De förtrycktas pedagogik, ett verktyg på Paulo Freires hundraårsdag

Paulo Freire hundra år! Den store latinamerikanske pedagogen, kristen socialist, dog 1997, men hans teorier och framför allt praktiker lever, det blev tydligt under ett panelseminarium som Mångkulturellt centrum förtjänstfullt erbjöd.

Under det sena 70talet hade vi Freires De förtrycktas pedagogik som kurslitteratur på Lärarhögskolan. Medvetandegörande! Lära i och av sitt sammanhang! Att en metod för vuxna analfabeter inte var direkt omsättningsbar med förortsungar upptäckte vi så småningom. Men tanken… det var någonting med själva idén om att möta och bekräfta, se och förklara… och ikväll förstår jag att den tanken hållits levande i synnerhet inom folkhögskolor och bildningsförbund samt i förortens självorganisering. Vid ett besök i Sverige blev Freire djupt imponerad just av bildningsverksamheten som till och med fick stöd av det allmänna! – men han ansåg att vi inte använde möjligheterna fullt ut.

Idag riskerar Sverige att få en regering som minskar stödet till folkbildningen. Det är lätt att se varför. En pedagogik som iståndsätter de förtryckta att förstå hela sammanhanget, det är inget som de nationalkonservativa önskar.

- Medvetandegörande, conscientizacão, kritiskt medvetande, är ett kärnbegrepp inom Freires pedagogik och står för ett ”medvetenhetsskapande som leder till handling”, som en i panelen förklarar det. Lärarna på Lärarhögskolan kunde själva inte förklara och sa att det var oöversättligt, förmodligen därför att de inte kunde föreställa sig medvetande som agent, inte kunde ta in detdär mellanledet -som-leder-till- och så handling på det! Det blev för mycket för hyggliga uppsaliensare som med goda resultat lotsat akademikerbarn igenom grundskolan.

Medvetandeskapandets kedja förklaras idag av att se – benämna – sätta i relation till det samhälleliga sammanhanget – förstå – handla.

Andra viktiga ståndpunkter hos Freire är

- att deltagarna är subjekt och att också läraren lär genom dialogen som förs

- att ett ständigt samspel sker mellan individ och omvärld, och att den kontext som finns också erkänns, vilket gör situationen mindre alienerande

- att ingen neutral undervisning finns; du måste antingen ta kampen mot förtrycket eller gå med på det

Visst finns kritik att rikta mot Freire. Han har en alltigenom västerländsk kanon av tänkande män, och han tar inte upp något om kvinnliga arbetares erfarenheter. En av hans mest värdefulla slutsatser är ändå: solidariteten måste vara praktisk! Det räcker inte att åka ut till verkstan, förorten, flyktinglägret eller bruksorten och bara prata med folk

På 2020-talet är orättvisor och exkludering mycket starkare i Sverige än på 1970-talet, så Freire är mer aktuell än någonsin. Men då väcks samtidigt frågan i dagens panel: Hur ska sådana metoder kunna användas i en grundskola som är uppbunden av kursplanekrav, mätning, dokumentation och betygssättning på små barn? Stämningen i panelen och i salen fördystras. När de förtrycktas pedagogik verkligen behövs hindras den, inte som på Freires tid av godsägare och kravallpolis, utan av vårt lands mer förfinade sätt att klistra in ungarna i exceltabeller och anmäla till Skolinspektionen om tio minuter matematik gått åt till att exempelvis lägga moraliska aspekter på skattesatser.

Freire ville inte vara guru, han ville att vi skulle göra, handla, använda. Men i den betryckta stund som uppstår är det gott att en i publiken kommer med ett Freirecitat: Var och en av oss kan ta ett pedagogiskt ansvar i de situationer där vi befinner oss.

Kanske var det var vi gjorde, då när vi gick ut som nyexaminerade så kallade progressiva pedagoger.