorm som inte enbart är rasistisk blåsts upp genom absurda konspirationsteorier framförda också i respekterade media. Så kallade vanliga medborgare försvarar sitt land och dess orättvisor, måna om sina ynka skattekronor och den allmänna andan av sköt-dig-själv-tills-du-dör-av-det. Ett av deras argument är att reformerad sjukvård blir som i Ryssland (där man åtminstone tidigare hade hyfsad tillgång till vård??)

Ett rykte som ökar mot styv kuling är att Obama inte alls är född på Hawaii, utan i Kenya. Om ryktet är sant, ja då kan han - simsalabim - inte vara Förenta Staternas president, enligt en tolkning av konstitutionen att medborgarskap sitter i födelselandet.
Hans födelsecertifikat har publicerats men antas förstås vara falskt av högerreaktionen.
”Inte bara det: tidningarna på Hawaii förfalskades också och läkarna svors till tystnad” förmedlar usablogg om envetenheten hos den så kallade Birthers-rörelsen som nu omattar miljontals usa:ner.
Den hysteriska diskussionen handlar om var Obama är född och om han är en bedragare. Den tar vad jag hunnit se inte upp något om förändringar i den otidsenliga konstitutionen, utan grundantagandet är ett och detsamma: endast den som är född på den mark USA stulit av ursprungsbefolkningen är värdig presidentämbetet!

Martin Gelin på USA-bloggen känner sig föranlåten att påpeka att USA:s medborgare inte är mer korkade än folk är mest. Givetvis är det så. ”Den ’korkade’ medelamerikanen är ett bekvämt sätt att slippa förklara mer komplicerade problem” säger han, en fälla jag helst vill undvika. Samtidigt har han den intressanta infallsvinkeln att det möjligen är enklare att vara ignorant i USA än exempelvis här i landet.
Som välindoktrinerad usa:n kan man välja att se också det som en frihet, nu i sin yttersta potens: att få va hur dum som helst.

Det obehagliga är att när de där människorna matats tillräckligt, är de beredda att dö som flugor. För friheten. Eller dumheten.

Farligaste ögonblicket

Som så många andra har jag just börjat arbeta. Då är nyheten om skolbranden i Hovsjö förfärlig. När det drar ihop sig till hösttermin och alla ska samlas igen, när barnen börjat se fram emot det - då finns ingen skola kvar.
Branden var ett slag för Hovsjö. Stadsdelen har kämpat med sitt rykte, och trots sociala problem utmärker den sig för en viss sammanhållning, vilket inte är helt ovanligt i miljonprogramsområdena.
Skolan var nyrenoverad och en massa ungdomar hade under sommaren frivilligt jobbat med uppsnyggning i området.
Det är något jag känner igen i detdär.
Det farligaste ögonblicket är just när vi tror att vi börjat bygga upp något.

En skolbrand av sådana dimensioner har jag aldrig upplevt. Men jag vet att för dem som krossar fönster känns det aldrig så nödvändigt som när nya rutor har satts in för 350 000 kronor. Jag har märkt att det mörka behovet att elda och slå sönder på lekplanen aldrig är så starkt som när den är städad, nymålad och planterad.

Ett förtvivlans trots, ett ångestens motstånd. Det får inte gå bra. Det får inte vara bra, vi måste bevisa att vi är värst, oss lurar dom inte, det var så länge sen det gick för långt...
Nej, jag säger inte att jag förstår det. Men jag känner dessvärre igen det.
Fler tänkbara orsaker till skolbränder finns hos Röda Malmö

- - -
Missa inte Stockholmsvänstern om romernas rättigheter!

Pittkultur

Malte Perssons beskriver i en artikel positioneringen och åsiktskonsumtionen i media; namnet som varumärke, uppmärksamheten som valuta. Mest gillar jag det han skriver, men ett spontant irritationsmoment är att han inleder med en kritik mot vänstern. Nog för att det finns småskurna vänsterskribenter, men det är inte vi som äger media. En annan irritation är att han avslutar med en känga till bloggosfären, det vill säga alla vi uppmärksamhetssuktare som inte får skriva i Expressen utan befinner oss på ett ”kaotiskt basarområde”. Ja var skulle vi annars befinna oss, helst hålla klaffen kanske? Men bortsett från det - det mesta är bra.

Det tycker inte Marcus Birro, som slänger ur sig en åldershatande förolämpningssvada under namnet ”pittmönstring”. Inte skulle jag bry mig, om det inte vore för att Birro lyfts fram som folklig poet och även själv braverar med att han minsann haft uppläsningar på såväl Dan Andersson-veckan som Allsång på Skansen. Birro är alltså inte direkt nån outsider, trots sina anklagelser mot Persson för intellektuellt förtryck, och hans misstanke att Persson lider av dålig självkänsla bumerangar väl mot honom själv.

Näste man på plan är Eklund som i SvD hävdar att Birro saknar poäng. Hans egen poäng är att vi bör återgå till den behagliga situation när den som vet mest om litteratur får utnämna vad som är bra och dåligt utan att bli emotsagd.

Just en fin smet av självkänslor! Persson framför berättigade klagomål på den åsiktsmarknad han själv befinner sig på, Birro går ut starkt som antiintellektuell utan att våga släppa taget om den grupp han gärna vill tillhöra, och Eklund tar Birro, av alla, till intäkt för att objektiv ”kunskap om” måste återupprättas. Så kanhända är det dumt att hänga på. Men min blogg är så liten att den märks nog inte alls.

Efter avslutad pittmönstring är herrarna välkomna till basaren. Den är en något mer direkt och oförblommerad marknad, och här finns både politik och poesi.

- - -

Apropå kulturintresse, glöm inte i dessa prinsessiga förlovningstider att Haga ska vara park. Annars flyttar väl Madeleine Bernadotte in på Skansen endera dagen. Namnlista finns här

Vänsterfeminism x 3

Eva-Britt Svensson skriver om hur genant lite de svenska politikerna gör för jämställdheten inom EU. Borgare som vill ha gemensamma regler för hela unionen gör sedan ingenting för att använda dem och åtminstone försöka bidra till rättvisa villkor för kvinnor och män. Eva-Britt som är ordförande i EU-parlamentets jämställdhetsutskott har en annan dagordning – läs ETC.

Lars Ohly sa i sitt sommartal i Gnesta att den nya regering vi siktar på ska ta som en av sina viktigaste uppgifter att minska skillnaderna i makt, inflytande och lön mellan kvinnor och män. Den politiken måste börja i hemmen, med villkor som gör det naturligt att dela lika på hemarbete och vård av barn. Den viktigaste förändringen är en individualiserad föräldraförsäkring, men också en utbyggd förskola med en god pedagogik. Läs mer här.

Josefin Brink kopplar greppet om arbetsgivar-Alliansens förhållande till sjukdom. Hon skriver i Folkbladet

...hade vi flugit

Vore vi tornseglare
de som sover i luften
parar sig där fastän ingen har sett det
vore vi, hade vi flugit

skrev jag i dikten Höststrategi*.
Idag skriker tornseglarna högt och vilt i bona under takpannorna. Men ett litet ägg gick förlorat, låg krossat nedanför i gräset, och innanför skalkraset fanns embryot, tornseglaren som aldrig kommer att flyga.

Vingen liknar en hand, näbben är bara ett blänk. Ögonen en rymdvarelses, lika stora som på den fågel som kunde ha blivit.

Vore vi tornseglare, hade vi flugit.

*ur Möjligt Land -01

Lätta att trötta ut, minsann

Jämställdhet blir aldrig en moderat valfråga, spår Alliansfritt Sverige.
Det skulle iallafall vara mycket svårt.
På ledarplats i SvD varnas Moderaterna för att de senaste dagarnas jämställdhetsutspel är oförsiktiga. De måste tänka på sina borgerliga väljare – som helt enkelt kan ”få nog”.

Det är inte jag som säger det, utan deras egen tidning:
borgarna tröttnar på jämställdhetstjatet innan det ens börjat!

Kultur är hälsa

Företagarmegafonen Timbro har gjort det igen. Räknat ut hur vi låg- & medelavlönade medborgare bör omfördela välbehövliga resurser mellan oss, så att krisen för guds skull inte ska märkas för dem som har mest!
Idag är det Idergard som går ut i debatt med det för högern föga överraskande budskapet: "Behåll välfärden genom att dra in på kultur och fritid!"
Det låter väl återbrukat, jag tycker moderaterna har sagt det i varenda budgetdebatt vartenda år, kris eller ej. Gärna med lite populistanstrykning: Vill ni ha en ishall för kärnfriska killar eller vill ni som vi ta vård om våra gamla? Ska pengarna gå till bleka poeter och musiker som pysslar i sina källare eller ska barnen i förskolan få sina uteleksaker?

Alltså, den motsättning högern tycker sig se mellan välfärd och kultur-fritid är ingen nyhet, om nu DN-opinion trodde det. Allt detta handlar om folkhälsofrågor!
Men när borgarväljarna börjar känna sig lite matta efter all mödosam skatteplanering kan de själva köpa sin rekreation, gärna så långt bort att de slipper besväras av att ogifta mammor står och röker utanför Ica. Vilket de stundom gör när parkleken stängt.

För så kallade vanliga kommunmedborgare är det kultur, gemensamma fritidsaktiviteter och föralldel även idrott som gör oss friskare, klokare och modigare. Det behövs. Det är en helhet.

Till kultur, motion, natur och lite bildning därtill hör att kunna vandra omkring i Hagaparken. Glöm inte namninsamlingen Haga ska vara park!