Stolthet och nationalism

I år blev det inget inlägg om nationaldagen. Vilket berodde på datorstrul. Inte på minsta vis har min motvilja mot denna påtvingade helg mildrats. I korthet: vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på skolor och idrottsplatser och sjöng för Sverige, vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom utredaren ville att vi, liksom alla andra, skulle vara stolta över vårt land.

Lite svårt det, just den dagen. Stolt över att Sverige vill göra som alla andra länder? Stolt över ett Sverige där man låter nationalisterna avgöra vad som är viktigt?

 Stolthet är för mig en känsla förknippad med något jag åstadkommit. Detta kan diskuteras, det är möjligt att en abstrakt känslomässig stolthet ryms inom begreppet, men med min definition av stolthet är det en orimlighet att vara stolt över AIK, Sverige, månlandningen eller föräldraledigheten. Jag har inte på minsta vis bidragit till dem. Med den definitionen blir orsakerna till stolthet inte så omfattande. Mina böcker är jag stolt över, och för vissa arbetsplatser har det varit bra att ha mig på plats. Barn har jag inga, annars måste de vara den djupast tänkbara källan till stolthet.

Detta kan vara ett skäl till nationalismens lockelse. Den som inte åstadkommit så mycket kan ändå unna sig den behagliga duktighetskänslan bara för att hen kommer från Sverige! Den inte så lilla haken är att så kan ju alla känna det, från Nordkorea till Narnia. Ska det bli någon substans i den stoltheten måste man hitta på något som enbart det egna landet kan skryta med. Och då är vi genast inne på nationalism.

 Jag tycker om Sverige. Huvudsakligen för att jag är van vid det. De flesta tycker nog bäst om det land där de är födda och/eller har vuxit upp, och också de som tvingas fly är fästade vid det land de är vana vid. Den känslan unnar jag var och en överallt i vår värld. Att ha ett hemma, en plats att tycka om, i värsta fall bara en saknad.

Men jag är ytterst skeptisk till en abstrakt stolthet över platsen, eftersom den antingen förorsakas av eller ofrånkomligen drar med sig nationalism.

Och vad nationalism drar med sig vet vi. Man dör av den.

Sedan ska jag bekänna: jag är inte konsekvent, ty jag är stolt över att härstamma från gammal bondestam. Ja minsann! Inte är det nåt märkvärdigt, och inte har jag gjort nåt för det, men känslan finns där ändå. Därför kan jag förstå de Sverige-stolta, trots allt. Men det finns två sätt att förhålla sig till det:

Antingen kräva att alla andra ska respektera mitt sentiment (bondska förföräldrar, AIK eller landområdet Sverige) och vifta med flaggor över något som antas vara bäst. Eller att med en dos självironi avnjuta känslan utan att tillmäta den någon som helst praktisk eller politisk betydelse.

Det andra alternativet var vad den gamla flaggdagen var bra till.

Den nya helgdagen är inte bra till någonting.