Vad ska det bli av allting. Skräcken och kampen mot fascismen

Nej vad ska det bli av allting.

Klimatet – det kan jag inte ens tänka på. Det är katastrofen. Det är döden för alla. Min egen död kan jag nog tänka på. Men inte allas, inte jordklotets.

Fascismen – den måste jag tänka på. Den har jag alltid tänkt på. Den har kopplat greppet.

 

En fantastisk politiker, Herta Fischer, konsertpianist, kulturpersonlighet. Jag visste alltid vem hon är, ty hon var en vän till mormor. Lilla snälla mormor, som viskade ordet ”kommunist”, rädd att grannarna skulle höra och förstå att morfar var kommunist, sönerna, och Herta förstås.

     Idag viskar vi inte ens ordet. Det är oanvändbart, fördömt. Men en gång var det kommunisterna som stod för värmen, solidariteten, modet, den gemensamma kampen, glöden.

     Herta var imposant, överväldigande. Högt uppsatt svart svinrygg, turkos ögonskugga, illrött läppstift, lila dräkt. På pianopallen vid en Brecht-konsert eller i talarstolen i landstinget; Herta syntes.

     Vi sprang på varandra på Odenplan i kön till buss 515 och Herta började tala omedelbart, högröstat på sin klingande brutna tyska. Jag kom från Balettakademien, ”jag älskar balett!” skrek Herta och så talade vi balett en stund. Hon kom från något politiskt möte, jag sa väl något om att hon hade mycket att göra för plötsligt övergick hon till att berätta varför hon var politisk aktivist:

     ”Jag måste. Hela min familj dog i koncentrationslägren. Det finns ingenting kvar. Så blir det när fascisterna får bestämma. Det blir ingenting kvar, inte konsten, inte det mänskliga. Därför måste jag. Det är mycket att göra, självklart finns det mycket att göra. Men jag kan inte låta en enda dag gå utan att kämpa mot fascismen. Jag måste.”

 

Detta är något att bära med sig.

     Det är också morbröderna, mormors kommunistiska söner, dem som hon viskade om, de som inskärpte i mig att ”vi skulle ha suttit där allihop!” när jag frågade om koncentrationslägren.

     På så sätt kopplade fascismen greppet tidigt. Allt sedan jag var tio kan jag inte säga att det gått mer än, säg, en vecka utan att jag tänkt på den

     den institutionaliserade dumheten

     det stadfästa föraktet

     förhärligandet av våldet

     de infantila guldåldersdrömmarna

     det rättfärdigade mördandet

     den industrialiserade döden

 

Nej vad ska det bli av allting.

Hur vi räddar klimatet, om det är möjligt, vet andra bättre än jag. Men hur vi stoppar fascismen, det tror jag nog att jag vet. 

     Humanistiskt tänkande, solidaritet, kristen medmänsklighet.

     Tala om det. Var det.