Nyår i Europa

Jag inser att jag hellre borde ha skrivit om Saddams avrättning än om påsar. Men ursäktar mig med jag var på semester utan nyheter, och att dem jag fick var gamla: ”Europa sjunker” (Tomas Löfström).

I Paris är nyår, eller Sylvestre, ingen större högtid. Medan biltutorna gick loss längs Seine-kajen skålade vi stillsamt i vitt vin, medvetna om att staden som vi älskar har förändrats. Euron och snabbmaten reproducerade likformigheten.

Alla unionshuvudstäder måste se likadana ut. Är detta en övergripande idé eller en oönskad biverkning av maktelitens identitetsbygge? Jag kan tänka mig bådadera:

A) Planerat: Om medborgarna ska känna sig hemma överallt i vår union måste de få sitt H&M och sin rosa sushi. Annars blir de inskränkt nationalistiska och grinar efter kronor eller Tuborg. Därför kan de inte köpa gazoza i Grekland. Det heter nämligen SevenUp. Visserligen har vår Union något färre stjärnor än den stora, mendet jobbar vi på. Har Odessa som i en liten läskflaska, hehe.

B) Oplanerat: I valutans och kulturens namn ska alla kunna njuta vår europeiska civilisation på lika villkor, så varsågoda, här är hela table de smorgas. Vi är alla olika och må de mest lönsamma lyckas! Fan också, hette han Ronald McDonald? À la bonheur, sånt får man ta när kulturernablandas så värdefullt, hehe.

Men C), det är själva blandningen. Det finns folk som bara kan känna oss hemma i det olika, folk för vilka glasväggen av designade varumärken saknar identifikationspunkt eftersom vi vill leva i Europa och till och med kan tänka oss att städa här, bara olikheterna får finnas kvar i kullerstenen, i kritmärkena på väggen, i positivhalarmelodin från gården.

Nyår i Paris är ingen större högtid, men utanför 1600-talsfasaderna på Place des Vosges hörde vi utmärkt klezmer spelas, och kan bara hoppas att Centralbanken och Parlamentet inte ska märka det. Eftersom:

D) står för subversiv verksamhet. Dit börjar både kulturen och dess blandningar räknas, ja till och med historien. Hur länge till får vi minnas våra döda, inklusive dem som dog på kolonial idioti. Hur länge får vi älska våra konstnärer och citera våra poeter, olika på varje språk och i varje gathörn.

Hur hjärtligt igenkännande får vi egentligen le åt det aparta, åt minnet utan fosterland - under en regnig Sylvester-eftermiddag i en europeisk metropol?