Nyanser är svåra

Såg Uppdrag granskning igår; avslöjandet av ett flertal imamers kvinnoförtryckande inställning. Dubbelmoralen: att de säger en sak när de vet att en journalist eller myndighet hör på och en annan sak när någon söker hjälp, är inte bara osmaklig utan direkt illistig eftersom det endast är med rätt argument som de får solidariskt finansierat föreningsbidrag.

 Visst har man undrat - till exempel på den tiden när jag fördelade pengar ur Storstadssatsningen. Vi hade givetvis vissa kriterier att gå efter, och den förening (oavsett typ) var inte bildad som inte kvickt såg till att skriva in dem i ansökan. Verksamhetsledare i offentlig förvaltning var inte alls lika snabba. De utgick ifrån att de skulle få pengar ändå.

När man söker projektmedel från EU gör man likadant, svarvar till ansökan så den passar kriterierna. Spontan råärlighet och kul idéer är inte lönsamt, när det är pengar inblandade.

Men fiffiga ansökningar drabbar ingen enskild. Det gör det däremot när en person som är utsedd att ge råd till individer ger inhumana eller olagliga råd. Därför var det bra att Stockholms-moskén direkt uttalade att det såg ut som tjänstefel. Rådgivaren stängdes av, fallet skulle utredas. Vanlig arbetsrättslig etik.
Det var då, i slutet av ett för övrigt utmärkt teveprogram, som Josefsson själv stövlade in och ställde till förhör. Han krävde att få tala med den avstängde rådgivaren för att reda ut det som inträffat. Han accepterade inte att det var en arbetsplats där en utredning pågick.

Som skolledare har jag flera gånger tagit emot anklagelser mot personal. Efter den första chocken säger man Vad bra att du kom, detta måste vi ta itu med. Polisanmälan görs av föräldern, själv alertar man personalavdelningen och facket. Den anställde stängs av, om det är fråga om våld, sex eller grova verbala kränkningar, och utredning inleds.

Om det under denna plågsamma process skulle komma en buffel med mikrofon och kräva att få göra utredningen i teve skulle jag bli förbannad. Men framför allt förvånad.

Det händer bara inte mig som rektor.

En imam däremot är misstänkt på förhand och hamnar omedelbart på defensiven.

Nyanser är ofta svåra. Särskilt svåra i en rasistisk kontext, eller helt enkelt i en situation där makten är ojämlikt fördelad och snabba svar ska levereras. Går det idag an att säga:
- Det var ett jättebra program och jag är glad att det gjordes även om jag inte gillade alla inslag i det.
Går det att säga utan att beskyllas för någonting långsökt?

Men vad som låter sig sägas är mindre viktigt än vad som måste göras. Hur bistår vi bäst kvinnor som förtrycks i religionens namn? Hur krossar vi patriarkatet? Hur ger vi skydd under tiden – den långa tid det tar för att åstadkomma förändring inom en gammal ideologi?

Det finns flera artiklar på svt-debatt, men för omväxlings skull länkas en kristen