Att skriva både poesi och plakat är nog Majakovskij den ende som har klarat.
Gaza, ett av världens mest tättbefolkade områden, har i två år varit utsatt dels för blockad, dels för militära attacker. Idag lider folket brist på vatten och el – i stort sett allt som behövs för dagligt liv - medan de bombarderas från ovan.
Den israeliska armén har till och med lyckats pricka en musikskola. Det var lyckligtvis inga barn där, men byggnader och instrument förstördes. Och på grund av kriget tvingas den världsberömda judisk-arabiska Divanorkestern – Fredsorkestern – att ställa in sina konserter.
Se spillrorna av flöjter och fioler!
Feghet och förstörelselusta
en ren värld, en rensad värld, en begränsad värld
tondövt förintande
När inget som är vackert tillåts överleva är jag glad över den stora grupp kulturarbetare som höjer rösten i protest mot massakern i Gaza och mot Sveriges, EU:s och FN:s handfallenhet och passivitet.
”Stoppa massakern i Gaza, förhindra en total humanitär katastrof” – så vädjar författare och andra intellektuella. Hela inlägget finns här
De kan inte tiga. De vet att det är en konstnärlig uppgift att inte tiga.
Så jag knackar in en blogg till och en till, det som en blogg är till för.
Det daglia knackandet, hackspettens envishet.
Poesin väntar. Liksom barnen i Gaza behöver den både vatten och elektricitet.
lördag, januari 10, 2009
fredag, januari 09, 2009
Listad mepp
Eva-Britt Svensson hon är allt en riktig mepp hon!
MEP = member of European parliament, alltså EU-parlamentsledamot, och Eva-Britt är än en gång förstanamn på Vänsterpartiets valsedel inför valet i juni.
Eva-Britt har bland annat arbetat för jämställdhet och mot tjänstedirektivet. Senaste nytt om henne är att hon och folkpartisten Schmidt troligen kommer att få med sig hela EU-parlamentet på en resolution om att Dawit Isaak måste släppas fri; den svenske journalisten som sitter fängslad i Eritrea.
Det går inte att göra mycket genom EU-parlamentet. Just därför måste någon klok person göra det som ändå går att göra. Och det enda just du kan påverka, det är vilka som finns i parlamentet. Därför är det viktigt att använda rösträtten den 7 juni, även för dig som tycker EU är ointressant och svårt.
Ett porträtt av Eva-Britt S finns här. Notisen skissar också en bild av en del parlamentsfrågor.
Vänsterpartiets valplattform finns här.
Sist ett citat, på engelska denhär gången:
Etiquette:
Improper: Throwing a shoe at a war criminal and shouting, "Dog!"
Proper: Throwing bombs at babies and shouting, "Freedom! Democracy!"
Dartwill Aquila
MEP = member of European parliament, alltså EU-parlamentsledamot, och Eva-Britt är än en gång förstanamn på Vänsterpartiets valsedel inför valet i juni.
Eva-Britt har bland annat arbetat för jämställdhet och mot tjänstedirektivet. Senaste nytt om henne är att hon och folkpartisten Schmidt troligen kommer att få med sig hela EU-parlamentet på en resolution om att Dawit Isaak måste släppas fri; den svenske journalisten som sitter fängslad i Eritrea.
Det går inte att göra mycket genom EU-parlamentet. Just därför måste någon klok person göra det som ändå går att göra. Och det enda just du kan påverka, det är vilka som finns i parlamentet. Därför är det viktigt att använda rösträtten den 7 juni, även för dig som tycker EU är ointressant och svårt.
Ett porträtt av Eva-Britt S finns här. Notisen skissar också en bild av en del parlamentsfrågor.
Vänsterpartiets valplattform finns här.
Sist ett citat, på engelska denhär gången:
Etiquette:
Improper: Throwing a shoe at a war criminal and shouting, "Dog!"
Proper: Throwing bombs at babies and shouting, "Freedom! Democracy!"
Dartwill Aquila
torsdag, januari 08, 2009
För palestinierna!
Hela världen protesterar mot Israels blodiga attacker mot Gaza. I Stockholm har flera demonstrationer ordnats av olika organisationer, men nu på lördag är det dags för den stora samlingen.
Palestinierna har i decennier levt under ockupation. Nu utsätts de för ytterligare påfrestningar. De som klarat sig med livet i behåll lever i ”förtvivlan och skräck” enligt Röda korset som nu startar en insamling.
Genom aktiv solidariet kan vi kräva att den svenska regeringen börjar agera.
Möten, demonstrationer och manifestationer:
En ljusmanifestation hålls utanför israeliska ambassaden imorgon fredag kl 15. Det är en tyst manifestation då ljusen tänds för att hedra offren och visa vår avsky för massakern.
Lördag 10 januari:
Stockholm, Sergels torg kl 13
Göteborg, Götaplatsen kl 1430
Malmö, Gustav Adolfs torg kl 13
Uppsala, Slottsbacken kl 1230
Örebro, Stjärntorget kl 13
Västerås, Fiskartorget kl 13
Umeå, dagligen vid Rådhuset kl 12
För fler orter, se lokala flygblad eller Vänsterpartiets sammanställning
Nyheter om massakern i Gaza bl.a. i Flamman
Stoppa massakern i Gaza – bryt blockaden!
Sprid information till så många du kan, samla familj och vänner och gå ut tillsammans på lördag!
Palestinierna har i decennier levt under ockupation. Nu utsätts de för ytterligare påfrestningar. De som klarat sig med livet i behåll lever i ”förtvivlan och skräck” enligt Röda korset som nu startar en insamling.
Genom aktiv solidariet kan vi kräva att den svenska regeringen börjar agera.
Möten, demonstrationer och manifestationer:
En ljusmanifestation hålls utanför israeliska ambassaden imorgon fredag kl 15. Det är en tyst manifestation då ljusen tänds för att hedra offren och visa vår avsky för massakern.
Lördag 10 januari:
Stockholm, Sergels torg kl 13
Göteborg, Götaplatsen kl 1430
Malmö, Gustav Adolfs torg kl 13
Uppsala, Slottsbacken kl 1230
Örebro, Stjärntorget kl 13
Västerås, Fiskartorget kl 13
Umeå, dagligen vid Rådhuset kl 12
För fler orter, se lokala flygblad eller Vänsterpartiets sammanställning
Nyheter om massakern i Gaza bl.a. i Flamman
Stoppa massakern i Gaza – bryt blockaden!
Sprid information till så många du kan, samla familj och vänner och gå ut tillsammans på lördag!
onsdag, januari 07, 2009
Terrorpoesi
Bloggkollegan Fiendeland tar upp Adornos yttrande, att det efter Auschwitz inte är möjligt (eller är barbariskt) att skriva poesi. Jag har sett båda citaten, vilka brukar tolkas som att Auschwitz har förstört livslusten och förvandlat poesins livsbejakelse till ett hån.
Men jag tror meningen går djupare än så. När förlusten är total, har likaså alla orden gått förlorade. Det finns inget att förstå, ty inga ord finns att förstå det med. Auschwitz är brottet på trådarna i verklighetens varp.
Sedan vände Kertesz på meningen: Efter Auschwitz kan man inte skriva poesi om någonting annat än det, detta som överskuggar allt, och han tillfogade att all litteratur i själva verket handlar om Auschwitz. Denna erfarenhet är för människan omöjlig att förbigå.
Själv vänder jag meningen igen: Efter Auschwitz är det inte möjligt att skriva någonting annat än poesi. I en uppriven verklighet där orden saknar mening återstår inget språk annat än skriket och viskningen. Vi måste börja om från början, med benbitarna, byggstenarna.
Eller var det så att filosofen Adorno tänkte sig poeten sittandes på askhögen rimmandes om små blommor? Då är det barbariskt - men fullt möjligt. Poeter är alltid en smula sinnesrubbade, och efter Auschwitz borde alla vara det, så att någon då måste säga de ord som inte sägs, till exempel att de förbannade blommorna åtminstone inte gjort något ont.
Poeten måste stundom visa barbari i ordets båda bemärkelser; skoningslöshet och främlingskap.
Därför skrives ännu poesi efter Auschwitz.
Det är de som inte skriver poesi som ingenting lärt. Hökarna, vedergällarna, världsförbättrare i fyrkantig bur. Fiendeland anknyter givietvis till dagens helvete i Gaza, och presenterar ett utdrag ur en dikt av Brecht.
Hela Brechts dikt om de onda tiderna återger Fiendeland här
Men jag tror meningen går djupare än så. När förlusten är total, har likaså alla orden gått förlorade. Det finns inget att förstå, ty inga ord finns att förstå det med. Auschwitz är brottet på trådarna i verklighetens varp.
Sedan vände Kertesz på meningen: Efter Auschwitz kan man inte skriva poesi om någonting annat än det, detta som överskuggar allt, och han tillfogade att all litteratur i själva verket handlar om Auschwitz. Denna erfarenhet är för människan omöjlig att förbigå.
Själv vänder jag meningen igen: Efter Auschwitz är det inte möjligt att skriva någonting annat än poesi. I en uppriven verklighet där orden saknar mening återstår inget språk annat än skriket och viskningen. Vi måste börja om från början, med benbitarna, byggstenarna.
Eller var det så att filosofen Adorno tänkte sig poeten sittandes på askhögen rimmandes om små blommor? Då är det barbariskt - men fullt möjligt. Poeter är alltid en smula sinnesrubbade, och efter Auschwitz borde alla vara det, så att någon då måste säga de ord som inte sägs, till exempel att de förbannade blommorna åtminstone inte gjort något ont.
Poeten måste stundom visa barbari i ordets båda bemärkelser; skoningslöshet och främlingskap.
Därför skrives ännu poesi efter Auschwitz.
Det är de som inte skriver poesi som ingenting lärt. Hökarna, vedergällarna, världsförbättrare i fyrkantig bur. Fiendeland anknyter givietvis till dagens helvete i Gaza, och presenterar ett utdrag ur en dikt av Brecht.
Hela Brechts dikt om de onda tiderna återger Fiendeland här
tisdag, januari 06, 2009
Avocado och Bildt
Utrikesminister Carl Bildt tror att israelerna börjar känna av det internationella opinionstrycket. Det vore på tiden.
Ett kännbart sätt att visa avståndstagande är handelsbojkott, och om inte vår regering tar några initiativ i den vägen får vi göra det själva. Jag är inne på avocado igen, och vill dela med mig av en upplysande kommentar jag fick från Alla-smutsiga-detaljer. Hon påpekar att det finns gott om sydafrikansk avocado (visstja, det är ju inte dem vi bojkottar numera!) Samt att varor som börjar med plu-kod 729 är israeliska och bör lämnas kvar på hyllan. Begär också att din butik ska ursprungsmärka all frukt och grönt!
EU-topparnas besök i Jerusalem och Ramallah låter mest som om de åker runt och äter. Låt vara att diplomati är ett känsligt område, men kan de inte hålla ett endaste sammanträde mellan bufféerna? Ty vi får inte veta något nytt och barn fortsätter att gå under i Gazas ghettoförhållanden.
Imorgon är det möte i FN:s säkerhetsråd, och Bildts förhoppning är att de inte ska ”misslyckas”. I klarspråk betyder det att Sveriges moderate utrikesminister är väl medveten om att det är USA som hittills inte har visat det ringaste intresse att förhindra palestiniernas lidande.
Läs också Röda Malmö
Ett kännbart sätt att visa avståndstagande är handelsbojkott, och om inte vår regering tar några initiativ i den vägen får vi göra det själva. Jag är inne på avocado igen, och vill dela med mig av en upplysande kommentar jag fick från Alla-smutsiga-detaljer. Hon påpekar att det finns gott om sydafrikansk avocado (visstja, det är ju inte dem vi bojkottar numera!) Samt att varor som börjar med plu-kod 729 är israeliska och bör lämnas kvar på hyllan. Begär också att din butik ska ursprungsmärka all frukt och grönt!
EU-topparnas besök i Jerusalem och Ramallah låter mest som om de åker runt och äter. Låt vara att diplomati är ett känsligt område, men kan de inte hålla ett endaste sammanträde mellan bufféerna? Ty vi får inte veta något nytt och barn fortsätter att gå under i Gazas ghettoförhållanden.
Imorgon är det möte i FN:s säkerhetsråd, och Bildts förhoppning är att de inte ska ”misslyckas”. I klarspråk betyder det att Sveriges moderate utrikesminister är väl medveten om att det är USA som hittills inte har visat det ringaste intresse att förhindra palestiniernas lidande.
Läs också Röda Malmö
måndag, januari 05, 2009
Terrorist!
Hur kunde den begåvade, omtyckta journalisten Ulrike Meinhof bli terrorist? I Jutta Ditfurths biografi får vi inga svar - men det går att läsa sig till indirekta förklaringar.
"Repressiv tolerans", en uppsats av Herbert Marcuse, verkar vara av betydelse. För vänstern blev uppsatsen omkring år 1966 en central text där Marcuse kommer fram till att ”det för den förtrycka och överväldigande majoriteten finns en motståndets ’naturrätt’, en rätt att använda olagliga medel när de lagliga har visat sig vara otillräckliga… När de använder våld påbörjar de inte en ny kedja av våldsdåd, utan bryter den etablerade.” När en intellektuell som Meinhof tillgriper våld är det inte, iallafall inte enbart, ett utbrott av desperation, det krävs också logiska argument. Dem fann hon hos Marcuse, en respekterad filosof som flytt nazi-Tyskland.
Urskuldandet av brottslingar inom politik och juridik är ett annat incitament. Ett exempel är när väst-Tyskland började upprusta igen bara tiotalet år efter kriget, och till nya Bundeswehr åter tog in generaler och överstar som hade tillhört Wehrmachts generalstab. Nye ÖB hade till och med lett förintelsekriget i Sovjetunionen.
Ett annat exempel är rättegången mot Karl Wolff år 1964. Han var delaktig i mord på 315000 judar och ansvarig för de medicinska experimenten i Dachau, men också en ”världsman” som vann allmänhetens sympatier under en rättegång när tidigare SS-män avlöste varandra som vittnen. Meinhof, ännu en balanserad journalist, skrev att ”genomlysningen av nationalsocialismen sker genom dess anhängare.”
Wolff fick 15 års fängelse, vilket gör 30 minuter per offer. Senare sades det om Meinhof att hon saknade respekt för människoliv – och vem gjorde inte det.
Ytterligare bränsle till terrorhandlingar fanns i dagspolitiken. Under studentdemonstrationerna och protesterna mot kriget i Vietnam omkring -68 möttes aktivisterna av motdemonstranter, så kallat vanligt folk som bar plakat med texten: ”Politiska fiender till koncentrationsläger” eller ”Med Adolf hade det aldrig hänt”.
Människor som bara råkade se ut som utomparlamentariska aktivister blev jagade, slagna, nertrampade och hotade till livet, och de socialdemokrater som var medarrangörer till demonstrationerna reagerade inte. Eller reagerade tvärtom - de uteslöt senare aktivisterna ur SPD.
Kommunistpartiet var redan förbjudet, så som det också blivit år 1933. Det fanns inte längre någon demokratisk mötesplats för samhällskritik.
Under tidigt 1970-tal var kriget mellan aktivister och etablissemang ett faktum. Socialdemokratin upprustade polisen till en nivå där partigängare i andra länder förskräcktes. ”Säkerhetsstaten” blev en gemensam fiende för en annars splittrad vänsterrörelse när staten tämligen urskillningslöst gick till attack. Måltavlan var boklådor, förlag, tidningar, kollektiv, stadsdels- & medborgarinitiativ, internationella solidaritetsgrupper med mera, och metoderna bestod av juridiska trakasserier, undantagslagar och inskränkningar av fri- & rättigheter, till ett läge när i stort sett varje vänstersympatisör måste vara beredd på att tvingas stirra in i en k-pist, till och med i sin egen lägenhet.
”Och det var angivarnas guldålder” tillägger Ditfurth.
Och det var i väst-Tyskland, tillägger HD.
Varför blev Meinhof terrorist? Bästa formuleringen tycker jag fortfarande är den recensent som skrev ”född in i våldet”.
Meinhof stod inte ut med institutionaliserat våld. Hon valde en kriminell utväg - till skillnad från de miljontals tyskar som la sina krigstrauman i ryggsäcken och valde att på nytt underkasta sig en kriminell regim.
"Repressiv tolerans", en uppsats av Herbert Marcuse, verkar vara av betydelse. För vänstern blev uppsatsen omkring år 1966 en central text där Marcuse kommer fram till att ”det för den förtrycka och överväldigande majoriteten finns en motståndets ’naturrätt’, en rätt att använda olagliga medel när de lagliga har visat sig vara otillräckliga… När de använder våld påbörjar de inte en ny kedja av våldsdåd, utan bryter den etablerade.” När en intellektuell som Meinhof tillgriper våld är det inte, iallafall inte enbart, ett utbrott av desperation, det krävs också logiska argument. Dem fann hon hos Marcuse, en respekterad filosof som flytt nazi-Tyskland.
Urskuldandet av brottslingar inom politik och juridik är ett annat incitament. Ett exempel är när väst-Tyskland började upprusta igen bara tiotalet år efter kriget, och till nya Bundeswehr åter tog in generaler och överstar som hade tillhört Wehrmachts generalstab. Nye ÖB hade till och med lett förintelsekriget i Sovjetunionen.
Ett annat exempel är rättegången mot Karl Wolff år 1964. Han var delaktig i mord på 315000 judar och ansvarig för de medicinska experimenten i Dachau, men också en ”världsman” som vann allmänhetens sympatier under en rättegång när tidigare SS-män avlöste varandra som vittnen. Meinhof, ännu en balanserad journalist, skrev att ”genomlysningen av nationalsocialismen sker genom dess anhängare.”
Wolff fick 15 års fängelse, vilket gör 30 minuter per offer. Senare sades det om Meinhof att hon saknade respekt för människoliv – och vem gjorde inte det.
Ytterligare bränsle till terrorhandlingar fanns i dagspolitiken. Under studentdemonstrationerna och protesterna mot kriget i Vietnam omkring -68 möttes aktivisterna av motdemonstranter, så kallat vanligt folk som bar plakat med texten: ”Politiska fiender till koncentrationsläger” eller ”Med Adolf hade det aldrig hänt”.
Människor som bara råkade se ut som utomparlamentariska aktivister blev jagade, slagna, nertrampade och hotade till livet, och de socialdemokrater som var medarrangörer till demonstrationerna reagerade inte. Eller reagerade tvärtom - de uteslöt senare aktivisterna ur SPD.
Kommunistpartiet var redan förbjudet, så som det också blivit år 1933. Det fanns inte längre någon demokratisk mötesplats för samhällskritik.
Under tidigt 1970-tal var kriget mellan aktivister och etablissemang ett faktum. Socialdemokratin upprustade polisen till en nivå där partigängare i andra länder förskräcktes. ”Säkerhetsstaten” blev en gemensam fiende för en annars splittrad vänsterrörelse när staten tämligen urskillningslöst gick till attack. Måltavlan var boklådor, förlag, tidningar, kollektiv, stadsdels- & medborgarinitiativ, internationella solidaritetsgrupper med mera, och metoderna bestod av juridiska trakasserier, undantagslagar och inskränkningar av fri- & rättigheter, till ett läge när i stort sett varje vänstersympatisör måste vara beredd på att tvingas stirra in i en k-pist, till och med i sin egen lägenhet.
”Och det var angivarnas guldålder” tillägger Ditfurth.
Och det var i väst-Tyskland, tillägger HD.
Varför blev Meinhof terrorist? Bästa formuleringen tycker jag fortfarande är den recensent som skrev ”född in i våldet”.
Meinhof stod inte ut med institutionaliserat våld. Hon valde en kriminell utväg - till skillnad från de miljontals tyskar som la sina krigstrauman i ryggsäcken och valde att på nytt underkasta sig en kriminell regim.
söndag, januari 04, 2009
Gaza, Gaza, solidaritet!
Med mycket kort varsel samlas vi till stöd för Gaza. Det är svinkallt ute, men en av talarna påminner oss om hur palestinierna i har det i minusgrader men utan el och värme.
En skam för Israel, en skam för USA, en skam för EU och en skam för Sverige att vi låter de brutala övergreppen fortsätta, manar Dror Feiler, ordförande för European Jews for a just peace.
Tunisien, Marocko och Istanbul demonstrerar. I Stockholm är det lite kylslaget – men vi kommer att fortsätta.
Sluta köpa avocado. Bojkotta Israel!
fredag, januari 02, 2009
Från vänlighet till våld
Tänkte börja året i all vänlighet. Maria Abrahamsson har skrivit en utmärkt läsvärd kolumn med fullt av roliga nyord från Språkrådet! Och grattis till HAX som vann omröstningen om årets politiska blogg, grattis även till bloggkollegan Röda raketer som kom på 64:e plats. Det var ont om vänsterbloggar i täten. Politik och poesi var nominerad men det missade Bloggen Bent – så den kom aldrig med till röstning. C’est la vie – ständigt detta slarv.
Mindre överseende är jag mot Israel som betraktar förslaget till vapenvila som ”orealistiskt”. Tacka för det! Med den rigida vedergällningsprincip som israeliska staten anser riktig blir förstås varje humanitärt förslag svårrealiserbart.
Hittills är den bäste skribenten i ämne Gahrton i SvD. Utredande och klarsynt belyser han hur konflikten vinklats på olika sätt. Exempelvis påståendet att det skulle råda olika synsätt på våld i arabvärlden och i Israel. Gahrton konstaterar det isåfall skulle vara att ”arabiskt våld ofta är utslag av personlig förtvivlan, medan det israeliska övervåldet har karaktären av iskallt planerad teknikalitet”, varpå han resonerar sig fram till slutsatsen: Det är långt mer livsfarligt att vara palestin än israel, idag. Oavsett vad uppjagade israeler föreställer sig.
Inför sanktioner mot Israel, stoppa vapenexporten och skydda palestinska liv i Gaza!
Mindre överseende är jag mot Israel som betraktar förslaget till vapenvila som ”orealistiskt”. Tacka för det! Med den rigida vedergällningsprincip som israeliska staten anser riktig blir förstås varje humanitärt förslag svårrealiserbart.
Hittills är den bäste skribenten i ämne Gahrton i SvD. Utredande och klarsynt belyser han hur konflikten vinklats på olika sätt. Exempelvis påståendet att det skulle råda olika synsätt på våld i arabvärlden och i Israel. Gahrton konstaterar det isåfall skulle vara att ”arabiskt våld ofta är utslag av personlig förtvivlan, medan det israeliska övervåldet har karaktären av iskallt planerad teknikalitet”, varpå han resonerar sig fram till slutsatsen: Det är långt mer livsfarligt att vara palestin än israel, idag. Oavsett vad uppjagade israeler föreställer sig.
Inför sanktioner mot Israel, stoppa vapenexporten och skydda palestinska liv i Gaza!
torsdag, januari 01, 2009
Terror, arkitektur, ritualer och romaner
Här är några minnesvärda böcker som jag läste och i vissa fall även bloggade om under förra året
Historia:
Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof, tung och trög men nödvändig för att förstå nutidshistorien, drivkrafterna inom terrorismen.
”Härskarplanen” av Heather Pringle, följer Himmler och hans vanvettiga drömmar om germanerna, ger insikter i ondskans många sidor från den triviala till den romantiska.
Stahres ”Den globala staden”, en gedigen genomlysning av Stockholm som stad och som rörelse.
Etnologi:
”Fallet Nogger Black” av Pripp och Öhlander, om en sanslöst snedvriden mediahändelse.
Susanna Popovas bok om överklassen – nej, den var inte särskilt bra, men det finns inte mycket nytt att läsa i ämnet.
Nordiska muséets årsbok Fataburen som i år heter För Sápmi i tiden, en lättläst antologi för oss som behöver veta mer om landets ursprungsbefolkning.
Dagbok från hovet 1100talets Japan av Murasaki Shikibu, fullständigt obegripligt om färg, yta och ritual av en kvinna vars hela liv gick upp i det.
Svahns ”Sekter och hemliga sällskap”, udda men inte oväsentlig kunskap om vad som skiljer och förenar dödssekter med elitsållning.
”Kulturvägar i Dalarna”, en genomgrundlig kulturhistorisk exposé av Ulrika Allgefält med viss nördvarning – om man läser den blir man sån, ser ”högt upplevelsevärde” i kostigar och stengardister.
Det blev mycket Ulf Lundell:
Måns Ivarssons flyhänta och vederhäftiga biografi i tre delar, som kunde kortats.
”Jack”, romanen som verkar hoprafsad men som för varje omläsning visar sig vara till ytterlighet komponerad och bearbetad.
”Vädermannen”, en tegelsten trivialiteter vilket är vad Lundell beklagligtvis landat på efter den storstilade starten. Han kunde ha skrivit mer om vädret, åtminstone!
Biografi:
Werner Schmid om CH Hermansson, olidligt detaljerad och urtråkig, men skildrar en betydelsefull politisk gärning
Cynthia Lennon om sitt liv med John, allmänmänskliga observationer på veckotidningsprosa, men ex-hustrun förtjänar också att få berätta sin historia
Årets största besvikelse: Stieg Larssons Millennium-trilogi, spännande men totalt fyrkantig och renons på annan samhällskritik än ett ogillande av kriminalitet
Årets gäsp: ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren – varför ska jag sitta och gissa om hon är paranoid eller inte?
Årets borde ha redigerats: ”Allt” av talangfulla Martina Lowden
Årets omläsning: Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”, en lång uppstötning helvetiskt melankolisk poesi
Årets klassiker: ”The longest journey” av EM Forster som på utsökt språk intar en klart queer position
Ett Gott nytt 2009 tillönskas er, ni hundra eller så personer som läser Politik och poesi!
Historia:
Jutta Ditfurths biografi över Ulrike Meinhof, tung och trög men nödvändig för att förstå nutidshistorien, drivkrafterna inom terrorismen.
”Härskarplanen” av Heather Pringle, följer Himmler och hans vanvettiga drömmar om germanerna, ger insikter i ondskans många sidor från den triviala till den romantiska.
Stahres ”Den globala staden”, en gedigen genomlysning av Stockholm som stad och som rörelse.
Etnologi:
”Fallet Nogger Black” av Pripp och Öhlander, om en sanslöst snedvriden mediahändelse.
Susanna Popovas bok om överklassen – nej, den var inte särskilt bra, men det finns inte mycket nytt att läsa i ämnet.
Nordiska muséets årsbok Fataburen som i år heter För Sápmi i tiden, en lättläst antologi för oss som behöver veta mer om landets ursprungsbefolkning.
Dagbok från hovet 1100talets Japan av Murasaki Shikibu, fullständigt obegripligt om färg, yta och ritual av en kvinna vars hela liv gick upp i det.
Svahns ”Sekter och hemliga sällskap”, udda men inte oväsentlig kunskap om vad som skiljer och förenar dödssekter med elitsållning.
”Kulturvägar i Dalarna”, en genomgrundlig kulturhistorisk exposé av Ulrika Allgefält med viss nördvarning – om man läser den blir man sån, ser ”högt upplevelsevärde” i kostigar och stengardister.
Det blev mycket Ulf Lundell:
Måns Ivarssons flyhänta och vederhäftiga biografi i tre delar, som kunde kortats.
”Jack”, romanen som verkar hoprafsad men som för varje omläsning visar sig vara till ytterlighet komponerad och bearbetad.
”Vädermannen”, en tegelsten trivialiteter vilket är vad Lundell beklagligtvis landat på efter den storstilade starten. Han kunde ha skrivit mer om vädret, åtminstone!
Biografi:
Werner Schmid om CH Hermansson, olidligt detaljerad och urtråkig, men skildrar en betydelsefull politisk gärning
Cynthia Lennon om sitt liv med John, allmänmänskliga observationer på veckotidningsprosa, men ex-hustrun förtjänar också att få berätta sin historia
Årets största besvikelse: Stieg Larssons Millennium-trilogi, spännande men totalt fyrkantig och renons på annan samhällskritik än ett ogillande av kriminalitet
Årets gäsp: ”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren – varför ska jag sitta och gissa om hon är paranoid eller inte?
Årets borde ha redigerats: ”Allt” av talangfulla Martina Lowden
Årets omläsning: Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”, en lång uppstötning helvetiskt melankolisk poesi
Årets klassiker: ”The longest journey” av EM Forster som på utsökt språk intar en klart queer position
Ett Gott nytt 2009 tillönskas er, ni hundra eller så personer som läser Politik och poesi!
onsdag, december 31, 2008
Snille och smak
Visste ingenting! Så har kritiker från SvD till QX excellerat i ignorans inför Lagerlöf-serien i teve (familjärt benämnd Selma). De visste ingenting, de var så spända på att få reda på sagotantens hemligheter!
Om de nu verkligen var så spända är det märkligt att de inte tog reda på saker istället för att hålla nedräkning till två ganska fantasifulla och röriga tevefilmer.
För länge sedan gav jag upp hoppet om ens hjälpligt hänga med i Lagerlöf-forskningen. Men Wivels kritiska verk Snödrottningen och Vivi Edströms omfattande konstnärsbiografi Med livet som vågspel hör till det jag högst värdesätter i genren. För att inte tala om de världsberömda breven – så eldiga i begynnelsen, så tradiga allteftersom vardagen mal på.
Det räcker med dispyter om huruvida Selma Lagerlöf och Sophie Elkan hade sex eller ej, hur långt deras förhållande gick och hur deras förhandlingar lät. Inte för att det är ointressant – skvaller har alltid sin krydda – utan därför att vi faktiskt aldrig kommer att få reda på det. Två saker är oomtvistliga: att de älskade varandra, och att en svärmisk och närmast sliskig ton låg inom ramen för det normala i dåtida brevväxling.
Av biografierna framgår Lagerlöfs konfliktovilja och hennes behov av uppbackning, liksom hennes livet igenom närmast omogna kärlek till sina föräldrar. Detsamma visar tevefilmerna. Men de har lagt till ett äventyr med en prostituerad i Taormina och en hotfull kriminell slyngel som högst osannolikt dyker upp gång på gång under Nobel-festligheterna.
Det är som om Lagerlöfs rika liv och ande inte skulle förslå till ett manus. Men hon behöver varken moderniseras eller ideologiseras, hon var komplicerad nog i sig själv.
Om de nu verkligen var så spända är det märkligt att de inte tog reda på saker istället för att hålla nedräkning till två ganska fantasifulla och röriga tevefilmer.
För länge sedan gav jag upp hoppet om ens hjälpligt hänga med i Lagerlöf-forskningen. Men Wivels kritiska verk Snödrottningen och Vivi Edströms omfattande konstnärsbiografi Med livet som vågspel hör till det jag högst värdesätter i genren. För att inte tala om de världsberömda breven – så eldiga i begynnelsen, så tradiga allteftersom vardagen mal på.
Det räcker med dispyter om huruvida Selma Lagerlöf och Sophie Elkan hade sex eller ej, hur långt deras förhållande gick och hur deras förhandlingar lät. Inte för att det är ointressant – skvaller har alltid sin krydda – utan därför att vi faktiskt aldrig kommer att få reda på det. Två saker är oomtvistliga: att de älskade varandra, och att en svärmisk och närmast sliskig ton låg inom ramen för det normala i dåtida brevväxling.
Av biografierna framgår Lagerlöfs konfliktovilja och hennes behov av uppbackning, liksom hennes livet igenom närmast omogna kärlek till sina föräldrar. Detsamma visar tevefilmerna. Men de har lagt till ett äventyr med en prostituerad i Taormina och en hotfull kriminell slyngel som högst osannolikt dyker upp gång på gång under Nobel-festligheterna.
Det är som om Lagerlöfs rika liv och ande inte skulle förslå till ett manus. Men hon behöver varken moderniseras eller ideologiseras, hon var komplicerad nog i sig själv.
En kvinna som bygger om en bondstuga till ett grekiskt tempel till sin egen och sin fars ära, hon är allt lite snurrig hon. Därför är det alltid roligt och värdefullt att få veta mer om författaren som gav oss Jerusalemsviten och Löwensköldska ringen. Besök Mårbacka om du vill få en skymt av den personligheten – jag är övertygad om att huset är en verklig nyckel!
Lagerlöfs klänning till Nobel-festen var en grå och skimrande liten sak från det enda riktigt fina modehus Stockholm någonsin haft; Augusta Lundin. Klänningen ställdes en gång ut på Hallwylska muséet. Man får inte röra vid museiföremål - men då gick det inte att låta bli.
Fotot lånat från Wikimedia
Lagerlöfs klänning till Nobel-festen var en grå och skimrande liten sak från det enda riktigt fina modehus Stockholm någonsin haft; Augusta Lundin. Klänningen ställdes en gång ut på Hallwylska muséet. Man får inte röra vid museiföremål - men då gick det inte att låta bli.
Fotot lånat från Wikimedia
tisdag, december 30, 2008
Kulturspöken
När jag för ett tiotal år sedan kom till Israel, kom jag till Zichron Yacov. En förtjusande fridfull liten stad några mil från Haifa. Vita hus längs kusten, medelhavsidyll. En synagoga där en gubbe gick och sopade och sjöng för sig själv, en liten sång på jiddisch. Vi behöver inte undra varifrån han hade fått med sig den.
Zichron Yacov var ett egendomligt ställe, panikslaget i sin konstruerade frid.
En bosättning från 1800talet som grundats med stöd i Rothschilds miljoner.
På gravplatsen fanns små sandlimpor bakade i den heta solen över de barn som dött i malaria under den första immigrationsvågen.
Staden var stillsam och välmående, välsminkad över krisen och neurosen.
Detta var egenartat gripande.
Namnet Zichron Yacov betyder Jakobs minne och hämtades från en av sionismens ungdomsrörelser. Befolkningsboomen kom under 1950-talet när Europas krigsbarn behövde en plats att överleva sig själva.
Idag (för tio år sedan) är ZY ett harmoniskt men sterilt reservat,
ett glas apelsinjuice i skuggan längs kustvägen från Ben Gurion-flygplatsen till Haifa
ett museum, en synagoga, vita barn mellan vita hus i solljus, motljus
En spökbild av segregation –
den segregation som inte finns
Segregation finns inte, eftersom det inte finns några bostadsproblem, enligt våra israeliska värdar.
Bostadsproblem fanns inte, eftersom det fanns så många tomma hus.
Husen bara stod där. Alldeles inflyttningsklara.
Med motljuset inkilat genom fönsteröppningarna.
Tomma hus är spöklikt. Men vad är en blomstrande förstad i hus som inte längre är tomma?
Då för tio år sedan tog jag bussen till Haifa, hamnstaden, kommunikationspunkten.
I Haifa fanns trespråkiga skyltar, interkulturella dagisprojekt, dagliga frågeställningar om hur ryskt, nordafrikanskt och palestinskt ska leva samman med hebreiskt.
I Haifa fanns allt det jag bryr mig om.
I Zichron Yacov fanns ingenting. Inget utom monokultur.
Där fanns inte ens några minnen.
Endast hos gubben som sopade synagogan.
Zichron Yacov var ett egendomligt ställe, panikslaget i sin konstruerade frid.
En bosättning från 1800talet som grundats med stöd i Rothschilds miljoner.
På gravplatsen fanns små sandlimpor bakade i den heta solen över de barn som dött i malaria under den första immigrationsvågen.
Staden var stillsam och välmående, välsminkad över krisen och neurosen.
Detta var egenartat gripande.
Namnet Zichron Yacov betyder Jakobs minne och hämtades från en av sionismens ungdomsrörelser. Befolkningsboomen kom under 1950-talet när Europas krigsbarn behövde en plats att överleva sig själva.
Idag (för tio år sedan) är ZY ett harmoniskt men sterilt reservat,
ett glas apelsinjuice i skuggan längs kustvägen från Ben Gurion-flygplatsen till Haifa
ett museum, en synagoga, vita barn mellan vita hus i solljus, motljus
En spökbild av segregation –
den segregation som inte finns
Segregation finns inte, eftersom det inte finns några bostadsproblem, enligt våra israeliska värdar.
Bostadsproblem fanns inte, eftersom det fanns så många tomma hus.
Husen bara stod där. Alldeles inflyttningsklara.
Med motljuset inkilat genom fönsteröppningarna.
Tomma hus är spöklikt. Men vad är en blomstrande förstad i hus som inte längre är tomma?
Då för tio år sedan tog jag bussen till Haifa, hamnstaden, kommunikationspunkten.
I Haifa fanns trespråkiga skyltar, interkulturella dagisprojekt, dagliga frågeställningar om hur ryskt, nordafrikanskt och palestinskt ska leva samman med hebreiskt.
I Haifa fanns allt det jag bryr mig om.
I Zichron Yacov fanns ingenting. Inget utom monokultur.
Där fanns inte ens några minnen.
Endast hos gubben som sopade synagogan.
måndag, december 29, 2008
Mellandagar med bombmattor
I Gaza köar invånarna för bröd och mjöl, i väntan på nästa bombanfall. Anfall som slår desto hårdare eftersom sjukhusen saknar läkemedel och annan utrustning. Genom blockaden har Gaza blivit ett överbefolkat ghetto.
Men den europeiska unionen har fortfarande frihandelsavtal med Israel och planerar att fördjupa samarbetet med staten.
Att som eu-medlem delta i utsvältningen av palestinsk civilbefolkning saknar totalt all anständighet!
Saknar anständighet, det gör självmordsbombningar också. Men hur kan någon vara förvånad över att hotet från Hamas växer? Bara den som själv är hök, tänker som en hök, räknar på vinsten i att visa muskler före valet. "Bomba dom tillbaka till stenåldern" - ja det var om Vietnam, men lyckades inte där heller.
Bombmattor har aldrig kuvat ett folk. De ökar bara desperationen.
Liksom Hans Linde lånar jag Björn Afzelius ord:
"Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt, jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säga vad jag ser.
Jag är en man med brister men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säg om hycklarna.
Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång."
Många har bloggat, bland dem Ung Vänster om hur vi kan protestera och visa vårt ogillande
Läs även Vänsterpartiets pressmeddelande
Men den europeiska unionen har fortfarande frihandelsavtal med Israel och planerar att fördjupa samarbetet med staten.
Att som eu-medlem delta i utsvältningen av palestinsk civilbefolkning saknar totalt all anständighet!
Saknar anständighet, det gör självmordsbombningar också. Men hur kan någon vara förvånad över att hotet från Hamas växer? Bara den som själv är hök, tänker som en hök, räknar på vinsten i att visa muskler före valet. "Bomba dom tillbaka till stenåldern" - ja det var om Vietnam, men lyckades inte där heller.
Bombmattor har aldrig kuvat ett folk. De ökar bara desperationen.
Liksom Hans Linde lånar jag Björn Afzelius ord:
"Kom kättare, kom syndare, med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt, jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säga vad jag ser.
Jag är en man med brister men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säg om hycklarna.
Så när bomberna faller över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång."
Många har bloggat, bland dem Ung Vänster om hur vi kan protestera och visa vårt ogillande
Läs även Vänsterpartiets pressmeddelande
söndag, december 28, 2008
Röj upp bland de fattiga
Tack Röda raketer för att ni svarade kristdemokraten i SvD. Han som vill riva och bygga om miljonprogramsförorterna därför att barnen har för dåliga betyg. Han som tror att våld och stenkastning upphör om man gräver upp människors hembygd och släpper fram trafiken. Han som tror att fattigdom och diskriminering löses med fler företagsetableringar.
Underklassen får helt enkelt ge fan i att trivas på sina vindblåsta gärden mellan sina klossiga huskroppar och dygnsöppna butiker!
Men ända sedan Storstadssatsningen vet man att strukturella orättvisor inte löses med isolerade åtgärder för de fattiga – även om det mesta inom Storstadssatsningen var betydligt mer konstruktivt än att riva ner och öka trafikströmmen.
Tack särskilt, Röda raketer, för era vackra och instruktiva bilder från norra Stor-Stockholm. Vi väntar alla med spänning på att få se den stillsamma parkstaden Djursholm anpassa sig till samtiden och börja samverka med övriga länet.
Underklassen får helt enkelt ge fan i att trivas på sina vindblåsta gärden mellan sina klossiga huskroppar och dygnsöppna butiker!
Men ända sedan Storstadssatsningen vet man att strukturella orättvisor inte löses med isolerade åtgärder för de fattiga – även om det mesta inom Storstadssatsningen var betydligt mer konstruktivt än att riva ner och öka trafikströmmen.
Tack särskilt, Röda raketer, för era vackra och instruktiva bilder från norra Stor-Stockholm. Vi väntar alla med spänning på att få se den stillsamma parkstaden Djursholm anpassa sig till samtiden och börja samverka med övriga länet.
lördag, december 27, 2008
Allt du vill ha kan du få
Ser du på Kalle Anka på julafton, eller hatar du det repetitiva eländet? Nordiska muséet har just nu en förfrågan om hur vi minns programmet, om det spelar någon roll för oss, om det påverkat jultraditionerna. Det ingår i en större undersökning om nya traditioner där även Nobelfesten, Vasaloppet och Melodifestivalen ingår. Vem som vill kan gå in och svara och få en gratisbiljett för besväret.
När jag var liten tog det flera år för oss barn att få Disney-traditionen att slå igenom. Äldre släktingar morrade över att vår familjefest eller midvinterblot skulle styras av en nordamerikansk seriefigur. Hos oss, bland konstnärer och kommunister, var det närmast en subversiv handling att se tecknad film.
Kanske är det därför jag än idag är djupt fascinerad av hur disneytecknarna lyckas koreografera bilderna till sammansatta musikalnummer. Liksom av den sagostämning som de bästa filmerna bevarar.
Bild: Allt du vill ha kan du få, HD-98
När jag var liten tog det flera år för oss barn att få Disney-traditionen att slå igenom. Äldre släktingar morrade över att vår familjefest eller midvinterblot skulle styras av en nordamerikansk seriefigur. Hos oss, bland konstnärer och kommunister, var det närmast en subversiv handling att se tecknad film.
Kanske är det därför jag än idag är djupt fascinerad av hur disneytecknarna lyckas koreografera bilderna till sammansatta musikalnummer. Liksom av den sagostämning som de bästa filmerna bevarar.
Bild: Allt du vill ha kan du få, HD-98
fredag, december 26, 2008
Eartha, Bella, AFA, Jonsson och Astrid
Helgen är slut.
Gaza är utsatt och hotat och påven saknar omdöme.
Lite tråkigt är det även att Eartha Kitt är död.
Enbart roligt är det att ta del av Blondinbellas utbrott på Karl-Bertil Jonsson, som hon bland mycket annat kallar för AFA-typ. Där har hon fel, för AFA bara tar. Däremot har hon och barnets fader rätt i att ungen är någon sorts naturkommunist eller prekristen.
Sådär var det när jag var ung också. Så fort man osjälviskt gjorde något för andra eller talade om fred på jorden var det någon som misstänksamt undrade om man var kommunist.
Jag fick tidigt klart för mig att det var något fint att vara.
Men som bellan går på kan man tro att det är fint att vara AFA också. Det vore illa.
Om du inte gör något viktigare rekommenderar jag DN:s kulturtest. De har ett helt gäng om tåg och färger och Nobel... och ett riktigt bra ett om Astrid Lindgren!
Gaza är utsatt och hotat och påven saknar omdöme.
Lite tråkigt är det även att Eartha Kitt är död.
Enbart roligt är det att ta del av Blondinbellas utbrott på Karl-Bertil Jonsson, som hon bland mycket annat kallar för AFA-typ. Där har hon fel, för AFA bara tar. Däremot har hon och barnets fader rätt i att ungen är någon sorts naturkommunist eller prekristen.
Sådär var det när jag var ung också. Så fort man osjälviskt gjorde något för andra eller talade om fred på jorden var det någon som misstänksamt undrade om man var kommunist.
Jag fick tidigt klart för mig att det var något fint att vara.
Men som bellan går på kan man tro att det är fint att vara AFA också. Det vore illa.
Om du inte gör något viktigare rekommenderar jag DN:s kulturtest. De har ett helt gäng om tåg och färger och Nobel... och ett riktigt bra ett om Astrid Lindgren!
torsdag, december 25, 2008
Jesus gratuleras!
Den som inte tycker om julen kan alltid göra en god gärning istället, kristlig eller okristlig. Jag tänker på de alternativa jularna för 40 år sedan då ungdomliga aktivister inbjöd hemlösa ”gubbar” (så sa man då) till stillsamt firande. Det var imponerande – än mer så idag, när det kanske enbart förekommer inom kyrkan?
En gång försökte jag avstå från firande. Det var -72, under julbombningarna över Hanoi/Vietnam.
Men det gick inte att avstå i en familj, ty julen är kärnfamiljens högtid.
Några bekanta brukar lätt medelklassneurotiskt bjuda in andra goda vänner sent på julafton. Där samlas medelåldringar i desperat behov av att supa loss när de har gaggat med föräldrar och syskon hela dagen och återupplivat den uråldriga vissheten att ingen kan komma åt en som ens egen familj. De kallar julträffen för ”uppsamlingsläger för traumatiserade barn”.
Visst är julen krävande. Men än så länge har jag familj och går in för att fira med glädje och inlevelse. Det är ändå Jesus’ födelsedag.
Det blev så enkelt en gång – när jag skulle förklara julen för muslimska och hinduiska barn i Rinkeby.
”Klart han ska få sina födelsedagspresenter!” sa barnen när jag hade pratat tillräckligt.
Ja. Det är klart han ska få. Sånt begriper minsta barn.
Varje god gärning, kristlig eller okristlig, är Jesus’ födelsedagspresent.
Om du inte tror mig, se Röd Press.
En gång försökte jag avstå från firande. Det var -72, under julbombningarna över Hanoi/Vietnam.
Men det gick inte att avstå i en familj, ty julen är kärnfamiljens högtid.
Några bekanta brukar lätt medelklassneurotiskt bjuda in andra goda vänner sent på julafton. Där samlas medelåldringar i desperat behov av att supa loss när de har gaggat med föräldrar och syskon hela dagen och återupplivat den uråldriga vissheten att ingen kan komma åt en som ens egen familj. De kallar julträffen för ”uppsamlingsläger för traumatiserade barn”.
Visst är julen krävande. Men än så länge har jag familj och går in för att fira med glädje och inlevelse. Det är ändå Jesus’ födelsedag.
Det blev så enkelt en gång – när jag skulle förklara julen för muslimska och hinduiska barn i Rinkeby.
”Klart han ska få sina födelsedagspresenter!” sa barnen när jag hade pratat tillräckligt.
Ja. Det är klart han ska få. Sånt begriper minsta barn.
Varje god gärning, kristlig eller okristlig, är Jesus’ födelsedagspresent.
Om du inte tror mig, se Röd Press.
tisdag, december 23, 2008
Adventskalender
Svart är natten
svart är tomten
tipp tapp
Glögg med rakí
torgfryst mandarin
nötskinka, julbörek
saffransrisgrynsgröt
Varning! i kyrkan
tipp tapp
stör ej
Det är Döda Svenskar
Under Stenarna
Baby Jesus är
på biblioteket
Änglastege
Under palmen Meryam
syriansk keramik
Bibelblandning
Han ska få sina födelsedagspresenter
signe honom
välsigne oss
bevare mej väl
Svart är natten
högst är granen
i fönstren Tusen och ett juleljus
röd blip gul blink grön
i takt till Stilla stilla natt
glatt i glas
zigenarkristall
Länge Leve Eviva Lucia
Miss Latin America
Maria Dolores Sol y Sombra Santiago de Chile et Cetera Etcetera
exotisk lingonkrans ett minne för livet
för hon ska
flytta
hem igen
ur Rinkebysvit -98
svart är tomten
tipp tapp
Glögg med rakí
torgfryst mandarin
nötskinka, julbörek
saffransrisgrynsgröt
Varning! i kyrkan
tipp tapp
stör ej
Det är Döda Svenskar
Under Stenarna
Baby Jesus är
på biblioteket
Änglastege
Under palmen Meryam
syriansk keramik
Bibelblandning
Han ska få sina födelsedagspresenter
signe honom
välsigne oss
bevare mej väl
Svart är natten
högst är granen
i fönstren Tusen och ett juleljus
röd blip gul blink grön
i takt till Stilla stilla natt
glatt i glas
zigenarkristall
Länge Leve Eviva Lucia
Miss Latin America
Maria Dolores Sol y Sombra Santiago de Chile et Cetera Etcetera
exotisk lingonkrans ett minne för livet
för hon ska
flytta
hem igen
ur Rinkebysvit -98
måndag, december 22, 2008
Skit, dass, bajs
Fick tag i ett magasin för damer. Fick syn på en artikel om hur vi kvinnor ska förstå män. Där fanns också listan: vad män uppskattar hos kvinnor. Högst prioriterat var att vi klär oss och för oss kvinnligt. Vår berömda omsorg kom med på sluttampen. Resten gick ut på att vi ska behaga männen genom att låta bli att gråta, inte kräva bekräftelse, och tala rakt och rejält som karlar utan inlindat känslosnack. Tramset var hoptotat av en ”livscoach” som ger fantastiska kurser i relationskunskap till storföretagare som betalar bra för att få bli vardagshjältar, detta enligt hans hemsida som talar om att han är jättebäst.
Varje gång jag befinner mig i den avskyvärda situationen att ligga på alla fyra och gno på de märkligaste fläckar under och bakom rörkrökningen i mitt badrum tänker jag på ”dassdoktorn”. Det var 1985 som Gudrun Linn disputerade på städandet av badrum. En av hennes slutsatser var, föga överraskande, att miljön inte är ergonomiskt utformad. Jag vill minnas att hon också kom med några förslag, till exempel den väggfasta toalett som man idag installerat på många hotell.
Linns avhandling kom till skillnad från många andra att slås upp stort i tidningarna. Som exempel på kvinnors löjliga ämnesval, alltså. Hon utpekades som dassdoktor, och bajshumorn nådde nya bottnar när Linns forskning skulle avfärdas.
De här två sakerna har förstås inte alls med varandra att göra. Inte det ringaste!
Men när jag krälar i skiten och svär som en flåbuse är det dassdoktorn som ger mig hopp om en avlägsen framtid. Inte livscoachen.
Varje gång jag befinner mig i den avskyvärda situationen att ligga på alla fyra och gno på de märkligaste fläckar under och bakom rörkrökningen i mitt badrum tänker jag på ”dassdoktorn”. Det var 1985 som Gudrun Linn disputerade på städandet av badrum. En av hennes slutsatser var, föga överraskande, att miljön inte är ergonomiskt utformad. Jag vill minnas att hon också kom med några förslag, till exempel den väggfasta toalett som man idag installerat på många hotell.
Linns avhandling kom till skillnad från många andra att slås upp stort i tidningarna. Som exempel på kvinnors löjliga ämnesval, alltså. Hon utpekades som dassdoktor, och bajshumorn nådde nya bottnar när Linns forskning skulle avfärdas.
De här två sakerna har förstås inte alls med varandra att göra. Inte det ringaste!
Men när jag krälar i skiten och svär som en flåbuse är det dassdoktorn som ger mig hopp om en avlägsen framtid. Inte livscoachen.
lördag, december 20, 2008
Lucia i drag
Det var som jag trodde, inget vållar sånt uppseende som genuskritik. Därför tar jag en till:
Det var en gång en kille i västra Sverige som ville bli Lucia. Ända sedan 1960-talet har humoristiska pojkvaskrar givit sig in på detta tilltag, men utan att lyckas, ty det enda de ville var att få mer uppmärksamhet. Dock verkade denne västkustyngling tämligen seriös. Hans önskan var att få stå och läsa vers iklädd vit skrud med stearin i hårbotten. Varvid ett herrans rabalder utbröt.
Detta är inte så besynnerligt, eftersom fallet föll i kategorin Det Oväntade.
(Privat fråga: Vilket är mest oväntat: att en kille vill vara Lucia, eller att han är seriös?)
Under rabaldret såg jag kommentaren: ”Nästa gång kräver dom väl att tomten ska vara kvinna också!”, från någon som inte märkt att kvinnor har tomtat – dragit på lösskägg och övat basrösten – så länge seden funnits.
”Tomtens” klädsel och röst är traditionellt manlig, och en kvinna kan mycket väl åta sig rollen.
”Lucias” klädsel och röst är traditionellt kvinnlig, och om en pojke tycker att rollen verkar fin sammankallas formliga extrakollegier… harre javvlar!
Kvinna i byxor och lösskägg är norm. Söt man i klänning är brott.
Så upprätthålls genusmönstren i helg och söcken. De mönster som några tror att vi tillfälligtvis valt själva, som andra tror att vi är underkastade av stränga biologiska lagar.
Somliga tror bådadera, bara för att säkra att genusteoristerna har fel!
Det var en gång en kille i västra Sverige som ville bli Lucia. Ända sedan 1960-talet har humoristiska pojkvaskrar givit sig in på detta tilltag, men utan att lyckas, ty det enda de ville var att få mer uppmärksamhet. Dock verkade denne västkustyngling tämligen seriös. Hans önskan var att få stå och läsa vers iklädd vit skrud med stearin i hårbotten. Varvid ett herrans rabalder utbröt.
Detta är inte så besynnerligt, eftersom fallet föll i kategorin Det Oväntade.
(Privat fråga: Vilket är mest oväntat: att en kille vill vara Lucia, eller att han är seriös?)
Under rabaldret såg jag kommentaren: ”Nästa gång kräver dom väl att tomten ska vara kvinna också!”, från någon som inte märkt att kvinnor har tomtat – dragit på lösskägg och övat basrösten – så länge seden funnits.
”Tomtens” klädsel och röst är traditionellt manlig, och en kvinna kan mycket väl åta sig rollen.
”Lucias” klädsel och röst är traditionellt kvinnlig, och om en pojke tycker att rollen verkar fin sammankallas formliga extrakollegier… harre javvlar!
Kvinna i byxor och lösskägg är norm. Söt man i klänning är brott.
Så upprätthålls genusmönstren i helg och söcken. De mönster som några tror att vi tillfälligtvis valt själva, som andra tror att vi är underkastade av stränga biologiska lagar.
Somliga tror bådadera, bara för att säkra att genusteoristerna har fel!
fredag, december 19, 2008
Varning, kan innehålla genusteori!
Det började med att Kd i vår lilla stad förlöjligar kommunens jämställdhetspris. Förskolorna som planerar sin utrustning och sin dialog så att både flickor och pojkar får utrymme ska inte belönas, utan hånas för att de tror att pedagogiska insatser kan spela roll.
Sedan kom debattartikeln om förvirrade genusvetare av en lika förvirrad matematiker. ”Olika roller är inget problem om de värderas lika”, skriver hon. Men de värderas ju inte lika! - så hon har i det närmaste onödigförklarat sin egen artikel.
Hon tror dessutom att ”rollerna” är genetiskt, biologiskt betingade och rentav en överlevnadsfråga. Vilken tur för doktor Bergkvist att universitetet är en alltigenom jämställd och rättvis arbetsplats så att hon aldrig behöver uppleva kukens roll i meritvärderingen.
Bergkvist lyckas formulera två intressanta frågor: hur vi kan vara säkra på att skogen är en könsneutral lekplats, och om inte shorts på flickor innebär att manlig klädsel blir normgivande. Jag skulle vara fullt beredd att diskutera dem om inte hennes text präglades av nedlåtande bombasmer som ”pådyvla, indoktrineringsanstalt, basunera ut, bannlysa, vanvettiga teorier, pekpinnar...” En nivå jag vägrar vistas på.
Det är märkligt hur genusteori ideligen väcker upp ett sådant ursinne. Som om endast giftmord vore gott nog åt oss som kommer med genusteoretiska påpekanden, i stil med följande:
Få saker är så utmanande som att ifrågasätta de könsroller som människor älskar att tro att de valt alldeles själva.
Se där ytterligare något för Pär ”mansförtryck” Ström att hänga upp sig på!
Sedan kom debattartikeln om förvirrade genusvetare av en lika förvirrad matematiker. ”Olika roller är inget problem om de värderas lika”, skriver hon. Men de värderas ju inte lika! - så hon har i det närmaste onödigförklarat sin egen artikel.
Hon tror dessutom att ”rollerna” är genetiskt, biologiskt betingade och rentav en överlevnadsfråga. Vilken tur för doktor Bergkvist att universitetet är en alltigenom jämställd och rättvis arbetsplats så att hon aldrig behöver uppleva kukens roll i meritvärderingen.
Bergkvist lyckas formulera två intressanta frågor: hur vi kan vara säkra på att skogen är en könsneutral lekplats, och om inte shorts på flickor innebär att manlig klädsel blir normgivande. Jag skulle vara fullt beredd att diskutera dem om inte hennes text präglades av nedlåtande bombasmer som ”pådyvla, indoktrineringsanstalt, basunera ut, bannlysa, vanvettiga teorier, pekpinnar...” En nivå jag vägrar vistas på.
Det är märkligt hur genusteori ideligen väcker upp ett sådant ursinne. Som om endast giftmord vore gott nog åt oss som kommer med genusteoretiska påpekanden, i stil med följande:
Få saker är så utmanande som att ifrågasätta de könsroller som människor älskar att tro att de valt alldeles själva.
Se där ytterligare något för Pär ”mansförtryck” Ström att hänga upp sig på!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)