Ledarskapsdag för kommunala chefer - vi ska utvecklas, men blir underhållna. Att även underhållning kan vara utvecklande är fantasy-författaren Terry Pratchett* det bästa exemplet på. Ett mindre gott exempel är inspiratören, kreatören och entreprenören Härén.
Han säger ettpar bra saker: Avslöjar att ingen av oss kan identifiera ledarna i världens två största länder, Kina och Indien - vi i den ”mångkulturella kommunen”! En förklaring till det är våra ”kulturellt insnöade” media som ägnar mesta utrymmet åt ett mellanvalsår i Förenta Staterna. Han påvisar också att vi som tror att det bor omkring en miljard människor i Kina håller oss med en felräkningsmarginal på 0.3 miljarder - det vill säga ungefär EU:s befolkning. Därför blir jag lite förvånad när han som exempel på idéexplosioner i världshistorien bara nämner två europeiska sådana: upplysningen och industrialismen.
Sedan handlar alla Häréns kreativitetsövningar om teknik, transplantationer och tegelsten. Det är inte svårt att bli totalt okreativ i det sammanhanget. Men varför han han som kreatör så svårt att komma in på områden som gardiner, gratänger och gårdsodling?
”Förr i tiden” som Härén säger brändes idérika människor på bål. Han på minner oss om alla häxor, och så Semmelweiss och Bruno. Det är inte direkt fel att tänka på ett anonymt kollektiv kvinnor och två namngivna män med meritlista. Men det är konventionellt och okreativt.
I Häréns värld spelar det ingen roll om en idé är god eller dålig. Poängen är själva det idéiska. I hans värld vore det bra om alla fick välja ljud på sin biltuta. Att man inte får det nu bevisar att Nokia är mer kreativa än Volvo - häpp! Frågor om ljudslummen i stadsrummet och onödiga innovationsbudgetar är för gamla frågor för att vara besvärande.
Det sedvanliga inrepeterade entreprenöriella svaret på detta är att om alla bara såg problem skulle ingen komma på idéer.
Det normbrytande svaret vore att nu ska alla djävulens små påfund förankras i konsekvensanalys så vi kan lägga av med sånt som bara fungerar inom kapitalismen och patriarkatet.
Det arbetsgivarvänliga svaret är att Härén ändå var underhållande. Han hindrade oss effektivt från att gå hem och göra något kreativt helt olovandes.
* Pratchett är han som sagt: To be human - to be the place where the falling angel meets the rising ape.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar