Socialdemokratin saboterar samhällsklimatet - svek samt signalpolitik! - solidaritetens slut

Hur har det blivit rumsrent, allmänt accepterat? är det många som frågar sig. Hur kommer det sig att rasistiska känslor inte bara yttras, utan ska tas hänsyn till? Hur kommer det sig att folk kan begära ”svensk läkare” och att vissa regioner bemödar sig om att erbjuda det? Är det så att rasismen växer, eller har den alltid funnits och kan nu bli synlig? – ibland utan att folk ens förstår att det är rasism.

Det finns flera förklaringar. En av dem, kanske inte den största, men en viktig därför att den förefaller så svår att tro, är socialdemokratins svek.

År 2015 då massor av människor sökte sig till tryggheten i Sverige svängde regeringen helt om och beslöt att det måste bli ett stopp. Miljöpartiet gick med på det under tårar, och har därefter inte gjort något väsen av sig. Socialdemokraterna däremot har vuxit in i sin nya roll av flyktingbekämpare, och idag faktiskt stoltserar Morgan Johansson (på twitter) med den låga prognosen för asylsökande; Sverige "har tagit sig igenom flyktingkrisen" (och då är det inte ens Sverige som har flyktingkris utan krigsdrabbad befolkning!) Inlägget adresserades till M och SD, som trodde att antalet asylsökande skulle öka. Han ville visa att de hade fel. Ingenting i det han sa tyder på något intresse för flyktingarna. Det är enbart potentiella regeringsinnehavare han tänker på.

Ändå påstår han att Sverige ”tar ansvar för människor som flyr”, eftersom vi ju fortfarande tar emot kvotflyktingar! Johansson föreställer sig att lågt mottagande ger bättre förutsättningar för integration - men de få som tas emot får tillfälliga uppehållstillstånd, något som uppskjuter och försvårar varje människas försök att känna sig tillhörig och delaktig. 

När socialdemokratin, som trots allt många människor fortfarande tänkt rösta på, intar en flyktingfientlig position, då är det fritt fram för alla! Även om man inte uppskattar allt regeringen gör, är den ändå Regeringen. Det inger respekt, en respekt som ministrarna kan och bör använda för att påverka opinionen. Det är vad Johansson gör; han påverkar. Och inte i humanistisk riktning! Men själv tror han att han snor tillbaka röster från SD.

Detta har pågått länge. Redan med det så kallade Luciabeslutet om asylpolitiken år 1989 förändrades stämningen. Mottagandet hade problem med för låg kapacitet, och på vissa orter förekom protester. Socialdemokraterna i regeringen räknade med att en stramare politik skulle hejda dessa reaktioner – men det blev tvärtom! De som inte ville ha något flyktingmottagande överhuvudtaget kände att de fått en godkäntstämpel. Fritt fram!  Samtidigt förändrades den politiska debatten, fick en ny gemensam utgångspunkt: det var nu flyktingarna som var det största problemet. (Tack till Ali Esbatis bok Utöya för resonemanget!)

Så som 1989, så idag.

Signalvärdet i regeringsbeslut får inte underskattas. S tror att de drar röster från SD, när de i själva verket visat att det är helt okej att tycka som SD. Människor som är i stånd att hysa deltagande med sina medmänniskor på flykt riskerar att invaggas i tron att de nog klarar sig lika bra någon annanstans. Dessa inhumana signaler är Socialdemokraternas bidrag till vad de kallar för ”integrationen”!

Ett integrerat samhälle kan inte och kommer inte att bygga på en politik där orättvisor och otrygghet ökar medan människor söndras, sorteras, delas, splittras, körs ut, hålls tillbaka, sugs ut och föraktas. Låt oss återgå till solidariteten! Märkligt nog finns en och annan klok person kvar inom socialdemokratin, så försök få ministrarna att lyssna på dem. Det är visst kongress i det stora partiet i höst.