Recensionen av Liedmans bok om skolan pryds av ett stort foto ur den bitvis pekoralistiska filmklassikern Hets. Fotot ter sig irrelevant, för det är vanligen inte öppen sadism som plågar våra skolbarn. Det är uttråkning. I en skolinspektionsrapport står en mening som bet sig fast: Att barnens aktivitet och intresse minskar ju längre lektionen pågår.
Liedman har uppenbarligen skrivit en intressant bok där han visar hur ”mixen av marknadsliberala lösningar och konservativa pedagogiska ideal är en dominerande trend i västvärlden”. Hela utbildningssfären är underkastad en process där allt – från kunskapen till de studerande – förvandlas till varor.
”En av de främsta uppgifterna borde vara att främja mänsklig växt, kritiskt tänkande, nyfikenhet och bildning” skriver recensenten och frågar sig om inget finns att sätta emot dagens politik?
Till att börja med har vi läroplanen. Med en värdegrund förankrad i de mänskliga rättigheterna och en dynamisk kunskapssyn som rymmer fakta, färdighet, förståelse och förtrogenhet.
Vi har också den forskning som visar vad som är betydelsefullt för att nå goda resultat: pedagogernas förväntningar och bemötande, tydliga mål och kontinuerlig återkoppling till varje barn, stimulans och utmaningar vid rätt tillfälle, fokus på kunskap och att involvera barnen själva i hur man skaffar sig den.
Alltså motsatsen till en pedagog som jobbar sig blå framme vid tavlan medan barnen faller i koma.
Betygen då? Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna ökar genom betyg. Det finns ingen forskning som visar att kunskaperna minskar heller. En del barn mår bra av betyg, andra mår dåligt. Därmed sagt att vi kan ha dem eller inte ha dem. Den stora nackdelen med att ha betygen kvar är att de styr undervisningen och inte mäter det som de är avsedda att mäta. Och aldrig har gjort.
Åter till recensionen. Den utmynnar i en tveksam förhoppning att en litteraturkanon skulle innebära en satsning på så kallade mjuka värden så som ”kulturell och nationell identitet, estetisk kvalitet”. Aha - det var konservatism utan lönsamhet han ville ha!?
Låt oss istället satsa på barnen, på deras aktiva erövrande av kunskap. Satsa på att genomföra läroplanen, till att börja med.
lördag, januari 29, 2011
fredag, januari 28, 2011
la Danse
Gentele skriver lysande i dagens SvD om dansfilm. Hur den förmedlar allt från ”besatthet och frigörelse till ren lycka”.
En gång i tiden var vi många som ansåg att dans inte går att visa på film, och när vi som balettelever gick på specialarrangerade visningar av Fonteyn och Nurejev var det för att det var vår enda chans att få se dem, inte att se dans, eftersom Operan då hade en mycket rikare repertoar än idag.
På 70-talet revolutionerade Cullberg tevebaletten genom en speciell fototeknik som fick dansarna att flyta i och ur bild (exempelvis den prisbelönta ”Rött vin i gröna glas”). Det var vackra bilder men inte riktigt dansant, eftersom dansare har fötterna på golvet medan de förefaller luftburna; en konflikt som för mig är dansens självaste mening.
Men dansfilm eller filmmusikal är något annat och mer än filmad koreografi, och Gentele nämner i sin artikel alla de största inom genren. Hon inte precis jämför Fred Astaire med Gene Kelly - något som i mina kretsar var betydligt mer relevant än Lennon-McCartney-Jagger - men hon låter som om hon föredrar den atletiske Kelly framför perfektionisten Astaire. Jag tycker tvärtom, men det är som sagt inte jämförelser som är det viktiga.
Gentele lyfter Fosses fantastiska produktion: Cabaret, Chicago och den sorgligt underskattade All that jazz, en dansfilm som hör till det verkligt besatta slaget. Givetvis tar hon upp Saturday night fever, liksom Fame som faktiskt blev en mycket bättre tevserie än den rapsodiska filmen. Tack vare dem avnördades dansskolan, den blev nästan hetero och samtidigt nästan sportig. ”Fuck art, let’s dance” stod det på danselevernas tröjor, vilket inte var vad jag hade önskat. Vad jag önskade var mera någonting i stil med den nu elva år gamla filmen Billy Elliot, en berättelse om både klassamhälle och konst. Här handlade det om att komma bort från idrottsprestationen, in i skönheten.
Mellan dessa verk missar Gentele A Chorus Line från -85, kanske för att den innehåller förhållandevis lite dans – för att vara en film som uteslutande handlar om dans. Men jag noterar bara en enda film som Gentele glömmer helt, och det är den mycket udda Eldfågeln från 1952, en svensk-italiensk samproduktion med den tidens stjärnor, främst bland dem premiärdansösen Ellen Rasch. Idag uppfattar vi iscensättningen som melodramatisk. Men tänk att man för snart sextio år sedan kunde samla det bästa som kulturlivet erbjöd, ge plats åt en okänd koreoraf (Maurice Béjart som sedan blev en av Europas största) och spela in en internationell film med engelskt tal – och tänk att man inte kan göra det idag. Eller, att de som gör det är avantgardister.
En nästan avantgardistisk, i alla händelser dokumentär dansfilm som är nästan ny är den två år gamla la Danse. Vill du tillbringa över två timmar i det gamla operahuset i Paris och njuta av intensiva repetitionsscener, plågsam perfektionism och åldrad arkitektur så finns den här.
En gång i tiden var vi många som ansåg att dans inte går att visa på film, och när vi som balettelever gick på specialarrangerade visningar av Fonteyn och Nurejev var det för att det var vår enda chans att få se dem, inte att se dans, eftersom Operan då hade en mycket rikare repertoar än idag.
På 70-talet revolutionerade Cullberg tevebaletten genom en speciell fototeknik som fick dansarna att flyta i och ur bild (exempelvis den prisbelönta ”Rött vin i gröna glas”). Det var vackra bilder men inte riktigt dansant, eftersom dansare har fötterna på golvet medan de förefaller luftburna; en konflikt som för mig är dansens självaste mening.
Men dansfilm eller filmmusikal är något annat och mer än filmad koreografi, och Gentele nämner i sin artikel alla de största inom genren. Hon inte precis jämför Fred Astaire med Gene Kelly - något som i mina kretsar var betydligt mer relevant än Lennon-McCartney-Jagger - men hon låter som om hon föredrar den atletiske Kelly framför perfektionisten Astaire. Jag tycker tvärtom, men det är som sagt inte jämförelser som är det viktiga.
Gentele lyfter Fosses fantastiska produktion: Cabaret, Chicago och den sorgligt underskattade All that jazz, en dansfilm som hör till det verkligt besatta slaget. Givetvis tar hon upp Saturday night fever, liksom Fame som faktiskt blev en mycket bättre tevserie än den rapsodiska filmen. Tack vare dem avnördades dansskolan, den blev nästan hetero och samtidigt nästan sportig. ”Fuck art, let’s dance” stod det på danselevernas tröjor, vilket inte var vad jag hade önskat. Vad jag önskade var mera någonting i stil med den nu elva år gamla filmen Billy Elliot, en berättelse om både klassamhälle och konst. Här handlade det om att komma bort från idrottsprestationen, in i skönheten.
Mellan dessa verk missar Gentele A Chorus Line från -85, kanske för att den innehåller förhållandevis lite dans – för att vara en film som uteslutande handlar om dans. Men jag noterar bara en enda film som Gentele glömmer helt, och det är den mycket udda Eldfågeln från 1952, en svensk-italiensk samproduktion med den tidens stjärnor, främst bland dem premiärdansösen Ellen Rasch. Idag uppfattar vi iscensättningen som melodramatisk. Men tänk att man för snart sextio år sedan kunde samla det bästa som kulturlivet erbjöd, ge plats åt en okänd koreoraf (Maurice Béjart som sedan blev en av Europas största) och spela in en internationell film med engelskt tal – och tänk att man inte kan göra det idag. Eller, att de som gör det är avantgardister.
En nästan avantgardistisk, i alla händelser dokumentär dansfilm som är nästan ny är den två år gamla la Danse. Vill du tillbringa över två timmar i det gamla operahuset i Paris och njuta av intensiva repetitionsscener, plågsam perfektionism och åldrad arkitektur så finns den här.
torsdag, januari 27, 2011
Dagens betydelse
Förintelsedagen. Läs Per Wästbergs understreckare!
Han skildrar outhärdlig grymhet, och han avslutar:
Måtte det alltid finnas länder att fly till!
Måtte de mänskliga rättigheterna inte mista sin innebörd av att man bara orkar uttala dem som MR!
Vi kan, vi måste ta vår del av ansvaret för detta. Antingen det är bekvämt eller inte. Antingen alla andra gör det, eller inte. Så som världen ser ut ska det, måste det finnas länder att fly till, där de mänskliga rättigheterna behåller sin innebörd.
Mer vänster i Uppsala bloggar om den nya sökmotor som Yad Vashem-museet publicerar till sin enorma fotosamling om Förintelsen.
Han skildrar outhärdlig grymhet, och han avslutar:
Måtte det alltid finnas länder att fly till!
Måtte de mänskliga rättigheterna inte mista sin innebörd av att man bara orkar uttala dem som MR!
Vi kan, vi måste ta vår del av ansvaret för detta. Antingen det är bekvämt eller inte. Antingen alla andra gör det, eller inte. Så som världen ser ut ska det, måste det finnas länder att fly till, där de mänskliga rättigheterna behåller sin innebörd.
Mer vänster i Uppsala bloggar om den nya sökmotor som Yad Vashem-museet publicerar till sin enorma fotosamling om Förintelsen.
DEJA VU
Déjà vu betyder redan sett, en återupplevelse av något bekant.
DEJA är förkortningen för Delegationen för Jämställdhet i skolan, och de lämnade över sin utredning till regeringen rätt nyligen.
Media lyfte ett enda stycke ur utredningen: det som tar upp de biologiska skillnaderna i utveckling mellan flickor och pojkar, och hur vi måste ta hänsyn till dem när små pojkar börjar skolan.
Déjà vu1: att antifeministiska skribenter gläds åt biologins seger över anden
Déjà vu2: att man ska vara tvungen göra jobbet själv när media inte kan rapportera ordentligt
Utredningen nämner biologiska skillnader två gånger. De påminner om att små pojkar ska mötas på rätt nivå när de börjar skolan (det ska alla barn!), men att vi inte ska fortsätta med att skruva ned förväntningarna på pojkarna. Tvärtom, kommentarer som ”det vet man väl hur killar är” bara rättfärdigar negativa beteenden och hindrar pojkarna från att lära.
Pojkar har haft en majoritet av alla särlösningar inom skolan sedan 1940-talet. Utredning och diagnos går i större utsträckning till pojkar, eftersom de har ett utåtagerande beteende. Flickorna som blir utan stöd tar hem sin ångest istället. Andelen flickor som är stressade över kraven i skolan ökade från 50 till 70 procent under åren 1997-2006.
Här finns flera déjà vu. Utredningen bekräftar en hel del av det vi redan visste. Sterotypa förväntningar, könsbundna val. Mycket bra finns att läsa om isärhållandet som viktigaste organisatorisk princip; personalen ger kollektiva tillsägelser till flickorna respektive pojkarna och ger dem olika uppgifter.
Det jag inte visste var att pojkarnas val till gymnasieskolan har blivit mer könsbundna de senaste 15 åren. Och de ungdomar (av båda könen) som faktiskt gör otypiska val, de hoppar oftare av sitt program - så man frågar sig hur de blev mottagna.
Utredningen innehåller också ett mycket bra kapitel om hedersrelaterat våld, och ett litet upprörande stycke om kvinnornas frånvaro i läromedlen. Slutligen fastslår utredarna dystert, att den som arbetar med jämställdhet får räkna med nedsättande kommentarer.
Anledningarna till att det går så långsamt framåt är de samma som vid varje förändringsprocess. Somliga ser kanske inte vinsterna, menar utredarna, och hamnar då oavsiktligt på jämställdhetsarbetets svaga punkt:
Naturligtvis är det obekvämt. Det handlar inte om vinst varje gång, eller till alla.
Det är någon som måste lämna det ifrån sig: makten, utrymmet, normen.
Utredningen finns här
Tar delvis tillbaka kritiken mot mediabevakningen då utredningens ordförande hade en artikel införd när utredningen presenterades. En bra kort sammanfattning.
Malmövänstern skriver också om jämställdhet i skolan
DEJA är förkortningen för Delegationen för Jämställdhet i skolan, och de lämnade över sin utredning till regeringen rätt nyligen.
Media lyfte ett enda stycke ur utredningen: det som tar upp de biologiska skillnaderna i utveckling mellan flickor och pojkar, och hur vi måste ta hänsyn till dem när små pojkar börjar skolan.
Déjà vu1: att antifeministiska skribenter gläds åt biologins seger över anden
Déjà vu2: att man ska vara tvungen göra jobbet själv när media inte kan rapportera ordentligt
Utredningen nämner biologiska skillnader två gånger. De påminner om att små pojkar ska mötas på rätt nivå när de börjar skolan (det ska alla barn!), men att vi inte ska fortsätta med att skruva ned förväntningarna på pojkarna. Tvärtom, kommentarer som ”det vet man väl hur killar är” bara rättfärdigar negativa beteenden och hindrar pojkarna från att lära.
Pojkar har haft en majoritet av alla särlösningar inom skolan sedan 1940-talet. Utredning och diagnos går i större utsträckning till pojkar, eftersom de har ett utåtagerande beteende. Flickorna som blir utan stöd tar hem sin ångest istället. Andelen flickor som är stressade över kraven i skolan ökade från 50 till 70 procent under åren 1997-2006.
Här finns flera déjà vu. Utredningen bekräftar en hel del av det vi redan visste. Sterotypa förväntningar, könsbundna val. Mycket bra finns att läsa om isärhållandet som viktigaste organisatorisk princip; personalen ger kollektiva tillsägelser till flickorna respektive pojkarna och ger dem olika uppgifter.
Det jag inte visste var att pojkarnas val till gymnasieskolan har blivit mer könsbundna de senaste 15 åren. Och de ungdomar (av båda könen) som faktiskt gör otypiska val, de hoppar oftare av sitt program - så man frågar sig hur de blev mottagna.
Utredningen innehåller också ett mycket bra kapitel om hedersrelaterat våld, och ett litet upprörande stycke om kvinnornas frånvaro i läromedlen. Slutligen fastslår utredarna dystert, att den som arbetar med jämställdhet får räkna med nedsättande kommentarer.
Anledningarna till att det går så långsamt framåt är de samma som vid varje förändringsprocess. Somliga ser kanske inte vinsterna, menar utredarna, och hamnar då oavsiktligt på jämställdhetsarbetets svaga punkt:
Naturligtvis är det obekvämt. Det handlar inte om vinst varje gång, eller till alla.
Det är någon som måste lämna det ifrån sig: makten, utrymmet, normen.
Utredningen finns här
Tar delvis tillbaka kritiken mot mediabevakningen då utredningens ordförande hade en artikel införd när utredningen presenterades. En bra kort sammanfattning.
Malmövänstern skriver också om jämställdhet i skolan
tisdag, januari 25, 2011
Warszawa -42
Denhär dokumentären hade jag inte sett
Den var plågsamt värd att se
En propagandafilm från 1942
det år då avhysningarna ur Warszawas ghetto pågick som värst
Sedan, år 1943, inleddes det dödligt hoppfulla upproret
som inte syns i bild
Filmen visar år 1942
datum kan vara viktiga
Leve Nowy Azazel, den sista teatern
Någon värst märkvärdig propaganda
blev det inte
Den var plågsamt värd att se
En propagandafilm från 1942
det år då avhysningarna ur Warszawas ghetto pågick som värst
Sedan, år 1943, inleddes det dödligt hoppfulla upproret
som inte syns i bild
Filmen visar år 1942
datum kan vara viktiga
Leve Nowy Azazel, den sista teatern
Någon värst märkvärdig propaganda
blev det inte
PartiledarbytartiderIII
Ledarbytet inom Socialdemokraterna har jag inga egentliga synpunkter på. Utom att det vore mycket tråkigt om de valde en så högerorienterad person att alla regeringsalternativ försvinner - och då menar jag alternativ, inte ansiktsbyten.
När SvD vevar igång en spekulationstombola med betygssättning på allt från kommunikation (med vem?) till regeringsduglighet (att-göra-saker-som-märks) lyckas expertjuryn lika tvärsäkert som i Idol vaska fram två medelålders män. Quelle surprise!
Nuder kan vinna val, lär Winberg ska ha sagt. På vad, i all världen? kan man fråga sig. Men mitt i en raljant och naivt hållen ledartext dyker det upp en liten otäck mening som tål att funderas över: ”Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt).”
I en krönika i samma tidning läser jag: ”I den svenska traditionen har borgerliga politiker mest fungerat som springvikarier i regeringskansliet när Socialdemokraterna någon gång, av någon anledning, tillfälligt förlorat makten.” Ja, så tedde det sig under en period.
Minns någon den lilla nidvisan Friggebo och Mundebo och riksdan full av nötter..? Då gick det an att skratta. Men ett så långvarigt regeringsinnehav var inte bra för någon, i synnerhet inte som det inte ledde till några grundläggande förändringar i klassamhället utan bara knöt makten till de mäktiga själva.
Tänk om det faktiskt är så att det som S i sin väl ådagalagda förvirring saknar är just det som fick dem att snurra. Tänk om detta under de sista åren uteslutande var makt.
Och tänk om de aldrig hämtar sig om de inte får den tillbaka - som att väljarna uttröttat skulle räcka nappen åt ungen när den grinar som värst.
När SvD vevar igång en spekulationstombola med betygssättning på allt från kommunikation (med vem?) till regeringsduglighet (att-göra-saker-som-märks) lyckas expertjuryn lika tvärsäkert som i Idol vaska fram två medelålders män. Quelle surprise!
Nuder kan vinna val, lär Winberg ska ha sagt. På vad, i all världen? kan man fråga sig. Men mitt i en raljant och naivt hållen ledartext dyker det upp en liten otäck mening som tål att funderas över: ”Winberg ser sitt gamla parti och förstår vad det behöver (makt).”
I en krönika i samma tidning läser jag: ”I den svenska traditionen har borgerliga politiker mest fungerat som springvikarier i regeringskansliet när Socialdemokraterna någon gång, av någon anledning, tillfälligt förlorat makten.” Ja, så tedde det sig under en period.
Minns någon den lilla nidvisan Friggebo och Mundebo och riksdan full av nötter..? Då gick det an att skratta. Men ett så långvarigt regeringsinnehav var inte bra för någon, i synnerhet inte som det inte ledde till några grundläggande förändringar i klassamhället utan bara knöt makten till de mäktiga själva.
Tänk om det faktiskt är så att det som S i sin väl ådagalagda förvirring saknar är just det som fick dem att snurra. Tänk om detta under de sista åren uteslutande var makt.
Och tänk om de aldrig hämtar sig om de inte får den tillbaka - som att väljarna uttröttat skulle räcka nappen åt ungen när den grinar som värst.
söndag, januari 23, 2011
Kolonialt ståndskall
Som så många andra fejsbokanvändare har jag hört och sett länken där Billström inte säger någonting mer än samma sak hela tiden. Ej heller den medelstora hunden säger något, så visst är jag upprörd. B&B måste tala, som Sahlin säger.
Men särdeles överraskad är jag inte.
Något som gör mig nästan lika upprörd är kommentarer som går ut på att detta är en oväntad skandal eller en senkommen anpassning till det nyvalda rasistiska riksdagspartiet.
Vad får dem att tro att B&B inte tyckte precis såhär hela tiden?
I klara stunder inser de säkert, åtminstone den B som varit i Bosnien, att flyktingmottagande är en fråga om bedömning av individens skyddsbehov. Men i oklara stunder, när den mellanstora hunden och hans valp får jaga med vargflocken, då antar de förstås utmaningen. Då gäller det att gläfsa ifrån, att vara rak och grabbig och tala om ”vad alla vet”, att vara karl för sin portfölj och ge ståndskall för vita svenska intressen.
Diplomatiskt finlir pryttlar man bara med i salongerna.
Ynkligt är det, men skandalöst?
Det är mera ett pinsamt och tragiskt exempel på att du, jag och fullständigt normala ministrar är extremt kulturellt begränsade av sina bindningar till kolonialt översitteri.
Och att somliga gillar det.
Sjysta citat hos Helen Pettersson, och sjyst flock på profilbilden!
Men särdeles överraskad är jag inte.
Något som gör mig nästan lika upprörd är kommentarer som går ut på att detta är en oväntad skandal eller en senkommen anpassning till det nyvalda rasistiska riksdagspartiet.
Vad får dem att tro att B&B inte tyckte precis såhär hela tiden?
I klara stunder inser de säkert, åtminstone den B som varit i Bosnien, att flyktingmottagande är en fråga om bedömning av individens skyddsbehov. Men i oklara stunder, när den mellanstora hunden och hans valp får jaga med vargflocken, då antar de förstås utmaningen. Då gäller det att gläfsa ifrån, att vara rak och grabbig och tala om ”vad alla vet”, att vara karl för sin portfölj och ge ståndskall för vita svenska intressen.
Diplomatiskt finlir pryttlar man bara med i salongerna.
Ynkligt är det, men skandalöst?
Det är mera ett pinsamt och tragiskt exempel på att du, jag och fullständigt normala ministrar är extremt kulturellt begränsade av sina bindningar till kolonialt översitteri.
Och att somliga gillar det.
Sjysta citat hos Helen Pettersson, och sjyst flock på profilbilden!
fredag, januari 21, 2011
Skolan och flyktingpolitiken - Sverige håller sig på EU-nivå
En wikiläcka avslöjar ytterst pinsamma försök från Moderat-ministrarna Bildt & Billström att slippa irakiska flyktingar. Dels skyller de på hedersmord, dels på den svenska opinionen. Wikström, Fp:s EU-parlamentariker, är bister över ministrarnas ordval som hon finner ”avskyvärt”. Företrädare för Kd, C, Mp och S är lika negativa. Vänstern är inte tillfrågade. Allt ska man göra själv, i vanlig ordning.
Mer om ministrarna här
Läs Mer vänster i Uppsala som granskar yttrandet
- - -
Är läsförståelsen hos dagens femtonåringar Alliansens fel? frågas retoriskt på ledarplats i SvD. Svar: nej. Bättre förklaringar finns hos Skolverket som förra året utkom med en utomordentlig forskningsöversikt där de sjunkande resultaten i grundskolan knöts till dessa faktorer:
Decentralisering: Många kommuner fördelar inte resurserna efter skolornas förutsättningar
Segregation: Socioekonomiska och språkliga grupper går i olika skolor
Differentiering: Barnen placeras i grupper efter prestation, vilket påverkar både pedagogens och kamraternas förväntningar
Individualisering: Eget arbete och hemuppgifter lägger över ansvaret på barnet och hens föräldrar, och deras förmåga att hjälpa
Dessa förändringar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och accentuerades av Alliansen. Så var det med det.
Den PISA-rapport som påvisar de dåliga resultaten i läsning tar också upp den svenska skolans bristande likvärdighet, som tidigare varit hög men nu befinner sig på OECD-ländernas genomsnittliga nivå. Den delen av rapporten har media inte sagt så mycket om, ty borgarna är väl tillfreds med att snart ha nått målet. Målet att göra oss till ett vanligt skitland i EU. Det ska vi leva upp till - och då kan man inte ställa samma krav som på ett välutvecklat välfärdssamhälle.
Alliansen och dess tidningar formligen älskar rapporter som visar på problemen i svensk skola. De älskar dem så till den grad att utbildningsmajoren till och med överdrev dem för ettpar år sedan. Men Skolverksrapporten om problemens orsaker sjönk som en sten.
Den var ovälkommen. Den var komplex.
Den behandlar skolproblem som att de har något med samhället i övrigt att göra.
Mer om ministrarna här
Läs Mer vänster i Uppsala som granskar yttrandet
- - -
Är läsförståelsen hos dagens femtonåringar Alliansens fel? frågas retoriskt på ledarplats i SvD. Svar: nej. Bättre förklaringar finns hos Skolverket som förra året utkom med en utomordentlig forskningsöversikt där de sjunkande resultaten i grundskolan knöts till dessa faktorer:
Decentralisering: Många kommuner fördelar inte resurserna efter skolornas förutsättningar
Segregation: Socioekonomiska och språkliga grupper går i olika skolor
Differentiering: Barnen placeras i grupper efter prestation, vilket påverkar både pedagogens och kamraternas förväntningar
Individualisering: Eget arbete och hemuppgifter lägger över ansvaret på barnet och hens föräldrar, och deras förmåga att hjälpa
Dessa förändringar påbörjades av socialdemokratiska regeringar och accentuerades av Alliansen. Så var det med det.
Den PISA-rapport som påvisar de dåliga resultaten i läsning tar också upp den svenska skolans bristande likvärdighet, som tidigare varit hög men nu befinner sig på OECD-ländernas genomsnittliga nivå. Den delen av rapporten har media inte sagt så mycket om, ty borgarna är väl tillfreds med att snart ha nått målet. Målet att göra oss till ett vanligt skitland i EU. Det ska vi leva upp till - och då kan man inte ställa samma krav som på ett välutvecklat välfärdssamhälle.
Alliansen och dess tidningar formligen älskar rapporter som visar på problemen i svensk skola. De älskar dem så till den grad att utbildningsmajoren till och med överdrev dem för ettpar år sedan. Men Skolverksrapporten om problemens orsaker sjönk som en sten.
Den var ovälkommen. Den var komplex.
Den behandlar skolproblem som att de har något med samhället i övrigt att göra.
onsdag, januari 19, 2011
Partiledarbytartider II
Är det infam nedlåtenhet, pinsam okunskap eller bara ett klumpigt försök till humor? SvD:s ledarsida avslöjar något som vore ohyggligt om det vore sant, att vänsterns partiledare är utsatt för ”intensiv beskjutning”.
Till all lycka menar skribenten endast intern kritik, något som de flesta demokrater ser som ett friskhetstecken. Den Tucson- eller Moskva-inspirerade skolan lär dock ut något annat. Och grundkursen i föreningskunskap skulle förebygga missar som att Vänsterpartiet snart kommer att ”välja en ny partiledare utan att ens ha brytt sig om att avsätta Ohly.”
Men partiledare avsätts inte, om de inte har rymt med partikassan och således är försvunna iallafall. Partiledare väljs, eller väljs bort. Det är klart att ledarskribenten vet detta! - men av alla kategorier dumhet som finns är tamefan spelad dumhet den värsta.
”Kanske slutar man helt sonika att bjuda in honom på mötena”, låtsastror SvD, då de fått för sig att man i debatten kring ledarskapet bortsett ifrån att Ohly fortfarande är partiledare. Vad skribenten bortser ifrån är att debatten startat i ett missnöje med just den ledare som för närvarande är tillgänglig. Och att Ohly är intresserad av att fortsätta sitt uppdrag stärker faktiskt i någon mån hans position gentemot de partiledare (S & Mp) som i samma text utpekas som lama ankor eftersom deras sorti är inplanerad.
Men ignorans och bortseende finns på flera håll. I reportaget om protesterna mot avvisningarna av irakier lyfts S och Mp upp som motståndare mot avvisningen, vänstern nämns överhuvudtaget inte.
Tala om att inte bjudas in!
För vänstern syn på avvisningarna, läs exempelvis Socialist och bajare. Det är bara så att vi måste skriva själva, för ingen annan tänker göra det.
Så jag bara undrar, finns det fortfarande kamrater som tror att vänsterns mediala underläge vänds i fördel om vi byter ledare och vässar till varumärket?
Till all lycka menar skribenten endast intern kritik, något som de flesta demokrater ser som ett friskhetstecken. Den Tucson- eller Moskva-inspirerade skolan lär dock ut något annat. Och grundkursen i föreningskunskap skulle förebygga missar som att Vänsterpartiet snart kommer att ”välja en ny partiledare utan att ens ha brytt sig om att avsätta Ohly.”
Men partiledare avsätts inte, om de inte har rymt med partikassan och således är försvunna iallafall. Partiledare väljs, eller väljs bort. Det är klart att ledarskribenten vet detta! - men av alla kategorier dumhet som finns är tamefan spelad dumhet den värsta.
”Kanske slutar man helt sonika att bjuda in honom på mötena”, låtsastror SvD, då de fått för sig att man i debatten kring ledarskapet bortsett ifrån att Ohly fortfarande är partiledare. Vad skribenten bortser ifrån är att debatten startat i ett missnöje med just den ledare som för närvarande är tillgänglig. Och att Ohly är intresserad av att fortsätta sitt uppdrag stärker faktiskt i någon mån hans position gentemot de partiledare (S & Mp) som i samma text utpekas som lama ankor eftersom deras sorti är inplanerad.
Men ignorans och bortseende finns på flera håll. I reportaget om protesterna mot avvisningarna av irakier lyfts S och Mp upp som motståndare mot avvisningen, vänstern nämns överhuvudtaget inte.
Tala om att inte bjudas in!
För vänstern syn på avvisningarna, läs exempelvis Socialist och bajare. Det är bara så att vi måste skriva själva, för ingen annan tänker göra det.
Så jag bara undrar, finns det fortfarande kamrater som tror att vänsterns mediala underläge vänds i fördel om vi byter ledare och vässar till varumärket?
lördag, januari 15, 2011
Partiledarbytartider
Ska jag ägna ett inlägg åt partiledarfrågan inom Vänsterpartiet? Okej: Ohly är ganska bra, och kandiderar, och det kanske också Sjöstedt gör. Fritt fram för fler förslag!
Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.
Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.
Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.
Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?
Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.
Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.
Av alla nyheter väljer jag att länka hit
Sjöstedt villkorar sin kandidatur med att han måste ha stöd i partiet, men hur ska han kunna veta det innan partiet har röstat? Att sondera, höra sig för, skaffa sig trovärdighet och fiska röster är fullt gångbart, men mer än en bild av läget får man aldrig. Sen ska kongressen rösta, och om man vet hur omröstningen ska slå ut, då befinner man sig i en partiapparat lik den socialdemokratiska där motstånd betraktas som illojalitet.
Illojalitet, men mot vad? Mot makten eller partiet som sådant? Inom vänstern har vi en god tradition av att ifrågasätta allting, i synnerhet våra ledare.
Ohly säger att han inte ser ett ordförandeval som något särskilt dramatiskt. Det tror jag visst att han gör, för honom själv alltså. De allra flesta av oss genomlider personval i den yttersta spänning, oavsett höjden på positionen. En del blir tokiga och skriver insändare om att de inte fick bli revisorsersättare i en kommundelsnämnd, själv grät och söp jag mig igenom den natt när jag åkte ur partistyrelsen. Hur plågsamt det än är, är det fullt normalt. Det är politik.
Därför utgår jag ifrån att vad Ohly menar är att det för en rutinerad politiker inte är dramatiskt att bli ifrågasatt eller utmanad, eftersom det ingår i det tuffa kontrakt man ingått med medlemmarna/medborgarna. Ohly har haft motkandidater vid nästan varje partiledarval, han blev själv uppmanad att kandidera mot Schyman, och Schyman utmanade Werner kongressen innan hon själv blev vald.
Trist vore det att diskutera ett ordförandeval enbart om det innebär ett byte. Lika trist som om vi i stalinistisk tradition utginge från att byte är uteslutet. Det är ett val, och är det några som ska ha valfrihet så är det deltagarna i en kongress. Det är inte media eller bloggosfären eller folk på gatan som avgör, utan de som är valda till att avgöra. Vad är det som är så svårt i elementär föreningskunskap?
Vi behöver inte prata massmediska. Vi behöver inte välja sida i en strid två år innan den ska äga rum. Vi behöver inte tro att kamrat A eller B skulle dra med sig partiet åt höger eller vänster, ty ordföranden ska följa partiprogrammet – det gör ordföranden inte alltid, men då får hen också höra det av lokalorganisationer och medlemmar.
Det sista vi ska göra är att låtsas tro att den ena eller andra personen kommer att rycka upp Vänsterpartiet ur förlusterna och genom sin vinnande personlighet ta hem nästa val. Så kommer det nämligen inte att bli. Vi har enorma politiska problem att brottas med, så jag hoppas att vi väljer en ordförande som förstår problemen utan att förlora hoppet, och utan att alla vi andra förlorar hoppet.
Av alla nyheter väljer jag att länka hit
fredag, januari 14, 2011
Sd poängsätter
Nu går Sverigedemokraterna ut starkt, som för att förbereda ett maktövertagande. Hela handflatan räcker de mot regeringen för att få växla in antimigrationspolitik mot jobbskatteavdrag. Låt oss bara hoppas att borgarnas skattesänkarnit bromsas något av Sd:s förfärliga förslag på hur familjer ska hindras från att leva tillsammans:
Reglerna för anhöriginvandring ska, enligt Sd, premiera de fall där det ”finns goda förutsättningar för den invandrande att bli en del av det svenska samhället”. De vill att det ska krävas en starkare anknytning till just Sverige, att försörjningskravet på den part som bor här ökar samt att denne är ostraffad.
Vem tar sig rätten att bedöma andra människors grad av samhälleligt deltagande? Inte ens Sd – vad de vill bedöma är svenskheten, trots att de hittills avstått från att precisera begreppet.
Men anhöriginvandring betyder att du är just anhörig, inte att det finns behov av tandläkare i X-län eller att du har gjort prao inom snöröjningen i Stockholm.
Vad försörjningskravet beträffar kan jag bara konstatera att de fattiga alltid har bildat familj och velat hålla ihop med den, trots de välbärgades försök att hindra den saken genom slavkontrakt, sterilisering eller migrationsstopp.
Att folk i allmänhet är ostraffade hoppas verkligen jag med, i synnerhet om vi är oskyldiga. Men förslaget att straffade personer inte skulle få leva samman med sin familj är obegripligt, om det inte är familjen de har förgripit sig på försås. I alla andra fall brukar familjen vara det bästa stöd en ex-kriminell kan få. Efter grövre brott brukar man dock ifrågasätta om personen överhuvudtaget bör ta hand om barn. Eller, om hen inte är svensk, om hen ska få bo kvar här.
Slutligen slänger Sd ur sig något om ett ”tydligt poängsystem” för människor – nej vad säger jag, inte för människor, förstås. För ”anhöriga”, förstås.
De som vill flytta till sina anhöriga är de människor som ”bedömas utifrån språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, akademiska kunskaper, förmåga till egen försörjning och utsikter för integration”.
Poängsystem. Är det ingen mer som vill tända vådeldar och skria mot himlarna när ni hör sånt.
Poängsystem för människor, det är fascism.
Poängsystem bara för de som är Utifrån, det är rasism.
Och då handlar det inte ens om att dödsmördarsuffragetter, kolibakterier eller queerterrorislamister försöker kråla in över gränserna. Det handlar om människor som vill bygga upp det mest småborgerliga du kan tänka dig: ett litet liv för sig och sin familj.
Marlene-Göteborg har en intressant vinkling på frågan
Reglerna för anhöriginvandring ska, enligt Sd, premiera de fall där det ”finns goda förutsättningar för den invandrande att bli en del av det svenska samhället”. De vill att det ska krävas en starkare anknytning till just Sverige, att försörjningskravet på den part som bor här ökar samt att denne är ostraffad.
Vem tar sig rätten att bedöma andra människors grad av samhälleligt deltagande? Inte ens Sd – vad de vill bedöma är svenskheten, trots att de hittills avstått från att precisera begreppet.
Men anhöriginvandring betyder att du är just anhörig, inte att det finns behov av tandläkare i X-län eller att du har gjort prao inom snöröjningen i Stockholm.
Vad försörjningskravet beträffar kan jag bara konstatera att de fattiga alltid har bildat familj och velat hålla ihop med den, trots de välbärgades försök att hindra den saken genom slavkontrakt, sterilisering eller migrationsstopp.
Att folk i allmänhet är ostraffade hoppas verkligen jag med, i synnerhet om vi är oskyldiga. Men förslaget att straffade personer inte skulle få leva samman med sin familj är obegripligt, om det inte är familjen de har förgripit sig på försås. I alla andra fall brukar familjen vara det bästa stöd en ex-kriminell kan få. Efter grövre brott brukar man dock ifrågasätta om personen överhuvudtaget bör ta hand om barn. Eller, om hen inte är svensk, om hen ska få bo kvar här.
Slutligen slänger Sd ur sig något om ett ”tydligt poängsystem” för människor – nej vad säger jag, inte för människor, förstås. För ”anhöriga”, förstås.
De som vill flytta till sina anhöriga är de människor som ”bedömas utifrån språkkunskaper, arbetslivserfarenhet, akademiska kunskaper, förmåga till egen försörjning och utsikter för integration”.
Poängsystem. Är det ingen mer som vill tända vådeldar och skria mot himlarna när ni hör sånt.
Poängsystem för människor, det är fascism.
Poängsystem bara för de som är Utifrån, det är rasism.
Och då handlar det inte ens om att dödsmördarsuffragetter, kolibakterier eller queerterrorislamister försöker kråla in över gränserna. Det handlar om människor som vill bygga upp det mest småborgerliga du kan tänka dig: ett litet liv för sig och sin familj.
Marlene-Göteborg har en intressant vinkling på frågan
onsdag, januari 12, 2011
Den kära gamla integrationen
Timbrorapporten om integration har jag inte läst, men det har Rayman, som menar att ”hela den svenska integrationsdebatten är en enda lång utvärdering av den svenska integrationsdebatten”. Det ligger något i detdär, och jag tror inte att det beror på okunnighet eller ovilja utan på den sprängkraft som temat faktiskt hade när det var nytt. Integrationsbegreppet ifrågasatte homogenitet som ideal och öppnade för ett igenkännande av rasismen även i Sverige, Even in Sweden.
Rapporten, säger Rayman, reder ut begreppen inom integrationsdebatten för att synliggöra skiljelinjerna. En utmärkt idé, men verkligen inte ny! Begreppsexercisen pågick länge inom både vetenskap och politik och är en del av orsaken till den metadebatt som nu påtalas, där behovet av positionering var så starkt att det riskerade att dölja vad-göra-delen. (Jag använder imperfekt eftersom jag anser debatten överspelad i dessa termer. Nu talar vi etablering, lika möjligheter, diskrimering och anitrasism.)
Visst var det en stor svaghet hos SOU:n Sverige, framtiden och mångfalden (1997-98) att den gick ut med begreppet integration utan att definiera det. Orsaken var att vi politiker som ingick i utredningen inte för vårt liv kunde enas, om inte definitionen skulle bli så utkompromissad att den alls inte stod för något.
Alltså: Raymans slutsats att alla från höger till vänster är eniga, är djupt felaktig.
Regeringen kom med sin definition, vetenskaparna fick brått att tala om hur det verkligen var, och i Vänsterpartiet samlade vi oss kring att definiera det integrerade samhället. På så vis markerade vi gentemot övriga partier att det inte är människorna som ska åtgärdas utan villkoren vi lever under.
Men vid varje diskussion och varje möte (internt eller allmänt) måste begreppen förklaras på nytt. Hälften av deltagarna sa ”hur ska vi integrera dom” och den andra hälften sa ”ni vill bara att alla ska bli lika”. Det var långt ifrån den mjäkigt apolitiska enighet Rayman föreställer sig (och långt från den raljanta seminarieton hon citerar från Timbro). Det var en intensivt bråkig och rolig tid under vilken rasismen i Sverige upptäcktes av andra än de drabbade och blev möjlig att tala om i officiella sammanhang.
Den mönstring av en förfluten debatt som Timbro gjort och Rayman redovisar är på sätt och vis ett roligt återupplevande. Etnicitet, multikulturalism, smältdegel, kultur, heterogenitet, välfärd, arbetskraftsimport... alla de uttryck som under korta perioder modellerades och nöttes. Men idag?
”Idag går alla mot en starkare betoning av assimilation”, skriver Rayman (med ”alla” tror jag hon menar europeiska länder?), och pekar därmed mot de politiska framgångarna för likriktning och utestängning.
Inte avsiktligt, givetvis. Rayman poängterar att för henne innebär assimilation den yttre punkten på en integrationsskala, och det är fullt möjligt att se det så. Lika möjligt är det att se det på andra vis, så begreppsexercisen kan komma att fortsätta.
Mitt bidrag är den kompass som jag laborerade mycket med på den tiden jag var handelsresande i integration:
I kompassen är Segregation-Assimilering polerna på den horisontella axeln och Integration-Alienering de vertikala polerna. Mycket kort betyder det att med en stigande grad av integration i samhället ökar individens möjlighet att leva segregerat eller assimilerat efter eget val och vid olika perioder i livet. I ett alienerat samhälle däremot hänvisas individen till andras lösningar och påtvingas en viss grad av segregerat eller assimilerat leverne.
Det bildar en bakgrund till det som vi idag kallar allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
Rapporten, säger Rayman, reder ut begreppen inom integrationsdebatten för att synliggöra skiljelinjerna. En utmärkt idé, men verkligen inte ny! Begreppsexercisen pågick länge inom både vetenskap och politik och är en del av orsaken till den metadebatt som nu påtalas, där behovet av positionering var så starkt att det riskerade att dölja vad-göra-delen. (Jag använder imperfekt eftersom jag anser debatten överspelad i dessa termer. Nu talar vi etablering, lika möjligheter, diskrimering och anitrasism.)
Visst var det en stor svaghet hos SOU:n Sverige, framtiden och mångfalden (1997-98) att den gick ut med begreppet integration utan att definiera det. Orsaken var att vi politiker som ingick i utredningen inte för vårt liv kunde enas, om inte definitionen skulle bli så utkompromissad att den alls inte stod för något.
Alltså: Raymans slutsats att alla från höger till vänster är eniga, är djupt felaktig.
Regeringen kom med sin definition, vetenskaparna fick brått att tala om hur det verkligen var, och i Vänsterpartiet samlade vi oss kring att definiera det integrerade samhället. På så vis markerade vi gentemot övriga partier att det inte är människorna som ska åtgärdas utan villkoren vi lever under.
Men vid varje diskussion och varje möte (internt eller allmänt) måste begreppen förklaras på nytt. Hälften av deltagarna sa ”hur ska vi integrera dom” och den andra hälften sa ”ni vill bara att alla ska bli lika”. Det var långt ifrån den mjäkigt apolitiska enighet Rayman föreställer sig (och långt från den raljanta seminarieton hon citerar från Timbro). Det var en intensivt bråkig och rolig tid under vilken rasismen i Sverige upptäcktes av andra än de drabbade och blev möjlig att tala om i officiella sammanhang.
Den mönstring av en förfluten debatt som Timbro gjort och Rayman redovisar är på sätt och vis ett roligt återupplevande. Etnicitet, multikulturalism, smältdegel, kultur, heterogenitet, välfärd, arbetskraftsimport... alla de uttryck som under korta perioder modellerades och nöttes. Men idag?
”Idag går alla mot en starkare betoning av assimilation”, skriver Rayman (med ”alla” tror jag hon menar europeiska länder?), och pekar därmed mot de politiska framgångarna för likriktning och utestängning.
Inte avsiktligt, givetvis. Rayman poängterar att för henne innebär assimilation den yttre punkten på en integrationsskala, och det är fullt möjligt att se det så. Lika möjligt är det att se det på andra vis, så begreppsexercisen kan komma att fortsätta.
Mitt bidrag är den kompass som jag laborerade mycket med på den tiden jag var handelsresande i integration:
I kompassen är Segregation-Assimilering polerna på den horisontella axeln och Integration-Alienering de vertikala polerna. Mycket kort betyder det att med en stigande grad av integration i samhället ökar individens möjlighet att leva segregerat eller assimilerat efter eget val och vid olika perioder i livet. I ett alienerat samhälle däremot hänvisas individen till andras lösningar och påtvingas en viss grad av segregerat eller assimilerat leverne.
Det bildar en bakgrund till det som vi idag kallar allas lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
måndag, januari 10, 2011
Kunskapsbrist i skolböckerna
Hur saklig och allsidig är skolundervisningen? Som var och en säkert minns själv har det alltid funnits lärare som rör ihop fakta och åsikter i den falska tryggheten att katedern ger dem rätt.
Under något av mina första skolår sa fröken att USA vill ge frihet åt alla, men Sovjet vill bara roffa åt sig mer och mer land. Jag kommer ihåg det så väl eftersom jag berättade det hemma och min gamle kommunistiske morfar arbetade upp sig till en astmaattack av pur ilska. Han skulle minsann gå till skolan och se till att fröknarna inte lurade i de dumma ungarna vad som helst!
Efter det blev jag nervös bara jag hörde talas om USA och Sovjet, vilket ju var en lärdom på sitt sätt.
Idag har forskaren Michael Walls konstaterat att glappet mellan vad forskningen och skolböckerna har att säga om konflikten mellan Israel och Palestina skiljer sig väldigt mycket, och att den kunskap som förmedlas i böcker och av lärarna bygger på ideologiska antaganden. Såtill exempel utgår de flesta böcker från bibliska myter i sina framställningar av konflikten. ”Kunskapsglappet och den ideologiska framställning förstärks av idén om konfliktparternas rätt till samma anspråk på landet eftersom religion och nationalism framställs som synonymt” säger Walls.
En pedagog ska inte vara så neutral att hen blir tråkig. Ingen begär att hen ska glömma allt vad eget engagemang heter och bara återge någon sorts minsta gemensam nämnare. Det som uttryckligen krävs är att pedagogen ska belysa en sakfråga ur olika vinklar och se till att det finns olika material att läsa in sig på. Ju mer kontroversiell frågan är, desto större noggrannhet och öppenhet behövs i undervisningen. Det är bra märkligt att personer som är utbildade i samhällsorienterande ämnen inte ens förmår se vad som är ideologi.
Till skillnad från igår kan ”de dumma ungarna” numera använda nätet. Fast någon garanti för att inte bli lurad är det ju inte.
Under något av mina första skolår sa fröken att USA vill ge frihet åt alla, men Sovjet vill bara roffa åt sig mer och mer land. Jag kommer ihåg det så väl eftersom jag berättade det hemma och min gamle kommunistiske morfar arbetade upp sig till en astmaattack av pur ilska. Han skulle minsann gå till skolan och se till att fröknarna inte lurade i de dumma ungarna vad som helst!
Efter det blev jag nervös bara jag hörde talas om USA och Sovjet, vilket ju var en lärdom på sitt sätt.
Idag har forskaren Michael Walls konstaterat att glappet mellan vad forskningen och skolböckerna har att säga om konflikten mellan Israel och Palestina skiljer sig väldigt mycket, och att den kunskap som förmedlas i böcker och av lärarna bygger på ideologiska antaganden. Såtill exempel utgår de flesta böcker från bibliska myter i sina framställningar av konflikten. ”Kunskapsglappet och den ideologiska framställning förstärks av idén om konfliktparternas rätt till samma anspråk på landet eftersom religion och nationalism framställs som synonymt” säger Walls.
En pedagog ska inte vara så neutral att hen blir tråkig. Ingen begär att hen ska glömma allt vad eget engagemang heter och bara återge någon sorts minsta gemensam nämnare. Det som uttryckligen krävs är att pedagogen ska belysa en sakfråga ur olika vinklar och se till att det finns olika material att läsa in sig på. Ju mer kontroversiell frågan är, desto större noggrannhet och öppenhet behövs i undervisningen. Det är bra märkligt att personer som är utbildade i samhällsorienterande ämnen inte ens förmår se vad som är ideologi.
Till skillnad från igår kan ”de dumma ungarna” numera använda nätet. Fast någon garanti för att inte bli lurad är det ju inte.
söndag, januari 09, 2011
Någon jävel...
Ohly är en partiledare som media räknade ut för åratal sen, men till min belåtenhet har han hittills lurat dem på den konfekten. Inte fullt så mycket till belåtenhet är hans utläggning i SvD om ett nytt rödgrönt samarbete till nästa val.
Nåja, om det nu vore ett nytt.
Tänk dig ett starkt och entusiastiskt samarbete med, låt oss säga, vår kampglada socialistiska folkrörelse, det fackligt förankrade reformpartiet och ett gäng ekologiskt övertygade identitetspolitiker. Den kombinationen skulle slå gnistor.
Men det verkar minst sagt avlägset. Antingen vem? eller någon annan blir S' partiledare. Politik formas inte av sina ledare utan av sin rörelse. Så hej, kom igen och rör er!
Socialdemokratin är skräckslagen, Miljöpartiet har hållit ord endast ifråga om att de gärna samarbetar med fan själv, och mer-av-detsamma är aldrig en bra metod.
Därför tror jag att Ohly säger det han tror att han bör säga.
Det kan till och med vara så att han har rätt. Inte i det han säger, men i det att vänstern fortfarande bör säga något i den stilen.
Någon jävel måste fortsätta låtsas att en annan väg än Reinfeldts triumfmarsch är möjlig, och den jäveln är förstås vi.
Imponerande är det inte. Men jag vill inte höra en enda medial fjant till påstå att vänstern inte tar ansvar.
Nåja, om det nu vore ett nytt.
Tänk dig ett starkt och entusiastiskt samarbete med, låt oss säga, vår kampglada socialistiska folkrörelse, det fackligt förankrade reformpartiet och ett gäng ekologiskt övertygade identitetspolitiker. Den kombinationen skulle slå gnistor.
Men det verkar minst sagt avlägset. Antingen vem? eller någon annan blir S' partiledare. Politik formas inte av sina ledare utan av sin rörelse. Så hej, kom igen och rör er!
Socialdemokratin är skräckslagen, Miljöpartiet har hållit ord endast ifråga om att de gärna samarbetar med fan själv, och mer-av-detsamma är aldrig en bra metod.
Därför tror jag att Ohly säger det han tror att han bör säga.
Det kan till och med vara så att han har rätt. Inte i det han säger, men i det att vänstern fortfarande bör säga något i den stilen.
Någon jävel måste fortsätta låtsas att en annan väg än Reinfeldts triumfmarsch är möjlig, och den jäveln är förstås vi.
Imponerande är det inte. Men jag vill inte höra en enda medial fjant till påstå att vänstern inte tar ansvar.
Vem???
Jag fattar ingenting. Vem är Österberg?
Tydligen är det en man (vad annars) som är påtänkt för partiledarposten inom socialdemokratin. Eftersom han beskrivs som en i alla avseenden mellanperson ligger han nog bra till i ett stort parti i utförsbacken som inte vågar veta vad de vill. Eftersom media tipsar om honom kan det rentav slå in, ty de brukar bestämma den saken långt innan politiskt intresserade har tänkt färdigt.
Denna gång har de även fått stöd av en hoper politiska experter.
Då så. Vad väntar vi på.
Kanske på demokratin. Den kan väl ändå inte vara lika avliden som S.
Både ja och nej enligt Mellin i Aftonbladet: "Politikens 'hot spot' just nu är Socialdemokraternas valberedning."
Hostningen i mitten av meningen betyder att hon valberedningen är viktig. Det var det enda upplyftande i den krönikan.
För den som fortfarande undrar vem Österberg är.
Tydligen är det en man (vad annars) som är påtänkt för partiledarposten inom socialdemokratin. Eftersom han beskrivs som en i alla avseenden mellanperson ligger han nog bra till i ett stort parti i utförsbacken som inte vågar veta vad de vill. Eftersom media tipsar om honom kan det rentav slå in, ty de brukar bestämma den saken långt innan politiskt intresserade har tänkt färdigt.
Denna gång har de även fått stöd av en hoper politiska experter.
Då så. Vad väntar vi på.
Kanske på demokratin. Den kan väl ändå inte vara lika avliden som S.
Både ja och nej enligt Mellin i Aftonbladet: "Politikens 'hot spot' just nu är Socialdemokraternas valberedning."
Hostningen i mitten av meningen betyder att hon valberedningen är viktig. Det var det enda upplyftande i den krönikan.
För den som fortfarande undrar vem Österberg är.
lördag, januari 08, 2011
Vi fortsätter tjata
Det finns fortfarande män som anser att feminismen inte är en riktig arbetarfråga. De har alltid funnits.
Det finns plötsligt flickor som anser att kvinnor ska få avstå från att arbeta om de vill. De har inte alltid funnits. Inte på de senaste tjugo åren, gissar jag.
Bakslaget är ett faktum.
Läs därför Marita Engström , en som som tänker fortsätta tjata om feminismen! Exempelvis av den anledningen att ”redan 2009 kunde det konstateras att skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan alliansregeringens tillträde.”
Engström påtalar också den statistik från arbetsförmedlingen som visar att kvinnornas andel av lönearbetet minskar för första gången på tjugo år!
Den tyngsta orsaken är sannolikt oönskade deltider. Men medias vurmande för hemmafruar kan också ha med saken att göra. Det är därifrån det urgamla fruidealet har återuppstått.
Inte för att jag har något emot att kvinnor och män under delar av livet sysslar med annat än lönearbete. Det kan vara studier eller fostran av barn - karlarna tycks numera ha svårt för att ta itu med bådadera.
Det finns plötsligt flickor som anser att kvinnor ska få avstå från att arbeta om de vill. De har inte alltid funnits. Inte på de senaste tjugo åren, gissar jag.
Bakslaget är ett faktum.
Läs därför Marita Engström , en som som tänker fortsätta tjata om feminismen! Exempelvis av den anledningen att ”redan 2009 kunde det konstateras att skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan alliansregeringens tillträde.”
Engström påtalar också den statistik från arbetsförmedlingen som visar att kvinnornas andel av lönearbetet minskar för första gången på tjugo år!
Den tyngsta orsaken är sannolikt oönskade deltider. Men medias vurmande för hemmafruar kan också ha med saken att göra. Det är därifrån det urgamla fruidealet har återuppstått.
Inte för att jag har något emot att kvinnor och män under delar av livet sysslar med annat än lönearbete. Det kan vara studier eller fostran av barn - karlarna tycks numera ha svårt för att ta itu med bådadera.
onsdag, januari 05, 2011
Privat igen. Nu med konsten
För en månad sedan (1206) länkade Politik och poesi till Claeson i SvD när hon lånade en replik ur filmen Fanny och Alexander för att motivera politisk letargi. Kanhända bör inte fler ord ödslas på detta – men eftersom jag just såg F&A ödslar jag några till, eftersom filmen är ett betydande konstverk som inte ska utnyttjas utan eftertanke.
I filmen Fanny (fast hon knappast är med) och Alexander hyllas den utvidgade kärnfamiljen, en familj som styrd av en matriark har råd att försörja även oönskade barn. Samtidgt skildrar F&A den ultimata komplikationen av kärnfamiljen. Vi möter tigande hustrur, plågade hustrur, överseende hustrur, misshandlade styvbarn. Och tillräckligt med pengar och välvilja för att betala trogna tjänstekvinnor som sagt upp sina egna familjer för mala ned sin tid i den stora klanen.
Kanhända är det Claesons ideal. Isåfall, något otidsenligt. Men inte helt omöjligt att återerövra, dessvärre.
Det är i slutet av filmen som Jarl Kulle (i sin paradroll av charmerande skitstövel) håller talet till den lilla världen, det tal som Claeson var så betagen av att hon fick betalt för att skriva om det i landets mest ansedda morgontidning. I denna filmscen befinner vi oss på ett nästan provencalskt smyckat dopkalas för två småbarn avlade under prostitutionsliknande omständigheter. Där befinner vi oss tack vare att Ondskan har dukat under för en blandning av galen-kvinna-på-vinden och avlägsen voodoo (medan vi åskådare fick i oss en försvarlig antidos mot såväl kristendom som judendom). Det är då den charmerande skitstöveln säger (och får Claeson att tindra) att den lilla världen den är något för oss, efter det att avgrunden öppnats, avgrunden som vi inte vill tänka på, vi som älskar undanflykter.
Man ska vara lycklig när man är det, säger han. Glädja sig åt god mat, milda leenden, fruktträd och valser…
Visst ska vi det. Men den charmerande skitstöveln själv erinrar oss om, att hans tal blott är utgjutelser av en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Claeson må nöja sig med dessa utgjutelser för att skrapa ihop poäng. Men jag vill återgå till filmens början. Det är där som talet till den lilla världen hålls för första gången, och då av en sjuklig och halvdan skådis. I sin ursprungsversion handlar talet om teatern.
Teatern – det är den som är den lilla världen av en fast sammansvetsad yrkesgrupp (ofta långt ifrån det etablerade samhället) som ger glädje, och som speglar den stora världen.
Vill vi privatisera oss i lillvärlden så må det vara hänt, men det går inte att ta Bergman till hjälp, ty han återkommer ständigt till teatern, till dockorna, till ljuset i skuggorna, till laterna magica – till allt det som levande människor omöjligen kan slita sig ifrån.
Det finns många bra slutrepliker i F&A, så här väljer Politk och poesi att låta den charmerande skitstöveln prata vidare: ”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar, detta är fattbart. En dag bevisar hon att det är fel, vad jag har sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen, utan över alltsammans.”
Nåja, låt det stå för en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Men de unga flickorna i filmen, de vill flytta och ta ett jobb, de vill leva sitt eget liv.
I filmen Fanny (fast hon knappast är med) och Alexander hyllas den utvidgade kärnfamiljen, en familj som styrd av en matriark har råd att försörja även oönskade barn. Samtidgt skildrar F&A den ultimata komplikationen av kärnfamiljen. Vi möter tigande hustrur, plågade hustrur, överseende hustrur, misshandlade styvbarn. Och tillräckligt med pengar och välvilja för att betala trogna tjänstekvinnor som sagt upp sina egna familjer för mala ned sin tid i den stora klanen.
Kanhända är det Claesons ideal. Isåfall, något otidsenligt. Men inte helt omöjligt att återerövra, dessvärre.
Det är i slutet av filmen som Jarl Kulle (i sin paradroll av charmerande skitstövel) håller talet till den lilla världen, det tal som Claeson var så betagen av att hon fick betalt för att skriva om det i landets mest ansedda morgontidning. I denna filmscen befinner vi oss på ett nästan provencalskt smyckat dopkalas för två småbarn avlade under prostitutionsliknande omständigheter. Där befinner vi oss tack vare att Ondskan har dukat under för en blandning av galen-kvinna-på-vinden och avlägsen voodoo (medan vi åskådare fick i oss en försvarlig antidos mot såväl kristendom som judendom). Det är då den charmerande skitstöveln säger (och får Claeson att tindra) att den lilla världen den är något för oss, efter det att avgrunden öppnats, avgrunden som vi inte vill tänka på, vi som älskar undanflykter.
Man ska vara lycklig när man är det, säger han. Glädja sig åt god mat, milda leenden, fruktträd och valser…
Visst ska vi det. Men den charmerande skitstöveln själv erinrar oss om, att hans tal blott är utgjutelser av en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Claeson må nöja sig med dessa utgjutelser för att skrapa ihop poäng. Men jag vill återgå till filmens början. Det är där som talet till den lilla världen hålls för första gången, och då av en sjuklig och halvdan skådis. I sin ursprungsversion handlar talet om teatern.
Teatern – det är den som är den lilla världen av en fast sammansvetsad yrkesgrupp (ofta långt ifrån det etablerade samhället) som ger glädje, och som speglar den stora världen.
Vill vi privatisera oss i lillvärlden så må det vara hänt, men det går inte att ta Bergman till hjälp, ty han återkommer ständigt till teatern, till dockorna, till ljuset i skuggorna, till laterna magica – till allt det som levande människor omöjligen kan slita sig ifrån.
Det finns många bra slutrepliker i F&A, så här väljer Politk och poesi att låta den charmerande skitstöveln prata vidare: ”Jag håller en liten kejsarinna i mina armar, detta är fattbart. En dag bevisar hon att det är fel, vad jag har sagt. En dag härskar hon inte bara över den lilla världen, utan över alltsammans.”
Nåja, låt det stå för en obildad restaurangdirektörs sentimentalitet.
Men de unga flickorna i filmen, de vill flytta och ta ett jobb, de vill leva sitt eget liv.
Konkurrens betyder Vad dom vill
Gick SvD för långt i sin journalistiska granskning av läkemedelsförsäljningen? Idag hurrar ledarsidan regeringstroget över utförsäljningen av Apoteksbolaget.
Ett argument för skräpreformens fördelar är att Älmstaborna nu fått en pillerbutik, vilket förstås är bra om de bara hade utlämningsställe tidigare. På riktiga landet är det fortfarande utlämning som gäller, i de byar där man sedan länge har fått köpa huvudvärkstabletter och hostmedicin ur lanthandelns låsta skåp; det finns lösningar på det mesta.
Ett annat argument är att Konkurrensverket givit goda betyg. Konkurrensverket ser bara positiva resultat ifråga om – medicinkvaliteten? tillgängligheten? priserna? – nej, om det som de är tillsatta att granska: konkurrensen. Den fungerar.
Nu var det väl ingen som betvivlade just den saken. Man behöver bara se dem, vägg i vägg (Pussgurka och Lilla Ja och allt vad droghandlarna heter idag) med var sin reklam för antirynksalva och bakfylledroppar, för att begripa den saken.
Konkurrensverket är den myndighet som, utan konkurrens av andra myndigheter, ska bedöma att marknaden fungerar optimalt. Med ett helt annat exempel: när mediaföretaget ComHem bokar upp hela fastigheter för teveleverans och kanalbestånd bedömer Konkurrensverket att det visserligen är beklagligt att kunden inte får valfrihet, men eftersom fastighetsägaren gjort ett val så fungerar konkurrensen och friheten för aktörerna på marknaden.
Du och jag är inte aktörer på marknaden. Möjligtvis kan det sägas att konsumenterna är det. Som massa. Så lite trendkänslig måste marknaden vara.
Vi kan till exempel, som massa, sluta köpa avocado från Israel. Men medicin kan vi inte sluta köpa. Därför kan de göra som de vill, och det kan kosta oss vad dom vill.
Alltid rött, alltid rätt är på, skriver bland annat om de högst diskutabla följderna för glesbygden. Utom Älmsta.
- - -
Läs Åsa Linderborg om kungahusets nazi-anknytning. Dethär är inte skitsnack. Det är inte personförföljelse eller allmän republikansk grinighet. Dethär är svensk historia. Den ska vi bry oss om, ta på allvar och lära av. Eller hur?
Ett argument för skräpreformens fördelar är att Älmstaborna nu fått en pillerbutik, vilket förstås är bra om de bara hade utlämningsställe tidigare. På riktiga landet är det fortfarande utlämning som gäller, i de byar där man sedan länge har fått köpa huvudvärkstabletter och hostmedicin ur lanthandelns låsta skåp; det finns lösningar på det mesta.
Ett annat argument är att Konkurrensverket givit goda betyg. Konkurrensverket ser bara positiva resultat ifråga om – medicinkvaliteten? tillgängligheten? priserna? – nej, om det som de är tillsatta att granska: konkurrensen. Den fungerar.
Nu var det väl ingen som betvivlade just den saken. Man behöver bara se dem, vägg i vägg (Pussgurka och Lilla Ja och allt vad droghandlarna heter idag) med var sin reklam för antirynksalva och bakfylledroppar, för att begripa den saken.
Konkurrensverket är den myndighet som, utan konkurrens av andra myndigheter, ska bedöma att marknaden fungerar optimalt. Med ett helt annat exempel: när mediaföretaget ComHem bokar upp hela fastigheter för teveleverans och kanalbestånd bedömer Konkurrensverket att det visserligen är beklagligt att kunden inte får valfrihet, men eftersom fastighetsägaren gjort ett val så fungerar konkurrensen och friheten för aktörerna på marknaden.
Du och jag är inte aktörer på marknaden. Möjligtvis kan det sägas att konsumenterna är det. Som massa. Så lite trendkänslig måste marknaden vara.
Vi kan till exempel, som massa, sluta köpa avocado från Israel. Men medicin kan vi inte sluta köpa. Därför kan de göra som de vill, och det kan kosta oss vad dom vill.
Alltid rött, alltid rätt är på, skriver bland annat om de högst diskutabla följderna för glesbygden. Utom Älmsta.
- - -
Läs Åsa Linderborg om kungahusets nazi-anknytning. Dethär är inte skitsnack. Det är inte personförföljelse eller allmän republikansk grinighet. Dethär är svensk historia. Den ska vi bry oss om, ta på allvar och lära av. Eller hur?
tisdag, januari 04, 2011
Privatliv eller privata vinster?
Att avreglera apoteken var en i raden av borgerliga skräpreformer som ska krångla till det för medborgarna, förslösa vår tid och riskera vår hälsa. Allt för att öka vinsterna hos läkemedelsföretag, drogbutiker och handeln i övrigt.
I dagarna har SvD granskat försäljningen av värktabletter till ungdomar, vilket kan medföra leverskador och underlätta självmordsförsök. Det är väl bra med en granskning, men vinkeln är egendomlig. Mycket kan vi beskylla pillertrillarna för, men inte för att åsamka suicidalt beteende hos unga människor. Och tidningens syfte är inte att få till stånd en återreglering av apoteken, utan de är så helt inriktade på att kritisera ett speciellt receptfritt märke så att de själva förefaller vara en del av den för borgarnas Sverige så nödvändiga konkurrensen mellan tablettfabrikaten.
Fotolasse skriver mer om apotekets avreglering. Exempelvis om idiotin med två pillerbutiker vägg i vägg i samma köpcentrum. (Obs: gäller ej glesbygd!)
Mjäkiga kd:are som gnäller om politikernas ”klåfingrighet” borde ha ett litet fynd i apoteksreformen. Men det är enbart när röda politiker fattar beslut som sådana nedsättande och förbarnsligande uttryck används.
Claeson är en ledarskribent som i alla sammanhang försvarar ”det privata”, nu senast att kvinnor ska slippa jobba. Det räcker inte med rut-avdrag för att få kvinnor att göra karriär, menar hon, och det kan hon ju ha rätt i. Rut räcker inte till för att någon kvinna ska ta sig upp här i världen, allraminst för Rut själv. Men nu är det slutklämmen jag är ute efter; att makthavarna inte ”har i våra hem och livsval att göra”.
Varför, säg varför tvingar de oss då att välja pilleraffär, att diskutera vår elförbrukning i telefon med vilt främmande människor, att ligga vakna om nätterna i oro för våra stackars pensioner? Klåfingriga politiker - ointresserade av människor, galna efter vinster.
Vem ska vi vara solidariska med? frågar sig Sjöstedt i en artikel han lyckats få in i Aftonbladet. Här handlar det inte endast om apotek utan om hela den borgerliga ekonomiska politiken; om ”principen att vinsterna är privata medan riskerna är offentliga.”
En annan som är på bettet är Olssonbetalar, om den rojalistiska dumteven. I Bernadotternas fall kan vi verkligen tala om en familj som borde få leva helt privat, värna sitt lilla liv och testa sina pensionsavtal mot verkligheten. Claeson borde göra något för dem!
I dagarna har SvD granskat försäljningen av värktabletter till ungdomar, vilket kan medföra leverskador och underlätta självmordsförsök. Det är väl bra med en granskning, men vinkeln är egendomlig. Mycket kan vi beskylla pillertrillarna för, men inte för att åsamka suicidalt beteende hos unga människor. Och tidningens syfte är inte att få till stånd en återreglering av apoteken, utan de är så helt inriktade på att kritisera ett speciellt receptfritt märke så att de själva förefaller vara en del av den för borgarnas Sverige så nödvändiga konkurrensen mellan tablettfabrikaten.
Fotolasse skriver mer om apotekets avreglering. Exempelvis om idiotin med två pillerbutiker vägg i vägg i samma köpcentrum. (Obs: gäller ej glesbygd!)
Mjäkiga kd:are som gnäller om politikernas ”klåfingrighet” borde ha ett litet fynd i apoteksreformen. Men det är enbart när röda politiker fattar beslut som sådana nedsättande och förbarnsligande uttryck används.
Claeson är en ledarskribent som i alla sammanhang försvarar ”det privata”, nu senast att kvinnor ska slippa jobba. Det räcker inte med rut-avdrag för att få kvinnor att göra karriär, menar hon, och det kan hon ju ha rätt i. Rut räcker inte till för att någon kvinna ska ta sig upp här i världen, allraminst för Rut själv. Men nu är det slutklämmen jag är ute efter; att makthavarna inte ”har i våra hem och livsval att göra”.
Varför, säg varför tvingar de oss då att välja pilleraffär, att diskutera vår elförbrukning i telefon med vilt främmande människor, att ligga vakna om nätterna i oro för våra stackars pensioner? Klåfingriga politiker - ointresserade av människor, galna efter vinster.
Vem ska vi vara solidariska med? frågar sig Sjöstedt i en artikel han lyckats få in i Aftonbladet. Här handlar det inte endast om apotek utan om hela den borgerliga ekonomiska politiken; om ”principen att vinsterna är privata medan riskerna är offentliga.”
En annan som är på bettet är Olssonbetalar, om den rojalistiska dumteven. I Bernadotternas fall kan vi verkligen tala om en familj som borde få leva helt privat, värna sitt lilla liv och testa sina pensionsavtal mot verkligheten. Claeson borde göra något för dem!
söndag, januari 02, 2011
Återblick. Litteratur. Förintelsen.
I början av det nya året brukar jag granska vad jag läste under det gamla, och under 2010 var det mycket om och från Förintelsen. Tro aldrig att den går att komma förbi – tro aldrig att vi får glömma. Det kommer till och med ut en del ny litteratur i ämnet, eftersom de sista överlevarna nu har mycket brått för att hinna berätta.
Ifjol läste jag...
Carol Ann Lee: Roses from the earth - en biografi över Anne Frank, hela hennes korta liv. Det finns fler biografier som också granskar dagboken, men vid en omläsning finner jag denna vara den bästa
Hannah Goslar remembers - återblickar från en kvinna som var granne och lekkamrat med Anne Frank men som till skillnad från Frank trots allt överlevde Bergen-Belsen
Nora Keizer: Dance macabre - en holländsk kvinnas resa Westerbork-Auschwitz-Ravensbrück, mot befrielsen, inte särskilt välskriven, endast autentisk
Chil Rajchman: Jag är den sista juden - strax efter kriget nedtecknade en av de 57 som lyckades överleva Treblinka sina minnen, rått och rättframt, med svårighet att finna en förläggare eftersom det gamla skulle glömmas
Lena Einhorn: Ninas resa - om moderns flykt ur Warszawas ghetto, har också tevefilmats
Magda Eggens: Jag måste berätta – författaren och hennes syster stöttade varandra genom fasorna i Auschwitz och under dödsmarschen tills de slutligen räddades till Sverige
Yosef Zelkowicz: In those terrible days – innehåller texter ur Lodz’ ghettoarkiv där Zelkowicz var medarbetare, samt stycken ur hans dagböcker från det avspärrade bostadsområde som lika mycket var ett civilt koncentrations- och arbetsläger, en skildring som är fullkomligt enahanda grå, saklig och outhärdlig.
Genom att anteckna kämpade Zelkowicz för sitt förnuft, vilket kan få läsaren att känna det som om en öppning funnes, samtidigt som vi mycket väl vet att Zelkowicz deporterades till Auschwitz och mördades där.
En ohygglig källa till kunskap om Lodz ghetto och om det omöjliga hoppet. Du lider av det redan medan du läser. Boken tog nästan hela året att komma igenom.
För naturligtvis är allt detta är svårt att läsa, och någon gång får jag frågan om hur jag orkar eller ”vill”. Men det är snarare ett imperativ.
Snart finns inga överlevare kvar. Därför är vi senfödda överlevande skyldiga att lyssna.
När den som varit där måste berätta
kan inte du och jag säga att vi inte orkar.
Nej.
Vill du bättre förstå hur Förintelsen var möjlig rekommenderar jag Gitta Sereny: Vid avgrundens rand. En stor journalist genomförde djupintervjuer med Fritz Stangl som var kommendant i Treblinka, som såg det som ett steg uppåt i karriären. Eller Aly Götz: Hitlers folkstat, en bok som redogör för hur utplundringen av de av nazi-Tyskland ockuperade områdena medgav en god försörjning för de civila tyskarna under nästan hela kriget; en symbios mellan socialpolitik och brott mot mänskligheten.
Vill du följa med i debatten om skuldfrågan kan du läsa Barbro Eberan: Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. En hel del intern tysk historieforskning ingår i boken, men jag vill ändå avsluta med den, det första jag läste år 2010, ty:
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
Ifjol läste jag...
Carol Ann Lee: Roses from the earth - en biografi över Anne Frank, hela hennes korta liv. Det finns fler biografier som också granskar dagboken, men vid en omläsning finner jag denna vara den bästa
Hannah Goslar remembers - återblickar från en kvinna som var granne och lekkamrat med Anne Frank men som till skillnad från Frank trots allt överlevde Bergen-Belsen
Nora Keizer: Dance macabre - en holländsk kvinnas resa Westerbork-Auschwitz-Ravensbrück, mot befrielsen, inte särskilt välskriven, endast autentisk
Chil Rajchman: Jag är den sista juden - strax efter kriget nedtecknade en av de 57 som lyckades överleva Treblinka sina minnen, rått och rättframt, med svårighet att finna en förläggare eftersom det gamla skulle glömmas
Lena Einhorn: Ninas resa - om moderns flykt ur Warszawas ghetto, har också tevefilmats
Magda Eggens: Jag måste berätta – författaren och hennes syster stöttade varandra genom fasorna i Auschwitz och under dödsmarschen tills de slutligen räddades till Sverige
Yosef Zelkowicz: In those terrible days – innehåller texter ur Lodz’ ghettoarkiv där Zelkowicz var medarbetare, samt stycken ur hans dagböcker från det avspärrade bostadsområde som lika mycket var ett civilt koncentrations- och arbetsläger, en skildring som är fullkomligt enahanda grå, saklig och outhärdlig.
Genom att anteckna kämpade Zelkowicz för sitt förnuft, vilket kan få läsaren att känna det som om en öppning funnes, samtidigt som vi mycket väl vet att Zelkowicz deporterades till Auschwitz och mördades där.
En ohygglig källa till kunskap om Lodz ghetto och om det omöjliga hoppet. Du lider av det redan medan du läser. Boken tog nästan hela året att komma igenom.
För naturligtvis är allt detta är svårt att läsa, och någon gång får jag frågan om hur jag orkar eller ”vill”. Men det är snarare ett imperativ.
Snart finns inga överlevare kvar. Därför är vi senfödda överlevande skyldiga att lyssna.
När den som varit där måste berätta
kan inte du och jag säga att vi inte orkar.
Nej.
Vill du bättre förstå hur Förintelsen var möjlig rekommenderar jag Gitta Sereny: Vid avgrundens rand. En stor journalist genomförde djupintervjuer med Fritz Stangl som var kommendant i Treblinka, som såg det som ett steg uppåt i karriären. Eller Aly Götz: Hitlers folkstat, en bok som redogör för hur utplundringen av de av nazi-Tyskland ockuperade områdena medgav en god försörjning för de civila tyskarna under nästan hela kriget; en symbios mellan socialpolitik och brott mot mänskligheten.
Vill du följa med i debatten om skuldfrågan kan du läsa Barbro Eberan: Vi är inte färdiga med Hitler på länge än. En hel del intern tysk historieforskning ingår i boken, men jag vill ändå avsluta med den, det första jag läste år 2010, ty:
Vi är inte färdiga med Hitler på länge än
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)