Läste Greiders litteraturkritik från 1990-talet. Alldeles utmärkt. Greider efterlyser arbetarlitteraturen, proletärförfattarna. Med LO:s mängder av medlemmar är det märkligt att så få skriver romaner. Romaner som de själva skulle vilja läsa därför att deras erfarenhet för en gångs skull kommer till uttryck, menar Greider.
Han har rätt. Ändå vill jag komplicera tanken något:
Säg att en fjärdedel av LO:s alla medlemmar skriver ett romanmanuskript. Det är högt räknat, med tanke på att läsning och skrivning statistiskt sett är ett vanligare intresse i andra samhällsklasser. Säg att hälften av de som skrivit tar sig för med att skicka manus till ett förlag.
Av alla dem är det en fjärdedel som skrivit ”bra”. De flesta dåliga manuskripten och nio tiondelar av de bra går i sopen, eftersom förlaget bara har tid att göra en hastig koll för att se om det är ”intressant”.
Ett dåligt och några ”bra” manus betraktas som ”intressanta” och går vidare till kvalificerad lektörsbedömning. Där visar det sig att texterna täcker en mycket "smal" erfarenhet - en som bara tusentals LO:medlemmar delar, och dem brukar vi inte möta i skönlitteraturen. Författarna in spe är också svåra att förlägga. Har inget namn, ingen medievana, går inte att facka in i någon pågående trend.
Kvar blir ett bra manus att förlägga. Grattis! Men vem ska läsa det? Den läsande medelklassen finner inga identifikationspunkter i berättelsen. Om inte arbetarförfattaren skrivit med sådant psykologiskt finlir att hon inte längre räknas som arbetarförfattare. Och LO:s mängder av medlemmar som teoretiskt sett bara har väntat på just denhär boken om sitt liv, de är som sagt mindre läsintresserade. För övrigt kan de aldrig hitta boken, eftersom den är så svår att marknadsföra.
Låt oss hoppas att Komvux köper in den. Så länge Komvux finns kvar.
Kanhända har LO:s mängder av medlemmar skrivit mängder av romaner, Greider?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar