När jag yrkar på bad utan behå rekommenderas jag passligt nog en artikel om dem som inte får bada alls. Stark och Hagberg skriver om de flickor ("muslimska" givetvis) som inte kan få sitt nödvändiga simkunnighetsintyg därför att de inte får bada i könsblandade badhus.
Artikeln beskriver hur ett inslag i Rapport tog upp problemet utan att egentligen göra det. ”Den självklara frågan – varför kan ni inte gå till stranden? – den kommer inte. Vi, tv- tittarna, förväntas förstå att det är självklart varför det inte går.” Detta är riktigt pinsamt för Rapport. Här har man verkligen gått i fällan alla-vet-väl-hur-dom-beter-sig (och-särskilt-mot-sina-döttrar!) Stark och Hagberg är inte heller nöjda med den tillfälliga lösning som presenteras från en annan skola; att ha könsseparerade badtider. ”Ingen problematisering” förekom, så det verkar sannerligen ha varit ett halvhjärtat nyhetsinslag.
Men nu blir istället S&H lite problematiska. Ovanstående tevenyhet tar de som ett tecken på att den feministiska kampen skulle ha avstannat, att Sveriges undertecknande av bl.a. CEDAW ”inte gäller längre” och att kravet på rätt till den egna kroppen ”inte gäller” för flickor av annorlunda etnicitet.
Vad får S&H detta ifrån? Såväl krav som konventioner gäller. Frågan är hur, var och i vilka steg kampen ska utkämpas.
S&H skriver: ”Antingen sätter vi klackarna i backen och ropar: vi tänker inte ta ett enda steg bakåt, det är framåt som gäller, eller så gör vi halt och lägger ner Jämo och skrotar jämställdhetslagen. Det är bara att välja.”
Men tack och lov behöver vi inte välja mellan så huvudlösa förslag.
I mitt arbete förs diskussionen i varje aktuellt fall. Utgångsläget är att ungen ska bada (eller vad det nu gäller) som alla andra. Men föräldrarna kan vägra, eftersom de bestämmer över sitt barn. Då kan skolan svara att jahapp, här blir det inget idrottsbetyg här nu inte! Detta myndighetsbemötande är korrekt i sig, men har den nackdelen att det orättvist drabbar barnet senare i livet. Därför menar jag att skolledare bör söka andra utvägar. En del familjer accepterar heltäckande simdräkt med långkalsonger, andra föredrar könsseparerade simtider. Det är inte den bästa lösningen, eftersom frågan så att säga är under pågående förhandling. En förhandling som utgår från barnets behov - och barnet har behov av att kunna simma, av att ha en trygg skolgång, och av ett framtida slutbetyg i idrott.
Därför undrar jag vad S&H vill uträtta med tricket klackarna i backen? Om de menar att vi som politiker ska driva ett krav på att minska föräldrars oinskränkta makt över sina barn, kan jag sympatisera med uppfattningen. Men som politisk fråga skulle det kosta mycket mer, än att upprört upprepa FN-konventioner.
lördag, januari 12, 2008
fredag, januari 11, 2008
Barbröstat
Äntligen! Bara bröst i badhus. Iallafall i Sundsvall. Och bara om ingen klagar. Men ändå!
Första gången ilsknade jag till när jag var nitton år och jobbade i parkleken. Vid fikat i skuggan slet min nästan lika unge kollega av sig t-shirten med orden ”fan va hett”, satt där sen med svett och grus i porerna. Bredvid honom satt jag i lika äcklig t-shirt. Det var de åren behåar slängdes eller brändes, och att bada utan var självklart. Men jag insåg förstås av mig själv och utan att fundera på det, att gränsen gick vid fikabordet. För att vi tjejer har en kroppskonstitution som tydligen skulle driva en värld till vanvett.
Utvecklingen har därefter tyvärr lämnat bystbefrielsens tid, och idag är jag nästan ensam om bara bröst på stranden. I synnerhet de yngre kvinnorna klär på sig allt mer, och gäller det cancerrisken kan det väl vara klokt med en tröja i solgasset - oavsett kön. Men vem vill simma med en förbannad gummisnodd om överkroppen?
Att man måste vara påklädd i simhallen – om man inte är man - begriper till och med en övervintrad sextioåtta som jag. De minderåriga har numera baddräkt till och med i bastun. Vem har fått dem att vilja det? Det verkar finare, har jag fått höra. Som i FIN FLICKA. Skrämmande.
Vad det gäller badstranden påpekade en bekant att det vore en annan sak om jag var tjugo år och skitsnygg, för ”då kan man ju visa upp sig”. Men barbröstat badande är raka motsatsen till uppvisning. Det handlar om tillfredsställelsen av att glida genom vattnet som den man är. Dummare är jag inte än att jag vet att bröst är erotiska, men det kan hår och händer också vara. Och tänker man på sex, är till och med snöflingorna erotiska. Tänker man inte på sex tror jag man klarar ett besök i simhallen även om KVINNOR finns där med våra bröstvårtor och tånaglar.
Därför gratulerar jag kvinnorna i Sundsvall, hoppas att modet svänger många gånger igen, och att de fina flickorna släpper garden i vattenrutschbanan.
Första gången ilsknade jag till när jag var nitton år och jobbade i parkleken. Vid fikat i skuggan slet min nästan lika unge kollega av sig t-shirten med orden ”fan va hett”, satt där sen med svett och grus i porerna. Bredvid honom satt jag i lika äcklig t-shirt. Det var de åren behåar slängdes eller brändes, och att bada utan var självklart. Men jag insåg förstås av mig själv och utan att fundera på det, att gränsen gick vid fikabordet. För att vi tjejer har en kroppskonstitution som tydligen skulle driva en värld till vanvett.
Utvecklingen har därefter tyvärr lämnat bystbefrielsens tid, och idag är jag nästan ensam om bara bröst på stranden. I synnerhet de yngre kvinnorna klär på sig allt mer, och gäller det cancerrisken kan det väl vara klokt med en tröja i solgasset - oavsett kön. Men vem vill simma med en förbannad gummisnodd om överkroppen?
Att man måste vara påklädd i simhallen – om man inte är man - begriper till och med en övervintrad sextioåtta som jag. De minderåriga har numera baddräkt till och med i bastun. Vem har fått dem att vilja det? Det verkar finare, har jag fått höra. Som i FIN FLICKA. Skrämmande.
Vad det gäller badstranden påpekade en bekant att det vore en annan sak om jag var tjugo år och skitsnygg, för ”då kan man ju visa upp sig”. Men barbröstat badande är raka motsatsen till uppvisning. Det handlar om tillfredsställelsen av att glida genom vattnet som den man är. Dummare är jag inte än att jag vet att bröst är erotiska, men det kan hår och händer också vara. Och tänker man på sex, är till och med snöflingorna erotiska. Tänker man inte på sex tror jag man klarar ett besök i simhallen även om KVINNOR finns där med våra bröstvårtor och tånaglar.
Därför gratulerar jag kvinnorna i Sundsvall, hoppas att modet svänger många gånger igen, och att de fina flickorna släpper garden i vattenrutschbanan.
torsdag, januari 10, 2008
Vad kuvade Pär tyckte mera, eller tycktes mena
I en kvällstidningsbilaga hade Pär Ströms avslutning eventuellt varit på sin plats. Men detta skulle föreställa brännpunkten i en välrenommerad konservativ morgontidning, vars prenumerantstock merendels betraktades som läskunniga, och här får grabbhalvan slänga ur sig saker som vore de argument, exempelvis:
”Män påstås vara djur” – vilket en enda person har yttrat i ett bekant teveprogram. Pär använder passivform för att få läsaren att tro att han syftar på en vedertagen jargong i vilken han är väl införstådd.
”En feministisk grundtes är att män konspirerar för att hålla kvinnor nere...” – Nej, de feminismer jag känner till använder inte dylika konspirationsteorier. I synnerhet inte som GRUNDTES, milda makter. Jag tror att Pär menar mäns omedvetna inbördes lojalitet, och tror att han menar att den inte finns, och tror vidare att han menar att kvinnors låga löner och representation är helt slumpartade alternativt nonexistenta.
”...inom ramen för nåogt underligt som de kallar ’patriarkatet’” – Men patriarkat är inte något tillfälligt tillmäle, utan det vedertagna begreppet inom en teoribildning. Dock en som Pär inte förstår utan bara finner underlig, vilket är precis på nivå med Pärs favoritargument: ”Jag har sett många män som... Jag har lyssnat till många upprörande berättelser...” Jag trodde jag slarvsyltade detdär i en tidigare blogg. Men Pär läser inte Politik & poesi, medan jag dessvärre läser SvD med dess två par i Pär; killen vars empiri består i att andra killar talar till honom.
Avslutningsvis vill Pär ha ”sann jämställdhet”, och lurar det inte något unket redan i ordet ”sann”? De flesta politiker av blå-röd kulör brukar nöja sig med jämställdhet. Den som börjar leta efter högre sanning har farligt lätt att halka. Vi som läsare kan bara försöka gissa vad Pär tänker – och varför skulle vi, strängt taget, göra det?
Därför att SvD inte anser det mödan lönt att hitta bättre antifeministiska skribenter. Och därmed ligger de pyrt till. Det vill säga, imorgon får vi som inte riktigt har förstått relativitetsteorin fritt utlopp för hur ”underlig” vi finner den.
Nej, kom igen. Diskutera feminism på dess egen nivå. I vilken annan fråga accepterar SvD sådana dillerier som ”mansgrisar, kvinnogrisar”? Mansgris var ett uttryck som användes på 70-talet och inte var roligt ens då.
Kan vi få ett enda intellektuellt argument, och kan det gå ut på någonting annat än att kvinnor också är taskiga? För det är precis vad en av feminismerna, nämligen likhetsfeminismen, beredvilligt intygat, gång på gång.
”Män påstås vara djur” – vilket en enda person har yttrat i ett bekant teveprogram. Pär använder passivform för att få läsaren att tro att han syftar på en vedertagen jargong i vilken han är väl införstådd.
”En feministisk grundtes är att män konspirerar för att hålla kvinnor nere...” – Nej, de feminismer jag känner till använder inte dylika konspirationsteorier. I synnerhet inte som GRUNDTES, milda makter. Jag tror att Pär menar mäns omedvetna inbördes lojalitet, och tror att han menar att den inte finns, och tror vidare att han menar att kvinnors låga löner och representation är helt slumpartade alternativt nonexistenta.
”...inom ramen för nåogt underligt som de kallar ’patriarkatet’” – Men patriarkat är inte något tillfälligt tillmäle, utan det vedertagna begreppet inom en teoribildning. Dock en som Pär inte förstår utan bara finner underlig, vilket är precis på nivå med Pärs favoritargument: ”Jag har sett många män som... Jag har lyssnat till många upprörande berättelser...” Jag trodde jag slarvsyltade detdär i en tidigare blogg. Men Pär läser inte Politik & poesi, medan jag dessvärre läser SvD med dess två par i Pär; killen vars empiri består i att andra killar talar till honom.
Avslutningsvis vill Pär ha ”sann jämställdhet”, och lurar det inte något unket redan i ordet ”sann”? De flesta politiker av blå-röd kulör brukar nöja sig med jämställdhet. Den som börjar leta efter högre sanning har farligt lätt att halka. Vi som läsare kan bara försöka gissa vad Pär tänker – och varför skulle vi, strängt taget, göra det?
Därför att SvD inte anser det mödan lönt att hitta bättre antifeministiska skribenter. Och därmed ligger de pyrt till. Det vill säga, imorgon får vi som inte riktigt har förstått relativitetsteorin fritt utlopp för hur ”underlig” vi finner den.
Nej, kom igen. Diskutera feminism på dess egen nivå. I vilken annan fråga accepterar SvD sådana dillerier som ”mansgrisar, kvinnogrisar”? Mansgris var ett uttryck som användes på 70-talet och inte var roligt ens då.
Kan vi få ett enda intellektuellt argument, och kan det gå ut på någonting annat än att kvinnor också är taskiga? För det är precis vad en av feminismerna, nämligen likhetsfeminismen, beredvilligt intygat, gång på gång.
onsdag, januari 09, 2008
Gratulerar, de Beauvoir!
Simone de Beauvoir jubilerar och ska med värme hyllas för sin insats. Kan du bara ett enda citat från henne är det förmodligen det viktiga, det ojämförligt viktiga:
Man föds inte till kvinna, man blir det. Glöm det aldrig.
För övrigt betyder de Beauvoirs livsstil mer för mig än hennes tunga böcker. Ett liv i Paris med kaféer, förälskelser, argumentation om allting och möjligheten att förändra världen med sin penna och tankeskärpa... så hade jag velat ha det.
Men vad ska följande mening (ur SvD) föreställa? ”Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.”
Men vad ska följande mening (ur SvD) föreställa? ”Simone de Beauvoir förklarade krig mot patriarkatet men blev själv offer för en våldsam passion.”
Ska nu vi feminster beskyllas för att vara mot passion också? Är patriarkatet passionerat? Betyder ett motstånd mot offerrollen att man gör anspråk på att stå över livet? Det var ingen vidare födelsedagspresent till en mångbottnad personlighet som de Beauvoir.
Lika njuggt förminskande är de spekulationer som i olika sammanhang återkommer om att Simone ”egentligen” ville ha barn som ”alla kvinnor”, och att hennes förhållanden med unga flickor skulle ”avslöja” henne i det fallet... Tja, det kan ju vara sant, fast inte jag tror på det. Poängen är att ingen av oss vet. Kanske inte ens Simone själv.
Ska du läsa något om henne, välj bort Claudine Monteils De som älskade friheten. Att Monteil kände familjen gör henne inte synsk, och hennes påhittade dialoger och situationer är bara beskäftiga, dessutom skriver hon (eller översätts) illa. Däremot är Åsa Mobergs Simone och jag alldeles utmärkt! Den tar upp vad Simone gör med oss andra. Hur hon påverkar tänkanden och ideal ifråga om levnadssätt, familjeuppfattning, valmöjlighet. Att ha sådant inflytande på sin hundraårsdag, är stort.
Lika njuggt förminskande är de spekulationer som i olika sammanhang återkommer om att Simone ”egentligen” ville ha barn som ”alla kvinnor”, och att hennes förhållanden med unga flickor skulle ”avslöja” henne i det fallet... Tja, det kan ju vara sant, fast inte jag tror på det. Poängen är att ingen av oss vet. Kanske inte ens Simone själv.
Ska du läsa något om henne, välj bort Claudine Monteils De som älskade friheten. Att Monteil kände familjen gör henne inte synsk, och hennes påhittade dialoger och situationer är bara beskäftiga, dessutom skriver hon (eller översätts) illa. Däremot är Åsa Mobergs Simone och jag alldeles utmärkt! Den tar upp vad Simone gör med oss andra. Hur hon påverkar tänkanden och ideal ifråga om levnadssätt, familjeuppfattning, valmöjlighet. Att ha sådant inflytande på sin hundraårsdag, är stort.
tisdag, januari 08, 2008
Fritt i France!
Den franska regeringen experimenterar med fritt inträde på statens museer. I det landet gillar nämligen borgarna kultur! Fann nyheten hos Röda raketer. Glöm inte att läsa kommentarerna!
Lycka eller loskor?
Tack skönhetsrådet, som inte vill glasa in Sergels torg. Lika lite som demonstranter och musikanter vill det, eller marknadsförsäljare eller ens fastighetsägarna. Inte för att torget är någon skönhetssyn. Men det är en plats för alla.
Jag minns när det var färdigbyggt, med fria talares tribun och klotterplanket upp mot Brunkebergstorg. I den sittvänliga trappan mot Drottninggatan hölls modsen. Utanför dörrarna mot tunnelbanan var det negrer som sålde knark (jo, man sa så på den tiden). Någon vacker plats var det inte, men Ulf Lundell har i en rapp poetisk bild skildrat hur loskor och duvskit yr över de svartvita plattorna.
Stället hade omedelbar dragningskraft. I det rivna Klara, i den brutalt omdanade staden, skapade 08-or utan hemortsrätt sin egen mötesplats, grinig och uppkäftig som vi själva. Den ska inte in bakom glas och ram, vi behöver inga fler misstag av hysterisk sanering. Pamparna får ståkuk lika hög och bländande som pinnen i fontänen när de gläfser om att ”sätta Stockholm på kartan” – men snart är kartan och så Plattan de enda ställen där denna identitetslösa stad existerar.
ur Olle Adolphsons Lyckodrömsvals:
”Kom lapplisa, kasta blocket min syster, och dansa med gasande förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta, från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nedlagda bönder och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att vi släpas omkring och blir fösta som boskap i lyckoplanerarnas dröm...”
Jag minns när det var färdigbyggt, med fria talares tribun och klotterplanket upp mot Brunkebergstorg. I den sittvänliga trappan mot Drottninggatan hölls modsen. Utanför dörrarna mot tunnelbanan var det negrer som sålde knark (jo, man sa så på den tiden). Någon vacker plats var det inte, men Ulf Lundell har i en rapp poetisk bild skildrat hur loskor och duvskit yr över de svartvita plattorna.
Stället hade omedelbar dragningskraft. I det rivna Klara, i den brutalt omdanade staden, skapade 08-or utan hemortsrätt sin egen mötesplats, grinig och uppkäftig som vi själva. Den ska inte in bakom glas och ram, vi behöver inga fler misstag av hysterisk sanering. Pamparna får ståkuk lika hög och bländande som pinnen i fontänen när de gläfser om att ”sätta Stockholm på kartan” – men snart är kartan och så Plattan de enda ställen där denna identitetslösa stad existerar.
ur Olle Adolphsons Lyckodrömsvals:
”Kom lapplisa, kasta blocket min syster, och dansa med gasande förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta, från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nedlagda bönder och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att vi släpas omkring och blir fösta som boskap i lyckoplanerarnas dröm...”
måndag, januari 07, 2008
Moralkaka
Fick mess från en väninna sent igår kväll:
"Såg KÖER MED KRAVALLSTAKET hela vägen ml NK och Östermalmst. REAN börjar. HAR folk inga LIV? Har iofs inte ja heller. Men ja har inte et liv på et mer MORALIST HÖGSTÅENDE sätt."
Moralism kan ha sina poänger...
"Såg KÖER MED KRAVALLSTAKET hela vägen ml NK och Östermalmst. REAN börjar. HAR folk inga LIV? Har iofs inte ja heller. Men ja har inte et liv på et mer MORALIST HÖGSTÅENDE sätt."
Moralism kan ha sina poänger...
söndag, januari 06, 2008
Med eller utan, ut ska du
Brevledes fick jag reda på att flyktingar som kommer hit med goda ekonomiska tillgångar inte har här att göra. Är väl inte tillräckligt synd om dem, antagligen. Andra brevskrivare har uttryckt ståndpunkten att flyktingar som inte kan klara sig ekonomiskt inte har här att göra.
Sammanfattningsvis: de har inte här att göra.
Upplysningsvis, å andra sidan:
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte av din ekonomiska ställning.
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte heller av Sveriges arbetsmarknadsläge.
Asylskäl och anhörigskap är just skäl. De kan föranleda att du får bosätta dig i landet.
Utan asylskäl eller anhörigskap har man inte så mycket här att göra, annat är turista, om man har pengar. Eller plugga på stipendium, om man inte har det.
Sammanfattningsvis: de har inte här att göra.
Upplysningsvis, å andra sidan:
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte av din ekonomiska ställning.
Asylskäl och anhörigskap påverkas inte heller av Sveriges arbetsmarknadsläge.
Asylskäl och anhörigskap är just skäl. De kan föranleda att du får bosätta dig i landet.
Utan asylskäl eller anhörigskap har man inte så mycket här att göra, annat är turista, om man har pengar. Eller plugga på stipendium, om man inte har det.
lördag, januari 05, 2008
Krig eller kaffe?
Två sympatiska personer i SvD vill idag ha slut på ”könskriget”. Det som av outgrundliga orsaker feministerna anses ha dragit igång! – inte Pär Ström.
Den ena är Gunnila Masreliez Steen som menar att de flesta anser det är självklart med lika lön oavsett kön. Säkert. Men när det är så fruktansvärt svårt att genomföra detta självklara, måste man fundera över andra metoder än att bjuda till och hjälpas åt. Men till skillnad från Pär ser och förhåller sig GMS till könsmaktperspektivet. Det vill säga, hon avvisar det. Tråkigt, men hederligt. Därmed bidrar hon faktiskt till att definiera oenigheten: Antingen tror vi på ett gemensamt bekymmer som lätt kan rättas till, eller på att kvinnor är strukturellt underordnade män; strukturellt som innebär precis det GMS skriver: handlingar utövas inte medvetet.
Jag menar, varför dra upp konspirationsteori, när man kan ta ställningn till patriarkatsteori.
Den andre är Inti Chavez Perez. Han är feminist, och det är bra att han får komma till tals. Men han tror det handlar om mäns personliga fobier, och menar att de ska få chansen att upptäcka att feminister egentligen är ganska trevliga. Han föreslår besök på ”feministkafé”, vad tusan det nu kan vara. Det blir lite livsstilspryl av det.
Trevlig har jag varit alldeles för länge. Och jag går på vilka djävulens kaféer som helst.
Den ena är Gunnila Masreliez Steen som menar att de flesta anser det är självklart med lika lön oavsett kön. Säkert. Men när det är så fruktansvärt svårt att genomföra detta självklara, måste man fundera över andra metoder än att bjuda till och hjälpas åt. Men till skillnad från Pär ser och förhåller sig GMS till könsmaktperspektivet. Det vill säga, hon avvisar det. Tråkigt, men hederligt. Därmed bidrar hon faktiskt till att definiera oenigheten: Antingen tror vi på ett gemensamt bekymmer som lätt kan rättas till, eller på att kvinnor är strukturellt underordnade män; strukturellt som innebär precis det GMS skriver: handlingar utövas inte medvetet.
Jag menar, varför dra upp konspirationsteori, när man kan ta ställningn till patriarkatsteori.
Den andre är Inti Chavez Perez. Han är feminist, och det är bra att han får komma till tals. Men han tror det handlar om mäns personliga fobier, och menar att de ska få chansen att upptäcka att feminister egentligen är ganska trevliga. Han föreslår besök på ”feministkafé”, vad tusan det nu kan vara. Det blir lite livsstilspryl av det.
Trevlig har jag varit alldeles för länge. Och jag går på vilka djävulens kaféer som helst.
torsdag, januari 03, 2008
Hem. Igen.
Hem till byn, Sveriges längsta teveserie. Fick låna den i julklapp av syrran. Första säsongen är precis som jag minns den, jag som inte följt serien framåt i historien, inte har sett den alls sedan 1970-talet.Vi har blivit bortskämda med ett högre tempo sedan dess. Är inte längre vana vid att lyssna på västsvensk dialekt hos tre personer som står och glor på en grind. Men detta krav på aktion och scenväxling är inte en svaghet hos serien, utan hos oss själva.
Hem till byn, första säsongen, är ett utsökt stycke svensk historia. Jag minns kommentarerna då för tiden, hur släkten hemma i min by reagerade. Nja, sa de. Det där var väl inte helt korrekt. Harven där var ute lite för tidigt. Sådär ska man ju inte handskas med ett betsel. Och lantbruksnämnden sa väl inte precis så, utan mera liksom si.
Serien måste alltså ha varit osedvanligt adekvat. Eftersom den fick i det närmaste godkänt även även av dem som visste vad den handlade om.
Nedläggningen av familjejordbruken ser jag med starkt svårmod. Men Hem till byn kan jag se med en känsla av genomliden kris. 70-talets totala utförsbacke planade ut någon gång tjugo år senare. Idag finns det byar som har funnit en bärighet. Med deltidsjordbruk och biffkor, småföretagande och pendeljobb går det någorlunda ihop. Skolor och butiker kan hållas öppna och bussen både kommer och går.
Det finns byar där invånarantalet ökar. Inte till 1930-talets nivå, men där finns fler barn än för trettio år sedan. Det kan möjligtvis bero på rationaliseringen av jordbruket. Det kan förmodligen bero på behovet av en annan livsmiljö än förorten. Och jag är faktiskt säker på att det beror på datorerna.
onsdag, januari 02, 2008
Läs om Kuvade Pär!
Prova själv. Fråga hundra män du känner: ”Kuvas du av statlig feminism?”, och de kommer att svara:
- Nej
- Ingen jävel kuvar mej
- Vadå statlig feminism?
Men Pär Ström vet bättre. Enligt honom är patriarkatet är en vrångbild förstärkt av oseriösa forskare och följsamma media, varpå han exemplifierar mansförtrycket i flera punkter.
. En av dem är att mödrar lättare än fäder får vårdnaden om barnen – vilket bottnar i den biologism som hänvisar kvinnor till moderskap och omvårdnad, som i detta fall går ut över fäderna.
. En annan är att kvinnor mammograferas medan män inte pappograferas – vilket är ett resultat uppnått i kamp. Killarna får väl ena sig och kämpa för något viktigt istället för att bli hysteriska när allt inte står serverat på operationsbordet!
. En tredje är att ”allt fler* män” har blivit förbigångna i karriären av mindre kvalificerade kvinnor – vilket är tråkigt för den det drabbar, men vem orkar tycka synd om dem efter en världshistoria präglad av karlars inkompetens?
Denhär Pär föreställer sig en från början rimlig och rättvis värld där missbelåtna kvinnor tillskansat sig orättmätiga fördelar. På den grundvalen kan han tala vackert för humanismen och förespråka könsneutralitet.
Men allt sedan husagan förbjöds och rösträtten infördes har vi provat den humana könsneutraliteten. Ändå är vi icke-statliga feminister inte tillfreds. Det kan förstås bero på vår allmänna gnällighet och vår oförmåga att förstå såna som Pär. Det kan också bero på den forskningsstatistik ifråga om löner, makt och hälsa som Pär viftar bort i grandios intellektuell nonchalans.
* Jag formligen njuter när uttryck som ”allt fler” och ”många tycker” används som argument. De ger TYNGD. T.ex.som i meningen: Allt fler räknar idag med Helena Duroj på en viktig post inom FN.
- Nej
- Ingen jävel kuvar mej
- Vadå statlig feminism?
Men Pär Ström vet bättre. Enligt honom är patriarkatet är en vrångbild förstärkt av oseriösa forskare och följsamma media, varpå han exemplifierar mansförtrycket i flera punkter.
. En av dem är att mödrar lättare än fäder får vårdnaden om barnen – vilket bottnar i den biologism som hänvisar kvinnor till moderskap och omvårdnad, som i detta fall går ut över fäderna.
. En annan är att kvinnor mammograferas medan män inte pappograferas – vilket är ett resultat uppnått i kamp. Killarna får väl ena sig och kämpa för något viktigt istället för att bli hysteriska när allt inte står serverat på operationsbordet!
. En tredje är att ”allt fler* män” har blivit förbigångna i karriären av mindre kvalificerade kvinnor – vilket är tråkigt för den det drabbar, men vem orkar tycka synd om dem efter en världshistoria präglad av karlars inkompetens?
Denhär Pär föreställer sig en från början rimlig och rättvis värld där missbelåtna kvinnor tillskansat sig orättmätiga fördelar. På den grundvalen kan han tala vackert för humanismen och förespråka könsneutralitet.
Men allt sedan husagan förbjöds och rösträtten infördes har vi provat den humana könsneutraliteten. Ändå är vi icke-statliga feminister inte tillfreds. Det kan förstås bero på vår allmänna gnällighet och vår oförmåga att förstå såna som Pär. Det kan också bero på den forskningsstatistik ifråga om löner, makt och hälsa som Pär viftar bort i grandios intellektuell nonchalans.
* Jag formligen njuter när uttryck som ”allt fler” och ”många tycker” används som argument. De ger TYNGD. T.ex.som i meningen: Allt fler räknar idag med Helena Duroj på en viktig post inom FN.
tisdag, januari 01, 2008
Från opera till absurditet
Såg Zarah på Folkoperan. Die Leander själv var inte där, men det var sista föreställningen av den nyskrivna operan av Nilsson & Fellbom. Ganska bra. Inga höjdpunkter, ett jämnt musikaliskt flöde. Historieskrivningen rimlig, personporträtten av varierande trovärdighet. Vid sortin – publikens, alltså – hörde jag en äldre herre kommentera till sitt sällskap: ”Men det var väldigt mycket politik med, tycker jag.”
Fundering I:
Vad trodde mannen att han skulle få se?
Hur hade han tänkt sig en opera som utspelas i en krigshärjad diktatur, utan politik?
Fundering II:
Det var faktiskt inte särskilt mycket politik i operan Zarah. Om vi med politik menar orsak-verkan, socioekonomiska faktorer och ideologiska val. Operan skildrade individuella människoöden påverkade av en samtid av tyranni och grymhet. Vad fick mannen att tolka det han såg som politik?
Kanske att det fanns historiskt belägg. Eller att där förmärktes ett ställningstagande mot folkmord.
Fundering III:
Närvaron av det politiska uppfattas per automatik som negativ. För att den komplicerar, förstås.
Längtan till det okomplicerade skrattet eller oskuldsfulla gråten är mänskliga behov, värda all respekt.
Men hur någon idag kan förvänta sig att få ut detta ur ett stycke om Zarah på en seriös operascen
- det går mig förbi.
Det nya året ser ut att bli lika lovande som det förra ifråga om förvirrad absurditet.
Fundering I:
Vad trodde mannen att han skulle få se?
Hur hade han tänkt sig en opera som utspelas i en krigshärjad diktatur, utan politik?
Fundering II:
Det var faktiskt inte särskilt mycket politik i operan Zarah. Om vi med politik menar orsak-verkan, socioekonomiska faktorer och ideologiska val. Operan skildrade individuella människoöden påverkade av en samtid av tyranni och grymhet. Vad fick mannen att tolka det han såg som politik?
Kanske att det fanns historiskt belägg. Eller att där förmärktes ett ställningstagande mot folkmord.
Fundering III:
Närvaron av det politiska uppfattas per automatik som negativ. För att den komplicerar, förstås.
Längtan till det okomplicerade skrattet eller oskuldsfulla gråten är mänskliga behov, värda all respekt.
Men hur någon idag kan förvänta sig att få ut detta ur ett stycke om Zarah på en seriös operascen
- det går mig förbi.
Det nya året ser ut att bli lika lovande som det förra ifråga om förvirrad absurditet.
måndag, december 31, 2007
Förbittrat eller förbättrat år
Noterar dystert att jag i år knappast känner till en enda av alla ”årets...” som tidningarna listar. Störst, värst och knäppast – men jag har inte hört talas om det. Eller kanske hört, men inte noterat. Tyckte väl inte det var nåt. Om det är viktigt att hänga med, kan jag lika gärna hänga mig.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.
Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.
Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.
Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?
Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.
Föralldel, det har hänt förr att tidningarna och jag värderar intresse och läsvärdhet olika. När fd kulturbilagan i SvD har en tvåsidig intervju med surpuppabloggaren Schulman undrar jag vems rygg som kliar värst.
Mest undrar jag när man får åka tunnelbana till och från Rinkeby igen? Stationen stängdes av eftersom några aggropuckon slängt raketer på folk och polisen inte har resurser att skydda oss resenärer. En till två snutar, det skulle räcka. Men det var för mycket begärt. Om rinkebyborna prompt ska lämna förorten uppmanas de att gå över Järvafältet. Eller ta bussen, som går åt ett helt annat håll.
Jämför med fotboll på Råsunda. Stopp i trafiken, fullpackad tunnelbana, svartgula eller grönvita horder som slänger ölburkar. Men med trygg bevakning av poliser busslastvis, en del rekvirerade från Avesta och Köping. Vanligt folk (typ skattebetalare) kan inte sova om kvällen, dels pga skränet, dels pga polishelikoptrarna.
Jämför! Sätta in helikoptrar – eller tvinga ut folk i leran på fältet. Visa vad vi prioriterar, och vem som är betydelselös. Sen harmas myndigheterna över att förbittrade rinkebybor alltid börjar prata om rasism. Ja – varför skulle de inte göra det? Vad skulle hindra oss?
Ett Gott Nytt År önskas er alla. Ett nytt år med stegräknare och nikotintuggummi, eller vilka förbättringsinsatser ni nu håller på med. Förresten, ta och läs Michel Azar: Den koloniala bumerangen.
Årets bok.
söndag, december 30, 2007
Välformulerat i förrfjol
Fortsätter tema Åsa Linderborg med ett flera år gammalt citat. Jag tror det var Aftonbladet -05. Hon beskriver sin skörd av vedervärdiga kränkbrev, resonerar om att det inte handlar om henne personligen utan om bestraffningen av kvinnor... och:
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”
Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”
”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!
”Jag är inte bara kvinna, jag är dessutom socialist - den kanske största provokationen. Vänstern ses som extrem, apart, grälsjuk, okunnig.
I liberalernas svartvita världsbild blir varje nyansering hotfull, varje motförslag ett konspirationsteoretiskt angrepp. De som ser verklighetens komplexitet och samtidigt drivs av en övertygelse stämplas som diktaturkramare eller fascister.
Man gör karikatyr av våra åsikter. Felciterar medvetet. Sätter etiketter. Och man hånar oss när vi säger att debattklimatet är väl hårt nu, att antiintellektualismen grasserar i takt med nymccartyhismen.”
Linderborg tillägger att detta drabbar alla inom vänstern oavsett kön, och avrundar: ”Bara den som skriver meningslösheter slipper undan.”
”Man gör karikatyr av våra åsikter” – för det ger jag minst fem humlor i xprsn!
lördag, december 29, 2007
Minne av klassen
Som många före mig lyfter jag på hatten för Åsa Linderborg och hennes ”Mig äger ingen”. En fin skildring av far och dotter, ett vältaligt inlägg till förmån för de barndomar som duger utan att lukta nybakt och nybadat. En lysande hågkomst av det så nära och avlägsna 70-talet, och en oerhört god bild av arbetarklassen i sitt mer eller mindre medvetna tillstånd.Jag blev varnad för att boken kunde kännas väl privat, eller tvärtom uppmuntrad att gråta över förlorad faderskärlek. Inget av det stämde. Skulle jag gråta vore det över min klass; över släktmiddagarna där någon just kommit hem från Öst-Tyskland och tyckte att det var jättebra, över tröttheten som förbannelse och förödmjukelsen som vardagsvara.
Boken är lite onödigt lång och innehåller en del upprepningar. Men de beror vanligen på att författaren valt att inte skriva kronologiskt, vilket i stort sett är en fördel då det stärker fiktionaliteten. Så har också enstaka kritiker berömt Linderborg för att hon har bidragit till tidsfenomenet att sudda gränserna mellan fiktion och biografi så att vi snart inte vet vem som är journalist och vem som är författare.
Kantänka. Jag tror inte Linderborg har tänkt sig som ett levande ställningstagande i just den frågan. Det finns många mer betydelsefulla områden där hon har mycket att tillföra.
Mig äger ingen av Åsa Linderborg (bokrecensioner)
fredag, december 28, 2007
Ondska eller organisation
Många gånger under många år har jag svarat på S Norbergs stolligheter angående vänsterpolitik.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.
Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.
Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.
I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.
Förmodligen är det redan verkningslöst att bemöta en person som tänker i termer av ”krafter, offer, himmelrike, ond värld”, och därmed ohjälpligt verkningslöst att vända sig till en person som utan exemplifiering beskyller andra för dylikt ideologiskt fluff.
Att börja i änden, ”nej Staffan, jag ser mig inte alls som ett offer för onda krafter” anstår mig inte. Låt oss istället ta ett jättekliv till konkret partiverksamhet. S Norberg skriver ”det som internt kallas ’konsten att bygga ett parti’ är en total katastrof”. Vad han syftar på är en arbetande organisationsgrupp som heter, inte kallas, detta något bängliga namn. Jag ingick tills ungefär för ett år sedan i gruppen som jag måste lämna av yrkesskäl. Vilka totala katastrofer som eventuellt har inträffat efteråt känner jag inte till (och det förvånar mig om S Norberg gör det). Gruppen höll regelbunden kontakt med alla 25 partidistrikt, träffade distriktsstyrelser och medlemmar och samlade en omfattande kunskap om läget i partiet på gott och ont. Vi gav ut en organisationshandbok till att bistå vid utåtriktade arrangemang, mottagande av nya medlemmar, vid studier och andra aktiviteter. Vi gjorde genomlysningar av det kvinnopolitiska läget samt satsningarna inför valrörelsen, genomförde styrelseutbildningar och erbjöd hjälp till de distrikt som på grund av låg aktivitet önskade det. Vad jag vet har gruppen idag dragit lärdom av exempel från bland annat Nederländerna när det gäller folkrörelsemobilisering.
Nåja, det kanske inte var så märkvärdigt. Men så paranoid är jag inte att jag på grundval av detta engagemang känner mig medskyldig i totala katastrofer – samma ordval som S Norberg använder om partiets skolpolitik, som jag också har arbetat en hel del med tidigare. Dess innehåll kan vi diskutera när helst S Norberg är på humör att slita sig från sina apokalyptiska visioner.
I början av 2000-talet ”gjorde sig partiet av med” en stor del av sina företrädare, enligt S Norberg. Det säger han, som fick påverka politiken i stort via det verkställande utskottet till år 2003! Själv röstades jag ut ur partistyrelsen redan vid sekelskiftet. Och ändå tror jag inte på onda krafter. Utan på orsaker och maktförhållanden, på politik och argumentation.
torsdag, december 27, 2007
Revolution
Gråmulen mellandag, mellanläge
– men Revolutionen har kommit till Vasastan!
Hmm... det kan vara tomten som lagt av sina arbetskläder, uppgivet resignerad inför dem som har allt.
Men vi tror hellre på revolution än på resignation, visst?
onsdag, december 26, 2007
Stjärnan i det blå
Veckan före jul gick en kulturdokumentär om Walt Disney i teve. För första gången skildrades inte Disney som världens rikaste tecknare, mannen som med en ynka smula av talang lyckades köpa sig en hel fabrik för att sentimentalisera folksagor och hjärntvätta världens barn med kapitalisthalleluja. Nej, denna film grävde i källorna efter påverkan, och fann den i europeisk konst.
Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.
Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.
Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.
Var annars? kan man fråga sig. Disney var tämligen obildad. För att se mytologiska bilder måste han resa till något kultiverat ställe och hämta dem. Varken Olympens gudar eller Dorés bibel låg på snubbelavstånd i småstan där han växte upp.
Men filmen antydde ett konstnärsskap också hos Disney själv. När han enrollerade tecknare var det vision – inte bara klåda i entreprenörens guldtumme.
Varför är det viktigt? Därför att jag tror att det är fler än jag som påverkats av Disneys produkter både symbolmässigt och stilistiskt. Drömmen om den enda rätta klänningen eller att få vara inuti en julgran har en avsändare, liksom mardrömmen om den inglasade oskulden.
Om Disney uteslutande betraktas som gör-det-självarens heta klimax och inte tas på allvar som konstnär blir det omöjligt att granska det som verkligen är intressant i filmerna: koreografisk genialitet, fascistoida böjelser och underförstådd erotik.
söndag, december 23, 2007
Kulturkommunist, igen
forts från förra inlägget
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!
Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.
Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”
Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.
Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.
Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.
Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.
Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.
Att folket konsumerar populärkultur är för Sundgren något i stil med utmanande subversiv verksamhet. Titta, nu visar dom kulturbyråkraterna!
Det är som om han aldrig fattat att kulturpolitiken är ett minoritetsstöd. Populärkulturen överlever utan det. Det som många vill ha är hyfsat lönsamt. Det betyder inte att det är dåligt! säger då Sundgren, och har alldeles rätt. Det betyder bara det jag sa: klarar sig hyfsat.
Fantasyförfattaren Pratchett skrev ungefär såhär, om en storföretagare som köpte upp hela operan: ”-Men jag trodde att att man gjorde opera och fick ut pengar. -Nej, du stoppar in pengar och gör opera. -Men vad får jag ut? -Opera!”
Så kallad finkultur är inte lönsam. Lika lite som förorternas nya eller byarnas gamla blandkulturer. Här måste vi, om vi är intresserade, skopa in pengar för att få ut – kultur. Det enda som står på egna marknadsmässiga ben är den populärkultur som Sundgren ömmar för, och därför begriper jag inte vad karln vill.
Så länge populärkulturen existerar kommer den att konsumeras, och den kommer att existera så länge den konsumeras, det är en logisk kapitalistisk ömsesidighet.
Så länge folket existerar kommer vi att producera konst. Det är en orimlig human ensidighet.
Vi fortsätter med grottmålningen, tecknen i sanden, blåsandet i benpipan, trumdunket och stampandet.
Mitt resonemang underminerar dessvärre varje kulturpolitik; Titta, dom gör det ändå!
Men vi lever i ett högt specialiserat samhälle där envar inte täljer en sälgflöjt på lunchrasten. Därför fyller statlig kulturpolitik sin funktion. Dock beklagar Sundgren att det aldrig ”blev” någon kulturpolitik; det blev konstpolitik. Det kan ligga något i det, för kanske lider vi av terminologisk förvirring.
Kultur är ett underbart mångsidigt tänjbart utspritt vitalt begrepp. Egentligen betyder det odling, vilket de som en gång sett en etymologisk ordbok älskar att upplysa om. Nåja, egentligen betyder det bara allt det vi lägger in i det. Exempelvis ”sådant som människor gör”, vilket jag brukar anföra, även om det mera liknar en fjärilshåv än en definition.
Det kanske hade varit bra om arbetarrörelsen hade vågat snäva in konstpolitiken och stå för det. För med kulturpolitik menas inte exakt kulturpolitik; det vill säga att allt som människor gör skulle vara i lika stort behov av skattesolidaritet. Med kulturpolitik menas framför allt stöd till konst och hantverk men även till föreningar och förändringar och... till en hel del icke lönsamma saker som människor gör.
Hovsångerskor och kulande kullor får del av samma stöd. Det är lite konstigt, det är mycket konst, det ryms inom samma ohörbara ackord.
Ingen luras genom detta på sin beskärda skärv, och ingen lömsk kulturkommunist har sagt att förortslajvaren skulle bli utan.
lördag, december 22, 2007
Kulturkamp, igen
Med stort intresse har jag följt Sundgrens och Hammarlunds diskussion om kulturpolitiken i Flamman. Inte bara följt faktiskt, jag skrev två blogginlägg här och här, och sa egentligen det mesta då. Men eftersom debatten är herrarnas antar jag att det är dem jag ska förhålla mig till. Så, helt kort: Hammarlund har mera rätt.
Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.
Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.
Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.
forts följer
Jag undrar fortfarande om Sundgren menar att den kommunala musikskolan ska läggas ned om en majoritet inte vill ha den? ”Vi måste våga tänka nytt” säger Sundgren. Den meningen gör mig alltid misstänksam, för den brukar betyda att vi måste gå med på att försämringar egentligen är förbättringar. Som i Stockholms stads kulturskola med de chockhöjda avgifterna.
Hammarlund avslutar sin senaste artikel med att det förefaller vara endast nazisterna – de som bränner böcker och vandaliserar konstutställningar – som inser hur central kulturverksamheten är i samhällsbygget. Detta påminner mig om att jag i en låda har sparat en violett tygbit med ”kulturkamp mot kärnkraft”. Vi sydde såna lappar på våra snickarbyxor på 1970-talet när vi spelade katastrofoperett inför folkomröstningen. Idag känns kulturkamp för eller emot någonting tyvärr inte lika självklart. Och det beror inte på den goda smakens tyranni, Sundgren. Det beror på att en liberal marknadsdemokrati inte bryr sig särskilt mycket om ord och musik.
Om vi verkligen vill komma någon vart med kulturen och politiken får vi inte lämna ifrån oss varken den ena eller andra. Sundgren hamrar på om att kulturpolitiken inte är till för kulturarbetarna. Nej bevars, de klarar väl av att driva facklig kamp som alla andra. Men kulturpolitik är väl allsindar till för att fler ska kunna producera kultur? Och då ingår kulturarbetarna. Då ingår i någon mån även politikerna. Den goda smaken, som Sundgren så fruktar, har däremot inte mycket med saken att göra, och inte den dåliga smaken heller. Ty det handlar inte om att äta, utan om att göra.
forts följer
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)