"Invandringsfrågan" - vem är det som frågar? eller Diskursförändring på 20 år

En god vän till mig sa nyligen att hen blir räddare och mer olustig, eftersom det inte går en dag av politiskt arbete utan att immigration kopplas samman med våld och brott. Det är som att vårt samhälles problem inte kan granskas utan ett negativt filter som gäller invandring.

     Vännen flyttade till Sverige som helt liten och har därför reell orsak att vara rädd, utöver den rent allmänna olusten över vad som håller på att hända.

När Löfvén på ett visserligen fyrkantigt och förenklat vis (ja, han pratar ju faktiskt så, och ni som skrattar gillade inte den briljante Palme heller!) pekade på hur ojämlikhet och segregation bidrar till kriminalitet blev han dels utskrattad – vilket är illa nog – dels uppläxad för att alla vet ju att han hade fel. Alla vet ju att han försökte skylla på klasskillnader. Trots att alla vet vilket problemet är. Det vill säga: vilka som är problemet.

År -00 gästade jag en konferens i Schweiz för att tala integration. När jag kom in i salen trodde jag att jag kommit till fel möte, eftersom alla bara pratade brottslighet. Detta berättade jag efteråt, och det uppfattades som bister humor. ”Det är ju därför det är så viktigt att du är här! Ni har en helt annan syn i Sverige!”

     Idag är det inte särskilt humor.

     För snart 20 år sedan hade vi en helt annan syn i Sverige. Längre tid tog det inte att ändra diskursen: ”Inte en dag av politiskt arbete går, utan att immigration kopplas samman med våld och brott.”

     Rädsla och olust är en högst adekvat reaktion. Särskilt när exempelvis moderater nu kommer och kräver en sorts avbön; att vi ska förstå hur fel vi hade, eftersom alla numera vet att det var immigrationen som skapade kriminaliteten. Men det är inte verkligheten som har förändrats. Det är hur den beskrivs.

Numera har vi i Sverige något som heter ”invandringsfrågan”, ibland bara ”invandringen”, en rubrik som underförstått anger ett eller flera av följande: kriminalitet, våld, fattigdom, hedersförtryck, kvinnohat, bidragslurendrejeri, islamistisk terror, isolering, svenskhat, kaos.

     Det är påfallande likt hur ”judefrågan” gjordes till samlingsbegrepp i Tyskland. Där fanns aktiva och passiva antisemiter, där fanns fattiga och orättvist behandlade, där fanns ett hårt samhällsklimat av bristande tillit, och där lyckades man på till och med kortare tid än 20 år nöta in ”judefrågan” som något som alla – till och med andra stater – måste ta ställning till. Många intellektuella, många liberaler, många svenskar förstod att ”judefrågan” på något sätt måste lösas.

”Invandringsfrågan” är ett av de mest skrämmande och olustiga begrepp som någonsin figurerat i det politiska samtalet i vårt land.

     Tänk jämlikhet och mänskliga rättigheter istället. Det är de som på något sätt måste lösas.

     Tänk aldrig den slutgiltiga lösningen! När det gäller människor handlar det alltid om utveckling och gradvis förändring.