Varje medlem värdefull

Årsmöte i föreningen i förorten. Gamla styrelsen avtackas, helhjärtat uppriktigt. De gjorde ett fint jobb och aktiviteten har varit så hög man kan förvänta sig. Men ordförande avgår och vi har ingen ny.

En ordförande kan göra allt och ingenting. Man kan vara en postadress för info in & ut. Man kan vara timanställd pol.sek, organisera föreningen på kommuntid och kalla det insats för lokal demokrati. Man kan med dunkla metoder försöka styra kamraterna in på en obekant politisk linje eller fixa poster åt sina kompisar. Man kan leda möten, hålla tider och försöka förmå folk att gå på distriktets arrangemang. Man kan dra igång studiecirklar, torgmöten, dörrknackning, biokvällar och folkrörelse (i betydelsen gemensamma promenader) och ställa upp vid uppvaktningar och begravningar.
Men när ingen orkar göra allt, finns risken att alla gör ingenting.

Om detta lär oss något så är det att de fick rätt, de som sa att fritids- och frivilligpolitikernas tid är förbi. Men det vore fel att tro att arbetsformen i sig är meningslös eller otidsenlig. Det är vi, människorna, som förändrats. Det vardagliga varat påverkar oss, och vi har en levnadsstandard och tidsbrist som gör att vi idag behöver ersättning för mängden nedlagt arbete. När behovet av kamp och solidaritet inte är kännbart direkt på huden längre börjar vi kräva något för egen del.
Det enda som är bra, är att vi vågar anse oss värda det.

Är de löljliga, eller har de fel?

Man skulle helt lätt kunna få för sig att rasism och nationalism är ettpar utfreakade siamesiska tvillingar i civilisationens dikesrenar. Man skulle kunna se för sig trettonhundratalshetsande serber, rysliga ryska typgangstrar, eller en minusminoritet av skränpöbliga pjäxpojkar på mammas bakgata. Man skulle kunna tro att alla vi som är vi med avsky tar avstånd från avskummet.
Men det räcker med att öppna tidningen för att påminnas om påflugna patrioters oformligt normala ständiga närvaro, deras vakande argusöga över urskillningslöst utövade mänskliga rättigheter.

Som nu, när en brittisk exjustitiekansler föreslår att alla avgångselever ska uppmuntras att svära lojalitetsed till drottningen, för att förbättra förmågan att förstå innebörden av att vara brittisk.
Ingen har sagt gubbjäveln har rätt. Så långt har det inte gått. Det är bara det att ingen har föreslagit munkavle och terrorlagstiftning mot honom heller. Kritikerna menar helt enkelt att förslaget är löjligt. Att man kan vara minst lika nitisk britt förutan det.
Fint.

Men var är internationalisterna – i drottningens England, i zeloternas EUSA, och härhemma i ankornas bakvatten?

(Jag vet, jag anammar allitteration när jag är utom mig av upprördhet. En enveten poetgrej.)

Ord & ansikten

Poesislam i Rinkeby på restaurang Divan. Den förträfflige Istvan Molnar är emcee och kvällens gäst, hedersgäst tillika, är Erkkii Lappalainen, mannen som en gång införde Poetry slam i Sverige.
Många ord och ansikten har virvlat förbi sedan dess, ty ord och ansikten är själva nerven i en slamkväll och också dess behållning, det som stannar i huvudet efteråt.
Ord, lösryckta, levande, som löv i vinden.
Ansikten, nervösa, livfulla, belysta i sitt allvar.

Medan de lokala rökarna muttrande vandrar ut och in i lokalen får vi ikväll ta del av, bland annat:
rimmade verser om Gud
fysisk uppläsning om att plocka poäng i poesi, i viktväktande och i rabattkort
inkännande tunnelbaneskildringar ur en kärleksfylld vardag
en liten dikt som är så liten att den inte syns
en mycket ung mans förvåning över att vi har bråttom – han som har lika många år framför sig som jag har bakom mig...

Temperaturen i lokalen stiger mot slutet när juryn lämnar sina poäng. Vad är det som går hem ikväll, stå-uppare, rappare, lyriker eller filosofer? Att förstå sig på de sinsemellan udda individerna i kvällens jury är som alltid omöjligt. Poesitävlingar skulle vara svåruthärdliga förutan detta starka inslag av slump.

Om du fortfarande tror att poesi är något märkvärdigt och udda får du här ett lugnande besked: banaliteten vann över originaliteten även ikväll. Så som i livet, så ock på scenen.

Rinkebyfinalen inför slam-SM går i nästa vecka. Mer info på Estrad-sidan.

Hetsande valrörelse

”Vi har aldrig haft en valrörelse som handlat om de specifika problem som folk upplever i förhållande till migrations- och integrationspolitiken”, säger Tobias Billström. Det är sant, antingen man ser till Migrationsverkets sortering under lång väntetid, eller till rasism, diskriminering, arbetslöshet och bostadsproblem. Men glöm det. Vad Billström menar är ”socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori” som man ”inte kan tiga om”, därför att det ”får konsekvenser när du går ut på gatan, och inte en enda person talar svenska”.

Vi har inte heller haft en valrörelse som handlar om de specifika problem som rasismen förorsakar. Men det verkar inte vara så bråttom med det. För att göra migrationspolitiken till ”en positiv fråga” vill moderate Billström istället se till att bara de mest lyckade exemplaren av utlänningar tar sig hit.

Esbatis kommentar lyder kortfattat: ”Dåliga opinionssiffror på högerkanten? Prövat hets?”

Modigt påpekar hon att det är mulet!

Det är nästan så man skulle kunna bli en liten smula irriterad; senast på Lena Anderssons tevekrönika.
Debatten handlar inte om att alla barn ska ha idrott i skolan! Det finns ingen debattör som hävdar att invandrarbarn är annorlunda och ska slippa.
Vad debatten handlar om, fastän ingen vågar säga det, är föräldrars makt över barnen. Men ta tag i det då, för helvete!

Andersson kallar samhällsdebatten för skuggboxning och vill diskutera kulturrelativism istället. Varsågod, det blir väl nästa tuffa insats ifråga om indignerade instämmanden!
När gick likriktningen så långt att det idag anses modigt och rakryggat att plädera för något som alla är överens om, till exempel skolplikt? Medan det anses mesigt undfallande att se det komplexa i en förbudslinje och i dialogen mellan individer?

Avsikt att avslöja Europa

Utrota varenda jävel. Det var den utmanande titeln på Sven Lindqvists första rent antirasistiska, antiimperialistiska bok. Där visade han att folkmord och förintelse inte är enstaka, skrämmande undantag i en i övrigt kristen eller upplyst västerländsk europeisk humanism. De är inte heller det logiska resultatet av rationalism och industrialism. De är metoder som generellt använts genom historien för att bygga rika och säkra imperier.

Terra Nullius var den andra boken, med samma tema fastän lokaliserat till Australien. Sedan hann karln med att ge ut en bok om bombkrigets historia.

I år var det dags för Avsikt att förinta, där Lindqvist visar hur krigsförbrytelser och folkmord begåtts av de ledande demokratierna. Inte för att vi varit ovanligt ondskefulla. Inte för att vi varit angripna och ursinniga. Bara därför att folk stod i vägen för det vi anser oss behöva.

Det är lättbegripligt och svårsmält. Det är en lågmält lysande vrede av en författare som stundom blir rapsodisk eller råkar upprepa sig, men detta endast på grund av sin brådska, sin ålders kamp mot tiden. Detta är inte en som ska samla sig inför meta-avhandlingen, utan den som ska hinna säga allt det som måste bli sagt.

Det är på grund av dess förintande historia som en del av oss inte står ut med att höra talas om andliga och mänskliga värden i den europeiska unionen. Det är därför vi inte står ut i en gemenskap baserad på den gigantiska VITA lögn som inte erkänner brott och skuld utan ser dem som undantag.

För tio år sedan skrev jag en bok om det, en textmosaik, ”Tåget ska strax gå”. Jag kommer aldrig att kunna göra om det. Jag är glad åt Lindqvists ihärdighet.

Ur Avsikt att förinta av Sven Lindqvist : ”Europas expansion över världen ackompanjerades av ett öppet och skamlöst försvar för folkmord. De underlägsna raser som stod i vägen för Europa var dömda till undergång. Så löd den imperialistiska tolkningen av evolutionsläran...”

Förresten är nog Ökendykarna den av hans böcker jag personligen uppskattar mest.

Kroppsreligion

Söndag och vilodag. Får duga med citat:
Hos Socialistiska partiet hittade jag ett hoppfullt inlägg om vänsterns frekvens och kvalitet i bloggosfären. Vi måste skapa våra egna media och plattformar, har vi sagt flera gånger. De tycks vara digitala.

Nu över till dagens heliga evangelium: ”Här vill vi skämma bort dig med just det du uppskattar mest. Kom i balans med dig själv och hitta tillbaka till det som är du. Lämna vardagens bekymmer och tänk bara på dig själv en stund. Andas ut. Kom till ro. Och öppna dina sinnen. En unik upplevelse för både kropp och själ.”
Jag skulle kolla av var fem trötta kvinnor kan lägga en planeringsdag. Eventuellt med badmöjlighet eller qi-gong. Men jag höll på att kvävas av hyperegocentriska lockrop. Diverse konferenshotell och spa försöker få oss att tro att hela livet kommer att förbättras av att vi ytterst långsamt klappar med en linneduk. Kropp och hälsa är en sak - de här låter lika illa som scientologerna på gatan. Det var vila vi ville – inte bli frälsta!

Makten över barnen

I sin famösa artikel skriver folkpartisterna: ”Det finns självfallet en målkonflikt mellan å ena sidan föräldrarnas rätt att bestämma över uppfostran av sina barn och å andra sidan barnens rätt till en allsidig undervisning. Enligt internationella konventioner har familjen rättigheter att låta barnen gå i skolor som överensstämmer med deras religiösa och filosofiska övertygelse.” Sedan går Fp inte närmare in på det, utan hänvisar till valet av privatskola.

Men jag tror den dag måste komma då vi på allvar problematiserar föräldrars rätt och makt över sina barn. Då gäller det inte bara några uteblivna idrottslektioner, utan barnets hela liv. Barn som lever på gränsen till vanvård, barn med svåra sociala och psykiska störningar, barn som anmäls gång på gång hos socialtjänsten – som efter en utredning tvingas konstatera: vi hade förslag, men föräldrarna tackade nej.

Kanske måste fler barn omhändertas. Kanske måste föräldrarnas rätt att välja och välja bort inskränkas. Men det är en explosiv politisk fråga som innebär djupa ingrepp i individens frihet och strider mot EU:s och FN:s konventioner. Därför kanske vi ska ha det som vi har det. Det vill säga, att en del föräldrar gör precis som de vill. I den situationen är förhandling den enda metoden att ta till.

Liberala tvångslagar

Har jag minnesförlust eller har jag jobbat i och med grundskola sedan 1978? Under den tiden borde jag, enligt Folkpartiet och en avhandling, med stöd av lagen ha befriat en femtedel av flickorna från diverse undervisning, enligt DN.
Jag är glad att Fp denhär gången grundar sina förslag i forskning. Men avser avhandlingen flickor som inte deltar eller flickor som fått formell befrielse?

Som skolledare har jag mött barn av båda könen som inte deltagit i vissa undervisningsmoment. Det har varit:
- luciatåg och julpyssel (muslimer, Jehovas vittnen)
- biofilm (pingstvänner)
- fotboll, cykling (muslimer från landsbygden)
- rockmusik (muslimer, Jehovas vittnen, pingstvänner, katoliker)
- tema fred på FN-dagen (Jehovas vittnen)
Jag har också mött föräldrar till flickor som accepterat idrotts- och simundervisning endast under vissa förutsättningar. Till exempel att man särade på flickor och pojkar, eller ändrade den reglementsenliga klädseln.

Inte vid någon av dessa förhandlingar med föräldrarna har det handlat om befrielseparagrafen. Utgångspunkten är alltid att skolan är obligatorisk och alla barn deltar. Men då uppstår situationen när den enskilda individen försöker värja sig mot makten; ett sant liberalt dilemma.

I varje sådant fall försöker vi finna barnets bästa. Ovsett politisk majoritet har skolan givits uppdraget att behålla brukarnas förtroende. Därför var varje uppgörelse i godo en framgång i mina professionella ögon. Barnet var kvar i skolan. Föräldrarna litade på oss. Kanske började ta emot råd.

I politiken kan vi strunta i somliga brukares förtroende och införa tvång. Somliga brukare anpassar sig kanske. Andra kommer inte att lyda under några omständigheter. Men är anpassning och lydnad det vi i första hand vill uppnå? Och vad gör vi med dem som inte följer lagen? I DN-artikeln framstår det som en lösning att de föräldrar som avser att använda sig av EU-rätten att välja uppfostran för sitt barn, de må söka sig till privatskolor. Det kallar jag att lägga sig platt för fanatismens och kapitalismens påbud.


Mest spyr jag på DN:s schablonrekord i rubriken. Att få in orden tvinga, invandrare, flickor och sex i samma mening är en slaskpressbedrift.

Underbar och älskad av alla, och i politiken går det också skitbra!

Det är inte klokt: “Vi tittar inte på medelinkoms­ter, vi tittar på vårdbehov”, säger hon.
Hon som inte är klok heter Reinfeldt. Inte statsministern, utan den som Stockholms läns väljare i sin sfinxlika gåtfullhet överlämnade makten över liv och död till.

Reinfeldt är det moderata landstingsrådet och ansvarar för Vårdvalet (=vårdgivare får välja sina patienter).
Nu har det blivit så uppenbart orättvist att till och med konservativa SvD reagerar. Nu har det kukat ur så till den grad att till och med det icke-revolutionära Skånes modell anses vara mer träffsäker (= du kan få träffa en läkare).
Då är Reinfeldts förklaring:
– Vi tittar inte på medelinkoms­ter, vi tittar på vårdbehov.

Satt mänskan på MUF-möten hela 90-talet? Storstadssatsningens årtionde när det slutligen blev klart, om det inte varit det tidigare, med vissa korrelerande faktorer:
Ohälsa, låg inkomst, låg utbildning, arbetslöshet, nedsliten yttre miljö, och så utländsk bakgrund, hör ihop.

Reinfeldt kan föralldel strutsa bort inkomstskillnader tills hon storknar. Vårdbehovet, det kvarstår dessvärre. Efter hennes framfart kommer det sannolikt att öka.

Goda kristna

I en rapp artikel visar Naomi Klein på islamofobin i Förenta staterna. I kampanjens yra omtalas presidentkandidaten Obama omtalas som muslim, eller förses med attribut som vi lätt uppfattar som islamiska - och detta i en försåtligt anklagande ton som ska få väljarna att associera till Det Onda så att de röstar på andra kandidater; på vita kristna helylletyper som bara medverkar til att sprida falskt vittnesbörd.

Det är alltså bara ljug. Obama är kristen. Och det värsta är att han måste försvara - inte förklara, utan försvara sig med det. Viket bekräftar islamofobin. "Minst lika god kristen som vem som helst" betyder förstås att det vore fel att inte vara det.

Är det lustigt eller är det inte? Enda gången en kvinna eller en svartskalle kan bli vald är när de ställs mot varandra, och då måste en än värre skuld uppfinnas och påföras en av dem.

Israel inför rätta

Många väljare och andra intresserade tycker att Vänsterpartiet syns för lite utåt. Att det är svårt att urskilja vänster-alternativet i politiken. Men läs hemsida, bloggar och pressmeddelanden då!
Här är det Lars Ohly som med skärpa uttrycker ett viktigt utrikespolitiskt ställningstagande.

Det handlar om Israels agerande i Gaza. Där drabbas civila palestinier, inte minst barn.
Blockaden mot området svälter bokstavligen ut människor.
Raketer avfyras mot flyktingläger där det bor folk som redan har flytt, och inte har någonstans att fly vidare till.
Israels attacker innebär brott mot den fjärde Genève-konventionen. De som ansvarar för sådana övergrepp kan enligt internationell rätt ställas till svars.

- Omvärlden måste reagera! säger Lars Ohly. Ställ Israel inför rätta!

Svart till salu

Minns du reklamen för Nogger black? Antagligen inte. Minns du något så är det väl en onödig mediastrid om Centrum mot Rasism som skämt ut sig genom att kritisera reklamen för lakritsglass.
Pripp & Ölander skriver om fajten i senaste numret av Invandrare & minoriteter. CMR ansåg att glassreklamen gav nytt liv åt rasistiska stereotyper, och det tog hus i helvete. Motkritiken gick ut på att CMR gått för långt och gjort sig löjliga. Därmed var det fritt fram för alla andra att skämta om ras, sex och våld. Sånt som alla ”vi” tycker är roligt, ”vi” som vet precis var gränsen går.

Jag tyckte inte heller att CMR gjort årets mest sensibla debattinlägg. Öppen diskriminering och rasistiskt våld är viktigare att lyfta än en enskild reklamslogan. Å andra sidan ligger det nära konsensus att vara emot öppen diskriminering och rasistiskt våld. Den omedvetna stereotypiseringen och den nedlåtande raljansen är viktigare att lyfta, om man som CMR är en riksorganisation med detta som uppdrag.

”Hur kommer det sig att ett pressmeddelande om rasistisk utformning av reklam får väletablerade människor att förlöjliga pressmeddelandets innehåll genom att frossa i just ras-och sexskämt?” frågar sig Pripp & Ölander, eftersom de som passade på att nypa till var journalister, seriösa bloggare och även myndighetspersoner. CMR tycks ha ”yttrat sig på ett sätt som föranledde omedebar bestraffning från den svenska offentligheten”.

Det som ifrågasattes var något så bagatellartat som GB:s nyheter*, ett utspel av den arten som inte är intressant – förrän man ser motreaktionen.
Det verkar som om CMR:s övertramp bestod i att de dristade sig flytta rasismen ifrån rakade våldsverkare (som alla givetvis fördömer!) till svenskt kapital och svenskars omedvetna föreställningar.

* Ettpar år senare var det tjejer som uppmanade till bojkott av den gulliga rosa glassen Girlie. GB menade ingenting då heller!

Fängslande frihet

Var hundrade vuxen usa:n sitter i fängelse, ser jag i bladet. Bland svarta män 20-34 år är siffran en på nio!

Land of the free, home of the brave har fler medborgare i fängelse än något annat land. Detta utan några märkbara fördelar, eftersom återfallen bland de frigivna är lika vanliga som tidigare. Den största delen av ökningen av antalet intagna förklaras med längre strafftid även för brott utan våld, och hårdare påbackning för dem som avvikit.
Trångboddheten är givetvis irriterande för internerna, och de skyhöga kostnaderna börjar nu irritera myndigheterna. I fem delstater läggs det ut mer pengar på kriminalvård än på högre utbildning.

Trots att hårdare tag inte verkar vara någon god investering. Jag trodde åtminstone att änglarna i kapitalismens paradis var mer nogräknade med utdelningen.

Superpedagogen om London

Ser Klass 9a ibland. SVT-dokuserien om den usla klassen som med superpedagogers hjälp ska bli en av de bästa i Sverige. Den är välgjord på många sätt, och jag ser att pedagogerna är kompetenta antingen jag gillar dem eller ej, men dramaturgiskt är det något som saknas; konfliktnerven.

Klass 9a verkar vara allmänt sympatiska och babbliga, inte särskilt skärpta men fullt möjliga att undervisa. Då är det ju märkligt att ingen gjort det på åtta år – så nej, det måste vara något annat. Teves ankomst. De fick en chans. Som utbildning funkar det, men inte som dokudrama.

Jag studsade lika högt som alla andra när jag hörde att de inte kunde pricka in London. Men eftersom jag också är superpedagog så drog jag mig till minnes: Hos skolbarn finns en osäkerhet som tar sig uttryck i att det är säkrast att inte veta någonting.
När jag mötte nya fyror påstod de att de aldrig hade räknat plus. De var osäkra på vad nya fröken försökte hitta på. "Menar hon samma plus som riktiga fröken?" Nä, anlägg en totalt blank min så kanske hon förklarar.
På samma sätt är det säkrast att fega ur när en ny stjärna kommer med fåniga frågor om London. Det menas nog något annat..?

Det tråkiga med skolan är inte att barn lär sig för lite, utan att de lär sig fel saker. Till exempel, att vuxna är ute efter att sätta dit dem. Eller att studier går ut på att gissa hur ledaren tänker.

Med detta i bakhuvudet kan man titta en stund till på de nya pedagogerna i Klass 9a. De ställer genuina frågor som utmanar tänkandet. Och det sorgliga är att de studerande inte riktigt förstår dem.

Journalistik inom hegemonin

En vän och kamrat, tillika riksdagsledamot för vänstern var bekymrad över dagens okunniga journalister. Alldeles för många är i avsaknad av teoetiska modeller, och illa inlästa. Om man refererar ”som Littorin sa...” eller ”i keynesiansk stil” förväntar man sig att en politisk journalist ska ha ett hum om vad man talar om. Och när man säger ”taken” ska mänskan begripa att det är socialförsäkringarna som är på dagordningen. Inget fixa-hemma-reportage.

Detdär är basen, den som eroderar av slarv och tidsbrist. Journalistens tidsbrist, alltså. Politikern förväntas ha tid i överflöd att förklara de fakta som artikeln ska utgå ifrån.

En ännu större svårighet möter vi i själva ramen för frågeställarna, den så kallade diskursen.
- Det är inte mitt jobb att förklara för pressen vad som är fakta och åsikter! skriar min riksdagsvän. Jag är politiker, jag ska ha åsikter, men jag hinner inte komma fram till dem för jag måste lägga mina tre minuters taletid på att förklara verkligheten för journalisten!
Kamraten fortsätter ungefär så här:
De säger: ”När vi vet att högre skatter gör att man avstår från arbete...” Men det vet vi inte! Det är en åsikt! Och då ser de förvånade ut! Eller så ska jag för femtielfte gången prestera nåt kvickt om hur bra det är med en massa kvinnliga företagare, men det kanske inte alls är bra! Dom kanske inte vill vara företagare! Men om jag försöker resonera om det kortar tidningen till att vänstern har ju alltid varit mot företag.

Förklaringarna är färdiga. Det enda som finns är försanthållanden som vi ska förhålla oss till. Antingen de är sanna eller ej. Och redan ifrågasättandet tar för lång tid.
I media skare gå undan serru.

- HEGEMONI! skriker riksdagaren. Var jag än ska snacka dammar jag bara in i den jävla hegemonin! Var det nån gång man inte förstod ordet så fattar man det nu!

För den som inte haft den diskutabla förmånen att damma in i ordet varje dag, så betyder hegemoni "dominerande styre". Efter den italienske ideologen Gramsci tolkas det vanligen som ett stadium när de härskandes värderingar endast uppfattas som vanligt sunt förnuft av de styrda.

Gjort sitt jobb i Majdanek

Till Tysklands, eller den tyska statens, fördel brukar det anföras att de gjort sitt bästa att gå tillrätta med sig själva och försökt stå för nazitidens brott mot mänskliga rättigheter. (Jag använder inte ordalydelsen att be om ursäkt för folkmord, även om jag vet att de har gjort det och medger att det är bättre än att inte ha gjort det. Men det är något som inte går att göra.)

Till Tysklands, eller den tyska statens, nackdel kan det med fog tilläggas att det tvärtemot vad vi tror endast var en liten andel av 1930-40-talets mördare som anklagaes, dömdes och straffades. Efter kriget var det svårt att få tag på kompetent personal i en stat som brutit samman. Hederliga tekniker och administratörer var i många fall redan bortskjutna. Nazismens skrivbordsmördare fanns kvar. När de återkom på betydande positioner i efterkrigs-Tyskland blev det allt svårare att få fram vittnen och bevis för övergreppen under diktaturen.

Heinrich Böll skrev tidigt – nästan genast – om sin avsmak för frigående torterare. En som skriver sent, en som pressar sitt skrivande för att hinna få allt det viktiga sagt innan historien sprungit vidare, är Sven Lindqvist. Här följer ett starkt nedkortat utdrag ur en bok jag kommer att återkomma till; ”Avsikt att förinta” :

1300 av dem som tjänstgjorde i utrotningslägret Majdanek kunde identifieras efter kriget. 387 av dem undersöktes av polis, som i 29 fall misstänkte att brott begåtts. 8 misstänkta ställdes inför rätta.
Tyska domstolar krävde ögonvittnen i varje särskilt fall, och av de tusentals vittnena hade 260 sett någon av de anklade begå mord. Rättegången började år 1975.
Enligt de anklagade kunde det ha varit djurkadaver som bränts i Majdanek. Vittnena förhördes om hur de kunde skilja lukten från brända djur från den av brända människor. Även nynazistiska ”forskare” som förnekade Förintelsen inkallades.
Sommaren 1981 hade sju anklagade frikänts, medan en fick livstid för mord.
Av de övriga har tusentals av dem full pension som fd tyska statsjtjänstemän.

Är det dags för någon att be om ursäkt en gång till?

Etnisk rensning bort mot Storgatan

Andreas Malms insiktsfulla artiklar om islamofobi ledde bl.a. till att DN känner sig föranlåtna att också ge utrymme åt Jimmie Åkesson. Han anser att det är stämplande att bli kallad islamofob. Förklara det, när det är rädsla han ger uttryck för. Han är noga med att han inte hatar muslimer, han vill bara ha dem någon annanstans. Malms tydliga svar är: "Sverigedemokraternas mål kan bara nås med etnisk rensning."

Vad Åkesson inte har förstått att många muslimer är svenskar. Eller att det finns svenskar som är muslimer. Så när SD-Kuriren talar för "omfattande hemsändelse" av muslimer handlar det i allmänhet om hem till Nygatan eller Stortorget.

- -
PS1: Det är inte en gammal tradition att hålla skolavslutning i kyrkan. Det är en ganska ny tradition sprungen ur bristen på samlingslokaler, vilket ser lite olika ut från plats till plats i vårt avlånga och olika land.

PS2: När jag bloggar i detta ämne hoppar det ofta in någon kommentator som med lätt försmädligt tonfall undrar var jag bor. Om det är i något avseende en kvalifikation för debatten, står det i min profil.

Välfärd och vänster

I diskussionen om vänsterns blivande partiprogram förra helgen frågade någon om vår syn på medelklassen: om välbetalda arbetare upplever sig själva som medelklass blir väl klassanalysen meningslös?
Tvärtom. Inte om den kombineras med frågan om makt & medvetande.

Men Lotta Gröning lanserade ”skit i medelklassen” som politiskt projekt. Hon menade att medelklassen ”har allt”, och att vänstern ska jobba för dem som har det sämst. Det må låta tilltalande. Men allt som är tilltalande är inte rätt.

Generell välfärd innebär att medeklassen får återbäring på skatterna de blir avkrävda. Andra system leder till skattevägran och privat lösningar för somliga, och godtyckligt frivilliga bidrag åt resten. Att satsa på dem som inget har betyder att hämta in pengar från dem som har. Inte i inskramlingsbössor, utan offentligt och demokratiskt.

På varje möte kommer deltagare som passar på tillfället att vädra sin upprördhet över samhällets olycksbarn. Det kan nog behövas. Men tyvärr är det inte så enkelt att indignation automatiskt ger den bästa politiken.

Citatiskt

Jag ägnar mig åt isar. Metalliskt gråblå, silvervita. Bloggar därför via citat:

”Birgitta Olsson, Fp, sa att man måste vara ’glasklar’ i fråga om demokrati och diktatur. Vi tyckte att det var en intressant formulering” skriver Röda raketer i ett utmärkt inlägg.
Detta var en underdrift! Formuleringen är faktiskt idiotisk och plattitydisk. Ingen politiker idag har några som helst svårigheter i att ta glasklar eller klockren ställning för demokrati mot diktatur. När glaset börjar klirra och det darras på manschetterna, det är när vi ska reda ut vilken sorts demokrati. Hur mycket ska den utvidgas? Ska den omfatta ekonomin? Ska man prestera för att få del av den? (som en del liberaler bloggledes antytt i fråga om rösträtten).
Pompösa självklarheter är del av proffspolitikernas facksnack. Bevare oss!

Sedan tack till Ali (som tackar Tobbe W) för länken: Friherrinnan Linnéa Transchiöld, bosatt på Östermalm, med en blogg där hon på ett självfallet kåserande och humoristiskt vis beskriver de vardagsproblem vi alla delar. Oh la la!