Hälsning från orten på 1 Maj

 

Nog har vi väntat på att få demonstrera, det märktes i ett mestadels soligt Stockholm där Vänstern samlade omkring 25000 pers på ett tåg som inte bara gick mellan utan sträckte sig mellan Medborgarplatsen och Kungsträdgården. 

Detta var ett starkt, sant plakat. Det är när människor är hoppfulla som tryggheten växer - och när tryggheten är stark är det lättare att känna hopp. Bristen på framtidshopp är det sorgligaste och den värsta riskfaktorn i miljonförorterna. Ett av de starkaste talen kom från den unga kvinna som berättade hur man i förorten sörjer sina döda, försöker stötta familjer och varandra, försöker bygga hopp nedifrån än en gång, trots att man känner sig oönskad av majoritetssamhället. 

En stark och vacker 1 Maj, årets största högtid!

När S-regeringen kastar pengar omrking sig har de fattiga knappt nån el

Först trodde man inte det var sant. Regeringen tänker ge bort pengar till privatpersoner! Kommuner och regioner har gått på knäna i flera år, barnfattigdomen ökar, en pandemi pågår vilket skulle motivera slopade karens- och sjukavdrag, företagarna behöver pengar för att kunna behålla personal – och regeringen beslutar ge bort pengar till privatpersoner som köpt för mycket av en begärlig vara, nämligen elenergi. 

När fattiga människor behöver ekonomiskt bistånd går de till socialtjänsten. Som då i första hand säger: Sälj bilen, eller Byt till billigare boende.

Välbeställda villaägare går av den orsaken inte till socialen. De vill inte riskera att bli av med sommarstället, båten, ena bilen eller så. Därför klagar de hos regeringen. Att klaga står förstås envar medborgare fritt, de utförsäkrade har klagat i åratal – det är därför det som nu inträffat är otänkbart. Vi har en socialdemokratisk regering som kunde varit hur högerledd som helst: ty den struntar i de fattiga och ger, utan att att alls verka inse det skamliga, pengar åt de rika så att de kan betala för sig. 

När räntorna går upp, får vi då regeringens pengar för att betala nya bilen? Eller ska bostadsbidraget framöver gå till dem som har vräkigaste boendet? 

Dessutom ser det ut som att regeringen ger högern rätt, liksom ber om förlåtelse för att de tagit för mycket betalt för elen – vilket de inte har gjort! Elpriserna hanteras av Marknaden, det vill säga energibolagens vinstkrav. Ett system som de borgerliga tycker är förträffligt, men inte vill betala för. Och då ställer Socialdemokraterna upp!

Det går mycket väl att tänka sig en statligt reglerad energianvändning och -prissättning, men det vill de borgerliga, dit vi nu måste räkna S, inte ha. De vill ha statens pengar – utan att staten ansvarar eller beslutar. Bara går efter och tröstar medelklassen.

Det hastiga beslutet om pengaregnet har tycke av panikåtgärd, och var i förväg så oföreställbart att det nu inte går att säga om det är mest grymt eller mest pinsamt. Skamligt är dock ett ord som täcker in bådadera.

Dags igen: Läsupplevelser under gångna året

 Den största litterära händelsen under förra året var förstås att Helena Duroj gav ut sin första roman, Hundra år av hemlängtan. Publicering är en stor, känslig och kostsam process under vilken författaren är fullständigt ensam med sina hundratals sidor av väl övervägda ord och skiljetecken. Blir det en hållbar helhet? Ja, Hundra år av hemlängtan är underbar läsning och det är sorgligt att den inte uppmärksammats alls. Ett ord läsarna har gemensamt är ”närhet”; den som läser boken tycker sig vara där, i byn och huset, i de människornas värld.  

     En vän och kamrat som också publicerat under året är Ali Esbati. Man kan fly ifrån en galning… är en sann, otäck och sorglig berättelse om massmorden på Utöya och vad som sedan hände. Samhället valde att bortse från det reella fascistiska hotet, att transformera det till formlös, galen ondska. Kan vi inte se politik ens när den skjuter ihjäl oss har vi mycket att oroa oss för.

     Katastrof och politik som dödar finns också känsligt beskrivet i Jasim Selimovics Sarajevo. I självupplevd romanform får vi en smärtsam inblick i hur psyket fungerar under belägring, hunger och konstant hot. Tungt men klargörande.  

Vi går över till udda böcker. En av dem var Joakim Landahls Stad på låtsas, en bok om Norra Latins berömda eller beryktade sommarhem, pojkstaden, där ”kamratuppfostran” och tuffa lekar ansågs dana manliga karaktärer. Det är inte fascism, inte riktigt. Det är inte pedofili , faktiskt inte. Det är bara väldigt, väldigt besynnerligt. När jag själv gick i Norra Latin var pojkstaden sedan länge omgjord till vanligt seglarläger, och den evige kurator Bruce bemödade sig med karaktäristisk frenesi att locka dit vid dethär laget ointresserade ungdomar.

     Två udda böcker som hör hemma i fantastik-genren är Erin Morgensterns Night circus och Starless sea. Också vana besökare i fantastiska världar häpnar och hänförs av Morgensterns tätt sammanhållna atmosfär av estetik och melodram.  

Något som intresserar mig ofantligt förutom litteratur är hus. Helt enkelt: hus. Varför de står där de står och ser ut som de gör, hur de påverkar sina boende. (Ja, hela Hundra år av hemlängtan har ett hus som huvudperson!) Henrik Berggren har skrivit New York, om stadens historia. Även om man som jag bara varit där en vecka för tjugo år sedan är det lätt och fascinerande att följa med i megastadens utveckling, vad som byggdes och varför och vad som sas och skrevs om det.

     Stockholm är en stad om vilken mycket sägs på ren slentrian. Som att det skulle vara ”världens vackraste huvudstad” eller tvärtom fult för att ”allting är rivet”. Att inget av detta stämmer kan man förvissa sig om genom Fredric Bedoires Stockholms byggnader. Foto för foto går Bedoire igenom stadsdel för stadsdel, gata för gata, hus för hus. Här berättas om arkitektens syfte (många byggdetaljer att hoppa över), hur syftet genomförts och vad som är värt att se närmare på. Plötsligt fick jag lust att åka till Stockholm för att gå och titta på hus som jag sett hundra gånger, men aldrig riktigt sett.

Nå, läser jag aldrig vanliga romaner? Inte så gärna, men visst nämnde jag väl Hundra år av hemlängtan!

     Vidare har vi Delia Owens Crawdads. Detta var mitt första försök med ljudbok, i översättning. Fina naturskildringar, men platt. Det gav bara precis så mycket att jag ville läsa boken i original, och upptäckte då att den är nästan lika bra som reklamen sagt. Naturskildringen är enastående, personskildringen hygglig.

     Sen under året, inspirerad av netflix-serien Borgen, upptäckte jag Hanne Vibeke Holsts  magttrilogien. Kronprinsessen och Kongemordet är avklarade, nu väntar jag på att få Dronningeofret som fjärrlån så jag kan fortsätta fördjupa mig i kvinnoöden inom fiktiv men autentisk dansk politik.

     Gott nytt år!

Leve Rinkeby, ett halvsekel av början

Rinkeby, världens by… 50-årsjubileum, det är stort det. I femtio år har Rinkeby stått som exempel på miljonprogrammet, förorten. Ett halvsekel som modernismens sista utpost!

Detta firas i traditionell stil – självklart har förorten tradition! – med sång och dans från en scen på torget. För länge sedan var det Rinkebyfestivalen, en dygnetrunt-orgie som samlade folk från hela stan. Den finns inte längre. Det gör inte heller posten, arbetsförmedlingen och stadsdelsförvaltningen. Så mycket har berövats orten, och det märks. Fattigdomen, kriminaliteten och hopplösheten har ökat.

Men idag är det jubileum med svenska flaggor, ansiktsmålning, bullar… allting på torget. Torget har alltid varit dit man går när det är något. Där festar man, där handlar man, där demonstrerar man. Det är på torget det rör sig. Behöver du få tag i någon i Rinkeby går du till torget; förr eller senare ses ni.

Pratar med en av frivilligaktivisterna på träffpunkten, den som förut var restaurang Anadolu där poesitävlingarna hölls. Först tycker jag det är tråkigt att Anadolu är borta. Sedan inser jag att det är själva tecknet på en ort med historia: ”allting är före detta något” sa en inflyttad om Hedemora, som har över 600 år att jubilera. Nu börjar saker bli före detta något också i Rinkeby. Det är när tiden går, som minnena växer.  

Som sagt: pratar med en av frivilligaktivisterna. Pratar om vågorna, befolkningsvågorna. Först kom svenskar och finnar, klafsade i lervälling på nybyggena. Sedan kom gästarbetare från Jugoslavien, Turkiet, Grekland. Sedan kom flyktingarna från Kurdistan, Chile och Eritrea, sedan Bosnien, sedan Somalia. Många andra folk och språk kom och gick. Denna ut- in- och omflyttning har karaktäriserat Rinkeby, orten som alltid börjat om från början.

Är det någonting Rinkeby har lärt ut åt sina trogna så är det att börja om från början. Och också i ett oavbrutet nybygge skapas traditioner, minnen och före-detta-platser, vilket är ett fantastiskt bevis på ihärdigheten och kärleken hos kvarvarande rinkebyiter.

Inte så att det är särdeles myspysigt i denna by. (Det brukar inte vara det i byar.) De som bott här länge är de som är argast, eftersom de ser vad som gått förlorat. ”De tog ifrån oss allt” ryter de och går på råttjakt mellan sandlådorna där barnen ska leka.

Jag är en av dem som lurat en rinkebygeneration. Vi lärare på 80-talet sa, ”om du bara lär dej svenska och är duktig i skolan ska du se att du får ett bra jobb”, och de lärde sig svenska och var duktiga i skolan men några jobb fick de inte, och där bröts en av alla tänkta överenskommelser. Fler har det blivit. ”Om du går med i en förening, om du går in i politiken, om du startar ett företag…” och det gjorde de, men det dög inte ändå. I Rinkeby har såväl föreningsaktivitet som företagsamhet varit hög och intensiv, är säkert fortfarande. Men det räckte inte. Dels för att en del av befolkningen byts ut i cykler, dels av en annan orsak som förefaller tydlig, fastän så svår att ringa in…

Det är inte aktiva, skapande, engagerade människor som behövs. Det är inte att leva med hjärtat. Det är inte vänskapsband över hela jorden. Det är inte människor som är beredda att börja om varje dag, från början.

Det är konsumenter som behövs för att hålla samhället igång, konsumenter av såväl marknadens som politikens färdiga paket. Rinkebyiterna har alltid varit för fattiga för att kunna sätta sprätt på den tunga konsumtionen, och av olika skäl röstar de i alltför låg grad för att kunna sätta sprätt på Stockholms stadshus; det behövs fler än 16000 hjärtliga entreprenörer för att levitera den kolossen.

Det pratas en hel del om det på torget, under jubiléet. Men mest pratas det om hur gulliga barnen är, hur duktiga de indiska dansarna är, hur häftigt det är med en äkta operasångerska, hur fina festivalmärkena är och hur pass sambosa duger till lunch.

Och frivilligaktivisten och jag pratar vidare om hur fantastiskt allting var förr – fastän media skällt ut Rinkeby sedan det byggdes – och om hur allting borde bli, och vi behöver inte ens börja om från början för att komma dit, för idag finns nämligen 34 punkter att utgå ifrån. 

Föräldrar och nattvandrare har överlämnat 34 punkter till ointresserade politiker i Stockholms stadshus. 34 punkter som handlar om välfärd, trygghet, förebyggande arbete, tålamod och tillit. 34 punkter som kommer från människor som vet hur det är och vill bidra till att göra det bättre. Dessa punkter är vad Rinkeby vill, precis nu.

Förorten firar halvsekel. Det är stort.

Så stort att en hel miljonstad inte kan begripa det.

De förtrycktas pedagogik, ett verktyg på Paulo Freires hundraårsdag

Paulo Freire hundra år! Den store latinamerikanske pedagogen, kristen socialist, dog 1997, men hans teorier och framför allt praktiker lever, det blev tydligt under ett panelseminarium som Mångkulturellt centrum förtjänstfullt erbjöd.

Under det sena 70talet hade vi Freires De förtrycktas pedagogik som kurslitteratur på Lärarhögskolan. Medvetandegörande! Lära i och av sitt sammanhang! Att en metod för vuxna analfabeter inte var direkt omsättningsbar med förortsungar upptäckte vi så småningom. Men tanken… det var någonting med själva idén om att möta och bekräfta, se och förklara… och ikväll förstår jag att den tanken hållits levande i synnerhet inom folkhögskolor och bildningsförbund samt i förortens självorganisering. Vid ett besök i Sverige blev Freire djupt imponerad just av bildningsverksamheten som till och med fick stöd av det allmänna! – men han ansåg att vi inte använde möjligheterna fullt ut.

Idag riskerar Sverige att få en regering som minskar stödet till folkbildningen. Det är lätt att se varför. En pedagogik som iståndsätter de förtryckta att förstå hela sammanhanget, det är inget som de nationalkonservativa önskar.

- Medvetandegörande, conscientizacão, kritiskt medvetande, är ett kärnbegrepp inom Freires pedagogik och står för ett ”medvetenhetsskapande som leder till handling”, som en i panelen förklarar det. Lärarna på Lärarhögskolan kunde själva inte förklara och sa att det var oöversättligt, förmodligen därför att de inte kunde föreställa sig medvetande som agent, inte kunde ta in detdär mellanledet -som-leder-till- och så handling på det! Det blev för mycket för hyggliga uppsaliensare som med goda resultat lotsat akademikerbarn igenom grundskolan.

Medvetandeskapandets kedja förklaras idag av att se – benämna – sätta i relation till det samhälleliga sammanhanget – förstå – handla.

Andra viktiga ståndpunkter hos Freire är

- att deltagarna är subjekt och att också läraren lär genom dialogen som förs

- att ett ständigt samspel sker mellan individ och omvärld, och att den kontext som finns också erkänns, vilket gör situationen mindre alienerande

- att ingen neutral undervisning finns; du måste antingen ta kampen mot förtrycket eller gå med på det

Visst finns kritik att rikta mot Freire. Han har en alltigenom västerländsk kanon av tänkande män, och han tar inte upp något om kvinnliga arbetares erfarenheter. En av hans mest värdefulla slutsatser är ändå: solidariteten måste vara praktisk! Det räcker inte att åka ut till verkstan, förorten, flyktinglägret eller bruksorten och bara prata med folk

På 2020-talet är orättvisor och exkludering mycket starkare i Sverige än på 1970-talet, så Freire är mer aktuell än någonsin. Men då väcks samtidigt frågan i dagens panel: Hur ska sådana metoder kunna användas i en grundskola som är uppbunden av kursplanekrav, mätning, dokumentation och betygssättning på små barn? Stämningen i panelen och i salen fördystras. När de förtrycktas pedagogik verkligen behövs hindras den, inte som på Freires tid av godsägare och kravallpolis, utan av vårt lands mer förfinade sätt att klistra in ungarna i exceltabeller och anmäla till Skolinspektionen om tio minuter matematik gått åt till att exempelvis lägga moraliska aspekter på skattesatser.

Freire ville inte vara guru, han ville att vi skulle göra, handla, använda. Men i den betryckta stund som uppstår är det gott att en i publiken kommer med ett Freirecitat: Var och en av oss kan ta ett pedagogiskt ansvar i de situationer där vi befinner oss.

Kanske var det var vi gjorde, då när vi gick ut som nyexaminerade så kallade progressiva pedagoger.

Socialdemokratin saboterar samhällsklimatet - svek samt signalpolitik! - solidaritetens slut

Hur har det blivit rumsrent, allmänt accepterat? är det många som frågar sig. Hur kommer det sig att rasistiska känslor inte bara yttras, utan ska tas hänsyn till? Hur kommer det sig att folk kan begära ”svensk läkare” och att vissa regioner bemödar sig om att erbjuda det? Är det så att rasismen växer, eller har den alltid funnits och kan nu bli synlig? – ibland utan att folk ens förstår att det är rasism.

Det finns flera förklaringar. En av dem, kanske inte den största, men en viktig därför att den förefaller så svår att tro, är socialdemokratins svek.

År 2015 då massor av människor sökte sig till tryggheten i Sverige svängde regeringen helt om och beslöt att det måste bli ett stopp. Miljöpartiet gick med på det under tårar, och har därefter inte gjort något väsen av sig. Socialdemokraterna däremot har vuxit in i sin nya roll av flyktingbekämpare, och idag faktiskt stoltserar Morgan Johansson (på twitter) med den låga prognosen för asylsökande; Sverige "har tagit sig igenom flyktingkrisen" (och då är det inte ens Sverige som har flyktingkris utan krigsdrabbad befolkning!) Inlägget adresserades till M och SD, som trodde att antalet asylsökande skulle öka. Han ville visa att de hade fel. Ingenting i det han sa tyder på något intresse för flyktingarna. Det är enbart potentiella regeringsinnehavare han tänker på.

Ändå påstår han att Sverige ”tar ansvar för människor som flyr”, eftersom vi ju fortfarande tar emot kvotflyktingar! Johansson föreställer sig att lågt mottagande ger bättre förutsättningar för integration - men de få som tas emot får tillfälliga uppehållstillstånd, något som uppskjuter och försvårar varje människas försök att känna sig tillhörig och delaktig. 

När socialdemokratin, som trots allt många människor fortfarande tänkt rösta på, intar en flyktingfientlig position, då är det fritt fram för alla! Även om man inte uppskattar allt regeringen gör, är den ändå Regeringen. Det inger respekt, en respekt som ministrarna kan och bör använda för att påverka opinionen. Det är vad Johansson gör; han påverkar. Och inte i humanistisk riktning! Men själv tror han att han snor tillbaka röster från SD.

Detta har pågått länge. Redan med det så kallade Luciabeslutet om asylpolitiken år 1989 förändrades stämningen. Mottagandet hade problem med för låg kapacitet, och på vissa orter förekom protester. Socialdemokraterna i regeringen räknade med att en stramare politik skulle hejda dessa reaktioner – men det blev tvärtom! De som inte ville ha något flyktingmottagande överhuvudtaget kände att de fått en godkäntstämpel. Fritt fram!  Samtidigt förändrades den politiska debatten, fick en ny gemensam utgångspunkt: det var nu flyktingarna som var det största problemet. (Tack till Ali Esbatis bok Utöya för resonemanget!)

Så som 1989, så idag.

Signalvärdet i regeringsbeslut får inte underskattas. S tror att de drar röster från SD, när de i själva verket visat att det är helt okej att tycka som SD. Människor som är i stånd att hysa deltagande med sina medmänniskor på flykt riskerar att invaggas i tron att de nog klarar sig lika bra någon annanstans. Dessa inhumana signaler är Socialdemokraternas bidrag till vad de kallar för ”integrationen”!

Ett integrerat samhälle kan inte och kommer inte att bygga på en politik där orättvisor och otrygghet ökar medan människor söndras, sorteras, delas, splittras, körs ut, hålls tillbaka, sugs ut och föraktas. Låt oss återgå till solidariteten! Märkligt nog finns en och annan klok person kvar inom socialdemokratin, så försök få ministrarna att lyssna på dem. Det är visst kongress i det stora partiet i höst. 

Stolthet och nationalism

I år blev det inget inlägg om nationaldagen. Vilket berodde på datorstrul. Inte på minsta vis har min motvilja mot denna påtvingade helg mildrats. I korthet: vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på skolor och idrottsplatser och sjöng för Sverige, vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom utredaren ville att vi, liksom alla andra, skulle vara stolta över vårt land.

Lite svårt det, just den dagen. Stolt över att Sverige vill göra som alla andra länder? Stolt över ett Sverige där man låter nationalisterna avgöra vad som är viktigt?

 Stolthet är för mig en känsla förknippad med något jag åstadkommit. Detta kan diskuteras, det är möjligt att en abstrakt känslomässig stolthet ryms inom begreppet, men med min definition av stolthet är det en orimlighet att vara stolt över AIK, Sverige, månlandningen eller föräldraledigheten. Jag har inte på minsta vis bidragit till dem. Med den definitionen blir orsakerna till stolthet inte så omfattande. Mina böcker är jag stolt över, och för vissa arbetsplatser har det varit bra att ha mig på plats. Barn har jag inga, annars måste de vara den djupast tänkbara källan till stolthet.

Detta kan vara ett skäl till nationalismens lockelse. Den som inte åstadkommit så mycket kan ändå unna sig den behagliga duktighetskänslan bara för att hen kommer från Sverige! Den inte så lilla haken är att så kan ju alla känna det, från Nordkorea till Narnia. Ska det bli någon substans i den stoltheten måste man hitta på något som enbart det egna landet kan skryta med. Och då är vi genast inne på nationalism.

 Jag tycker om Sverige. Huvudsakligen för att jag är van vid det. De flesta tycker nog bäst om det land där de är födda och/eller har vuxit upp, och också de som tvingas fly är fästade vid det land de är vana vid. Den känslan unnar jag var och en överallt i vår värld. Att ha ett hemma, en plats att tycka om, i värsta fall bara en saknad.

Men jag är ytterst skeptisk till en abstrakt stolthet över platsen, eftersom den antingen förorsakas av eller ofrånkomligen drar med sig nationalism.

Och vad nationalism drar med sig vet vi. Man dör av den.

Sedan ska jag bekänna: jag är inte konsekvent, ty jag är stolt över att härstamma från gammal bondestam. Ja minsann! Inte är det nåt märkvärdigt, och inte har jag gjort nåt för det, men känslan finns där ändå. Därför kan jag förstå de Sverige-stolta, trots allt. Men det finns två sätt att förhålla sig till det:

Antingen kräva att alla andra ska respektera mitt sentiment (bondska förföräldrar, AIK eller landområdet Sverige) och vifta med flaggor över något som antas vara bäst. Eller att med en dos självironi avnjuta känslan utan att tillmäta den någon som helst praktisk eller politisk betydelse.

Det andra alternativet var vad den gamla flaggdagen var bra till.

Den nya helgdagen är inte bra till någonting.

En vårdag som är VÅR dag

Så många 1 Maj, så många demonstrationer. Nu, för andra året, i stillhet hemmavid. Vi går ut på morgonen med röda draperiet och hänger det i rönnen så har vi hissat fanan. Mitt på dagen håller partiordförande Nooshi Dadgostar årets tal, som vi lyssnar till i telefonen. Hon är bra.

Demonstration när jag var liten: att stå inklämd mellan tusentals vuxna för att se en liten morfar tåga förbi med en banderoll. Sedan var det inget mer. Morbröderna lärde mig sjunga Arbetets söner. Pappa lärde mig sjunga Sköna maj, välkommen, som motvikt. Jag brydde mig mest om att jag tappat min lilla pärlring i folkmassan.

I gymnasiet gick jag med Enhet-solidaritet, bokstavsvänsterns storsamling. ”Krossa USA-imperialismen!” "Internationell Solidaritet, Arbetarklassens kampenhet!" Tills den underbara 1 Maj 1975, då USA-imperialismen åkt på stryk och det var fred i Vietnam. 50000 pers samlades på Norra Bantorget, Palme höll tal och även vi maoister uppskattade det.

Vänsterpartiets tåg alla år som följde. ”Daghem ska vi ha, och dom ska vara bra”, "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" och så ”Stoppa borgarna i papperskorgarna”. Utanför banken: "Känner ni stanken från Enskilda banken", vilken var från en teaterpjäs, men banken bytte namn så ramsan höll en begränsad tid. När vi gick förbi Slottet var det "Var ska vi bo? - DÄR ska vi bo!" eller ”Ockupera Slottet, 800 rum!” Ung Vänster och min systerdotter gjorde det till slut; sprang uppför en trappa med röda fanor som togs om hand av högvakten. Så har vi "Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen!" Min favorit har alltid varit dendär om USA-imperialismen som är så kusligt gångbar i alla tider, men de här känns mer personliga: ”Svarta och vita, tillsammans mot dom rika!” eller ”Huka er borgare, darra och fly – Här kommer Tensta och Rinkeby!”

Promenaden går över Slussen där ett gäng kulturgubbar förut alltid hängde på balkongen med röd flagga. Några år samlades vi på Gärdet långt bortanför allt, mamma hade med sig solbullar. Sedan folkfesten i  Kungsträdgården där hela stan kunde delta eller iallafall vara nyfikna. Under partiledarens tal hade vi, ett gäng vänner och kamrater, för vana att samlas på gamla krogen Victoria. Det hände några år på 90-talet att vi inte kom hem förrän sent på natten, mången en pub senare, något som känns mycket avlägset idag. 

På 70-talet slängde folk på gatan ofta ur sig otrevliga kommentarer med stick-till-Sovjet som klassikern. På 2000-talet glor de mest, glor generat, som om vi gör något opassande.

Har till och med demonstrerat med socialdemokrater, på fackligt enhetståg i Borlänge. Har demonstrerat med partilösa när det gällt att visa motstånd mot organiserade fascister. Har demonstrerat med clowner när Dalarna mot rasism arrangerar och statyn av Jussi Björling bär clownnäsa och röd halsduk.

Har fått frågan varför vi gör det, det spelar väl ingen roll, är väl ingen som lyssnar. Ååå så lätt det är för likgiltiga Svensson att vara hånfull mot dem som tar ställning för Svenssons egen situation: varför-håller-ni-pååå?

För att det är VÅR högtidsdag. Den internationella arbetarrörelsen är för långt att säga, det räcker med att dagen är VÅR. Nej, vi menar inte som i trevlig promenad en vårdag. Vi menar VÅR dag som VÅRA förföräldrar kämpat sig till. Den dagen vi talar om VÅRA bekymmer med låga löner och pensioner, med nedskärningar i skolor och vårdinrättningar som går på sista öret. Den som inte har dessa bekymmer behöver alls inte höra på!

När det är pandemi, då blir det i stillhet hemmavid. Förra året stod vi framför datorn och sjöng med i Internationalen. I år gjorde vi inte ens det. För 1 Maj, VÅR dag, har som sin själva mening att vi är många tillsammans som bryr oss om rättvisa.

Vi hoppas, liksom förra året, på nästa år. Men ett blogginlägg ska det bli. Det hör till på 1 Maj.

Missnöje, oförstånd och bristande tillit - läsning av Lindell och Pelling

Det svenska missnöjet är en bok som redovisar en intervjuundersökning av Johanna Lindell och Lisa Pelling, i vilken människor i några av Sveriges utsatta områden får lufta sin missnöjdhet. I boken kopplas resultatet till SOM-undersökningar liksom till franska och tyska studier.

Boken är lättläst och effektiv! Mycket i den känns igen från vad vi tidigare vet eller tror oss veta om förhållandet stad-land, fattigdom och maktlöshet. Att många av dessa människor väljer Sverigedemokraterna är också bekant.

Det som förvånar i de åsikter som kommer fram är att de missnöjda ser olika problem i sin egen vardag, och i riket som helhet. Deras egna problem är sjukvården, ekonomin, och oro över klimatet. Men problemet på riksnivå uppfattas som för stor invandring. De missnöjda har ingen svårighet att identifiera ojämlikhet och en urholkad välfärd som akuta hot, men de har accepterat Sverigedemokraternas förklaring att det är invandringen som orsakar dessa problem. Ingen ser skattesänkningar och privatiseringar som en orsak – ingen uppfattar den ekonomiska makten som ett hot. De menar att invandrarna har ”fått” pengarna som skulle gått till välfärden, ty de stora rikedomarna syns överhuvudtaget inte.

Det förefaller också som att de intervjuade inte alls kan förstå politiken som en kamp mellan olika intressen. Respondenterna ser politiker som någon sorts förvaltare som ska sköta samhället till allas bästa, och de blir irriterade när politikerna inte kan eller vill samarbeta och komma överens. Att politikerna avsiktligt vill gynna helt olika grupper har gått dem förbi! Det är gåtfullt att en sådan självklarhet inte har gått in, när rent trams har slagit igenom. Så t ex finns det de som tror att regeringen aktivt gör reklam i utlandet för att locka hit fler immigranter som ska "ta" välfärdspengar. 

Arbetarrörelsen har misslyckats fullständigt med att förklara politiken som en intressekonflikt, det är uppenbart. Näringslivets kampanj för företagande, individualism och vinst, som påbörjades redan på 1980-talet, hade framgång – men kanske inte fullt ut. Troligen var högerns ideal ett samhälle där varje människa kämpar för sig själv utan fack och krångel i drömmen om att bli mångmiljonär på sitt företag. Men de missnöjda i denna undersökning har inga stora drömmar, ingen tillit till att det ska bli bättre. De är oroliga för hälsa och ekonomi och har bara ett håll att sparka mot: nedåt. På Reinfeldts tid sparkade man på de så kallade fuskarna, idag på immigranterna och deras barn. Det är både orättvist och sorgligt.

I bokens avslutning hänvisar författarna till en SOM-undersökning som visat att ”den största skillnaden i inställning till utvecklingen finns mellan olika ideologiska grupper: de som säger sig stå till höger är mycket mer missnöjda med utvecklingen än de som står till vänster”. Detta är uppochnervända världen! Högern som fått genomslag för sin politik och sina idéer klagar ändå, medan Vänstern som förlorat både ekonomiska och idémässigt har ändå  fördragsamhet med samhällsutvecklingen.

Möjligen är det snarare tillit än förnöjsamhet som ligger bakom detta förbryllande resultat för Vänsterns del. Att vi inte är nöjda syns i vår politik. Och den klassiska högern har väl aldrig varit nöjd, den vill alltid ha mer. Den nationalistiska högern ser endast ett problem; människor med utländsk härkomst. Vänstern har fortfarande tillit till de politiska systemen, till kampen och möjligheten att förändra.

De missnöjda fattiga, de lurade, de hyser ingen tillit alls. Tror de verkligen att ”Jimmie” och hans medskurkar ska hjälpa dem, eller ser de bara fram emot att han ska sätta dit någon annan?

SD motionerar eller Jo det är odemokratiskt att staten ska styra bildning och föreningsliv

Det var dethär med om Sverige blir mindre demokratiskt med en regering över vilken Sverigedemokraterna har inflytande. Gå till källan! Här är en färsk motion i riksdagen med förslag på åtgärder mot institutionaliserad korruption.

Det är väl bra! Vi är väl mot korruption? Jodå. Men motionen riktar sig inte mot enskilda som berikar sig på att göra upp affärer med sina polare. Den handlar om vad SD och inga andra kallar institutionaliserad korruption, och den utgår ifrån föreställningen att landets myndigheter är korrupta.

Så må man ju tycka, eller tro. Men nu handlar det om ett stort politiskt parti som i riksdagen verkar för att försvåra eller stoppa myndighetsarbete som man ogillar.  

Låt se:

- Reformera och banta public service. Det vill säga, slut på statligt uppdrag om saklighet, fritt fram för vem som helst att göra sina egna media

- Ta bort presstödet. Endast stora tidningar som går med vinst ska finnas kvar.

- Halvera partistödet. Endast stora partier som klarar sig på donationer ska finnas kvar.

- Avskaffa stödet till genusvetenskap, inför ett regelverk för fördelningen av forskningsmedel, sänk anslagen till universitet och högskolor där antivetenskapliga ideologier ges näring. Ett sällsynt vidrigt litet förslag om hur en konservativ regering ska styra undervisning och forskning. Här förutsätts, som du ser, att antivetenskap idag får näring på våra bildningsinstitutioner! Och det är inte vetenskaparna som ska avgöra vad som är vetenskap, utan den konservativa regeringens förlängda arm.

- Lägg ned Jämställdhetsmyndigheten och Brottsförebyggande rådet, BRÅ. För att de är korrupta? Nej, för att de presenterar statistik som inte tilltalar det parti som vill styra landet.

- Lägg ned Allmänna arvsfonden. Men vem har nu de korrumperat? Ger de pengar åt fel projekt? Och vem ska ta hand om de överblivna arv som idag ingår i fonden?

- Lägg ned Sida och minimera Sveriges engagemang i FN. Sverigedemokraterna vänder ryggen åt världen och verkar inte särskilt intresserade av att ge hjälp på plats!

- Förbjud offentligt stöd till föreningar som producerar ideologi eller propaganda. Än en gång är det den konservativa regeringen som ska avgöra var gränsen går för medborgarnas engagemang.

- Ta ifrån fackföreningarna rätten att administrera a-kassan. Framgår inte vem som ska få äran att göra det.

- Reglera tillsättningen av myndighetschefer, landshövdingar och ambassadörer. Eftersom varken du eller jag har nån chans på dessa jobb verkar det som att det är rätt väl reglerat redan idag. Här lutar det åt att SD vill ha andra personer på posterna.

Idag kommer denna motion inte att röstas igenom i riksdagen. Hur tror du det ser ut 2022?

Läsning i coronatid

Under det trista coronaåret blev det 168 böcker lästa, och ovanligt nog kan jag enkelt säga vilken som var den bästa: Carina Burmans Bellman-biografi. En gedigen skildring av Bellmans hela liv och diktning, med levande inblickar i 1700talets Stockholm. Skalden och trubaduren görs fullt ut mänsklig i miljöer som du efter ett tag tycker dig vara välbekant med. 

Fler bi0grafier av värde var Johan Erlandssons Boken om Beck och Sjöwall-Wahlöö, samt Klas Gustafssons Cornelis Vreeswijk, ett bluesliv. Båda innehåller betydelsefulla konstnärsgärningar att följa, med Stockholmsskildringar även här. Ett plus var att människor som jag känt passerar i periferin.

Apropå människor jag för länge sedan känt, läste jag förstås om det mesta av Kristina Lugn när hon tyvärr dog. Här finns svart humor, bisarra språkvindlingar och originella iakttagelser. Kanske är det hennes dramatik jag föredrar. Ännu en som jag känt, nu genom politiken, är America Vera Zavala, och det var med stort intresse jag köpte hennes bok Svartskalle, en bok som berörde mig djupt. Utan att dela Vera Zavalas bakgrund känner jag en liknande förtvivlan över hur Sverige utvecklats. En viktig bok när det gäller antirasism och nutidshistoria!

Slut med namndropp och över till mer bisarra läsupplevelser. Lost Japan av Alex Kerr är en inkännande skildring av traditionell japansk kultur av en britt som levde och lärde den på insidan med hjälp av japanska hantverkare och konstnärer. Allt är tusenårigt, allt är märkvärdigt och specialiserat. En lätt övermättnad uppstår, jag läste boken i omgångar. Detsamma gäller intressanta och detaljerade If walls could talk av Lucy Worsley. Det är en etnohistorisk genomgång av hur vi bott, med tonvikt på hur man löste avlopp, toaletter, bäddning; behov som sällan beskrivs. 

Slutligen kan jag nämna Ulf Lundells Vardagar. Det går inte riktigt att förklara varför denna stadigt rullande prosa av just vardagen, hemmet och alla de tusen sysslor vi där utför, är fascinerande, men Lundell har ett språk och en värld där jag gärna vistas. Som politisk analys är det dock magert. Hans klasskänsla och stöd för folkhemmet uppväger inte de hatiska utfallen mot religion i allmänhet och islam i synnerhet.

Som politisk litteratur vinner Sennertegs Allt jag känner… förhören med Rudolf Hess. Än en gång häpnar man och blir illa berörd över hur en individs trista medelmåttighet möjliggjorde massmord utan att ens reagera på det.

Enda glädjen av coronan var att jag återupptog mina franskastudier. Astrid Lindgrens Les frères coeur-de-lion (Bröderna Lejonhjärta) var väl värd att kämpa lite med, hur sorglig den än är.

Solidaritet - varje decennium, varje generation

Vera-Zavala beskriver, i sin utmärkta bok Svartskalle, 1990-talet som en tid av positiv politisk aktivism före 9/11. Det gläder mig. Jag minns decenniet som: cementeringen av Reagan-Thatcher-liberalismen, förlusten i EU-folkomröstningen, inbördeskriget i Jugoslavien, folkmordet i Rwanda, Lasermannen. Det som var positivt var hur vi tog emot Bosnien-flyktingarna i bl a Rinkeby. I efterskott kan vi säga att det verkligt positiva var, att det fortfarande fanns förutsättningar för att göra det.

     Men V-Z var ung, både deltagare och ledare i bland annat Attac och Folkkampanjen mot EMU (en folkomröstning som vi på 00-talet faktiskt vann). Naturligtvis var det en period när en annan värld var möjlig för henne och de solidariska i hennes generation.

     Hon minns den som jag minns mitt 1970-tal.

 

Det fyller mig med hopp. Kanske är varje decennium möjligt. Det finns ju alltid en generation unga människor som tror på rättvisa och finner den värd att kämpa för.

     Det fyller mig med missmod. Kanske är varje decennium lika omöjligt. Kanske kommer Attac-arna att se tillbaka och säga, tänk att vi trodde på det! – så som jag säger om 70-talets dröm om hur vi skulle bygga socialismen.

 

Varje årskull har sina drömmar och sin kamp. Varje år föds nya solidariska världsmedborgare. Greta Thunberg är född 2003. För varje hot, en ny motståndsgestalt. För varje decennium, en ny rörelse.

Tegnell i bakgrundsbruset

Har aldrig haft några särskilda synpunkter på Tegnell. Han är väl en hyvens statsepidemiolog som utför sina åligganden. Lite torrolig kan han vara ibland. Men inga synpunkter utöver det, inte förrän nu när jag fått reda på att han i SVT2 Aktuellt, sa att ”invandrare har varit drivande” när det gäller smittspridning av coronavirus.

En stor grupp människor, de som bytt hemland, pekas i ett nyhetsinslag ut som smittspridare. Det är allvarligt. Påminner om 1300-talet, fast då gällde det judarna och pesten.

Man kan alltså inte säga så. Man kan inte göra en grupp (”invandrare”) av summan av alla immigranter och påstå att de förorsakar sjukdomar, inte om man vill förbli i de anständiga humanisternas skara.

 

Nu har jag fått det förklarat för mig att vissa faktorer som ökar smittrisken är vanligt förekommande i gruppen immigranter. Det gäller främst faktorerna trångboddhet och anställning inom vård eller transport.

Varför sa han inte det då.

Har också fått förklarat att det finns vissa genetiska uppsättningar som är mer mottagliga för vissa sjukdomar än andra, men vad gäller corona är detta inte färdigbeforskat ännu. Eftersom vetenskapare brukar vara försiktiga med att sprida lös info om osäkra fenomen väljer jag att tro att Tegnell inte talade om gener, utan om trångboddhet och utsatta yrken.

Varför sa han inte det då.

 

Har aldrig haft några särskilda synpunkter på hur Tegnell sköter sitt jobb. Däremot synpunkter på hur en expertmyndighet uttalar sig om oss som bor i landet. Även om expertisen endast gäller ett ämnesområde (i detta fall folkhälsa, smitta, pandemi) ska myndigheten ha någorlunda koll på företeelser i samhället. De bör känna till att ”invandrare” är ett ifrågasatt begrepp för en heterogen grupp om vilken det faktiskt inte går att uttala sig generellt.

Ändå gjorde Tegnell just det. Inte för att han vill dem illa, bara för att det för honom verkade vara ett rimligt uttalande.

 

Det har kallats ”bakgrundsbruset”, allt detdär som folk säger lite då och då, kanske inte menar så mycket med, eller menar men inte behöver stå för, en dov kör av stereotyper och förgivettaganden som påverkar oss utan att vi märker det. Intellektuella bör backa, lyssna, välja och välja bort, för att i möjligaste mån frigöra sig från detta brus.

Den som säger att ”invandrare” är drivande i smittspridningen är inte nödvändigtvis rasist. Men hen har drunknat i bakgrundsbruset och hör det som det normala. Uttrycker hen det sedan som expert i ett nyhetsprogram ger hen uttryck för den rasism vi alla är nedbäddade i.

 

Folkhälsomyndigheten ska inte vara experter på rasism. Men de bör ha kravet på sig själva att inte underblåsa den!

Det går utmärkt att tala om klass, ekonomi, anställnings- och boendeförhållanden, d v s det som saken gäller. 

Svensk lagomterrorism

När en vit politiker med etniskt svensk bakgrund har bomber hemma i bostaden häktas han för förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Samhället är på inget vis nöjd med hans agerande, men sätter inte heller in det i något sammanhang.

Politikerns ledare sa, för mindre än en månad sedan, att Socialdemokraternas förslag till flyktingpolitik ”betyder krig, i riksdagen och i kommande valrörelse. Socialdemokraterna ska inte komma undan detta svek” kvittrade han. nte vilken partiledare som helst, utan ledaren för det snabbast växande partiet i riksdagen, den enda helt lyckade satsningen på högerextremism i svenskI politik.

     Detta är alltså sammanhanget eller bakgrunden till den allmänfarlige politikern. En samhällsuppfattning som bottnar i gammal nazism, en ledare som manar till krig.

Varför har politikern inte häktats för förberedelser till terrordåd? – Det beror enbart på det tredje och sjunde ordet i allra första meningen ovan.

 

De krigshetsande högerextremisterna borde vara nöjda. Visserligen vill de vara talespersoner för nolltolerans mot kriminalitet, trots att förekomsten av brottslighet inom partiet är exceptionellt hög – men de klarar sig ifrån den i våra dagar absolut värsta anklagelsen, den där själva beteckningen gör detsamma som brottet; sprider skräck och hot. Och de klarar sig från terroranklagelse tack vare den svenska rasismen som undantar personer som enkelt identifieras som vit och svensk. Ja, de borde verkligen vara nöjda!

 

Björn Söder, känd företrädare för samma parti, en period vice talman i Sveriges riksdag, ledamot i utrikesutskottet, ifrågasätter på twitter att presidentvalet i USA skulle ha gått rätt till, vidarebefordrar Trumps rykten om falska röster och föreslår omräkning. Detta skapar inte ens lite skum på nyhetsvågorna. Det har blivit den normala mediabilden att Sverigedemokrater bär sig besynnerligt åt, det är inte något att bevaka – inte ens när det gäller en person med så viktigt uppdrag som Sveriges relation till andra länder.

     De borde vara nöjda.

 

Ändå finns inte maken till missnöjda människor. Alla andra partier har fel, alla media gör fel. De klarar sig undan ifrågasättanden och anklagelser till och med när det gäller terror, men utpekar ändå sig själva som offer.

     De vill ha den totala makten. De vill ha den totala kontrollen över befolkningen från utseende till beteende. Därför är de inte nöjda, trots att de lyckats sälja in sin extremism som ”normal” till följsamma journalister och försiktiga åklagare.  

 

Det är ju en svensk extremism. Då måste den vara lagom. Är det så majoritets-Sverige tänker?

     En vanlig snubbe som har bomber i källaren, förbereder allmänfarlig ödeläggelse.

     Terrorn osynlig.

 

Terrorister är helt förknippade med sjalar om huvudet, svarta skägg och gröna flaggor. 

Sverige är rasistiskt. 

Sverigedemokraterna är missnöjda ändå.

Vad ska det bli av allting. Skräcken och kampen mot fascismen

Nej vad ska det bli av allting.

Klimatet – det kan jag inte ens tänka på. Det är katastrofen. Det är döden för alla. Min egen död kan jag nog tänka på. Men inte allas, inte jordklotets.

Fascismen – den måste jag tänka på. Den har jag alltid tänkt på. Den har kopplat greppet.

 

En fantastisk politiker, Herta Fischer, konsertpianist, kulturpersonlighet. Jag visste alltid vem hon är, ty hon var en vän till mormor. Lilla snälla mormor, som viskade ordet ”kommunist”, rädd att grannarna skulle höra och förstå att morfar var kommunist, sönerna, och Herta förstås.

     Idag viskar vi inte ens ordet. Det är oanvändbart, fördömt. Men en gång var det kommunisterna som stod för värmen, solidariteten, modet, den gemensamma kampen, glöden.

     Herta var imposant, överväldigande. Högt uppsatt svart svinrygg, turkos ögonskugga, illrött läppstift, lila dräkt. På pianopallen vid en Brecht-konsert eller i talarstolen i landstinget; Herta syntes.

     Vi sprang på varandra på Odenplan i kön till buss 515 och Herta började tala omedelbart, högröstat på sin klingande brutna tyska. Jag kom från Balettakademien, ”jag älskar balett!” skrek Herta och så talade vi balett en stund. Hon kom från något politiskt möte, jag sa väl något om att hon hade mycket att göra för plötsligt övergick hon till att berätta varför hon var politisk aktivist:

     ”Jag måste. Hela min familj dog i koncentrationslägren. Det finns ingenting kvar. Så blir det när fascisterna får bestämma. Det blir ingenting kvar, inte konsten, inte det mänskliga. Därför måste jag. Det är mycket att göra, självklart finns det mycket att göra. Men jag kan inte låta en enda dag gå utan att kämpa mot fascismen. Jag måste.”

 

Detta är något att bära med sig.

     Det är också morbröderna, mormors kommunistiska söner, dem som hon viskade om, de som inskärpte i mig att ”vi skulle ha suttit där allihop!” när jag frågade om koncentrationslägren.

     På så sätt kopplade fascismen greppet tidigt. Allt sedan jag var tio kan jag inte säga att det gått mer än, säg, en vecka utan att jag tänkt på den

     den institutionaliserade dumheten

     det stadfästa föraktet

     förhärligandet av våldet

     de infantila guldåldersdrömmarna

     det rättfärdigade mördandet

     den industrialiserade döden

 

Nej vad ska det bli av allting.

Hur vi räddar klimatet, om det är möjligt, vet andra bättre än jag. Men hur vi stoppar fascismen, det tror jag nog att jag vet. 

     Humanistiskt tänkande, solidaritet, kristen medmänsklighet.

     Tala om det. Var det.

Den mest ogina asylpolitiken - eller alla mot Vänstern

Under vår och sommar har en parlamentariskt sammansatt migrationskommitté arbetat för att ta fram nya migrationslagar för Sverige. Men arbetet gick inte att slutföra. Partierna är allt för oense. Om vi trodde att det skulle finnas en ”hård” och en ”mjuk” sida i kommittén, tog vi fel. Det fanns en hård sida, och Vänsterpartiet. Det enda parti som vill se en human och värdig asylpolitik där asylrätten respekteras, där ensamkommande unga ges möjligheter, där familjer får leva tillsammans, och där den som får asyl får ett permanent uppehållstillstånd.                    Vänsterpartiet arbetar för rättssäkra bedömningar när människors livsöden avgörs. Det innebär inte, som somliga tror, fri immigration. Nej, det är den internationellt överenskomna asylrätten som Vänstern kämpar för.                                                                                                        Endast Miljöpartiet lutar lite åt vänsterhållet.

 

Moderaterna och Sverigedemokraterna ville se den mest ogina asylpolitik som är möjlig. Centern och Liberalerna velar. Var har vi då Socialdemokraterna?

     De är helt inriktade på en ogin politik som de vill genomföra i samarbete med Moderaterna! Begreppet ”volymmål” som är så opassande när det gäller människor, är något som både Socialdemokraterna och Moderaterna är för, även om de formulerar det olika. Utifrån går det inte att avgöra vilket som är viktigast för S; att försämra för asylsökande eller att få leka med M.

 

Att S försökte stöta bort Vänstern från diskussionerna är inte förvånande, eftersom de tidigare skrivit under på just detta med sina januarikompisar. Men att de också ville hänga av Miljöpartiet, regeringskollegan, är både otrevligt och otaktiskt. Bli inte förvånad om det kommer konstiga utspel från Mp framöver, de borde rimligen vara förbannade.

     En mer rättssäker och human flyktingpolitik skulle kunna skapas om regeringen, C och L, samt Vänstern förhandlar. Det hade inte blivit den bästa, men en möjlig väg. Tyvärr har Socialdemokraterna inte varit intresserade. De vill, än en gång: försämra för asylsökande, leka med M.

 

Människor på flykt behöver leva med sina familjer under någorlunda förutsägbara villkor (ja, vem behöver inte det?) Men den politik som förs idag, den som Socialdemokraterna vill förstärka, förorsakar en känsla av att stå utanför samhället, att vara oönskad, både hos de nyanlända och de infödda fattiga.

     Tillfälliga uppehållstillstånd minskar motivationen för att lära språk och utbilda sig. Lägg till trångboddhet, sämre anställningstrygghet och taskig välfärd p g a oanständiga skattesänkningar, så ser vi ytterligare ökade klassklyftor. Och dessa stora skillnader i livsvillkor leder till misstroende mellan människor och gentemot samhällsfunktionerna.

 

Hur ska Socialdemokraterna förmås återgå till den solidaritet och den ansvarskänsla de en gång visade?

     Du som röstar S – tänk efter vilket samhälle du vill ha, och tala om det för dem.

Vi är många, vi är gamla, stoppa föraktet nu!

Det var i början av pandemin jag hörde och verkligen tog in det; föraktet för gamla.

     Men, just gamla får vi inte längre vara. Föraktet för gamla är så starkt att ordet blivit belastat. Inte får du säga om en medmänniska att hen är gammal!

     I myndighetssammanhang kallas vi äldre. Detta är löjligt, med tanke på att en fyraåring är äldre än en treåring. Men vid pensionen blir man ”äldre” och sedermera ”äldre-äldre” vilket är så löjligt att någon borde behärska sig. Men vad ska en stackars byråkrat göra, när det är så föraktligt att vara gammal att det inte får uttalas.

     Sedan kom nyordet hela vägen från Nya Zeeland: vi är boomers (givetvis engelsk pluraländelse). Betydelsen verkar vara omstridd, men den tycks gå ut på att vi anmärkningsvärt nog lyckas med att samtidigt vara i vägen och omsprungna. Svårt att få ihop detdär, men helt kort: allt som gamla gör är fel, eftersom det är fel att vara gammal.

Det var i början av pandemin jag hörde föraktet tydligt. Det ena vuxna barnet efter det andra trädde fram och skröt om hur de låst in familjens fånar, eller beklagade sig över att sagda fånar tog sig ut iallafall. Eftersom de inte kunde förstå det nya läget!

     Detta beklagliga, men av vuxenbarnen så skickligt hanterade, tillstånd tycktes bottna i att vi människor dagen efter 70-årskalaset genomgår en total personlighetsförändring och inte längre fattar någonting, allra minst om hur man skyddar sig själv eller åtlyder enkla bestämmelser.

Början av pandemin var som en dammöppning. Äntligen var det latenta föraktet accepterat – nu var det ju för allas bästa!

     Efter det har vi på sociala medier kunnat ta del av hur omåttligt lustiga vi gamlingar är när vi famlande försöker ta oss fram i den nutida värld som vuxenbarnen bemästrar till fulländning på misshandlad svengelska.

     Vi tittar på fel teveserier, för vi förstår inte de coola serierna.

     Vi blandar ihop namnen på stora rap-konstnärer.

     Vi är dessutom så gulliga i våra valhänta försök att skriva på messenger eller dela foton.  

     Ett exempel: ”Nu har ni boomers upptäckt att det finns smileys och kan bara inte sluta. Love y'all!”

     Här borde jag lägga en riktigt ful smajlis, för vem vill bli tilltalad sålunda?

Som 65-åring är jag inte riktigt gammal än. Men jag är fullt beredd att ingå i det som politisk kategori, enbart för att påminna om att det inte är någon skam att vara i den.

     Gamlingskap är jobbigt. Att ta sig igenom varje steg på vägen dit och se glad ut ändå, det är värt respekt – inte förakt eller förbarnsligande.

     Och säg nu inte att varje ålder är svår! Att vara barn är ett helvete och att vara ung är förvirrande och att vara gammal är jobbigt, men att vara medelålders är en guldålder. Du som är det står på höjden av dina förmågor! Så se till att använda dem.

Gamla blir alla, utom de som dör (vilket säkert är det svåraste).

Tids nog blir vi gamla också dementa och senila. Det är då vi är värda omsorg.

Vi måste öva oss. Vi måste ordna en solidarisk samhällsplanering.

En tom påsk. En konstig 1 Maj.

     Hittills har vi inte påverkats mycket av corona, vi som lever i glesbygd och kan vara ute. Men smittan och rädslan finns runt om och stämmer ned humöret. Det blev en tom påsk, en konstig 1 Maj.

Varje dag hör vi nyheterna för att följa med i de registrerade dödstalen och uppdatera oss på rekommendationerna, dem som vi i början trodde var rådgivning men som nu framstår som nödvändiga krav. Mer hårdfakta om corona lär vi inte kunna ta till oss helt och fullt förrän efteråt – om det kommer något efteråt.

     Jonas Sjöstedts 1 Maj-tal i webbsändning var alldeles utmärkt. Men det var sångaren Stefan Sundström som yttrade den mening som gjorde starkast intryck: denhär krisen är bra för att öva oss, så vi vet hur vi ska göra nästa gång.

Det har faktiskt stått i nyheterna under rätt lång tid att det kommer svåra pandemier, nya virus, att antibiotikaresistensen ökar… nyheter som jag inte brydde mig så mycket om, då jag trodde det var ett framtidsproblem som medicinvetenskapen skulle lösa.

     Nu bryr jag mig. Framtiden är här. Det kommer fler kriser.

     Nu övar vi oss.

Att äldreboenden och hemtjänst lämnades åt sitt öde på tidigt stadium är en skam, en skam som bottnar i politiska beslut på ännu tidigare stadium. I en verksamhet som haltade fram redan innan, finns inga resurser att ta till. En personalstyrka, delvis outbildad, med osäkra arbetsvillkor och ständig stress, kan inte jobba mer. Vad de behöver är skydd för att hålla sig friska. Det fick de inte.

     De största misstagen detta land har begått var utförsäljningen av äldrevård och apotek, och nedläggningen av beredskapslager. På så vis blir man lätt ett offer för en pandemi.

Så Sverige har mycket att öva på, och många beslut att fatta för att få saker att fungera med skyddsnät också i svåra tider.

     Mitt i pandemin är det skrämmande att ta del av människors efterfrågan på stränga besked, order istället för rekommendationer, starkare kontroll. Som om strängheten i sig vore en del av lösningen. Eller som om det är en tröst, i svåra tider, att höra ledaren tala med befallande stämma.  

     Vi vet ännu inte om fel beslut har fattats i Sverige, eller vilka beslut som var fel och vilka som var rätt. Men en sak vet vi:  

     När vi ska ta ställning till hur Sverige ska fungera i framtiden, är det folket som ska ta ställning. Inte den starke ledaren. Och folket måste vid det laget ha fått klart för sig att det är solidaritet och gemensam samhällsplanering som stabiliserar omsorgsverksamheter och fyller våra förråd.

När utredaren blir känslosam är fan lös

I senaste numret av Expo finns en gedigen artikel om de så kallade ghettolagarna* i Danmark, och om proteströrelsen mot dem. Lagarna ingår i något som kallas ghettoplanen vilken syftar till att beröva människor deras hem, om området uppvisar vissa kritiska karaktäristika. 

     I ghettoplanen fastslås att Danmark måste förbli Danmark, eller bli Danmark igen.

Mer om det kan du läsa i Expo. Utöver den numera tillvanda vreden mot rasism och orättvisa väckte artikeln beklämdhet över hur nationalismen genomgående stöder sig på känslobetingade signaler.

     ”Danmark måste förbli Danmark” – ja vad i helsefyr skulle det annars vara? Om inte danskarna röstar för att gå upp i Grönland. I en demokrati är ju allt möjligt.

     Svammel är ursäktligt från politikeraspiranter. Men ”Danmark måste förbli Danmark” är den högsta myndighetens utredningsprosa.

Första gången jag såg något liknande trodde jag det var en olyckshändelse. Det var i SOUn om att göra nationaldagen till helgdag. Visst ingick hårddata, expertmässiga beräkningar av hur arbetstiden skulle förlängas vid olika alternativ, men själva motivtexten var alltigenom känsloframkallande. Motiveringarna gick ut på att vi inte ”fått” vara stolta över svenskheten (oklart vilket hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en liten uppräkning).

     Texten var välsmorda mackor rakt i gapet på Sverigedemokraterna, det var bara det att knappast fanns då. Det var en socialdemokratisk text, och den var ingen olyckshändelse. Nationalism finns inom alla partier.

Idag är vi bekanta med känslosignalerna från alla fascismens schatteringar. Läser du en fackbok om nazismens tidiga framgångar är ett av huvudnumren just detta: hur man omvände människor i hjärtat genom att spela känslosträngarna, istället för att övertyga med sakargument. Nazisterna föraktade fakta lika mycket som alternativhögern idag gör det – och ett av våra demokratiska grannländer utformar sin ”ghettopolitik” med stöd i känslomässiga signaler.

     Nationalismen kan inte leva utan känsla. Nationalismen kan inte hantera fakta.

     Också demokrater har svalt betet. De rapar inte ens.      

* Alla politiker tycker inte att ghetto är ett bra ord. Detta är de måna om att framhålla. Att ordet kan uppfattas som olämpligt.

Den värld vi haft, och den värld vi har

”Den värld vi haft kommer inte att finnas mer” sa väninnan.

Den värld vi haft kanske inte har funnits på länge?

Oron. Inte i första hand för att själv bli smittad, även om det vore obehagligt. Men oron för ett samhälle som inte kan hantera sina medborgare med utsåld sjukvård och nerlagda beredskapslager. Oron för att pengarna vi skulle ha till ålderdomen smälter bort i en börskrasch som i slutändan sväljer också våra magra pensioner. Oron för ett samhälle vars medborgare inte längre kan försörja sig. Oron för en värld där vi inte längre kan röra oss.

Oron för en värld där flyktingarna på Lesbos kommer att ha dött och ingen vet vart nästa flyktinggrupp ska ta vägen, om vi ens tar oss tid att tala om dem.

Den allra värsta oron i denhär pandemin – hittills – är, utöver detta och alla jävla tänkbara nya virus, att vi ser ett omåttligt behov av auktoritärt beteende. Det är som att det inte spelar någon roll om en lösning är medicinskt motiverad eller inte, bara den är sträng och sätter folk på plats!

     I ett land får du inte cykla. Men hur sprider du smitta på cykel? Går inte att hostande hänga över folk från en cykelsadel!  

     På andra ställen får folk inte gå ut alls. Som om du bleve friskare av att sitta inomhus. Det var på digerdödens tid detta var allmän visshet.  

     Och gränserna stängs. Fastän smittan redan finns inne i så gott som varje land.

    

Detta är den värld vi redan har, en värld där drakoniska lösningar för många framstår som de tryggaste. När försvann den, pionjär- och upprorsandan?

     Den värld vi redan har är också den där vi flera gånger om dagen måste påminna om respekten för sakkunskapen, i dethär fallet Folkhälsomyndigheten. Där vi måste slå ifrån oss femtielva högljudda tyckare för att vaska fram underbyggd expertis. När försvann den, tilltron till kunskap?

Det är viktigt nu, att inte dra partipolitiska växlar på situationen. Om detta är vi alla överens. Men nog kan vi ödmjukt konstatera att det främst är de högerextrema som föraktar myndighet och kunskap? Kanske därför att de redan gjorde det tidigare, kanske därför att de är de enda som har något att vinna på en misstro gränsande till kaos.  

     De högerextrema spelar en allt större roll i den värld vi redan har.

”Den värld vi haft kommer inte att finnas mer.”

Visst var vi för omedvetna, för sans-souci! Vi slängde soporna i sjön, vi konsumerade antibiotika i samma mängd som småprylar tillverkade av små barnfingrar, vi utrotade människor i industriell skala och bad om ursäkt för det, vi sålde ut en fungerande välfärdsstat.

     Vi såg ut att, efter tragedin, ha besegrat hiv-aids. Då var vi väl osårbara?

     Idag är vi bara osäkra, och allt som står i denhär texten kan behöva ändras om några dagar.