”Fp och M lanserar Sverigedemokraterna på riksplanet” är rubriken på ett utmärkt hemsides-inlägg av Lars Ohly.
Vad de två borgerliga partierna anser att de gör är förstås att ”ta” debatten, som det heter – när du vet att det inte är din serve.
Fp:s Erik Ullenhag har sagt att Fp tagit rasism-debatten alltid och överallt. Nja, jo, det har dom väl. Sådär . På lite olika sätt. Och Westerberg- och Ullenhag-sättet skiljer sig från Rojas- och Sabuni-sättet.
Partilinje, någon? Numera består den väl mest i att fördöma datorintrång, hålla ihop alliansen och visa potens. Kanske man gör det genom dela med sig en plattformshörna åt extrempopulisterna.
Eller kanske har man inte förstått vad det är man avstår ifrån.
Erfarenheter från Frankrike och Danmark visar att i och med att rasismen får ett större utrymme får den också möjlighet att sätta dagordningen och att påverka andra partier. Erfarenheter från Sverige visar det samma – när Ny Demokrati kom in i riksdagen började övriga partier låna deras politik, vilket bland annat låg till grund för avvisningarna av asylsökande.
Situationen idag är lite annorlunda. Sverigedemokraterna är väl företrädda lokalt, men ännu inte i riksdagen. Därför kommer vi, som Ohly säger, ”att debattera med Sverigedemokraterna där de nu finns invalda”. Det är dessutom demokratiskt giltit, eftersom folket velat ha dem där.
Men vill vi förhindra att de tar plats i riktes styre ska de inte lyftas till ett nationellt plan. "Vår uppgift är att bekämpa främlingsfientlighet – inte att legitimera den”, avslutar Ohly.
Om två tevekanaler av cirka trettiosex har fått för sig att bjuda in Sd som hett nutidsfenomen säger det mest något om medias krämarartade värdinnekod. För att bjuda in, det är vad man brukar göra med sina vänner. Stundom bjuder man också in pikanta bekanta för att krydda tillställningen.
Det är möjligt att media uppfattar rasister just som sådana pikanta bekanta. Men för människor med någon form av värdighet är de inga man vill se på sitt afternoon tea.
fredag, april 13, 2007
tisdag, april 10, 2007
Lång blick på delad stad
Vi har ägnat sex månader åt att få en överblick – så säger Kristina Alvendal, moderat ordförande i Stockholms integrationsberedning, en arbetsgrupp som efter valet inte haft ett enda möte enligt gratistidningen City.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
Det är möjligt att frågan om den segregerade storstaden är ett obekant fält för Alvendal. Man kan därför fråga sig varför hon leder denna grupp. Diskriminering på bostads- och arbetsmarknaden och uppdelningen av staden i svarta och vita, rika och fattiga, är väl bekant och väl beforskat. Inte minst genom Ytterstads- och Storstadssatsningen fick boende, brukare, politiker och tjänsteutförare kunskap om vilka problemen är och vad medborgarna behöver.
Det är naturligt att en ny majoritet vill prova nya grepp. Men gör det då! Att låtsas att frågan är ny och sätta sig ned och glo är en oförsvarlig inledning.
Det är också ett trist grepp av City att göra sidoartikeln just om Tensta – där ”integration inte existerar” enligt bladet. Hade varit mer uppkäftigt med en blänkare från Strandvägen eller Äppelviken, de isolerade enklaverna där invånarna förkvävs av likformighet och unken traditionalism.
söndag, april 08, 2007
Duktig flicka klarar skivan
I december skrev jag om Theanders avhandling om flickboken, efter att ha läst recensionen. Nu har jag läst självaste Theander och kan bara konstatera att avhandlingen var till och med bättre än jag trodde. Inte ett ”försök” till äreräddning – utan med belägg i över tusen flickböcker utgivna under åren 1945-65 kan Theander visa att de beskyllningar som riktats mot genren i stort sett saknar grund.
Beskyllningarna handlar bl.a. om att flickböcker är idylliserande och passiviserande. Detta har framförts också av erfarna kunniga kritiker som Edström eller Toijer-Nilsson, som ifråga om flickböcker verkar ha gått på inlärd reflex.
Flickböcker uppvisar stor variation till form och innehåll. Kanske är pojkboken mer stereotyp - det vet vi inte, eftersom ingen undersöker en norm. Men till största delen skildrar flickböckerna utvecklingsprocesser där det normala (”idyllen”?) sprängs av ett Problem som den kompetenta aktiva hjältinnan löser. I bok efter bok efter bok.
I böcker utan större litterära kvaliteter (t.ex. Kitty) är hjältinnan utrustad med okuvligt mod, järnvilja, överlägsen intelligens och tusentals tekniska hjälpmedel. I mer kvalificerad litteratur (t.ex. Kulla-Gulla) funderar hjältinnan psykologiskt och strategiskt över hur hon bäst ska kunna lösa stundens problem så att det ger långsiktigt god inverkan.
Det stereotypa kan sägas vara: duktig flicka klarar skivan. Det kan i sin tur vara ett problem, med tanke på hur dagens flickor mår. Men observera att det är ett problem diametralt motsatt det som kritikerna ältade!
Theander tar bl.a. upp fenomenet humor, eftersom flickboken ansågs fadd och humorlös. När allt som kan tänkas vara humoristiskt har bockats av, lyfter Theander särskilt de (ö-)kända Lotta-böckerna som idag betingar fantasipriser på Tradera tack vare sina komiska poänger. Om flickboken är humorlös skrattar flickor och pojkar inte åt samma saker – nej tänk, det gör de faktiskt inte. Med stöd i annan forskning visar Theander att pojkar helst skrattar åt trots eller aggression, och dessa ingredienser saknas nästan helt i flickboken.
Orsaken till att flickors läsning föraktats så till den grad tycks helt enkelt vara att det var flickors läsning. Då måste den ju vara mindre värd.
Precis som kvinnors nobelprisambitiösa romanbyggen. De som inte tar upp seriösa problem som män är engagerade i.
Liksom kvinnors debattinlägg. De som handlar om barn och sånt, inte om mänsklighetens ödesfrågor.
Liksom kvinnors arbetsprestationer i största allmänhet. De som värderas lägre helt enkelt för att de utförs av kvinnor.
Är det nån som inte blir förbannad drar jag gärna min Kulla-Gulla. Hon som dammade på mobbaren med träskon tills han blödde. Lite våld på rätt ställe unnar vi oss gärna, även vi flickor.
Beskyllningarna handlar bl.a. om att flickböcker är idylliserande och passiviserande. Detta har framförts också av erfarna kunniga kritiker som Edström eller Toijer-Nilsson, som ifråga om flickböcker verkar ha gått på inlärd reflex.
Flickböcker uppvisar stor variation till form och innehåll. Kanske är pojkboken mer stereotyp - det vet vi inte, eftersom ingen undersöker en norm. Men till största delen skildrar flickböckerna utvecklingsprocesser där det normala (”idyllen”?) sprängs av ett Problem som den kompetenta aktiva hjältinnan löser. I bok efter bok efter bok.
I böcker utan större litterära kvaliteter (t.ex. Kitty) är hjältinnan utrustad med okuvligt mod, järnvilja, överlägsen intelligens och tusentals tekniska hjälpmedel. I mer kvalificerad litteratur (t.ex. Kulla-Gulla) funderar hjältinnan psykologiskt och strategiskt över hur hon bäst ska kunna lösa stundens problem så att det ger långsiktigt god inverkan.
Det stereotypa kan sägas vara: duktig flicka klarar skivan. Det kan i sin tur vara ett problem, med tanke på hur dagens flickor mår. Men observera att det är ett problem diametralt motsatt det som kritikerna ältade!
Theander tar bl.a. upp fenomenet humor, eftersom flickboken ansågs fadd och humorlös. När allt som kan tänkas vara humoristiskt har bockats av, lyfter Theander särskilt de (ö-)kända Lotta-böckerna som idag betingar fantasipriser på Tradera tack vare sina komiska poänger. Om flickboken är humorlös skrattar flickor och pojkar inte åt samma saker – nej tänk, det gör de faktiskt inte. Med stöd i annan forskning visar Theander att pojkar helst skrattar åt trots eller aggression, och dessa ingredienser saknas nästan helt i flickboken.
Orsaken till att flickors läsning föraktats så till den grad tycks helt enkelt vara att det var flickors läsning. Då måste den ju vara mindre värd.
Precis som kvinnors nobelprisambitiösa romanbyggen. De som inte tar upp seriösa problem som män är engagerade i.
Liksom kvinnors debattinlägg. De som handlar om barn och sånt, inte om mänsklighetens ödesfrågor.
Liksom kvinnors arbetsprestationer i största allmänhet. De som värderas lägre helt enkelt för att de utförs av kvinnor.
Är det nån som inte blir förbannad drar jag gärna min Kulla-Gulla. Hon som dammade på mobbaren med träskon tills han blödde. Lite våld på rätt ställe unnar vi oss gärna, även vi flickor.
fredag, april 06, 2007
Långfredagslek
Har ni tänkt på det när ni läser bloggen, att jag är så osedvanligt lik Gandhi?
Det tycker iallafall http://similarminds.com/leader.html - vilken politisk ledare är du? Varsågod och prova, men passa dig, både Saddam och Hitler finns med som möjliga resultat.
Det framgår inte av testet vilka stora politiska ledare som älskar att fördjupa sig i personlighetstest men vi utgör säkert en attraktiv undergrupp.
söndag, april 01, 2007
Den trygga euronationalismen
Man skulle ju ha kunnat gilla Ségo. Den enda socialistiska och kvinnliga presidentkandidaten inom synhåll i en av Europas största stater. Men man kan inte gilla Ségolène Royals flörtkampanj med patriotiska väljare. SvD beskriver hur hon framhåller nationalismen som en trygghet för folket, vars nationella identitet inte ska dränkas i globalisering utan gullas med via Marseljäsen och Tricoloren; känt från fotbollsmatcher.
Tidningen tycks betrakta det som en paradox att nationalismen får ett uppsving samtidigt som EU firar 50-årskalas. Men Ségo hänger bättre med. ”Tryggheten i nationalsången innebär ingen motsättning till att vara europé” säger hon, så fruktansvärt rätt. Ty hela EU-projektet är extremistiskt, och överstatligt är inte detsamma som internationellt. Den vita euronationalismen blir bara mysigare om vi klämmer i med muntra marscher och viftar med flaggor på murarna.
Den förra muren graffitades i pastellfärg och såldes som grus när den efter berättigat uppror fallit. En mur som byggs i folkets huvuden är av en helt annan beständighet.
Den franske högerkandidaten Sarkozy å sin sida tänker inrätta ett ministerium för invandring och nationell identitet om han blir vald. Både han och Ségo profiterar på le Pens idéer.
Den som påstår det är inte HD, extremist-antirasist, utan le Pen själv som ju borde veta.
Faktiskt lät det likadant i Sverige när Lucia-beslutet mot asylrätten antogs under 90-talet. ”Våra idéer” sa Karlsson & Wachtmeister, nydemokrater. Men idag, när exempelvis Folkpartiet driver liknande idéer, beskylls den som påpekar det för att vara antidemokrat. Förklara det..?
Det var en gång när nationalsången innebar en trygghet. En liten Rinkeby-kille tog mig i handen och stämde upp ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” med en rent personlig lättnad som gjorde mig tårögd. Men idag, i en union av konsekvent kapitalistisk otrygghet, betyder nationella markörer bara ett halvt löfte till arbetarna om att det iallafall finns somliga som inte kommer att få plats.
Tidningen tycks betrakta det som en paradox att nationalismen får ett uppsving samtidigt som EU firar 50-årskalas. Men Ségo hänger bättre med. ”Tryggheten i nationalsången innebär ingen motsättning till att vara europé” säger hon, så fruktansvärt rätt. Ty hela EU-projektet är extremistiskt, och överstatligt är inte detsamma som internationellt. Den vita euronationalismen blir bara mysigare om vi klämmer i med muntra marscher och viftar med flaggor på murarna.
Den förra muren graffitades i pastellfärg och såldes som grus när den efter berättigat uppror fallit. En mur som byggs i folkets huvuden är av en helt annan beständighet.
Den franske högerkandidaten Sarkozy å sin sida tänker inrätta ett ministerium för invandring och nationell identitet om han blir vald. Både han och Ségo profiterar på le Pens idéer.
Den som påstår det är inte HD, extremist-antirasist, utan le Pen själv som ju borde veta.
Faktiskt lät det likadant i Sverige när Lucia-beslutet mot asylrätten antogs under 90-talet. ”Våra idéer” sa Karlsson & Wachtmeister, nydemokrater. Men idag, när exempelvis Folkpartiet driver liknande idéer, beskylls den som påpekar det för att vara antidemokrat. Förklara det..?
Det var en gång när nationalsången innebar en trygghet. En liten Rinkeby-kille tog mig i handen och stämde upp ”jag vill leva, jag vill dö i Norden” med en rent personlig lättnad som gjorde mig tårögd. Men idag, i en union av konsekvent kapitalistisk otrygghet, betyder nationella markörer bara ett halvt löfte till arbetarna om att det iallafall finns somliga som inte kommer att få plats.
fredag, mars 30, 2007
Forum, farfar och framtid
Forum för Levande historia har en utmärkt utställning om Anne Frank. I gästboken läser jag kommentarer från besökande femtonåringar, fascinerade och tankfulla. Några hejar som om det vore idag: ”Bra skrivet Anne, fortsätt!” Men de flesta uppfattar sextio år sedan som den historia det är. Något länge sedan.
Anne Franks korta biografi utspelades tio år innan jag föddes, tjugo år innan jag började ett självständigt läsande. Ändå var hon fruktansvärt nära inpå. Och för mina föräldrar hade hon levt inom deras nyligen förflutna.
Folk födda runt 1987 kan leva sig in i Ches avrättning i Bolivia -67 liksom i militärkuppen i Chile -73. Men inte i kubanska revolutionen -59 och inte i någon högre grad i Vietnam-kriget, vilket uppfattas som sextiotal (pågick fyra år in på sjuttiotalet). På så vis kan förmodligen dagens skolbarn relatera till det nyligen förflutna 1987 eller murens fall; sådant som vi medelålders tycker hände i förrgår.
Det verkar som om ungefär ett tjog år utgör en fattbar historisk gräns. En gräns som isåfall består i kopplingen till föräldragenerationen.
Albert Engström har en fin berättelse om hur han som pojke träffade en gammal kvinna som kom ihåg mordet på Gustav III (1792). Som vuxen under tidigt 1900-tal föreföll det honom omöjligt – ingen kan minnas det! Sedan gick det upp för Engström att han var väldigt ung när kvinnan var väldigt gammal, och då stämde det. Åtminstone årtalsmässigt.
Den äldsta människa jag kände var född 1885. Det var under den oscariska eran, som inte är mycket att komma med jämfört med Gustav III. Men det fascinerande med den personens livsspann var att en lysande teknisk uppfinning hann både komma och gå under tiden.
Det var min farfar. När han var ung gick han handräckning vid järnvägsbygget så att ångloket kom till byn. När han var gammal åkte han på den sista pensionärsresan med lilla tåget, den sommaren järnvägen lades ned. Så fort gick det. Bara ett liv, bara en enorm innovation, bara en bit historia.
För min farfar var det förstås en mycket lång tid, med åtta barn och två världskrig emellanåt.
I en tidigare blogg skrev jag att jag trodde att ”alla visste” vem Anne Frank var. Men man kan aldrig föreskriva vem det är som ”alla” bör känna till. Ungdomarna som guidas på utställningen idag får veta vem hon är, och det är gott så. För att historien ska fastna måste det finnas punkter för identifikation. De sista överlevande – och Anne Frank fick inte den diskutabla förmånen att fysiskt tillhöra den gruppen – har tagit på sig uppgiften att erbjuda sig själva just om identifikationspunkter, levande minnespinnar. Och om min tänkta tjugoårsregel håller, kommer deras liv att finnas kvar ganska länge in i framtiden, men inte hur länge som helst.
Anne Franks korta biografi utspelades tio år innan jag föddes, tjugo år innan jag började ett självständigt läsande. Ändå var hon fruktansvärt nära inpå. Och för mina föräldrar hade hon levt inom deras nyligen förflutna.
Folk födda runt 1987 kan leva sig in i Ches avrättning i Bolivia -67 liksom i militärkuppen i Chile -73. Men inte i kubanska revolutionen -59 och inte i någon högre grad i Vietnam-kriget, vilket uppfattas som sextiotal (pågick fyra år in på sjuttiotalet). På så vis kan förmodligen dagens skolbarn relatera till det nyligen förflutna 1987 eller murens fall; sådant som vi medelålders tycker hände i förrgår.
Det verkar som om ungefär ett tjog år utgör en fattbar historisk gräns. En gräns som isåfall består i kopplingen till föräldragenerationen.
Albert Engström har en fin berättelse om hur han som pojke träffade en gammal kvinna som kom ihåg mordet på Gustav III (1792). Som vuxen under tidigt 1900-tal föreföll det honom omöjligt – ingen kan minnas det! Sedan gick det upp för Engström att han var väldigt ung när kvinnan var väldigt gammal, och då stämde det. Åtminstone årtalsmässigt.
Den äldsta människa jag kände var född 1885. Det var under den oscariska eran, som inte är mycket att komma med jämfört med Gustav III. Men det fascinerande med den personens livsspann var att en lysande teknisk uppfinning hann både komma och gå under tiden.
Det var min farfar. När han var ung gick han handräckning vid järnvägsbygget så att ångloket kom till byn. När han var gammal åkte han på den sista pensionärsresan med lilla tåget, den sommaren järnvägen lades ned. Så fort gick det. Bara ett liv, bara en enorm innovation, bara en bit historia.
För min farfar var det förstås en mycket lång tid, med åtta barn och två världskrig emellanåt.
I en tidigare blogg skrev jag att jag trodde att ”alla visste” vem Anne Frank var. Men man kan aldrig föreskriva vem det är som ”alla” bör känna till. Ungdomarna som guidas på utställningen idag får veta vem hon är, och det är gott så. För att historien ska fastna måste det finnas punkter för identifikation. De sista överlevande – och Anne Frank fick inte den diskutabla förmånen att fysiskt tillhöra den gruppen – har tagit på sig uppgiften att erbjuda sig själva just om identifikationspunkter, levande minnespinnar. Och om min tänkta tjugoårsregel håller, kommer deras liv att finnas kvar ganska länge in i framtiden, men inte hur länge som helst.
söndag, mars 25, 2007
Rännstensungars fölseda
En eftermiddag i Köpenhamn möter jag fyra polisbilar som bevakar en megafonhojtande liten kolonn i alvöron och rävsvansar som meddelar att de tänker leka på gatan. Demon verkar vara en minderårig avläggare av anarkisterna-som-med-viss-rätt-men-metoder-vi-kanske-ogillar slåss för ett hus. (Förresten syntes anarkisterna också, sura och inrökta i tält på Rådhuspladsen.) Vid det tonåriga och dessvärre fåtaliga barnupproret får jag, av en silverfärgad och överraskande vänlig orch, ett flygblad som är väl värt spridning (på danska, men med svenska ö):
”Når de voksne har taget vores legehus, må vi lege på gaden.
Vi gi’r kage og sodavand, synge sange, lege och höre historier. Vi deler gerne ud av det vi har, men…
Vi önsker os stadig et sted, hvor vi selv kan bestemme og göre tingene på vores måde. Et sted, hvor vi kan finde på nye lege og lege med hinanden, når ingen andre vil. Hvor der er fri udklaedning og hvor alle er velkomne, hvis de vil lege:
- mal på vaeggene-leg
- lave mad uf de I andre ikke vil ha-leg
- ryd op å din egen måde-leg
- spil höj og maerkelig musik-leg
- kys dem av sit eget kön-leg
- skab din egen leg-leg
Ritt og Ruth forstår ikke hvad de har ödelagt. Det håber vi du kan.
Kaerlig hilsen, MÖGUNGERNE
PS: Vi holder snart en skattejagt hvor vi skal finde vores legehuse. Du må gerne tage dine venner med.”
Danmark - landet som liberalismen övergav.
70-talet – blomstringen som i Sverige urartade i inskränkt renlevnad.
Överlevarna – är det möjligen resten av en proviekultur? Bland danska skitungar som säger: ”Tak fordi du kom til vores börnefödselsdag.” Ja - GRATTIS!
Redan för tjugo år sedan drack danska punkare choklad med vispgrädde medan de svenska såg ut som om de levde på lakritsremmar och adrenalin. Detta skulle kunna förleda en till att tro på etniskt-essentiella kulturella differenser. Om man nu inte vore så sofistikerad att man aldrig skulle dansa i rännstenen i hobertassar.
”Når de voksne har taget vores legehus, må vi lege på gaden.
Vi gi’r kage og sodavand, synge sange, lege och höre historier. Vi deler gerne ud av det vi har, men…
Vi önsker os stadig et sted, hvor vi selv kan bestemme og göre tingene på vores måde. Et sted, hvor vi kan finde på nye lege og lege med hinanden, når ingen andre vil. Hvor der er fri udklaedning og hvor alle er velkomne, hvis de vil lege:
- mal på vaeggene-leg
- lave mad uf de I andre ikke vil ha-leg
- ryd op å din egen måde-leg
- spil höj og maerkelig musik-leg
- kys dem av sit eget kön-leg
- skab din egen leg-leg
Ritt og Ruth forstår ikke hvad de har ödelagt. Det håber vi du kan.
Kaerlig hilsen, MÖGUNGERNE
PS: Vi holder snart en skattejagt hvor vi skal finde vores legehuse. Du må gerne tage dine venner med.”
Danmark - landet som liberalismen övergav.
70-talet – blomstringen som i Sverige urartade i inskränkt renlevnad.
Överlevarna – är det möjligen resten av en proviekultur? Bland danska skitungar som säger: ”Tak fordi du kom til vores börnefödselsdag.” Ja - GRATTIS!
Redan för tjugo år sedan drack danska punkare choklad med vispgrädde medan de svenska såg ut som om de levde på lakritsremmar och adrenalin. Detta skulle kunna förleda en till att tro på etniskt-essentiella kulturella differenser. Om man nu inte vore så sofistikerad att man aldrig skulle dansa i rännstenen i hobertassar.
onsdag, mars 21, 2007
Fattiga barn, partier och räddare i nöden
I senaste numret av Rädda Barnens tidning saxade jag: ”Stoppa ordningsbetygen! Rädda Barnens ungdomsförbund är kritiska till förslaget om ordningsbetyg. Disciplinära gärder bygger liksom aga på principen att barn ska straffas. Ungdomsförbundet istället fler lärare, specialpedagoger, kuratorer och skolpsykologer.”
Heder åt dem.
Samma tidning innehåller en artikel om barnfattigdom. De sex riksdagspartierna får svara på vad de vill göra åt den.
+ Plus åt V som praktiskt förklarar ”av var och en efter förmåga”. Minus för att vi uttrycker det på obegriplig byråkratsvenska.
+ Plus åt M för tydlighet. De talar om flit och duglighet som vägar ut ur fattigdomen – men minus för att de verkar tillfreds med själva fattigdomen.
+ Plus åt S för en enkel förklaring av det som mitt eget parti krånglade till.
- - - Minus åt C och Mp och Fp som enbart resonerar om skatter och avdrag, riktade lösningar. De verkar se fattigdom som ett temporärt tekniskt problem.
Jag tror inte Rädda Barnen var nöjd med något av svaren, så skippa partierna och gå på RB:s egen rapport om barnfattigdom istället - den finns här.
Heder åt dem.
Samma tidning innehåller en artikel om barnfattigdom. De sex riksdagspartierna får svara på vad de vill göra åt den.
+ Plus åt V som praktiskt förklarar ”av var och en efter förmåga”. Minus för att vi uttrycker det på obegriplig byråkratsvenska.
+ Plus åt M för tydlighet. De talar om flit och duglighet som vägar ut ur fattigdomen – men minus för att de verkar tillfreds med själva fattigdomen.
+ Plus åt S för en enkel förklaring av det som mitt eget parti krånglade till.
- - - Minus åt C och Mp och Fp som enbart resonerar om skatter och avdrag, riktade lösningar. De verkar se fattigdom som ett temporärt tekniskt problem.
Jag tror inte Rädda Barnen var nöjd med något av svaren, så skippa partierna och gå på RB:s egen rapport om barnfattigdom istället - den finns här.
söndag, mars 18, 2007
Skola och klarspråk
Jag hörde Kairos Future, välrenommerade omvärldsanalytiker, redogöra för en av sina undersökningar. De hade studerat vad ett stort antal barn, föräldrar, pedagoger och skolledare anser om skolan. Den tendensbeskrivning som blev resultatet var ungefär denna:
- Konsensus består av kunskap, bildning och självständighet.
- Metoderna för att nå dessa gemensamma mål glider på en skala mellan trygghet och konkurrens.
- Motpolerna i uppfattningar handlar om förhållandet mellan bredd och elit.
Om flera rörde sig med begreppen ur Kairos Futures studie skulle skoldebatten vara betydligt mer intressant. Undersökarna tycktes inte på någon punkt ha funnit en konflikt mellan ordning och flum, eller mellan mer eller mindre kunskap. Kunskap var konsensus. Variablerna var trygghet och konkurrens. Konflikten handlade om bredd och/eller elit.
Det låter bekant. Det låter till och med politiskt. Borgerliga partier lägger större tonvikt vid konkurrens för att vässa en elit. Socialistiska partier lägger större tonvikt vid trygghet för att skapa en bredd. Båda sidor har kunskap, bildning och självständighet som mål, båda har sina dissidenter och båda kan sluta kompromisser. Och barn, föräldrar, pedagoger och skolledare har i en undersökning visat sig kunna ta självständig ställning.
Börja alltså tala klarspråk i skolpolitiken. Nu genast.
- Konsensus består av kunskap, bildning och självständighet.
- Metoderna för att nå dessa gemensamma mål glider på en skala mellan trygghet och konkurrens.
- Motpolerna i uppfattningar handlar om förhållandet mellan bredd och elit.
Om flera rörde sig med begreppen ur Kairos Futures studie skulle skoldebatten vara betydligt mer intressant. Undersökarna tycktes inte på någon punkt ha funnit en konflikt mellan ordning och flum, eller mellan mer eller mindre kunskap. Kunskap var konsensus. Variablerna var trygghet och konkurrens. Konflikten handlade om bredd och/eller elit.
Det låter bekant. Det låter till och med politiskt. Borgerliga partier lägger större tonvikt vid konkurrens för att vässa en elit. Socialistiska partier lägger större tonvikt vid trygghet för att skapa en bredd. Båda sidor har kunskap, bildning och självständighet som mål, båda har sina dissidenter och båda kan sluta kompromisser. Och barn, föräldrar, pedagoger och skolledare har i en undersökning visat sig kunna ta självständig ställning.
Börja alltså tala klarspråk i skolpolitiken. Nu genast.
fredag, mars 16, 2007
Vetenskap och politik
Heder åt utmärkta Invandrare & Minoriteter! I senaste numret låter de sociologen Hassan Hosseini kritisera professorn i socialt arbete Masoud Kamalis utredning om makt och integration. Eftersom jag känner till och uppskattar både Hosseinis och Kamalis arbeten är det lysande läsning, fjärran från enögd medial demagogi.
Utredningen håller fortfarande, kan jag säga. Men det är en snygg smash från Hosseini när han pekar på kulturessentialistiska drag hos Kamali &co när de talar om majoritetsbefolkningen. Visst tar utredningen munnen full när de utpekar oss som blinda offer för vår historia.
I övrigt tycker jag att Hosseini missar målet. Det verkar som om han vill avstrukturera diskrimineringen och göra den till en individuell aktivitet. Det är den förvisso – också. Och kan som sådan bestraffas. Men vad Kamali-utredningen försöker göra är att ta ett vittfamnande grepp om just strukturerna.
Hosseini vill istället se andra strukturer, t.ex. kampen för jämlikhet. Bra – den finns. Men den är inte överordnad. Vi talar inte om två lika starka sociala krafter, utan om makt, underordning och motstånd.
Det är sympatiskt att Hosseini förväntar sig konkreta förslag mot diskriminering och därmed invänder mot utredningens allmänna karaktär, dess tendens att slå på allt. Men rent erfarenhetsmässigt vet jag att konkreta förslag i bästa fall verkar i situationen och lämnar strukturen ifred. När Kamali å andra sidan kommer med ett konkret förslag om boenderåd i förorterna är Hosseini negativ eftersom utbildning och demokratisk erfarenhet är lägre hos många invandrade. Det vill säga, han placerar återigen problemet hos immigranterna.
Även jag är kritisk mot boenderåd. Men det är av politiska skäl. Alla ska kunna delta i den parlamentariska demokratin. Så att vi inte behöver ens överväga att instifta en parallelldemokrati endast för förment lågpresterande.
Förr eller senare kommer politiken in i bilden. När det handlar om vem som bäst förstått Giddens och Foucault och vetenskapen är inbördes oense - då ska politiken med sitt ideologiska sandpapper fixa slutsatser och insatser. Ibland drömmer vi om beviset, nyckeln eller receptet, men de finns varken hos de stora tänkarna eller i våldsam direktaktion - de finns överhuvudtaget inte! Någon måste välja, och här har politiken sitt eget ansvar: att ta fram de alternativa systemen.
Sedan väljer folket. Det är inte precis något jättebra system. Men det är det system vi är överens om att använda.
Utredningen håller fortfarande, kan jag säga. Men det är en snygg smash från Hosseini när han pekar på kulturessentialistiska drag hos Kamali &co när de talar om majoritetsbefolkningen. Visst tar utredningen munnen full när de utpekar oss som blinda offer för vår historia.
I övrigt tycker jag att Hosseini missar målet. Det verkar som om han vill avstrukturera diskrimineringen och göra den till en individuell aktivitet. Det är den förvisso – också. Och kan som sådan bestraffas. Men vad Kamali-utredningen försöker göra är att ta ett vittfamnande grepp om just strukturerna.
Hosseini vill istället se andra strukturer, t.ex. kampen för jämlikhet. Bra – den finns. Men den är inte överordnad. Vi talar inte om två lika starka sociala krafter, utan om makt, underordning och motstånd.
Det är sympatiskt att Hosseini förväntar sig konkreta förslag mot diskriminering och därmed invänder mot utredningens allmänna karaktär, dess tendens att slå på allt. Men rent erfarenhetsmässigt vet jag att konkreta förslag i bästa fall verkar i situationen och lämnar strukturen ifred. När Kamali å andra sidan kommer med ett konkret förslag om boenderåd i förorterna är Hosseini negativ eftersom utbildning och demokratisk erfarenhet är lägre hos många invandrade. Det vill säga, han placerar återigen problemet hos immigranterna.
Även jag är kritisk mot boenderåd. Men det är av politiska skäl. Alla ska kunna delta i den parlamentariska demokratin. Så att vi inte behöver ens överväga att instifta en parallelldemokrati endast för förment lågpresterande.
Förr eller senare kommer politiken in i bilden. När det handlar om vem som bäst förstått Giddens och Foucault och vetenskapen är inbördes oense - då ska politiken med sitt ideologiska sandpapper fixa slutsatser och insatser. Ibland drömmer vi om beviset, nyckeln eller receptet, men de finns varken hos de stora tänkarna eller i våldsam direktaktion - de finns överhuvudtaget inte! Någon måste välja, och här har politiken sitt eget ansvar: att ta fram de alternativa systemen.
Sedan väljer folket. Det är inte precis något jättebra system. Men det är det system vi är överens om att använda.
lördag, mars 10, 2007
Historia för identitetssvaga
I senaste Fokus (http://www.fokus.se) intervjuas Peter Englund, historikern. Han tycker att det är en ganska bra idé med en gemensam europeisk historiebok. Det tycker Sverige och Slovakien också, enligt faktarutan. Även om frågan aldrig kom upp då EU:s utbildningsministrar samlades i förra veckan.
Skeptikerna menar att projektet är omöjligt. Men enligt Enlund: "En sympatisk idé, svår att genomföra". Englund är en i allo sympatisk karl. Möjligen är han också svår att genomföra. Han uttyrcker sig genomgående finkänsligt: "Det finns en del händelser i historien som är svåra att hantera. Särskilt gäller det när man kommer in på skuldfrågorna."
Europa är en identitetssvag entitet. Enligt såväl Englund som diverse marxister finns hon inte ens. Trots att hon dagligen pumpas in i oss via ledarsidor och läroplaner. Ett icke försumbart antal tänkare som stövlar runt i den europeiska sörjan reagerar inte på vad de petar bort under sulorna, eftersom de funnit det mest behagligt att negligera skiten. Fram med den centraleuropeiska soffan hemma hos dr Freud igen - denna svaga identitet med sina monstruösa bortträngningar behöver en rejäl analys.
Englund är övertygad om att den europeiska historieboken "delvis" redan är på gång och att den möjligen kan växa fram "organiskt - driften att skildra historia över nationsgränserna finns, och historieämnet håller på att vidgas." Han vill inte att pengar från Strasbourg ska pumpas in i projektet. Det ska en sympatisk karl till att se saken på det viset. Må de hederliga historikerna sköta sitt. Men då är det inte historieboksprojektet vi talar om.
Skeptikerna menar att projektet är omöjligt. Men enligt Enlund: "En sympatisk idé, svår att genomföra". Englund är en i allo sympatisk karl. Möjligen är han också svår att genomföra. Han uttyrcker sig genomgående finkänsligt: "Det finns en del händelser i historien som är svåra att hantera. Särskilt gäller det när man kommer in på skuldfrågorna."
Europa är en identitetssvag entitet. Enligt såväl Englund som diverse marxister finns hon inte ens. Trots att hon dagligen pumpas in i oss via ledarsidor och läroplaner. Ett icke försumbart antal tänkare som stövlar runt i den europeiska sörjan reagerar inte på vad de petar bort under sulorna, eftersom de funnit det mest behagligt att negligera skiten. Fram med den centraleuropeiska soffan hemma hos dr Freud igen - denna svaga identitet med sina monstruösa bortträngningar behöver en rejäl analys.
Englund är övertygad om att den europeiska historieboken "delvis" redan är på gång och att den möjligen kan växa fram "organiskt - driften att skildra historia över nationsgränserna finns, och historieämnet håller på att vidgas." Han vill inte att pengar från Strasbourg ska pumpas in i projektet. Det ska en sympatisk karl till att se saken på det viset. Må de hederliga historikerna sköta sitt. Men då är det inte historieboksprojektet vi talar om.
torsdag, mars 08, 2007
Fira 8 Mars med GP!
Såg ni den? Göran Persson om Mona Sahlin: Det bästa är hennes intutition. Det är på grund av denna medfödda talang hon kan förstå rörelser i samtiden bättre än GP. Inte intelligens, analysförmåga, insikt, bedömning eller förmåga att dra slutsatser.
"Så fort en kvinna tänker någorlunda snabbt kallas det intuition" som redan Barbro Alving sa.
Orsaken till att Sahlin förstår rörelser i samtiden bättre än Persson beror dels på att hon är skärpt, dels på att hon vistas i samtiden betydligt oftare.
Orsaken till att Persson inte kan berömma en kvinna utan att samtidigt nedvärdera henne är bara ett exempel på denna hans urdåliga koppling till rörelser i samtiden; feminism och sånt.
Orsaken till att S-kvinnorna stått ut med honom alla dessa år undandrar sig min bedömning.
"Så fort en kvinna tänker någorlunda snabbt kallas det intuition" som redan Barbro Alving sa.
Orsaken till att Sahlin förstår rörelser i samtiden bättre än Persson beror dels på att hon är skärpt, dels på att hon vistas i samtiden betydligt oftare.
Orsaken till att Persson inte kan berömma en kvinna utan att samtidigt nedvärdera henne är bara ett exempel på denna hans urdåliga koppling till rörelser i samtiden; feminism och sånt.
Orsaken till att S-kvinnorna stått ut med honom alla dessa år undandrar sig min bedömning.
tisdag, mars 06, 2007
Europas ben
Såg i en liten notis att idén om att skriva en gemensam historiebok för den europeiska unionen har grävts upp igen. En historiker ansåg idén bra - beroende på vem som ska skriva.
Sancta Simplicitas, som vi sa i det gamla Europa. Vilka som ska skriva? Väl belönade hundar, naturligtvis. Sådana som apporterar den västerländska civilisationen ur våra träskmarker och svansviftande kommer upp med demokratin mellan tänderna.
Idén om historieboken föddes runt 1994 och jag trodde att den var hederligt åklagad och dömd av de intellektuella. Om idén ännu lever är det för att hundarna än en gång vill käfta om ett mögligt ben. Vem var först, vem var störst, varifrån härstammar den vite mannens överhöghet och vårt monopol på det goda? Uppdraget kommer inte att gå ut på någonting annat att genom Jesus, de gamla grekerna, allkonstnären da Vinci och Upplysningens klara ljus än en gång förhärliga oss själva.
Efter den ytterst smaklösa renässansen för begagnandet av gula stjärnor finns ingen som helst orsak att tro att unionen skule reflektera över en rättvis historieskrivning; en som skulle ta sig för med att gräva upp de verkliga benen.
Sancta Simplicitas, som vi sa i det gamla Europa. Vilka som ska skriva? Väl belönade hundar, naturligtvis. Sådana som apporterar den västerländska civilisationen ur våra träskmarker och svansviftande kommer upp med demokratin mellan tänderna.
Idén om historieboken föddes runt 1994 och jag trodde att den var hederligt åklagad och dömd av de intellektuella. Om idén ännu lever är det för att hundarna än en gång vill käfta om ett mögligt ben. Vem var först, vem var störst, varifrån härstammar den vite mannens överhöghet och vårt monopol på det goda? Uppdraget kommer inte att gå ut på någonting annat att genom Jesus, de gamla grekerna, allkonstnären da Vinci och Upplysningens klara ljus än en gång förhärliga oss själva.
Efter den ytterst smaklösa renässansen för begagnandet av gula stjärnor finns ingen som helst orsak att tro att unionen skule reflektera över en rättvis historieskrivning; en som skulle ta sig för med att gräva upp de verkliga benen.
söndag, mars 04, 2007
Fyra pelare bygger lärandets lov
Esbati skriver i senaste Flamman om högerns skolpolitik. Det mesta är vi överens om. Vad jag inte förstår är hur Esbati vill karaktärisera vänsterns kunskapssyn och var han vill placera den - den kunskapssyn som jag presenterade på kongressen i Luleå med samma citat som Esbati: Brechts ”Lärandets lov”.
Att kunskap inte kan mätas avfärdas av Esbati både som ”käpphäst” och ”slött självbedrägeri”, eftersom det går att ”få en bild” av barnens färdigheter. Javisst gör det. Sådana kartläggningar av performansen är något annat och enklare än valhänta och godtyckliga försök att mäta kunskap. Jag säger inte att den är omätbar. Nationella proven är en klivsten på vägen. Men med dagens verktyg är det oerhört svårt att kontrollera om den kunskap barnen skaffat sig är den vi hade tänkt oss. Är det +5 i svenska, i tålamod, i samarbete eller i dess motsats? Efter vilken läroplan har barnet arbetat idag? Esbati reflekterar inte över det, utan nöjer sig med påpekandet att vår betygskritik inte utesluter utvärdering. Nej visst - jag kan inte dra mig till minnes att någon vänsterpartist har försökt göra det heller. Tvärtom har bl.a. Kalle Larsson (i riksdagen) och jag (lite varstans) sagt att skolan ska utvärderas i samma mån som de barn som måste gå där.
”Högern bygger sin utbildningspolitik på en statisk människosyn och ett illa dolt klassförakt” skriver Esbati, och fortsätter med att alternativet, ”vänster kallat”, bygger på ”missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism”. Välformulerat! Men var finns vänstern? Den socialdemokratiska (och ofta mitten-) politik vi av parlamentariska skäl stöttat är inte vår egen, lika lite som alla andra dumheter vi av olika skäl gått med på.
Vilken är då förklaringen till att den utbildningspolitik som vänstern faktiskt har, den som handlar om bildning, kunskapsproduktion, trygghet och kamratskap, inte slår igenom? Delvis misstänksamma media, svag förankring och otydliga företrädare. Och delvis hegemonin. Den hegemoni som byggts upp under 25 år så att skalan idag är spikad, med tradition vs trivsel och kunskap vs flum som motpoler. På den skalan förväntas vi positionera oss. Även vi som håller på med arbetets pedagogik, folkbildning, det aktiva barnet, skapandet av lärandesituationer - alla de namn som erfarna vetenskapare givit de processer som skiljer sig från commonsensisk skedmatning.
Esbati efterlyser en revolutionär kunskapssyn. Gärna för mig. Fram till dess vore jag glad om grundskolan började arbeta efter den läroplan som ännu efter tretton år kallas ny - den med kunskapens fyra pelare:
- fakta
- färdighet
- förståelse
- förtrogenhet
Alla lika viktiga. Alla lika bärande. För samhällets bestånd, eller rentav för revolutioner.
Att kunskap inte kan mätas avfärdas av Esbati både som ”käpphäst” och ”slött självbedrägeri”, eftersom det går att ”få en bild” av barnens färdigheter. Javisst gör det. Sådana kartläggningar av performansen är något annat och enklare än valhänta och godtyckliga försök att mäta kunskap. Jag säger inte att den är omätbar. Nationella proven är en klivsten på vägen. Men med dagens verktyg är det oerhört svårt att kontrollera om den kunskap barnen skaffat sig är den vi hade tänkt oss. Är det +5 i svenska, i tålamod, i samarbete eller i dess motsats? Efter vilken läroplan har barnet arbetat idag? Esbati reflekterar inte över det, utan nöjer sig med påpekandet att vår betygskritik inte utesluter utvärdering. Nej visst - jag kan inte dra mig till minnes att någon vänsterpartist har försökt göra det heller. Tvärtom har bl.a. Kalle Larsson (i riksdagen) och jag (lite varstans) sagt att skolan ska utvärderas i samma mån som de barn som måste gå där.
”Högern bygger sin utbildningspolitik på en statisk människosyn och ett illa dolt klassförakt” skriver Esbati, och fortsätter med att alternativet, ”vänster kallat”, bygger på ”missriktad nivelleringsvilja och småborgerlig allmänliberalism”. Välformulerat! Men var finns vänstern? Den socialdemokratiska (och ofta mitten-) politik vi av parlamentariska skäl stöttat är inte vår egen, lika lite som alla andra dumheter vi av olika skäl gått med på.
Vilken är då förklaringen till att den utbildningspolitik som vänstern faktiskt har, den som handlar om bildning, kunskapsproduktion, trygghet och kamratskap, inte slår igenom? Delvis misstänksamma media, svag förankring och otydliga företrädare. Och delvis hegemonin. Den hegemoni som byggts upp under 25 år så att skalan idag är spikad, med tradition vs trivsel och kunskap vs flum som motpoler. På den skalan förväntas vi positionera oss. Även vi som håller på med arbetets pedagogik, folkbildning, det aktiva barnet, skapandet av lärandesituationer - alla de namn som erfarna vetenskapare givit de processer som skiljer sig från commonsensisk skedmatning.
Esbati efterlyser en revolutionär kunskapssyn. Gärna för mig. Fram till dess vore jag glad om grundskolan började arbeta efter den läroplan som ännu efter tretton år kallas ny - den med kunskapens fyra pelare:
- fakta
- färdighet
- förståelse
- förtrogenhet
Alla lika viktiga. Alla lika bärande. För samhällets bestånd, eller rentav för revolutioner.
tisdag, februari 27, 2007
Sista Björklund?
Kunde jag lova att det blir min sista björklundare vore jag tacksam. Men den mannens åsikter fastnar som iglar med överbett. I den intervju som jag gjort mitt bästa att sprida anger han som huvudorsaken till alla huvudsaker som gått fel inom utbildningen ” den socialdemokratiska flumskolan” - ett uttryck som började användas någon gång under 1980-talet och fick sådant genomslag att det idag fungerar som självklar hänvisning.
Flumskolan vet alla vad det är. Man behöver inte förtydliga, analysera eller definiera. Men schablonartade uttryck och sånt som ”alla” vet, är inte precis det som kännetecknar kunskap.
”Svallvågorna av 1968:s vänstervåg blev kraftiga i svensk utbildningspolitk”, säger Björklund, men detta famösa årtal var han fem år och jag tolv, så vi hann båda gå några år i den så kallade flumskolan och borde vara levande vittnesbörd om att den faktiskt aldrig fanns.
Vi satt där i våra bänkar. Ibland räknade vi. Ibland gjorde vi grupparbeten om elefanter. En dag fick vi sjunga gospel. (Oh yeah! vi glömmer det aldrig.) Någon ritade molekyler på tavlan. Någon annan suddade bort dem. Osv osv i tolv års tid. Särskilt bildande var det inte.
Därför försökte jag och andra pedagoger som var unga på 70-80-talen att ge ansvar och initiativ tillbaka till barnen. Eget arbete, egen planering. Gå ut och se efter hur det är. Gå till biblioteket. Se på nyheterna. Det är ni som går i skolan. Det är ni som ska arbeta. Vet ni inte varför, ta reda på det. Jag tycker fortfarande att den metoden är bättre än att tråka ut folk tills de får träsmak i själen.
Björklund delar inte min uppfattning. Men i slutet av intervjun tillstår han ändå att det handlar om politik, och att den är kontroversiell. Det finns olika uppfattning om vad kunskap är och vad den ska användas till. Det var där Fp borde ha börjat - istället för att låtsas som att somliga är för Kunskapen som andra är emot.
Vill man verkligen tala kunskap, är det en grov miss att tro att ens egen skulle vara den enda sorten.
Flumskolan vet alla vad det är. Man behöver inte förtydliga, analysera eller definiera. Men schablonartade uttryck och sånt som ”alla” vet, är inte precis det som kännetecknar kunskap.
”Svallvågorna av 1968:s vänstervåg blev kraftiga i svensk utbildningspolitk”, säger Björklund, men detta famösa årtal var han fem år och jag tolv, så vi hann båda gå några år i den så kallade flumskolan och borde vara levande vittnesbörd om att den faktiskt aldrig fanns.
Vi satt där i våra bänkar. Ibland räknade vi. Ibland gjorde vi grupparbeten om elefanter. En dag fick vi sjunga gospel. (Oh yeah! vi glömmer det aldrig.) Någon ritade molekyler på tavlan. Någon annan suddade bort dem. Osv osv i tolv års tid. Särskilt bildande var det inte.
Därför försökte jag och andra pedagoger som var unga på 70-80-talen att ge ansvar och initiativ tillbaka till barnen. Eget arbete, egen planering. Gå ut och se efter hur det är. Gå till biblioteket. Se på nyheterna. Det är ni som går i skolan. Det är ni som ska arbeta. Vet ni inte varför, ta reda på det. Jag tycker fortfarande att den metoden är bättre än att tråka ut folk tills de får träsmak i själen.
Björklund delar inte min uppfattning. Men i slutet av intervjun tillstår han ändå att det handlar om politik, och att den är kontroversiell. Det finns olika uppfattning om vad kunskap är och vad den ska användas till. Det var där Fp borde ha börjat - istället för att låtsas som att somliga är för Kunskapen som andra är emot.
Vill man verkligen tala kunskap, är det en grov miss att tro att ens egen skulle vara den enda sorten.
söndag, februari 25, 2007
Ingen överraskande wallraff
Snyggt wallraffande i SvD! Journalisten gick med i Sverigedemokraterna, gick på möten, lyssnade in motiv och argumentation. Mest upprörd blev han av ett föredrag med angrepp på muslimer. En allt igenom välgrundad, välskriven rapport, även om det hade varit mer intressant att läsa om vardagligt basarbete än denna långa skildring av en enskild gästtalare.
Sverigedemokraterna själva anser på Sd-bloggen inte att artikeln är särskilt komprometterande. Tråkigt nog ligger det något i det. Detta är inte ett avslöjande - det är vad Sverigedemokraterna står för, det är vad som finns i deras valmaterial. Åsikter som lätt går att få reda på utan fejkat medlemskap. Men den uteblivna överraskningseffekten beror förstås på vad man väntat sig. För dem som efter valframgången börjat räkna högerpopulism som en del av det demokratiska spelet, är sådana här påminnelser nödvändiga.
”Kontentan är att SvD gett oss lite gratis reklam, där många sunda och folkligt förankrade åsikter kommit fram” står det på Sd-bloggen. Om det funkar som reklam beror på synvinkel. Men det är ett faktum att Sverigedemokraterna själva med sin variant av sundhet avslöjar sig mycket bättre än någon annan kan göra.
Sverigedemokraterna själva anser på Sd-bloggen inte att artikeln är särskilt komprometterande. Tråkigt nog ligger det något i det. Detta är inte ett avslöjande - det är vad Sverigedemokraterna står för, det är vad som finns i deras valmaterial. Åsikter som lätt går att få reda på utan fejkat medlemskap. Men den uteblivna överraskningseffekten beror förstås på vad man väntat sig. För dem som efter valframgången börjat räkna högerpopulism som en del av det demokratiska spelet, är sådana här påminnelser nödvändiga.
”Kontentan är att SvD gett oss lite gratis reklam, där många sunda och folkligt förankrade åsikter kommit fram” står det på Sd-bloggen. Om det funkar som reklam beror på synvinkel. Men det är ett faktum att Sverigedemokraterna själva med sin variant av sundhet avslöjar sig mycket bättre än någon annan kan göra.
lördag, februari 24, 2007
Prada åt folket eller bidragstagarna?
Man kan värma upp sig på olika vis. ”Element som gör att egot får sitt” är motivet för den nya ”folkhemslyxen” enligt senaste www.fokus.se. I Fokus papperstidning finns en bakgrundsartikel om den ekonomiska standardhöjning som är särskilt märkbar i Stockholm, där märken som Lamborghini, Gucci och Vuitton, Prada och Marc Jacobs på senare år framgångsrikt har etablerat sig - av den enkla orsaken att det numera finns köpare.
För den rikaste tiondelen av hushållen har den ekonomiska standarden ökat med cirka 25%. För den fattigaste tiondelen, med bara cirka 12%. Skillnaden består till största delen av kapitalvinster. Jag vill bara understryka det: kapitalvinster. Det betyder: arbetsfri inkomst. Bidrag; understöd.
Att köpa upp sig på lite häftiga grejer vid en lönehöjning unnar jag envar, mig själv inbegripen. Än har jag inga Prada-skor, men kan tänka mig dem som en rent materiell målsättning. Individuell exklusivitet är inget jag vänder mig emot. Den förekom på stenåldern när någon hittade tjusigare gulockra att kleta i pannan, innan lapis lazuli och kochinell-lusen kom att bli färgämnen för snobbar. Det mänskliga är inte alltid trevligt - utan just mänskligt. Så vad jag vänder mig emot är att ökningen av de allra rikastes standard - dubbelt så hög som de ökningen av fattigas - kom dem till del utan ansträngning. De gick inte ens ut och letade vackra snäckor!
Jämför texterna om lyx i Fokus med Rädda Barnens utmärkta text om barnfattigdomen i DN (0222)
Rädda Barnen bekräftar att skillnaden är störst i storstäderna: ”Det understryker - - den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i storstäderna de senaste 10-15 åren.” Därför efterlyser Rädda Barnen från regeringens sida ett agerande i enlighet med Barnkonventionen: ”Utred och åtgärda konsekvenser av förändringar i trygghetssystemen ur barnperspektiv.” Ingen kan säga det med större anspråk på att bli trodd än Rädda Barnen Ingen kan påstå att de arbetar för något annat än barnens bästa.
Fortsättoms citaten: ”Barn med mammor som var arbetslösa, långtidssjuka eller hade socialbidrag hamnade under nivån för skäliga levnadskostnader. Det finns alltså inte pengar ens till de nödvändigaste utgifterna, än mindre till dyrare saker eller aktiviteter.”
De fattiga anklagas ibland för att köpa parabol istället för skridskor. Det är ju ett individuellt val, liksom överklassens val av element för självkänslan. Således är det skillnad på folk och folk, på skit och pannkaka. Och på socialbidrag - och kapitalbidrag.
För den rikaste tiondelen av hushållen har den ekonomiska standarden ökat med cirka 25%. För den fattigaste tiondelen, med bara cirka 12%. Skillnaden består till största delen av kapitalvinster. Jag vill bara understryka det: kapitalvinster. Det betyder: arbetsfri inkomst. Bidrag; understöd.
Att köpa upp sig på lite häftiga grejer vid en lönehöjning unnar jag envar, mig själv inbegripen. Än har jag inga Prada-skor, men kan tänka mig dem som en rent materiell målsättning. Individuell exklusivitet är inget jag vänder mig emot. Den förekom på stenåldern när någon hittade tjusigare gulockra att kleta i pannan, innan lapis lazuli och kochinell-lusen kom att bli färgämnen för snobbar. Det mänskliga är inte alltid trevligt - utan just mänskligt. Så vad jag vänder mig emot är att ökningen av de allra rikastes standard - dubbelt så hög som de ökningen av fattigas - kom dem till del utan ansträngning. De gick inte ens ut och letade vackra snäckor!
Jämför texterna om lyx i Fokus med Rädda Barnens utmärkta text om barnfattigdomen i DN (0222)
Rädda Barnen bekräftar att skillnaden är störst i storstäderna: ”Det understryker - - den fördelningspolitiskt ogynnsamma utveckling som skett i storstäderna de senaste 10-15 åren.” Därför efterlyser Rädda Barnen från regeringens sida ett agerande i enlighet med Barnkonventionen: ”Utred och åtgärda konsekvenser av förändringar i trygghetssystemen ur barnperspektiv.” Ingen kan säga det med större anspråk på att bli trodd än Rädda Barnen Ingen kan påstå att de arbetar för något annat än barnens bästa.
Fortsättoms citaten: ”Barn med mammor som var arbetslösa, långtidssjuka eller hade socialbidrag hamnade under nivån för skäliga levnadskostnader. Det finns alltså inte pengar ens till de nödvändigaste utgifterna, än mindre till dyrare saker eller aktiviteter.”
De fattiga anklagas ibland för att köpa parabol istället för skridskor. Det är ju ett individuellt val, liksom överklassens val av element för självkänslan. Således är det skillnad på folk och folk, på skit och pannkaka. Och på socialbidrag - och kapitalbidrag.
fredag, februari 23, 2007
Björklunds bildning
Minister Björklund är emot NO- och SO-betygen. Nå, förstå mig rätt: det är inte betygen han är emot. Bara emot grupperingen. ”Att slå ihop en grupp ämnen och bedöma dem tillsammans förtar ämnenas specifika kunskapsinnehåll,” säger Björklund enligt den tidigare citerade SvD-artikeln.
Vad han menar med det? Nja, jag tror inte det hjälper med följdfrågor. Den karln lär bara svara med något annat utslätat och självfallet ur folkförnuftet.
Block- eller temabetygen infördes för att grundskolan på vägen mot 2000-talet skulle antyda ett uppbrott från en gammal och rent akademisk konvention beträffande kunskapsområden; ett närmande till kontextuella, holistiska studier. Men eftersom endast en del av barnen får möjligheten att arbeta temainriktat, avspeglar sig ansatsen hittills endast som en betygsblankettens blinkning åt bildningen. Den någorlunda moderna bildning som ger geografen pluspoäng om hon med stöd i andra discipliner kan påvisa människans påverkan på klimatet genom historien, liksom åt biologen som använder genusteori för att visa förändringar i odlingsmönstren.
På högskolan går det an att vara sociolog med marxistisk eller psykoanalytisk inriktning. Nobelpristagern i fysik och astronomi har studerat poesi och mystik för att komma vidare, och litteraturvetarna kan idag med hjälp av excel göra numeriska analyser av Mycket Stora Sample ifråga om outgivna noveletter från upplysningstiden eller gammalstafningens upphörande bland lantpräster. Detta är inget som skolbarnen bryr sig om. Men de skulle säkerligen bry sig om fler saker om de fick upp ögonen för att det finns någonting som det är mödan värt att bry sig om att förstå.
Men detta är, i sin tur, inget som Björklund bryr sig om där han sitter i Rosenbad och värnar ämnenas specifikitet och adjunkternas självaktning. För Björklund är paradexemplet på borgarklassens generella halvbildning, den som går ut på att det alltid finns en godtagbar fras att dra till med - något som kan fås att låta bra, bara tonfallet är välmodulerat och innehållet väl idisslat.
Vad han menar med det? Nja, jag tror inte det hjälper med följdfrågor. Den karln lär bara svara med något annat utslätat och självfallet ur folkförnuftet.
Block- eller temabetygen infördes för att grundskolan på vägen mot 2000-talet skulle antyda ett uppbrott från en gammal och rent akademisk konvention beträffande kunskapsområden; ett närmande till kontextuella, holistiska studier. Men eftersom endast en del av barnen får möjligheten att arbeta temainriktat, avspeglar sig ansatsen hittills endast som en betygsblankettens blinkning åt bildningen. Den någorlunda moderna bildning som ger geografen pluspoäng om hon med stöd i andra discipliner kan påvisa människans påverkan på klimatet genom historien, liksom åt biologen som använder genusteori för att visa förändringar i odlingsmönstren.
På högskolan går det an att vara sociolog med marxistisk eller psykoanalytisk inriktning. Nobelpristagern i fysik och astronomi har studerat poesi och mystik för att komma vidare, och litteraturvetarna kan idag med hjälp av excel göra numeriska analyser av Mycket Stora Sample ifråga om outgivna noveletter från upplysningstiden eller gammalstafningens upphörande bland lantpräster. Detta är inget som skolbarnen bryr sig om. Men de skulle säkerligen bry sig om fler saker om de fick upp ögonen för att det finns någonting som det är mödan värt att bry sig om att förstå.
Men detta är, i sin tur, inget som Björklund bryr sig om där han sitter i Rosenbad och värnar ämnenas specifikitet och adjunkternas självaktning. För Björklund är paradexemplet på borgarklassens generella halvbildning, den som går ut på att det alltid finns en godtagbar fras att dra till med - något som kan fås att låta bra, bara tonfallet är välmodulerat och innehållet väl idisslat.
onsdag, februari 21, 2007
Björklund, jag och historien...
Det låter sig göra att förlänga skoldagen eller skoltiden så att barn och unga får ägna längre tid till studier. Och varför inte till svenska och historia, som skolministern föreslår. Även religionskunskap vill han se mer av, för att ”förstå vad religionen betyder, också för vårt samhälle idag”.
Det är en god insikt, men frågan är om den grundar sig på religionskunskap - eller på studier i exempelvis sociologi och psykologi, väl så betydelsefulla ämnen som vi av hävd inte studerar i skolan. För ministern tänker bara i omfång, inte kreativt.
Svenskan måste få en särställning, menar Björklund. En uttalad särställning. Om särställningen ska begagnas till något annat än att vara en för Fp:s renommé betydelsefull manifestation framgår inte. Björklunds exempel är läsning, skrivning och litteratur. Se där en minister som minsann vet vad svenskämnet alltid har bestått av! En starkare särställning för medborgarkunskapen kan svenskan få om den också innefattar till exempel retorik, muntlig framställning, talteknik, logik, argumentationsträning, mediagranskning, insändar- och artikelskrivande och reklamstudier. Men det är omfånget som räknas, som bekant.
Och så var det historian. Den som ungdomarna ska lära sig för att förstå varför EU behövs. Björklund är ju mycket för att plugga, så han får ursäkta om jag kommer med ett eko ur grundskolevärlden: ”Det stod inte i boken.”
Det stod inte i boken att det behövs en överstatlig union med kapitalismen som stadfäst produktionssätt och vinstbehovet överordnat människors arbete. I min historiebok stod det om kolonialismens utsugning, om kapitalismens ständiga krig, om utrotningen som rasismens logiska följd - och om det skriande behovet av en humanistisk och rättvis världsordning. Jag fann ingenting som tydde på att Tyskland, Slovenien, Sverige m.fl. varit goda föredömen på den vägen.
Och tror ni nu att jag lärde mig dethär på Ung Vänsters sommarläger, då tar ni fel. Min historielärare var vit officer i finska vinterkriget. Han var förmögen, ensam, bitter och reaktionär. Men han - han kunde historia.
Det är en god insikt, men frågan är om den grundar sig på religionskunskap - eller på studier i exempelvis sociologi och psykologi, väl så betydelsefulla ämnen som vi av hävd inte studerar i skolan. För ministern tänker bara i omfång, inte kreativt.
Svenskan måste få en särställning, menar Björklund. En uttalad särställning. Om särställningen ska begagnas till något annat än att vara en för Fp:s renommé betydelsefull manifestation framgår inte. Björklunds exempel är läsning, skrivning och litteratur. Se där en minister som minsann vet vad svenskämnet alltid har bestått av! En starkare särställning för medborgarkunskapen kan svenskan få om den också innefattar till exempel retorik, muntlig framställning, talteknik, logik, argumentationsträning, mediagranskning, insändar- och artikelskrivande och reklamstudier. Men det är omfånget som räknas, som bekant.
Och så var det historian. Den som ungdomarna ska lära sig för att förstå varför EU behövs. Björklund är ju mycket för att plugga, så han får ursäkta om jag kommer med ett eko ur grundskolevärlden: ”Det stod inte i boken.”
Det stod inte i boken att det behövs en överstatlig union med kapitalismen som stadfäst produktionssätt och vinstbehovet överordnat människors arbete. I min historiebok stod det om kolonialismens utsugning, om kapitalismens ständiga krig, om utrotningen som rasismens logiska följd - och om det skriande behovet av en humanistisk och rättvis världsordning. Jag fann ingenting som tydde på att Tyskland, Slovenien, Sverige m.fl. varit goda föredömen på den vägen.
Och tror ni nu att jag lärde mig dethär på Ung Vänsters sommarläger, då tar ni fel. Min historielärare var vit officer i finska vinterkriget. Han var förmögen, ensam, bitter och reaktionär. Men han - han kunde historia.
tisdag, februari 20, 2007
Björklund är galen och jag blir
”Det är genom att studera historia som man lär sig varför EU behövs.” Jan Björklund, Fp. (Citat ur en stor intervju i SvD som dock inte lagts ut på nätet vad jag kan se). Minsann, detta kan man göra en blogg på! Finns alla möjliga vinklar, till exempel: Av alla skumma motiveringar för att utöka historieämnet...
eller: Av alla enögda björklundcitat genom historien...
eller kanske: Av alla exempel på borgarklassens inskränkthet jag hört i mitt långa och utmattande liv...
men tyvärr hakar bloggen upp sig på: Av alla gånger jag inte finner ord...
När man inte finner ord är det bäst att trappa ner. Så jag tar en treo och ett radband och intalar mig att jag kan glömma allting om historia och allting om Europa, och bara tänka på att ministrar är tillsatta för att uttrycka sina åsikter medan lärare är anställda för att undertrycka sina och att detta på något vis konstituerar en demokrati. Sedan är det dags för djupandning och en liten visualiseringsövning, som går ut på att jag under mitt yrkesliv som pedagog och skolledare av den liberala statsmakten åläggs att inom den sakliga, allsidiga grundskolan använda historieämnet som propaganda inför folkomröstningar, och att detta på något vis konstituerar normalitet... och då börjar jag höra röster.
Jag hör en gammal låt från 70-talet: ”They’re coming to take me away haha, to the happy farm, where life is beautiful all the time, and I’ll be happy to see those nice young men in their clean white coats when they’re coming to take me away, hoho, hehe, haha...”
Svårt att blogga då, med armarna bakbundna. Men jag återkommer.
eller: Av alla enögda björklundcitat genom historien...
eller kanske: Av alla exempel på borgarklassens inskränkthet jag hört i mitt långa och utmattande liv...
men tyvärr hakar bloggen upp sig på: Av alla gånger jag inte finner ord...
När man inte finner ord är det bäst att trappa ner. Så jag tar en treo och ett radband och intalar mig att jag kan glömma allting om historia och allting om Europa, och bara tänka på att ministrar är tillsatta för att uttrycka sina åsikter medan lärare är anställda för att undertrycka sina och att detta på något vis konstituerar en demokrati. Sedan är det dags för djupandning och en liten visualiseringsövning, som går ut på att jag under mitt yrkesliv som pedagog och skolledare av den liberala statsmakten åläggs att inom den sakliga, allsidiga grundskolan använda historieämnet som propaganda inför folkomröstningar, och att detta på något vis konstituerar normalitet... och då börjar jag höra röster.
Jag hör en gammal låt från 70-talet: ”They’re coming to take me away haha, to the happy farm, where life is beautiful all the time, and I’ll be happy to see those nice young men in their clean white coats when they’re coming to take me away, hoho, hehe, haha...”
Svårt att blogga då, med armarna bakbundna. Men jag återkommer.
fredag, februari 16, 2007
Levande historia
På söndag öppnar en stor utställning om Anne Frank* på Forum för Levande historia. Det är av SvD:s presentation svårt att förstå vilka proportioner utställningen tilldelar familjen Franks liv respektive belysningen av nutiden. Tidningen beskriver en video med frågor; ställningstaganden som besökarna snabbt gör via mentometer. Den känner jag igen, förmodligen från i september. Då var jag senast på Anne Frank Huis i Amsterdam och försökte knappa in raka svar på komplicerade frågor.
Demonstrationsfrihet för nazister? Näringsfrihet för bokhandlare som saluför Mein Kampf? Klädkod för poliser som väljer att bära sjal? Enkelt till en början, för oss som är för alla liberala rättigheter. Men så småningom reser sig känselspröten: Nej jag tycker inte att Sverigedemokrater ska ha rätt att...
Vad betyder nej? Att jag är den som vågar säga ifrån i rätt ögonblick? Eller att jag avslöjar mig som antidemokrat?
Utställningen ger inga svar, det är storartat att den väcker frågan: Var går gränsen - den förbannade osynliga gränsen, den som bekräftas endast retrospektivt.
ÖB för skolan Jan Björklund kommer på söndag att inviga utställningen. Kommer han då, för en enda gångs skull, att vara liberal? Det uppförstorade fotot borde få honom till det - fotot på flickan som under en ytterst kort tid på en ytterst liten yta testade alla gränser som stod henne till buds.
* SvD anger i fotnot vem Anne Frank var. Det gör lite ont, eftersom jag trodde att alla visste det.
Demonstrationsfrihet för nazister? Näringsfrihet för bokhandlare som saluför Mein Kampf? Klädkod för poliser som väljer att bära sjal? Enkelt till en början, för oss som är för alla liberala rättigheter. Men så småningom reser sig känselspröten: Nej jag tycker inte att Sverigedemokrater ska ha rätt att...
Vad betyder nej? Att jag är den som vågar säga ifrån i rätt ögonblick? Eller att jag avslöjar mig som antidemokrat?
Utställningen ger inga svar, det är storartat att den väcker frågan: Var går gränsen - den förbannade osynliga gränsen, den som bekräftas endast retrospektivt.
ÖB för skolan Jan Björklund kommer på söndag att inviga utställningen. Kommer han då, för en enda gångs skull, att vara liberal? Det uppförstorade fotot borde få honom till det - fotot på flickan som under en ytterst kort tid på en ytterst liten yta testade alla gränser som stod henne till buds.
* SvD anger i fotnot vem Anne Frank var. Det gör lite ont, eftersom jag trodde att alla visste det.
lördag, februari 10, 2007
Ta bort språket och låt dem jobba!
Inte bara Vänsterpartiet utan alla möjliga kloka personer har sedan länge krävt reformer av SFI, svenska för invandrare. Till exempel att den borde vara en effektiv, individualiserad språkutbildning med samhällsorientering och praktik. För ettpar år sedan gjordes utredning (som aldrig landade i proposition) som gick ut på ungefär detsamma. Om jag minns rätt betonades i utredningen särskilt de stora skillnaderna i individuella behov.
Men nu föreslår Kommun- & Landstingsförbundet i en rapport (och i en DN-artikel ) att SFI ska ”tas bort”. Enligt dem ska målet för utbildningen vara att ge tillräckliga språkkunskaper för att individen ska kunna marknadsföra sin kompetens och så snabbt som möjligt få ett arbete. Inte en skolform utan en kurs ”inriktad mot yrkeslivets specifika språkkrav”. Ja, yrkeslivet är viktigt, men livet då? ”Genom att ta bort SFI som egen skolform kan språkundervisningen bli en integrationsfråga istället för en skolfråga” skriver Kommun- & Landstingsförbundet. Detta är motsatsen till generella, solidariska, antirasistiska krav på att alla betyder alla; att vuxenutbildningen ska omfatta alla vuxna i landet.
Om SFI innehåller inriktningar mot yrkessvenska är det utmärkt. Men om, som i detta förslag, branscherna ska definiera introduktionen utifrån sina behov ligger det snubblande nära en sorts pidginsvenska.
Målare ska lära sig säga moddlare. Personalare ska lära sig säga flexibel. Lärare ska lära sig säga ordningsbetyg. Begrepp gångbara på dagens marknad, så att du kan ta order med entusiam. Detta går att fixa till. Men resten då? - resten av detta dyrbara som vi kallar språket?
Det språk som vi behöver för demokratiskt deltagande, för fostrande av barn i ett nytt land, och även för behållningen av teveserierna - det språket kräver en investeringskostnad. Att kommunerna inte kan stå för den utan statligt stöd behövs inte någon SOU för att räkna ut. Och om staten inte heller kan stå för det? Då är tråkiga prioriteringar allt som återstår: Ett arbetande mutistiskt folk. Ett arbetslöst stammande folk. Vilken makthavare skulle på allvar investera i ett arbetsamt, talfört folk?
Men nu föreslår Kommun- & Landstingsförbundet i en rapport (och i en DN-artikel ) att SFI ska ”tas bort”. Enligt dem ska målet för utbildningen vara att ge tillräckliga språkkunskaper för att individen ska kunna marknadsföra sin kompetens och så snabbt som möjligt få ett arbete. Inte en skolform utan en kurs ”inriktad mot yrkeslivets specifika språkkrav”. Ja, yrkeslivet är viktigt, men livet då? ”Genom att ta bort SFI som egen skolform kan språkundervisningen bli en integrationsfråga istället för en skolfråga” skriver Kommun- & Landstingsförbundet. Detta är motsatsen till generella, solidariska, antirasistiska krav på att alla betyder alla; att vuxenutbildningen ska omfatta alla vuxna i landet.
Om SFI innehåller inriktningar mot yrkessvenska är det utmärkt. Men om, som i detta förslag, branscherna ska definiera introduktionen utifrån sina behov ligger det snubblande nära en sorts pidginsvenska.
Målare ska lära sig säga moddlare. Personalare ska lära sig säga flexibel. Lärare ska lära sig säga ordningsbetyg. Begrepp gångbara på dagens marknad, så att du kan ta order med entusiam. Detta går att fixa till. Men resten då? - resten av detta dyrbara som vi kallar språket?
Det språk som vi behöver för demokratiskt deltagande, för fostrande av barn i ett nytt land, och även för behållningen av teveserierna - det språket kräver en investeringskostnad. Att kommunerna inte kan stå för den utan statligt stöd behövs inte någon SOU för att räkna ut. Och om staten inte heller kan stå för det? Då är tråkiga prioriteringar allt som återstår: Ett arbetande mutistiskt folk. Ett arbetslöst stammande folk. Vilken makthavare skulle på allvar investera i ett arbetsamt, talfört folk?
fredag, februari 09, 2007
Internationell ordning
När Stockholms borgerliga politiker går ut med undersökningsesultat som visar att den svenska skolan är världsvärst ifråga om ordning och uppförande, då visar Skolverkets sammanfattning av två undersökningar (vid namnr Timss och Pisa, båda från -03), att bilden är mer mångtydig. Som brukligt är.
78% av de svenska eleverna känner sig trygga i skolan när det gäller att slippa hot, våld och glåpord. Det är högsta andelen av de 20 deltagande industriländerna. Däremot visar svaren från skolledarna att sen ankomst, skolk, svordomar och störningar i klassrummet är vanligast i Sverige. (Plus, av någon anledning, i Slovakien.) De svenska eleverna ligger på ungefär genomsnittlig OECD-nivå vad gäller ordning, men de trivs faktiskt något bättre än genomsnittet. Och när det gäller elevernas känsla av tillhörighet i skolan ligger Sverige näst högst - men utmärker sig negativt genom sena ankomster*.
Vad får man ut av detta? Ingenting annat än, just, en mångtydig bild: Två internationella undersökningar ger lite olika resultat. Elever och skolledare är inte av samma uppfattning. I Sveriges skolor är inte tryggheten och ordningen den bästa, men det finns inget som säger att alla andra skulle göra det bättre. Det finns heller inget stöd för att ordningsbetyg är lösningen.
Borgarna har, i sin fetischistiska sifferdrift, knipit tag i några fakta som passar dem och förklätt dem till argument. Som brukligt är.
Om vi ska tala allvar är det just vad det är - allvarligt - om en femtedel av skolbarnen inte känner sig trygga i skolan. Om inte trivseln och tillhörigheten funnes, då skulle förmodligen ännu fler vara otrygga. Detta är alltså vad vi måste fortsätta att arbeta med: trivsel, tillhörighet, trygghet. Nolltolerans mot våld. Förebildliga vuxna. Och det varje dag - inte i betygskuvertet. Sluta med antiintellektuellt sifferrabbel. Inta en konsekvent hållning till förmån för respekt, kamratskap och ansvarstagande. Det är vi vuxna som lär ut det. Eller inte.
Det är också tacknämligt om ungarna passar tiden! Så låt kampanjen börja på universiteten, eller kanske inom kollektivtrafiken.
*Uppgifterna ur Lärarnas tidning 0131
78% av de svenska eleverna känner sig trygga i skolan när det gäller att slippa hot, våld och glåpord. Det är högsta andelen av de 20 deltagande industriländerna. Däremot visar svaren från skolledarna att sen ankomst, skolk, svordomar och störningar i klassrummet är vanligast i Sverige. (Plus, av någon anledning, i Slovakien.) De svenska eleverna ligger på ungefär genomsnittlig OECD-nivå vad gäller ordning, men de trivs faktiskt något bättre än genomsnittet. Och när det gäller elevernas känsla av tillhörighet i skolan ligger Sverige näst högst - men utmärker sig negativt genom sena ankomster*.
Vad får man ut av detta? Ingenting annat än, just, en mångtydig bild: Två internationella undersökningar ger lite olika resultat. Elever och skolledare är inte av samma uppfattning. I Sveriges skolor är inte tryggheten och ordningen den bästa, men det finns inget som säger att alla andra skulle göra det bättre. Det finns heller inget stöd för att ordningsbetyg är lösningen.
Borgarna har, i sin fetischistiska sifferdrift, knipit tag i några fakta som passar dem och förklätt dem till argument. Som brukligt är.
Om vi ska tala allvar är det just vad det är - allvarligt - om en femtedel av skolbarnen inte känner sig trygga i skolan. Om inte trivseln och tillhörigheten funnes, då skulle förmodligen ännu fler vara otrygga. Detta är alltså vad vi måste fortsätta att arbeta med: trivsel, tillhörighet, trygghet. Nolltolerans mot våld. Förebildliga vuxna. Och det varje dag - inte i betygskuvertet. Sluta med antiintellektuellt sifferrabbel. Inta en konsekvent hållning till förmån för respekt, kamratskap och ansvarstagande. Det är vi vuxna som lär ut det. Eller inte.
Det är också tacknämligt om ungarna passar tiden! Så låt kampanjen börja på universiteten, eller kanske inom kollektivtrafiken.
*Uppgifterna ur Lärarnas tidning 0131
torsdag, februari 08, 2007
Hörde ni den?
Ilmar Reepalu, från såväl Malmö som Kommun- & Landstingsförbundet, hördes över hela P1 imorse. Han ville förändra flyktingmottagandet, och vem vill inte det. Han ville ha mer pengar från stat till kommun, och vem vill inte det (utom finansministern). Men hörde ni vad han sa mer (som inte vem som helst vill säga).
Introduktionen har hittills inte haft något mål (sa Reepalu.) (Jo det har den allt, sa jag.) Ta bara SFI (sa Reepalu:) ”De har bara haft kunskapsmål, inte att folk ska tala språket och kunna försörja sig.”
(Bara kunskapsmål? Ja det är väl en utbildning?? sa jag då.)
Reepalu menade att introduktionen av immigranter kan förbättras om Han och Sabuni närmar sig en likartad inställning. (Sabuni klipptes in från telefon. Hon trodde inte att de skulle komma fram till någon sådan.) (Reportern försökte tycka att detta var lite spännande, men gav upp.)
Stat och kommun har stått för olika perspektiv, menar Reepalu, och förtydligar med att: ”På riksnivå är det individen som gäller, och mänskliga rättigheter..” (Ja det får jag då innerligen hoppas!)
Om mänskliga rättigheter står för det annorlunda perspektivet undrar jag bara vilket det någorlunda kommunala perspektivet är?
Introduktionen har hittills inte haft något mål (sa Reepalu.) (Jo det har den allt, sa jag.) Ta bara SFI (sa Reepalu:) ”De har bara haft kunskapsmål, inte att folk ska tala språket och kunna försörja sig.”
(Bara kunskapsmål? Ja det är väl en utbildning?? sa jag då.)
Reepalu menade att introduktionen av immigranter kan förbättras om Han och Sabuni närmar sig en likartad inställning. (Sabuni klipptes in från telefon. Hon trodde inte att de skulle komma fram till någon sådan.) (Reportern försökte tycka att detta var lite spännande, men gav upp.)
Stat och kommun har stått för olika perspektiv, menar Reepalu, och förtydligar med att: ”På riksnivå är det individen som gäller, och mänskliga rättigheter..” (Ja det får jag då innerligen hoppas!)
Om mänskliga rättigheter står för det annorlunda perspektivet undrar jag bara vilket det någorlunda kommunala perspektivet är?
lördag, februari 03, 2007
Kungspudel
Jag ska be om ursäkt för något jag inte har gjort:
Någon skrev om Carl Bildt att den karln är ur stånd att göra en pudel. Möjligen en kungspudel, djuret som tittar avmätt på de omkringstående under sin dagliga promenad. Jag nästan gillar C.Bildt för just det. Mer än en kungspudel tänker jag inte göra. Det tråkiga är att jag inte har publicerat 56 personers kommentarer.
Den som är mest ledsen för det är nog jag, som trodde att jag inga kommentarer fick. Medan de 56 personerna, Anonymous bland dem, undrade varför de hela tiden censurerades.
Saken är den att kommentarerna låg någonstans hos Google, dit bloggservern flyttat. Jag var högeligen ointresserad av var servrarna flyttade in och ut, jag anser bara att de ska bete sig som de heter. Servilt. Men i förrgår var det servern som sa till mig att nu MÅSTE jag flytta, så jag gick in i den servila rollen och fick som belöning en helsida med de 56 opublicerade kommentarerna. Från ”gillar din blogg!!” till ”du har fel om invandringen och kan ingenting!”
Alla ni: Hanna och Jonna, Mattias och Mats, Liberal och Syndikalist, Erik och Rune, Joakim och Stigbjörn, Marielle och Natalie - ni skulle ha lagts ut i rätt tid och rätt sammanhang. Men jag kunde inte, denhär pudeln är inte så väl datoriserad.
Någon skrev om Carl Bildt att den karln är ur stånd att göra en pudel. Möjligen en kungspudel, djuret som tittar avmätt på de omkringstående under sin dagliga promenad. Jag nästan gillar C.Bildt för just det. Mer än en kungspudel tänker jag inte göra. Det tråkiga är att jag inte har publicerat 56 personers kommentarer.
Den som är mest ledsen för det är nog jag, som trodde att jag inga kommentarer fick. Medan de 56 personerna, Anonymous bland dem, undrade varför de hela tiden censurerades.
Saken är den att kommentarerna låg någonstans hos Google, dit bloggservern flyttat. Jag var högeligen ointresserad av var servrarna flyttade in och ut, jag anser bara att de ska bete sig som de heter. Servilt. Men i förrgår var det servern som sa till mig att nu MÅSTE jag flytta, så jag gick in i den servila rollen och fick som belöning en helsida med de 56 opublicerade kommentarerna. Från ”gillar din blogg!!” till ”du har fel om invandringen och kan ingenting!”
Alla ni: Hanna och Jonna, Mattias och Mats, Liberal och Syndikalist, Erik och Rune, Joakim och Stigbjörn, Marielle och Natalie - ni skulle ha lagts ut i rätt tid och rätt sammanhang. Men jag kunde inte, denhär pudeln är inte så väl datoriserad.
Eftersom pudeln numera ingår i grundskolan har den inte så mycket tid att blogga, eller ens något att blogga om. Men jag hoppas att mina cirka hundra läsare inte ger upp. Trots allt är det, som som min gode vän Classe en gång sa ”en viss skillnad på en pudel och en marxist” - och eftersom jag är varken eller gör jag mitt bästa att sprida kommentarer av alla sorter åt alla håll. När jag vet hur jag ska göra.
onsdag, januari 24, 2007
Ägandets svarta låda
Entreprenöriellt lärande. Jag har ifrågasatt det förr. Jag tänker fortsätta. Utbildningsdagen börjar med en fråga att reflektera över - givetvis, eftersom det inte längre finns nån kunnig person som behagar tala om saker för en - första frågan var: ”Med utgångspunkt i det samhälle vi har idag, vilka kompetenser är viktigast att stimulera?”
Jag tycker den utgångspunkten är dålig och vill som viktigaste kompetens ta upp ”att förändra det samhälle vi har idag”, så min behållning av leken är minimal. Den lek som går ut på att ”tänka utanför lådan”.
Så står det också på stans reklamtavlor; ett så egendomligt sammanträffande.
Men tänker utanför lådan gör man när det passar. Idén om att skolbarn ska arbeta entreprenöriellt är inte föreläsarens eget påfund, försäkrar han. Den kommer Uppifrån. EU och Skolverket och utbildningsministrarna världen över påbjuder detsamma.
Så saken är klar! - eller?
Målet med entreprenöriellt lärande är att ungdomarna ska skapa sin försörjning (eftersom de inte kan förvänta sig att någon kapitalist av sitt goda hjärta gör det). Ett annat mål är att de inte ska fastna i egna eller andras problem (farväl till facklig anslutning och mänskliga rättigheter?) Men den försåtliga ideologimarinaden framgår tydligast när ägarskapet lyfts. Det är vad eleverna ska ha: ägarskap. De ska vara projektägare, äga sin utbildning, äga situationen. Genom exempel förstår jag att detta kan innebära: självständighet, kontroll, autonomi makt, delaktighet. Men målet för det entreprenöriella lärandet är: ägarskap.
Jag tycker den utgångspunkten är dålig och vill som viktigaste kompetens ta upp ”att förändra det samhälle vi har idag”, så min behållning av leken är minimal. Den lek som går ut på att ”tänka utanför lådan”.
Så står det också på stans reklamtavlor; ett så egendomligt sammanträffande.
Men tänker utanför lådan gör man när det passar. Idén om att skolbarn ska arbeta entreprenöriellt är inte föreläsarens eget påfund, försäkrar han. Den kommer Uppifrån. EU och Skolverket och utbildningsministrarna världen över påbjuder detsamma.
Så saken är klar! - eller?
Målet med entreprenöriellt lärande är att ungdomarna ska skapa sin försörjning (eftersom de inte kan förvänta sig att någon kapitalist av sitt goda hjärta gör det). Ett annat mål är att de inte ska fastna i egna eller andras problem (farväl till facklig anslutning och mänskliga rättigheter?) Men den försåtliga ideologimarinaden framgår tydligast när ägarskapet lyfts. Det är vad eleverna ska ha: ägarskap. De ska vara projektägare, äga sin utbildning, äga situationen. Genom exempel förstår jag att detta kan innebära: självständighet, kontroll, autonomi makt, delaktighet. Men målet för det entreprenöriella lärandet är: ägarskap.
söndag, januari 21, 2007
Karlhat
”Jag hatar karlar! Jag älskar män och kvinnor!” Ett uråldrigt ungdomligt citat. Sommaren -71 skrev jag det i ett brev, och jag är nästan säker på vad jag menade. Fick en påminnelse om det helt nyligen vid mötet med en vän som var lika uppretad som jag på karlars sätt att tala, sitta, bre ut sig, ta upp en massa plats för oss människor. Eftersom min vän är bög måste jag tillslut ställa frågan hur han står ut med att vara det - blir det inte väldigt mycket karlar då? Svaret blev: ”Som bög slipper jag karlarna!”
I den mån det fanns feministisk teori att tillgå sommaren -71 var den mig fullständigt obekant. Min litteraturlista från den tiden är lätt bisarr, så var också mina teorier om världen. Men med dendär frasen försökte jag uttrycka: Jag hatar patriarkatet och är humanist.”
Men det låter så fyrkantigt att jag föredrar den ungdomligt uråldriga formuleringen:
Jag hatar karlar. Jag älskar män och kvinnor.
I den mån det fanns feministisk teori att tillgå sommaren -71 var den mig fullständigt obekant. Min litteraturlista från den tiden är lätt bisarr, så var också mina teorier om världen. Men med dendär frasen försökte jag uttrycka: Jag hatar patriarkatet och är humanist.”
Men det låter så fyrkantigt att jag föredrar den ungdomligt uråldriga formuleringen:
Jag hatar karlar. Jag älskar män och kvinnor.
torsdag, januari 18, 2007
Enfaldig ordning
Vad är egentligen värst... borgarnas i Stockholm skolpolitik? eller deras arroganta attityd i att vägra vänta på sina ”partivänner som intagit Rosenbad” om de själva redan nu kan piska upp stämningarna i huvudstaden? eller är det DN, som bakom nätupplagans hänvisning ”läs hela artikeln” alls inte gömde någon journalistisk bedrift utan alliansens egen debattartikel, aggressiv och framgångsrusig.
För den som missat något: det handlar om ordningsbetyg i skolan. Enfaldigt och endimensionellt. Med samma gamla motivering: att borgarna vill ha ordning och att barnen ”måste få veta” hur de skött sig. Det vet barnen i allmänhet, vad det handlar om är att få dem att bry sig. Inte om papperet, utan om det gemensamma lärandet. Detta blir inte lättare med politiker som struntar i det gemensamma.
Vad det beträffar att vilja ha ordning - jodå. Men glöm aldrig att vad borgarna i första hand vill ha, det är betyg.
För den som missat något: det handlar om ordningsbetyg i skolan. Enfaldigt och endimensionellt. Med samma gamla motivering: att borgarna vill ha ordning och att barnen ”måste få veta” hur de skött sig. Det vet barnen i allmänhet, vad det handlar om är att få dem att bry sig. Inte om papperet, utan om det gemensamma lärandet. Detta blir inte lättare med politiker som struntar i det gemensamma.
Vad det beträffar att vilja ha ordning - jodå. Men glöm aldrig att vad borgarna i första hand vill ha, det är betyg.
fredag, januari 12, 2007
Vem? Hur?
En god vän återvände till Sverige efter 25 år. Han har hjälpligt följt våra öden genom internet så att han upprördes av Palme-mordet, begriper vad man menar när man säger Estonia och är insatt i såväl EU- som EMU-debatten. Han har, som vi säger i Sverige, ”full koll”.
Vilket är ett uttryck han inte förstår. Inte heller ord som singel och ex, eller instruktioner som ”klicka på länken”.
Men en sak har han förstått bättre än många som vistats här oavbrutet. Det är vad jag kallar vår långsiktigt underminerande politiska kris. Han frågade nämligen:
Vem och hur fick svenska folket att tro, att det allra bästa som ni skapat genom er historiska kamp, istället har blivit till problemet? Och hur lyckades de slå i er det bara med simpel propaganda?
Jag tror inte vi socialister behöver fundera på vem. Men hur - det är onekligen genant.
Vilket är ett uttryck han inte förstår. Inte heller ord som singel och ex, eller instruktioner som ”klicka på länken”.
Men en sak har han förstått bättre än många som vistats här oavbrutet. Det är vad jag kallar vår långsiktigt underminerande politiska kris. Han frågade nämligen:
Vem och hur fick svenska folket att tro, att det allra bästa som ni skapat genom er historiska kamp, istället har blivit till problemet? Och hur lyckades de slå i er det bara med simpel propaganda?
Jag tror inte vi socialister behöver fundera på vem. Men hur - det är onekligen genant.
söndag, januari 07, 2007
Språkförtrycket
Det spelar ingen roll hur många gånger man säger att barn är människor, det gör ingen verkan hur ofta man inskärper vikten av att kunna språk. Somliga människor är obotliga. Som nu Malmö-politikerna som vill förbjuda barnen att använda sitt modersmål i skolan.
Det är inte som om idén vore ny. Den har prövats och förkastats. Den var inte bra. Den ledde till osäkra, tillplattade, förtryckta, förstummade, fördummade barn och vuxna utan några vidare språkkunskaper och med hämmat flöde ur de inre begreppsliga källorna. Detta är bekant. Men på somliga gör det ingen verkan.
Det är som blotta möjligheten att tänka, tala och uttrycka sig på olika sätt är en så skrämmande utmaning att all annan kunskap och erfarenhet krymper till intet - och då tar man till vilken bristande logik och vilket barnplågeri som helst.
”De ska ändå lära sig svenska.” Ja. Och det går inte till på det föreslagna sättet. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag säger detta. Rädda människor slår alltid till igen.
Det är inte som om idén vore ny. Den har prövats och förkastats. Den var inte bra. Den ledde till osäkra, tillplattade, förtryckta, förstummade, fördummade barn och vuxna utan några vidare språkkunskaper och med hämmat flöde ur de inre begreppsliga källorna. Detta är bekant. Men på somliga gör det ingen verkan.
Det är som blotta möjligheten att tänka, tala och uttrycka sig på olika sätt är en så skrämmande utmaning att all annan kunskap och erfarenhet krymper till intet - och då tar man till vilken bristande logik och vilket barnplågeri som helst.
”De ska ändå lära sig svenska.” Ja. Och det går inte till på det föreslagna sättet. Men det spelar ingen roll hur många gånger jag säger detta. Rädda människor slår alltid till igen.
måndag, januari 01, 2007
Nyår i Europa
Jag inser att jag hellre borde ha skrivit om Saddams avrättning än om påsar. Men ursäktar mig med jag var på semester utan nyheter, och att dem jag fick var gamla: ”Europa sjunker” (Tomas Löfström).
I Paris är nyår, eller Sylvestre, ingen större högtid. Medan biltutorna gick loss längs Seine-kajen skålade vi stillsamt i vitt vin, medvetna om att staden som vi älskar har förändrats. Euron och snabbmaten reproducerade likformigheten.
Alla unionshuvudstäder måste se likadana ut. Är detta en övergripande idé eller en oönskad biverkning av maktelitens identitetsbygge? Jag kan tänka mig bådadera:
A) Planerat: Om medborgarna ska känna sig hemma överallt i vår union måste de få sitt H&M och sin rosa sushi. Annars blir de inskränkt nationalistiska och grinar efter kronor eller Tuborg. Därför kan de inte köpa gazoza i Grekland. Det heter nämligen SevenUp. Visserligen har vår Union något färre stjärnor än den stora, mendet jobbar vi på. Har Odessa som i en liten läskflaska, hehe.
B) Oplanerat: I valutans och kulturens namn ska alla kunna njuta vår europeiska civilisation på lika villkor, så varsågoda, här är hela table de smorgas. Vi är alla olika och må de mest lönsamma lyckas! Fan också, hette han Ronald McDonald? À la bonheur, sånt får man ta när kulturernablandas så värdefullt, hehe.
Men C), det är själva blandningen. Det finns folk som bara kan känna oss hemma i det olika, folk för vilka glasväggen av designade varumärken saknar identifikationspunkt eftersom vi vill leva i Europa och till och med kan tänka oss att städa här, bara olikheterna får finnas kvar i kullerstenen, i kritmärkena på väggen, i positivhalarmelodin från gården.
I Paris är nyår, eller Sylvestre, ingen större högtid. Medan biltutorna gick loss längs Seine-kajen skålade vi stillsamt i vitt vin, medvetna om att staden som vi älskar har förändrats. Euron och snabbmaten reproducerade likformigheten.
Alla unionshuvudstäder måste se likadana ut. Är detta en övergripande idé eller en oönskad biverkning av maktelitens identitetsbygge? Jag kan tänka mig bådadera:
A) Planerat: Om medborgarna ska känna sig hemma överallt i vår union måste de få sitt H&M och sin rosa sushi. Annars blir de inskränkt nationalistiska och grinar efter kronor eller Tuborg. Därför kan de inte köpa gazoza i Grekland. Det heter nämligen SevenUp. Visserligen har vår Union något färre stjärnor än den stora, mendet jobbar vi på. Har Odessa som i en liten läskflaska, hehe.
B) Oplanerat: I valutans och kulturens namn ska alla kunna njuta vår europeiska civilisation på lika villkor, så varsågoda, här är hela table de smorgas. Vi är alla olika och må de mest lönsamma lyckas! Fan också, hette han Ronald McDonald? À la bonheur, sånt får man ta när kulturernablandas så värdefullt, hehe.
Men C), det är själva blandningen. Det finns folk som bara kan känna oss hemma i det olika, folk för vilka glasväggen av designade varumärken saknar identifikationspunkt eftersom vi vill leva i Europa och till och med kan tänka oss att städa här, bara olikheterna får finnas kvar i kullerstenen, i kritmärkena på väggen, i positivhalarmelodin från gården.
Nyår i Paris är ingen större högtid, men utanför 1600-talsfasaderna på Place des Vosges hörde vi utmärkt klezmer spelas, och kan bara hoppas att Centralbanken och Parlamentet inte ska märka det. Eftersom:
D) står för subversiv verksamhet. Dit börjar både kulturen och dess blandningar räknas, ja till och med historien. Hur länge till får vi minnas våra döda, inklusive dem som dog på kolonial idioti. Hur länge får vi älska våra konstnärer och citera våra poeter, olika på varje språk och i varje gathörn.
Hur hjärtligt igenkännande får vi egentligen le åt det aparta, åt minnet utan fosterland - under en regnig Sylvester-eftermiddag i en europeisk metropol?
torsdag, december 28, 2006
Påsen
Jag tog mig för med att byta ut påsen med bomull i. En fräsch Pilgrim-påse hängdes in, och en gammal påse åkte i sopen. Den var från Calzature e Pelletteria, Corso Garibaldi, Reggio Calabria. Där på Italiens sydspets köpte jag skor sommaren 1984.
Jag minns skorna. Rosablå sandaletter som gick sönder i slutet av 90-tale.t Ganska bra skor, alltså. Och vilken otroligt bra påse!
Min video gick sönder idag, efter ett år. Kanske säger det något om kapitalismen, jag vet inte.
Den tjugotvååriga plastpåsen från Calabrien säger med säkerhet något. Fast bara i största allmänhet.
Jag minns skorna. Rosablå sandaletter som gick sönder i slutet av 90-tale.t Ganska bra skor, alltså. Och vilken otroligt bra påse!
Min video gick sönder idag, efter ett år. Kanske säger det något om kapitalismen, jag vet inte.
Den tjugotvååriga plastpåsen från Calabrien säger med säkerhet något. Fast bara i största allmänhet.
måndag, december 25, 2006
Högerextremismen en utmaning
Senaste numret av den förträffliga IoM, Invandrare och Minoriteter, gör mig besviken. Jag såg verkligen fram emot artiklarna om det nuvarande parlamentariska tillståndet av folkvalda högerextremister och rasister . Trodde jag äntligen skulle få kvalificerad bakgrundsanalys och bli erbjuden slutsatser och förslag till strategier av högutbildade med bättre överblick. Men akademikerna har inte kommit längre än vi politiker. De har bara kommit igång lite senare. Med all respekt för långa pressläggningstider, men dessa diskussioner har vi fört sedan den 18 september!
Ena artikeln slutar: ”Det gäller nu att våga bemöta den högerpopulistiska partifamiljens argumentation inom ramen för det demokratiska systemet. Att lära sig hitta den känsliga balansen mellan att sakligt bemöta dessa argument och att ge politisk legitimitet till partier som kan vara beredda att sätta grundläggande likabehandlingsprinciper ur spel för att återskapa ett samhälle såsom det en gång kan ha sett ut.”
Bortsett från att jag inte tror att något samhälle kan ha sett så förtvivlat likriktat ut som i Sverige- och Kristdemokraternas nostagidrömmar, har artikelförfattarna använt sex spalter för att hitta fram till vad som gäller: att lära sig, att lära oss. Men vem tänker lära oss något?
Nästa artikel går samma väg. Åtta spalter fram till slutklämmen: ”Utmaningen ligger i att finna en strategi som är samtidigt demokratiskt godtagbar, antirasistisk och långsiktig.”
Utmaningen antog vi redan före valet. Strategin har vi sökt hela tiden därefter. I debattfora, på konferenser, studiehelger och vanliga föreningsmöten är det denna fråga som stått i fokus. Den är väl belyst med all den erfarenhet vi har, men eftersom situationen är ny har vi inga lösningar. Och något patentrecept finns knappast - men av skribenterna i IoM hade väntat mig någon form av alternativ, inte en långrandigt upprepad problemformulering.
Nåja, andra artiklar är bättre. Men vad politiken framför allt har lärt mig är att all ska man göra själv!
Det bästa sättet att hitta en hjälpande hand är i slutet av din arm. / Elmer Leterman
Ena artikeln slutar: ”Det gäller nu att våga bemöta den högerpopulistiska partifamiljens argumentation inom ramen för det demokratiska systemet. Att lära sig hitta den känsliga balansen mellan att sakligt bemöta dessa argument och att ge politisk legitimitet till partier som kan vara beredda att sätta grundläggande likabehandlingsprinciper ur spel för att återskapa ett samhälle såsom det en gång kan ha sett ut.”
Bortsett från att jag inte tror att något samhälle kan ha sett så förtvivlat likriktat ut som i Sverige- och Kristdemokraternas nostagidrömmar, har artikelförfattarna använt sex spalter för att hitta fram till vad som gäller: att lära sig, att lära oss. Men vem tänker lära oss något?
Nästa artikel går samma väg. Åtta spalter fram till slutklämmen: ”Utmaningen ligger i att finna en strategi som är samtidigt demokratiskt godtagbar, antirasistisk och långsiktig.”
Utmaningen antog vi redan före valet. Strategin har vi sökt hela tiden därefter. I debattfora, på konferenser, studiehelger och vanliga föreningsmöten är det denna fråga som stått i fokus. Den är väl belyst med all den erfarenhet vi har, men eftersom situationen är ny har vi inga lösningar. Och något patentrecept finns knappast - men av skribenterna i IoM hade väntat mig någon form av alternativ, inte en långrandigt upprepad problemformulering.
Nåja, andra artiklar är bättre. Men vad politiken framför allt har lärt mig är att all ska man göra själv!
Det bästa sättet att hitta en hjälpande hand är i slutet av din arm. / Elmer Leterman
söndag, december 24, 2006
Födelsedag för förändring
Läste en krönika om behovet av att vara lutheran. Skribenten kände det trist i USA när alla andra hade en religion, men grannen påminde henne om att hon är lutheran och då blev hon så glad, för det är så vackert att sjunga Gläns över sjö och strand i kyrkan. Det tillfredsställde ett samhörighetsbehov.
Inte ett ord om Jesus i hela texten. På hans egen födelsedag. Samhörighet är fint, men religionen då?
Ett helt annat sammanhang: När en kollega suckar att man inte kan göra något ensam, hörde jag annan kollega svara: Jesus förändrade världen, Muhammed förändrade världen, de var ensamma, men vad har du gjort?!
Omfördela jordens resurser, stoppa svält och klimatförstöring. Och rensa gärna ut lite banaliteter samtidigt. Grattis Jesus och alla andra som försöker förändra världen!
torsdag, december 14, 2006
Bredd i debatten?
Wiklund på Örebro universitet har doktorerat på hur media skildrar utbildning och lärare. Om avhandlingen läste jag i ett skolledarutskick:
”Även om de huvudsakliga utbildningspolitiska läger som framträder /i media/ utgörs av en traditionellt socialdemokratisk linje och en mer borgerligt orienterad linje, så utspelar sig i artiklarna snarare en intern kamp mellan en nyliberal och en konservativ diskurs.”
De två linjerna återskapas inte bara när det gäller utbildning, utan i det mediala fältet som helhet. Den socialistiska linjen osynliggörs eller är verkligen obekant. Det märker vi i det otal debatter då vänsterpartister ställs till svars för den socialdemokratiska politiken. Inte frågan ”varför gick ni med på dethär?”, som är berättigad, utan påståendet ”dethär är ju er politik”. I synnerhet i skolfrågor har vi aldrig lyckats föra ut vår politik för demokratisk bildning.
Åter till avhandlingen. Citatet ovan fortsätter:
”Den konservativa diskursen träder i analysen /av media/ fram som grund för att formulera ett problem till en nyliberal lösningsarsenal som i viss mån föregått denna problemformulering.”
Det är så skärpt så jag blir nervös. Nyliberala lösningar först, så att folk står och bävar framför de upprivna klyftorna. Och vad sitter då bättre än den goda gamla nostalgin om en skola och ett samhälle som aldrig funnits.
Om det åtminstone framställdes som en inomborgerlig schism - men nääe.
”Även om de huvudsakliga utbildningspolitiska läger som framträder /i media/ utgörs av en traditionellt socialdemokratisk linje och en mer borgerligt orienterad linje, så utspelar sig i artiklarna snarare en intern kamp mellan en nyliberal och en konservativ diskurs.”
De två linjerna återskapas inte bara när det gäller utbildning, utan i det mediala fältet som helhet. Den socialistiska linjen osynliggörs eller är verkligen obekant. Det märker vi i det otal debatter då vänsterpartister ställs till svars för den socialdemokratiska politiken. Inte frågan ”varför gick ni med på dethär?”, som är berättigad, utan påståendet ”dethär är ju er politik”. I synnerhet i skolfrågor har vi aldrig lyckats föra ut vår politik för demokratisk bildning.
Åter till avhandlingen. Citatet ovan fortsätter:
”Den konservativa diskursen träder i analysen /av media/ fram som grund för att formulera ett problem till en nyliberal lösningsarsenal som i viss mån föregått denna problemformulering.”
Det är så skärpt så jag blir nervös. Nyliberala lösningar först, så att folk står och bävar framför de upprivna klyftorna. Och vad sitter då bättre än den goda gamla nostalgin om en skola och ett samhälle som aldrig funnits.
Om det åtminstone framställdes som en inomborgerlig schism - men nääe.
torsdag, december 07, 2006
Lättare miljöskada
Van från Rinkeby vid att både religiösa och sekulära föreningar huserar i källare och butikslokaler runt om i kvarteren, tyckte jag det var roligt när jag just passerat Syrianska kyrkan och fick syn på skylten med stora vita bokstäver:
HU DHAMRA GE
Intressant namn. Något tibetanskt, kanske?
Tills jag upptäckte att det var de resterande bokstäverna i ordet Hundhamravägen. Man ser det man tror sig se...
HU DHAMRA GE
Intressant namn. Något tibetanskt, kanske?
Tills jag upptäckte att det var de resterande bokstäverna i ordet Hundhamravägen. Man ser det man tror sig se...
måndag, december 04, 2006
Flickboken och jag på nya äventyr
Gun-Britt Sundström, klok som oftast, skriver i SvD om flickboken och dess upprättelse, genomförd i en ny doktorsavhandling av Theander. Det var något av en upprättelse även för mig. Redan som barn uppfattade jag att mitt självklara val av läsning degraderades. Senare på lärarhögskolan försökte jag göra något åt saken, men för döva öron. Flickböckerna handlade mest om vänner och familj. Och dessa självklara element i vårt liv anses av någon anledning fjantiga när de kommer på pränt.
Ta klassikerna först: ”Huckleberry Finn är en fin bok somd alla ska läsa. Anne på Grönkulla är en fin bok som alla flickor ska läsa.” Båda böckerna handlar i någon bemärkelse om övergivna barn. Anne kämpar för att bli älskad och lyckas genom fantasi och lojalitet. Huck drar iväg, och det är äventyraren som blir norm. Liksom sättet att skriva genom att stapla yttre händelser. Denna bedömning stod sig över alla Wahlströms långserieböcker. Kritikerna ansåg samtliga dåliga, men i pojkböckerna hände det åtminstone något, var den allmänna meningen. I den ingick också, av någon anledning, att flodfärder och mystiska inbrott var mer realistiska än att man skaffar katt eller blir arg på sin lillasyster.
I och med den feministiska litteraturkritiken har andra synsätt långsamt kommit till uttryck (och det mesta har jag hittat på Hedemora stadsbibliotek; en eloge!) En bra hållpunkt är att eftersom vi uppfostras till flickor och pojkar, där den ena är relations- och den andra aktionsinriktad, kan böckerna inte se annorlunda ut än vad de gör. Att hacka på endera sortens litteratur är meningslöst om vi inte ger flickorna mer aktion (vilket görs) och pojkarna mer relation (när ska vi börja?)
Theanders avhandling verkade av understreckaren att döma att ha en annan inriktning - kanske att visa att det finns aktion i flickböckerna också och att de därför skulle vara ”lika bra”? Jag vet inte, har inte läst den än. Men jag ska!
Ta klassikerna först: ”Huckleberry Finn är en fin bok somd alla ska läsa. Anne på Grönkulla är en fin bok som alla flickor ska läsa.” Båda böckerna handlar i någon bemärkelse om övergivna barn. Anne kämpar för att bli älskad och lyckas genom fantasi och lojalitet. Huck drar iväg, och det är äventyraren som blir norm. Liksom sättet att skriva genom att stapla yttre händelser. Denna bedömning stod sig över alla Wahlströms långserieböcker. Kritikerna ansåg samtliga dåliga, men i pojkböckerna hände det åtminstone något, var den allmänna meningen. I den ingick också, av någon anledning, att flodfärder och mystiska inbrott var mer realistiska än att man skaffar katt eller blir arg på sin lillasyster.
I och med den feministiska litteraturkritiken har andra synsätt långsamt kommit till uttryck (och det mesta har jag hittat på Hedemora stadsbibliotek; en eloge!) En bra hållpunkt är att eftersom vi uppfostras till flickor och pojkar, där den ena är relations- och den andra aktionsinriktad, kan böckerna inte se annorlunda ut än vad de gör. Att hacka på endera sortens litteratur är meningslöst om vi inte ger flickorna mer aktion (vilket görs) och pojkarna mer relation (när ska vi börja?)
Theanders avhandling verkade av understreckaren att döma att ha en annan inriktning - kanske att visa att det finns aktion i flickböckerna också och att de därför skulle vara ”lika bra”? Jag vet inte, har inte läst den än. Men jag ska!
söndag, december 03, 2006
LO och förlagsmarknaden
Läste Greiders litteraturkritik från 1990-talet. Alldeles utmärkt. Greider efterlyser arbetarlitteraturen, proletärförfattarna. Med LO:s mängder av medlemmar är det märkligt att så få skriver romaner. Romaner som de själva skulle vilja läsa därför att deras erfarenhet för en gångs skull kommer till uttryck, menar Greider.
Han har rätt. Ändå vill jag komplicera tanken något:
Säg att en fjärdedel av LO:s alla medlemmar skriver ett romanmanuskript. Det är högt räknat, med tanke på att läsning och skrivning statistiskt sett är ett vanligare intresse i andra samhällsklasser. Säg att hälften av de som skrivit tar sig för med att skicka manus till ett förlag.
Av alla dem är det en fjärdedel som skrivit ”bra”. De flesta dåliga manuskripten och nio tiondelar av de bra går i sopen, eftersom förlaget bara har tid att göra en hastig koll för att se om det är ”intressant”.
Ett dåligt och några ”bra” manus betraktas som ”intressanta” och går vidare till kvalificerad lektörsbedömning. Där visar det sig att texterna täcker en mycket "smal" erfarenhet - en som bara tusentals LO:medlemmar delar, och dem brukar vi inte möta i skönlitteraturen. Författarna in spe är också svåra att förlägga. Har inget namn, ingen medievana, går inte att facka in i någon pågående trend.
Kvar blir ett bra manus att förlägga. Grattis! Men vem ska läsa det? Den läsande medelklassen finner inga identifikationspunkter i berättelsen. Om inte arbetarförfattaren skrivit med sådant psykologiskt finlir att hon inte längre räknas som arbetarförfattare. Och LO:s mängder av medlemmar som teoretiskt sett bara har väntat på just denhär boken om sitt liv, de är som sagt mindre läsintresserade. För övrigt kan de aldrig hitta boken, eftersom den är så svår att marknadsföra.
Låt oss hoppas att Komvux köper in den. Så länge Komvux finns kvar.
Kanhända har LO:s mängder av medlemmar skrivit mängder av romaner, Greider?
Han har rätt. Ändå vill jag komplicera tanken något:
Säg att en fjärdedel av LO:s alla medlemmar skriver ett romanmanuskript. Det är högt räknat, med tanke på att läsning och skrivning statistiskt sett är ett vanligare intresse i andra samhällsklasser. Säg att hälften av de som skrivit tar sig för med att skicka manus till ett förlag.
Av alla dem är det en fjärdedel som skrivit ”bra”. De flesta dåliga manuskripten och nio tiondelar av de bra går i sopen, eftersom förlaget bara har tid att göra en hastig koll för att se om det är ”intressant”.
Ett dåligt och några ”bra” manus betraktas som ”intressanta” och går vidare till kvalificerad lektörsbedömning. Där visar det sig att texterna täcker en mycket "smal" erfarenhet - en som bara tusentals LO:medlemmar delar, och dem brukar vi inte möta i skönlitteraturen. Författarna in spe är också svåra att förlägga. Har inget namn, ingen medievana, går inte att facka in i någon pågående trend.
Kvar blir ett bra manus att förlägga. Grattis! Men vem ska läsa det? Den läsande medelklassen finner inga identifikationspunkter i berättelsen. Om inte arbetarförfattaren skrivit med sådant psykologiskt finlir att hon inte längre räknas som arbetarförfattare. Och LO:s mängder av medlemmar som teoretiskt sett bara har väntat på just denhär boken om sitt liv, de är som sagt mindre läsintresserade. För övrigt kan de aldrig hitta boken, eftersom den är så svår att marknadsföra.
Låt oss hoppas att Komvux köper in den. Så länge Komvux finns kvar.
Kanhända har LO:s mängder av medlemmar skrivit mängder av romaner, Greider?
torsdag, november 30, 2006
ur webb-biblioteket
Grattis, Tjuvlyssnat!
kan inte undanhålla någon denna länk:
http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/likadan_koskos_.html
kan inte undanhålla någon denna länk:
http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/likadan_koskos_.html
Makt på entreprenad
Kurser i entreprenörskap för små barn - va, ska de bli småföretagare allihop? Nej, entreprenöriell betyder numera ”kreativ, modig, företagsam” och översätts med ta-sig-för. Vackert så. Vi pedagoger gillar oftast när små barn tar sig för med saker. När vi inte gillar det, är det för att det går ut över andra små barn.
Konsulternas modesvenska är en lindrig och åtminstone omväxlande arbetsmiljörisk. När det för tio år sedan gjordes försök med ”empowerment” översatte jag det med iståndsättande. Till stor del gick det ut på samma sak: kreativ, modig, handlingskraftig. Vilket ord eller vilken artificiell översättning som används är väl likgiltigt…
eller inte. Skillnaden må vara osynlig, men ännu hörbar.
Entreprenörskap går ut på att individen för sin egen skull ska vara kreativ, modig, företagsam. För att slå sig fram. Om du är entreprenöriell, går det nog bra för dig.
Empowerment eller iståndsättande gick ut på att gruppen skulle vara kreativ, modig, handlingskraftig, för att kämpa mot de usla villkor och det sammanhang de levde i. Om det går dåligt, kan det bero på orsaker utanför gruppens kontroll.
Empowerment handlar om makt, vilket framgår av det engelska ordet. Entreprenörskap är hämtat från affärsvälrden och handlar fortfarande i någon mån om småföretagande; att temporärt lösa sin egen situation.
Små barn kan nog må bra av kurser i entreprenörskap, om det viktigaste är att de tar sig för med något annat än att skada andra små barn. Men den som är iståndsatt söker efter den osynliga handen, den övergripande redigerare som utan att det märks lyckas förflytta orden och synfältet.
Konsulternas modesvenska är en lindrig och åtminstone omväxlande arbetsmiljörisk. När det för tio år sedan gjordes försök med ”empowerment” översatte jag det med iståndsättande. Till stor del gick det ut på samma sak: kreativ, modig, handlingskraftig. Vilket ord eller vilken artificiell översättning som används är väl likgiltigt…
eller inte. Skillnaden må vara osynlig, men ännu hörbar.
Entreprenörskap går ut på att individen för sin egen skull ska vara kreativ, modig, företagsam. För att slå sig fram. Om du är entreprenöriell, går det nog bra för dig.
Empowerment eller iståndsättande gick ut på att gruppen skulle vara kreativ, modig, handlingskraftig, för att kämpa mot de usla villkor och det sammanhang de levde i. Om det går dåligt, kan det bero på orsaker utanför gruppens kontroll.
Empowerment handlar om makt, vilket framgår av det engelska ordet. Entreprenörskap är hämtat från affärsvälrden och handlar fortfarande i någon mån om småföretagande; att temporärt lösa sin egen situation.
Små barn kan nog må bra av kurser i entreprenörskap, om det viktigaste är att de tar sig för med något annat än att skada andra små barn. Men den som är iståndsatt söker efter den osynliga handen, den övergripande redigerare som utan att det märks lyckas förflytta orden och synfältet.
söndag, november 26, 2006
Motstånd och kultur
Birros Kulturmanifest har länkats på många håll, och finns med i Författarförbundets senaste tidning, där redaktören Mats Söderlund svarar med ett gott krav byggt på dålig argumentation. Rubriken är ”Låt kulturen leva”, och det inleds med orden ”Härligt. Motstånd.”
Men motstånd är inte härligt. Det är jobbigt och trist, tar tid och energi från allt möjligt annat, inte minst från kulturen.
- Har du läst Khemiris senaste?
- Nä, jag har filat på ett upprop för språk- och kulturkamp.
Det vore skönt att A) vara Khemiri och rättvist belönas för en utsökt fiktionaliserad språk- och kulturkamp, eller åtminstone B) vara redaktör och se bloggare göra härligt motstånd därute i kulturen.
Enligt Söderlund skapar kulturlivet skapar goda tider. Men lika väl skapas god kultur under goda tider, liksom under dåliga. Människor avstår inte under några omständigheter från att skapa kultur.
Söderlunds krav på högre kulturbudget ställer jag upp på, men inte för att bli klokare eller ens för att rädda människoliv, för kulturen saknar ändamål. Den är något människor hela tiden gör. Utan budgetar ritar vi med en pinne i sanden, ylar mot månen eller fingermålar på stenväggen.
Det är det bästa och det värsta med kultur - att vi inte kan låta bli. Och en hyfsad kulturbudget är ett humanistiskt medgivande att ingen får ockra på detta sunt och sant mänskliga beteende.
En längre kommentar finns i min krönika på sidan för Estradpoesi.
Men motstånd är inte härligt. Det är jobbigt och trist, tar tid och energi från allt möjligt annat, inte minst från kulturen.
- Har du läst Khemiris senaste?
- Nä, jag har filat på ett upprop för språk- och kulturkamp.
Det vore skönt att A) vara Khemiri och rättvist belönas för en utsökt fiktionaliserad språk- och kulturkamp, eller åtminstone B) vara redaktör och se bloggare göra härligt motstånd därute i kulturen.
Enligt Söderlund skapar kulturlivet skapar goda tider. Men lika väl skapas god kultur under goda tider, liksom under dåliga. Människor avstår inte under några omständigheter från att skapa kultur.
Söderlunds krav på högre kulturbudget ställer jag upp på, men inte för att bli klokare eller ens för att rädda människoliv, för kulturen saknar ändamål. Den är något människor hela tiden gör. Utan budgetar ritar vi med en pinne i sanden, ylar mot månen eller fingermålar på stenväggen.
Det är det bästa och det värsta med kultur - att vi inte kan låta bli. Och en hyfsad kulturbudget är ett humanistiskt medgivande att ingen får ockra på detta sunt och sant mänskliga beteende.
En längre kommentar finns i min krönika på sidan för Estradpoesi.
torsdag, november 23, 2006
Tankar från en guzz i budoaren
Guzz åkte in i Svenska akademiens ordlista och budoar åkte ut. Även om jag säger budoar något oftare än jag säger guzz känner jag mig inte hotad för det. Men i vårens DN pågick en hetsig debatt om vilka ord som bör användas (oavsett vilka ord som faktiskt används). Det handlade dels om vilka ord som är rätt, dels om nyttan av att använda rätt ord.
Debatter där god smak blandas ihop med nyttoaspekter är a priori skumma. Men skumrasket klarnade när jag hörde en forskare från Södertörn säga att man kan lägga Bourdieu över debatten om ”blattesvenskan” och se vad det handlar om. Jag önskar att jag hade sagt det själv, men är tacksam för varje puff i rätt riktning.
Språkkamp - kulturkamp - maktkamp.
De som har makt, har också makt att definiera.
De som har makt att definiera, definierar gott språk, god kultur, god smak.
De som saknar makt talar i och för sig svenska, men eftersom de redan är utkategoriserade saknar det betydelse om de talar väl, illa eller inte alls.
Ta exemplet med tidskriften Gringo. Den har kallats Sveriges roligaste. Den har också beskyllts för att vara gjord av ett gäng uppkomlingar som kan skriva standardsvenska men väljer att inte göra det för att tjäna pengar på det.
Man kan tycka vad man vill om innehållet i Gringo. Man kan också tycka vad man vill om driften att tjäna pengar. (Likaså kan man tycka vad man vill om det faktum att den driften är acceptabel hos somliga men inte hos andra.) Men oavsett vad man tycker är det viktigt att se vad Gringo gör. De för kulturkamp. Kampen om makten över språket.
”Men det är viktigt att tala god svenska så man kommer in i samhället?” brukar det låta. Som om det inte funnes flera arenor, klasser; fält.
Så som samhället nu ser ut är det ett gott råd för individen att försöka låta som alla andra för att få vara med alla andra. Eftersom samhället ser ut som det gör är det ett gott råd för kollektivet att ge sig in i kulturkampen. Alla måste inte låta likadant.
Just guzz och budoar är för övrigt goda exempel på kulturkamp genom seklerna - eftersom inget av orden är ”svenskt”.
Debatter där god smak blandas ihop med nyttoaspekter är a priori skumma. Men skumrasket klarnade när jag hörde en forskare från Södertörn säga att man kan lägga Bourdieu över debatten om ”blattesvenskan” och se vad det handlar om. Jag önskar att jag hade sagt det själv, men är tacksam för varje puff i rätt riktning.
Språkkamp - kulturkamp - maktkamp.
De som har makt, har också makt att definiera.
De som har makt att definiera, definierar gott språk, god kultur, god smak.
De som saknar makt talar i och för sig svenska, men eftersom de redan är utkategoriserade saknar det betydelse om de talar väl, illa eller inte alls.
Ta exemplet med tidskriften Gringo. Den har kallats Sveriges roligaste. Den har också beskyllts för att vara gjord av ett gäng uppkomlingar som kan skriva standardsvenska men väljer att inte göra det för att tjäna pengar på det.
Man kan tycka vad man vill om innehållet i Gringo. Man kan också tycka vad man vill om driften att tjäna pengar. (Likaså kan man tycka vad man vill om det faktum att den driften är acceptabel hos somliga men inte hos andra.) Men oavsett vad man tycker är det viktigt att se vad Gringo gör. De för kulturkamp. Kampen om makten över språket.
”Men det är viktigt att tala god svenska så man kommer in i samhället?” brukar det låta. Som om det inte funnes flera arenor, klasser; fält.
Så som samhället nu ser ut är det ett gott råd för individen att försöka låta som alla andra för att få vara med alla andra. Eftersom samhället ser ut som det gör är det ett gott råd för kollektivet att ge sig in i kulturkampen. Alla måste inte låta likadant.
Just guzz och budoar är för övrigt goda exempel på kulturkamp genom seklerna - eftersom inget av orden är ”svenskt”.
tisdag, november 21, 2006
Man föds inte till idiot
I en utmärkt artikel i Flamman beskriver Magnus E Marsdal några orsaker till Fremskrittspartiets framgångar bland norska arbetare. Med exempel från både Norge och USA visar han att folk (naturligt nog) föredrar politiker som inte på ett nedlåtande vis ”tror sig smarta”. Arbetarklassen hyser ingen respekt för den verkliga eller självutnämnda kultureliten, som mest verkar vara irriterande.
Marsdals bedömning är nog riktig. Saknar jag något är det frågan om vad detta står för och vad som kan göras åt det. Eller är det bara bra, det genuina folkliga föraktet mot kultur - och homosexualitet som på något vis ingår?
Här i Sverige har jag ibland hört ett triumferande tonfall, ett ”där fick ni!” Men varken rasism eller antiintellektualism blir förnuftiga ståndpunkter bara för att delar av arbetarklassen intar dem. Att kalla Fremskrittsväljarna för idioter (som exemplifieras i Marsdals artikel) är naturligtvis både föraktfullt och kontraproduktivt. Man kan utan invektiver insistera på att de tagit miste.
Men om tendensen som Marsdal påvisar stämmer, om det finns något klassbetingat i ändamålslösa beteenden som att avfärda alla man ogillar med skuld-via-hopbuntning, att fnysa åt varje ny idé och att skylla sitt elände antingen på dem som har det sämre eller på medelklassens sushi-snusk - då innebär det inte en välförtjänt spark i baken åt högfärdiga 08:or, utan är ett dystert tecken på hur reflektion över orsak-verkan försummas i skola och media.
För att travestera de Beauvoir: man föds inte till idiot, man blir det. För både vita och svarta gäller att när vi ställs utanför beslut som angår oss, föds motstånd genom tröghet. Men arbetarklassen är inte ödesbestämd till inskränkthet. Det går mycket väl att resonera rationellt och humanistiskt samtidigt som man tjänar sitt bröd i sitt anletes svett. Lättare går det med ett fackligt eller politiskt engagemang som ger sammanhang. Därför gör blockpolitikens utslätning och undermineringen av facken större nytta för högerextremisterna, än en handfull intellektuella som verkar mot diskriminering.
Marsdals bedömning är nog riktig. Saknar jag något är det frågan om vad detta står för och vad som kan göras åt det. Eller är det bara bra, det genuina folkliga föraktet mot kultur - och homosexualitet som på något vis ingår?
Här i Sverige har jag ibland hört ett triumferande tonfall, ett ”där fick ni!” Men varken rasism eller antiintellektualism blir förnuftiga ståndpunkter bara för att delar av arbetarklassen intar dem. Att kalla Fremskrittsväljarna för idioter (som exemplifieras i Marsdals artikel) är naturligtvis både föraktfullt och kontraproduktivt. Man kan utan invektiver insistera på att de tagit miste.
Men om tendensen som Marsdal påvisar stämmer, om det finns något klassbetingat i ändamålslösa beteenden som att avfärda alla man ogillar med skuld-via-hopbuntning, att fnysa åt varje ny idé och att skylla sitt elände antingen på dem som har det sämre eller på medelklassens sushi-snusk - då innebär det inte en välförtjänt spark i baken åt högfärdiga 08:or, utan är ett dystert tecken på hur reflektion över orsak-verkan försummas i skola och media.
För att travestera de Beauvoir: man föds inte till idiot, man blir det. För både vita och svarta gäller att när vi ställs utanför beslut som angår oss, föds motstånd genom tröghet. Men arbetarklassen är inte ödesbestämd till inskränkthet. Det går mycket väl att resonera rationellt och humanistiskt samtidigt som man tjänar sitt bröd i sitt anletes svett. Lättare går det med ett fackligt eller politiskt engagemang som ger sammanhang. Därför gör blockpolitikens utslätning och undermineringen av facken större nytta för högerextremisterna, än en handfull intellektuella som verkar mot diskriminering.
söndag, november 19, 2006
Gnuggministern
Hörde Björklund vs. Baylan i P1 häromdagen, men ingen vann. Båda ville skolan väl men var mer upptagna av att hacka på varandra än att diskutera den. Upprinnelsen till debatten var Skolverkets nog så intressanta resultat om flickors bättre betyg, elitklasser och segregation.
Björklund menade att speciallärarna har ”tagits bort” ur skolan. Det stämmer inte riktigt. Specialpedagoger, vilket de idag är, har en alldeles utmärkt utbildning och ska därför ha något högre lön. Alltså är de svåra att anställa i budgethållartider. Särskilt på skolor med vikande elevunderlag, förstås. Det är flera regeringar som borde ha kunnat räkna ut det, om en ensam rektor kan via en vanlig excelkalkyl.
Det är bra att Björklund vill ha fler specialpedagoger. Men dåligt att han inte vet vad de gör. ”Extra gnuggning för barn som har lite svårt att hänga med”, så formulerade ansvarig minister uppgiften. Den uppgift som går ut på att finna optimal arbetsmiljö, inlärningssituation och stimulans för det unika barnet, liksom att handleda kolleger, lösa konflikter, leda samtalsgrupper, möta oroliga föräldrar och göra kvalificerade bedömningar om andra insatser.
Men Björklund envisas med att det rör sig om om ett träningspass enligt metoden mera-av-detsamma. En av utbildningsvärldens utnötta klassiker som möjlligen fungerar på hundar.
”Extra gnuggning” avslöjar en statisk kunskapssyn, där läraren håller i kunskapsklumpen och överräcker den åt barnen, varvid somliga tar för sig. Somliga gör det inte, och i dessa små objekt och måltavlor måste kunskapen gnuggas in. Helst under ännu längre tid av det som de redan tröttnat på.
Kunskap = kunna + skapa. Det är barnen som ska arbeta, pedagogerna som ska ge dem inspiration och verktyg för det. Om jag trodde på gnuggmetoden skulle jag köra Ariel ultra på Björklund tills han minns det.
Ministern oroade sig också för att de duktiga barnen hålls tillbaka och måste vänta eftersom socialdemokraterna vill göra alla lika. Dock står det i den läroplan som partierna är överens om att varje barn ska mötas av uppgifter på sin nivå. Det är ett svårt men tydligt uppdrag som jag till fullo ställer upp på. Utom i skeptiska stunder. Då tänker jag att färdigheten att vänta tills alla har fattat är precis vad begåvade barn måste lära sig. Utan den får man nämligen ett litet helsike i framtiden.
Björklund menade att speciallärarna har ”tagits bort” ur skolan. Det stämmer inte riktigt. Specialpedagoger, vilket de idag är, har en alldeles utmärkt utbildning och ska därför ha något högre lön. Alltså är de svåra att anställa i budgethållartider. Särskilt på skolor med vikande elevunderlag, förstås. Det är flera regeringar som borde ha kunnat räkna ut det, om en ensam rektor kan via en vanlig excelkalkyl.
Det är bra att Björklund vill ha fler specialpedagoger. Men dåligt att han inte vet vad de gör. ”Extra gnuggning för barn som har lite svårt att hänga med”, så formulerade ansvarig minister uppgiften. Den uppgift som går ut på att finna optimal arbetsmiljö, inlärningssituation och stimulans för det unika barnet, liksom att handleda kolleger, lösa konflikter, leda samtalsgrupper, möta oroliga föräldrar och göra kvalificerade bedömningar om andra insatser.
Men Björklund envisas med att det rör sig om om ett träningspass enligt metoden mera-av-detsamma. En av utbildningsvärldens utnötta klassiker som möjlligen fungerar på hundar.
”Extra gnuggning” avslöjar en statisk kunskapssyn, där läraren håller i kunskapsklumpen och överräcker den åt barnen, varvid somliga tar för sig. Somliga gör det inte, och i dessa små objekt och måltavlor måste kunskapen gnuggas in. Helst under ännu längre tid av det som de redan tröttnat på.
Kunskap = kunna + skapa. Det är barnen som ska arbeta, pedagogerna som ska ge dem inspiration och verktyg för det. Om jag trodde på gnuggmetoden skulle jag köra Ariel ultra på Björklund tills han minns det.
Ministern oroade sig också för att de duktiga barnen hålls tillbaka och måste vänta eftersom socialdemokraterna vill göra alla lika. Dock står det i den läroplan som partierna är överens om att varje barn ska mötas av uppgifter på sin nivå. Det är ett svårt men tydligt uppdrag som jag till fullo ställer upp på. Utom i skeptiska stunder. Då tänker jag att färdigheten att vänta tills alla har fattat är precis vad begåvade barn måste lära sig. Utan den får man nämligen ett litet helsike i framtiden.
fredag, november 17, 2006
Minnenas television
Ebba Witt-Brattström (i SvD 1116) har varmt kultur- och bildningsintresse, men irriteras av att begreppet kultur ”idag täcker allt och inget”. Hon borde veta bättre. Mänskliga aktiviteter är så mångskiftande att vi måste ha ett dito kulturbegrepp. Det började med odling… och att det idag finns sektkultur lika väl som bakteriekultur innebär bara att vi som ibland diskuterar kultur måste definiera vårt sammanhang.
EBW gör så lite senare: vad hon menar är ”traditionell kvalitetskultur”. Denna ska spridas genom ”kontinuitet och maximal tillgänglighet”. Om hennes kolumn hade drivit detta inom ramen för en borgerlig kulturpolitik skulle jag räckt henne handen. Jag uppskattar också hennes utsträckta hand till folkbildningsrörelsen, de som slet åt sig finkulturen och förändrade den. Men…
...akademiker skolade till sträng akribi är överraskande generösa så snart det gäller den egna personens rätt att jonglera med påståenden om en undermineringsverksamhet bedriven av indefinita pronomina och passivformer. EBW säger att ”man” inte vill lära ut litteraturhistoria i skolorna - vem? Eller att det svenska ”sätts ur funktion som främlingsfientligt” - av vem? Och vilket svenska? Den traditionella kvalitetskulturen? Till en del är den importerad, till en del traditionellt nationalistisk, precis som den traditionella fotbollskulturen. Ingen av dem lider av funktionsnedsättning.
Men EBW ser tillbaka på de decennier då vi hade ”en majoritetskultur som kunde omfattas av alla som levde i landet”. Denna kultur kan idag ”beskådas i Minnenas television”, skriver EBW, och bekräftar min hittills outtalade fördom att traditionalisterna inom Fp, Kd och SD hemligen vill återinföra obligatorisk Hylands hörna.
Majoritet förutsätter minoritet. ”Omfattas av alla” kan betyda ”ifrågasätts av ingen som hörs”. Så vill jag minnas att det var - under min skoltid, dåvarande kursplaner. Kompakt och oifrågasatt. Det var på många sätt bekvämt. Sedan när blev detta synonymt med ”rätt” för en intellektuell?
- - -
Bonusupplysning: EBW anser att förslaget att bygga nytt operahus i Stockholm är ett spektakulärt utspel. Hon tycker huset är ”fint”. Det är det. Jag älskar Operan. Därför blev jag lite besviken när jag förstod att det är en usel arbetsmiljö för de yrkesgrupper som producerar kultur åt oss därinne.
EBW gör så lite senare: vad hon menar är ”traditionell kvalitetskultur”. Denna ska spridas genom ”kontinuitet och maximal tillgänglighet”. Om hennes kolumn hade drivit detta inom ramen för en borgerlig kulturpolitik skulle jag räckt henne handen. Jag uppskattar också hennes utsträckta hand till folkbildningsrörelsen, de som slet åt sig finkulturen och förändrade den. Men…
...akademiker skolade till sträng akribi är överraskande generösa så snart det gäller den egna personens rätt att jonglera med påståenden om en undermineringsverksamhet bedriven av indefinita pronomina och passivformer. EBW säger att ”man” inte vill lära ut litteraturhistoria i skolorna - vem? Eller att det svenska ”sätts ur funktion som främlingsfientligt” - av vem? Och vilket svenska? Den traditionella kvalitetskulturen? Till en del är den importerad, till en del traditionellt nationalistisk, precis som den traditionella fotbollskulturen. Ingen av dem lider av funktionsnedsättning.
Men EBW ser tillbaka på de decennier då vi hade ”en majoritetskultur som kunde omfattas av alla som levde i landet”. Denna kultur kan idag ”beskådas i Minnenas television”, skriver EBW, och bekräftar min hittills outtalade fördom att traditionalisterna inom Fp, Kd och SD hemligen vill återinföra obligatorisk Hylands hörna.
Majoritet förutsätter minoritet. ”Omfattas av alla” kan betyda ”ifrågasätts av ingen som hörs”. Så vill jag minnas att det var - under min skoltid, dåvarande kursplaner. Kompakt och oifrågasatt. Det var på många sätt bekvämt. Sedan när blev detta synonymt med ”rätt” för en intellektuell?
- - -
Bonusupplysning: EBW anser att förslaget att bygga nytt operahus i Stockholm är ett spektakulärt utspel. Hon tycker huset är ”fint”. Det är det. Jag älskar Operan. Därför blev jag lite besviken när jag förstod att det är en usel arbetsmiljö för de yrkesgrupper som producerar kultur åt oss därinne.
torsdag, november 16, 2006
Från webb-biblioteket
Detta är endast ett urklipp från Marcus Birros blogg där hela MANIFEST finns i sin helhet.
Finns även på www.estradpoesi.com
"Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag (och i) föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton målar ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat.
Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. - - Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan…
Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt.
Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. - - Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill."
Tack, Birro.
Nu kör vi så det ryker!
"Poesi ska skrikas ut från hustaken, begrundas i lyktskenet, brigadmålas på banderoller, kritas på gatstenen innan du kastar den, bedjas i den älskandes båggångar"
ur Duroj: Festmanifest
Finns även på www.estradpoesi.com
"Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag (och i) föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton målar ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat.
Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. - - Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan…
Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt.
Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. - - Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill."
Tack, Birro.
Nu kör vi så det ryker!
"Poesi ska skrikas ut från hustaken, begrundas i lyktskenet, brigadmålas på banderoller, kritas på gatstenen innan du kastar den, bedjas i den älskandes båggångar"
ur Duroj: Festmanifest
tisdag, november 14, 2006
Glad nyhet
Föreläsaren jag skrev om nedan citerade Gandhi:
Nya idéer ignoreras först
sedan skrattas de ut
sedan bekämpas de
sedan vinner man
Gandhi sa ingenting om hur långa faserna ska vara. Men eftersom idén om socialismen länge befunnit sig i bekämpningsstadiet, behöver vi inte bry oss om att vimpeln slokar. Vi bara måste vinna snart!
söndag, november 12, 2006
Kreativ eller normbrytande?
Ledarskapsdag för kommunala chefer - vi ska utvecklas, men blir underhållna. Att även underhållning kan vara utvecklande är fantasy-författaren Terry Pratchett* det bästa exemplet på. Ett mindre gott exempel är inspiratören, kreatören och entreprenören Härén.
Han säger ettpar bra saker: Avslöjar att ingen av oss kan identifiera ledarna i världens två största länder, Kina och Indien - vi i den ”mångkulturella kommunen”! En förklaring till det är våra ”kulturellt insnöade” media som ägnar mesta utrymmet åt ett mellanvalsår i Förenta Staterna. Han påvisar också att vi som tror att det bor omkring en miljard människor i Kina håller oss med en felräkningsmarginal på 0.3 miljarder - det vill säga ungefär EU:s befolkning. Därför blir jag lite förvånad när han som exempel på idéexplosioner i världshistorien bara nämner två europeiska sådana: upplysningen och industrialismen.
Sedan handlar alla Häréns kreativitetsövningar om teknik, transplantationer och tegelsten. Det är inte svårt att bli totalt okreativ i det sammanhanget. Men varför han han som kreatör så svårt att komma in på områden som gardiner, gratänger och gårdsodling?
”Förr i tiden” som Härén säger brändes idérika människor på bål. Han på minner oss om alla häxor, och så Semmelweiss och Bruno. Det är inte direkt fel att tänka på ett anonymt kollektiv kvinnor och två namngivna män med meritlista. Men det är konventionellt och okreativt.
I Häréns värld spelar det ingen roll om en idé är god eller dålig. Poängen är själva det idéiska. I hans värld vore det bra om alla fick välja ljud på sin biltuta. Att man inte får det nu bevisar att Nokia är mer kreativa än Volvo - häpp! Frågor om ljudslummen i stadsrummet och onödiga innovationsbudgetar är för gamla frågor för att vara besvärande.
Det sedvanliga inrepeterade entreprenöriella svaret på detta är att om alla bara såg problem skulle ingen komma på idéer.
Det normbrytande svaret vore att nu ska alla djävulens små påfund förankras i konsekvensanalys så vi kan lägga av med sånt som bara fungerar inom kapitalismen och patriarkatet.
Det arbetsgivarvänliga svaret är att Härén ändå var underhållande. Han hindrade oss effektivt från att gå hem och göra något kreativt helt olovandes.
* Pratchett är han som sagt: To be human - to be the place where the falling angel meets the rising ape.
Han säger ettpar bra saker: Avslöjar att ingen av oss kan identifiera ledarna i världens två största länder, Kina och Indien - vi i den ”mångkulturella kommunen”! En förklaring till det är våra ”kulturellt insnöade” media som ägnar mesta utrymmet åt ett mellanvalsår i Förenta Staterna. Han påvisar också att vi som tror att det bor omkring en miljard människor i Kina håller oss med en felräkningsmarginal på 0.3 miljarder - det vill säga ungefär EU:s befolkning. Därför blir jag lite förvånad när han som exempel på idéexplosioner i världshistorien bara nämner två europeiska sådana: upplysningen och industrialismen.
Sedan handlar alla Häréns kreativitetsövningar om teknik, transplantationer och tegelsten. Det är inte svårt att bli totalt okreativ i det sammanhanget. Men varför han han som kreatör så svårt att komma in på områden som gardiner, gratänger och gårdsodling?
”Förr i tiden” som Härén säger brändes idérika människor på bål. Han på minner oss om alla häxor, och så Semmelweiss och Bruno. Det är inte direkt fel att tänka på ett anonymt kollektiv kvinnor och två namngivna män med meritlista. Men det är konventionellt och okreativt.
I Häréns värld spelar det ingen roll om en idé är god eller dålig. Poängen är själva det idéiska. I hans värld vore det bra om alla fick välja ljud på sin biltuta. Att man inte får det nu bevisar att Nokia är mer kreativa än Volvo - häpp! Frågor om ljudslummen i stadsrummet och onödiga innovationsbudgetar är för gamla frågor för att vara besvärande.
Det sedvanliga inrepeterade entreprenöriella svaret på detta är att om alla bara såg problem skulle ingen komma på idéer.
Det normbrytande svaret vore att nu ska alla djävulens små påfund förankras i konsekvensanalys så vi kan lägga av med sånt som bara fungerar inom kapitalismen och patriarkatet.
Det arbetsgivarvänliga svaret är att Härén ändå var underhållande. Han hindrade oss effektivt från att gå hem och göra något kreativt helt olovandes.
* Pratchett är han som sagt: To be human - to be the place where the falling angel meets the rising ape.
onsdag, november 08, 2006
Dröm om pli och lydnad
Efter avslutade lärarhögskolestudier på det glada 70-talet satte vi upp en kabaret. En av sångerna var en pastisch på Alfredssons/Danielssons Sov lilla Totte. Vet inte om någon ännu kan den njutbara vaggvisan, som i vår version lät såhär:
”Sov lilla fröken
ungarna har kröken
slumra och bry dig ej om det
som du ej vill se.
Om snällt du blundar
för de tider som nu stundar
slipper du engagera dig
ja, det ordnar sig.
Tänk så roligt du har haft idag
tänk så många stackars barn som du har skrämt
för allt som kan hända
om de dricker mellis jämt.
Dröm om rara barn som leker snällt
dröm om skolan som den var en gång förut
dröm om pli och lydnad
för nu är det slut.
Följ sen devisen:
blir det bråk så ring polisen
när ut de alla barnen kört
är problemet löst”
Första raderna låter som om vi var emot den ”flumskola” vi antogs börja arbeta i. Men tvärtom. De lärare som sov, var de som inte såg barnen - möjligen problemen, eller som såg barnen som problem som de inte orkade ta itu med.
Som slutsång hade vi en egen upp-till-kamp-visa: Mot betyg, mot korvstoppning, mot stillastående. Det kusliga är att mycket av den är aktuellt ännu trettio år senare. Men jag ska bespara er låten utan hänvisar till något verkligt aktuellt: riksdagsledamoten Rossana Dinamarcas utmärkta interpellation till skolminister och överbefälhavare Jan Björklund.
”Sov lilla fröken
ungarna har kröken
slumra och bry dig ej om det
som du ej vill se.
Om snällt du blundar
för de tider som nu stundar
slipper du engagera dig
ja, det ordnar sig.
Tänk så roligt du har haft idag
tänk så många stackars barn som du har skrämt
för allt som kan hända
om de dricker mellis jämt.
Dröm om rara barn som leker snällt
dröm om skolan som den var en gång förut
dröm om pli och lydnad
för nu är det slut.
Följ sen devisen:
blir det bråk så ring polisen
när ut de alla barnen kört
är problemet löst”
Första raderna låter som om vi var emot den ”flumskola” vi antogs börja arbeta i. Men tvärtom. De lärare som sov, var de som inte såg barnen - möjligen problemen, eller som såg barnen som problem som de inte orkade ta itu med.
Som slutsång hade vi en egen upp-till-kamp-visa: Mot betyg, mot korvstoppning, mot stillastående. Det kusliga är att mycket av den är aktuellt ännu trettio år senare. Men jag ska bespara er låten utan hänvisar till något verkligt aktuellt: riksdagsledamoten Rossana Dinamarcas utmärkta interpellation till skolminister och överbefälhavare Jan Björklund.
måndag, november 06, 2006
Jubelåsnor
Häromdagen läste jag en debattartikel där en professor i lingvistik beskrivs som ”rinkebyforskare” eftersom hon periodvis verkat i denna förort. Tidigare har jag hört en helt annan professor avfärdas som ”part i målet” därför att han som utlandsfödd valt att beforska mångetniska förorter.
Som om detta inte vore nog, var det någon jubelåsna som menade att ”det är ju inte rasism” att tycka så. De som uttalat sig har ju inte sagt något negativt!
Nej, de har bara slagit dövörat till. De har bara devalverat kunskap om språket och förorterna - alltså de två områden som folk formligen älskar att yttra sig om utan kunskap.
Ignorans är inte rasism. Men ignorans baserad på luftiga kategoriseringar i avsikt att förminska..?
Som om detta inte vore nog, var det någon jubelåsna som menade att ”det är ju inte rasism” att tycka så. De som uttalat sig har ju inte sagt något negativt!
Nej, de har bara slagit dövörat till. De har bara devalverat kunskap om språket och förorterna - alltså de två områden som folk formligen älskar att yttra sig om utan kunskap.
Ignorans är inte rasism. Men ignorans baserad på luftiga kategoriseringar i avsikt att förminska..?
onsdag, november 01, 2006
Rasrena som inte har gjort något
RekommendationMaja Hagermans ”Det rena landet - om konsten att uppfinna sina förfäder” granskar historien, vilket betyder hur historien skrevs. Det var svenska vetenskapare som med understöd av konstnärer skapde myten om vårt enhetliga germanska folk. Dessa föreställlningar om oss rasrena, av omvärlden opåverkade svenskar har format tankarna och med dem politiken in i modern tid. De påverkar oss säkert ännu genom frånvaron av avståndstagande. Det onda placeras bekvämt i nazi-Tyskland, medan vi som vanligt inte har gjort något.
Utgiven av Prisma 2006. Finns på www.bokus.se
tisdag, oktober 31, 2006
VFP och orättvisans orsaker
Hur ska vi möta och bemöta Sverigedemokraternas väljare? Det enda sättet att nå dem antas vara att ”tala med Vanligt Folk om deras Problem”. Idén är bra, men inte så enkel att utföra som den låter. För om Vanligt Folks Problem är att invandrarna är kriminella - vad ska då vi tala om? Vi kan förstås komma med prövande frågor och demografiska eller sociologiska förklaringar, men då har vi redan slutat tala om Vanligt Folks Problem. V.F. får bättre svar från detdär partiet som inte sopar deras P under mattan*.
Vi kan också ifrågasätta varför V.F. har ett så stort P med de kriminella invandrarna men inte med de kriminella svenskarna. Varför de har hakat upp sig på just det, bland alla de P som V.F. onekligen har. Varför i H riktar de sin vrede nedåt istället för uppåt?
Vänstern är inte så bra på att prata om hur man sätter dit kriminella invandrare, asylturister, sjukkassefuskare och andra arbetsovilliga. Och vi ska inte heller bli bra på det! Hur präktigt det än låter måste vi försöka lotsa in folk på verklig orättvisor och orsaker.
Tro inte att SD har lyckats därför att de är lyssnande och empatiska. De har lyckats därför att de enkelt uttrycker ett tankegods som är inbäddat i strukturerna, så att V.F.P inte är något annat än en bekräftelse av snart mytologisk kaliber.
Det måste väl ändå vara ganska enkelt att fatta, att det är svårare att fatta något svårare!?
*”Sopa under mattan” = populistsvenska för att se saker från flera håll. Till exempel att se både skiten och mattan, se mattans tråd och varp, dess mönster och nötning.
Vi kan också ifrågasätta varför V.F. har ett så stort P med de kriminella invandrarna men inte med de kriminella svenskarna. Varför de har hakat upp sig på just det, bland alla de P som V.F. onekligen har. Varför i H riktar de sin vrede nedåt istället för uppåt?
Vänstern är inte så bra på att prata om hur man sätter dit kriminella invandrare, asylturister, sjukkassefuskare och andra arbetsovilliga. Och vi ska inte heller bli bra på det! Hur präktigt det än låter måste vi försöka lotsa in folk på verklig orättvisor och orsaker.
Tro inte att SD har lyckats därför att de är lyssnande och empatiska. De har lyckats därför att de enkelt uttrycker ett tankegods som är inbäddat i strukturerna, så att V.F.P inte är något annat än en bekräftelse av snart mytologisk kaliber.
Det måste väl ändå vara ganska enkelt att fatta, att det är svårare att fatta något svårare!?
*”Sopa under mattan” = populistsvenska för att se saker från flera håll. Till exempel att se både skiten och mattan, se mattans tråd och varp, dess mönster och nötning.
torsdag, oktober 26, 2006
Geografisk biografi
Nytt arbete - inte mycket blogg. Jag är tillbaka där jag alltid har varit.
Geografisk biografi
Utanför alla köpcentrum
letade jag efter min egen bil
tills jag känner igen alla dagis från insidan
Skolgårdarna är mitt vardagsrum
där jag säger till
varenda unge när jag vill.
Kyrkligt kaffe i församlade bokmöbler
är bara blask
Här står Vårdcentralen närmast Gud
Orden finns på biblioteket
som aldrig någonsin frågar varför.
Jag har suttit på alla pizzerior
med alla fulla finnar
väntat med alla schizziga
på alla parksoffor
för att få röka någonannanstans
än utanför alla socialkontor
med alla olyckliga, alla kolleger
alla olyckliga kolleger.
Jag har alltid varit i förorterna
lekt i natur av obändig oländig
sprängsten och blålera
Jag har väntat alla gångerna
i frusen pendlartrötthet invid
Utanför alla köpcentrum
letade jag efter min egen bil
tills jag känner igen alla dagis från insidan
Skolgårdarna är mitt vardagsrum
där jag säger till
varenda unge när jag vill.
Kyrkligt kaffe i församlade bokmöbler
är bara blask
Här står Vårdcentralen närmast Gud
Orden finns på biblioteket
som aldrig någonsin frågar varför.
Jag har suttit på alla pizzerior
med alla fulla finnar
väntat med alla schizziga
på alla parksoffor
för att få röka någonannanstans
än utanför alla socialkontor
med alla olyckliga, alla kolleger
alla olyckliga kolleger.
Jag har alltid varit i förorterna
lekt i natur av obändig oländig
sprängsten och blålera
Jag har väntat alla gångerna
i frusen pendlartrötthet invid
spårens livlina och sorgband.
Jag har alltid ätit den förbaskade varmkorven
- hela mitt liv har jag begärt det:
Jag har alltid ätit den förbaskade varmkorven
- hela mitt liv har jag begärt det:
extra stark
senap -
Har du marscherat i snöstorm över fälten
Har du marscherat i snöstorm över fälten
på väg mot din försörjning,
har du avgudadyrkat
sopätande måsars språng vid horisonten?
Har du också stått vid randen av soptippen
och längtande lyssnat efter motorvägsbruset?
har du avgudadyrkat
sopätande måsars språng vid horisonten?
Har du också stått vid randen av soptippen
och längtande lyssnat efter motorvägsbruset?
måndag, oktober 23, 2006
Lokal skandal
Är du trött på borgerliga skandaler? Gå då INTE in på www.vansterpartiet.se/sundbyberg, och UNDVIK nyheterna på www.tv4.se. Det är väl ingen som längre orkar höra talas om borgarnas sedeslösa leverne. AVSTÅ alltså ifrån att få reda på mer om det moderata kommunalrådet som beviljade tandvård åt sig själv istället för åt utsatta kvinnor. Ägna dig åt politik istället. Eller borsta tänderna helt utan ersättning!
söndag, oktober 22, 2006
Fokus på fakta
I tidningen Fokus finns en del fakta om de högerextrema valframgångarna. Först redovisas en gallup-undersökning som visar att mellan 10-40 procent av befolkningen stämmer in i olika ståndpunkter ur Sverigedemokraternas program. Det går alltså inte att bortse ifrån att en stor del av deras väljare vet vad de gör. Om dessa väljare vet man egentligen inte mer än att de är flest äldre och flest män. Men de undersökningar som pågår tyder på att misstro mot politiker och myndigheter och pessimism inför framtiden är kan vara gemensamma nämnare.
Med viss tillfredsställelse konstaterar jag att det i Vänsterpartiets definition av ett integrerat samhälle ingår ”berättigad tilltro till samhällets institutioner och orsak att känna framtidshopp”. De högerextrema väljarna är i sig tecken på samhällets desintegrering.
Något som komplicerar strategidiskussionen för vänstern är de två motsägande framgångsfaktorerna för högerextrema partier: dels att de kommit att inkluderas i den normala politiska skalan, dels att de framstår som det enda alternativet till de etablerade partierna. Båda dessa villkor har varit för handen i olika delar av Sverige, och Sverigedemokraterna tjänar på båda. Alltså kan det slå fel vilken motstrategi vi än väljer - att vända oss till dem eller att avstå. Detta understryks för övrigt av exempel från le Pens Frankrike.
Ytterligare en framgångsfaktor är om Sverigedemokraterna lyckas få igång en diskussion på sina villkor om hårdare tag mot invandrare. Där banade Ny Demokrati vägen för dem redan på 90-talet, år 2002 hängde Folkpartiet på, och därefter övriga partier. Det är inte så mycket frågan om att de ”vanliga” partierna plötsligt blivit rasistiska, utan att de nu kan sätta ord på den rasism som alltid funnits inbäddad.
Som nödvändigt för att skapa alternativ mot högerextremismen anger Fokus bl.a. en fortsatt polarisering i höger-vänster-ståndpunkter. Det går inte att fortsätta på dethär viset, inte om det är ett demokratiskt, humanistiskt samhälle vi vill ha. Geggar man ihop politiken i ljusblått och orange blir resultatet - brunt.
Med viss tillfredsställelse konstaterar jag att det i Vänsterpartiets definition av ett integrerat samhälle ingår ”berättigad tilltro till samhällets institutioner och orsak att känna framtidshopp”. De högerextrema väljarna är i sig tecken på samhällets desintegrering.
Något som komplicerar strategidiskussionen för vänstern är de två motsägande framgångsfaktorerna för högerextrema partier: dels att de kommit att inkluderas i den normala politiska skalan, dels att de framstår som det enda alternativet till de etablerade partierna. Båda dessa villkor har varit för handen i olika delar av Sverige, och Sverigedemokraterna tjänar på båda. Alltså kan det slå fel vilken motstrategi vi än väljer - att vända oss till dem eller att avstå. Detta understryks för övrigt av exempel från le Pens Frankrike.
Ytterligare en framgångsfaktor är om Sverigedemokraterna lyckas få igång en diskussion på sina villkor om hårdare tag mot invandrare. Där banade Ny Demokrati vägen för dem redan på 90-talet, år 2002 hängde Folkpartiet på, och därefter övriga partier. Det är inte så mycket frågan om att de ”vanliga” partierna plötsligt blivit rasistiska, utan att de nu kan sätta ord på den rasism som alltid funnits inbäddad.
Som nödvändigt för att skapa alternativ mot högerextremismen anger Fokus bl.a. en fortsatt polarisering i höger-vänster-ståndpunkter. Det går inte att fortsätta på dethär viset, inte om det är ett demokratiskt, humanistiskt samhälle vi vill ha. Geggar man ihop politiken i ljusblått och orange blir resultatet - brunt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)