Hörde Björklund vs. Baylan i P1 häromdagen, men ingen vann. Båda ville skolan väl men var mer upptagna av att hacka på varandra än att diskutera den. Upprinnelsen till debatten var Skolverkets nog så intressanta resultat om flickors bättre betyg, elitklasser och segregation.
Björklund menade att speciallärarna har ”tagits bort” ur skolan. Det stämmer inte riktigt. Specialpedagoger, vilket de idag är, har en alldeles utmärkt utbildning och ska därför ha något högre lön. Alltså är de svåra att anställa i budgethållartider. Särskilt på skolor med vikande elevunderlag, förstås. Det är flera regeringar som borde ha kunnat räkna ut det, om en ensam rektor kan via en vanlig excelkalkyl.
Det är bra att Björklund vill ha fler specialpedagoger. Men dåligt att han inte vet vad de gör. ”Extra gnuggning för barn som har lite svårt att hänga med”, så formulerade ansvarig minister uppgiften. Den uppgift som går ut på att finna optimal arbetsmiljö, inlärningssituation och stimulans för det unika barnet, liksom att handleda kolleger, lösa konflikter, leda samtalsgrupper, möta oroliga föräldrar och göra kvalificerade bedömningar om andra insatser.
Men Björklund envisas med att det rör sig om om ett träningspass enligt metoden mera-av-detsamma. En av utbildningsvärldens utnötta klassiker som möjlligen fungerar på hundar.
”Extra gnuggning” avslöjar en statisk kunskapssyn, där läraren håller i kunskapsklumpen och överräcker den åt barnen, varvid somliga tar för sig. Somliga gör det inte, och i dessa små objekt och måltavlor måste kunskapen gnuggas in. Helst under ännu längre tid av det som de redan tröttnat på.
Kunskap = kunna + skapa. Det är barnen som ska arbeta, pedagogerna som ska ge dem inspiration och verktyg för det. Om jag trodde på gnuggmetoden skulle jag köra Ariel ultra på Björklund tills han minns det.
Ministern oroade sig också för att de duktiga barnen hålls tillbaka och måste vänta eftersom socialdemokraterna vill göra alla lika. Dock står det i den läroplan som partierna är överens om att varje barn ska mötas av uppgifter på sin nivå. Det är ett svårt men tydligt uppdrag som jag till fullo ställer upp på. Utom i skeptiska stunder. Då tänker jag att färdigheten att vänta tills alla har fattat är precis vad begåvade barn måste lära sig. Utan den får man nämligen ett litet helsike i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar